”VI HAR NOG INTE SETT DEN SISTA SKOLATTACKEN”
En kvalitativ studie om den svenska polismyndighetens förebyggande- och krisstödsarbete kring skolattacker
Adéla Berndtsson, Estelle Larsson & Ebba Åsenhed Angvall
VT 2020
Självständigt uppsatsarbete, 15 hp Huvudområde: Kriminologi
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Handledare: Johanna Börrefors
“Vi har nog inte sett den sista skolattacken”
Sammanfattning
Skolattacker är en av de värsta händelser som ett samhälle kan utsättas för och polisen kan anses ha en viktig roll för att arbeta mot att detta brott inte ska behöva inträffa. Den föreliggande studiens syfte var att få djupare kunskap för hur den svenska polismyndigheten arbetar förebyggande mot att en skolattack ska ske, samt hur polisens eget krisstödsarbete ser ut inom myndigheten. Studien genomförde fyra kvalitativa semistrukturerade intervjuer med representanter från polismyndigheten i region Bergslagen. Resultatet visade att polisen kategoriserar skolattacker som “pågående dödligt våld”, och har utformat riktlinjer enbart utifrån den brottskategorin. Resultatet visade även att vissa insatser som polisen använder inte anses effektiva baserat på evidensen. Fortsättningsvis påvisade resultatet på ett behov av utveckling inom det krisstöd som polisen kan använda efter en skolattack. Den föreliggande studiens slutsatser visar att polisens förebyggande- och krisstödsarbete generellt sett är tillfredsställande, men att vissa aspekter inom arbetet bör förbättras.
Nyckelord: skolattacker, krisstöd, polismyndigheten, förebyggande arbete
“We have probably not seen the last school attack”
Abstract
A school attack is perceived as one of the worst incidents that a society can be exposed to, and the police is considered to have an essential role in preventing that such a crime will occur. The present study’s aim was to deepen the knowledge regarding how the swedish police authority works to prevent school attacks, and how the crisis support within the authority, after such an event, works. The study was conducted through four qualitative semi-structured interviews with representatives from the region Bergslagen. The results revealed that the police categorize school attacks as “ongoing deadly violence”, and that the guidelines are based solely on that category of crime. The results also showed that some methods the police use are not considered effective based on previous research. Furthermore, the results indicated a need for development within the crisis support that the police can use after a schoolattack. The present study’s conclusions showed that the preventive work and crisis support generally is seen as satisfactory but that some aspects can be improved upon.
Keywords: school attacks, crisis support, police authority, crime prevention
Criminology III, Spring 2020. Supervisor: Johanna Börrefors
Innehållsförteckning Introduktion ... 1 Inledning ... 1 Begreppsdefinition ... 2 Polismyndigheten i Sverige ... 2 Kunskapsläget ... 3 Teoretiska förklaringsmodeller ... 6 Avgränsning ... 7 Studiens relevans ... 8 Syfte och frågeställningar ... 8 Metod ... 9 Deltagare ... 9 Datainsamlingsmetod ... 10 Material ... 10 Procedur ... 11 Forskningsetik ... 12 Analysmetod ... 13 Resultat och analys ... 15 Frågeställning 1: Polisens förebyggande arbete mot en eventuell skolattack ... 15 Polisens strukturella verksamhet ... 16 Polisens preventiva strategier ... 18 Skolattacker som brottstyp ... 21 Frågeställning 2: Polisens uppföljande arbete vad gäller krisstöd efter en skolattack 23 Polisens strukturella krisstöd ... 23 Metoder för att bearbeta ett trauma ... 26 Det sociala klimatets påverkan på det psykiska måendet ... 28 Sammanfattande diskussion ... 29 Oväntade resultat ... 30 Slutsatser ... 30 Styrkor och begränsningar ... 32 Praktiska implikationer och framtida forskning ... 33 Referenslista ... 34 Bilaga 1 ... Bilaga 2 ... Bilaga 3 ...
Introduktion Inledning
Den 22 oktober 2015 är förevigat som dagen då den dödligaste skolattacken i Sveriges historia drabbade grundskolan Kronan i Trollhättan. En ung man som klev in genom
skolentrén––beväpnad med svärd och förklädd i mask––tog livet av två unga studenter och en lärare innan han själv blev skjuten till döds av polisen (Erlandsson & Meloy, 2018). Den tragiska incidenten på Kronans grundskola hör till en av de mycket få, men mycket allvarliga, skolattacker som inträffat i Sverige. Erlandsson och Meloy (2018) redovisar att den första skolattacken som rapporterats i Sverige inträffade 1961, där en individ dog och sju skadades allvarligt på Thorildsskolan i Kungälv. Under 2000-talet har sedan två skolattacker inträffat, en på Bromma gymnasium i Stockholm och en på Västermalms gymnasium i Sundsvall där sammanlagt två elever omkom. I jämförelse med internationell statistik kan detta anses vara ett lågt antal, då det till exempel i USA har rapporterats över 200 skolskjutningar sedan den ökända Columbine massakern ägde rum 1999 (Rees, Lee, Fleegler & Mannix, 2019). Skolskjutningar tenderar att få stor publicitet i media, där namn såsom Virginia Tech, Jokelaskolan, Sandy Hook och nu även Kronan alla ger associationer till samma fenomen: skolattacker (Wike & Fraser, 2009; Brottsförebyggande rådet [Brå], 2009; Raitanen, Sandberg & Oksanen 2017).
Skolattacker är klassat som exceptionella händelser och de är mycket svåra att förutsäga (Brå, 2009). Baserat på de allvarliga incidenter som drabbat vår omvärld, och nu även Sverige, finns det ett tydligt behov av att ta an utmaningen i att identifiera strategier som är såväl effektiva som genomförbara i att förebygga en eventuell skolattack.En vanlig metod som används vid brottsförebyggande arbete är insatsen profilering, något som ofta nämns i samband med grova brott (Brå, 2009). Det framgår däremot att profilering inte är effektivt vid skolattacker, då gärningspersoner som utför dessa våldsdåd skiljer sig åt vad gäller riskfaktorer och karaktäristika (Cornell, 2020; Modzeleski & Randazzo, 2018). Brå (2009) menar dock att med rätt insatser går det att försvåra att brottet ska begås och nämner vidare att den mest lovande strategin är så kallade hotbedömningar. Vid arbetet med
hotbedömningar framgår det att en samverkan mellan framförallt skolan och polisen lämpar sig bäst. Polisen är således en väsentlig del i det förebyggande arbetet och det finns en brist på forskning gällande hur polisens arbete ser ut kring detta i en svensk kontext. Utöver den förebyggande delen belyser även tidigare forskning vikten av att följa upp individer som
blivit drabbade av en skolattack, oavsett om de varit ett offer eller på annat sätt involverad (Low & Galea, 2017; Suomalainen, Haravuori, Berg, Kiviruusu & Marttunen, 2010;
Turunen, Haravuori, Pihlajamäki, Marttunen & Punamäki, 2014; Ekbom, Björkgren, Nygren & Resberg, 2016). Den föreliggande studien syftar således till att få en fördjupad förståelse för hur polisens eventuella arbete, dels kring prevention och dels kring krisstöd för
polisanställda, i relation till en eventuell skolattack ser ut.
Begreppsdefinition
Skolattack. Vi definierar begreppet “skolattack” som ett försök till att allvarligt skada
eller döda någon med hjälp av grovt våld där gärningen begås på ett skolområde. Under begreppet skolattack inkluderas flera vanligt förekommande termer som används inom forskningsfältet, däribland begreppet skolmassaker. En massaker definieras som “samtidigt dödande av många människor” vilket kan beskrivas som en skolmassaker om dådet begås på ett skolområde (Svenska akademiens ordbok, u.å). Ytterligare en form av skolvåld som ingår i vår definition av skolattack är termen skolskjutning. En skolskjutning definieras som ett brott där flertalet individer på en skola dör eller skadas, oftast av en elev eller en anställd på skolan, med ett skjutvapen (Greathouse & Belknap, 2019). Genom tillämpningen av den övergripande termen skolattack kan den här studien säkerställa att ovan beskrivna brottstyper vad gäller dödligt våld på skolområde inkluderas.
Krisstöd. Begreppet “kris” kan definieras som en situation där en individ inte kan
bearbeta en händelse eller incident utifrån sin egen förmåga (Arbetsmiljöverket, u.å). En sådan kris kan röra sig om att bli utsatt för en händelse av våldsam karaktär. Vi har i denna studie valt att definiera begreppet krisstöd utifrån Arbetsmiljöverkets (u.å) definition: “det omedelbara omhändertagandet av en person i kris [...] samt eventuella efterföljande professionella insatser”.
Polismyndigheten i Sverige
Då den här studien syftar till att få en ökad kunskap om hur polisen arbetar kring fenomenet skolattacker är det centralt att den svenska polismyndigheten först beskrivs. Sveriges
polismyndighet arbetar för att reducera brottsligheten och minska den upplevda otryggheten i det svenska samhället (Polismyndigheten, 2019a). Polismyndigheten styrs av en rikspolischef som kontrollerar och leder myndighetens arbete (Polismyndigheten, 2019b).
Polismyndigheten består av sju polisområden som i sin tur ansvarar över ett specifikt geografiskt område, varav dessa områden leds av en regionpolischef som bland annat styr
över regionens brottsförebyggande- samt utredningsarbete. En av dessa polisregioner är region Bergslagen, vilket utgörs av Örebro, Dalarna samt Värmlands län och är området som den föreliggande studien utgår från.
Kunskapsläget
Tidigare forskning visar att våldsamma gärningar mot skolor sällan sker impulsivt utan är ofta resultatet av en lång utveckling (Sommer, Leuschner & Scheithauer, 2014; Amman m.fl., 2017). Då gärningspersoner oftast planerar en skolattack i förväg innebär detta att det finns möjlighet att tidigt identifiera beteenden eller signaler som tyder på att en attack kan komma att ske (Amman m.fl., 2017). Utifrån denna kunskap är det därmed möjligt att förhindra en potentiell skolattack genom att arbeta mot fenomenet
Det förebyggande arbetet. En rapport från Brå (2009) redovisar att det
brottsförebyggande arbetet i Sverige använder metoden hotbedömning. Hotbedömning har undersökts i flertalet studier och funnits vara effektivare i arbetet mot skolattacker än exempelvis profilering av gärningspersoner (Oksanen, Holkeri, Kaltiala-Heino & Lindberg, 2015; Cornell, 2020; Modzeleski & Randazzo, 2018). Oksanen m.fl. (2015) redogör att hotbedömning möjliggör att en allvarlighetsbedömning av hotet kan göras, vilket inkluderar psykologiska och sociala variabler vid bedömningen. Det är viktigt att bedömningen
genomförs i ett tidigt skede och att relevanta insatser då sätts in för att minska risken för en potentiell skolattack. Genom att utföra denna typen av bedömningar går det att skilja på de hot som verkligen utgör en fara och de hot som inte planeras att utföras i praktiken.
En systematisk studie av skolskjutningar i USA fann att hotbedömningar är
betydelsefulla vad gäller prevention av skolattacker, medan metoden profilering inte har visat sig effektiv (Oksanen m.fl., 2015). Ett kritiskt problem med profilering är att hypotetiska riskfaktorer hos gärningspersoner, såsom bristande disciplin, missbruksproblem eller
mobbning, även passar in på en större population som inte kommer genomföra en skolattack (Cornell, 2020). Detta innebär att trots att individer har riskfaktorer för att begå en skolattack betyder det inte att de är potentiella gärningspersoner. Den låga nivån av skolor som har utsatts för skolattacker i Sverige gör det även svårt att skapa en trovärdig och konkret profil av en gärningsperson som kan komma att begå en eventuell skolattack. Utifrån en
effektutvärdering som undersökte insatser mot skolattacker i USA, menar Jonsson (2017) att det viktigaste i det förebyggande arbetet är att följa evidensbaserad forskning och inte implementera insatser bara för att visa handlingskraft.
Konsekvenser. Individer som utsatts för en traumatisk händelse som involverat ett
direkt hot mot individens liv, fysiska- eller psykiska hälsa, eller vittnat en annan persons död eller allvarlig skada, kan utveckla en rad psykologiska problem såsom exempelvis
posttraumatiskt stressyndrom [PTSD] (Suomalainen, Haravuori, Berg, Kiviruusu &
Marttunen, 2010; Yeager & Roberts, 2003). PTSD är ett komplext fenomen och ger symptom såsom dissociationer, paranoia samt personlighetsförändringar, men är även ofta åtföljt av depression, ångestproblematik samt alkohol- och missbruksproblem (Yeager & Roberts, 2003). Yeager och Roberts (2003) menar att risken att bli traumatiserad är särskilt hög för individer som har arbeten där det är höga nivåer av stress och där ingripande vid allvarliga situationer är en arbetsuppgift. Vidare beskrivs vikten av att nå ut till individer som varit exponerade av en traumatisk händelse så tidigt som möjligt i syfte att förhindra en kronisk stressreaktion. Yeager och Roberts (2003) påpekar även att det finns ett signifikant behov av en konkret individ- och gruppbaserat krisstöd för att minska de psykologiska konsekvenser som kan följa en traumatisk händelse. Vikten av att individer som blivit utsatta för ett trauma erbjuds omedelbar hjälp beskrivs även som betydande.
Poliser kan vara så kallade “first responders”, förstainsatspersoner, och kan anses vara särskilt sårbara för trauma och därmed utsättas för en stor risk att uppleva höga nivåer av traumatisk stress (Chopko & Schwartz, 2009; Karlsson & Christiansson, 2006). Incidenter såsom exempelvis skottlossningar, dödsfall, och att påträffa avlidna kroppar kan beskrivas som särskilt traumatiserande för poliser (Chopko & Schwartz, 2009). Koch (2010) belyser i en artikel att det är mycket viktigt att polisutbildningen förbereder blivande poliser för potentiella traumatiska incidenter, då det annars kan leda till psykologiska men. Det
framkommer att olika program rörande krishantering, med särskilt fokus på hur poliser kan medla sina känslor, är väsentligt för att tillhandahålla de emotionella behoven hos
förstainsatspersoner efter särskilda händelser såsom en skolattack. Vikten av att poliser ska kunna tala om sina känslor efter en traumatisk händelse styrks ytterligare av Karlsson och Christiansson (2005) som i en studie om en masskjutning i Falun redogjorde för hur förstainsatspersoner beskrev sina känslor efter händelsen. Psykisk stress överlag
rapporterades som mycket hög bland deltagarna, och känslor såsom rädsla, skräck, ansvar och skuld var återkommande. Samma studie undersökte hur poliserna uppfattade stödet de fick från sina chefer, vilket visade sig vara begränsat då exempelvis flera poliser uppgav att de hade tvingats jobba dagen efter incidenten.
Polismyndighetens arbete. Brå (2009) beskriver att hotbedömningar är en metod som
forskning har visat att insatser, såsom hotbedömningar, är svåra att genomföra om det råder en resursbrist (Amman m.fl., 2017). Eftersom den svenska polismyndigheten lider av en resursbrist sedan några år tillbaka, kan de ha svårigheter med att fördela resurser på ett effektivt sätt (J.O., 2017). Det framkom, efter mailkonversation med polisens samordnare för polisiär konflikthantering Carl Wilén i region Bergslagen, att hanteringen av en pågående skolattack inte skiljer sig mycket från hanteringen av “pågående dödligt våld” (PDV) (mailkonversation, 1 april 2020). Vidare framgår det att polisens faktiska hantering av en skolattack kopplas till den nationella strategin mot terrorism eller myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) material kring PDV. Där definieras PDV som en händelse där “en eller flera gärningspersoner utsätter allmänheten för ett livsfarligt våld” (MSB, 2018). Polisens har en väsentlig roll i att erbjuda krisstöd till de yrkesverksamma som varit på plats och avbrutit en PDV-händelse.
Krisstöd. Det är vanligt att poliser i deras vardagliga arbete möts av både traumatiska
och våldsamma situationer (Rikspolisstyrelsen, 2008; Yeager & Roberts, 2003). År 2008 författade Rikspolisstyrelsen en rapport kring polisens riktlinjer vad gäller deras psykosociala stöd och fann då att utveckling behövdes inom området. Rätten till krisstöd för poliser
regleras under lagen (1993:2) Arbetsmiljöverket som redogör att ”Arbetstagare som utsätts för våld eller hot om våld ska snabbt få hjälp och stöd för att förebygga eller lindra såväl fysisk som psykisk skada.”. Vidare redogörs det att en polisanställd bör erbjudas krisstöd om hen tagit del av en händelse där barn och ungdomar blivit utsatta samt att riktlinjer för detta ska finnas. Detta pekar på att krisstöd måste erbjudas till polisanställda som blivit påverkade av till exempel en skolattack, samt att det krävs förutbestämda riktlinjer kring arbetet med krisstöd. Polisanställda ska även ha vetskap om att det finns tillgång till ett effektivt krisstöd, samt ska ledare och ansvariga inom polismyndigheten veta vilken typ av krisstöd som behöver implementeras likväl som när den behöver implementeras (Rikspolisstyrelsen, 2008). Det finns olika metoder som polisen kan använda sig av vad gäller deras arbete med krisstöd (Rikspolisstyrelsen, 2008). Polismyndigheten ska se till att anställda får den hjälp de behöver under den vardagliga verksamheten, vilket exempelvis kan ske genom att anställda samlas efter en insats för att prata igenom händelsen. Rikspolisstyrelsen (2008) menar även att anställda ska delges information och utbildas inom ämnet krisstöd, samt erbjudas mental- och förberedande träning i ett preventivt syfte.
Ett tillfälle där polisens arbete med krisstöd implementerades och utvärderades var efter skolattacken i Trollhättan 2015 (Nationella Operativa Avdelningen [Noa], 2016). I
insatser av psykosocial karaktär var tillräckliga. Utvärderingen visade däremot att det finns ett behov av att utveckla exakta riktlinjer för hur avlastningssamtal ska genomföras och att utveckling behöver ske inom den utbildning som både ledare och anställda får inom krisstöd. Ytterligare visade utvärderingen att det behöver tas fram nationella riktlinjer för krisstöd samt checklistor för ett psykiskt omhändertagande vid allvarliga och traumatiska händelser.
Således finns det ett tydligt behov av att undersöka vilka riktlinjer som polismyndigheten för närvarande förhåller sig till vad gäller krisstöd samt hur dessa riktlinjer fungerar i den
vardagliga verksamheten. Den föreliggande studien kan därmed ge kunskap kring det behov som existerar och kan användas som hjälp för att ytterligare belysa problemet.
Teoretiska förklaringsmodeller
Rutinaktivitetsteorin.Utifrån tidigare forskning kan olika teorier användas för att förklara varför skolattacker inträffar samt hur de ska förebyggas (Duque, LeBlanc & Rivera, 2019; Levin & Madfis, 2009). Duque m.fl. (2019) undersökte förmågan att predicera
skolattacker genom rutinaktivitetsteorin, för att förklara varför gärningspersoner begår denna typ av brott. Rutinaktivitetsteorin nämner att det finns en interaktion mellan tre komponenter: (1) avsaknad av kapabla väktare, (2) en motiverad gärningsperson samt (3) ett lämpligt objekt (Newburn, 2017). Om dessa tre komponenter sammanfaller i tid och rum menar teorin att risken för att ett brott ska begås ökar. Gärningspersonens rutinaktivitet beskrivs även påverka vilka personer som denne anser vara möjliga offer, samt påverkar motivationen till att begå ett brott, till exempel en skolattack.
En skolattack med flertalet dödsoffer kan sägas innehålla alla tre delar av rutinaktivitetsteorin (Duque m.fl., 2019). Enligt Duque m.fl. (2019) kan risken för en skolattack öka om det inte finns några kapabla väktare, exempelvis polis, i närhet till
skolområdet. Risken kan även öka om gärningspersonen är en motiverad individ, exempelvis om personen tidigare varit motiverad till att ta livet av sina klasskamrater. Fortsättningsvis kan gärningspersonen betrakta ett klassrum som ett lämpligt objekt då hen spenderar en stor del av sin vardag i denna miljön och kan vidare förenkla planeringen samt genomförandet av dådet. Genom att polisen påverkar någon av dessa delar kan, ur ett teoretiskt perspektiv, detta leda till en minskad risk för att en potentiell skolattack ska inträffa.
Horowitz:s “Trauma och Respons” teori. Horowitz menar i sin teori om trauma och
respons att en traumatisk situation på olika sätt kan påverka en individs förmåga att bearbeta information på. Detta kan enligt teorin bero på att information från den traumatiska händelsen beskrivs krocka med den bild som personen för tillfället har om sig själv och omvärlden
(Horowitz, 2015; Brewin & Holmes, 2003). Denna processen, som Horowitz kallar för en stressrespons, kan delas in i olika faser där individen hanterar traumat på olika sätt beroende på vilken fas individen befinner sig i. Första fasen menar att individen till en början uttrycker en stark reaktion mot händelsen, vilket kan visa sig genom att personen får en initial impuls att rädda sig själv eller andra runt omkring. Andra fasen innebär sedan att individen försöker sammanföra den gamla information som hen har, med den nya informationen från traumat. Detta är en process som kan vara svår för individen att genomföra, vilket kan innebära att hen istället stänger av känslorna kopplat till den traumatiska händelsen helt. Den tredje fasen som Horowitz (2015) beskriver innebär att individen ständigt blir påmind om traumat i vardagen på grund av att traumat är obearbetat. Detta kan ta sig i form av att individen får flashbacks eller börjar reagera väldigt starkt på situationer som påminner om händelsen. Den fjärde fasen syftar till att individen börjar bearbeta informationen från traumat, vilket gör att abrupta minnen av den traumatiska händelsen oftast börja avta. Den femte och sista fasen menar att individen har lyckats bearbeta informationen från den traumatiska händelsen och har därmed förändrat sättet att se på sig själv. Horowitz (2015) menar då att om traumat inte bearbetas kan det leda till långvariga konsekvenser, och att minnen från traumat fortsätter att inkräkta personen i det vardagliga livet.
Horowitz:s teori menar vidare att det sociala stödet är väsentligt för en person som har upplevt en traumatisk händelse (Stephens & Long, 1999). Genom att erbjuda socialt stöd till individer som varit med om ett trauma, kan en förändring eller en bearbetning ske hos individens sätt att kognitivt hantera händelsen, och på så sätt kan insatser hjälpa individen att nå de sista faserna i processen. En viktig del är att individen ska få möjlighet att prata öppet om traumat samt sina känslor kring det. Teorin är aktuell för den föreliggande studien då den beskriver den psykologiska processen som poliser kan genomgå efter en traumatisk händelse. Vidare belyser teorin även vikten av att individer utsatta för en traumatisk händelse bör få möjlighet att samtala om detta för att minska risken för långvariga psykologiska
konsekvenser.
Avgränsning
Utifrån tidigare forskning framgår det att fenomenet med skolattacker är ett ovanligt men förekommande brott i Sverige (Brå, 2009). Den här studien syftar till att få en inblick i fenomenet då brottet kan medföra allvarliga psykologiska konsekvenser för inblandade (Low & Galea, 2017). Studien kommer att avgränsas till polismyndighetens arbete eftersom
skolattacker, samt att det är av vikt att polisen i ett tidigt skede får vetskap om brottet (Brå, 2009; Oksanen m.fl., 2015). En avgränsning till region Bergslagen görs då området är geografiskt nära till hands för den föreliggande studien samt möjliggör att arbetet kan genomföras under de angivna tidsramarna.
Den här studien kommer rikta in sig på att få en bredare kännedom om de eventuella riktlinjer som polismyndigheten förhåller sig till vad gäller det förebyggande arbetet mot skolattacker, vilket kan ge insikt i polisens praktiska brottspreventiva arbete. Studien avgränsas även till att studera polisens arbete med krisstöd som erbjuds till polisanställda efter en eventuell skolattack då det framkommit att skolattacker kan leda till psykiska men för utsatta individer, samt att en utveckling hos polismyndigheten vad gäller riktlinjer inom krisstöd efter en eventuell skolattack är önskvärt (Low & Galea, 2017; Noa, 2017).
Studiens relevans
Då denna studie syftar till att få en ökad kunskap om hur den svenska polismyndigheten arbetar med att förebygga framtida skolattacker kan ytterligare kunskap av fenomenet i svensk kontext erhållas. En närmare inblick i det förebyggande arbetet kan även bidra till insikt om den svenska polismyndighetens strategier ligger i linje med vad internationell forskning har visat vara effektiva metoder. Vidare framgår det av tidigare forskning att krisstöd efter en traumatisk händelse är väsentligt för alla inblandades välmående (Chopko & Schwartz, 2009; Karlsson & Christiansson, 2005; Yeager & Roberts, 2003; Suomalainen m.fl., 2010). Utifrån tidigare litteratur framgår det att polismyndigheten arbetar med krisstöd, men den föreliggande studien syftar till att få fördjupad kunskap kring hur de arbetar med detta, samt hur det upplevs av poliserna själva. Det kan ses som viktigt att lyssna på de anställdas åsikter och tankar kring arbetet eftersom det är just de som eventuellt kommer ta del av krisstödet, och således bör deras behov tas i beaktning.
Syfte och frågeställningar
Syftet med den här studien är att få en ökad kunskap om hur polisen i region Bergslagen jobbar med det förebyggande arbetet mot en eventuell skolattack samt hur de arbetar med krisstöd efter en eventuell skolattack. Vidare är syftet att ta reda på om polisen känner ett behov av att utveckla de nuvarande riktlinjer som eventuellt finns, samt om nya riktlinjer eller handlingsplaner bör utformas. Fortsättningsvis syftar den aktuella studien till att få en inblick i hur polisen ser på fenomenet i relation till deras eget förebyggande- och uppföljande arbete. Utifrån syftet har följande frågeställningar bildats:
1. Hur ser polisen i region Bergslagens eventuella arbete-, riktlinjer- samt
förbättringsmöjligheter ut vad gäller det förebyggande arbetet av en potentiell skolattack?
2. Hur ser polisen i region Bergslagens eventuella uppföljande arbete-, riktlinjer- samt
förbättringsmöjligheter ut vad gäller krisstöd efter en potentiell skolattack?
Metod
I den föreliggande studien har vi valt att använda en kvalitativ metod då en mer detaljerad uppfattning och kunskap om ämnet som undersöks kan inhämtas (Silverman, 2015; Yin, 2011). En kvalitativ metodologisk ansats ansågs vara lämplig då syftet var att få en bredare kunskap för polisen i region Bergslagens förebyggande arbetet mot en eventuell skolattack, samt hur de ser på krisstödsarbetet efter en eventuell skolattack. En kvalitativ metod var även mest lämpad då intresset låg i att undersöka polisens egna upplevelser, tankar och
erfarenheter. Vidare har den aktuella studien utförts genom semistrukturerade intervjuer av personer inom polismyndigheten i region Bergslagen, där det insamlade materialet sedan har analyserats med hjälp av en tematisk analys. Som ovan nämnt kommer denna studie utgå från två separata frågeställningar, vilket grundar sig i att polisens förebyggande- och
krisstödsarbete är skilda delar inom polismyndigheten, men trots detta är båda delarna
kopplat till varandra. Detta eftersom skolattacker ett grovt brott vilket kräver att arbetet för att förhindra en sådan attack är effektivt, likväl som att krisstödet som erbjuds till poliserna faktiskt ska hjälpa i den psykologiska bearbetningsprocessen (Brå, 2009; Yeager & Roberts, 2003). Eftersom arbetet utgår från två olika frågeställningar kommer även två separata tematiska analyser genomföras.
Deltagare
Denna studies respondenter var fyra män som representerar polismyndigheten stationerade
på olika orter med olika befattningar inom region Bergslagen. Den valda urvalsmetoden var ett snöbollsurval, vilket användes för att komma i kontakt med villiga deltagare som även besitter relevant expertis. Yin (2011) beskriver snöbollsurval som att den första respondenten som är med i studien hänvisar författarna till en annan passande respondent, som i sin tur rekommenderar en tredje respondent. På så vis sätts en “snöbollsrullning” av respondenter igång, där varje ny respondent rekommenderar nästkommande. Vidare, i syfte att säkerställa att obehöriga inte ska kunna identifiera respondenterna, valdes fyra kodnamn för att enkelt kunna hänvisa till vad som sagts utan att röja deltagarnas identitet. Kodnamnen “Lars”,
“Mikael”, “Anders” och “Johan” valdes eftersom Statistiska centralbyrån [SCB] redovisar att dessa var de fyra vanligaste tilltalsnamnen i Sverige 2019 (SCB, 2020). För att förtydliga har dock ingen av deltagarna i studien tagit del av det krisstöd som erbjuds då ingen av
respondenterna deltagit vid inryckning av en skolattack.
Datainsamlingsmetod
Data samlades in med hjälp av semistrukturerade intervjuer, vilket kännetecknas av att en mall som innehåller potentiella frågor att ställa används (Yin, 2011). Detta ansågs vara passande då en intervjuguide fungerar som en tankeram vid genomförandet av intervjuerna, men att intervjun ändå liknas vid ett vanligt samtal. Detta möjliggjorde för deltagarna att diskutera fritt kring sina tankar och känslor vad gäller polismyndighetens arbetssätt.
Då samhället för närvarande är utsatt av covid-19 pandemin genomfördes intervjuerna digitalt, en via videotjänsten Zoom och resterande tre via telefon (Folkhälsomyndigheten, 2020). En fördel med att genomföra intervjuer via en digital plattform är att det är mycket tids- och kostnadseffektivt (Ali & Skärsäter, 2017). Däremot innebär användandet av digitala intervjuer att respondenten behöver vara kunnig inom det tekniska området, vilket har tagits hänsyn till genom att respondenten fick välja forum. En digital intervju var därmed att föredra, dels på grund av det geografiska läget men även eftersom social distansering mot andra individer bör eftersträvas på grund av covid-19 (Folkhälsomyndigheten, 2020).
Det är viktigt att påpeka att det finns en risk att deltagarna svarar utifrån vad de tror är önskvärt eller att de, genom sina svar, försöker upprätthålla en positiv bild av
polismyndigheten (Yin, 2011). Således finns en risk att den insamlade datan visar en
missvisande bild av fenomenet. Det kan även anses vara svårare att avläsa vad respondenten säger “mellan raderna” eftersom intervjuerna genomfördes på telefon, vilket gör att
exempelvis kroppsspråk inte kunde analyseras. Detta problem försökte undvikas genom att lägga stor vikt på att intensivt lyssna på hur deltagaren har svarat, vad denne säger samt analysera exempelvis pauser.
Material
Datainsamlingen genomfördes med hjälp av en intervjuguide som bestod av två huvudfrågor samt ett antal underfrågor som relaterade till syftet (se Bilaga 1). Intervjuguiden inleddes med ett fåtal bakgrundsfrågor såsom ålder och position inom polismyndigheten, vilket
efterfrågades i syfte att få en kartläggning över studiens urval. Därefter inleddes själva intervjun, varav den första huvudfrågan som ställdes berörde det förebyggande arbetet, och
löd: “Hur arbetar polisen för att förebygga eventuella skolattacker?”. Därefter följde ett antal underfrågor kopplade till det förebyggande arbetet som kunde underlätta att hålla sig till ämnet, exempelvis: “Arbetar du personligen med det förebyggande arbetet mot skolattacker? Hur då i sådana fall?”. Det var viktigt att beakta att intervjun tog sig i form av ett vanligt samtal, och de uppföljande frågorna anpassades därmed till samtalets form och innehåll (Yin, 2011). Den andra delen av guiden behandlade sedan arbetet med krisstöd, och denna
huvudfråga löd: “Hur arbetar polisen med krisstöd efter en eventuell skolattack?”. Även här följdes huvudfrågan av underfrågor, exempelvis: “Hur upplever du polisens arbete med krisstöd?”. Valet att ha två skilda huvudfrågor kopplas till studiens två separata
frågeställningar, där de olika huvudfrågorna syftade till att svara på varsin frågeställning. Två viktiga begrepp som används inom kvalitativ metod är tillförlitlighet och
trovärdighet, som kan översättas till reliabilitet och validitet inom den kvantitativa metoden (Yin, 2011; Bryman, 2012; Fejes & Thornberg, 2009). En hög tillförlitlighet och trovärdighet är önskvärt, och för att säkerställa detta bör material, såsom intervjuguiden, grunda sig i tidigare forskning för att minska påverkan av författarnas egna fördomar. Då intervjuguiden i den här studien är baserad på tidigare forskning om både förebyggande insatser vad gäller skolattacker samt krisstöd, kan tillförlitligheten beskrivas ha stärkts. Samtliga frågor
formulerades även öppet så att respondenterna fritt kunde reflektera och dela med sig av sina åsikter utan att påverkas av ledande frågor.
Vid förfrågan om att delta i studien bifogades även ett informationsbrev som
respondenterna fick läsa innan de godkände sitt deltagande (se Bilaga 2). Informationsbrevet beskrev kortfattat studiens syfte, vad som förväntades av respondenterna samt varför just de tillfrågades. Tillsammans med informationsbrevet bifogades även en samtyckesblankett som innehöll information om att intervjun enbart kunde genomföras om deltagarna samtyckt till att medverka, info om inhämtning av personuppgifter samt att de kunde avbryta sin
medverkan när som helst under intervjuns gång (se Bilaga 3).
Procedur
Till att börja med sökte vi upp kontaktuppgifter från polisens hemsida där presskontakter för region Bergslagen och specifikt inom områdena Örebro, Värmland samt Dalarna fanns tillgängliga. Efter denna initiala kontakt hänvisades vi vidare till en polisanställd som kunde tänkas vara relevanta att intervjua, varav det sedan upprättades en mejl- eller telefonkontakt där syftet med den föreliggande studien kortfattat beskrevs. Därefter skickades en elektronisk kopia av informationsbrevet, samtyckesblanketten samt intervjufrågorna till den potentiella
respondenten, i syfte att informera ytterligare om den föreliggande studien samt för att säkerställa samtycke. Samtycke att delta i studien inhämtades genom att deltagaren fysiskt fick skriva på den samtyckesblankett som skickades, för att sedan skanna in och skicka tillbaka blanketten. Den konstruerade intervjuguiden skickades till respondenten för att de skulle kunna förbereda sig på frågorna, genom att exempelvis ta fram aktuella dokument och riktlinjer, vilket var centralt då det var en betydande del i syftet med den här studien. När den första intervjun var avklarad hänvisades vi vidare till en annan respondent, där samma
process upprepades tills dess att datainsamlingen var avslutad.
En av intervjuerna genomfördes på den digitala plattformen Zoom där det upprättades ett videosamtal, medan resterande intervjuer genomfördes via telefon. Alla intervjuer varade mellan 30–50 minuter och de spelades in med hjälp av en digital inspelare varefter intervjun lagrades på ett separat USB-minne. Samtliga inspelningar lyssnades sedan igenom i syfte att bli förtrogna med materialet. I ett senare skede transkriberades materialet, det vill säga att det som sagts under intervjun renskrevs ordagrant i textform, innan analysen kunde påbörjas.
Forskningsetik
Arbetet utformades baserat på de fyra forskningsetiska krav som vetenskapsrådet redovisar: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet
(Vetenskapsrådet, u.å.). Informationskravet beaktades genom att respondenterna fick ta del av ett informationsbrev innan intervjun genomfördes (se Bilaga 2). Det är viktigt att
uppmärksamma att en skolattack är ett grovt brott riktat mot en särskilt utsatt och känslig målgrupp, samt att tidigare forskning har beskrivit skolattacker som ett traumatiskt och känsligt ämne (Suomalainen m.fl., 2010; Low & Galea, 2017). En intervju om skolattacker kan innebära ytterligare påfrestningar för respondenterna då det kan kopplas till tidigare traumatiska händelser de kan ha varit med om. Detta togs i beaktning genom att förtydliga att det var okej för respondenten att när som helst avbryta deltagandet och uppmuntran till att kontakta psykologiskt stöd om så krävdes.
Enligt samtyckeskravet är det centralt att samtycke till att medverka inhämtas, vilket i den föreliggande studien innebar att respondenterna fick ta emot en samtyckesblankett som krävde en underskrift (Vetenskapsrådet, u.å.). Då tidigare forskning visat att ämnet
skolattacker är känsligt var det väsentligt att samtycke inhämtades från deltagarna för att säkerställa att de var villiga att diskutera ämnet (Low & Galea, 2017). För att beakta konfidentialitetskravet behandlas den information som respondenterna givit med
kan ses som etiskt känsligt för obehöriga (Vetenskapsrådet, u.å.). Detta togs hänsyn till genom att vi avlade tystnadsplikt kring vilka som deltagit och vem som sagt vad. För att ytterligare förstärka konfidentialitet angavs pseudonymer för respondenterna.
Nyttjandekravet togs hänsyn till genom att materialet som samlats in enbart används till vad studien syftade till.
Bestämmelserna om GDPR [the General Data Protection Regulation] var även något som den föreliggande studien förhöll sig till, vilket är en förordning som syftar till att upprätthålla individers rättighet till att deras personuppgifter hålls skyddade
(Datainspektionen, 2016). Det framgår i förordningen att personuppgifter exempelvis är namn på respondenten, medan känsliga personuppgifter kan röra sig om individers hälsa eller politiska åsikter. Intervjuguidens bakgrundsfrågor samt frågor kring krisstöd innehåller respondenternas personuppgifter. Genom att informera deltagarna om varför personuppgifter behöver samlas in samt be om samtycke till detta försäkrades att kraven inom GDPR
uppfylldes.
Analysmetod
Den analysmetod som användes i den aktuella studien var en tematisk analys. En tematisk analys används när syftet är att identifiera och tolka mönster i kvalitativa data (Nowell, Norris, White & Moules, 2017). Analysen är även användbar när forskare vill undersöka studiens deltagare och deras perspektiv, men även uppmärksamma likheter och skillnader samt framföra oförutsedda insikter (Braun & Clarke, 2006). Den analytiska processen som beskrivs nedan har vidare genomförts baserat på begrepp som redovisats i tidigare forskning.
Analysen utformades utifrån Yins (2001) fem faser i en analysprocess, vilket består av (1) sammanställning, (2) demontering, (3) remontering, (4) tolkning, samt (5) slutsats. Det som är viktigt att nämna är att två olika analysprocesser genomfördes då den här studien består av två frågeställningar. Den första fasen, sammanställningen av datan, utfördes genom att vi noggrant lyssnade på de inspelade intervjuerna, för att därefter transkribera och läsa igenom det sammanställda materialet i syfte att få bättre kunskap om datan. Demonteringen inleddes genom att materialet lästes mycket noggrant, för att sedan kunna plocka ut meningar eller korta ordföljder, även kallat meningsbärande enheter, som ansågs vara relevanta för vardera frågeställning (se exempel i Tabell 1). Demonteringen genomförde vi enskilt vilket kan beskriva öka tillförlitligheten att de meningsbärande enheter som plockades ut var relevanta och lämpliga för syftet. Därefter påbörjades en kodning av dessa meningsbärande enheter för att lyfta innehållet till en högre begreppslig nivå (Yin, 2011). Detta innebar att
meningarna kondenserades ytterligare och ersattes med enstaka ord som på ett relevant sätt beskrev den bakomliggande betydelsen i ordet. Kodningen utfördes utifrån de två
frågeställningarna, vilket innebar att en separation gjordes mellan de meningar som kunde relateras till frågeställning ett, och de som kunde relateras till frågeställning två (se exempel i Tabell 1). Efter kodningen påbörjades remonteringen av materialet, vilket innebär att de kodord som skapats sammanställdes och grupperades efter hur de hängde ihop eller skiljde sig från varandra (Yin, 2011). Remonteringen genomfördes först med de kodord som tillhörde det förebyggande arbetet, för att sedan genomföras igen med de kodord som tillhörde krisstödsarbetet. Koderna samlades sedan in under olika kategorier som i sin tur grupperades in i större teman (se exempel i Tabell 2). Denna process utfördes genom att samtliga ord skrevs ut för att enklare kunna se kodorden på en övergripande nivå. Orden placerades sedan in under tillfälliga kategorier och teman, för att sedan flyttas runt, omgrupperas och eventuellt döpas om efter vad som ansågs mest relevant och lämpligt. Processen genomfördes flertalet gånger, där kodorden kondenserades ytterligare eller slogs ihop med andra koder, i syfte att hitta den underliggande betydelsen i vad samtliga
respondenter sagt. Slutligen tolkades resultatet av samtliga teman, kategorier och kodord för att tillskriva en sorts mening till den data som samlats in. Yin (2011) beskriver att en idealisk tolkning binder samman exempel i den relevanta litteraturen med den remonterande datan. Den föreliggande studiens tolkning har utförts genom ett identifierande av relevanta och återkommande mönster i materialet, vilka sedan kom att bli “grundstenar” för hela tolkningen.
Tabell 1 – Exempel på demontering
Mening Meningsbärande enhet Kodord
“Nu är det bara en egen teori här men jag tror fortfarande att polisen ses lite grann, eller har gjort åtminstone, även inom intern, som ett machoyrke.”
Ses lite som ett machoyrke Macho
“Det är en samlad bedömning som görs, eh, för det är så många bitar som vägs in, det är ju inte bara att man säger att han eller hon säger så, det är ju inte ett hot bara för det – utan det är en helhetsbedömning vi gör.”
Det är en helhetsbedömning vi
gör Helhetsbedömning
Tabell 2 – Exempel på remontering
Macho Stereotypa normer Det sociala klimatets påverkan på det psykiska måendet
Helhetsbedömning Strategier för att identifiera en
gärningsperson Polisens preventiva strategier
Resultat och analys
Syftet med den föreliggande studien var att få en förståelse för hur polisen i region
Bergslagen arbetar förebyggande mot en eventuell skolattack samt hur de skulle arbeta med krisstöd efter en eventuell skolattack. Detta genom att specifikt titta på eventuella riktlinjer, handlingsplaner samt om det finns ett förbättringsbehov av dessa. Resultatet kommer
redovisas i kombination med analysen för att presentera en tydligare koppling mellan resultat och analys, samt för att undvika återupprepning i texten. Då den föreliggande studien
innehåller två separata frågeställningar genomfördes två separata analyser utifrån dessa frågeställningar. Resultatet kommer därmed att presenteras i två delar där analysen av den första frågeställningen kring det förebyggande arbetet presenteras först, vilket åtföljs av analysen kring krisstödet.
Frågeställning 1: Polisens förebyggande arbete mot en eventuell skolattack
Den tematiska analysen av datan kring det förebyggande arbetet kunde placeras under tre olika teman med sex tillhörande kategorier. Nedan presenteras det resultat som den
föreliggande studien har kommit fram till utifrån de teman och kategorier som utformats (se figur 1).
Polisens strukturella verksamhet
Ett återkommande samtalsämne under intervjuerna var hur polismyndigheten fungerar i sin helhet vad gäller allt från det förebyggande arbetet, hanteringen av olika brott till resurser och ledning. Det framgår att det finns ett starkt samarbete mellan diverse befattningar inom myndigheten, där olika funktioner arbetar med olika saker. Under temat “Polisens strukturella verksamhet” kunde följande kategorier identifieras:
Underlättande anvisningar i det förebyggande arbetet. Samtliga respondenter
hänvisar återkommande till flertalet riktlinjer som berör det förebyggande arbetet, både från polismyndigheten men även från andra samhällsaktörer. Det framgår utifrån respondenterna att det inte finns någon specifik riktlinje vad gäller det förebyggande arbetet mot just en skolattack. Det går överlag att tolka på respondenterna som att de anser att de befintliga riktlinjerna är tydliga och tillfredsställande. Vidare kan antagandet göras att riktlinjer kring förebyggande arbete är något som används i polisens vardag, där särskilda direktiv finns som beskriver just hot om våld i skolmiljö. “Lars” beskriver exempelvis att: “[...] skulle det vara så att någon gymnasieskola här får någon form av hot riktat till sig tar jag upp den här [riktlinjer] och tittar och har det som en hjälpreda eller checklista och ser så jag får med allting”. Däremot reflekterar “Mikael” på följande vis: “[...] Jag kan inte se att vi har några riktlinjer [om skolattacker] regionalt till exempel eller ens lokalt, däremot så har vi ju identifierat ett behov utifrån bl.a. MSB:s framtagna rapport dessförinnan”. “Mikael” reflekterar vidare att:
[...] man kanske ska bli tydligare med riktlinjer om hur man måste hantera det i någon form i alla fall. Man måste nog våga ta lite i de här frågorna och vrida och vända på dem och smaka på dem, förstå vad det här kan innebära.
Utifrån ovan citat berättar respondenten att trots att de ledande dokumenten är
tillfredsställande kan en utveckling inom detta behövas. Utifrån respondenternas redogörelse finns skilda åsikter kring huruvida specifika riktlinjer är eftertraktade eller om de redan befintliga riktlinjerna är tillräckliga. Det finns en genomgående positiv inställning till
användandet och förekomsten av riktlinjer, där samtliga respondenter tycker att det är bra att sådana finns tillgängliga.
Då forskning som undersöker den svenska polismyndighetens förebyggande arbete mot skolattacker är få, är det svårt att diskutera användningen av riktlinjer med koppling till tidigare vetenskapliga belägg. Vidare är det komplicerat att avgöra i vilken utsträckning
polisen tar del av tidigare forskning. En av respondenterna säger uttryckligen att de inte alltid tar del av forskning vad gäller förebyggande av skolattacker, medan en annan säger att de tittar på hur exempelvis USA arbetar med fenomenet. Det kan därför tolkas vara relevant att undersöka huruvida de riktlinjer som finns är baserade på relevant forskning eller om en uppdatering av dem behövs.
Gemenskap i det förebyggande arbetet. Samtliga respondenter nämner vikten av
samverkan vid skolattacker, både med varandra inom polismyndigheten men även med andra aktörer såsom övrig blåljuspersonal och exempelvis skolor. “Mikael” berättar:
Det finns ju den här MSB rapporten i alla fall som är någon form av grund har jag tolkat det som för hur vi ska jobba i samverkan mellan just blåljusorganisationerna. [...] Nu har vi ju i alla fall i vår region haft en hel del samverkan kring det, men med det sagt så är det ju inte så överallt. Det kanske bör tydliggöras. Därmed kan jag tycka att det finns mer att göra faktiskt.
“Mikael” berättar vidare att de enda riktlinjer som finns vad gäller samarbete mellan polis och skola är genom medborgarlöften, men att arbetet främst sker genom kommunpoliser och säkerhetssamordnare. Utifrån respondenterna kan samverkansarbetet bli lidande då polisen uppger att andra aktörer anser att det främst är polisens jobb. “Johan” tror att om alla
myndigheter tog sitt fulla ansvar i samverkan skulle det kunna bli ett väldigt bra arbete. Han menar att det finns en stor vinst i att exempelvis polis och skola kan dela lägesbilder och ha en gemensam uppfattning om hur de ska bedriva samverkan kopplat till skolattacker. Han säger:
Det är då vi fungerar som bäst, när alla kan ta sitt fulla ansvar i det här, men det är alltid, eller ofta, att det förväntas att polisen ska göra saker och ting. Men polisen står ganska ensam om ingen annan hakar på.
Utifrån citatet ovan kan antagandet göras att det förebyggande arbetet kan bli mer effektivt om andra aktörer tar sitt ansvar, vilket innebär att polisen inte känner att de står ensamma i arbetet. Dock kan det tolkas som att det brottsförebyggande arbetet främst är polisens jobb, vilket ifrågasätter om andra aktörer faktiskt kan arbeta förebyggande på ett effektivt sätt. Respondenterna tror vidare att det finns intresse för detta hos andra aktörer, vilket betyder att det ändå är värt att lägga tid och energi på. Vidare framgår det att polisen arbete med att dela med sig av information om skolattacker skulle kunna förbättras med tydliga nationella
riktlinjer som i sin tur kan underlätta samverkansarbetet för polis, skolor och andra
intresseorganisationer. Mer specifika direktiv på en nationell nivå skulle kunna leda till att kunskap kring skolattacker sprids till samtliga skolor på ett likvärdigt sätt, vilket kan resultera i en ökad medvetenhet om hur skolan kan hjälpa polisen i det preventiva arbetet mot en skolattack. Utifrån respondenternas beskrivning kan dock delningen av polisens information vara svårt att praktiskt genomföra då det innefattar ett stort resursarbete. Det kan således bli bortprioriterat för andra mer relevanta eller akuta ärenden.
Utifrån rutinaktivitetsteorin kan det tolkas som att en effektivare samverkan leder till ökad förmåga för aktörerna att fungera som kapabla väktare (Newburn, 2017). Genom att skolan tar del av kunskap från polisen om hur de i ett tidigt skede kan identifiera signaler som tyder på att en potentiell skolattack ska inträffa, antas detta öka närvaron av kapabla väktare och därmed minska risken för att brottet ska begås. Denna del är mycket viktig vad gäller förebyggande av brott, då kapabla väktare teoretiskt förhindrar att ett brottstillfälle ska uppstå genom att närvara på en potentiell brottsplats. Amman m.fl. (2017) beskriver vidare vikten av att det finns resurser inom polisen för att ett effektivt arbete ska kunna genomföras, och då den svenska polismyndigheten lider av en resursbrist kan det tolkas effektivt för polisen att ta hjälp från exempelvis skolor.
Polisens preventiva strategier
Vikten av att arbeta förebyggande mot skolattacker är ett element som både flertalet respondenter nämner är viktigt i det polisiära arbetet, men även något som återkommer i litteraturen (Brå, 2009; Oksanen m.fl., 2015). Då det är ett unikt fenomen som sker sällan beskriver vissa respondenter att förebyggande arbete mot skolattacker inte är polisens
huvudsakliga uppdrag. Respondenten menar att fokus istället bör läggas på själva hanteringen av skolattacken och PDV-händelsen i sig istället, vilket kan ifrågasättas. Att lägga större polisiärt fokus på enbart hanteringen av en skolattack, skulle kunna innebära att risken istället ökar då det förebyggande arbetet bortprioriteras. Om det förebyggande arbetet istället
utvecklas och effektiviseras kan detta minska risken att en skolattack överhuvudtaget
inträffar, och därmed kan polisen lägga resurser på övriga incidenter. Detta skulle alltså både spara in på polisens begränsade resurser, men även minska det lidande som poliser och offer för händelsen eventuellt blir utsatta för. “Mikael” är inne på samma resonemang då han menar att “[...] om det nu händer så är det ju en polisiär angelägenhet och en brottslig handling, så därför är det också rimligt att polisen är med i det förebyggande arbetet mot
skolattacker i ganska stor utsträckning”. Polisens preventiva strategier är ett centralt tema i respondenternas återgivning och följande kategorier har utformats:
Strategier för att identifiera en gärningsperson. Respondenterna berättar att de
arbetar förebyggande mot skolattacker främst genom hotbedömningar, något som även exempelvis Brå (2009) uppger. Flertalet respondenter beskriver hur viktigt det är att en stor mängd information samlas in för att kunna göra en så bra bedömning av hotet som möjligt. Då insamling av information beskrivs vara betydande i det förebyggande arbetet mot skolattacker, kan det tolkas väsentligt att detta arbete genomförs effektivt.
Vidare beskriver respondenterna att hot om en eventuell skolattack är något som är förekommande i polisarbetet där “Lars” specifikt berättar: “[...] de här hoten förekommer inte frekvent men, men om jag säger då och då, så kan jag säga, på ett år kanske det är [...] fyra kanske. Skulle jag tro, i den nivån, kanske fem stycken” samtidigt berättar “Johan” att “Det händer ju inte varje vecka, men några gånger i månaden varje fall i bara region Bergslagen”. Då det framgår att hot om eventuella skolattacker kommer till polismyndighetens kännedom, kan det anses vara relevant att hotbedömning används som verktyg. Det framgår att
respondenterna anser att polisens arbete med hotbedömning huvudsakligen är
tillfredsställande och väl fungerande. Respondenternas redogörelse för användandet av hotbedömningar stöds av amerikanska studier, som visar på att metoden fungerar effektivt och bör därför implementeras inom det brottspreventiva fältet (Oksanen m.fl., 2015; Cornell, 2020). Effektiviteten av hotbedömningar kan förklaras utifrån rutinaktivitetsteorin, där en bedömning av ett hot kan minska motiveringen hos gärningspersonen, eftersom det kan anses öka risken att hen blir upptäckt. Om polisen vidare är tydliga och offentliga med att de aktivt arbetar mot skolattacker, kan detta tolkas innebära att motivationen hos gärningspersonen minskar samtidigt som rädslan för att bli upptäckt ökar.
Ytterligare en förebyggande metod som respondenterna samtalar om är profilering. Vid profilering beskrivs vikten av att, precis som vid hotbedömning, samla in så mycket
information som möjligt för att kunna skapa en helhetsbedömning av en gärningsperson. Vad som skiljer insatserna åt är dock att vid en profilering är det gärningspersonen som blir utredd, medan det vid en hotbedömning är hotet som blir granskat (Cornell, 2020; Oksanen m.fl., 2015). Det framgår att profilering som metod kan implementeras i arbetet mot en skolattack och respondenterna beskriver att det är ett sätt att identifiera potentiella gärningspersoner, något som förekommer i det vardagliga arbetet för poliser. Dock framkommer det en viss osäkerhet kring om profilering bör användas eller inte, där respondenterna är osäkra på om det faktiskt är givande. Att avstå från profilering vid
skolattacker som insats ligger i linje med amerikansk forskning som riktar kritik mot profilering, då hypotetiska riskfaktorer hos gärningspersoner ofta passar in på många individer som inte kommer att genomföra en skolattack (Cornell, 2020). Å andra sidan beskriver en av respondenterna att profilering kan utmynna i en hotbedömning, och det kan därmed tolkas att polisen har hittat ett effektivt sätt att förena både hotbedömning och profilering till en metod som fungerar.
Kunskap som förebyggande insats. Tre av fyra respondenter uppgav i den
föreliggande studien att de har genomgått en nationell utbildning inom PDV, och därigenom utbildning i arbetet mot skolattacker. Utbildning som förebyggande metod kan ses som något överraskande, men efter respondenternas beskrivning framgår det att det är ett viktigt element i det förebyggande arbetet mot en eventuell skolattack. Samtliga nämner att den nationella utbildningen gavs kort innan händelsen i Trollhättan vilket visar att det var relevant och lämpligt. “Lars” reflekterar:
Jag tror till och med att skolattacken i Trollhättan –de som gick in och avbröt det pågående våldet där– jag tror att dem precis hade gått på utbildning, den nationella utbildningen på hur man ska hantera det här pågående dödliga våldet.
Utifrån respondenternas redogörelser framgår det att polisen arbetar förebyggande genom att utbilda polisanställda, dels inom hanteringen av en skolattack men även genom mental förberedelse. Respondenterna nämner utbildningen som adekvat och som ett bra verktyg. “Johan” berättar att “[...] syftet med själva utbildningen är ju att, det är dels en defensiv taktik men vi strävar ju även för att förebygga komplikationer och våld”. Trots att utbildningen inte enbart berör det förebyggande arbetet mot skolattacker kan det tolkas som att respondenterna ändå anser att utbildningen bidrar till att ämnet lyfts och prioriteras inom den svenska
polismyndigheten.
Respondenterna berättar att de anser att polisens interna utbildning är tillfredsställande men att det borde finnas mer extern utbildning, exempelvis en gemensam utbildningsinsats i samverkan med skolor och andra aktörer vad gäller specifikt skolattacker. En förbättring kring polisens utbildning i samverkan med andra aktörer kan, utifrån rutinaktivitetsteorin, tolkas öka närvaron av kapabla väktare (Newburn, 2017). Detta genom att ytterligare kunskap och utbildning inom ämnet kan sägas öka kapaciteten att tidigt kunna förutsäga signaler om att en skolattack kan komma att ske. Dock berättar respondenterna att det kan vara svårt att
hitta tid och resurser för denna sortens utbildning, då polisen har många olika uppdrag som måste prioriteras i olika grad.
Skolattacker som brottstyp
Ett faktum som var återkommande under intervjuerna var att skolattacker sällan ses som en egen särskild händelse utan kategoriseras in under PDV. Samtliga intervjudeltagare berättar om hur de arbetar med denna typ av brott samt reflekterar över sina känslor och tankar kring om en skolattack skulle ske. Temat skolattacker som brottstyp sammanställdes därför och delas vidare in i följande kategorier:
Pågående dödligt våld (PDV). Det framkom av respondenterna att begreppet PDV
används som ett paraplybegrepp över flera olika händelser där dödligt våld inkluderas, däribland skolattacker. “Johan” beskriver fenomenet på följande sätt:
När uppsåtet hos gärningsmannen är så pass att, syftet är att döda så många som möjligt under så kort tid som möjligt, det är lite så vi pratar om, för om det är skola eller inte, det har ju egentligen ingen betydelse.
Det framgår av respondenterna att metoden för hur ett sådant ärende ska hanteras, både i teorin och i praktiken, är liknande för PDV-händelser. Därav menar respondenterna att de är nöjda med att brottstypen skolattack hamnar under kategorin PDV i det brottsförebyggande arbetet. Varför respondenterna uppger att de är nöjda med denna kategorisering kan härledas till de bristande resurser som finns inom polismyndigheten, och att de inte har tid att behandla varje händelse som något unikt, utan att en gruppering över händelser med dödligt våld behövs då det kan ses som mer effektivt. Det faktum att skolattacker inkluderas under brottskategorin PDV kan dock ifrågasättas, då brottet riktas specifikt mot en sårbar grupp i samhället och är ett unikt fenomen. I och med detta kan det beskrivas skilja sig från andra PDV-händelser då skolattacker ofta genomförs av ungdomar mot andra ungdomar, vilket är ett argument för att skolattacker bör hamna under en egen kategori. Detta resonemang kan stärkas av respondenternas beskrivning av brottet som unikt, men trots detta anser de att brottet fortfarande ska förebyggas och hanteras som en “vanlig” PDV-händelse.
Utifrån litteraturen menar Chopko och Schwartz (2009) att det kan vara särskilt traumatiserande för poliser att rycka in i PDV-händelser, och det kan därför vara viktigt att även utifrån denna synvinkel förhindra dessa brott på ett effektivt sätt. Genom att förebygga skolattacker kan lidandet minska för de poliser som annars skulle avbryta händelsen, då de
kan mötas av avlidna eller grovt skadade barn eller unga. Om det finns ett specifikt fokus på att förhindra skolattacker som enskilt brott kan detta tolkas effektivisera arbetet och minska risken för att polisen utsätts för sådana traumatiska situationer.
Brottets psykiska påfrestningar. Utifrån respondenterna kan antagandet göras att
skolattacker upplevs som väldigt hemska och som ett jobbigt ämne att behöva tänka på, men att det ändå är viktigt att våga lyfta frågan om skolattacker och förstå vad en sådan händelse kan innebära. Däremot upplever vissa respondenter svårigheter i att diskutera ämnet då det kan uppfattas som tabubelagt, vilket framkommer i intervjun med “Lars”. Han säger:
Det är lite tabu det här med skolattacker, det är lite såhär, det är så fruktansvärt, det är så hemskt så att det nästan är jobbigt att tänka på va. Och jag tror att vi har nog tyckt och tänkt i Sverige, inte nu kanske men för tio år sen i alla fall, att det här kommer inte till Sverige.
Det “Lars” säger kring att skolattacker upplevs vara något som inte kommer till oss kan tolkas handla om att samhället länge förnekat att fenomenet ska inträffa i Sverige, just
eftersom det är ett sådant grovt brott. Det upplevs på “Lars” som att han själv tycker att det är något som sker i andra länder, vilket kan tolkas bero på den tabu som han tidigare nämner. Anledningen till att han känner som han gör är möjligtvis för att han egentligen inte vill tänka på brottet och dess konsekvenser överhuvudtaget. Däremot påpekar han fortsättningsvis att ämnet lyfts mer i dagens polismyndighet, vilket kan effektivisera och förbättra arbetet. Han berättar ytterligare att det är viktigt att våga tänka på att en potentiell skolattack kan ske för att utveckla en mental förberedelse, för trots att det är fruktansvärt kan det då bli lättare att bearbeta. Det som “Lars” beskriver går i linje med vad tidigare forskning visar, som menar att sådana incidenter kan vara särskilt traumatiserande för individer först på plats (Chopko & Schwartz, 2009; Karlsson & Christiansson, 2005). I intervjun med “Mikael” framkommer det att det finns ett behov av att utveckla tydligare riktlinjer för hur arbetsgivare ska lyfta
diskussionen kring skolattacker med skolor och andra intresseorganisationer, i syfte att minska tabun. Han säger exempelvis:
Att vi ska sitta och, och ha expertkunskaper i detta, det är ju givet, men jag tycker ändå att man ska jobba för någon ‘awareness’ [medvetenhet]. Att man, att det skulle kunna hända och det är viktigt att tänka i de banorna.
Som “Mikael” nämner är det viktigt att polisen har expertkunskaper inom ämnet, vilket är en anledning till att mer forskning om ämnet bör bedrivas och delges till polismyndigheten.
Varför respondenterna nämner att det är viktigt att diskutera skolattacker ytterligare, kan tolkas vara för att en ökad diskussion kan fungera som ett element i den mentala
förberedelsen, och därmed även i det förebyggande arbetet. Tolkningen kan även göras att det mentala förebyggande arbetet går hand i hand med de uttalandet som respondenterna har gjort om polisens arbete med krisstöd.
Frågeställning 2: Polisens uppföljande arbete vad gäller krisstöd efter en skolattack
Den andra tematiska analysen av datan som berör arbetet vad gäller krisstöd kunde även placeras under tre olika teman med sju tillhörande kategorier. Nedan presenteras resultatet utifrån de teman och kategorier som utformats (se figur 2).
Figur 2 - Teman och kategorier för “Krisstöd”
Polisens strukturella krisstöd
Polisens strukturella krisstöd går att urskiljas som ett centralt tema utifrån respondenternas redogörelse. Samtliga respondenter nämner verksamheten och det strukturella arbetet som betryggande och lätt att applicera. Utifrån detta tema kunde följande kategorier urskiljas:
Underlättande anvisningar i krisstödsarbetet. Utifrån respondenterna framgår det att
det finns riktlinjer för hur polismyndigheten ska arbeta med krisstöd, men inte några klara riktlinjer eller mallar för hur de specifikt ska arbeta med krisstöd efter en skolattack. Detta eftersom en differentiering inte dras mellan en skolattack och andra traumatiska händelser.
Utifrån respondenternas beskrivning kan det däremot tolkas som att de befintliga riktlinjerna är tydliga och fungerar som ett bra hjälpmedel vid implementeringen av krisstöd i den vardagliga verksamheten. Det kan tolkas som positivt att använda sig av generella riktlinjer kring krisstöd då tidigare forskning visat att det är viktigare att krisstödet anpassas till gruppens- eller individens behov än till brottstypen (Yeager & Roberts, 2003).
Utifrån respondenterna kunde det identifieras ett behov av utveckling inom riktlinjerna för krisstöd, specifikt en gemensam plan för blåljuspersonal. “Mikael” reflekterar:
“[...] jag tror att man kanske skulle vara tydligare med att ha gemensamt krisstödspaket då för samtlig blåljuspersonal. [...] Det är ju i de här situationerna [skolattacker] som jag tror det finns ett värde i att ha gemensamt, mer än andra gånger”.
Utifrån citatet kan tolkningen göras att en gemensam krisstödsplan kan bidra till att det enskilda behovet uppfylls på ett bättre sätt, vilket ligger i linje med tidigare forskning som har visat att det är viktigt att den enskilda individen får ett stöd anpassat efter personens behov (Koch, 2010). Å andra sidan kan det vara svårt att i praktiken genomföra samlingar av detta slag då det kräver att tid och motivation finns hos alla instanser samt att det blir till en prioritet. “Anders” påpekar detta genom att säga att samverkan med blåljuspersonal är “[...] ingenting vi praktiserar i första hand [...] inte för att skapa vi och dem känsla utan det är för att det inte heller får bli stora grupper i en samling efter händelse”, vilket kan betyda att det inte är relevant ur hans perspektiv att utveckla gemensamma riktlinjer kring denna
samverkan. Det går även att identifiera ett behov av att riktlinjerna i större utsträckning ska utgå från de som arbetar i yttre tjänst. Denna utveckling skulle, utifrån tidigare forskning, kunna innebära att krisstödet anpassas mer efter de som löper högre risk att utsättas för traumatiska händelser (Chopko & Schwartz, 2009).
Samverkan för ett effektivt krisstöd. Utifrån deltagarna framgår det att
polismyndigheten arbetar med krisstöd i samverkan med andra väsentliga aktörer, exempelvis företagshälsan och krisstödshandledare, efter en händelse såsom en skolattack. Detta är ett tillvägagångssätt som samtliga respondenter nämner som tillfredsställande och tryggt. Det går att konstatera att vissa respondenter anser att en förbättring kan behövas inom denna
samverkan, trots att flera skildrar det som positivt.
Det redogörs för att polisregion Bergslagen omfattas av krisstödshandledare som i sitt arbete ansvarar över särskilda krisstödsåtgärder eller arbete med att följa upp en specifik individ. Utifrån tidigare forskning kan det tolkas som väsentligt att koppla in personer med
fördjupad kunskap inom krisstöd då utsattheten av trauma är ett komplext fenomen (Yeager & Roberts, 2003). Det beskrivs även att det finns ett behov av att krisstödshandledarna i större utsträckning bör arbeta med att kontakta polisen för att på ett lättare sätt kunna urskilja om en enskild individ behöver extra stöd. Ur Horowitz:s teoretiska perspektiv är det centralt att förbättra polisens samverkan med både blåljuspersonal och krisstödshandledare då det kan innebära ett effektivare socialt stöd för den enskilda individen (Stephens & Long, 1999).
Polisen som enskild individ. Utifrån deltagarnas beskrivning går det att konstatera att
olika befattningar inom polismyndigheten har olika stort ansvar i krisstödsarbetet. Det framgår att de som har en chefs- eller ledarposition har ett stort ansvar i beslutet om när ett krisstöd ska aktiveras, vilka åtgärder som ska implementeras samt om enskilda individer behöver extra stöd. Detta tillvägagångssätt beskrivs som en självklarhet inom rollen som chef och framställs mer som ytterligare en arbetsuppgift än som något tyngande, där “Lars” reflekterar att “[...] alla gruppchefer känner ju sin personal ganska bra och det är helt enkelt ett ansvar”. Deltagarnas uttalanden går i linje med vad som redogörs för i Rikspolisstyrelsens rapport (2008), som beskrev att personer med ledarroll ska ha god kunskap om det polisiära krisstödsarbetet, vilka insatser arbetet innefattar och under vilka omständigheter vissa insatser behöver implementeras. Trots att respondenterna upplever ansvaret som en självklarhet framgår det att det finns svårigheter för individer i chefsposition att kunna identifiera huruvida individen behöver hjälp, då det ibland kan bortprioriteras. “Mikael” säger:
Man går nästan som i en bubbla, för att allt ska hända på en gång, allt som ska ske, man ska säkra bevis, alla intryck man får. Och ur det perspektivet kan det ibland bli väldigt svårt att inte glömma bort.
Utifrån ovan citat beskrivs det som besvärligt för en chef att identifiera polisers individuella behov av krisstöd. För att uppföljningen av en enskild person inte ska falla mellan stolarna menar “Mikael” att det bör tillsättas en specifik funktion som ständigt ska bevaka om flaggningar av medarbetare görs i systemet, vilket indikerar om en specifik person kan
behöva ytterligare stöd. Detta förslag skulle kunna stärkas utifrån Horowitz:s teori som menar att det är viktigt att individen erbjuds socialt stöd efter behov, i syfte att kunna bearbeta händelsen utifrån sin egen psykologiska stressrespons (Stephens & Long, 1999; Suomalainen m.fl., 2010). Dock kan detta resoneras som svårt att implementera, då de individer som besitter bredare kunskap inom krisstöd, såsom krisstödshandledare, många gånger befinner sig på en annan plats än i det lokala polisområdet.
