Samlaren
Tidskrift för forskning om
svensk och annan nordisk litteratur
Årgång 135 2014
I distribution:
Swedish Science Press
Berkeley: Linda Rugg Göteborg: Lisbeth Larsson Köpenhamn: Johnny Kondrup
Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius München: Annegret Heitmann
Oslo: Elisabeth Oxfeldt
Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Tartu: Daniel Sävborg
Uppsala: Torsten Pettersson, Johan Svedjedal Zürich: Klaus Müller-Wille
Åbo: Claes Ahlund
Redaktörer: Jon Viklund (uppsatser) och Andreas Hedberg (recensioner) Inlagans typografi: Anders Svedin
Utgiven med stöd av
Svenska Akademien och Vetenskapsrådet
Bidrag till Samlaren insändes digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word till info@svelitt.se.
Konsultera skribentinstruktionerna på sällskapets hemsida innan du skickar in. Sista inläm-ningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 15 juni 2015 och för recensioner 1
sep-tember 2015. Samlaren publiceras även digitalt, varför den som sänder in material till Samlaren
därmed anses medge digital publicering. Den digitala utgåvan nås på: http://www.svelitt.se/ samlaren/index.html. Sällskapet avser att kontinuerligt tillgängliggöra även äldre årgångar av tidskriften.
Uppsatsförfattarna erhåller digitalt underlag för särtryck i form av en pdf-fil.
Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till för-fogande som bedömare av inkomna manuskript.
Svenska Litteratursällskapet PG: 5367–8.
Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.svelitt.se.
isbn 978–91–87666–34–6 issn 0348–6133
Printed in Sweden by
246 · Recensioner av doktorsavhandlingar Emma Hilborn, Världar i Brand. Fiktion, politik och romantik i det tidiga 1900-talets ungsocialistiska press. Agerings bokförlag. Höör 2014.
Politik kan sätta världen i brand, men kan också litteraturen? I en avhandling i historia som lades fram vid Lunds universitet förra året lämnas ett viktigt bidrag till arbetarlitteraturens historieskriv-ning. Emma Hilborn tar ett helhetsgrepp på de lit-terära fiktioner som publicerades i ungsocialister-nas tidning Brand i början av seklet. Hennes ut-gångspunkt som historiker är dock en annan än arbetarlitteraturtraditionen. Avhandlingen med den välfunna titeln Världar i Brand undersöker hur skönlitteratur kan gestalta världen och sätta in politiska och kulturella frågor i ett större sam-manhang. Trots att Brand var en radikal socialis-tisk tidning med anspråk på att skapa polisocialis-tisk opi-nion och påverka såväl det socialdemokratiska par-tiet som arbetarrörelsen i stort publicerade man en avsevärd mängd uppenbart uppdiktade historier. Det här formar utgångspunkten för en av de cen-trala frågor som avhandlingen vill besvara: Vad var det i fiktionen som man inte ansåg sig kunna und-vara i en politisk tidskrift? Det är med andra ord en studie som tangerar frågor som borde intres-sera såväl litteraturvetare som historiker, om fik-tionens möjligheter, relationen mellan politik och skönlitteratur och användningen av skönlitteratur som historisk källa.
Hilborn utgår från den skönlitteratur som pu-blicerades Brand under 1900-talets två första de-cennier, eller närmare bestämt från tidningens grundande 1898 fram till 1917 då tidningen förlo-rade sin ställning som vänsteroppositionens främ-sta språkrör. I forskningen har ungsocialisterna om-växlande beskrivits som en löst marxistiskt orien-terad grupp, den svenska anarkismens främsta re-presentanter och syndikalismens föregångare. Den ungsocialistiska organisationen skiljdes från det so-cialdemokratiska partiet 1908 och bildade ett eget parti. Hilborn understryker att detta inte är en av-handling om ungsocialisterna och deras många rol-ler utan att det handlar om att föra fram de bety-delser som knöts till skönlitteraturen i det politiska sammanhang som Brand utgjorde.
Syftet med undersökningen är att
visa hur fiktionen kunde tillföras politiska och kulturella värden samt hur dessa kan sättas i sam-band med fiktionens speciella förutsättningar. Det handlar inte om att avläsa hur det politiska pro-grammet ikläddes en skönlitterär form, utan om
att mer förutsättningslöst söka de aspekter som är särskilt framträdande i just det skönlitterära ma-terialet. Genom att lyfta fram fiktionen som me-ningsskapare vill jag klargöra hur fiktion, kulturella föreställningar och existentiella frågor samverkade i en politisk strömning som hade vissa genrer, be-rättelser och motiv att använda sig av. Denna avsikt leder vidare i ambitionen att belysa vad skönlittera-turen kan tillföra kulturhistoriska undersökningar i egenskap av fiktion (19).
I den teoretiska diskussionen om fiktionens möjlig-heter och begräsningar stödjer sig Hilborn främst på filosoferna Paul Ricœur och Ruth Ronen. För-mågan att förmedla eller skapa alternativa världar är en nyckelfras i avhandlingen, och med utgångs-punkt i det filosofiska begreppet ”möjliga världar” beskrivs utifrån Ronen fiktionens säregna kultu-rella ställning samt vilka konsekvenser den har för konstruktionen och tillägnelsen av fiktiva världar. Ronen utgår från en pragmatisk definition av fik-tion där gränsen mellan fakta och fikfik-tion ses som beroende av den kulturella och historiska kontex-ten. Fiktion omges av en mängd konventioner som utövar ett betydande inflytande över den fiktiva världens uppbyggnad. Utmärkande för de fiktiva världarna är bland annat helheten (att världen är sin egen auktoritet) och förmågan att väcka inlevelse och övertyga. Att fiktionen kan sägas skapa egna världar innebär således inte att dessa är oberoende av den omgivande kulturen, understryker Hilborn. De är skapade av den och kan utmana och aktuali-sera kulturella föreställningar (28).
Målet är med andra ord att utröna vilka fiktiva världar som skapas i Brands fiktioner mellan 1898 och 1917. Hilborn har gått igenom samtliga num-mer – liksom de månadshäften som utkom 1908– 1909 och 1913. Samtliga skönlitterära genrer har beaktats, alltifrån lyrik till prosaskisser. Innan de egentliga analyserna påbörjas ges vi en inblick i det historiska och kulturella sammanhang som Brands socialistiska fiktioner var en del av. En mycket in-tressant hypotes som förs fram här är att fiktio-nerna i Brand uppvisar likheter med såväl arbetar-litteratur som populärarbetar-litteratur, och att vi därför borde närma oss dessa fiktioner utifrån en samläs-ning av de två traditionerna. Den ansatsen skiljer sig från en stor del av tidigare forskning som ofta lyft fram arbetarlitteraturens politiska och/eller di-daktiska ambitioner och i förlängningen uppvärde-rat vissa genrer, så som exempelvis den manligt ko-dade kamplyriken. Annan slags litteratur, som un-derhållningslitteratur, har i stället osynliggjorts då
den inte uppfattats som lika intressant, och därmed har likheterna mellan arbetarlitteratur och popu-lärlitteratur inte uppmärksammats i tillräckligt hög grad, menar Hilborn. Hon antyder att drag som es-kapism, sentimentalitet och äventyr, som vanligt-vis förknippas med populärlitteraturen, även finns i arbetarlitteraturen.
Det första analyskapitlet, ”Brand och den ro-mantiska dualismen”, tar sin utgångspunkt i religi-onsfrågan och gestalterna Gud och Satan. Hilborn visar hur skildringarna anknyter till en dualistisk uppfattning med rötter i ett romantiskt tänkande. I Brands fiktioner vänds de traditionella rollerna upp och ned och det är Gud som representerar det onda och Satan det goda. Att ungsocialisterna in-tog en radikal hållning i strid med de flesta andra debattörer i religionsfrågan är väntat, menar Hil-born, men snarare än Gud är det prästerna och kyr-kan man egentligen slår mot. Däremot, fortsätter hon, kan det vid första anblicken framstå som mer anmärkningsvärt att djävulen framställs som hjälte och förebild, men det måste förstås som en del i se-kelskiftets uppsving för de romantiska idéerna. Sa-tan, eller Lucifer, som av romantikerna likställdes med Prometheus, blev även i Brand en symbol för upplysning och uppror mot förtryck och auktori-teter. I förkärleken för revolten, friheten och in-dividualismen syns också kopplingar till anarkis-tiska strömningar.
I det följande kapitlet, ”Industrins värld”, utreds hur industrins mekaniska värld kom att bli det som förkroppsligade det verkliga, jordiska helvetet. I skildringarna av arbetsplatser som fabriken och gru-van bygger fiktionerna i Brand vidare på en tradi-tion av helvetesskildringar vars gemensamma näm-nare är att såväl arbetsplatsen som det omgivande landskapet skildras som en mörk, ond värld. Skild-ringarna saknar helt inslag av stolthet över arbetet. En av de vanligare bilderna för fabriken är Grotte-kvarnen som maler kött och ben. Det mekaniska i människan bekämpades emellertid med hjälp av betydelser som kunde knytas till ett antal nyckelge-stalter som kunde låsa upp världen och föra in nya element i den. De melodramatiska draget i berättel-serna om den arbetslöse öppnade för sentimentali-tet och starka känslor, den prostituerade skildrades som en oskuldsfull, utnyttjad flicka i starkt mora-liska skildringar av överklassens förtryck och bohe-men kunde visa att tröst fanns att hämta i skapande och konstnärlig verksamhet. Bohemfiguren kunde dessutom på en och samma gång inkarnera den fat-tige, utstötte och det upphöjda romantiska geniet.
Industrins goda motpol hittar vi i naturen, och i kapitlet ”Naturens värld” beskrivs dessa plat-ser närmare, liksom hur kvinnan och kärleksparet som nyckelgestalter kunde förkroppsliga naturen och fullända den i en utopisk upplevelse. Det still-samma livet på landet erbjöd lindring från fabrikens smuts och det hårda arbetet och framställdes då som ett drömlandskap och en pastoral idyll – framför-allt var det den fria naturen man längtade till, den vilda och orörda, folktomma naturen där männi-skan kunde stå i direktkontakt med naturkrafterna (notera det romantiska inslaget även här). Men här finns också brutna idyller där landsbygdens djupa sociala orättvisor illustreras, exempelvis berättelser om tragiska händelser i anslutning till jordbruksar-bete, ofta med brukspatronen som ondskefull skurk. Naturen var detsamma som bejakandet av det egna känslolivet och förbands med det kvinnliga genom sin ursprunglighet och sårbarhet. Ofta fick denna sammankoppling erotiska konnotationer, vilket kan förstås både som ett romantiskt drag och som anslu-tande till sekelskiftets intresse för könsfrågan och sedlighet. Idealkvinnan i Brands fiktioner levde i ett fritt äktenskap med mannen och deras kärleksrela-tion skildrades som en utopi där bådas begär var lik-värdiga. Samtidigt gestaltade kärleksnovellerna ett ensidigt manligt perspektiv där kvinnan var bero-ende av mannen för att få tillgång till sitt förbund med naturen och där hennes eventuella krav på av-hållsamhet alltid ledde till olycka och död.
I det sista analyskapitlet, ”Brand och den roman-tiska dualismens upplösning”, problematiseras den uppdelning i goda och onda motpoler som fram-kommit i tidningen. Att betrakta tillvaron som en kamp mellan två motsatta sidor tycktes med första världskrigets utbrott inte längre möjligt, eftersom det efter hand visade sig att den goda sidan helt sak-nades. Detta kan vid en första anblick tyckas para-doxalt, eftersom antimilitarismen och motståndet mot kriget var en av Brands främsta frågor, men Hilborns poäng är att den romantiske hjälten i värnpliktsvägrarens gestalt var en förebild som en-dast fungerade på tröskeln till kriget. På slagfältet finns inget hjältemod i fiktionerna, bara menings-löshet och vansinne. Soldaten förvandlas till förö-vare, galning eller likgiltig betraktare och kan där-med inte fungera som nyckelgestalt på samma sätt som tidigare figurer. Han interagerar inte längre med sin omvärld och kan följaktligen inte heller på-verka den. Inte heller kunde den sentimentala och drömmande romantik som var typisk för tidning-ens fiktioner anpassas till en värld i krig.
248 · Recensioner av doktorsavhandlingar Världar i brand är en avhandling med många för-tjänster, framförallt för att den visar vilken viktig källa skönlitteraturen kan vara för en historiker när denne vill förklara ett fenomen, en händelse, en rö-relse eller en tid. Om historikern inte tar hänsyn till skönlitteraturen går vi miste om något och får en-dast vissa aspekter av det som undersöks belysta. Här invänder kanske litteraturvetaren att detta är självklart och en av de grundläggande premisserna för skönlitteraturens vara. Både ja och nej, blir mitt svar. För visst förutsätter litteraturvetaren oftast att litteraturen säger oss något om världen och his-torien, men hur denna relation mer precist ser ut döljs ofta av något diffusa formuleringar om fiktio-nens frihet och dialektisk påverkan. Det är ju heller inte ”verkligheten” eller ”historien” litteraturveta-ren först och främst intresserar sig för, utan ”litte-raturen” eller ”texten”. För historikern, emellertid, är det först under de senaste decennierna skönlitte-raturen i högre utsträckning accepterats som histo-risk källa. Motståndet hänger naturligtvis samman med att forskningsobjektet är ett annat.
Hilborns avhandling utgör ett viktigt bidrag i denna förhållandevis nya forskningstradition. Mer konkret visar hon att fiktionerna i Brand i högsta grad var en del av sekelskiftets politiska debatt men också hur vi genom fiktionen får en delvis annor-lunda bild av de socialistiska visionerna. Framför-allt menar jag att den romantiska dualismen som analytisk kategori är ögonöppnande och produk-tiv. Det är Hilborns eget begrepp och det används som strukturerande princip för de fyra analyskapit-len. Det blir tydligt hur centrala de romantiska idé-strömningarna – och då inte i meningen sekelskif-tets nationalromantiska – var för ungsocialismens idéer. Det romantiska draget kan både knytas till nyromantiska strömningar och till populärlittera-turen, och det senare trots arbetartidningarnas om-vittnade misstänksamhet mot ett sådant publikfri-ande material. Hilborn argumenterar med andra ord övertygande för att det i Brand förekommer en helt annan romantik, en sentimental och ero-tisk version, som varken är idenero-tisk med den ny-romantiska strömningens blod- och jordsymbolik eller med kampheroismen. Vi ser det exempelvis i analysen av vapenvägrarens förändrade betydelse i och med världskrigets utbrott, där hon visar hur uppgivenheten inför kriget först blir förståelig när den kopplas till en förlust av den romantiska visio-nen av världen. Det här är ett viktigt kunskapsbi-drag till ungsocialismens historieskrivning.
Som jag antydde inledningsvis ger avhandlingen
också nya insikter i arbetarlitteraturens historie-skrivning, även om det inte är Hilborns huvudsak-liga ärende. Utöver det faktum att ingen tidigare uppmärksammat skönlitteraturen i Brand medför betraktandet av fiktionerna inom denna roman-tiska ram att Hilborn kan visa att arbetarlittera-turen har mer gemensamt med populärlitteratu-ren vid denna tid än vad som tidigare framhållits. Här kunde hon med fördel ha anknutit till Alexan-dra Borgs diskussion av Maria Sandels och Martin Kochs romaner i avhandlingen En vildmark av sten. Stockholm i litteraturen 1897–1916, just för att Borg också uppmärksammar det melodramatiska och ro-mantiska drag som finns i deras verk vid denna tid. Hur som helst ger läsningen impulser till vidare forskning – det blir indirekt en uppmaning till lit-teraturvetare att ständigt utmana genregränserna och genrekonventionerna för att inte fastna i för-enklingar och missvisande fackindelningar.
Framställningen är smidig och stilen är tillta-lande och tillgänglig, stundtals nästan skönlitte-rär, vilket gör läsningen både fängslande och njut-bar. Greppet att inleda med en prolog där vi kas-tas bakåt i tiden till Stockholm 1908 försätter lä-saren i närkontakt med den tid och den litteratur som avhandlingen handlar om: ”Att döden hindrat Håkansson från att möta sina anklagare i rättssa-len innebar däremot inte att han helt förvägrades möjligheten att svara sina motståndare” (11). Ur ett vetenskapligt perspektiv ställer strukturen och for-muleringssättet däremot stundtals till en del pro-blem. Att de traditionella rubrikerna syfte, teori, metod etcetera saknas i inledningsavsnittet har jag inga problem med, men när detta grepp kombine-ras med ett undangömt och ganska vagt formule-rat syfte samt en i stort sett icke-existerande metod-diskussion har jag vissa invändningar. Dessutom ge-nomsyras framställningen av en viss försiktighet, vilket får till följd att den egna argumentationslin-jen skyms. Exempelvis framgår det först efter hand att analyskategorin romantisk dualism är Hilborns eget begrepp, liksom dess centrala roll i undersök-ningen – detta eftersom det aldrig introduceras och definieras inledningsvis.
Vad syftet anbelangar är det kombinationen av dess undanskymda plats mitt i ett stycke (19), av-saknaden av frågeställningar och användningen av rätt så vaga och vittomfattande begrepp som stäl-ler till det: avhandlingen sägs handla om fiktionen som meningsskapare, och hur den förmedlar kul-turella och politiska värden. Det är inte självklart vad dessa ord betyder om de inte definieras
när-mare. Hur ska exempelvis begreppet värde förstås, och vad är ett politiskt eller kulturellt värde? Sätts likhetstecken mellan betydelse och värde (12) eller implicerar värde något annat – och vad är skillna-den mellan ett kulturellt värde och ett politiskt? Ordet värde ligger nära värdering och därmed in-begriper det en bedömning av något som positivt eller negativt, vilket ordet betydelse inte gör. Or-det värde stämmer bättre överens med analyserna, eftersom de betydelser som framkommer i fiktio-nens gestaltningar av religion, industri, natur och krig är starkt laddade och ofta kan kopplas till an-tingen en positiv eller negativ pol. Dessutom är ju politik en strid om värden. Det här skulle ha kunnat lyftas fram tydligare, som en linje i avhandlingen.
Jag blir heller inte riktigt klar över hur de två del-syftena som kan urskiljas förhåller sig till varandra: dels den teoretiska frågan om fiktionen som me-ningsskapare i en politisk strömning, dels frågan om hur den politiska fiktionen i Brand fungerade i det svenska sekelskiftets vänster. Om den gene-rella frågan om fiktionen som historieförmedlare är överordnad (vilket jag lutade åt och vilket jag också fick bekräftat vid oppositionen) skulle jag ha velat se en fördjupad teoretisk diskussion såväl inledningsvis som i slutkapitlet och en motivering till varför just de ungsocialistiska visionerna och Brand får utgöra material/analysexempel. Alter-nativt borde det konkreta syftet som handlar om vad Brands fiktioner betyder för den ungsocialis-tiska politiken formulerats mer explicit, inte minst för att en viktig aspekt av det som faktiskt görs i av-handlingen annars oförtjänt hamnar i bakgrunden. Jag uppfattar nämligen detta syfte vara minst lika betydande och framträdande eftersom det är genom den konkreta undersökningen som Hilborn kan säga något om fiktionens potential och möjligheter i all-mänhet. En samlad diskussion om tidigare forsk-ning och hur avhandlingen positionerar sig på fäl-tet hade också kunnat tydliggöra det egna syffäl-tet.
Det är ett imponerande stort och omfångsrikt material som har gåtts igenom. Kanske är det också just därför som här finns en del att diskutera när det gäller hur materialet har hanterats. Bland annat saknar jag en bilaga där alla skönlitterära titlar som förekommer i Brand finns förtecknade. I stället är endast de titlar som nämns i analyserna upptagna i fotnoterna. Det är synd, både med tanke på det jobb som lagts ner på materialinventeringen och som rättmätigt borde lyftas fram och inte minst för att det skulle vara till hjälp för andra forskare som intresserar sig för ungsocialisterna och Brand.
En sådan bilaga skulle inte bara bli ett komplement till den som redan finns i Litteratur och samhälle (där alla tidningens texter finns förtecknade) utan skulle också bidra med ökad transparens i Hilborns arbete; materialet skulle på så sätt bli mer närva-rande i undersökningen. Dessutom hade det fram-gått hur stor del av empirin som faktiskt syns i av-handlingen. Avsaknaden av en inledande material- och metoddiskussion gör att flera avgörande frågor lämnas hängande i luften. Bygger urvalet på något slags representativitet? Finns något medvetet för-sök att få spridning över år i de fiktioner som tas upp? Vilka andra teman syns i materialet och finns det något tema som över huvud taget konkurrerade med de fyra teman som valts ut? Hur har avgjorts vad som är en fiktiv berättelse?
Vad gäller genrefrågan säger sig Hilborn ha förli-tat sig på den traditionella skönlitterära genreindel-ningen (18). Hon har utgått från skisser, dikter och novelliknande berättelser (samt bilder) medan ny-heter, notiser och biografiska porträtt inte har be-aktats. Det låter rimligt, men samtidigt måste det ha funnits texter som varit svårbestämbara, särskilt som det i Brand är svårt att endast utifrån layout, rubriker, titlar och placering i tidningen avgöra vad som är vad. Jag stötte till exempel snabbt på pro-blem när jag bläddrade i Brand (3/1898) och hit-tade en text med rubriken ”Glädje på sopbacken” av signaturen Vilde. Den skildrar lumpsamlare på sopbacken, hur vuxna och barn från arbetarhem beger sig till soptippen och i ett slags feststämning letar och plockar på sig saker. Stilen påminner om skönlitterärt berättande, men karaktärerna blir ald-rig tydliga (de får till exempel inga namn) och det skulle kunna vara en beskrivning av en faktisk hän-delse, ett slags socialreportage. Huruvida detta ka-tegoriserats som en fiktiv eller icke-fiktiv berättelse ger avhandlingen inget svar på. Visst är det ett svårt problem att helt komma runt, men en diskussion av avgränsnings- och definitionsproblem hade åt-minstone kunnat tydliggöra kriterierna för urvalet. För att själv få en överblick över den empiri av-handlingens analyser bygger på upprättade jag en förteckning över alla texter som nämns i avhand-lingen. Det blev en lista på uppemot 350 titlar. En imponerande mängd, och då är det ändå långt ifrån alla fiktiva texter som förekommer i Brand. Jag ord-nade dem kronologiskt för att se hur urvalet för-delade sig över tid, och såg då att de flesta fiktio-ner som tas upp (uppemot 30 titlar per år) tryck-tes under perioderna 1908–1909 och 1912–1917. Hur vi ska tolka dessa siffror beror förstås på hur
250 · Recensioner av doktorsavhandlingar urvalet gått till, men man kan fråga sig om det är en slump att vissa år dominerar urvalet eller om fler fiktiva berättelser på dessa teman publicerades i Brand dessa år?
Även om en sådan kategorisering av de fiktiva texterna inte är avgörande för avhandlingens över-gripande syfte om fiktionen som meningsskapare menar jag att det ändå hade varit givande för att belysa de specifika politiska och kulturella värden som förmedlades i och av Brand eller den ungsocia-listiska rörelsens vid den här tiden, åren före demo-kratins genombrott i Sverige. Är det en slump att hela 33 av de fiktioner som Hilborn tar upp publi-cerades under storstrejksåret? En diskussion av så-dana förhållanden hade gjort det dagspolitiska per-spektivet ännu mer närvarande i undersökningen, vilket hade kunnat bidra till att precisera fiktio-nens roll som bärare av politiska budskap i en real-politisk kontext istället för bara i en idéhistorisk.
Det teoretiska problem avhandlingen kretsar kring – hur fiktionen kan fylla en politisk funk-tion och varför den är en viktig historisk källa – är intressant, viktigt, stort och komplicerat (som teo-retiska problem ofta är). Många är de namnkunniga teoretiker som ägnat sig åt frågan, och många är de som landat i slutsatser som vid lite eftertanke fram-står som rätt så självklara. Det är slutsatser som att fiktionen inte har någon referens i verkligheten och därför större frihet i gestaltningen eller att fiktio-ner väcker känslor och identifikation och därför en-gagerar läsaren i högre grad än andra texter. Sam-tidigt kan vi inte avskriva teorierna på dessa grun-der. Det är hypoteser liknande dessa som Ricœur och Ronen framför och som Hilborn stödjer sig på. Min poäng är inte att avfärda teorierna som ointres-santa; istället vill jag åt en diskussion om hur teo-rierna används och hur långt vi kan komma med hjälp av dessa fiktionsteorier när vi vill säga något om fiktionens möjligheter och begräsningar. Hur undviker man exempelvis risken att ens undersök-ning blir självbekräftande, det vill säga att man hit-tar just precis det man söker efter?
Hilborns försök att hitta ett svar på frågan ge-nom empiri är lovvärt. På så vis blir undersök-ningen en viktig pusselbit som kan läggas (och ha en viktig plats) i det större teoretiska pusslet. Sam-tidigt hade jag önskat att hon ännu tydligare hade understrukit att det just är detta hon gör, och att hon i slutdiskussionen i högre grad kritiskt utvär-derat de teorier hon lutat sig mot. Min poäng är helt enkelt att jag tycker undersökningen säger mer om Brands fiktioner än fiktioner i allmänhet, men
att man av syftesformuleringen och den teoretiska ansatsen kan få intrycket att tanken var den om-vända. Ett sätt att undkomma det självbekräftande draget hade varit att förhålla sig mer kritisk till teo-rin, i högre grad problematisera och peka på brott-ytorna. Ett annat att i större utsträckning integrera teorin i analyskapitlen – det görs i diskussionen av nyckelgestalterna, men långa stunder uppehåller sig analysen framförallt vid motiv och idéhistoria och det skulle i princip kunna vara icke-fiktiva tex-ter som diskutex-teras, om man inte från början vetat att så inte är fallet.
Att betrakta fiktion som skapare och förmedlare av nya och alternativa världar är ett givande per-spektiv, särskilt med tanke på att fiktionen framstäl-ler fullständiga världar som framstår som parallella med vår. Ronen beskriver vad en fullständig värld innebär med hjälp av begreppet ontologisk densi-tet. Att en värld har ontologisk densitet innebär att den har en hel uppsättning av förhållanden och fe-nomen som samverkar för att skapa upplevelsen av en annan plats med delvis egna logiker, regler och förutsättningar (28). Men frågan är hur Hil-born omsätter en språkfilosofisk/strukturalistisk teori i en metod i avhandlingens analyser. Hur kan man komma åt hur fiktionen framställer fullstän-diga eller hela världar när det inte är hela berättelser som analyseras och när berättelsernas form eller be-rättargrepp inte alls berörs? Här menar jag att Hil-born ignorerat en central aspekt av Ronens teori. Handlar inte helheten om att en fiktion alltid har en början, en mitt och ett slut – att den har en kro-nologi, en utsträckning i tiden? Är det inte genom den enskilda fiktionens interna sammanhang som den fiktiva världen blir en värld med ontologisk densitet? Så förstår jag Ronen, eftersom hon lyf-ter fram berättargreppen (exempelvis fokalisering och temporalitet) som något som skapar auktoritet och den autonoma värld som fiktiva världar utgör. En styrka i de empiriska kapitlen är de rika kon-textualiseringar som görs i analyserna av de olika berättelsernas motiv. Hilborn relaterar hela tiden skickligt och initierat fiktionerna till den samtida idédebatten, de politiska strömningarna, enskilda händelser och aktörer. En intressant aspekt som detta tydliggör är att det är valda delar av ungsocia-listernas politiska visioner som gestaltas i fiktionen. Jag tänker exempelvis på det faktum att synen på in-dustrialiseringen – och kanske i förlängningen mo-derniteten – enbart tycks negativ i Brands skönlit-terära texter. Industrin stod för slaveri, fattigdom, smuts, degeneration och utsatthet. Så entydig var
dock inte ungsocialisternas (eller vänsterns som så-dan) uppfattning; man var i många avseenden po-sitiv till industrialisering och tekniska framsteg. In-dustrin sågs också som tecken på effektivitet och välfärd. Man skulle kunna säga att det snarare var det konfliktfyllda förhållandet mellan modernitet och industri som var kännetecknande för socialis-terna vid denna tid. Just därför är det särskilt intres-sant att bilden är så entydig i Brands skönlitteratur. Hilborn nöjer sig dock med att nämna denna kon-flikt i en not (not 542) och konstaterar att det har varit svårt att finna belägg för en sådan utvecklings-optimism i materialet.
Jag hade gärna sett en utvecklad diskussion kring hur vi ska förstå den här skillnaden. Med tanke på den mängd berättelser, den ganska långa tidsperio-den och de många olika författarna skulle jag säga att det är anmärkningsvärt att inga så kallade fram-stegsberättelser kan hittas i Brand. Det är frestande att dra slutsatsen att det har med det fiktiva att göra – men hur i så fall? Räcker den romantiska dualis-men som förklaring? Jag tänker att det på något sätt kan hänga ihop med det Hilborn skriver i in-ledningen: ”Texterna deltog i en politisk diskussion och kunde hämta motiv, figurer och problem från denna. Samtidigt som man utnyttjade den kunskap om dessa fenomen som läsaren kunde antas ha, var det inte givet vilken betydelse de skulle få i den fik-tiva världen” (28). I analysen av industrimotivet i fiktionen blir det tydligt att motivet och proble-met vridits åt ett specifikt håll – och att fiktionen som Hilborn inledningsvis beskrev det också kan utmana kulturella föreställningar – men vi får inget riktigt svar på vad det betyder i detta fall.
Vad vi däremot får svar på i slutdiskussionen är vilken betydelse dessa fiktiva världar kan tänkas ha haft för den politiska debatten. Hilborn konsta-terar att vi bör betrakta fantasin och känslan av att förflyttas till en främmande värld som styrkor i stället för svagheter, och att den kraft med vilken fiktionen kan upprätta världar bör ses som själva förutsättningen för det övertygande och medryck-ande i de politiska budskapen. Det fruktbara i att använda det analytiska begreppet romantisk du-alism som strukturerande princip för analyserna blir återigen tydligt. Genom upprättandet av fik-tiva världar (industrins och naturens) kunde man förmedla två olika förutsättningar, ”två olika lo-giker”, som låg till grund för världen. Därigenom gav Brands fiktioner läsarna en helhetssyn präg-lad av motsättningen mellan industri och natur, utan att tvingas behandla dem inom sakpolitikens
mycket mer snäva gränser. Dessutom, understryker Hilborn, skapade de fiktiva världarna sammanhang mellan skilda politiska frågor och organiserade dem till en meningsfull helhet.
Eftersom det här är en avhandling som säkerligen kan väcka intresse hos en bredare allmänhet som intresserar sig för vänsterns politiska historia är det glädjande att Hilborn skriver så medryckande och gör sin forskning tillgänglig för fler än en snävare akademisk krets. De livfulla gestaltningarna av be-rättelsernas intrig och motiv eller av historiska hän-delseförlopp gör att man stundtals glömmer att det är en akademisk text man läser. Men ännu viktigare – ur vetenskaplig synvinkel – är att denna avhand-ling inspirerar till vidare reflexion över ämnesgrän-ser och det egna ämnets möjligheter och begräns-ningar. Hilborns avhandling gör det tydligt att en historiker som analyserar skönlitteratur ser andra saker än en litteraturvetare. För historikern blir lit-teraturen med nödvändighet en del i en större kon-text – inte nog i sig själv som den kan vara i vissa lit-teraturvetenskapliga avhandlingar. Men framför-allt visar Hilborn att det är lättare för historikern att tänka bortom och över traditionella genreindel-ningar som arbetarlitteratur och populärlitteratur, eller för den delen prosa och lyrik, och därmed få syn på vad som förenar dem. Ytterligare en central fråga som avhandlingen väcker, om än inte ger ett fullödigt svar på, är vad en historisk blick på skön-litteratur egentligen innebär? Den här typen av frå-gor är grundläggande men samtidigt så viktiga för att hålla våra ämnen vitala och få dem att utvecklas. Hilborn har skrivit en avhandling som både ger oss svar – och som ger upphov till nya frågor.
Sofi Qvarnström Julia Tidigs, Att skriva sig över språkgränserna. Fler-språkighet i Jac. Ahrenbergs och Elmer Diktonius prosa. Åbo Akademis förlag/Åbo Akademi Uni-versity Press. Åbo 2014.
En snabb blick på den skönlitterära utgivningen i Sverige under senare år visar hur författare alltmer blandar sitt modersmål med andra språk. Moders-målet blir som sådant ett problematiskt begrepp, när det genomträngs av andra tungomål. Det som var ganska ovanligt när exempelvis den svenske po-eten Björner Torsson skrev sin diktsamling Brudens kläder (1983), där svenskan tämligen oförmedlat
