Konstruktionen av sekundärt trauma
En tematisk innehållsanalys av hur begreppet
sekundärt trauma konstrueras i
populärvetenskaplig litteratur
Sarah Johansson
Marie Larsson
Johansson, S & Larsson, M. Konstruktionen av sekundärt trauma. En tematisk innehållsanalys av hur begreppet sekundärt trauma konstrueras i populärvetenskaplig litteratur. Examensarbete i socialt arbete. 15 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2020.
Abstrakt
Socialarbetare verkar i en arbetsmiljö där de regelbundet utsätts för andra människors trauma och lidande. Det är svårt för den professionella att förbli oberörd i mötet med andras lidande och en specifik efterföljd av detta benämns som sekundärt trauma. Sekundär traumatisering är ett relativt okänt begrepp i Sverige men som kommit att bli allt mer uppmärksammat de senaste tio åren. Denna studie syftar till att undersöka hur begreppet sekundär traumatisering konstrueras i populärvetenskaplig litteratur. Studien har genom en tematisk innehållsanalys av text analyserat två populärvetenskapliga böcker och hur de bidrar till att konstruera begreppet sekundärt trauma. För att genomföra analysen har socialkonstruktivismen använts som teoretiskt ramverk. Studiens resultat visar på att sekundärt trauma konstrueras som ett vagt definierat begrepp och behöver ett samlat angreppssätt för att möjliggöra vidare forskning. Vidare visar resultatet på att sekundärt trauma konstrueras som ett problem inom socialt arbete vilket behöver tas på allvar och uppmärksammas.
Nyckelord: sekundärt trauma, socialt arbete, socialarbetare, socialkonstruktivism,
tematisk textanalys, trauma relaterat arbete.
The construction of secondary trauma
A thematic content analysis of how the concept of
secondary trauma is constructed in popular
science litteratur
Sarah Johansson
Marie Larsson
Johansson, S & Larsson, M. The construction of secondary trauma. A thematic content analysis of how the concept of secondary trauma is constructed in popular science litteratur. Degree project in social work. 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of social work, 2020.
Abstract
Social workers act in a working environment where they regularly get exposed to other peoples trauma and suffering. It's hard for the professional to stay unaffected to others suffering and a specific follow to this is called secondary trauma.
Secondary trauma is a relatively unknown concept in Sweden but has been increasingly paid attention to in the last ten years. This study aims to examine how the concept of secondary trauma is constructed in popular science litteratur. This study has through a thematic content analysis of text analyzed two popular science literature books and how they contribute to the construction of the concept of secondary trauma. To implement the analysis the social constructivism has been used as a theoretical framework. The result of the study shows that the construction of secondary trauma is still a weekley defined concept that needs a collected approach to enable further research. Furthermore the result shows that secondary trauma is constructed as a problem within social work that needs to be taken seriously.
Keywords: secondary trauma, social work, social worker, social constructivism,
Innehåll
1. Inledning ...1
1.1 Syfte och frågeställning ...2
1.2 Begreppsdefinitioner...2
1.2.1 Trauma ...2
1.2.2 Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD)...3
1.2.3 Sekundär traumatisering ...3
1.2.4 Sekundär traumatisk stress...3
1.2.5 Empatitrötthet ...3
1.2.6 Vikarierande trauma...4
2. Tidigare forskning/kunskapsläge ...5
2.1 Språklig konstruktion av sekundärt trauma ...5
2.2 Hur uppstår sekundärt trauma och vilka faktorer beskrivs ligga bakom ...6
2.3 Det sociala arbetets påverkan på socialarbetaren...9
2.4 Motverkan av sekundärt trauma...10
2.5 Föreliggande studies bidrag ...13
3. Teori...14
3.1 Socialkonstruktivism...14
3.2 Kunskap som social konstruktion ...15
3.3 Språklig konstruktion...16 3.4 Social konstruktion ...16 3.5 Tillämpning av teori...17 4. Metod ...18 4.1 Kvalitativ metod...18 4.1.1 Urval ...18
4.1.2 Tematisk innehållsanalys av text ...19
4.1.3 Kodning...19
4.1.4 Presentation av teman ...20
4.2 Avgränsningar...20
4.3 Arbetsfördelning ...20
4.4 Etik ...21
5. Resultat och analys ...22
5.1 Språklig konstruktion av sekundärt trauma ...22
5.2 Hur uppstår sekundärt trauma och vilka faktorer beskrivs ligga bakom ...25
5.3 Det sociala arbetets påverkan på socialarbetaren...27
5.4 Motverkan av sekundärt trauma...30
6. Diskussion...34
6.1 Sammanfattning av analys och resultat...34
6.2 Avslutande diskussion...35
6.3 Framtida forskning...36
1. Inledning
Under det senaste årtiondet har socialarbetares arbetsmiljö kommit att bli allt mer uppmärksammad i den offentliga debatten. Det gäller framförallt den stora
majoritet socialarbetare som arbetar inom socialtjänsten (Svd, 2018). År 2017 släppte Afa försäkring sin årliga arbetsskade- och sjukfrånvarorapport med syftet att så många som möjligt fick ta del av deras statistik. Rapporten visar att antalet anställda som är långtidssjukskrivna inom kommun och landsting ökar.
Yrkesverksamma inom socialt arbete är högst upp på listan över
långtidssjukskrivna. Den genomsnittliga tiden att vara sjukskriven är 294 dagar generellt för anställda inom kommun och landsting. Rapporten visar att det är yrkesverksamma läkare och socialarbetare som är sjukskrivna längst. Dessa yrkesgrupper är hemma 337 respektive 334 dagar. Orsaken uppges vara att läkare och socialarbetare ofta är hemma och sjukskrivna på grund av psykiska diagnoser (Afa, 2017). Lunds universitet publicerade nyligen en rapport om varför
nyutexaminerade socialarbetare på arbetsmarknaden väljer att stanna kvar på nuvarande arbetsplats eller byta yrkesbana. I rapporten framkommer att det finns en stor rörlighet bland nyexaminerade socialarbetare, vilket går att härleda till bristande arbetsmiljö/arbetsvillkor, illa fungerande ledarskap och
organisationslösningar. Rapporten påvisar att det oftast inte är socionomernas egna strategiska drag som ligger till grund för karriärbytet utan andra faktorer spelar in. En sådan faktor hävdar författarna till rapporten kan vara att
socialarbetare är en av de arbetsgrupper som i sin arbetsmiljö regelbundet utsätts för en allt för stor dos av människors trauma och lidande. Härmed går det att begripa att socionomernas ansträngda arbetsmiljö inte bara handlar om dåligt ledarskap och för hög arbetsbelastning (Bruhn et al, 2020). Tidigare forskning visar på att det kan vara svårt för socialarbetare att vara oberörda när de utsätts för andras lidande och en specifik efterföljd av just detta benämns som sekundärt trauma. Sekundärt trauma är ett begrepp som på senare tid har uppmärksammats allt mer av forskare. Begreppet sekundärt trauma myntades i USA 1995 av Karen W. Saakvitne och Lauri Anne Pearlman och är ett relativt okänt begrepp i Sverige. I den amerikanska tidskriften Atlantic beskrivs hur professionella som arbetar med människor som upplevt trauma själva kan bli traumatiserade. Att varje dag vara exponerad av andras ångestproblematik kan leda till att den professionella utvecklar traumatiska stresssymptom i liknelse med sina klienters posttraumatiska stressyndrom (PTSD). I USA uppvisar trettio till fyrtio procent av de klienter som söker hjälp för psykisk ohälsa symptom av PTSD. Uppskattningsvis uppvisar så många som hälften av de yrkesverksamma inom traumarelaterat arbete, som behandlar dessa klienter, symptom för sekundär traumatisering. Begreppet sekundär traumatisering har också blivit allt mer välkänt för yrkesverksamma inom trauma och antalet publicerade uppsatser, böcker och artiklar i ämnet ökar årligen (Komlitt, 2020).
Under Norges nionde kriskonferens, som anordnades 10 november 2020, föreläste psykologen och psykoterapeuten Per Isdal digitalt för över tusen deltagare. I föreläsningen använde han sin populärvetenskapliga bok Medkänslans pris : om sekundärtraumatisering, compassion fatigue och utbrändhet hos yrkesverksamma som grund. Isdal föreläste om på vilket sätt professionella som “hjälper” kan bli sjuka av arbetet med andra människors problem. Isdal pratade om sekundär
traumatisering och om hur han själv upplevde sig oförberedd på hur ett arbete med inslag av trauma och grymhet kom att påverka honom. Det Isdal menar är att när människor söker hjälp behöver de en “hjälpare” med starka empatiska
förmågor som kan inge hopp när allt ser som mörkast ut. Isdal poängterar att arbetsdagen kan ge starkare intryck än vad den professionella orkar och tål. Skrämmande lätt anpassar sig den professionella till det skadade och flyttar därmed gränsen för vad hen tål (Napha, 2020).
I Sverige står det att läsa i Socialstyrelsens riktlinjer för krisstöd vid allvarlig händelse (2018) att det inte enbart är de direkt drabbade vid ett trauma som kan uppvisa posttraumatiska reaktioner, utan även de indirekt drabbade så som insatspersonal. Riktlinjerna visar att ledningsansvariga har ett ansvar att försäkra sig om personalens välbefinnande och att personalen tas om hand. År 2018 uppmärksammade länsstyrelsen i Gävleborgs län sekundär traumatisering under “Stress Awareness Week”, en vecka som skapades för att lyfta medvetenheten kring stressprevention. Länsstyrelsen bjöd in till en utbildning i sekundär
traumatisering som ett led i sitt folkhälsouppdrag att stödja socialtjänsten, skolan och polisen i deras arbeten. Utbildningen hade som syfte att öka medveten kring de arbetsmiljöproblem som kan uppstå vid mötet med personer som utsatts för trauma, samt att ge kännedom om hur symptomen på sekundär traumatisering kan se ut och hur de professionella kan hantera dessa (Länsstyrelsen Gävleborg 2018). Mot bakgrund av de ovannämnda problemområdena gällande traumarelaterat arbete för socialarbetare förefaller det vara tydligt att denna professionella grupp inte sällan befinner sig i en socialt utsatt situation. Trots att begreppet sekundärt trauma under de senaste åren har börjat uppmärksammas anses det fortfarande vara ett relativt okänt begrepp. Den föreliggande uppsatsen kommer att ha fokus på att undersöka hur begreppet sekundär traumatisering inom det sociala arbetet konstrueras i populärvetenskaplig litteratur. Detta för att få en djupare förståelse av sekundär traumatisering inom det sociala arbetet.
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med denna studie är att undersöka hur begreppet sekundär traumatisering konstrueras i populärvetenskaplig litteratur. Med detta följer att besvara följande frågeställning:
Hur konstrueras begreppet sekundär traumatisering i populärvetenskaplig litteratur?
1.2 Begreppsdefinitioner
De begrepp som förklaras nedan är återkommande i den tidigare forskningen och i den populärvetenskapliga litteraturen den föreliggande studie utgår från. De förklaras mer ingående för att möjliggöra för läsaren att förstå deras betydelse vilket förhoppningsvis kommer underlätta läsningen av studien. Begreppen förklaras även då de används på olika sätt av olika författare i den
populärvetenskapliga litteraturen samt i den tidigare forskningen. Detta kan uppfattas som rörigt för läsaren varför ett förtydligande av begreppen blir relevant.
1.2.1 Trauma
Ordet trauma kommer från grekiskan och betyder “sår” eller “skada”. Att vara med om ett trauma innebär att individen blivit utsatt för eller bevittnat någon form av överväldigande smärta, hot eller våld samt att individen haft små eller inga möjligheter att fly från situationen. En traumatisk situation kan komma att leda till att individen kan känna sig känslomässigt överbelastad och därför stänger av sina känslor. Ofta uppstår en känsla av oförmåga av att kunna hantera situationen och känslan av att kunna skydda sig från hot påverkas. Efter att ha varit med om ett trauma kan det komma att skapa långvariga och djupa förändringar i fysiologisk aktivering, känslor, uppfattningar och minnen men också påverka förändrade mönster i relationer till andra (Cajvert 2018).
1.2.2 Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD)
Posttraumatiskt stressyndrom förklaras som psykiska skador vilka uppstår efter traumatiska och ofta livshotande upplevelser. Det kan handla om krigshandlingar, sexuella övergrepp, våldsamma rån, allvarliga olyckor, naturkatastrofer, tortyr eller långvarig mobbning. Det handlar om situationer där den som varit utsatt inte har haft möjlighet att fly eller lösa situationen med hjälp av sina vanliga sätt. PTSD beskrivs med tre huvudklasser av symptom vilka är återupplevelse av den traumatiska händelsen, ett undvikande beteende och ett begränsat känsloliv. Ett annat symptom av PTSD är att leva med ett förhöjt spänningstillstånd (Isdal 2017).
1.2.3 Sekundär traumatisering
Inom socialt arbete finns det yrkesgrupper som kontinuerligt möter individer som upplevt ett eller flera trauman i sitt liv. Dessa yrkesgrupper bemöter och assisterar de individer som genomgår eller har genomgått ett eller flera trauman. Tidigare forskning har visat att det inte går obemärkt förbi att kontinuerligt vara utsatt för andra individers trauman. Det är vissa specifika efterföljder som ingår i det som kallas för sekundärt trauma. Sekundär traumatisering räknas dock inte som en diagnos eller sjukdom och har således inte några listade sjukdomssymptom. Det som ofta benämns som efterföljder av arbetet med traumatiserade personer är att den professionella kan uppleva en känsla av att bli avstängd från sin egen empati och mer hårdhudad. Vissa professionella upplever att de undviker social kontakt, tar med sig arbetet hem och plötsligt kan bli arga i situationer där de tidigare höll sig lugna. Sekundär traumatisering innebär upprepade traumatiska chocker över en tidsperiod för den professionella. Genom att absorbera andras trauman och samtidigt hantera och kontrollera den egna empatin påverkas och förändras hjärnans struktur hos den professionella vilket gör att denne hamnar i riskzon för sekundär traumatisering. Nervsystemet hos den som upplever sekundärt trauma får ett påslag av försvarsmekanismer. Försvarsmekanismerna får ett påslag trots att det inte handlar om egenupplevda händelser utan om det den professionella möter i sitt arbete. Detta påslag gör att biologiska och fysiologiska reaktioner blir aktiverade om och om igen vilket till slut har en inverkan på den egna
världsbilden. Studier har visat att sekundär traumatisering på sikt kan leda till PTSD, utbrändhet och depression (Asker Palmer 2019).
1.2.4 Sekundär traumatisk stress
Sekundär traumatisk stress är ett begrepp som ibland används istället för sekundärt trauma men med samma innebörd.
1.2.5 Empatitrötthet
Empatitrötthet kan definieras som ett tillstånd av utmattning och dysfunktion till följd av långvarig exponering av andras lidande. Empatitrötthet ses som en naturlig konsekvens av att under en längre tid hjälpa eller ha en önskan om att hjälpa personer som är traumatiserade eller lever i utsatthet och smärta.
Empatitrötthet är en successiv nedbrytning av den professionellas engagemang, deltagande och empati. Empatitrötthet är en kombination av sekundär
traumatisering och utbrändhet. Symptom av empatitrötthet kan vara låg arbetsmoral, undvikande av uppgifter, upptagenhet av detaljer, sjunkande motivation, apati, negativitet, sjunkande glädje över sådant som tidigare var glädjefyllt, bristande tro på att arbetet gör nytta och är meningsfullt, utmattning, retlighet, bristande självförtroende samt frånvaro (Figley, 1995).
1.2.6 Vikarierande trauma
Vikarierande trauma är ett försök att beskriva mer grundläggande förändringar i den professionellas inre och beskrivs som den förändring som sker hos den professionella genom att denne empatiskt närmar sig traumatiserade människor. Vikarierande trauma liknar sekundär traumatisering men berör själva samspelet mellan klient och terapeut. Att den professionella tar till sig klientens trauma som om den professionella själv drabbats av dem. Vikarierande trauma står för att den professionella genom inlevelse och fantasi blir en så kallad vikarie i mötet med det traumatiska som klienten har genomlidit. Symptom av vikarierande trauma liknar de som uppstår vid sekundär traumatisering (Isdal 2017).
2. Tidigare forskning/kunskapsläge
Nedan presenteras en sammanställning av det aktuella forskningsläget avseende sekundärt trauma utifrån fyra olika teman. De fyra teman som presenteras är språklig konstruktion av sekundärt trauma, hur uppstår sekundärt trauma och vilka faktorer beskrivs ligga bakom, det sociala arbetets påverkan på socialarbetaren och motverkan av sekundärt trauma. De teman som presenteras är valda för att möjliggöra att svara på studiens syfte och frågeställning. Vidare är den tidigare forskning som presenteras under dessa teman återkommande och ringar in det aktuella forskningsläget. Presentationen av forskningsläget belyser även varför sekundärt trauma inom det sociala arbetet är aktuellt att studera.
2.1 Språklig konstruktion av sekundärt trauma
Under följande tema presenteras hur tidigare forskning definierar begreppet sekundärt trauma. Temat blir relevant då det vid läsning av den tidigare
forskningen framkom att begreppet sekundärt trauma är relativt nytt och används olika av olika forskare. Det finns även en pågående diskussion i den tidigare forskningen som problematiserar en avsaknad av en enhetlig och gemensam definition av begreppet och hur det ska användas.
Vid läsning av tidigare forskning framkommer det att sekundärt trauma definieras på flera olika sätt i olika forskningsartiklar. Jason M Newell och Gordon A MacNeil (2010) beskriver i sin studie att det finns tre likartade begrepp som används för att beskriva vad som händer med en socialarbetare som möter personer som upplevt trauma. De tre begrepp som diskuteras är vikarierande trauma, sekundär traumatisk stress och empatitrötthet. Newell och MacNeil (2010) menar att dessa tre begrepp är särskilda från varandra men att de inom forskning ofta används felaktigt och utbytbart. Vikarierande trauma, menar de, beskriver processen bakom den kognitiva förändring som sker hos den som möter en person i trauma genom empatiskt engagemang. Med andra ord handlar
vikarierande trauma om att sättet socialarbetaren tänker och ser på världen ändras. Sekundär traumatisk stress syftar till naturliga känslor och beteenden som uppstår när den professionella hjälper eller vill hjälpa en annan person som upplevt ett trauma. Symptomen kan liknas vid de symptom som återfinns hos personer diagnostiserade med posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Exempel på symptom är mardrömmar, trötthet, koncentrationssvårigheter och undvikande beteende. Vidare beskriver Newell och MacNeil (2010) empatitrötthet som symptom som kommer från vikarierande trauma och sekundär traumatisk stress. Författarna menar att empatitrötthet kommit att bli vad som används för att beskriva de fysiska och psykiska symptom som kan uppstå hos en socialarbetare efter att de kontinuerligt använder sin empati i sitt arbete med personer som upplevt trauma. Även Ginny Sprang et al. (2019) diskuterar att det finns en avsaknad av en tydlig definition vad sekundärt trauma är vilket bekräftar Newell och MacNeil (2010) tanke om att vikarierande trauma, sekundär traumatisk stress och empatitrötthet används felaktigt. Sprang et al. (2019) menar att det är problematiskt att det finns en avsaknad av en tydlig definition av sekundärt trauma då det blir svårt att faktagranska tidigare forskning samt forska vidare inom området. Författarna diskuterar vidare att sekundärt trauma nyligen börjat definieras utifrån symptom som liknas vid de som ställs för diagnosen PTSD. Även Jason M Newell, Debra
Nelson-Gardell och Gordon A MacNeil (2016) menar att avsaknaden av relevanta begrepp och nomenklatur förhindrar att fullt ut förstå och mäta mekanismer som kan ligga till grund för att sekundär traumatisering utvecklas. Sarah L Jirek (2020) beskriver att även om det länge har blivit konstaterat att effekten av trauma också når den som hjälper den direkt utsatta finns det en otydlighet i hur detta fenomen ska definieras. Jirek beskriver att inom forskning används empatitrötthet,
sekundärt traumatisk stress eller vikarierande trauma för att beskriva sekundärt trauma. Vidare menar Jirek att olikheterna i definitionerna av dessa begrepp har börjat utvecklats och redas ut inom forskningsfältet de senaste åren. Victoria MacRitchie och Stacey Leibowitz (2010) definierar sekundärt trauma och dess symptom som nästan identiska med de diagnostiska kriterierna som finns för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Författarna menar att det enda som skiljer sekundärt trauma och PTSD åt är att sekundärt trauma inträffar efter indirekt upplevt trauma och PTSD inträffar efter direkt upplevt trauma. MacRitchie och Leibowitz menar att den professionella som tar del av en annan persons trauma kan alltså uppleva de symptom som finns för PTSD. De symptom som beskrivs är inträngande symptom såsom återkommande, oönskade och ångestfyllda minnen av händelsen. Även undvikande symptom såsom att undvika platser, aktiviteter eller människor som påminner om det trauma som inträffat samt hyperarousala symptom som kännetecknas som den inre stressen efter trauman. Likt det som MacRitchie och Leibowitz (2010) tar upp i sin artikel så definierar också
Stephanie E Armes et al. (2020) och Alison Salloum, Mi Jin Choi och Carla Smith Stover (2019) att sekundärt trauma kan ge inträngande, undvikande och
hyperarousala symptom. Shlomit Weiss Dagan, Anat Ben-Porat och Haya Itzhaky (2016) likt MacRitchie och Leibowitz (2010) förklarar sekundärt trauma med att den professionella kan uppleva liknande posttraumatiska symptom som sina klienter. Vidare beskriver Dagan, Ben-Porat och Itzhaky (2016) sekundärt trauma som förändrade beteendemönster och emotionella konsekvenser till följd av att bli exponerad av någon annans upplevda traumatiska händelse. Anat Ben-Porat (2017) relaterar termen sekundärt trauma till själva processen när den
professionella blir påverkad av en annan persons trauma och menar att sekundärt trauma reflekterar den professionellas emotionella tillstånd.
2.2 Hur uppstår sekundärt trauma och vilka faktorer beskrivs ligga bakom
I följande avsnitt presenteras forskningsläget avseende vilka faktorer som beskrivs vara möjliga faktorer till att sekundärt trauma kan utvecklas. Vid läsning av den tidigare forskningen framkom flera olika faktorer med olika ingångar till vad som kan påverka om sekundärt trauma utvecklas eller inte. Den tidigare forskningen visar både på individuella men att även arbetsorganisatoriska faktorer samt faktorer kring relevant utbildning om sekundärt trauma.
Newell och MacNeil (2010) påvisar i sin studie ett antal riskfaktorer som de menar kan bidra till att en socialarbetare drabbas av sekundärt trauma. Den första riskfaktorn som presenteras är att socialarbetaren själv upplevt någon form av trauma. Vidare ökar även risken för socialarbetare att drabbas av sekundärt trauma om socialarbetaren har någon form av ångestproblematik eller stämningsaffektiva störningar sedan tidigare. Newell och MacNeil menar även att socialarbetarens hanteringsförmåga av att arbeta med personer som upplevt trauma kan påverka risken för om socialarbetaren drabbas av sekundärt trauma eller inte. De socialarbetare som trycker undan sina egna känslor som uppstår i arbetet och distanserar sig från klienten löper en större risk att drabbas av sekundärt trauma
jämfört med de socialarbetare som tar sina känslor på allvar och hanterar de känslor som uppstår i arbetet. Avseende riskfaktorer som är organisatoriska presenteras att de socialarbetare som har en högre belastning av ärenden där de möter personer som upplevt ett trauma löper högre risk att drabbas av sekundärt trauma. Speciellt om en socialarbetare sedan tidigare inte har erfarenhet av att arbeta med personer som upplevt ett trauma är arbetsbelastningen en riskfaktor. Newell och MacNeil (2010) diskuterar vidare att kulturen på arbetsplatsen kan vara avgörande för om socialarbetaren utvecklar sekundärt trauma eller inte. Ett exempel på detta är om arbetsplatsen uppmärksammar och erkänner sekundärt trauma som ett verkligt problem eller inte. På så sätt kan ett accepterande synsätt avseende sekundärt trauma tar bort stigmat kring sekundärt trauma. Ett
accepterande synsätt ökar chansen att socialarbetaren vågar uppmärksamma om de upplever någon form av problem avseende sitt arbete i relation till klienter som upplevt trauma. Ben-Porat (2017) kommer i sin studie fram till slutsatsen att socialarbetarens kompetens och kunskap rörande arbetet med personer som varit med om ett trauma kan vara avgörande för hur socialarbetaren därefter hanterar situationen. Ben-Porat uppmärksammar vikten av att socialarbetaren har faktiska kunskaper om hur arbetet kring personer som upplevt ett trauma ska genomföras. Kunskap om situationen leder till att socialarbetaren upplever att de kan utöva sitt arbete på ett korrekt sätt och de känner att de har kontroll över situationen.
Studiens resultat visar även, likt Newell och McNeil (2010), att det är viktigt att socialarbetaren känner att deras kunskap accepteras av medarbetarna och att de upplever att de kan påverka sitt arbete och processerna på arbetsplatsen. Således blir kulturen på arbetsplatsen viktig då den kan bli en faktor som påverkar om en socialarbetare drabbas av sekundärt trauma eller inte.
MacRitchie och Leibowitz (2010) har i sin studie undersökt tre variabler samt om och i så fall hur dessa variabler kan påverka om en socialarbetare utvecklar sekundärt trauma eller inte. De tre variabler som undersökts är exponeringsnivå, empati och socialt stöd. Studiens resultat visar på att exponeringsnivå kan vara en avgörande faktor för om en socialarbetare drabbas av sekundärt trauma eller inte. MacRitchie and Leibowitz menar att hur ofta en socialarbetare exponeras för andras trauma har betydelse, men även vilken typ av trauma det är som återberättas. Bland annat visar studien på att grovt våld och trauman som
innefattar barn är en stor riskfaktor. Detta styrker Newell och McNeil (2010) tes om att desto högre belastning av traumarelaterade fall som socialarbetare arbetar med kan ha en betydande roll i risken att drabbas av sekundärt trauma. Vidare diskuterar MacRitchie och Leibowitz (2010) socialarbetarens empati i mötet med den som upplevt ett trauma. De menar att empati ofta beskrivs i positiva ord när det gäller att möta andra och utföra ett bra arbete inom sociala yrken. Dock menar MacRitchie och Leibowitz (2010) att detta kan komma att medföra en större risk för att socialarbetaren drabbas av sekundärt trauma eftersom socialarbetaren i sitt empatiska förhållningssätt skapar en emotionell relation till klienten. Att
socialarbetaren utvecklar en emotionell relation till klienten utgör en större risk för att socialarbetaren drabbas av sekundärt trauma då socialarbetaren blir mer sårbar och mottaglig för klientens upplevda trauma. Avseende den tredje variabeln, socialt stöd, kunde MacRitchie och Leibowitz inte hitta ett tydligt samband mellan socialt stöd och att utveckla sekundärt trauma eller inte. I studien framkommer det att stödet från socialarbetarens omgivning till viss del kunde minska risken för sekundärt trauma men att detta var inte tillräckligt tydligt för att dra några slutsatser. Även Armes et al. (2020) likt Newell och McNeil (2010) och MacRitchie och Leibowitz (2010) diskuterar att exponeringsnivå samt vilken typ
av trauma som socialarbetaren arbetar med kan vara avgörande för om sekundärt trauma utvecklas eller inte. Armes et al. uppmärksammar specifikt att
socialarbetare som arbetar med barn och unga är en utsatt grupp där de löper stor risk att utveckla sekundärt trauma. Detta då socialarbetare måste hantera trauman där barn är involverade och socialarbetare tenderar att känna ett stort ansvar att hjälpa de barn som är utsatta. Vidare visar Armes et al. (2020) till skillnad från Newell och MacNeil (2010) att om socialarbetaren själv upplevt ett tidigare trauma inte kan ses som en riskfaktor för att utveckla sekundärt trauma. Armes et al. (2020) menar att ett tidigare direkt upplevt trauma hos socialarbetaren kan ligga till grund för obehag och en känsla av missnöje med jobbet, men att detta i sig inte ökar risken för att utveckla sekundärt trauma. Likt Armes et al.
uppmärksammar Dagan, Ben-Porat och Itzhaky (2016) att de socialarbetare som arbetar med barn och unga är en särskilt utsatt grupp där socialarbetaren löper risk att drabbas av sekundärt trauma. Vidare diskuterar Dagan, Ben-Porat och Itzhaky (2016) vikten av en välfungerande arbetsplats. De menar att en osäkerhet kring ansvarsområde och hur saker ska hanteras på arbetsplatsen ökar risken att drabbas av sekundärt trauma för socialarbetaren. Dagan, Ben-Porat och Itzhaky gör slutsatsen att en välfungerande arbetsplats lyfter bort mycket av känslan av ett personligt ansvar från socialarbetaren. Detta gör att den enskilde socialarbetaren har lättare att hantera mötet med klienten som upplevt ett direkt trauma. Således bekräftar Dagan, Ben-Porat och Itzhaky (2016) slutasatsen att arbetsplatsens kultur är en faktor som kan komma att påverka hur socialarbetaren kan hantera att arbeta med personer som upplevt ett trauma, som även Newell och McNeil (2010) samt Ben-Porat (2017) gör. Dagan, Ben-Porat och Itzhaky (2016) bekräftar även Newell och MacNeil (2010) tes om att ett tidigare direkt upplevt trauma hos socialarbetaren ökar risken för att drabbas av sekundärt trauma. Allessia Owens-King (2019) bekräftar att exponeringsnivåer kan vara en faktor som spelar roll avseende om en socialarbetare drabbas av sekundärt trauma vilket tidigare beskrivits av Armes et al. (2020), Newell och McNeil (2010) samt MacRitchie och Leibowitz (2010). Owens-Kings (2019) resultat visar på att exponeringsnivåer tydligt går att relatera till om socialarbetare utvecklar sekundärt trauma eller inte. Vidare visar Owen-Kings studie på att egenvård kan vara en avgörande faktor för hur socialarbetaren hanterar arbetet att möta människor som upplevt trauma. Studiens resultat visar på att de socialarbetare som lägger tid på egenvård minskar risken för att utveckla sekundärt trauma. Owens-King (2019) diskuterar att
socialarbetare ofta tidigt får lära sig att jobbet stundtals kommer vara stressigt och känslomässigt tungt, vilket kan ligga till grund för att socialarbetaren åsidosätter sina egna känslor, varav egenvård anses viktigt.
Sprang et al. (2019) uppmärksammar problematiken att sekundärt trauma inte är fastställd som en diagnos. Det finns således inte några fastställda riskfaktorer vilket gör att det inte heller helt säkert går att studera. Dock menar Sprang et al. att det utifrån tidigare forskning går att se vissa riskfaktorer som kan antas leda till sekundärt trauma. Likt Armes et al (2020), Newell och McNeil (2010),
MacRitchie och Leibowitz (2010) samt Owens-King (2019) menar Sprang et al. (2019) att exponeringsnivåer spelar stor roll. Vidare uppmärksammar Sprang et al. hanteringsstrategier av arbetet och självkritik som faktorer som kan komma att påverka om socialarbetaren utvecklar sekundär traumatisering eller inte. Sprang et al. menar även att ett tidigare direkt upplevt trauma hos socialarbetaren kan öka risken för sekundärt trauma vilket bekräftar Dagan, Ben-Porat & Itzhaky (2016) och Newell & MacNeil (2010) tes. Slutligen diskuterar Sprang et al. (2019)
organisatoriskt stöd och arbetslivserfarenhet som en faktor som påverkar hur väl socialarbetaren kan hantera att arbeta med personer som upplevt trauma.
Salloum, Choi och Stover (2019) anser att kunskapsbrist hos socialarbetaren är en stor riskfaktor för att utveckla sekundärt trauma. De menar att det inte talas tillräckligt om sekundär traumatisering och att socialarbetare behöver utbildas inom ämnet redan under sin studietid. Detta då kunskap gör att socialarbetaren bättre kan hantera de kännetecken som kan uppstå från sekundärt trauma. Salloum, Choi och Stover (2019) menar att genom att lära sig om sekundärt trauma och vad som kan göras för att förebygga det så minskar också risken att drabbas. Salloum, Choi och Stover syftar till att den individuella socialarbetaren alltså behöver få mer kunskap om sekundär traumatisering. Jirek (2020) till skillnad från Salloum, Choi och Stover (2019) menar att det är arbetsplatserna som måste öka sin kunskap kring arbetet med sekundärt trauma och arbeta förebyggande. Jirek menar att arbetsplatsens struktur och kultur spelar en avgörande roll för att förebygga och motverka sekundärt trauma. Exempel som Jirek presenterar är att en avsaknad av proaktiva insatser ökar risken för att socialarbetare kan drabbas av sekundärt trauma. Jirek uppmärksammar fyra aspekter som kan påverka de anställda negativt och öka risken för att socialarbetaren drabbas av sekundärt trauma. Den första aspekten är att de anställda upplevde sig utbrända av för mycket arbete. Den andra är att
organisationen ställer krav på sina anställda att prestera högt och gav dem dåligt samvete om de inte gjorde det. Den tredje är att de anställda upplever att
organisationen prioriterade klienternas hälsa framför de anställdas. Den fjärde aspekten är att socialarbetarnas uppoffringar av sig själva och utmattning blev hyllade som indikation på att den anställda var en lagspelare som prioriterade klienterna och organisationens bästa över sig själv.
2.3 Det sociala arbetets påverkan på socialarbetaren
Under följande tema presenteras forskningsläget angående hur det sociala arbetet kan komma att påverka socialarbetare. I den tidigare forskningen framkommer att påverkan från det sociala arbetet kan komma att leda till både fysiska och
psykiska påfrestningar för socialarbetaren. Det görs även kopplingar mellan det sociala arbetets påverkan på socialarbetaren och hur detta kan komma att visa sig i form av sekundärt trauma.
Newell och MacNeil (2010) diskuterar att socialt arbete är det yrke som har störst risk att leda till utbrändhet och sekundärt trauma. De förklarar utbrändhet som en emotionell utmattning, en minskad prestationsförmåga samt depersonalisering. Newell och MacNeil (2010) menar att finns förväntningar på att socialarbetare i sitt arbete dagligen ska hantera skiftningarna mellan att ena stunden förtränga känslor och i den andra stunden visa känslor. Newell och macNeil menar att eftersom socialarbetaren på rutin kan behöva stänga av eller sätta på sina känslor samt använda sin empati under en lång tid är detta starkt associerat med
upplevelsen av att vara utbränd och leda till sekundärt trauma. Även Owens-King (2019) diskuterar utbrändhet och sekundärt trauma som en potentiell följd av ett krävande socialt arbete. Owens-King menar att kontinuerlig kontakt med
exempelvis klienter som upplevt trauma kan ha negativa effekter på
socialarbetarens psykiska välmående. Newell och McNeil (2010) uppmärksammar i sin forskning att socialarbetare beskriver en känsla av att inte klara av de
emotionella och professionella kraven som ställs på dem i det praktiska sociala arbetet. Salloum, Choi och Stover (2019) diskuterar liknande Newell och MacNeil (2010) och Owens-King (2019) socialarbetares risk för utbrändhet och sekundär
traumatisk stress inom socialt arbete. Salloum, Choi och Stover menar att arbetsrelaterad utbrändhet och sekundär traumatisk stress är förknippade med socialarbetares psykiska välmående. Utbrändhet och sekundär traumatisk stress kan medföra en nedsättning i socialarbetaren förmåga att utföra sitt arbete eller andra aktiviteter på grund av emotionella, personliga eller psykiska problem. Ben-Porat (2017) går mer specifikt in på det sociala arbetets påverkan på de professionella som arbetar med våld i hemmet. Ben-Porat menar att det finns en specifik utmaning i att varje dag bli exponerade för våldsutövare och offer för våld i hemmet. Utmaningen, menar Ben-Porat, är att det i arbetet ingår att utföra riskanalyser, försvara de utsatta, utföra behandling samt medling mellan andra relevanta instanser i samhället. Dessa är faktorer i det övergripande ansvaret som socialarbetaren har avseende att skapa en säkerhet och trygghet för de som är utsatta för våld i hemmet. Utöver detta behöver socialarbetaren ta ödesdigra beslut om någon annans liv samtidigt som resurserna i många fall inte är tillräckliga. Armes et al. (2020) diskuterar att det sociala arbetet, trots att det kan upplevas som givande, är en utmanande profession. Det är utmanande för socialarbetaren att frekvent exponeras för höga volymer av klientens upplevda pågående trauma. Likt Ben-Porat (2017) så belyser Armes et al. (2020) att socialarbetare, i detta fall verksamma i arbetet med barn och unga, har ett professionellt ansvar att belysa och förebygga risksituationer för barn samt bibehålla och underhålla säkerheten för barn och unga. Som en konsekvens av att besitta detta ansvar så kan
socialarbetare som arbetar med barn och unga uppleva en oräknelig mängd av negativa effekter. De negativa konsekvenserna kan visa sig genom ångest, nedsättning i sin prestation eller genom ohälsosamma vanor såsom ökat intag alkohol- och tobak. Trots att det rapporteras in av socialarbetare att de känner en tillfredsställelse i sitt arbete så löper socialsekreterare som arbetar med barn och unga en stor risk för att utveckla sekundärt trauma som en konsekvens av deras arbete menar Armes et al. (2020). Dagan, Ben-Porat och Itzhaky (2016)
uppmärksammar att det de senaste åren har blivit en ökad medvetenhet kring de negativa konsekvenserna som påverkar socialarbetare som arbetar med personer som upplevt trauma. Konsekvenserna av att arbeta med och bli exponerad för andra personers trauma kan visa sig på ett emotionellt plan för socialarbetaren men även genom ett förändrat beteendemönster. Ett annat sätt att beskriva detta är att socialarbetaren blir “smittad” av klientens trauma och kan uppleva likt klienten symptom för posttraumatiskt stressyndrom. Jirek (2020) presenterar ett flertal aspekter, utöver posttraumatiskt stressyndrom, av hur det sociala arbetet och arbetet med personer som upplevt trauma påverkar socialarbetaren. Jirek förklarar att socialarbetarens grundläggande tankar om sig själv, om andra och världen i helhet kan bli påverkade och förändrade. Socialarbetare kan uppleva en
emotionell avstängdhet, empatitrötthet, en mängd negativa psykiska och emotionella reaktioner vilket resulterar i ett liv med en lägre kvalite för
socialarbetare. MacRitchie och Leibowitz (2010) tar upp att det kan ha skadliga effekter på socialarbetaren att antingen själva ha upplevt trauma eller att lyssna på en klients upplevda händelse av trauma. När socialarbetaren lyssnar på klienten får hen inte enbart höra om själva traumat som klienten varit med om utan även om den rädsla och smärta som klienten nu lever med i efterhand. Desto fler gånger som en socialarbetare lyssnar på andras trauma desto större risk löper denne att utveckla symptom för sekundärt trauma.
2.4 Motverkan av sekundärt trauma
Avslutningsvis presenteras vad som framkommit vid läsning av den tidigare forskningen avseende hur sekundärt trauma kan förebyggas och motverkas. I det
aktuella forskningsläget framkommer insatser som kan verka förebyggande mot sekundärt trauma. Vidare diskuteras i den tidigare forskningen vad som krävs för att dessa insatser ska kunna tillämpas och möjliggöras i det sociala arbetet. Sprang et al. (2019) och Newell och MacNeil (2010) diskuterar att det finns en avsaknad av en tydlig definition vad sekundärt trauma är. De menar att detta är problematiskt då det blir svårt att faktagranska samt forska vidare inom området sekundärt trauma. Sprang et al. (2019) och Newell och MacNeil (2010) diskuterar vidare att sekundärt trauma nyligen börjat definieras utifrån symptom som liknas vid de som ställs för diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. De menar att det vore fördelaktigt om även sekundärt trauma tydligare skulle definieras då det skulle bli lättare att hjälpa individer som lider av sekundärt trauma och således undvika att socialarbetare utvecklar sekundärt trauma. Således skulle sekundärt trauma vara lättare att förebygga och motverka. Newell och MacNeil (2010) menar att det är viktigt att det finns en professionell medvetenhet om de
förebyggande strategier som finns för att motverka sekundärt trauma, både på ett individuellt plan men även inom organisationer. Det är nödvändigt att det finns en professionell egenvård för att socialarbetare ska ha möjlighet att bevara sina personliga, familjära, emotionella och spirituella behov samtidigt som
socialarbetare ser efter sina klienters behov. Newell och MacNeil beskriver olika strategier för individuell egenvård hos socialarbetare. Strategier som beskrivs är att sätta realistiska mål i sitt arbete, ta sig tid till kaffe- och lunchraster, se till att få adekvat avslappning och vila samt att bibehålla positiva kontakter med vänner och familj. Support från kollegor och chefer har också en motverkande effekt mot sekundärt trauma. De strategier som Newell och MacNeil (2010) beskriver vara betydelsefulla för arbetsledningen är att använda sig av mätinstrument för att kartlägga om och i så fall i vilken grad sekundärt trauma existerar på
arbetsplatsen. Syftet med att använda sig av mätinstrument är som ett första steg i processen att adressera problemet sekundärt trauma. Därigenom skapas
möjligheten att exempelvis starta supportgrupper där de anställda kan dela med sig av sina erfarenheter, tankar och känslor och arbeta aktivt för att motverka sekundärt trauma. Vidare diskuterar Newell och MacNeil (2010) att ett av de bästa sätten att motverka sekundärt trauma är att undervisa studenter inom socialt arbete om varningstecken, symptom och strategier. Detta för att tidigt ge
studenterna verktyg att förstå de organisatoriska riskfaktorerna som de kan komma att möta i yrkeslivet och på så sätt minska utsattheten för sekundärt trauma. Sprang et al. (2019) beskriver kompetensutveckling som en framväxande förebyggande metod mot sekundärt trauma. Sprang et al. beskriver hur deltagare i en studie om kompetensutveckling som förebyggande metod rapporterade dess effekt. Deltagarna uppgav att efter att ha genomgått ett 12 veckor långt program kring kompetensutveckling så kände de en minskad effekt av bland annat
empatitrötthet och utbrändhet. Deltagarna som medverkat i studien upplevde även en ökad empati och en ökad motivation i sitt arbete. Ben-Porat (2017) belyser hur socialarbetarens möten med utsatta barn eller personer som utsätter barn för våld påverkar de professionella både arbetsmässigt och privat. För att förebygga att socialarbetare blir drabbade av sekundärt trauma i sitt arbete uppmärksammar Ben-Porat vikten av att få rätt kompetens på sin arbetsplats. Alltså understryker Ben-Porat (2017) liknande Newell & MacNeil (2010) och Sprang et al. (2019) vikten av att skapa en medvetenhet hos socialarbetare och deras chefer angående de riskfaktorer som finns i arbetet med personer som upplevt trauma för att ha möjlighet att motverka sekundärt trauma. Owens-King (2019) uppmärksammar likt Ben-Porat (2017) samt Newell och MacNeil (2010) vikten av att en
medvetenhet kring sekundärt trauma och egenvård lärs ut redan till studenter i socialt arbete. Detta då kunskap och egenvård kan bidra till att motverka att sekundärt trauma utvecklas. Det är alltså inte något som socialarbetare bör få vetskap om efter att symptom på sekundärt trauma börjat visa sig utan något som bör implementeras innan symptom uppstår. Owens-King diskuterar även att detta inte bara bidrar till välmående hos den enskilde utan också bidrar till att
socialarbetaren kan utföra ett bättre arbete överlag vilket även gynnar klienten. Utöver egenvård och kunskap diskuterar Owens-King (2019) att något som ökar risken för sekundärt trauma är hur många klienter med trauma som
socialarbetaren möter. Owens-King menar att denna information borde användas för att exempelvis fördela arbetet mer lämpligt men även som underlag för att anställa fler vid behov. Genom att använda denna kunskap om hur sekundärt trauma kan utvecklas kan arbetsplatsen anpassa arbetsbelastningen därefter för att motverka och förebygga sekundärt trauma.
MacRitchie och Leibowitz (2010) uppmärksammar debriefing i sin studie. Debriefing är en strukturerad metod för gruppsamtal som efter en allvarlig händelse på arbetsplatsen kan göra stor skillnad i de anställdas välmående och fungera som en förebyggande metod för sekundärt trauma. MacRitchie och Leibowitz diskuterar även att stöd från omgivningen kan minska risken för sekundärt trauma. Stöd från omgivningen innefattar inte enbart det stöd som ges på arbetsplatsen utan syftar även till både privat och professionellt stöd. Salloum, Choi och Stover (2019) diskuterar att socialarbetare själva efterfrågar stöd från arbetsplatsen för att hantera den personliga och professionella stressen som uppstår i mötet med personer som upplevt trauma. Salloum, Choi och Stover menar att det viktigaste är att socialarbetaren själv lär sig hantera och har kunskap om sekundärt trauma. Detta ger en större effekt än att arbetsplatsen erbjuder enstaka stödjande samtal eller handledning. Jirek (2020) menar att även om den professionella själv kan ta till metoder för att reducera de negativa effekterna av traumarelaterat arbete spelar organisationen en stor roll. Jirek menar att det är organisationens etiska ansvar att utforma en hälsosam och medveten kultur på arbetsplatsen. Att göra detta är av vikt för att skydda medarbetarnas hälsa. Jirek uppger vidare att den vanligaste metoden för förebyggande av sekundärt trauma är egenvård, att se till sina interpersonella, emotionella, psykiska och själsliga behov. Några strategier som socialarbetare kan ta till på individnivå är hälsosam mat, tillräckligt med sömn, motion, fritidsaktiviteter, meditation, mindfulness, stresshantering och lugnande tekniker. Jirek (2020) tar upp att det finns studier som visar på att en addering till dessa strategier på individnivå skulle kunna vara att socialarbetaren får möjlighet att minska på exponeringen av känsligt material samt minskat antal klienter som varit med om trauma. En annan strategi att motverka sekundärt trauma beskrivs vara att socialarbetaren får möjlighet att öka sin yrkeskompetens, utvecklar en stark personlighet samt att det startas
professionella supportsystem på arbetsplatsen. Jirek beskriver att när
socialarbetare känner att de har en möjlighet att påverka sitt arbete och har en inblick i organisationens struktur och strategier så fungerar det som en motverkan till sekundärt trauma. Arbetsplatsen kan bland annat erbjuda de anställda
möjlighet till att utvecklas professionellt och på så sätt förebygga sekundärt trauma. Andra förebyggande insatser som arbetsplatsen kan erbjuda menar Jirek är utbildningsmöjligheter, att förbättra anställdas möjlighet till påverkan på arbetsplatsen, främja kommunikation samt möjliggöra för en kontinuerlig utbildning kring sekundärt trauma. Arbetsplatsen bör även erkänna att sekundärt trauma är en risk för de som arbetar med traumatiserade klienter och på så sätt
främja och möjliggöra för stödjande relationer mellan de anställda och tilldela rimlig arbetsbelastning. Arbetsplatsen kan även ordna trygga och bekväma arbetsytor, ordna bättre och mer effektiv kontroll över personalens mående i relation till sekundärt trauma samt säkerställa att det finns relevant handledning tillgängligt för de anställda. Slutsatsen, menar Jirek (2020), är att organisationers roll i arbetet mot att förebygga sekundärt trauma inte enbart är möjligt, utan absolut nödvändigt för att skydda de anställdas välmående.
2.5 Föreliggande studies bidrag
Denna studie tar avstamp i att undersöka hur den populärvetenskapliga litteraturen bidrar till att konstruera begreppet sekundärt trauma. Detta ställs i relation till den tidigare forskningen utifrån att se om den populärvetenskapliga litteraturen bekräftar eller dementerar vad den tidigare forskningen visar på. Att göra detta är relevant utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv då det kan antas att den valda populärvetenskapliga litteraturen bidrar till att konstruera begreppet sekundärt trauma. Till skillnad från den tidigare forskningen ser alltså denna studie till hur begreppet konstrueras i vald populärvetenskaplig litteratur. Det denna studie bidrar med är att undersöka om och i så fall hur konstruktionen av begreppet sekundärt trauma skapas genom den valda populärvetenskapliga litteraturen.
3. Teori
Föreliggande kapitel är uppdelat i fem delar. Inledningsvis presenteras en
övergripande sammanfattning av socialkonstruktivismen. Efter detta följer en mer ingående förklaring av tre tankegångar inom den socialkonstruktivistiska teorin vilka är kunskap som social konstruktion, språkliga konstruktioner och sociala konstruktioner. Dessa tre tankegångar presenteras närmare då de är relevanta för studien och lämpar sig för att analysera konstruktionen av begreppet sekundärt trauma. Avslutningsvis förklaras hur socialkonstruktivismen som teori används i föreliggande uppsats.
3.1 Socialkonstruktivism
En av grundtankarna inom socialkonstruktivismen är att kunskap inte kan betraktas som sann eller falsk utan är något som konstrueras utifrån sociala processer. Socialkonstruktivismen försöker således svara på frågan hur den
sociala kontexten påverkar vad som uppfattas som kunskap av människan. Genom livet använder människan ständigt olika kunskaper om den verklighet som
utspelar sig i vardagen. Det är kunskap om den fysiska verkligheten, den naturliga verkligheten samt den sociala verkligheten som människan är en del av.
Människans vetande om kunskap kan på ett sätt ses som oproblematisk och naturlig samtidigt är det en av filosofins stora fråga hur det överhuvudtaget är möjligt att veta något. Socialkonstruktivismen tar sig an denna frågeställning och fokuserar på det faktum att människans kunskap inte är oberoende av de sociala sammanhang som människan ingår i. Socialkonstruktivismen försöker förklara hur den sociala kontexten påverkar människans kunskap och menar att sättet som människor ser på världen och uppfattar den är socialt konstruerad.
Socialkonstruktivismen försöker visa att den tilltro till det “naturliga” som människan kan ha är en illusion och att det istället både ligger mänskliga och sociala intressen bakom vad som verkar vara naturliga företeelser.
Socialkonstruktivismen har alltså som grundläggande princip att inte acceptera sociala företeelsers så kallade naturlighet och att dessa företeelser alltid skulle ha varit på detta sätt (Wenneberg Barlebo 2010).
Socialkonstruktivismen delas upp i fyra former. Föreliggande uppsats kommer att utgå från de första två formerna av socialkonstruktivismen. Den första,
socialkonstruktivism I, grundar sig i att inte ta det naturliga för givet.
Socialkonstruktivism I utgår från att försöka avslöja att det under den naturliga ytan döljer sig en komplicerad social påverkan som kan vara svår att se. Detta då verkligheten enligt socialkonstruktivism I inte är som den framstår vid första anblick. Socialkonstruktivism I erbjuder en öppning till att betrakta företeelser på ett annat sätt genom att utforska vad som ligger under ytan av det som upplevs naturligt. Ett exempel på detta är att människan uppfattar de sociala regler och normer som råder som “naturliga” i samhället. Sättet att hälsa på någon, att inte sätta sig intill den enda personen som finns på bussen eller var på kroppen som är okej att beröra olika människor såsom sin partner, familjemedlem eller vän. Det finns många företeelser av detta slag som människan uppfattar vara naturliga men som vid en närmare anblick visar sig vara socialt konstruerade (Wenneberg Barlebo 2010). Den andra formen, socialkonstruktivism II, tar vid där socialkonstruktivism I slutar. Det gör den genom att följa upp och arbeta
kompletterade med de frågor som framkommer efter att något som uppfattats som naturligt istället av socialkonstruktivism I argumenteras för att vara socialt
konstruerad. Socialkonstruktivism II försöker förklara dessa sociala
konstruktioner genom att presentera olika teorier. Socialkonstruktivism II kan förstås utifrån olika teoretiska förklaringar av hur den sociala verkligheten och konkreta sociala företeelser är strukturerade och fungerar. Vidare presenteras en av dessa teorier, skapad av Berger & Luckman, för att begripliggöra hur
socialkonstruktivism II använder sig av teorier för att beskriva den sociala verkligheten. Grunden i Berger & Luckmans teori består av tre påståenden, att samhället är en mänsklig produkt, att samhället utgör en objektiv verklighet samt att människan är en social produkt. Dessa tre centrala begrepp i teorin kopplas samman med påståendena externalisering, objektivering och internalisering. Kort sagt så går denna teori ut på att människan av naturen har en benägenhet att utforma vanor. Efter hand blir vanor externaliserade, alltså att de sprider sig som ringar på vattnet till människor som inte själva varit med och format vanorna. Vanor kan förklaras som institutioner och traditioner som fyller samhällen och som blir en självklarhet för människan. När en bebis föds in i samhället så finns dessa institutioner och traditioner redan och barnet som föds tillägnar sig dem och tar dem för givna. Genom att människor tar till sig redan existerande institutioner och traditioner och tar dem för givna har en objektivering ägt rum. Vilket betyder att den sociala verkligheten existerar oberoende av de människor som befolkar samhället. Teorin menar även att den sociala verkligheten inte endast är något som existerar utanför människan utan även inne i människan. När barn växer upp så lär de sig saker om den sociala verkligheten som existerar i deras samhälle. Barnen lär in, alltså internaliserar, de normer och traditioner som samhället har och blir på så vis riktiga sociala varelser när de tar till sig dessa (Wenneberg Barlebo 2010).
Sammanfattningsvis så tar socialkonstruktivismen sig an den stora frågan hur det är möjligt att överhuvudtaget veta något. Socialkonstruktivismen tar inte det människan uppfattar som naturligt för givet utan ger sig hän att försöka utforska vad som egentligen bidragit till att skapa de företeelser som upplevs som
naturliga. Socialkonstruktivismen syftar till att undersöka hur det som uppfattas som naturligt egentligen är socialt konstruerat. Vidare levererar
socialkonstruktivismen teoretiska förslag på hur det sociala är uppbyggt (Wenneberg Barlebo 2010).
3.2 Kunskap som social konstruktion
Här presenteras en djupare förståelse av hur kunskap förstås som en social konstruktion inom socialkonstruktivismen. Som presenterats ovan ser socialkonstruktivismen på kunskap som något som påverkas av den sociala kontexten och är beroende av de sociala sammanhang som människan ingår i. En utgångspunkt avseende människans kunskap är att den påverkas av vilken
tidsanda som människan lever i. Med andra ord innebär detta att den kunskap som finns att tillgå för tillfället påverkar hur människan uppfattar sin verklighet. Kunskap anses vara något som utvecklas i takt med att människan genom olika sociala processer förändrar sitt sätt att se på verkligheten utifrån rådande premisser och omständigheter. Kunskap betraktas således utifrån ett
socialkonstruktivistiskt perspektiv inte som något som stämmer överens med verkligheten eller inte, det finns ingen rätt eller fel kunskap. Istället intresserar sig socialkonstruktivismen för hur kunskap uppstått eller producerats utifrån sociala konstruktioner. Den syftar alltså inte till att bekräfta om kunskapen är sann eller
falsk utan endast hur den uppstått genom en social process. Ett teoretiskt angreppssätt kring kunskap utgår från att människan besitter en naturlig benägenhet att bilda vanor för att underlätta livet och reducera den kognitiva dissonansen. Kognitiv dissonans betyder den osäkerhet som människan upplever i en ny situation där de inte vet hur de ska bete sig. Genom att utforma vanor innebär detta en psykologisk lättnad för människan då de ger en riktning i en människas liv som annars kan försvåras av de drifter en människa besitter. Människan lär sig under hela sitt liv mängder av kunskap som tidigare
generationer har producerat och det sker inte genom gener eller naturligt urval. Istället använder människan språket för att lära sig dessa kunskaper (Wenneberg Barlebo 2010).
3.3 Språklig konstruktion
I detta tema presenteras socialkonstruktivismens syn på hur människans språk är socialt konstruerat och en viktig del i den sociala processen av hur människan förstår och tar till sig kunskap. Inom socialkonstruktivismen är språket något som anses vara socialt konstruerat. För att människor ska ta till sig kunskap behöver de ta hjälp av språkliga begrepp. Innebörden av vad dessa språkliga begrepp betyder skapas genom att människor tillsammans kommer överens om vad de innebär. Detta visar på att språket ofrånkomligt är socialt konstruerat då det kräver ett samspel mellan minst två människor (Wenneberg Barlebo 2010). Vivien Burr (2015) diskuterar vikten av språket och hur det påverkar människan genom diskurser som skapas med hjälp av språket. En diskurs handlar om vilka uttalanden som anses giltiga och vad som får eller förväntas säga. Diskurser handlar även om vad som anses vara rätt att tycka om ett visst fenomen, vad som ska lyssnas på eller ignoreras samt vem som får säga vad. Diskurser bidrar till att skapa vilken kunskap som betraktas som sann, vilket är en viktig tanke inom begreppet diskurs, och denna kunskap bidrar till hur människan ser på sin
verklighet. Detta blir relevant ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv då rådande diskurser i samhället skapas ur sociala processer. Den kunskap som ses som verklig bidrar till att skapa makt för de som är en del av att skapa rådande
diskurser. Detta då det genom diskurser skapas ett sätt att disciplinera människor utifrån att rådande diskurs anses vara giltig kunskap och människor anpassar sig därefter. Vilket således innebär att de som skapar rådande diskurser därför besitter makt att påverka vad som anses vara den rätta kunskapen och hur människor anpassar sig därefter (Burr 2015).
3.4 Social konstruktion
Nedan presenteras hur människan genom sociala konstruktioner skapar sin verklighet. Detta är en del av socialkonstruktivismens tanke att inget är naturligt utan något som skapas av människor över tid. Den sociala ordning som till vardags uppfattas som naturlig och oproblematisk kan problematiseras genom att ställa frågan hur den är möjlig. En social ordning är enligt socialkonstruktivismen inte något som bara finns där utan den är socialt konstruerad och den förändras ständigt. Socialkonstruktivismen ger exempel på detta då den problematiserar att människor inom olika kulturer sörjer på olika sätt. I vissa kulturer uttrycks sorg på ett mer stillsamt sätt samtidigt som sorg i en annan kultur kommer till uttryck genom högljudd gråt. Utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv är alltså sättet sorg uttrycks på något som människan lärt sig och inte något som sker utifrån en helt naturlig fysisk reaktion (Wenneberg Barlebo 2010). Burr (2015) diskuterar att den sociala ordningen och konstruktionen av den även kan ställas i relation till fysisk och psykisk hälsa. Burr menar att en åkomma inte är en sjukdom innan
människan efter en social konstruktion anser att den är det. Det är alltså snarare sociala kriterier än biologiska kriterier som är avgörande huruvida denna åkomma anses vara en sjukdom eller inte. Det är de redan existerande normer och den kunskap som finns i samhället som avgör hur en åkomma kommer att behandlas eller inte. Även hur en sjukdom behandlas beror till stor del på den sociala kontexten och de existerande normer samt aktuell kunskap som finns i den rådande tidsandan. Bland annat spelar det roll hur kunskapsläget ser ut i just den tidsepoken. Burr menar att utvecklingen som sker inom sjukvård inte endast kan kopplas till den teknologiska utvecklingen. Burr hävdar att utvecklingen också definieras av normer, kultur, ekonomi samt maktutövning och social kontroll i ett samhälle. Ett exempel på detta är hur synen homosexualitet förändrats genom tiden. Homosexualitet klassades tidigare som en sjukdom men har på senare tid förändrats, i takt med att normer och aktuell kunskap i samhället utvecklats. Genom att den sociala ordningen förändrats har detta bidragit till att
homosexualitet inte längre ses på som en sjukdom och diagnosen plockades således bort. Detta exempel går även att koppla till ovan beskrivning av att det genom diskursen skapas ett sätt att disciplinera människor då rådande diskursen anses vara giltig kunskap och människor anpassar sig efter rådande diskurs (Burr 2015).
3.5 Tillämpning av teori
För att analysera empirin i föreliggande studie har den socialkonstruktivistiska teorin använts som ramverk. Genom att utgå från socialkonstruktivismen och de tre tankegångar från socialkonstruktivismen - kunskap som social konstruktion, språkliga konstruktioner och sociala konstruktioner - angriper författarna av studien materialet på ett sätt som möjliggör en förståelse för hur begreppet sekundär traumatisering konstrueras. Anledningen till att denna teori används är att studien syftar till att undersöka hur den populärvetenskapliga litteraturen bidrar till att konstruera begreppet sekundär traumatisering.
4. Metod
I följande kapitel presenteras författarnas tillvägagångssätt vid skapandet av föreliggande studie. Inledningsvis presenteras studiens metod och därefter följer hur urvalet gått till vid val av material. Därefter följer hur författarna använt sig av en tematisk innehållsanalys av text. Vidare presenteras hur materialet kodats vid läsning. Därefter presenteras hur de teman som presenteras i analys och resultat arbetats fram. Avslutningsvis presenteras vilka avgränsningar som gjorts i studien, hur arbetsfördelningen sett ut samt etiska övervägningar.
4.1 Kvalitativ metod
Föreliggande studie har utgått från en kvalitativ forskningsmetod. Den kvalitativa metoden fokuserar mer på ord än siffror vid insamling av material och data. En kvalitativ metod är relevant att använda när forskaren syftar till att få en fördjupad förståelse av ett visst fenomen (Bryman 2018). Att denna studie använder en kvalitativ metod utgår från att syftet är att få en djupare förståelse av hur sekundärt trauma konstrueras i studiens empiri. Tyngden ligger på att skapa en förståelse av hur sekundärt trauma konstrueras utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv varför en kvalitativ metod blir relevant att använda.
4.1.1 Urval
För att undersöka hur sekundärt trauma konstrueras har denna studie analyserat populärvetenskapliga texter. Varför det kan anses vara relevant att analysera texter är att de utgör en viktig del i hur människan tar till sig kunskap. Texter bidrar till att forma människors föreställning om hur samhället är eller borde vara beskaffat. Således bidrar texter till att påverka hur människor tänker och tycker avseende olika ämnen. Texter är också något som ger uttryck för rådande
relationer och föreställningar i samhället. Att studera texter innebär således att en viktig del av det som bidrar till att bygga upp människor föreställningar analyseras (Boreus 2015). För att hitta material till denna studie användes ett målstyrt urval. Ett målstyrt urval innebär att med utgångspunkt i studiens syfte göra ett urval av material som i någon mån har kunskap om, eller på annat sätt är berörda av, det studien syftar till att undersöka. Då denna studie ämnar undersöka ett specifikt ämne, där det var prioriterat att urvalet var relevant för syftet med studien, var ett målstyrt urval passande (Bryman 2018). Urvalsprocessen inleddes med att vi ställde upp sökkriterier för att finna lämpligt material att analysera utifrån studiens syfte och frågeställning. De sökkriterier som ställdes upp var att materialet skulle bestå av populärvetenskaplig litteratur som behandlar ämnet sekundärt trauma. Som nämnt ovan ämnar denna studie att undersöka ett specifikt ämne vilket gjorde att studiens författare valde att fokusera på populärvetenskaplig litteratur som berör just sekundärt trauma. Anledningen till att populärvetenskaplig
litteratur valdes är att den erbjuder information som gjorts lättförståelig genom en enkel stil och med ett engagemang för det specifika ämnet. Populärvetenskaplig litteratur valdes även då den riktar sig till att sprida kunskap till lekmän och erbjuder en möjlighet att förstå och fördjupa sig i vetenskapliga ämnen (Nationalencyklopedin, 2020). Som diskuterades ovan är texter aktuella att analysera då de bidrar till hur människan tar till sig kunskap. Med andra ord kan den populärvetenskapliga litteraturen antas bidra till en konstruktion av sekundärt
trauma. Därför var det av intresse att undersöka hur den populärvetenskapliga litteraturen konstruerar begreppet sekundärt trauma i detta fall. Att de
populärvetenskapliga böckerna skulle behandla ämnet sekundärt trauma var även relevant för att möjliggöra att svara på studiens frågeställning. I nästa steg gjordes en sökning via Google för att hitta relevanta populärvetenskapliga böcker.
Sökningen som gjordes var målstyrd och baserades på titlar på böcker som författarna stött på vid läsning av material kring inspiration till studien. Därefter lästes abstrakt för att sålla bland vilka böcker som ansågs relevanta för studiens syfte och frågeställning. Efter att ha sållat ut tre böcker som uppfyllde samtliga kriterier gjordes en första läsning av dessa. Slutligen valdes två
populärvetenskapliga böcker ut. De böcker som slutligen valdes är Per Isdals bok Medkänslans pris : om sekundärtraumatisering, compassion fatigue och
utbrändhet hos yrkesverksamma (2017) och Trauma smittar! Allt du behöver veta om sekundärtrauma (2019) skriven av Kerstin Asker Palmer. Dessa böcker uppfyller kriterierna att vara populärvetenskapliga samt behandlar ämnet sekundärt trauma.
4.1.2 Tematisk innehållsanalys av text
Studiens empiri har analyserats genom en tematisk innehållsanalys av text. Empiri i denna uppsats syftar till de delar av studiens material som valts ut efter att en tematisering av materialet gjort. Empirin är alltså de delar av materialet som är relevanta att analysera utifrån studiens syfte och frågeställning. Målet med en tematisk innehållsanalys av text är att analysera innehållet i materialet. Att
analysera innehållet i materialet skapar förutsättningar att uppfatta bakomliggande meningar och avsikter i text samt om det finns maktstrukturer som går att utläsa i materialet. Studiens författare har i denna studie utgått från de tre dimensionerna som utgör en tematisk innehållsanalys. I den första dimensionen studerades texterna i vald populärvetenskaplig litteratur för att få en bättre förståelse för vem författarna av de populärvetenskapliga böckerna är, varför deras texter har
publicerats samt när texterna har publicerats. Därefter i den andra dimensionen har studiens författare utfört en kodning och tematisering av materialet. Slutligen i den tredje dimensionen har fokus legat på själva innehållet och formen av den valda empirin och med av denna utfört har analys och resultat genomförts (Berner 1981). Genom att analysera de populärvetenskapliga texterna utifrån en tematisk innehållsanalys av text möjliggör detta för studiens författare att se återkommande teman som bidrar till konstruktionen av begreppet sekundär traumatisering. Det blir därför relevant att studera texter då studiens syfte är att se hur begreppet sekundär traumatisering konstrueras i populärvetenskaplig
litteratur. En problematisering av metoden är att en tematisk innehållsanalys av text är en process där det finns för få specifikationer av de ingående stegen som analysen består av (Bryman 2018). För att försöka minimera problematiken avseende detta så har studiens författare försökt att presentera studiens
tillvägagångssätt på ett så transparent sätt som möjligt i kapitel 4. Detta för att möjliggöra för läsaren att följa hela arbetsprocessen.
4.1.3 Kodning
Studiens material har kodats för att säkerställa att all relevant information noteras. Inledningsvis lästes det valda materialet av respektive författare. Materialet i båda böckerna, Medkänslans pris : om sekundärtraumatisering, compassion fatigue och utbrändhet hos yrkesverksamma och Trauma smittar! Allt du behöver veta om sekundärtrauma, lästes igenom stycke för stycke. Under första läsningen av
materialet skrev respektive författarna ned återkommande ämnen och nyckelord. Materialet kodades genom att författarna gjorde sidreferenser, små
sammanfattningar, skrev ner återkommande ämnen samt noterade relevanta uttalanden. Efter att ha gått igenom samtliga återkommande ämnen och nyckelord valdes fyra återkommande ämnen ut. Detta då dessa fyra ämnen bidrog till en konstruktion av begreppet sekundärt trauma. Dessa fyra återkommande ämnen var språklig konstruktion, bakomliggande faktorer, påverkan på socialarbetare samt förebyggande insatser (Berner 1981).
4.1.4 Presentation av teman
De fyra ämnen som var återkommande under läsningen och valdes ut till analys presenteras nedan. Studiens författare har utifrån dessa återkommande ämnen utvecklat och skapat benämningen av de fyra teman som kom att användas vid resultat och analys. Dessa fyra teman är: språklig konstruktion av sekundärt trauma, hur uppstår sekundärt trauma och vilka faktorer beskrivs ligga bakom, det sociala arbetets påverkan på socialarbetaren och motverkan av sekundärt trauma. Det som låg till grund för att dessa fyra teman valdes var att ämnen de berör var återkommande i båda böckerna samt var relevanta utifrån studiens syfte och frågeställning. Dessa fyra teman är samtliga relevanta att analysera då de är en del i hur begreppet sekundär traumatisering konstrueras. Syftet med att välja ut teman var att på ett praktiskt och strukturerat sätt ha möjlighet att arbeta med studiens valda empiri (Berner 1981). Studiens författare identifierade innehållet i studiens valda teman för att underlätta och begripliggöra det fortsatta arbetet. Därefter genomfördes en reducering av empirin. Att reducera empirin innebar en genomgång av de delar av texterna som hör till respektive valt tema. Därefter valdes de delar av texterna som ansågs mest relevanta ut för att ta vidare in i analysen. Anledningen till detta är för att materialet ska vara hanterbart och att hitta relevanta delar som sedan kommer att presenteras i analys och resultat.
4.2 Avgränsningar
För att göra arbetet med studien hanterbart så har fem avgränsningar gjorts. Den första avgränsningen som gjordes var att på grund av Covid-19 inte utföra en kvalitativ studie i form av intervjuer utan att istället fokusera på redan befintligt material såsom vetenskapliga artiklar och populärvetenskaplig litteratur. Den andra avgränsningen som gjordes var att avgränsa studiens omfång till att använda två populärvetenskapliga böcker som material. Att studien är avgränsad till två populärvetenskapliga böcker gör att studien är svår att generalisera. Studien kan endast säga något om just dessa valda böcker. Anledningen till denna avgränsning är studiens omfång och tidsbegränsning. Denna avgränsning var nödvändig för att möjliggöra för författarna att studera allt det valda materialet. Den tredje
avgränsningen som gjordes var att de två populärvetenskapliga böckerna skulle vara publicerade de senaste fem åren för att vara aktuella. Den fjärde
avgränsningen som gjordes var att avgränsa sökningen avseende tidigare
forskning till att alla artiklar skulle vara kvalitetsgranskade av ämnesexperter för att säkra att de håller en hög vetenskaplig standard. Den femte avgränsningen som gjordes var att begränsa antalet vetenskapliga artiklar ytterligare genom att de skulle vara publicerade mellan 2010–2020. Avgränsningen avseende årtal valdes för att forskningen skulle vara aktuell.
