Mats Greiff, Professor Malmö University Department of History S-205 06 Malmö Sweden E-mail: Mats.Greiff@lut.mah.se
Paper for the ESSHC in Berlin, March 2004
Stallbackskultur och arbete i svensk travsport
1930-2003. Ett projekt i vardande
Bakgrund
Travsporten är en av Sveriges största publiksporter. Tävlingar hålls från Jägersro i söder till Boden i norr, från Årjäng i den värmländska
skogsbygden till Solvalla i Stockholm. Totalt körs ca 10 000 travlopp per år i Sverige.1 Travsporten är intimt sammanknuten med vadhållning som
omsätter ca 10 miljarder kr om året.2 Enligt beräkningar spelade drygt 20 % av befolkningen i Sverige 1990 på hästkapplöpningar.3 Nya beräkningar har pekat på att ca 2,4 miljoner människor spelar på hästar minst någon gång per år och att antalet besökare på trav- och galopptävlingar årligen uppgår till ca 600 000. Travsporten är därmed efter fotbollen den största
publiksporten i Sverige.4 Eftersom åldersgränsen för spel på hästar är 18 år innebär det att ca en tredjedel av Sveriges vuxna befolkning spelar. Den för Sverige unikt starka kopplingen mellan sport och spel och de stora
ekonomiska intressen som därmed finns har betytt att en komplicerad och centraliserad organisationsstruktur på statligt initiativ byggts upp.
Den starka kopplingen mellan sport och spel utvecklades tidigt i England – ibland betraktat som den moderna hästkapplöpningens och vadhållningens hemland. I Sverige är den moderna trav- och galoppsporten starkt beroende av spelinkomsterna för att verksamheten skall kunna hållas på den
kvalitativa och kvantitativa nivå som uppnåtts. Samtidigt är det en förutsättning för spelintresset att sporten är kvalitativt högtstående.5 Spelandet vid hästkapplöpningar i Sverige skiljer sig från det som
förekommer i vadhållningens hemland Storbritannien på ett utmärkande sätt genom att den överlägset största delen av omsättningen kommer från travtävlingar istället för från galopptävlingar. I en europeisk jämförelse är det
1 Sara Berglund, ”I dödens position? Ekonomisering och professionalisering inom
travspor-ten”, i Kulturella perspektiv 2002:2.
2 SOU 1991:7, Sportslig och ekonomisk utveckling inom trav- och galoppsporten. Betänkande
av 1990 års utredning om trav- och galoppsporten, Stockholm 1991, s ; SOU 2000:109, En svensk hästpolitik, Stockholm 2000, s
3 Eckart Kühlhorn m fl, Spelandet i Sverige, Stockholm 1995, s 67. 4 SOU 2000:109, s 168.
bara i Frankrike och Italien den totala omsättningen på travspel är större än i Sverige, men räknat per capita ligger Sverige långt över alla andra länder.6 Spelomsättningen har under de senaste årtiondena ökat rekordartat. I ett internationellt perspektiv framstår de nordiska länderna som aningen särpräglade genom att travsporten är starkt dominerande, medan
galoppsporten är förhållandevis marginaliserad. Det är travet som står för de stora totalisatoromsättningarna och som med ekonomiskt stöd håller
galoppen vid liv.
Tidigare forskning
Trots den stora omfattning och den geografiska utbredning travsporten och det därmed förknippade totalisatorspelet haft i Sverige finns det ingen vetenskaplig analys av sportens sociala eller kulturella aspekter. I en statlig utredning från 1972 pekas det på att travsporten har en stark tradition som folksport med många på olika sätt aktiva utövare och att ”genom den trivsel och gemenskap med personliga kontakter åt olika håll som sporten skapar kan den t.o.m. på ett väsentligt sätt påverka livet i en viss bygd.”7 I den svenska kulturanalytiska forskningen har emellertid såväl spelande som det folkliga engagemanget i hästkapplöpningar förbigåtts med i det närmaste total tystad. Inte heller i den framväxande fritids- eller idrottsvetenskapliga forskningen har travsporten fått något märkbart utrymme. Peder Aléx och Jonny Hjelm pekar också på att svensk fritidsforskning har stora luckor och att ytterligare forskning behövs. Detta gäller såväl konsumtion av
fritidsaktiviteter som produktion av dem.8
Inom anglosaxisk forskning är travsport inte belyst i något mera omfattande arbete. Galoppsporten har däremot fått något större utrymme.9 I denna hästsportforskning finns två infallsvinklar, en som har med själva sporten och dess utövare att göra och en annan som fokuserar vadhållningen. Det senare sker i första hand i studier av brittisk arbetarkultur.10 I detta arbete kommer fokus att ligga på den förra aspekten, dvs sociala relationer och kultur inom sporten och bland dess aktiva utövare.
Historikern Wray Vamplews The Turf: A Social and Economic History of Horse Racing från 1976 är ett pionjärarbete i den moderna forskningen kring
6 SOU 2000:109.
7 Ds Jo 1972:8, Trav- och galoppsport i Sverige. Betänkande angivet av trav- och
galoppsportutredningen, s 96ff, citatet från s 96.
8 Peder Aléx & Jonny Hjelm (red), Efter arbetet. Studier av svensk fritid, Lund 2001. 9 Enligt socialantropologen Kate Fox är hästsporten emellertid gravt underundersökt i
relation till t ex fotbollen kring vilken forskningen resulterat i formella institutionsbyggen. Kate Fox, The Racing Tribe, London 2002, s xiiff.
10 Vad gäller studier av vadhållning ur ett kulturellt och socialt perspektiv se t ex: Andrew
Davies, Leisure, Gender and Poverty. Working-Class Culture in Salford and Manchester, 1900-1939, Buckingham 1992; Ross McKibbin, ”Working class gambling in Britain 1880-1939”, i Past & Present 82, 1979; Ross McKibbin, Classes and Cultures. England 1918-1951, Oxford 1998; Mark Clapson, A Bit of Flutter: Popular Gambling and English Society C 1823-1961, Manchester 1992; Roger Munting, An Economic and Social History of gambling in Britain and the USA, Manchester 1996.
galoppsport. En efterföljare är historikern Mike Huggins med Flat Racing and British Society 1790–1914. Båda studerar den brittiska galoppsportens
utveckling från att vara lokala folkliga marknadsfestligheter till att bli en kommersiell nöjesindustri, som attraherar människor ur alla klasser och därmed bidrar till att skapa en klassöverskridande gemenskap. Runt galoppbanorna möttes och möts ”all ranks of society, to the upper class owner, the middle-class trainer, and to the working-class habitué of the betting-shop”.11 Vamplew studerar förutom detta tre andra fenomen: mora-liska aspekter kring regelsättning och brott mot regler; social
sammansättning av de aktiva (ryttare, tränare, hästägare och uppfödare) och deras motiv för att involvera sig i sporten samt själva spelandet och dess symbiotiska relation till sporten.12 Huggins fokuserar också på den kamp om fritidens innehåll som stod mellan å ena sidan sportens företrädare och arbetarklassen och å andra sidan de som stigmatiserade sporten och spelet. Det senare betraktades på samma sätt som man såg på annan oskötsamhet som t ex överdrivet alkoholbruk, prostitution osv. Liksom Vamplew betonar Huggins sportens klassöverskridande karaktär.13
Den amerikanska sociologen Carole Case har i Down the Backstretch. Racing and the American Dream analyserat galoppsport i USA. Hennes syfte är att studera normer och värderingar samt mer allmänna interaktionsmönster inom galoppsportens värld. Studien har en kulturanalytisk inriktning och Case vill i första hand skapa en klar bild av den stallbackskultur som utvecklas. Därvidlag drar hon paralleller med den mer övergripande amerikanska framgångsmyten. Case undersöker sociala relationer inom sporten och visar på den makt grundad i klass, genus, generation och etnicitet som upprätthåller över- och underordning i systemet. Där finns inneboende konflikter, men också en starkt enande kraft – hästen. Samtliga i sporten involverade strävar efter att den skall vinna segrar och därmed prestige åt alla inblandade. På så sätt utgör hästen det gemensamma i den särpräglade stallbackskultur – med sina stora statusskillnader mellan ägare, tränare, jockeys och olika slags hästskötare – som Case genom deltagande observation studerar.14
En annan studie av hästsportens kultur utgör den engelska
socialantropologen Kate Fox The Racing Tribe. Fox är intresserad av både ”the racegoers”, dvs publiken och den speciella kultur som utvecklats i den, och sportens aktiva. Också Fox visar på statusskillnader och maktrelationer mellan t ex jockeys, tränare och ägare. Men framför allt inriktar hon sig på den kultur som skapas i de respektive grupperna. Därvidlag ser hon
samband mellan jockeys och stamsamhällets krigare, men också mellan tränare och stamsamhällets shamaner.15
11 Wray Vamplew, The Turf: A Social and Economic History of Horse Racing, London 1976 s
12.
12 Wray Vamplew, 1976, s 13.
13 Mike Huggins, Flat Racing and British Society 1790-1914. A Social and Economic History,
London 2000. s 11ff.
14 Carole Case, Down the Backstretch. Racing and the American Dream, Philadelphia 1991. 15 Kate Fox, 2002, s xxv.
Svensk forskning om hästsport i allmänhet och travsport i synnerhet är som nämnts ytterst begränsad. Den litteratur som finns att tillgå är i första hand ett fåtal statliga utredningar, olika slags jubileumsskrifter och ett begränsat antal memoarer. Det pågår dock ett par avhandlingsarbeten. Vid Historiska institutionen i Göteborg arbetar Mikael Hagman med ett arbete kring svensk ridsports utveckling från 1870 och framåt. Vid etnologiska institutionen i Lund arbetar Sara Berglund med ett arbete om hur
ekonomiseringsprocessen påverkat travsporten och dess aktiva. Detta görs mot ett perspektiv av att sporten under 1900-talet utvecklats från att i första hand betraktats som en avelsbefrämjande verksamhet och en
fritidssysselsättning till att bli en underhållningsindustri med professionella aktörer.16
Mitt eget projekts utgångspunkter
Min egen studie som ännu är i sin linda syftar till att undersöka vad jag kallar stallbackskulturen – dvs den kultur som utvecklas av travets aktiva – och de sociala relationerna som finns inom sporten i ett
förändringsperspektiv. Därvidlag menar jag att klass, genus, etnicitet och generation är centrala analyskategorier.17 I den internationella forskningen om galoppsporten har klass utgjort en central analyskategori. Många frågor kring klassmöten inom den klassöverskridande sporten har fokuserats. Frågan om genus har däremot i hög grad reducerats till att handla om andelen kvinnor bland publik och spelare medan etnicitets- och
generationsperspektiv med undantag för Cases – och i begränsad omfattning Fox – studie i stort sett står obehandlade. Därför syns det vara fruktbart att föra in också genus-, etnicitets- och generationsperspektiv i analysen av svensk travsport för att på så sätt öka förståelsen för arbetet inom hästsporten.
Hästsport och det mera moderna bruket av hästar har sitt ursprung i tre olika maskulina miljöer. Den militära hästmiljön var en sluten manlig värld med en särpräglad maskulin husarkultur.18 Galopp- och ridsport har ett tydligt ursprung i sådana militära miljöer. På ett liknande sätt utvecklades inom det norrländska skogsbruket en maskulin kultur kring den
norrländska brukshästen.19 Det var inte ovanligt att man organiserade kapplöpningar med dessa brukshästar. Belägg finns för att organiserade sådana avhölls på 1830-talet. Tävlingen med kallblodstravare kan sägas ha
16 Sara Berglund, 2002.
17 För en argumentation för och diskussion kring dessa analyskategorier och vilka samband
som finns mellan dem se Mats Greiff, ”Vi bodde, bad och blev utbildade som om vi vore på skilda kontinenter”. Katolska och protestantiska arbetare i Belfast 1850-1914, Malmö 2004, kapitel 1.
18 Tomas Sörensen, Det blänkande eländet En bok om Kronprinsens husarregemente i
sekelskiftets Malmö, Malmö 1997.
19 Ella Johansson, Skogarnas fria söner. Maskulinitet och modernitet i norrländskt
ett sådant ursprung.20 En tredje miljö med agrar prägel utgjorde
storjordbruken och godsen i slättbygderna. Sålunda avhölls t ex både trav- och galopptävlingar på Brodda i södra Skåne under 1870- och 80-talen.21 Många av de skånska travstuterierna grundlades under 1900-talet av agrarkapitalister som, förutom jordbruk, bedrev målinriktad import av amerikanska hästar.22 I dessa manliga miljöer skedde klassmöten kring hästen. I husarkasernen möttes officerare ur högre samhällsskikt och husarer med sin bakgrund i arbetarklassen. På godsen var det ägarna som organiserade tävlingar medan hästarna dagligen sköttes av män ur
agrarproletariatet. I skogsbruket möttes arbetare och skogsbönder. Utifrån detta kan man ställa frågor kring huruvida klass- och
genusrelationer vidmakthållits i travsporten också under 1900-talets andra hälft i en tid då sporten utvecklades från enbart fritidssysselsättning till en i hög grad professionell verksamhet i en kommersiell nöjesindustri. Hur har travsportens kultur förändrats under samma utveckling? Det är också
viktigt att ställa frågor om etnicitet och generation. I vilken utsträckning har olika invandrargrupper och ungdomar attraherats av travsporten? Vi vet att kvinnor, flickor och människor med invandrarbakgrund i dag är aktiva inom all slags hästsport.23 Inom travsporten är det dock i begränsad omfattning. Vilken slags kultur är det som dessa grupper möter på stallbacken och hur förändras denna kultur av mötet med det nya?
En annan viktig fråga är: I vilken mån syns kulturella skillnader i
travsporten mellan södra Sverige och mellersta och norra Sverige? Huruvida skiljer sig – med tanke på verksamheternas olika kulturella ursprung – de sociala relationerna mellan hästägare, professionella tränare och anställda åt och hur har de förändrats när aspekter som genus och etnicitet
aktualiserats genom att kvinnor och invandrare börjat komma in i sporten? Med kulturanalytisk metod avser jag i det större projektet studera bl a hur manligt och kvinnligt, men också etnicitet och nation konstruerats i
stallbackskulturen.
Travsportens aktörer
För den i travsporten oinvigde kan organiseringen av sporten te sig som ett virrvarr av olika aktörer med komplicerade relationer till varandra. De
huvudsakliga aktörerna inom själva sporten, dvs ej de som enbart är spelare eller utför arbetsuppgifter relaterade till spelet, är de som ser till så att det finns vältränade hästar som kan tävla mot varandra på en välpreparerad tävlingsbana.
Första ledet i ”produktionen” är avels- och uppfödningsverksamheten. Travhästuppfödarna är en synnerligen heterogen samling. Här finns de
20 Per-Olof Forslund, Travare och hästfolk i Jämtland 1883-1983, Östersund 1983. 21 P G Sjövall, Brodda och Skönabäck, Lund 1933
22 Se t ex G Bergengren, Hästar och hästfolk. Minnen och reflexioner, Sundsvall 1951. 23 SOU 2000:109.
entusiaster som äger ett eller ett par fölston, som de låter betäcka varje år – eller åtminstone med jämna mellanrum. Det är inte ovanligt att dessa har ägt hästen också under dess tävlingskarriär. Många av dessa bedriver sin verksamhet i anslutning till den egna bostaden på landsbygden, men andra kan bedriva verksamheten genom att hysa in sina hästar någon annanstans. Mestadels sker den småskaliga uppfödningen vid sidan om övrigt
förvärvsarbete. På professionell nivå bedrivs också en mer affärsmässig stuteriverksamhet framför allt i södra och mellersta Sverige. Ett
affärsmässigt stuteri kan äga upp till ett hundratal fölston och kanske erbjuda inhysningsplatser åt lika många. Det är också på stuterierna som merparten av de avelsgodkända hingstarna verkar. Under senare decennier har hingstmarknaden dominerats av importerade hästar från i första hand USA. Dessa kan ägas av stuteriet, men också av andra intressenter, som kan se verksamheten som en ren kapitalinvestering
Merparten av travhäststuteriernas verksamhet syftar till att sälja de
uppfödda hästarna innan den förväntade tävlingskarriären skall starta. De flesta hästar börjar skolas för denna antingen före eller direkt efter
sommarbetet som ettåringar. Bland de mindre uppfödarna är det vanligt att man behåller hästar också under deras tävlingskarriär.
Avelsverksamheten är oftast inte särskilt ekonomiskt lönsam för de stoägarna som bedriver uppfödning i mindre skala. Detta faktum
genomsyrar analyserna i de senaste fyrtio årens statliga utredningar om travhästuppfödning.
Andra ledet i ”produktionen” utgörs av inkörning och uppträning av
hästarna. Detta sköts vanligen av antingen professionella travtränare och deras anställda eller av s k amatörtränare. I det förra fallet är det en hästägare som köper denna tjänst. I det senare är det vanligast att man tränar hästar som man själv eller någon nära anhörig äger.
Tredje ledet i ”produktionen” är själva träningen och tävlandet med ”den färdiga travhästen”. Liksom i andra ledet sköts detta av antingen
professionella travtränare och av dem anställd personal eller av
amatörtränare som bedriver verksamhet i mindre skala. Vanligtvis körs hästarna i loppen också av sin tränare eller av honom anställd personal. Under senare år har det emellertid blivit vanligare med s k catchdrivers, som är helt specialiserade på tävlingskörning och inte själv bedriver någon aktiv tränarverksamhet. Tränare och av denne anställd personal utför det mesta av arbetet som har med hästens skötsel att göra. Men det finns också vissa specialistarbetsuppgifter som andra utför. Till dessa räknas ve terinärer och deras personal och hovslagare. För tävlingarnas genomförande behövs också olika slag av funktionärer och domare. Det rör sig bl a om banskötare,
startpersonal, bandomare och måldomare.24
24 För en diskussion om dessa senare kategorier se Bo Larsson, Travet och dess bredd. En
intervjuundersökning med inriktning på Värmland och Årjäng, Värmlands museum 1994, s 15ff.
I detta paper kommer fokus att ligga på hur vissa slags sociala relationer skapas och upprätthålls inom andra och tredje ledet av ”produktionen”, dvs mellan och bland hästägare, olika kategorier av tränare och av dem anställd personal. Nära relaterat till detta är det arbete och kulturskapande som sker på ”stallbacken”. Materialet jag kommer att använda mig av består i första hand av memoarer skrivna med 35 års mellanrum av de två största tränarna i svensk travsports historia, Sören Nordin (1959) och Stig H Johansson (1995).
Hästägare, tränare och hästskötare
Inom den professionella delen av verksamheten finns rent objektiva
ekonomiska relationer. När hästägaren sätter sin häst i träning köper denne en tjänst av travtränaren som är att betrakta som en småföretagare. Bland travtränarna finns en del ensamarbetare, medan flertalet har en eller några få anställda. Här existerar således en kapitalistisk ekonomisk relation genom att tränaren köper arbetskraften av hästskötaren. År 1999 fanns det i
Sverige knappt 400 tränare med totalt ca 1000 fast anställda.25 Till detta skall läggas minst lika många intresserade – framför allt ungdomar – som oavlönat kan tillbringa många timmar i stallet, kanske som rent
fritidsintresse men ibland också med förhoppning om att så småningom få en anställning. I dessa småföretag tränades totalt ca 8300 hästar, dvs i genomsnitt ca 21 hästar per tränare. Eftersom ett fåtal stortränare ligger på mellan 100 och 200 hästar torde medianantalet vara under 20 hästar per tränare.
Genomsnittligt har utvecklingen vad träningen beträffar under perioden fram till ca 1990 gått mot ökad storskalighet för att därefter stagnera och gå något tillbaka (se tabell 1).
Tabell 1. Antalet tränare och hästar i svensk travsport 1971-1999
År Antal tränare Antal hästar Hästar per tr
1971 4576 1977 315 4672 14,8 1980 335 5414 16,1 1984 337 6316 18,7 1989 353 8132 23,0 1999 393 8385 21,3
Källa: Statliga utredningar
Utvecklingen mot stordrift hos en kategori stortränare kan också
åskådliggöras av att Sören Nordin – en av de största tränarna någonsin – i sin första memoarbok från slutet av 1950-talet skrev att han vanligen
brukade ha mellan 30 och 35 hästar i träning. Ett absolut maximum för vad han menade skulle fungera satte han till 40 hästar. Den dåvarande
sekreteraren vid Solvalla travbana, som också fördelade banans
stallutrymme menade att 25 hästar per tränare borde vara ett maximum.26 35 år senare beskriver Stig H Johansson hur han har 30-talet anställda i en välfungerande organisation som möjliggör att ett 70-tal av stallets hästar hinner bli snabbtränade under en enda förmiddag.27
Också hästägandet har ändrat karaktär. I slutet av 1960-talet ägdes de ca 12 000 aktiva travhästarna av ca 7 000 olika personer eller företag. Tjugo år senare fanns det ca 20 000 aktiva hästar. Dessa ägdes av 75 000 personer.28 Denna förändring har sannolikt att göra med det som 1971 års utredare varnade för; nämligen att om sporten skulle behålla sin karaktär som folksport är det nödvändigt att
”människor i någorlunda normala inkomst- och
förmögenhetssituationer med rimlig uppoffring skall kunna vara ägare till en tävlingshäst. En utveckling mot ett förhållande där huvudparten av tävlingshästarna måste ägas av en mindre grupp ekonomiskt mycket välbeställda människor, som genom
skatteavdrag för rörelse delvis kan finansiera kostnaderna för hästägandet måste från flera synpunkter anses mindre
önskvärd.”29
Resultatet av de alltmer stegrade kostnaderna förknippade med hästägande ledde inte till en koncentration i ägandet, utan sannolikt till en polarisering inom hästägarkollektivet på så sätt att ett antal storhästägare fortsatte en storskalig verksamhet samtidigt som en helt ny form av hästägande med explosionsartad hastighet växte fram under 1980-talet, nämligen
konsortiebildande och delägarskap. När det inte längre blev möjligt för människor med någorlunda normala inkomster att själv äga en tävlingshäst skapades nya former för ägande så att man kunde vara t ex tre, tio eller ibland upp till flera hundra ägare om en häst. På så sätt kunde man med bara en liten ekonomisk insats ändå njuta hästägandets kvalitativa frukter.
Maktrelationer
Objektivt sett föreligger en maktrelation mellan hästägare och tränare. Ägaren är den kund som köper en tjänst hos tränaren. Eftersom det inte råder någon monopolsituation på denna marknad är ägaren fri att flytta sin häst till en annan tränare när han vill. Det finns i regel inte heller någon kontraktsbestämd uppsägningstid. Det hör emellertid till god ton att i förväg förvarna om att man ämnar flytta hästen. Utifrån ett sådant resonemang har ägaren oinskränkt makt i förhållande till tränaren. Det är också ägarna som
26 Sören Nordin, Spänn banden, Stockholm 1959, s 14. 27 Stig H Johansson, Mitt spår, Stockholm 1995, s 107f. 28 SOU 1991:7, s 55.
genom att köpa tjänster från tränarna finansierar verksamheten.
Anglosaxisk forskning om galoppsporten har också pekat på att ägarna är den grupp inom sporten som har högst status – åtminstone var det så tidigare.30 Saken är emellertid inte alltid så enkel som den kan låta. Carole Case har i sin undersökning av galoppsporten pekat på att ägarna egentligen inte har någon särkilt hög grad av makt eftersom de inte har några
kunskaper varken om hästens skötsel eller om dess träning och att det är tränaren som har den starkaste maktpositionen.31
Inom svensk travsport finns emellertid flera olika kategorier av ägare. En kategori är de som har ingående kunskaper om hästar och hästars träning. Många har kanske själv en bakgrund inom sporten och har verkat som amatörtränare eller tidigare varit anställda som hästskötare. Denna kategori kanske också själv på sin fritid hjälper till med stall- och träningsarbetet och skapar på så sätt ett annat slags relation till tränaren än enbart den
ekonomiska. Men det innebär också att dessa ägare har en direkt kontroll över tränarens arbete och ser inte bara hästen i tävlingssituationen.
Samtidigt som dessa ägare utvecklar en personlig närhet till tränarna och deras anställda har de också genom sin kunskap en maktposition.
Det finns också ett annat slags ägare. Det är de som har goda ekonomiska resurser och som aldrig aktivt arbetar med hästarna. De ser hästägandet som en statusfylld hobby som ger social prestige när hästarna vinner stora segrar. Kanske är det så att det är denna grupp Case beskriver.
En tredje grupp hästägare är de som ser ägandet som en ren ekonomisk investering. När Sören Nordin och Stig H Johansson beskriver konflikter med hästägare är det i första hand denna grupp man lyfter fram. Johansson ger på några sidor en beskrivning av en sådan konflikt:
”Han tillhörde den lyckligtvis sällsynta ägarkategori, som
betraktar sina hästar enbart som ekonomiska investeringar. Den sortens figurer brukar avslöja sig förr eller senare, för de har ingen som helst känsla vare sig för djuren eller för de människor – tränare och skötare – som är satta att förvalta deras levande tillgångar. De har ingen förståelse för att även en travhäst kan ha en dålig dag emellanåt, hur bra den än är…
/Han/ läste tidningarnas travresultat med samma girighet som han förmodligen studerade börsnoteringarna…
Han var direktör av något slag och förmodligen betraktade han mig som en underhuggare, en stalldräng som inte skulle ha synpunkter på hur han styrde och ställde med sina ägodelar.”32 Ägaren i fråga hade alltså enligt Johansson ingen känsla för själva hästen, den känsla som ledde Johansson själv in i travsporten och som han ger så
30 Kate Fox beskriver denna forskning, men menar att statusförhållandena har förändrats
till jockeyns fördel och ägarens nackdel, Kate Fox, s 2002, s 25.
31 Se t ex Carole Case, 1991, s 31. 32 Stig H Johansson, 1995, s 89f.
tydligt uttryck för i sina memoarer. Men här finns också en annan
dimension i konflikten. Johansson blev inte behandlad med respekt utan blev betraktad som en mindre värd underhuggare. Han beskriver själv på ett annat ställe hur han i vissa fall sagt upp hästar som ägts av människor som han menar betraktat honom ”som en uppkomling från ett lägre skikt”.33 En annan ägare, som också såg ägandet som en ren ekonomisk investering, gjorde varje år en budget för hur mycket pengar de olika hästarna skulle tjäna ihop. Detta var något Johansson irriterade sig på eftersom det
handlade om levande varelser som kunde bli både sjuka och skadade eller rent av att stanna i utvecklingen. Denne ägare beskrivs med följande ord:
” För storhästägaren… var hästar en ren affärsidé. En krass penningplacering. Hans filosofi gick i princip ut på att köpa mer eller mindre färdiga tävlingshästar, gärna från små tränare, och placera dem i mitt eller något annat storstall…
/Han/ spekulerade i hästar, på samma sätt som andra
finansstarka män gör med aktier, fastigheter, guld eller konst… Jag märkte tidigt, att min hästfilosofi gick stick i stäv med Björns. Känslomässigt var hans relation till hästarna tämligen nollställd, tyckte jag, även om han kunde sticka åt sina dyrgripar någon morot emellanåt.”34
I de fall som här av lyfts fram har ägarna tydliggjort den strukturellt betingade makt de har över tränaren. Här pekas det på renodlade
kapitalistiska relationer mellan ägare och tränare, men det skymtar också kulturella skillnader. Johansson reagerar starkt mot att de levande
varelserna ses som en ekonomisk investering. Det strider mot hans grundhållning till travsporten med hästen och inte pengarna som verksamhetens nav. Rent allmänt betonar emellertid såväl Nordin som Johansson de goda relationer som ofta rått mellan hästägare och tränare. Ett annat slags ekonomisk maktrelation föreligger mellan tränare och
anställda. Här handlar det om en arbetsköpare -arbetskraftssäljarerelation.35 Inom travsporten karakteriseras denna för det första av att det rör sig om många små företag, varav alla har en del eller hela sin verksamhet
lokaliserad till ett begränsat område, stallbacken. För det andra finns en stark gemenskap både inom tränargruppen och bland de anställda. För det tredje finns det en gemensam yrkeskultur med hästen i centrum. För det fjärde är utbildningen till yrket organiserat som ett mästare-lärlingsystem.
33 Stig H Johansson, 1995, s 90. 34 Stig H Johansson, 1995, s 117.
35 Vid London Metropolitan University arbetar Janet Winters med en avhandling om
arbetsmarknadsrelationer inom brittisk galoppsport. Janet Winters, Industrial relations-Lite? The Employment Relationship in the UK Thoroughbred Hore Racing Industry, opublicerat paper vid arbetsvetenskapligt doktorandmöte, Uddevalla september 2003.
För det femte innebär arbetet med levande varelser ett särskilt slags oförutsägbarhet i det vardagliga arbetet.36
Strukturellt råder en stark konkurrens tränare emellan. Konkurrensen har åtminstone två dimensioner. För det första är tränarna självständiga
företagare som konkurrerar med varandra om kunderna, dvs ägarna. För det andra finns själva tävlingsmomentet, där det finns en drivkraft för varje tränare att dels få in så mycket pengar som möjligt till stallet, men också att få sola sig i glansen av ärorika vinnarhästar. I Kate Fox undersökning av de engelska galopptränarna pekar hon på en stark inbördes konkurrens,
mycket starkare än den mellan jockeys. Det finns visserligen en kulturell gemenskap inom tränarkåren, men också starka inslag av misstroende och hemlighetsmakeri.37 Fox förklarar detta med den analogi hon gör mellan tränarna och stamsamhällets shamaner. De magiska hemligheter man skaffat sig vill man inte röja för någon annan utan i stället använda dem för att själv attrahera kunder.38
Min egen erfarenhet från svensk travsport är att det naturligtvis råder stark konkurrens i själva tävlingsmomentet på banan, men att det samtidigt finns en gemenskap och inbördes solidaritet tränare emellan. Om en kollega under en tävlingsdag t ex glömt någon utrustningsdetalj på sin träningsanläggning eller någonting gått sönder ställer andra upp och lånar ut vad som behövs. Ett annat exempel är att tränare samåker till tävlingar på andra banor. Det förekommer också att man delar stall eller åtminstone träningsfaciliteter på en träningsanläggning. Sören Nordin har också pekat på att
”det på det stora hela råder god grannsämja på stallbackarna, och att man inte drar sig för att göra en kollega en tjänst även om detta i det långa loppet skulle kunna bli till nackdel för en
själv.”39
Visserligen finns det också exempel på motsatsen, men detta kan ju också bero på andra förhållanden som t ex att personkemin inte stämmer eller att en stortränare på nedgång kan känna ett hot från någon nyetablerad
”uppstickare”.40
Också gemenskapen bland hästskötare förefaller vara stor. Mina egna betraktelser av travsportens anställda pekar på detta. Såväl Sören Nordins som Stig H Johanssons memoarer pekar likaledes på en sådan gemenskap. Kanske har denna förändrats. Tidgare var det inte ovanligt att
hästskötare/lärlingar tillbringade hela sina liv i stallmiljöerna och bland kollegor både från sitt eget och andra stall. Åtskilliga är de historier jag fått
36 Detta kan anknytas till den särskilda teoribildning som finns kring villkor i arbete med
människor. För en beskrivning av denna se Yeskhel Hasenfeld, ”The Nature of Human Service Organizations”, i Human Services as Complex Organizations, Newbury Park 1992.
37 Kate Fox, 2002, s 48. 38 Kate Fox, 2002, s 51. 39 Sören Nordin, 1959, s 63.
mig till livs om stallbackslivet under 1940, 50- och 60-talen. På dagarna arbetade man och på kvällarna spelades det kort, inte sällan med
alkoholförtäring. Det berättas också om hur man ibland arrangerade
informella tävlingar på kvällstid och bedrev vadhållning i mindre skala. Det var också många som sov över i stallmiljöerna och därmed bokstavligen levde hela sina liv där.
Stig H Johansson berättar från sin första tid i Stockholmstrakten:
”Vi bodde alla i en barack, där vi hade varsin sovalkov. Som en morsa i storfamiljen fungerade vår matmor Gun. Hon försåg oss med välsmakande mat och rena kläder… /beskrivningarna ger vid handen att en rå men hjärtlig stämning rådde/
Jag kan inte påminna mig att det rådde några allvarligare
misshälligheter inom Rörsby-gänget. Ett visst mått av de normala tråkningarna och psykningarna, naturligtvis, men alla var
kompisar och vi höll ihop och hjälpte varandra efter bästa förmåga. Och alla arbetade ambitiöst.”41
Om sin första tid som tränare med två anställda beskriver Johansson gemenskapen mellan tränare och hästskötare:
”Och arbetade gjorde vi sannerligen. Från tidig morgon till sena kvällen. Slitsamt och krävande, förstås. Men framför allt hade vi roligt.”42
Stallbackskulturen och de sociala relationerna inom sporten skulle kunna problematiseras utifrån genus och etnicitet. Vad gäller etnicitet är materialet än så länge för tunt för att föra en diskussion.
Beskrivningarna av livet på stallbacken – liksom kännedomen om hästsportens grund i maskulina miljöer – ger vid handen att det var en
maskulin kultur som utvecklades på stallbacken. Genom beskrivningarna av stallbackskulturen med kortspel, alkoholbruk och ”grabbighet” visas på en maskulin kultur som tenderade att stänga ute kvinnor från gemenskapen. Detta gäller också beskrivningarna av arbetets art där det med tydlighet betonas att arbetet är tungt och besvärligt, attribut som ofta använts av manliga arbetargrupper för att stänga ute kvinnor.
Ur Sören Nordins beskrivningar av travsporten i sin första memoarbok från 1959 kan man också dra den omedelbara slutsatsen att stallbacken var en utpräglat manlig miljö. Det borde dock ha funnits inslag av unga flickor. Alldeles i början av sin framställning nämner Nordin hur ”många pojkar och flickor springer i stallen och hjälper till med småsysslor bara för nöjet att få syssla med hästar och kanske få köra några trav någon gång”.43 Förutom dessa namnlösa unga flickor är de enda kvinnor som nämns i boken
41 Stig H Johansson, 1995, s 56. 42 Stig H Johansson, 1995, s 63, 43 Sören Nordin, 1959, s 7.
tränarens mor, hustru, någon enstaka hästägarinna samt flickorna som fylkades runt en ung kuskbegåvning efter en framgångsrik tävlingsdag.
”Bästa beviset på den popularitet jag småningom uppnådde kom på kvällarna när tävlingarna var över. Då stod flickorna i kö utanför stallet för att träffa den nya stjärnan från Solvalla, och det var jag inte ledsen för.”44
Johanssons memoarer är skrivna mer än 35 år senare. Men liksom i Nordins beskrivningar lyser kvinnorna med sin frånvaro i stallbacks- och
sportbeskrivningarna ända fram till åren runt 1990. Från denna tid beskriver Johansson hur några av stallets stjärntravare hade kvinnliga skötare.45
Nordins och Johanssons bilder av en stallbacke där kvinnliga arbetare var sällsynta bekräftas av det tidiga 1970-talets trav- och galoppsportutredning som skriver att majoriteten av hästskötarna är män i åldern 18-30 år. Detta förklaras bl a med att kvinnor fram till 1971 ej kunnat erhålla körlicens.46 Mästare-lärlingssystemet bidrar till att det finns en dubbel maktrelation mellan tränare och anställda. Det är inte endast en klassrelation, utan systemet med upplärning på arbetsplatsen i det vardagliga arbetet gör också att det finns en generationsaspekt vad makten beträffar. Det är inte enbart i sin kraft av företagsägare tränaren kan utöva makt gentemot de anställda utan också i kraft av senioritet och yrkeskunskap med ansvar för skolningen av de unga.
”Rädslan att göra något misstag, vilket ofelbart ledde till en uppsträckning av tränaren, gjorde oss i personalen osäkra. Vid ett sådant tillfälle /tävlingsdagens hets, min anm/ blev jag offer för Holger Skoglunds vresighet. Han bad mig en tävlingsdag hämta en martingale, en rem som används för att reglera bettets läge i hästens mun. Jag hade då inte hunnit skaffa mig den ringaste kunskap om vad en martingale var och försattes i en minst sagt brydsam situation. Det kändes alltför genant att fråga, så jag gick helt sonika och hämtade ett remtyg på chans.
Fel, givetvis.
Holger hade en skara hästägare och tipsjägare omkring sig och utnyttjade, som jag kände det då, situationen för att mästra och förödmjuka mig inför deras ögon. Med hög röst konstaterade han: – Man borde få betalt för att ha dej i stallet.
Omgivningen skrattade gott. Själv ville jag sjunka genom golvet. Kände mig i det ögonblicket närmast tillintetgjord av skam.”47
44 Sören Nordin, 1959, s 41. 45 Stig H Johansson, 1995, s 105. 46 Ds Jo 1972:8, s 82.
Själv kan jag erinra mig ett flertal tillfällen i olika travstall när unga
hästskötare inför öppen ridå behandlats på ett liknande sätt av tränare när något enkelt misstag gjorts. Jag har då uppfattat detta som ett maktuttryck från tränarnas sida. Misstag av hästskötare i vardagsarbetet kan många gånger från tränarens sida rättas till med en enkel förklaring, medan under en tävlingsdag resulterar det i ett slags förnedring inför öppen ridå. Detta kan ju bero på att under själva tävlingsdagen råder en spänning och e n viss stress. Men det kan också handla om att tränaren inför t ex hästägare, som han är strukturellt underordnad, vill visa makt och hävda sin status.
Den inom travsporten övergripande kulturen med hästens väl och ve i
centrum tenderar ibland att överskugga de socialt betingade maktrelationer som är centrala inom hela verksamheten. Det mesta handlar om att skapa en vältränad häst i full form som kan ge ära och status åt de inblandade: uppfödare, ägare, tränare, eventuellt kusk och hästskötare.48
Stig H Johansson betonar också intresset för hästarna som individer som det centrala i sporten:
”För att nå framgång inom travet är en naturlig känsla och ett allt överskuggande intresse för hästarna grundläggande, helt
nödvändiga faktorer. Den som däremot betraktar djuren enbart som ett redskap, med vars hjälp man själv kan skaffa sig en plats i rampljuset, är snett ute från början.
Hästkänslan måste vara medfödd, eller åtminstone inpräglad väldigt tidigt i livet. Det kan ingen pedagog i världen lära ut… Men, som sagt, den oslagbart bästa förutsättningen är ett brinnande intresse för hästarna.”49
Johanssons formuleringar både här och i flera andra passager i boken för nästan tankarna till de diskussioner som förekommit om kalltanken när det gäller s k människovårdande yrken. Ett karaktärsdrag som ofta lyfts fram när det gäller dessa är de moraliska aspekter på arbetets utförande som är förknippade med att arbetsmaterialet är levande människor. Inom
travsporten handlar ju också arbetet om att ta hand om och vårda en levande varelse.
Arbetsvillkor
I sin memoarbok från 1959 beskriver Sören Nordin vardagslivet som travtränare:
”I stort sett är var dag lik den andra. Resorna är de egentliga avbrotten i det dagliga rutinarbetet som är sig likt året runt.
48 Inom galoppsporten kommer detta till uttryck i ritualen kring paddocken. Carole Case,
1991, s 44ff.
Halv sju på morgonen får hästarna frukost, havre och vatten, och en stund senare litet hö. När utfordringen är klar börjar stallgrabbarna med motionskörningen, som sen pågår hela förmiddagen med de hästar som inte skall snabbjobbas den dagen.
Varje häst som skall ’köras långsamt’ går runt banan i fyrtio, fyrtiofem minuter… Långsamkörningen består av omväxlande skritt och kort trav och körs av praktiska skäl i högervarv på banans yttre spår för att innerspåren ska hållas fria för de snabbarbetande hästarna.
Sommartid kan det vara rätt skönt att sitta i solgasset i en långsamvagn och låta hästen lunka runt, men på vintern vill det till pälsjackor och tjocka handskar för att man inte ska förfrysa sig.”50
I regel sker snabbarbeten två dagar i veckan. Vid dessa tillfällen är det i första hand tränaren och eventuellt någon av de mera avancerade
lärlingarna som sköter tömföringen. Nordin var angelägen om att själv sköta all fortkörning för att på så sätt lära känna hästarna bättre, men i vissa fall kunde det vara en fördel att två eller tre hästar gick tillsammans. Det är nu hästarna testas och tränarens yrkesskicklighet sätts på prov; inte så att det är särskilt mycket svårare att köra fort än långsamt, men det gäller att ha känsla för hästen och upptäcka om den uppvisar ett avvikande
rörelsemönster och vad det i så fall är som behöver åtgärdas. ”Det
knepigaste av allt inom travtränaryrket är att hitta den rätta balansen för varje häst, och det är först och främst skorna det handlar om.”51 Ibland händer det t ex att tränaren mellan två heat känner sig nödgad att ändra någon utrusningsdetalj eller sko om hästen med en annan balans. Under dessa dagar kan man skönja en tydligare utmejslad arbetsdelning mellan olika kategorier av personal. Tränaren och i förekommande fall den mest erfarne lärlingen sköter själva körningen, medan hästskötarna ser till så att allting flyter på. De selar på och av hästarna, duschar dem osv.52
”När heatkörningen är över vid tolvtiden får hästarna sin
utfordring, vatten och havre och sedan tar både människor och djur ett par timmars lunchrast. Eftermiddagen ägnas främst åt ansning av hästarna, vagnarna och alla persedlar som ingår i utrustningen… Hästar som fått sår får dessa omsedda, dåliga karleder och hovar ses till, senor och muskelfästen masseras där så behövs och alltid är det någon eller några av hästarna som behöver skos om. Rätt som det är har tiden runnit undan så att det är dags att ge hästarna aftonmålet vid femtiden och själv dra sig hemåt.”53 50 Sören Nordin, 1959, s 7. 51 Sören Nordin, 1959, s 17. 52 Sören Nordin, 1959, s 9f. 53 Sören Nordin, 1959, s 11f.
För Sören Nordin var arbetsdagen inte slut vid detta. Därefter skulle administrativt arbete utföras, hästägare skulle kontaktas och
tidningsintervjuer genomföras.54
Den arbetsorganisation Stig H Johansson beskriver skiljer sig principiellt inte från Sören Nordins beskrivning. Visserligen har en del träningsmetoder förändrats. Bl a har intervallträning delvis ersatt heatkörningen, men själva arbetsorganisationen har påfallande likheter. Eftersom det fortfarande är tränaren med sin yrkesskicklighet som utför det kvalificerade
snabbkörningsarbetet innebär stordriften hårdare krav på en perfekt arbetsorganisation. Tisdagar och fredagar är det snabbkörning på en av träningscamperna.
”Verksamheten börjar då mellan klockan 5 och 6 på morgonen. Vi drar igång med körningen 7.25 och avslutar sista passet 11.45. Om allt går enligt det minutiöst upplagda tidschemat, vill säga. Det gör det för det mesta.
Dagen före ett sådant intensivt arbetspass lägger jag och Liljendahl /hjälptränaren, min anm./ upp ritningarna i detalj… Fortkörningsdagarna bygger på att det upplagda minutschemat hålles så strikt som möjligt. Schemat anslås i stallarna, så att varje skötare vet exakt när hans eller hennes häst ska finnas på träningsbanan. Håller alla tiderna körs hästarna på löpande band, med kortast möjliga uppehåll, i enlighet med det rullande schema vi satt ihop i förväg.
Ingen skötare ska för övrigt ha mer än fyra av sina hästar i fortkörningen samma dag. Ungefär där, säger mig min erfarenhet, går gränsen för vad man hinner och orkar med under de
intensiva förmiddagstimmarna.
Under de fyra timmar och tjugo minuter vi anslår till fortkörningen hinner vi i regel köra uppåt 70 hästar. På
rundbanan körs för det mesta hästarna i par, två och två. Med mig och Reijo i sulkarna. Vid intervallträningen på rakbanan, däremot, kan åtta-nio hästar vara igång samtidigt och det krävs förstås att vissa av skötarna kör sina hästar själva.”55
Liksom Nordin är Johansson mån om att i så stor utsträckning som möjligt ha kontroll över snabbkörningen. Det är – förutom i tävlingarna – i samband med denna som tränaren med sin yrkesskicklighet analyserar hästens
rörelsemönster och utprovar den optimala balansen.
”Att balansera en travhäst är ingen absolut vetenskap och en beskrivning låter sig inte göras i generella termer. Balanseringen kan innefatta så många olika detaljer, som i rätt kombination ger det bästa resultatet för den enskilde individen.
Min egen strävan har varit så lite utrustning som möjligt på mina hästar. Det idealiska är förstås att kunna få ut maximal
54 Sören Nordin, 1959, s 13ff. 55 Stig H Johansson, 1995, s 106f.
kapacitet av en häst utan att några som helst hjälpmedel i form av skor, vikter, sulor, boots, huvudstänger och så vidare. Sådana hästar är dessvärre sällsynta.
Balanseringskonsten, i högsta grad en fråga om känsla och kunnande i samspel, har betydligt mindre betydelse i dag än när jag började i branschen. På de trettiofem år som gått, en relativt kort tid, har den hästras vi arbetar med utvecklats påtagligt.”56 Johansson är dock mån om att påpeka att det alltid kommer att finnas hästar som, för att de ska kunna utföra optimala prestationer, kräver ingående kunskaper om balansering.57 Balanseringskonstens minskade betydelse innebär kanske ändå inte att arbetet degraderats. I stället ställs andra sorters krav på yrkesskickligheten. Det allt flitigare resandet och därmed ökad smittspridning kombinerat med hårdare påfrestningar på hästarna genom högre farter innebär att det är svårare att hålla hästarna friska. Detta innebär ökade krav på tränarnas förmåga att analysera hästarnas hälsotillstånd och att förebygga sjukdom och skador. Den allt mera vanligt förekommande företeelsen att tävla utan skor på hästarna kräver en skicklig och noggrann bedömning av hovarnas kvalitet. Den allt hårdare konkurrensen ökar kraven på en välplanerad matchning av
hästarna samtidigt som det kräve r en god analysförmåga för att snabbt välja körstrategier under loppens gång.
Stig H Johansson sammanfattar travtränarens viktigaste kunskap med ”förmågan att känna var individens gränser går.
En sådan förmåga bygger på en kombination av känsla,
kunskap och erfarenhet. I tränarens roll ligger en skyldighet att vara observant på signaler från hästarna, som utan undantag säger ifrån när de inte mår bra. På ett eller annat sätt.
Skötaren, som varje dag pysslar om sin häst, har ännu större möjligheter att lägga märke till förändringar i hästens beteende. Det kan vara något så enkelt som att den inte äter med samma aptit som vanligt.”58
Vad som också i hög grad skiljer Stig H Johanssons tid från Sören Nordins är det alltmer intensiva tävlandet. I takt med sportens professionalisering har alltfler olika slags riksspel införts. Detta har lett till att topptränare inte enbart tävlar på sin hemmabana utan flera dagar i veckan runt om i landet. Detta har ökat arbetsbelastningen både på tränarna själva och på
hästskötarna. Detta gäller också de som är verksamma på mindre banor. I en intern utredning påpekas att många tränare har en veckoarbetstid som går upp mot 80 timmar per vecka.
”Tävling på egen bana minst en kväll per vecka, rikstoto 40 gånger per år samt tävlingar på närliggande banor och
56 Stig H Johansson, 1995, s 49. 57 Stig H Johansson, 1995, s 49. 58 Stig H Johansson, 1995, s 168.
storloppsdeltagande innebär att tränaren i många fall kommer upp till 150-200 tävlingstillfällen under ett år. Tävlandet är
dessutom ofta förenat med långa resor vilka måste vara avslutade senast nästa morgon för att tränaren skall kunna ta hand om sitt träningsstall – i en del fall dessutom fördelat på två olika
träningscamper. Många tränare har därvid uppgivit att 5.000-6.000 mil per år är en vanlig körsträcka. En del körningar får dessutom äga rum under hård tidspress och ibland med mycket dåligt väglag. En dylik arbetssituation innebär att många tränare blir slitna i förtid och ’stressen’ förstärks av att tränaren inte har semester i gängse mening.”59
Denna utveckling har under 1990-talet lett till att en grupp särskilt
körskickliga tränare specialiserat sig på s k catchdriving, dvs att enbart köra lopp åt andra tränare och inte bedriva någon egen träningsverksamhet. På så sätt koncentreras arbetet till kvällstid, men med långresor fler dagar i veckan. Denna begynnande specialisering avlastar också en del mindre tränare som kan välja att inte resa med sina hästar vid starter långt borta. Samtidigt visar undersökningen liksom flera olika statliga utredningar på hur många tränare upplever det som att ekonomin inte alls går ihop. För flera stycken är det, trots att flertalet har minst 60 timmars arbetsvecka, svårt att ta ut en lön som ligger i nivå med hästskötarnas.60 Också för en stortränare som Stig H Johansson har tiderna ibland varit ekonomiskt kärva.
Travsportens arbetsmiljöer innebär inte sällan starka påfrestningar på de anställda. När det gäller t ex resor och därmed förknippade påfrestningar kan ju villkoren se likadana ut för skötarna som för de ovan beskrivna för tränarna. Arbetsmiljö och –villkor har också i flera olika sammanhang uppmärksammats av såväl fackliga organisationer som myndigheter. Trav- och galoppsportutredningen från 1972 uppmärksammade de hårda arbetsvillkoren. Man pekar på att flertalet arbetsplatser inte uppfyller de krav som arbetarskyddsstyrelsen ställer.
”Vid utformningen av arbetsplatserna måste särskild hänsyn tas till att hästskötarnas arbete kännetecknas av obekväma tider med normalarbetstid mellan kl. 06.00 – 17.00 men med långa lunchavbrott. Därutöver tillkommer tävlingsdagarna, som i flertalet fall är förlagda till lördagar och söndagar men vid större banor även i viss utsträckning till vardagskvällar. Det
utomhusarbete som ingår i hästens dagliga vård innebär också att en hästskötare, oberoende av väderlek, måste varje arbetsdag vistas ute i genomsnitt tre timmar. Bristerna i nämnda avseende har sålunda medfört anmälningar från yrkesinspektionen.
Möjligheterna att förbättra arbetsmiljön kompliceras av att
59 Owe R Hedström m fl, Den professionella travsportens utveckling, STC 1990, s 88. 60 Se t ex SOU 2000:109, s 157, Owe R Hedström, 1990, s 49.
stallarna i de flesta fall ägs av banorna/sällskapen men hyrs av tränarna. Det direkta arbetsgivaransvaret ligger på grund härav på tränarna som i flertalet fall inte har möjlighet att åtgärda bristerna i arbetsmiljön. De större banorna har dock vid byggandet av nya stallar och genom förbättringar av gamla anpassat dessa till arbetarskyddsstyrelsens anvisningar. Bristerna förekommer således främst på de mindre och medelstora travbanorna och i galoppstallarna.”61
Bilden av dåliga arbetsmiljöer återkommer också i såväl Nordins som
Johanssons memoarer. Sålunda berättar den förre om episoder i mer än 30-gradig kyla när det primära inte blev tävlingen utan att komma in i stallet så fort som möjligt igen.62 Ett annat av Nordins minne härrör från en tid i
Gävle, där det då kördes istrav ”mest i snömodd eller med en halv decimeter vatten ovanpå isen, och ingen värme att tala om hade vi i stallet, där vinden blåste rakt igenom”.63
I den utredning som gjordes 20 år senare uppmärksammades återigen både arbetsvillkor och –miljö. Från Svenska Lantarbetarförbundets pekades det på att anställningsförhållandena mellan tränare och olika kategorier av stallpersonal i många fall byggde på från resten av den fungerande
arbetsmarknaden avvikande normer. Vidare menade man att den fysiska arbetsmiljön visserligen förbättrats, men att många stallar inte håller måttet vilket för med sig arbetsskador i allt för stor omfattning.64
Tidigare undersökningar pekar på att hästskötaryrket är ett
genomgångsyrke. Det innebär att arbetsstyrka är förhållandevis ung. Som tidigare nämnts domineras den av personer i åldern 18-30 år. Efter några år inom travsporten väljer många att övergå till arbeten där deras
yrkeserfarenheter inte tas tillvara. I Trav- och galoppsportutredningen från 1972 pekar man på några tänkbara orsaker till att yrket fått en
genomgångskaraktär. En har med arbetsvillkor och –miljö att göra. Lönerna är förhållandevis låga, arbetstiderna är obekväma och påfrestningarna stora. En annan orsak kan vara de begränsade karriärmöjligheterna. Alla har inte tillräcklig skicklighet för att bli tränare, och andra får inte chansen därför att antalet tränarlicenser är begränsat. Det går oftast inte heller att göra någon annan slags yrkeskarriär. Blir man inte tränare förblir man ofta
hästskötare.65 Den dröm om att bli en framgångsrik stortränare som kanske många har när de går in i travsporten visar sig inte vara annat än en
orealistisk mästarromantik, så som den också kunde se ut i ett äldre
hantverkssystem.66 På så sätt förblir travsporten en arena där unga pojkar och (i begränsad utsträckning) flickor med svag utbildningsbakgrund under 61 Ds Jo 1972:8, s 86. 62 Sören Nordin, 1959, s 19 63 Sören Nordin, 1959, s 41. 64 Ds Jo 1972:8, s 46. 65 Ds Jo 1972:8, s 82.
66 För en diskussion av mästarromanrtik inom det äldre hantverkssystemet se Lars Edgren,
några år kan livnära en dröm om att bli något. För flertalet slutar drömmen i att man får gå upp i ottan för att mocka boxar, köra träningsrundor i vått och torrt, men också pyssla med och sköta om sina favoritdjur. Sannolikt är det den senare aspekten på arbetet som gör att många håller ut i flera år trots långa, obekväma och oregelbundna arbetstider till förhållandevis låg lön.
Tränare och lärlingar; att lära sig ett yrke
Travsporten är uppbyggd på ett lärlingssystem, vilket omedelbart för
tankarna till att generation torde vara ett intressant perspektiv i en studie av sociala relationer.
Ett lärlingssystem innebär att äldre yrkesskickliga inom en verksamhet har ett ansvar för att yngre och i yrket mindre erfarna får den yrkesträning som kan anses vara nödvändig för att så småningom bli en självständig utövare. Häri ligger också en tydlig socialt grundad över- och underordning, där de äldre har en maktpostion gentemot de yngre.67 Detta kan som vi sett tidigare ta sig uttryck i en överlägsen distansering, men liksom i det förindustriella hantverkssystemet finns också ett visst mått av ansvarstagande från
tränarnas sida för att hästskötare på sikt ska utveckla sådana kompetenser att de kan övergå till självständig tränarverksamhet. I sådana sammanhang kan det också ibland skapas ett slags patriarkala relationer.
Sören Nordins och Stig H Johanssons inträde och första läroår i sporten skiljer sig betydligt åt. Nordin föddes in i travsporten. Han hade en pappa som var tränare och två äldre bröder som tidigt hade anammat intresset och följde i sin fars fotspår. Bokstavligt talat föddes han in i sporten och därmed också i de patriarkala relationerna mellan tränare och lärling. Redan som liten var han med och t ex hämtade in hästar från hagen. Den första riktiga kontakten med sporten skedde i nioårsåldern, då Sören fick vara med sin pappa och titta på träningen.68 När han blivit lite äldre och slutat skolan arbetade han tillsammans med sina bröder i pappans stall på dagarna och gick i tekniska aftonskola på kvällarna. När Sören skulle lära sig köra fick han inte någon av de lättare hästarna, utan stallets problembarn. Hans pappa motiverade detta med att ”det är ingen konst att köra bra hästar. Ska du lära dig någonting så ska du köra dåliga hästar”.69 Det var alltså från sin pappa som Sören fick sina första lärospån på området.70
”Far hade med tiden blivit mycket skicklig på att rätta till
gångarten hos dåligt travande hästar. Fantasin hade han också, och det kunde sannerligen behövas.”71
67 Detta framgår också i Wray Vamplew, 1976, s 152ff. 68 Sören Nordin, 1959, s 38.
69 Sören Nordin, 1959, s 40. 70 Sören Nordin, 1959, s 31. 71 Sören Nordin, 1959, s 35.
Särskilt viktigt i detta sammanhang var skoningen av hästarna, vilket vid upprepade tillfällen betonas av Nordin. Det var också genom pappan han fick denna lärdom. ”Far såg till att hans pojkar lärde sig sko ordentligt, och detta är jag honom djupt tacksam för.”72
Med tiden fick Nordin allt självständigare ställning i sin pappas stall. Från att ha en mer traditionell lärlingsroll blev han sedan undertränare och hjälpkusk. Han fick emellertid inte göra några vid den tiden inom sporten sedvanliga gesällresor.
”Svenskarna i gemen hade lärt sig vad de visste om träning av danskar och tyskar. Det var också brukligt att tränarämnen skickades till Hamburg, Köpenhamn eller åtminstone Jägersro för att lära sig yrket.
Far hade inte råd att kosta på sina pojkar någon utländsk utbildning, men man får inte klaga på den skola vi fick gå igenom: hans egen.”73
I efterhand har det visat sig att Sören Nordin trots avsaknaden av
gesällvandring blev en av de mest legendariska tränarna i Sverige och vann stor internationell ryktbarhet. Än i dag är han vid 87 års ålder aktiv i Italien efter att ha lämnat Sverige vid 64 års ålder för en karriär i först USA och sedan Italien.
Stig H Johansson föddes nästan 30 år senare än Sören Nordin, men växte upp i samma trakter i Hälsingland. För Johansson fanns ingen naturlig anknytning till travsporten. Men sommarloven hos morfadern på
landsbygden hade ändå ganska tidigt väckt ett intresse, eller snarare en ”passion”, för hästar. Han berättar: ”På kvällarna smög jag gärna in till en spilta i grannskapet… Där kunde jag sitta i timmar.” Tidigt fick han också förtroendet från traktens bönder att tillsammans med en kamrat sköta tömmarna vid höbärgningen eller att köra en höräfsa. Men travtävlingar var fortfarande ett diffust begrepp för den unge Johansson.74
Sommaren 1957 invigdes i trakten den nya travbanan Hagmyren. Johansson berättar: ”Jag, som älskade hästar och gillade sport, fann i travet en gyllene kombination av bådadera.”75 När han gick ut folkskolan efter åttonde klass var målet givet: att arbeta inom travsporten. Hans första anställning inom sporten fick han som femtonåring hos en amatörtränare. Efter bara några kortfattade muntliga instruktioner fick han vara behjälplig med det mesta, och ganska snart fick han en betydande del av ansvaret för skötseln av hästarna. Johansson minns:
”Jag lade ned hela min själ på hästarna och skötte dem med exemplarisk omsorg. Hade ju inget annat att fördriva tiden med,
72 Sören Nordin, 1959, s 17. 73 Sören Nordin, s 41.
74 Stig H Johansson, 1995, s 23ff. 75 Stig H Johansson, 1995, s 26.
så arbetsdagarna blev ofta långa. Även om det inte alla gånger var nödvändigt.”76
Via rekommendationer fick Johansson sedan anställning hos en
professionell tränare. Som ung och förhållandevis oerfaren fick Johansson börja längst ner i rangordningen. Förutom själva omvårdnaden av
passhästarna bestod arbetsdagen mest av att köra med ett slags arbetskälke bakom hästarna.
”Fick man någon enstaka gång i stället sitta i en rochard, en robust typ av träningssulky, upplevdes det som en höjdpunkt. Att träningsköra i riktig sulky var inte ens att tänka på för en
stalldräng på min nivå…
Givetvis fick vi som jobbade åt Holger Skoglund lära oss en hel del, men jag kan inte med bästa vilja påstå att vår chef var
pedagogiskt lagd. Han hade med den tidens mått ett stort stall – 25-30 hästar, mest kallblod – och tyckte sig väl inte ha vare sig tid eller ork att förklara det som väckte min och de andra
stallgrabbarnas undran och nyfikenhet.”77
Efter ytterligare några år och också de första tävlingskörningarna blev Johansson, som tjugoåring, privattränare åt en större hästägare med egen gård.
”Min arbetsgivare, Sven Englund, hade tydligen stort förtroende för mig. På annat sätt kan jag inte tolka det faktum, att jag fick ett totalt ansvar för stallets travverksamhet. Träningen,
anmälningarna, tävlingarna.”78
Här fungerade med andra ord Johansson som en självständig tränare – men utan underordnad personal – med fullt ansvar för verksamheten. Efter en tid lämnade Johansson emellertid denna självständiga tillvaro för att åter ta anställning hos en professionell tränare. Det var en tränare som Johansson tidigare arbetat hos, men som nu skulle flytta verksamheten till landets mest betydande travbana, Solvalla i Stockholm. Att Johansson under hästskötar- och lärlingstiden vid flera tillfällen bytte tränare torde vara en fördel för honom. Eftersom yrkeskunskaperna är erfarenhetsbaserade ter det sig som en fördel att ha varit lärling på flera olika ställen och därmed ha fått vidgade vyer.
Såsom tränare kan Johansson känna sig otillräcklig i utbildningen av de unga:
76 Stig H Johansson, 1995, s 31. 77 Stig H Johansson, 1995, s 32. 78 Stig H Johansson, 1995, s 44.
”Vi tränare borde kanske ägna oss mera åt att föra våra lärdomar vidare till nya generationer, men sådana intentioner faller ofta på att tid och ork inte räcker till.”79
Trav- och galoppsportutredningen 1972 pekade bl a på att lärlingssystemet inom travsporten fungerade otillfredsställande. Man beskrev också hur försök hade gjorts både i Malmö och i Stockholm att införa mera formella yrkesutbildningar.80 I en intern utredning pekade man återigen på den låga formella utbildningsnivå som flertalet av travsportens aktiva hade. En stor majoritet hade endast grundskoleutbildning.
”Därmed har utredningen inte sagt att gymnasiekompetens är bättre än eller ersätter lång praktik. Det är emellertid
utredningens mening att en gymnasiebakgrund ger en bildning och en aktiv studiefostran som får effekter på mognadsprocessen i form av förmåga till kritisk analys och konstruktivt tänkande vilket är en förutsättning för en framgångsrik tränarkarriär.”81 Under 1990-talet har det också i många kommuner etablerats
gymnasieprogram med hästinriktningar och även inom universitet och högskola har program för hästsektorn tillkommit. Travsporten tillhör
emellertid inte de verksamheter dit dessa grupper av ungdomar söker sig. I stället är det vanligt att det är hästintresserade ungdomar som har avbrutit sina studier eller lotsas in via t ex gymnasieskolans IV-program som anställs inom travsporten. Att detta system ändå fungerar torde ha att göra med den relativa avsaknaden av detaljarbetsdelning i travstallarna. En anställd har i regel ansvaret för ett antal hästar kring vilken denna utför merparten av allt arbete: utgödsling, omvårdnad och träning. De arbetsuppgifter som ofta sköts av någon annan är skoning och ibland fortkörning. Att varje anställd därmed har ett slags helhetsarbetsuppgift skapar också förutsättningar för ett erfarenhetsbaserat lärande i vardagsarbetet.82
Slutord
En närläsning av Nordins och Johanssons texter ger vid handen att de båda egentligen skriver utifrån olika perspektiv. Båda självbiografierna har samma struktur, där de börjar i de tidiga uppväxtåren och inskolningen i
travsporten fram till att de har etablerat sig som självständiga tränare. I dessa delar finns i båda böckerna fokus på sociala relationer och kultur inom sporten. Båda författarna tenderar i andra hälften av sin respektive bok att allt mer fokusera på vissa stjärnhästar och på tävlingsframgångarna. En avgörande skillnad är emellertid att medan Nordin lägger tyngd på vikten
79 Stig H Johansson, 1995, s 35. 80 Ds Jo 1972:8, s 82ff.
81 Owe R Hedström, 1990, s 77.
82 För en sådan diskussion av arbetsprocessens utformning och lärande i vardagsarbetet se
Mats Greiff, Kontoristen – Från chefens högra hand till proletär. Proletarisering, feminisering och facklig organisering bland svenska industritjänstemän 1840-1950, Ystad 1992, kapitel 3.
av ett slags teknisk yrkesskicklighet, balansering, skoning, nya slags träningsmetoder och ny utrustning fokuserar Johansson mer på hästarna som individer och kärleken till dem. Det gör förvisso Nordin också i flera sammanhang – inte bara i den här aktuella boken utan i flera andra – men han gör det inte lika entydigt som Johansson. Därför att för Johansson är kärleken till och relationen med hästen centralt för det som ger framgång, medan Nordin betonar det mer tekniska innehållet i yrkesskickligheten. Kanske har denna skillnad sin orsak I att Nordins och Johanssons memoarer är skrivna med drygt 35 års mellanrum och att de speglar en förändring i yrkesskickligheten. Medan tekniska kunskaper ansågs vara viktigast tidigare har i stället vårdande moment satts i centrum. I så fall skulle detta kunna ha ett starkt samband med det faktum att allt fler kvinnor gjort sitt inträde i sporten under de senaste 15 åren. Dock är tränarkåren fortfarande starkt manligt dominerad. Men detta, tillsammans med mycket annat, återstår att undersöka.
