Det hotande andra - om den manliga, »hysteriska« texten

55

Det hotande andra —

om den manliga, »hysteriska» texten

Strindbergs En dåres försvarstal kan

läsas som ett exempel på en patriarkal text som reducerar

kvinnan till en irrationell hysterika. Men romanen

kan samtidigt sägas gestalta en psykologisk

överförings-process, menar Margaretha Fahlgren. Det

manliga berättarjaget projicerar sitt eget driftsliv

på bilden av kvinnan, hysterikan, vilket bitvis

gör texten själv »hysterisk».

»Där ligger hon utsträckt på soffan, stel, kraft-lös med uppkraft-löst hår och ögon som glödande kol. [...] Vilken mystisk sjukdom! Hysteri! Över-satt till tyska: Mutterwut, moderpassion! I fri översättning: en rasande lust att bli havande, honans brunst, undertryckt i sekler, dold under blygsamhetens mask, och som vid ett eller an-nat tillfälle ändå går i dagen genom äktenskaps-brott.»1

Axel, berättarjaget i En dåres försvarstal är inte ensam om att ställa diagnosen hysteri på kvinnliga sjukdomstillstånd. Inte heller är den koppling han gör till kvinnans fortplant-ningsdrift ovanlig. Nej, snarare framstår Axel här som en typisk representant för de veten-skapsmän och författare som u n d e r 1880-ta-let ägnade d e n kvinnliga hysterin ett stort in-tresse. I Paris demonstrerade läkaren Jean-Martin Charcot sina patienter på sjukhuset La Salpétriére inför en publik som lät sig fa-scineras av patienternas uppvisning av fysis-ka symptom u n d e r hypnos. I trygg förviss-ning om läkarens fullständiga kontroll över de kvinnliga patienterna k u n d e åskådarna åse de ofta groteska uppvisningarna. Möjli-gen bevistade August Strindberg någon av Charcots offentliga demonstrationer u n d e r sina Parisuppehåll, åtminstone står det helt klart att han kände till d e n franske läkarens behandlingsmetoder.2 Och Strindberg var

inte sen att använda hysteri som ett

känne-tecken på kvinnlighet. Fröken Julie, Maria i

En dåres försvarstal, Maria i I havsbandet och

kanske f r a m f ö r allt Tekla i Genvägar och En

häxa tecknas som m e r eller mindre

hysteris-ka. Därmed ges möjligheten att reducera kvinnan till en irrationell varelse helt f å n g e n i sin biologi och i sitt driftsliv.

Strindberg vidareför traditionen f r å n anti-ken där sjukdomen ansågs bero på att kvin-nans livmoder (hystera) började vandra r u n t i kroppen d ä r m e d förorsakande olika fysiska symptom som kräkningar, förlamningar, synrubbningar, epilepsiliknande anfall etc. Grekerna förordade barnafödsel och regel-b u n d e t sexualliv som regel-botemedel.3

Koppling-en mellan sexualitet och hysteri aktualisera-des u n d e r 1800-talet då m a n särskilt betona-de nymfomani som en orsak till hysteri. Ku-rerna blev d ä r m e d brutala: kvinnlig omskä-relse förekom liksom borttagande av livmo-d e r n och läkarnas hållning till patienterna präglades av förakt och nedlåtenhet. De be-traktades som lägre stående varelser m e d ett a b n o r m t driftsliv. G e n o m Charcot, som var neurolog, gjordes hysteri till en inom veten-skapen accepterad sjukdom. D e n n e m e n a d e att hysteri var en neurologisk sjukdom; symptomens u r s p r u n g k u n d e lokaliseras ge-n o m att uge-ndersöka förbige-ndelsebage-nor mellage-n olika hjärncentra och ryggmärgen. Men för en bredare publik blev Charcot mest ryktbar

g e n o m sina uppvisningar av de hysteriska kvinnorna.

Man kan fråga sig varför kvinnlig hysteri blev ett så omdebatterat ä m n e u n d e r 1800-ta-let. Betraktar m a n fenomenet i relation till periodens könspolarisering — kvinnorörel-sen är på frammarsch och medelklasskvin-n a medelklasskvin-n har tagit steget imedelklasskvin-n i emedelklasskvin-n mamedelklasskvin-nligt domimedelklasskvin-ne- domine-rad offentlighet — är det möjligt att tolka detta intresse som ett led i en patriarkal maktstrate-gi där kvinnlighet definierades som irratio-nalitet i kontrast till den manliga rationalite-ten. Demonstrationerna på La Salpétriére il-lustrerar detta tydligt: d e n manlige läkaren har patienten helt u n d e r kontroll g e n o m hypnosen och kan d ä r m e d styra hennes reak-tioner. Behandlingsformens maktutövning avslöjar emellertid också en rädsla för d e n hysteriska kvinnan vilken skapar ett behov av att demonstrera manlig rationalitet och över-lägsenhet.

Den tydliga polariseringen mellan man-lighet/rationalitet och kvinnlighet/irrationali-tet som visas i intresset för och behandlingen av kvinnliga hysteriska patienter kan också ses som en del av det patriarkaliska samhäl-lets könsrollsideologi. I artikeln »Strindbergs

Fodren och Fordringsägare. En guide till

man-lighetens paradoxer»,4 tar Ronny

Ambjörns-son u p p könsrollsideologins utveckling f r å n en vertikal u p p d e l n i n g av könen där m a n n e n är d e n överlägsne till en harmoniideologi som Rousseau utvecklade där könen beskrivs som jämställda, m e n olika. Så länge kvinnan ses som kropp och n a t u r är det emellertid nödvändigt att h o n , för sin egen skull, står u n d e r m a n n e n s kontroll. H ä r m e d legitime-ras m a n n e n s makt över kvinnan. När kvin-nan på bred front u t m a n a r detta maktut-övande u n d e r 1800-talets slut är det inte överraskande att det väcker starka reaktioner. Ett svar på detta hot mot patriarkatet är att definiera kvinnan som hysterika, som irratio-nell i motsats till m a n n e n .

Hysteri och psykoanalys

Samtidigt som intresset för kvinnlig hysteri kan ses som ett led i en patriarkal maktutöv-ning mot kvinnan är det emellertid den hys-teriska kvinnans tal som ger upphov till

psy-koanalysen. Freud, som utgick f r å n Charcots hypnosmetod i sin behandling av hysteriska patienter, övergav ganska snart hypnosen för den fria associationen. Freud och hans äldre kollega Bieuer som 1895 publicerade Studien

iiber Hysterie tog de hysteriska kvinnorna på

allvar och lyssnade till deras livshistorier. Vis-serligen kan m a n säga att det också i Freuds metod fanns en risk att analytikern försökte kontrollera och bemästra patienten och där-m e d förtränga närvaron av en h o t a n d e kvinnlighet. Att så kan ske är tydligt i Freuds välkända analys av Dora-fallet, som aldrig av-slutades.

Falkc, har u n d e r senare år rönt en hel del intresse främst bland feministiska forskare. Nu läses fallet Dora inte enbart som en fall-historia eller som ett fragment av en hysteri-analys utan som ett bidrag till dagens växan-de växan-debatt o m könsskillnaväxan-dens betyväxan-delse för framställningen av d e n kvinnliga sexualite-ten: på vilket sätt påverkar Freud tolkningen av Doras historia? Detta är u t g å n g s p u n k t e n för en intressant artikelsamling/n Dora's Case,

Freud-Hysteria-Feminism (1985). H ä r

förkla-ras fallets misslyckande som en följd av att Freud inte f ö r m å d d e se att Doras erotiska in-tresse riktade sig mot en kvinna och att h a n u n d e r analysens gång alltmer identifierade sig m e d Dora och d ä r m e d kom till felaktiga slutsatser. Det finns en icke-erkänd eller för-nekad identifikation mellan Freud och Dora som gör att deras röster blandas s a m m a n i fallbeskrivningen. Freuds misslyckande m e d fallet Dora kan sägas bero på att h a n ä n n u inte var medveten om överföringens betydelse i analybetydelsen och d ä r m e d heller inte u p p -märksam på sina egna reaktioner inför pa-tienten. O m m a n ser fallet Dora i relation till Freuds hela verksamhet kan m a n säga att Do-ra-analysen är en övergångstext som visar Freuds gryende insikt i att d e n berättelse h a n söker att konstruera g e n o m att lyssna på Do-ras tal är en produkt av en tolknings- och läs-process och att den psykoanalytiska b£rattar-processen är långt m e r komplicerad än h a n tidigare trott.5

Den psykoanalytiska m e t o d e n konstitu-eras g e n o m överförings/motöverföringspro-cessen. En följd av att Freud förbiser transfe-rensen är att hans analys av Dora också kan

läsas som en självanalys. Detta u p p m ä r k s a m -mar Charles Bernheimer i sin inledning till artikelsamlingen om fallet Dora när h a n pe-kar på att Freud uttryckligen kallar fallbe-skrivningen för en fortsättning av drömbo-ken och att han d ä r m e d ger läsaren tillåtelse att ta del av fallet »as a symptomatic conti-nuation of his ongoing self-analysis, as a frag-m e n t of the analysis of his case of hysteria. To view the text in this way is to see Freud as acti-vely involved in a powerfully ambivalent countertransference.» Den processen kan så-ledes Freud själv inte överblicka m e n den kan avläsas i hans framställning av fallet Dora.

I boken Freud och hans tid (1961) pekar G u n n a r Brandell på parallellerna mellan Freud och samtida romanförfattare och me-nar att Freud befann sig i samklang m e d den m o d e r n a romanpsykologin. Författare som Goncourt eller Strindberg hade, skriver Brandell, »i stort samma idéhistoriska förut-sättningar som Freud, de visste en del om hysteri och en hel del om det omedvetna, och m a n behöver inte tvivla på att de var ute efter något i samma stil som han». Strindbergs ro-m a n En dåres försvarstal kan också läsas soro-m en form av självanalys vilken företas i relation till kvinnan, hysterikan, som framställningen riktar sig mot. Liksom Freud i fallet Dora identifierar sig m e d patienten är också Strindbergs text ett exempel på h u r det man-liga berättarjaget låter sitt eget driftsliv proji-ceras i bilder av kvinnlighet. Romanen kan därför sägas gestalta en överföringsprocess vilken också avslöjar en samtida könsproble-matik.

Kampen om förnuftet

Strindberg påbörjade Le plaidoyer d'un fou i september 1887 då h a n vistades vid Boden-sjön och avslutade verket sju m å n a d e r senare i Danmark. Manuskriptet var inte avsett att tryckas och skrevs på franska. Det personliga ä m n e t gjorde en publicering otänkbar; när verket 1893 kom på tyska var det tvingande omständigheter som låg bakom.6

Verkets självbiografiska bakgrund är j u väl känd; h ä r gör Strindberg u p p m e d sitt första äktenskap och h u s t r u n Siri von Essen. Roma-nens första del beskriver kärlekshistoriens

ut-veckling fram till Siris skilsmässa f r å n sin man, friherre Carl Gustaf Wrangel, och där-efter skildras äktenskapet m e d Strindberg. De flesta forskare är i dag dock överens om att boken inte kan läsas som en verklighetsbe-skrivning.7 Liksom de övriga självbiografiska

verken är En dåres försvarstal en partsinlaga. Det är fråga om en subjektiv beskrivning av ett jags upplevelser där det biografiska mate-rialet endast utgör ett avstamp för berättel-sen.8

»Men jag måsta absolut få veta sanningen! Och för den skull ämnar jag företa en grundlig, dis-kret, om ni så vill vetenskaplig undersökning; jag skall begagna mig av den psykologiska

ve-tenskapens alla hjälpmedel, utnyttja sugges-tion, tankeläsning, själslig tortyr utan att för den skull avstå från beprövade metoder som in-brott, stöld, undansnillande av brev, lögn, förfals-kade namnteckningar. Är detta monomani, ett utslag av vansinne? Det är inte min sak att avgö-ra!*

Sålunda formulerar Axel, berättarjaget, sitt projekt i framställningens början. H a n ska, m e d alla upptänkliga metoder, nå fram till sanningen om äktenskapet och d ä r m e d också sanningen om kvinnan, Maria. Samti-digt som h a n själv ikläder sig dårerollen är det u p p e n b a r t att hans mål är att visa att d e n egentliga galenskapen finns hos kvinnan och att han själv står för förnuftet; en, som visats, inte ovanlig patriarkal strategi. Kvinnan pla-ceras i texten som den andra vars röst för-medlas av m a n n e n . Detta gör att Axels pro-jekt blir tvetydigt. Liksom Freud i analysen av

Dora inte fullt ut kan skilja mellan h e n n e och sig själv och d ä r m e d överför sina egna önsk-ningar på Dora blir Maria en representation av Axels kaotiska driftsliv. Det tvetydiga i Axels roll - är han en dåre eller inte? - beror på d e n överföringsprocess som sker i texten och som berättarjaget inte genomskådar. Axels projekt är j u att definiera kvinnan som d e n irrationella och att hävda det egna jagets överlägsenhet.

I en analys av r o m a n e n , »Sexualpolitiken,

Fru Marianne och En dåres försvarstal»9, har

Arne Melberg tagit u p p detta och hävdar att Axel är en representant för det m o d e r n a ge-nombrottets typiske m a n : »Och som typisk m a n lever h a n u p p till den normalitet som

sen d e n n a tid varit gällande i sexualpolitiken och som u n d e r n a m n av naturlighet döljer sin maktstruktur: det genitala och falliska förtrycket av kvinnan.» Melberg m e n a r att Axel g e n o m sin blick konstruerar kvinnan ef-ter ett manligt normalitetsbegrepp. 1880-ta-let är ett decennium då sexualiteten debatte-ras, när d e n definieras medicinskt och då m a n därigenom tror sig k u n n a helt förstå den.1 0 Det visar sig emellertid att den kliniska

kunskapen h a r sina begränsningar och sär-skilt tydligt blir detta när den kvinnliga sexu-aliteten k o m m e r in i bilden. Jette L u n d b o Le-vy diskuterar i sin bok Dobbeltblikket. Om att

be-skrive kvinder (1980) ett av de

naturvetenskap-ligt präglade verken om sexualitet, en bok av den engelske läkaren George Drysdale som

1879 trycktes på danska.11 D e n n e var särskilt

intresserad av d e n kvinnliga sexualiteten ef-tersom han m e n a d e att kvinnornas liv i så stor utsträckning var avhängiga av m a n n e n och kärleken. Men, som Jette L u n d b o Levy noterar: »i samme 0jeblikk d e n kvindelige seksualitet underkastes d e n videnskabelige unders0gelse og beskrivelse hos Drysdale som isoleret funktion og adskilt fra d e n 0vri-ge kvindeli0vri-ge livssammenhaeng, fremstår den som uendelig kompliceret og farlig». Ge-n o m att deGe-n kviGe-nGe-nliga sexualiteteGe-n framstår som farlig blir det viktigt att reglera den och placera den i ett system där den manliga sexu-aliteten utgör n o r m e n . Detta blir också d e n oomtvistade u t g å n g s p u n k t e n i sexualdebat-ten vilket gör att det d ä r m e d följande för-trycket av kvinnan döljs. Samtidigt innebär emellertid e r k ä n n a n d e t av att det existerar en självständig kvinnlig sexualitet ett hot mot det manliga maktsystemet. Axels rela-tion till Maria illustrerar den processen m e n bilden är m e r komplicerad än så eftersom Axels roll som representant för det m o d e r n a genombrottets m a n visar sig vara tveeggad. Beskrivningen av förhållandet visar nämli-gen tydligt h u r Axel varken f ö r m å r leva u p p till det manliga normalitetsbegreppet eller behärska Maria och den kvinnliga sexualite-ten. De stereotypa madonna/horabilder som Axel opererar m e d när h a n tecknar kvinnlig-heten lyckas inte fånga Maria. Liksom den betraktade är också betraktaren mer motsätt-ningsfylld än texten i utgångspunkten ger

intryck av. Och det är i överföringsprocessen, d e n glidning mellan subjekt och objekt som sker i texten, motsättningarna framträder.

Sexualitet, fantasi och fascination Bilderna av kvinnan, Maria, bygger u p p framställningen och utgör d e n motor som driver berättelsen framåt. Axels blick blir också alltmer koncentrerad på Maria och verklighetsbakgrunden försvinner.12 I

roma-nens början fogar sig Axels bilder in i en manlig litterär tradition där kvinnan dyrkas som den u p p h ö j d a . Kvinnan har inga egna drifter ucan är ett objekt för m a n n e n s tillbed-j a n som antar en religiös karaktär: »Gud var

förvisad och kvinnan intog hans plats.» Kvin-n o k r o p p e Kvin-n omvaKvin-ndlas till aKvin-ndlighet: »iKvin-nkar- »inkar-nationen av en ren, oåtkomlig själ, iförd den härlighetens kropp i vilken d e n Heliga Skrift vill skruda de avlidnas själar.»

Bakom Axels bild av den överjordiska Ma-ria skymtar andra manliga poeters kvinno-dyrkan. H o s Dante och Petrarca får d e n n a dyrkan sitt yppersta uttryck när föremålet lämnat jordelivet. Dessa diktares — och Axels — tillbedjan av kvinnan h a n d l a r egentligen föga om den enskilda kvinnan. Beatrice, Laura eller Maria - n a m n e n spelar ingen roll eftersom de bara betecknar en gemensam bild skapad av den manlige betraktaren där kvinnan depersonaliseras i en förandligad idealgestalt. Och h o n är bara nödvändig i egenskap av objekt för m a n n e n s dyrkan. Sär-skilt tydligt är det hos Dante och Petrarca, där det kvinnliga, ouppnåeliga idealet tjänar som drivkraft för skrivandet. Kvinnan är dik-tens u p p h o v och föremål; h o n utlöser man-nens skaparkraft och driver hans poesi mot allt större konstnärlighet. Bilderna och ut-trycket är det primära m e d a n kvinnan bara är medlet för att nå målet; diktens fulländning.

För berättaren i En dåres försvarstal som konfronteras m e d den kvinna han u p p h ö j e r till ideal blir situationen m e r problematisk. Det blir i längden omöjligt för h o n o m att upprätthålla madonnabilden. Men Axel för-söker: han sätter u p p Marias porträtt fram-för blommorna i fönsterkarmen, drar ned rullgardinen och tillbeder. Det är också i den situationen som han f ö r m å r skriva. Axels

för-59

fattarskap består n u av brev till Maria och hennes m a n som han skriver n ä r han sitter f r a m f ö r hennes bild. Endast då kan känslor-na ges det eftersträvade sublima uttrycket och Maria kan ses som d e n obefläckade ma-d o n n a n . G e n o m skrivanma-det kan Axel skapa drömbilden av Maria. När h a n så möter hen-ne krackelerar bilden. Den dyrkande man-nen måste förhålla sig till en verklig kvinna som inte låter sig fångas i en idealiserad ma-donnabild. Resultatet blir naturligtvis mot-bilden: Maria blir inkarnationen av d e n okontrollerade driften.

När Maria faller n e d f r å n piedestalen blir Axels bilder av h e n n e alltmer subjektiva och gränserna mellan jaget och d e n andra sud-das ut. I d e n överföringsprocessen ä r d e fan-tasier som Axel d ä r m e d projicerar i bilderna av kvinnan intressanta. I dessa ryms textens fascination eller energi och j u m e r subjektiva de blir desto m e r kan m a n anta att de säger om manlighetens psykiska strukturer.

Bilderna av kvinnan har således föga m e d d e n verkliga kvinnan att göra m e n desto mer m e d det manliga berättarjagets fantasier kring kvinnlighet och sexualitet. Bakom bil-d e r n a av kvinnlighet bil-döljs primära fantasier o m kastration, förförelse, sexualitetens u p p -komst och könsidentitet. Den spänning och fascination som byggs u p p i texten kan för-bindas m e d h u r dessa fantasier spelas ut i bil-d e r n a av kvinnan.1 3

Berättarjaget i En dåres försvarstal framträ-d e r i flera skepnaframträ-der avhängiga av bilframträ-den av kvinnan. Är h o n m o d e r n blir h a n barnet, är h o n horan är Axel betvingaren, förföraren. Kvinnan speglar m a n n e n s j a g och i bilderna kan vi spåra primära fantasier som u p p r e p a s och varieras.

Bakom bilden av Maria som mor/madon-na finns 1800-talsfamiljen och d e n känslo-mässigt allsmäktiga modérsgestalten. Maria Bergom Larsson hävdar i artikeln »En dåres

försvarstal och mansmedvetandets kris»14 att

incestfantasin dominerar Axels dragning till Maria och att detta yttrar sig i de h i n d e r som ständigt reser sig i de älskandes väg: »Och om d e n åtrådda kvinnan på ett omedvetet plan identifieras m e d m o d e r n , måste själv-klart ångesten över en förverkligad kärleksre-lation vara tillräckligt stark för att ständigt

konstruera nya h i n d e r mellan d e n älskande m a n n e n och hans åtrådda föremål.»

Det är u p p e n b a r t att incestfantasin utgör ett (hotande) element i Axels fantasier kring kvinnlighet. Den konstrueras emellertid också i andra fantasiscenarier. När Axel fanti-serar om d e n fysiska kärleken omvandlar h a n Maria till en u n g flicka och ser sig själv som d e n kraftfulle förföraren, den som u p p -fyller maskulinitetsidealet: »Jag äger en j u n g f r u , en u n g flicka! /.../ H o n ser ut som en

sextonårig flicka, så rena och fina är h e n n e s drag.» H ä r intar Axel en a n n a n position i för-förelsefantasin; h a n ikläder sig en maktfull-komlig patriarkal roll och våldtar Maria. Det är tydligt att fantasierna pendlar mellan un-derkastelse och maktfullkomlighet. Berättar-jaget vill leva u p p till ett traditionellt mans-ideal samtidigt som h a n i fantasierna också placerar sig som barnet vilket åtrår m o d e r n . Någon nivå däremellan ges inte: Axel är an-tingen en maktfullkomlig s u p e r m a n eller ett totalt avhängigt barn.

Splittringen noterades av en samtida kriti-ker, H e n r i Albert,15 som m e n a d e att

Strind-bergs romanfigur var en ynklig m a n som ma-sochistiskt u n d e r o r d n a d e sig kvinnan och som skrek och grät alldeles för mycket. Bort-sett f r å n Alberts värdering av Axels beteende h a r h a n satt fingret på en väsentlig p u n k t i framställningen. Axel u n d e r o r d n a r sig bil-d e n av kvinnan som styr hans självförståelse och h a n är fångad i beroendet av kvinnan. Underordningen är både psykologiskt och klassmässigt betingad. Maria är friherrinnan som socialt står högt över Axel, något h a n är väl medveten om och som f å r h o n o m att tri-umfera efter det första kärleksmötet: »Fol-kets son h a r erövrat det vita skinnet, d e n ofrälse h a r vunnit en flicka av ras, svinaher-d e n har blansvinaher-dat blosvinaher-d m e svinaher-d prinsessan.» De-monstrationen av manlig erövrarkraft m e d sagoförtecken blir också en klassöverskridan-de manifestation.

Axels triumf är emellertid flyktig eftersom h a n inte f ö r m å r att upprätthålla d e n distan-serade, överlägsna positionen. Som H e n r i Albert påpekade är det Axel som u p p r ö r s mest, det är h a n som drivs mot vansinnet. H a n s synfält uppfylls av kvinnan, som han inte kan u n d k o m m a och som hotar d e n

per-sonlighetsstruktur Axel medvetet strävar att leva u p p till. H a n försöker också u p p r e p a d e gånger att fly m e n kan inte: »Jag sliter i en kedja i två långa månader, och mitt i somma-ren flyr j a g för fjärde gången, n u till Schweiz. Men nu är det inte en järnkedja som m a n kan bryta sönder, det är en kautschukcirkel som förlängs, och j u m e r d e n tänjs ut, desto krafti-gare drar d e n mig tillbaka.»

Vid ett sista flyktförsök talar Axel om famil-j e n som en levande organism och upplever

sig själv som ett foster som blivit skilt f r å n na-velsträngen i förtid. Bilden visar h u r Axel identifierar sig m e d barnet som längtar till-baka till d e n trygga moderskroppen. Detta är en bild av regressionsprocessens yttersta p u n k t och samtidigt av det totala beroendet där kvinnan är den allsmäktiga modern. Re-gressionen är, samtidigt som den lockar, också oerhört skrämmande. Överhuvud vi-sar j u fantasierna kring kvinnligheten både berättarjagets skrämsel och fascination inför den.

Den sexuella kvinnan

Motpolen till fantasin o m kvinnan som den allsmäktiga m o d e r n är d e n sexuella kvinnan. H ä r söker Axel det manliga normalitetsbe-greppets motsats: Maria framställs som för-förers ka av minderåriga flickor: »Vid midnatt upptäcker j a g till min obeskrivliga fasa att Maria, halvfull, mitt i skaran av u n g a flickor som h o n samlat kring sig, slukar dem m e d lystna ögon och kysser d e m m e d vidöppet gap på det sättet som j a g känner igen f r å n det tillfälle j a g tidigare berättat om, då h o n sjöng lesbiska visor.»

Erotiken mellan kvinnor både fascinerar och repellerar Axel. H a n är genast redo att se alla Marias relationer till kvinnor som lesbis-ka. Beskrivningarna handlar i ringa grad om Maria utan mer o m Axels behov av att stän-digt återkomma till det som h a n finner både perverst och lockande. Maria blir d e n skräm-m a n d e bilden av norskräm-malitetens skräm-motpol och inkarnationen av allt det Axel måste hålla på

avstånd för att själv uppfylla ett maskulini-tetsideal: »Olyckligtvis är det en spegel fram-för oss, och j a g kastar en flyktig blick i den, tillräcklig för att j a g ska få syn på ett blekt för-färat spöke, vars vilt stirrande ögon fixerar mitt ansikte.» I bilden av Maria projicerar Axel sin rädsla för kvinnan som inte under-ordnar sig m a n n e n och som därför represen-terar hotet om kaos i den patriarkaliska ordningen. Axel f ö r m å r inte heller hålla det-ta kaos på avstånd; h a n förlorar alltmer di-stansen i sin subjektiva framställning. Och desto tydligare framstår bilderna av Maria som projektioner av Axels kaotiska inre. Ro-m a n e n slutar också i saRo-mRo-manbrott där jaget ser d ö d e n som e n d a möjlighet:» Min historia är avslutad. Må mitt öde gå i fullbordan och må d ö d e n rycka mig bort f r å n detta ändlösa inferno!»

Den intention Axel h a d e m e d sitt skrivan-de var att skapa klarhet och att göra sig fri m e n resultatet blir det motsatta. Axel fångas i stället i sina fantasier om kvinnan. Försvars-talet får då som syfte att visa att kvinnan bär skulden till den u p p k o m n a situationen; det är f r å n h e n n e som kaos emanerar. Är Axel galen så har han blivit det g e n o m Maria som bedragit h o n o m : »Du har alltså bedragit mig, och för att föra folk bakom ljuset hittade du på fabeln om min galenskap. Och för att dölja ditt brott har d u velat plåga mig till döds.» Romanen avslutas också m e d ett våld-samt utfall mot kvinnorna: »halvapor, lägre stående varelser, sjuka barn, sjuka och galna tretton gånger om året vid tiden för menstru-ationen, fullkomligt vansinniga u n d e r gro-sessen, och oansvariga u n d e r resten av livet, omedvetna brottslingar, kriminella av in-stinkt, elaka d j u r utan att veta om det!»

Behovet av att slå så kraftigt mot kvinnan tyder på vilket reellt hot h o n upplevdes vara. G e n o m att kvinnan ställer krav på ett själv-ständigt liv m e d egen karriär och på att bli be-traktad som en individ m e d egna behov och drifter kan h o n inte längre kontrolleras av m a n n e n . Därigenom u p p k o m m e r emeller-tid fixeringen vid kvinnligheten och försö-ken att definiera den. Men kvinnligheten lå-ter sig inte fångas i de traditionellt manliga bilderna av m a d o n n a n , j u n g f r u n eller horan u t a n glider ständigt u r Axels grepp.

För att uppfylla maskulinitetsidealet mås-te emellertid kvinnan placeras som dess mot-pol vilket innebär att försöken att definiera h e n n e intensifieras i takt m e d att relationen mellan könen blir alltmer förvirrad. Samti-digt m e d att Axels synfält helt uppfylls av den andra blir det u p p e n b a r t att de häftiga utfallen, fixeringen och de tvära känslokas-ten inte handlar om Maria utan o m det man-liga subjektets kastrationsångest, incestfanta-sier och fantaincestfanta-sier kring en förträngd homo-erotisk sexualitet som spelas ut i bilderna av kvinnan. Det finns en skräck och en fascina-tion i dessa bilder f r å n d e n allsmäktiga mo-dersgestalten till den sexuellt självtillräckliga och av m a n n e n oberoende kvinnan: h o n är det andra, det som m a n n e n försöker defi-niera m e n som h a n inte f ö r m å r placera in i det system där manligheten utgör n o r m e n . Slutligen representerar bilden av kvinnan kaos och död. I romanens slut ger Axel röst åt den hotade m a n n e n som varken förstår eller behärskar det andra könet, som står på grän-sen till vansinnet och endast ser d ö d e n som utväg.

Den »hysteriska» texten

U n d e r 1880-talet definierades hysteri som en kvinnlig sjukdom. Berättarjaget i En dåres

försvarstal vill också framställa kvinnan som

d e n obalanserade hysterikan samtidigt som det är han själv som ger flest prov på obehärs-kade utbrott och snabba känslokast. I fram-ställningen finns flera mycket känsloladdade scener där Axel konfronterar Maria m e d sina misstankar och tolkar hennes beteende i en riktning som kan styrka hans verklighetssyn. Det rör sig inte enbart o m verbala konfronta-tioner: vid ett tillfälle slår Axel Maria.

Det finns en stark känsloladdning i texten som leder fram till dramatiska scener vilka dels kan ses som utagerande av fantasier, dels som svar på ett överskott av spänning i texten som kräver en urladdning. I dessa mycket känsloladdade avsnitt kan m a n säga att tex-ten blir melodramatisk. Peter Brooks h a r i sin bok The Melodramatic Imagination. Balzac,

Henry James and the Mode of Excess (1976)

för-sökt att definiera det h a n kallar d e n melodra-matiska fantasin i 1800-talsromanen: »to the

62

melodramatic imagination, significant things a n d gestures are necessarily metaphoric be-cause they must refer to and speak of some-thing else. Everysome-thing appears to bear the stamp of meaning, which can be expressed, pressed out, from it.» Den m e n i n g som för-fattarna vill avtäcka i sina verk kallar Brooks »the moral occult».

För att förstå melodrama som ett förhåll-ningssätt i 1800-talstexter måste också be-greppet förträngning tas m e d i bilden. Det borgerliga samhället u p p h ö j d e rationalis-m e n vilket också reflekteras i språkkonventio-ner och socialt beteende. Samtidigt finns i ti-d e n efter upplysningen ett behov av att förstå d e n nya individualiteten. Personligheten får en central betydelse och identifieras m e d »emotional states and psychic relationships, so that the expression of emotional and mo-ral integers is indistinguishable.»

U n d e r 1800-talet blir familjen en viktig en-het eftersom det är inom d e n n a som person-ligheten formas och utvecklas och den är även ett centrum i d e n borgerliga 1800-tals-ideologin. Melodramat utspelas också i famil-j e n och karaktärerna antar primära psykiska

roller som far, m o r och barn. Därigenom blir melodramat ett r u m för utagerande av omedvetna krafter och begär. Sökandet efter det moraliskt ockulta i melodramat kan varie-ra f r å n ett försök att återupprätta gränser mellan gott och ont i det mänskliga livet till att demonstrera omedvetna psykiska krafter. Hos författare som bl a Balzac, James, Dosto-jevskij och senare Kafka finns enligt Brooks

en gemensam u t g å n g s p u n k t i det att verklig-heten uppfattas som döljande något a n n a t och det är detta andra som författarna vill komma åt i sina texter.

Även Strindberg är en författare för vilken verkligheten alltid döljer något annat. Det han söker bakom tingens yta varieras i förfat-tarskapet: i En dåres försvarstal är det den me-ning som bilderna av kvinnan döljer. Vi har sett h u r Axel i bilderna av Maria projicerar sitt eget driftsliv och h u r r o m a n e n d ä r m e d antar karaktären av självanalys. Det är också u p p e n b a r t att i den processen utageras omedvetna begär och psykiska krafter. Bil-d e r n a av Maria, som ger texten Bil-dess energi, är starkt emotionellt laddade särskilt i de

av-snitt där berättarjaget vill avtvinga h e n n e d e n m e n i n g h a n söker. H ä r kan vi j ä m f ö r a texten m e d melodramat och dess överskott av känsloladdning. I melodramat kan d e n kana-liseras via »mise en scénes» eller som i film-melodramat i musiken. Dessa elements funk-tion kan liknas vid konversionshysterin där energin som var b u n d e n vid en förträngd idé dyker u p p som ett fysiskt symptom; texten blir »hysterisk».16 I de mest emotionellt

lad-dade avsnitten i En dåres försvarstal blir själva iscensättningen ett uttryck för konflikten och här verkar texten också delvis förlora en rea-listisk förankring och bli »hysterisk».

Den oedipala triangeln är u p p e n b a r i rela-tionen mellan Axel, Maria och hennes förste man.1 7 En antydan om det ges när Axel för

första gången besöker paret och upptäcker att h a n bott i huset i sin barn- och u n g d o m : »Vilken ödets nyck! Det var i mitt föräldra-h e m , där j a g bott u n d e r de svåraste ung-domsåren, där j a g genomlidit alla stormar u n d e r puberteten, vid första nattvardsgång-en, min mors död och en styvmors ankomst. / .../ När klockan pinglade var j a g beredd att få se min far k o m m a och öppna.»

Miljön är således laddad av erinringar av forna, förmodligen obearbetade psykiska konflikter. Den oedipala iscensättningen bi-drar till d e n spänningsladdade relationen mellan makarna och Axel. Och som ett barn försöker d e n n e att rymma u n d a n konflikten. H a n bestämmer sig impulsivt för att resa till Paris och tar en ångbåt till Le Havre. Men Axel ångrar sig redan efter en timmes båt-färd: »Känslig för tryck som ett för tidigt fött barn, vars blottade nerver väntar på det gar-vade skinnet, ä n n u blödande, flådd som en kräfta vid tiden för skalömsningen, då den tar betäckning u n d e r stenarna och förnim-m e r varje grad i baroförnim-meterns fall, drev j a g omkring på båten för att få kontakt m e d nå-gon starkare själ än min, finna en kraftig h a n d att trycka, värmen f r å n en mänsklig kropp, livgivande strålar u r ett vänligt öga.» Den person Axel söker u p p e n b a r a r sig också i en äldre kvinna, en modersgestalt som ger h o n o m ett medel så att han kan sova och som sitter på hans sängkant: »Och vilken moder-lig värme h o n utstrålade /.../ J a g inbillade mig vara ett spädbarn igen.»

63

Axels flykt liknar b a r n d o m e n s rymnings-försök som inte är avsedda att lyckas. När h a n f r å n båten får syn på en badort h a n besökt tillsammans m e d Maria ges det eftersträvade skälet till att lämna båten: »Och nu tycker j a g mig se h e n n e på balkongen, viftande m e d sil-kesnäsduken, r o p a n d e på mig m e d sin klara stämma ... och n u saktar båten farten, ma-skinen stoppar och en lotsbåt n ä r m a r sig.» Axel kan överlåta ansvaret för sina handling-ar på ödet som uppenbhandling-arligen avsett h o n o m att stiga i land. Men verklighetens nesa över att ha u p p g e t t flyktförsöket finns där och Axel beslutar sig för att dö, m e n sänder b u d på Maria för att få se h e n n e en sista gång. När h a n efter att ha tagit ett kallt bad låtit sig torkas i oktoberblåsten inväntar h a n lungin-flammationen och kallar på en präst.

Axel är mycket exalterad och styrs helt av si-na känslor: »Lutad mot en av pelarsi-na till bal-kongens g e n o m b r u t n a träräcke brast j a g i gråt, gnällande som ett övergivet barn.» /.../ »Bragt till förtvivlans d j u p , pinad av en skä-rande smärta började j a g vråla m e d a n tårar-na rann; som en brunstig älg sparkade j a g omkull flugsvamparna, ryckte u p p enris, tor-nade emot träden. Vad j a g ville? J a g skulle inte ha k u n n a t säga det.» Regressionen till ett nästan djuriskt stadium åtföljs av en ökad sensibilitet för den omgivande naturen: »Ledd av mina känsliga sinnen n å d d e j a g fram över kyrkogårdsmuren och klättrade över stättan. Där avnjöt j a g musiken f r å n tår-pilarna, som m e d sina spön piskade gravkor-sen som stod u n d e r dem.» Känsloutbrotten omges av en miljö där enskildheterna till-mäts emotionell betydelse och d ä r m e d blir verkningsmedel som både ersätter och för-stärker konflikten. H ä r blir texten också »hys-terisk» ; berättarjaget har förlorat kontrollen och kan inte längre uttrycka en förnuftig vil-

ja-En dåres försvarstal innehåller flera scener

av d e n n a typ: scener som kan ses som ett ut-tryck för d e n spänningsladdning i texten som inte kan hanteras inom romanens ratio-nalistiska ram. Den konflikt berättarjaget i början av r o m a n e n ser som sin uppgift att kartlägga, utreda och komma till klarhet m e d ä r inte möjlig att genomföra på det rationalis-tiska sätt h a n förutsätter. Återskapandet av

kärleks- och äktenskapshistorien innebär också en konfrontation m e d det egna känslo-livet. Försöken att skapa en hierarkisk ord-ning där m a n n e n står för f ö r n u f t och kvin-n a kvin-n för irratiokvin-nalitet misslyckas d ä r m e d och berättarjaget fångas i sin egen texts spän-ningsfält. Detta är särskilt tydligt i de melod-ramatiska avsnitten, som visar h u r verklighe-ten vägrar att ge det svar, d e n mening, som Axel söker.

Axels misslyckande att skapa en menings-full verklighetsbild slutar i kaos där d ö d e n framstår som d e n e n d a lösningen. Både för-söket att inordna kvinnan i ett patriarkaliskt system och strävan att leva u p p till maskulini-tetsidealet har gått om intet. Äxels projekt är ett exempel på 1880-talets naturvetenskapli-ga hållning till sexualiteten: h a n tror sig kun-na definiera kvinnlighet och sexualitet och när detta gjorts ska problemen vara lösta och h a n själv fri f r å n känslomässiga bindningar och konflikter. Som visats blir h a n tvärtemot insnärjd i sitt eget motsättningsfyllda känslo-liv där kvinnan får f u n k t i o n e n som d e n mot-bild på vilken h a n projicerar sina egna omed-vetna begär.

Det är intressant att se avhängigheten av kvinnligheten; h u r d e n måste placeras in i det manliga normsystemet för att Axel ska känna att h a n uppfyller det eftersträvade manlighetsidealet. Särskilt tydligt blir detta när paret befinner sig i Tyskland och Axel kan konstatera att patriarkatets ställning där är orubbad, vilket också inverkar på hans självbild: »Samtidigt återtar j a g min lejon-m a n och förkastar p a n n l u g g e n ; rösten solejon-m till hälften slocknat på g r u n d av d e n ständiga vanan att jollra m e d en nervös kvinna, åter-får sin klang, mina insjunkna kinder blir fyl-liga igen och hela min fysiska konstitution ut-vecklas.» Eftersom manlighetsidealet endast kan förverkligas då kvinnan är helt under-ordnad m a n n e n är det en bräcklig position som vacklar så fort kvinnan börjar ställa krav på egna rättigheter.

En dåres försvarstal k o m m e r ibland

melo-dramat nära. Men det är också en text som vi-sar könsrollspolariseringens tragiska konse-kvenser för d e n enskilde individen. Axel framstår j u i romanens slut som en ensam och olycklig människa m e d ett kaotiskt

för-64

hållande till kön och sexualitet. H a n har fallit på eget grepp: ett offer för det manssamhäl-les konstruktion av könsskillnader och köns-rollsbeteenden som han själv så hett försvarat. En dåre?

N O T E R

1 Citaten ur En dåres försvarstal är hämtade från översättningen av »Oslomanuskriptet» tryckt i Lund 1976.

2 J f r Hans Lindström Hjärnornas kamp.

Psyko-logiska idéer och motiv i Strindbergs åttiotals-diktning, Uppsala 1952, s 79f.

3 För en redogörelse för hysterins historia se Ilze Veith, Hystery: the history of a disease,

1965. 4 BLM 1/87.

5 J f r Peter Brooks artikel »The Idea of a Psy-choanalytic Criticism» i Discourse in

Psycho-analysis and Literature, red S

Rimnan-Ke-nan, London/New York 1987.

6 J f r Hans Levanders efterskrift till En dåres

försvarstal, 1976, s 263f.

7 J f r Gunnar Brandelis diskussion av En dåres

försvarstal i Strindberg — Ett författarliv. Andra delen. Borta och hemma 1883-1894,

Stock-holm 1985, s 193-198.

8 J f r Hans Levander, 1976, s 265. 9 Ord och Bild 2/3 1980.

10 Om Strindbergs förhållande till den natur-vetenskapligt inriktade sexualdebatten, se Ulf Boéthius, Strindberg och kvinnofrågan till

och med Giftas, Stockholm 1969, s 316-327.

11 Drysdales bok, Grundtraek af

Samfundsviden-skaben/eller physik, kjönslig og naturlig Reli-gion/En fremstilling af den sande Aarsag til og af det eneste Helbredelsemiddel for Samfundets tre Hovedonder: Fattigdommen, Prostitution og Cölibat af en Doctor i Medicinen, utgavs

ano-nymt i Danmark 1879. Drysdales studie trycktes på svenska redan 1854 och en andra upplaga kom 1878. J f r Ulf Boéthius, 1969, s 316f.

12 J f r Sven Rinmans artikel »En dåres försvars-tal» i Svensk Litteraturtidskrift 2/1965, s 69. 13 För en diskussion av primära fantasier och

litterära texter se Cora Kaplans analys av Colleen McCulloughs »Tornfåglarna» i Sea

Changes. Essays on Culture and Feminism,

London 1986, s 117-146.

14 Författarnas Litteraturhistoria. Andra boken, red Lars Ardelius och Gunnar Rydström, Stockholm 1978.

15 La Revue Blanche, 1894.

16 J f r Geoffrey Nowell-Smiths artikel »Minnel-li and Melodrama», s 73f i Home is Where the

Heart Is. Studies in Melodrama and the Wo-man's Film, red Christine Gledhill, London

1987.

17 J f r Maj Dahlbäck, Siri von Essen i

verklighe-ten, Stockholm 1989, s 43.

SUMMARY

The threatening other: femininity, sexuality and »A Madman's Defence»

This artide applies views on sexuality and femi-ninity prevalent during the 1880's to a discus-sion of August Strindberg's novel A Madman's

Defence. This was a time when there was an

in-creasing interest in women and female sexuality due to women's rights groups active in the emancipatory movement.

T h e interest in female hysteria is seen as one way to define women as irrational. In a A

Mad-man's Defence, the narrator attempts to examine

his relationship to his ex-wife in the scientific matte-of the 1880's. However, images of women present in the novel reflect rather the crisis of the male self who is not able to live up to the tra-ditional patriarchal role and defines women as the threatening other. Irrationality thus be-comes the sign of the male narrator. This is also reflected in the excess of tension in the text which causes it to be melodramatic and »hyste-ric». T h e novel concludes with the tragic outco-me of the male self who is depicted as a victim of the patriarchal construction of sexual diffe-rences and sexual roles he has so arduously de-fended.

Margaretha Fahlgren Geijersgatan 21 B S-752 26 Uppsala Sweden