Grönska som sköld mot klimatförändringar
En framställd grundläggande grönytefaktor-modell för att stärka städers resiliens
(Laurincova & Urban Minds, u.å).
Linnea Bergh & Johanna Bergkvist
Handledare: Kristina Trygg Examinator: Anna Storm
Upphovsrätt
Detta dokument hålls tillgängligt på Internet – eller dess framtida ersättare – under 25 år från publiceringsdatum under förutsättning att inga extraordinära omständigheter uppstår. Tillgång till dokumentet innebär tillstånd för var och en att läsa, ladda ner, skriva ut enstaka kopior för enskilt bruk och att använda det oförändrat för ickekommersiell forskning och för
undervisning. Överföring av upphovsrätten vid en senare tidpunkt kan inte upphäva detta tillstånd. All annan användning av dokumentet kräver upphovsmannens medgivande. För att garantera äktheten, säkerheten och tillgängligheten finns lösningar av teknisk och
administrativ art. Upphovsmannens ideella rätt innefattar rätt att bli nämnd som upphovsman i den omfattning som god sed kräver vid användning av dokumentet på ovan beskrivna sätt samt skydd mot att dokumentet ändras eller presenteras i sådan form eller i sådant
sammanhang som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. För ytterligare information om Linköping University Electronic Press se förlagets hemsida http://www.ep.liu.se/.
Sammanfattning
Denna rapport tar avstamp i forskning om resiliens och ekosystemtjänster. Vidare syftar studien till att framställa en grundläggande grönytefaktor-modell för att främja resiliens genom att undersöka vilka grönytefaktorer som ska finnas med. För att besvara
frågeställningen: Vilka grönytefaktorer ska finnas med i den grundläggande modellen för att främja högre resiliens i staden? tillämpas de kvalitativa metoderna innehållsanalys och fokusgrupp. Innehållsanalysen innefattar en tematisk analys över Stockholm, Göteborg och Malmös befintliga grönytefaktor-modeller och fokusgruppen består av tjänstemän från Norrköpings kommun. Det empiriska materialet kopplas till det teoretiska ramverket om resiliens och mynnar ut i en framställd grundläggande grönytefaktor-modell som utgår från de tre perspektiven: sociala värden, biologisk mångfald och klimatanpassning. De
grönytefaktorer som resultatet av rapporten visat bidrar till högre resiliens och som integrerats i den framtagna grundläggande modellen är: genomsläppliga ytor, gröna markytor, träd, nya träd, bevarade träd, buskar, gröna tak, gröna väggar, dammar, vattendrag och diversitet i grönska.
Nyckelord: Resiliens, Ekosystemtjänster, Grönytefaktor, Hållbar stadsplanering
This report aims to examine what a fundamental biotope area factor (BAF) should contain to support resilience in urban areas based on scientifical studies on resilience and ecosystem services. To be able to address this issue the qualitative methods content analysis and focus group have been used. The content analysis consists of three existing municipal BAF-models from Stockholm, Gothenburg and Malmö. The result of the focus group is based on the experience and knowledge of five officials at the municipality of Norrköping planning office. This study’s empirical material is linked to the theoretical framework of resilience and is the foundation for the BAF-model in the report which is based on the three perspectives: social values, biodiversity and climatization. The factors that this report has found increase
resilience in urban areas are: permeable areas, green ground areas, trees, new trees, preserved trees, shrubbery, green roofs and walls, ponds, water courses and diversity in greenery.
Keywords: Resilience, Ecosystem services, Biotope area factor, Sustainable urban planning
Förord
Vi vill ägna ett stort tack till tjänstemännen på Norrköpings kommun som bidragit med värdefull kunskap, erfarenhet och kompetens vilket tillfört ett planerarperspektiv till vår studie. Ytterligare vill vi rikta ett stort tack till vår handledare Kristina Trygg för värdefulla diskussioner och feedback som hjälpt oss lyfta vår studie. Slutligen ett tack till de
studiekamrater som läst och givit oss värdefull feedback i syfte att förbättra vår studie. Linnea Bergh och Johanna Bergkvist
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 6
1.1 Bakgrund ... 6
1.2 Syfte och Frågeställningar ... 8
1.3 Avgränsning ... 8
2. Metod ... 9
2.1 Kvalitativ studie och abduktion ... 9
2.2 Litteraturgenomgång ... 9
2.3 Innehållsanalys ... 9
2.4 Fokusgrupp ... 10
2.5 Material, validitet och reliabilitet ... 11
2.6 Etik ... 12
2.7 Metodreflektion ... 12
2.8 Källdiskussion ... 13
3. Teori ... 15
3.1 Resiliens och ekosystemtjänster ... 15
3.2 Biologisk mångfald ... 15 3.3 Reglerande ekosystemtjänster ... 16 3.4 Kulturella ekosystemtjänster ... 18 4. Resultat ... 20 4.1 Innehållsanalys ... 20 4.1.1 Tema tillämpningsområde ... 20 4.1.2 Tema uppbyggnad ... 21
4.1.3 Tema sociala värden ... 23
4.1.4 Tema biologisk mångfald ... 24
4.1.5 Tema klimatanpassning ... 24
4.2 Fokusgrupp ... 25
4.2.1 Diskussionsfrågor ... 25
4.2.2 Del- och tilläggsfaktorer ... 25
5. Analys ... 27 5.1 Social hållbarhet ... 27 5.2 Ekologisk hållbarhet ... 29 5.3 Kritisk reflektion ... 34 6. Slutsats ... 35 Källförteckning ... 36 Bilaga 1 ... Bilaga 2 ...
1. Inledning
FN:s klimatpanel IPCC varnar för framtida klimatförändringar som kan komma att uppstå, vilka kan leda till negativa konsekvenser för väldens städer. I deras rapport från 2019 redogörs för riskerna avseende en 1,5 till 2 graders uppvärmning av jorden. De risker som tas upp är: extrem nederbörd, torka, sjukdomsspridning, hotade djur- och växtarter, värmeböljor samt urbana värmeöar (IPCC, 2019, s. 77–81, 218). Enligt Naturvårdsverket (2019a) kan riskerna i sin tur komma att skapa ödestigande konsekvenser på global, nationell och lokal nivå i form att översvämningar, brist på föda, dricksvatten och svagare ekonomi.
För att uppnå en resilient stad, det vill säga motståndskraftig för framtida klimatförändringar som förutspås, krävs att kommuner arbetar aktivt för att stödja och skydda
ekosystemtjänsterna. Vidare är implementering av grönska i staden centralt för att främja den biologiska mångfalden, vilket planeringsverktyget grönytefaktor (GYF) kan bidra med. Genom att tillämpa verktyget grönytefaktor, kan således grönskans roll främjas och ekosystemtjänsterna i staden stärkas (Naturvårdsverket, 2019b). Denna rapport kommer undersöka hur en grundläggande grönytefaktor-modell skulle kunna se ut för att stärka städers resiliens. Härav ska modellutvecklingen bidra med forskning inom fältet för resiliens, för att vidare kunna tillämpas i kommuners arbete med att främja motståndskraften i staden och ett aktivt arbete för att hantera framtida klimatförändringar med fokus på grönska.
1.1 Bakgrund
I relation till framtida klimatförändringar har tidigare forskning inom området
för resiliens presenterat fördelarna med att implementera grön infrastruktur för att uppnå en motståndskraftig stad. Forskarna Schäffler och Swilling (2011, s. 254–255) har bland annat redogjort för att en implementering av grön infrastruktur i samhällsplaneringen och policydokument är avgörande för att uppnå hållbara städer. Detta baserat på
de ekosystemtjänster som erhålls i staden genom grönskan. Forskarna Meerow och Newell (2017, s. 71–72) är eniga med Schäffler och Swilling (2011, s. 255) avseende att ett arbete för grön infrastruktur ökar resiliensen i staden. Meerow och Newell (2017, s. 71–72) menar vidare att en avsaknad av synergieffekter kopplat till resiliensplaneringen existerar. Att ett fokus ofta innefattar dagvattenhantering kopplat till grönstruktur men att andra fördelar som sociala effekter glöms bort. Utifrån detta har forskarna vidare framställt en modell i GIS som syftar till att peka ut viktiga, strategiska platser kopplat till grönstrukturens potential för
synergieffekter. Denna modell syftar härav fungera som ett planeringsverktyg genom att generera underlag för var grönska bör implementeras.
Lovell och Taylor (2013, s. 1458–1460) har i deras studie redogjort för planeringsverktyg som en viktig del i samhällsplaneringen angående att underlätta för en avvägning mellan vilka de bästa gröna infrastrukturlösningarna är. Ytterligare menar författarna att en stad som kan anpassas och klarar olika miljöförändringar har uppnått ett resilient system. För att uppnå detta ges förslag på flera åtgärder samt att ett sådant arbete måste ske på flera nivåer och tvärfunktionellt. Det vill säga ett främjande både av lokalklimatet samt ett arbete på
kommunal och statlig nivå, där integrering av grön infrastruktur och ett medborgarperspektiv blir viktigt. Avslutningsvis konstateras att arbetet för att främja, utveckla och hantera den gröna infrastrukturen är avgörande för att kunna möta framtida klimatförändringar som kan förväntas handla om brister avseende livsmedelsförsörjning, vatten, energi och global uppvärmning.
I linje med Lovell och Taylor menar forskarna Fuller, Irvine, Devine-Wright, Warren och Gaston (2007, s. 390) att grön infrastruktur i urbana städer är positivt ur
klimatsynpunkt. Vidare betonar forskarna vikten av att det ska finnas en varierad grönska i staden. Genom olika typer av grönstruktur förstärks de positiva sociala effekterna för människor samt bidrar till mer artrika ekosystem. Att temperaturen sänks är ytterligare en positiv aspekt med grönstruktur vilket O'Neill et al. (2009, s. 102) presenterar för att belysa ekonomiska och klimatsmarta lösningar. Ett träd kan sänka temperaturen med tre grader och har en låg kostnad jämfört med luftkonditionering som åtgärd (O'Neill, et al., 2009, s. 102). Ytterligare hjälper olika typer av vegetation till med dagvattenhantering exempelvis
genom filtrering och växtupptag, vilket är en viktig aspekt kopplat till urbaniseringstrenden och den ökade andelen hårdgjord yta (Ellis, 2012, s. 26–34).
För att möta klimathotet och de utmaningar städer står
inför konstaterar författarna Geneletti, Cortinovis, Zardo och Adem Esmail (2020) att samhällsplaneringen spelar en central roll. Detta eftersom plandokument har stor makt kopplat till prioriteringar i staden. Kunskap kring ekosystemtjänster måste också förstärkas i syftet att uppnå en proaktiv planering för en hållbar stad. Författarna har vidare undersökt hur ekosystemtjänster samt åtgärder kopplade till tjänsterna har integrerats i plandokument. Resultatet av studien visar att den vanligaste åtgärden som togs upp var nya
grönområden samt därefter design, verktyg och byggregler. Det krävs dock mer stöd och processer för hur ekosystemtjänster kan arbetas med i planeringsdokument. Ytterligare behövs också mer forskning förankras inom professionen samhällsplanering (Geneletti, et al., 2020, s. 17–20). Avslutningsvis menar Geneletti et al. (2020, s. 67) att ekosystemtjänster är centralt att integrera i planeringen för att kunna prioritera hållbart. Ett sätt att främja en integrering av grönska i planeringen är genom planeringsverktyget grönytefaktor. Planeringsverktyget grönytefaktor (GYF) syftar till att utnyttja ekosystemtjänster och säkerställa en utveckling av biotopområden genom att implementera mer grönyta i städer. Modellen kommer ursprungligen från Berlin och introducerades under 1990-talet. Den tyska modellen (se figur 1) är utformad för att öka implementeringen av gröna värden i befintliga områden i stadsmiljö.
Grönytefaktorn baseras på en matematisk formel som beräknas genom att grönytor divideras med den totala markytan av ett område. Med gröna ytor avses förutom markyta även annan grön infrastruktur exempelvis tak, väggar och träd. (Becker & Mohren, 1990, s. 2–3). GYF innehåller delfaktorer vilka utgörs av grön- och blåstruktur av mer övergripande karaktär exempelvis växtbädd eller markunderlag. Vidare innehåller GYF också
vanligtvis tilläggsfaktorer, vilka är av mer detaljerat slag. Här kan det handla om exempelvis
Figur 1: Figuren illustrerar formeln för verktyget grönytefaktor och är en svensk översättning av
djup, sort, bevarad eller ny grönska (Stockholm Stad, s. 11, 14). Fortsättningsvis bygger verktyget på ett poängsystem där poäng ges för hur stor del av ytan som består av grönska. Värdena på ytorna är olika och bestäms av hur väl växtlighet och dagvattenhantering implementerats på ytorna. Exempel på poängsättning från Malmös GYF-modell innebär att grönska på marken poängsätts med 1.0 poäng medan grönska på väggar ger 0.7 poäng (Malmö Stad, Lunds universitet & Lunds kommun, 2012, 64–65).
GYF-modeller inom den svenska samhällsplaneringen är ofta anpassade specifikt efter kommunernas behov. I Malmö framställdes den första modellen av verktyget i Sverige inför bomässan Bo01 (Boverket, 2018). Förutom Malmö Stads grönytefaktor presenterar Boverket (2018) även Stockholm Stad och Göteborg Stads modeller som exempel på väl etablerade GYF-modeller. Fortsättningsvis riktar Emilsson, Persson & Mattson (2013) kritik
mot planeringsverktyget i hänseende att det inte tar hänsyn till områdens olika förutsättningar och behov. Vanligtvis tillämpas samma modell för flera olika områden vilket innebär att samma grönytefaktorer kommer ges högst poäng även om områdena hade gynnats av olika grönytefaktorer. Baserat på en genomgång av svenska kommuners GYF-modeller kan ytterligare konstateras att det generellt finns en avsaknad av GYF-modeller med ett fokus på resiliens. Härav ska denna studie undersöka vilka grönytefaktorer som bör implementeras i en GYF för att vidare framställa en grundmodell med fokus på att främja resiliens.
1.2 Syfte och Frågeställningar
Med avstamp i forskning om resiliens samt utifrån en kritisk granskning av storstäders GYF-modeller och ett planerarperspektiv, syftar denna rapport till att skapa en grundläggande modell genom att undersöka vilka grönytefaktorer som ska finnas med för att uppnå ökad resiliens.
• Vilka grönytefaktorer ska finnas med i den grundläggande modellen för att främja högre resiliens i staden?
1.3 Avgränsning
I rapporten framställs en grundläggande GYF-modell. Namnet grundläggande har valts då syftet är att skapa en enkel grund, utgångsmodell, som ämnar främja resiliens och som ska kunna tillämpas oberoende geografisk lokalisering eller expertiskunskaper. Avseende teoretisk utgångspunkt har resiliens utgjort ramen. Vidare har ett fokus funnits på de kulturella och reglerande ekosystemtjänsterna. För att ta fram den grundläggande GYF-modellen har förutom vetenskaplig forskning, en avgränsning till tre befintliga kommunala GYF-modeller från Stockholm Stad, Göteborg Stad och Malmö Stad valts att utgå från. De tre kommunala modellerna valdes dels baserat på Boverkets (2018) presentation av dem som framstående modeller. Dels utifrån kommunernas aktiva arbete med GYF samt dels utifrån modellernas olikheter avseende funktion och tillämpningsområde. Ytterligare har ett planeringsperspektiv integrerats under modellutvecklingen. Här har tjänstemän från Norrköpings kommun deltagit. Kommunen valdes baserat på deras aktiva arbete inom
området för resiliens kopplat till klimatanpassning, samt att kommunen inte har en egen GYF-modell och på så vis är transparenta i frågan. En avgränsning till att endast inkludera
grundläggande grönytefaktorer har gjorts för att skapa en generell grundmodell som kommuner själva kan utveckla och anpassa i syfte att skapa mer resilienta städer. Ett
2. Metod
I denna studie har kvalitativ ansats tillämpats genom att de kvalitativa metoderna
innehållsanalys och fokusgrupp legat till grund för vår empiriinsamling. Innehållsanalys har använts för att analysera de tre kommunala dokumenten angående grönytefaktor-modellerna från Stockholm, Göteborg och Malmö. Vidare ämnar fokusgrupp som metod att generera kunskap från ett planerarperspektiv och således komplettera empirin från
innehållsanalysen. De två metoderna syftar till att samla in empiri som senare i arbetet med hjälp av forskning utgör grunden för studien egna modellutveckling av en grundläggande grönytefaktormodell vars syfte är att främja resiliens.
2.1 Kvalitativ studie och abduktion
Den kvalitativa forskningen innebär enligt David och Sutton (2016, s. 83) att betydelser och meningar i dess kontext samt tolkning är centrala delar. Vidare har en abduktiv ingång tillämpats i rapporten. Abduktion innebär en grundförståelse förankrad i ett teoretiskt perspektiv om verkligheten. Detta perspektiv finns med vid den empiriska undersökningen. Ny förståelse skapas sedan utifrån den samhällsvetenskapliga undersökningen och teorin (Bryman, 2018, s. 479). Fortsättningsvis innebär abduktion en form av växelverkan mellan teori och empiri där både teorin och empirin utvecklas och regleras allteftersom. En fördel som beskrivs med abduktion är att förståelse uppkommer, vilket skiljer ansatsen från den induktiva och deduktiva ingången enligt Alvesson och Sköldberg (2017, s. 13). I syftet att kunna samla in empiri genom innehållsanalys och fokusgrupp utifrån ett visst teoretiskt perspektiv som sedan kan utvecklas parallellt med vår undersökning, valdes att tillämpa en abduktiv ansats.
2.2 Litteraturgenomgång
Inledningsvis har vi valt att göra en narrativ litteraturgenomgång över forskningen inom området för resiliens och ekosystemtjänster. Detta utifrån Bryman (2018, s. 131) som menar att en narrativ litteraturgenomgång innebär att forskningsöversikten beskrivs och tillämpas som introduktion till den egna forskningen. Bryman (2018, s. 131) redogör vidare för att litteraturgenomgången bör innehålla en undersökning av metoder, begrepp och teorier som tillämpats inom forskningsområdet, vilka motstridigheter, diskussioner som existerar samt vad som är erkänt inom området (Bryman, 2018, s. 27). Härav har vi utgått från Brymans (2018) punkter när vi gjort vår litteraturgenomgång över områdena resiliens och
ekosystemtjänster. Fortsättningsvis är begrepp kopplat till litteraturgenomgången centrala (Bryman, 2018, s. 28). I denna rapport har begreppen resilience, ecosystem services, urban ecosystem service, green infrastructure, green space planning, biotope area factor och green area factor, använts vid litteratursökningen avseende forskningsöversikten.
2.3 Innehållsanalys
Kvalitativ innehållsanalys innebär en mer djupgående analys av bland annat meningar och fenomen i ett socialt sammanhang (Esaiasson, et al., 2017, s. 211–212). För att analysera material menar Bryman (2018, s. 702–707) att tematisk analys är ett lämpligt tillvägagångssätt för en innehållsanalys. De steg som redogörs för gällande tematisk analys är att läsa in sig på materialet, utföra en kodning och därefter framställa teman. Ytterligare bör temana namnges samt en analys av eventuella kopplingar, avvikelser och samband utföras (Bryman, 2018, s. 707–708). Utifrån Brymans (2018) beskrivning har en tematisk analys över Stockholm, Göteborg och Malmös dokument gjorts avseende deras grönytefaktor-modeller. De teman som presenteras har tagits fram genom tematisk analys. Temana har valts utifrån en kodning
som utfördes först, där valda teman utgör övergripande begrepp för kodorden. Här fanns ett fokus på modellernas likheter och skillnader avseende modellerna i sig. Ytterligare valdes några teman baserat på det teoretiska ramverket.
Utifrån den abduktiva ansatsen har det teoretiska perspektivet som innefattar resiliens och ekosystemtjänster utgjort ett perspektiv som integrerades vid genomförandet av den tematiska analysen. Vidare har både teorin och undersökningen utvecklats och förfinats i linje med Alvesson och Sköldbergs (2017, s. 13) beskrivning av abduktion. Detta genom att de
kommunala GYF-modellernas perspektiv och innehåll genererat ett fokus på de kulturella och reglerande ekosystemtjänsterna som härav valdes att fokusera mer på i teoriavsnittet. Utifrån teorin har vidare den tematiska analysen utvecklats genom att sociala värden, biologisk mångfald och klimatanpassning lett fram till tre intressanta teman i analysen. Resterande teman presenteras och redogörs för i resultatavsnittet.
2.4 Fokusgrupp
Fokusgrupp beskrivs enligt Justesen och Mik-Meyer (2011, s. 67) som en metod belägen mellan intervjuer och observationer. Att genomföra en metod med ett gruppdynamiskt perspektiv som fokusgrupp innehar, innebär att empirin i studien är kontentan av flera olika erfarenheter, beteende och attityder (Justesen & Mik-Meyer, 2011, s. 67). Härav har vi valt att tillämpa fokusgrupp i syftet att samla in kunskap från ett planerarperspektiv utifrån experter inom området för klimatanpassning, om hur en grundläggande GYF-modell skulle kunna se ut. Detta baserat på Justesen och Mik-Meyers (2011) redogörelse.
Genom att tillämpa fokusgrupp som metod i denna studie kompletteras och förstärks
insamlandet av empirin från innehållsanalysen med ett planerarperspektiv. Innehållsanalysen har legat till grund för fokusgruppen genom att GYF-modellerna från Stockholm, Göteborg och Malmö varit en central utgångspunkt för fokusgruppen. Vidare har även en diskussion kring de tre temana från den tematiska analysen sociala värden, biologisk mångfald och klimatanpassning utgjort en central del av fokusgruppen. De tre temana integrerades under fokusgruppen i syftet att i nästa steg kunna ta fram en grundläggande GYF-modell som bidrar till högre resiliens i staden.
Fokusgruppen ägde rum under en timme på Norrköpings kommun och bestod av fem tjänstemän med expertiskunskaper inom områdena: dagvattenhantering, klimatanpassning, landskapsarkitektur, ekologi, översiktsplanering och detaljplanering. I inledningen av
fokusgruppen presenterade vi de tre GYF-modellerna som studerats i innehållsanalysen samt gav en kort bakgrund till vårt arbete. Under resterande tid intog vi en observerande roll och beaktade enbart att diskussionerna hölls inom ramarna för ämnet, i syftet att ta del av diskussionerna oberoende vår inverkan. Diskussionerna under fokusgruppen antecknades. Först gavs diskussionsfrågorna: Vilket användningsområde bör GYF-modellen ha? Vilken funktion ska den grundläggande modellen fylla? Vilka utmaningar skulle en grundläggande modell kunna bemöta kopplat till resiliens? Frågorna diskuterades gemensamt i gruppen under 15 minuter. Därefter delades tjänstemännen upp i två smågrupper för att diskutera vilka del- och tilläggsfaktorer en grundläggandemodell skulle kunna innehålla under 30 minuter. Detta utifrån en sammanställd lista på förslag baserad på Stockholm, Göteborg och Malmös modellers del- och tilläggsfaktorer (se bilaga 1). Här gavs tjänstemännen också möjlighet att själva lägga till faktorer. Att dela in tjänstemännen i två grupper gjordes i syfte att kunna ta del av flera synsätt och reflektioner, grundat på tjänstemännens olika kompetenser och erfarenhet. Den ena gruppen bestod av experter inom dagvattenhantering, klimatanpassning, landskapsarkitektur och översiktsplanering. I den andra gruppen fanns expertis inom ekologi
och detaljplanering. Genom att dela in gruppen gavs härav två olika diskussioner, som i den sista delen av fokusgruppen ledde till en intressant gemensam avslutande diskussion på 15 minuter kring vilka del- och tilläggsfaktorer en grundmodell bör innehålla. I denna diskussion fanns ett centralt fokus på balansen mellan funktion och detaljeringsgrad.
Vid genomförande av fokusgrupp som metod är det viktigt att vara medveten om
gruppdynamiken och deltagarnas känslor. Intrapersonella, interpersonella och miljöfaktorer kan spela roll för deltagarnas vilja att dela med sig av sina erfarenheter och åsikter.
Intrapersonella faktorer kan påverka gruppens process genom att deltagarnas
personlighetsdrag påverkar hur de beter sig i sammanhanget och hur övriga gruppdeltagare bemöter beteendet. Fortsättningsvis beskrivs vikten av att det finns en variation bland deltagarna i fokusgruppen för att uppnå ett fungerande resultat (Wibeck, 2010, s. 29). I vår fokusgrupp fanns människor med olika typer av roller och expertis. Vidare beskriver Wibeck (2010, s. 29) att deltagare med liknande utbildning och bakgrund gynnar hur gruppens samtal fungerar. Ur den synvinkeln är det positivt att samtliga deltagare i studiens fokusgrupp arbetar på samma kontor och har en liknande bakgrund avseende utbildning kopplat till
samhällsplanering. En nackdel skulle dock kunna vara att värdefull datainsamling kan
utelämnas när samtliga deltagare har liknande roller. Utifrån den empiri som samlades in från fokusgruppen anses dock kunskap från olika områden exempelvis dagvattenhantering, ekologi och detaljplanering ha integrerats.
De interpersonella faktorerna speglar kopplingen mellan deltagarna, exempelvis att samtliga deltagare har förväntningar inför fokusgruppstillfället. Andra faktorer forskaren bör beakta är att det kan bli problem i fokusgrupper där människor har olika åsikter och inte strävar åt samma håll (Wibeck, 2010, s. 30–31). En reflektion från fokusgruppen som ägt rum i denna studie, är svårigheten gällande att veta om samtliga deltagare fick komma till tal eller om någon kvarhöll information på grund av att en annan deltagare tog mer plats. Således är det svårt att veta om värdefull datainsamling utelämnats vid genomförandet av fokusgruppen. Detta är något som hade kunnat undvikas genom enskilda intervjuer. Dock hade intervjuer istället lett till att de intressanta gruppdiskussionerna inte hade ägt rum. Att vi valde en uppdelning av de fem personerna i två grupper kan anses fördelaktigt ur synvinkeln att alla ska komma till tals.
Avslutningsvis är miljöfaktorer en tredje faktor som påverkar hur användbart materialet blir. Det är viktigt att fokusgruppen genomförs i en miljö där samtliga deltagare känner sig trygga (Wibeck, 2010, s. 32–33). Vi valde utifrån Wibeck (2010) att genomföra fokusgruppen i ett mötesrum på Norrköpings kommun där samtliga deltagare i vår fokusgrupp vistas
regelbundet.
2.5 Material, validitet och reliabilitet
Validiteten i en studie baseras på hur väl studien mäter det den syftar till att mäta (David och Sutton, 2016, s. 220). Att använda fokusgrupp och innehållsanalys som metoder för insamling av empiri och sammankoppla detta med ett teoretiskt ramverk har ansetts leda till att syftet med rapporten uppfyllts. Således anses studien erhålla en hög validitet.
Att som forskare vara transparent och tydlig i sin metod för att andra forskare ska kunna upprepa metoden och få samma resultat, har länge varit en tradition inom reliabiliteten (Halkier, 2010, s. 106–107). Halkier (2010) fortsätter diskutera hur en förändring av begreppet reliabilitet skett. I dag handlar reliabiliteten inom den kvalitativa forskningen snarare om hur forskaren väljer att framställa, hantera och bearbeta data på ett transparent sätt. Vidare
beskriver Halkier (2010, s. 107) vikten av att tydligt kunna argumentera för de val forskaren beslutar göra. En transparens och tydlig argumentation är således viktig för att stärka studiens generella reliabilitet. I vår studie har vi därför transparent och detaljerat redogjort för
litteraturgenomgången, innehållsanalysen samt fokusgruppen. Ytterligare har vi tydligt beskrivit vad som utgörs av egna reflektioner och material samt vad som grundas i vetenskaplig forskning.
2.6 Etik
Etik innebär regler eller koder för det moraliska beteendet (David & Sutton, 2016, s. 44). I denna studie har vi valt att utgå från en deontologisk ståndpunkt. Den deontologiska
inriktningen innebär att det finns ett antal principer som ska tillämpas oavsett studiens syfte och innehåll. Informerat samtycke är en av principerna. Informerat samtycke innebär att deltagare i studien har kännedom både om studiens innehåll samt vilka konsekvenser den skulle kunna leda till. Förutsatt att deltagaren har denna information ska deltagaren medgivit godkännande att delta (May, 2013, s. 80–81). David och Sutton (2016, s. 52) rekommenderar studenter att strikt följa denna princip. Vidare innebär den deontologiska ingången att fördelar eller övervägande fördelar aldrig kan bli etiskt korrekta om en eller flera deltagare kan antas påverkas negativt av studien (David och Sutton, 2016, s. 50). Sammanfattningsvis ska forskaren inom detta synfält se till att skydda känsliga personuppgifter och deltagarnas identiteter (May, 2013, s. 80–81). Härav har vi tagit samtliga aspekter i beaktande avseende vår studie. Nedan presenteras mer ingående för hur hänsyn tagits utifrån ett etiskt perspektiv med en deontologisk ingång för respektive metod innehållsanalys och fokusgrupp.
Angående innehållsanalysen har inga personer deltagit i dokumentanalysen och således har inga personuppgifter behandlats eller samlats in. Vidare är de tre dokumenten som analyserats offentliga handlingar publicerade av Stockholm Stad, Göteborg Stad och Malmö Stads
kommun, vilket innebär att allmänheten kan ta del av dem. Eftersom ämnet klimatanpassning inte är känsligt och vår innehållsanalys inte anses leda till skada för individer, har ytterligare åtgärder inte behövts vidtas ur ett etiskt perspektiv.
Etiska aspekter finns även inom metoden fokusgrupp. Halkier (2010, s. 6) beskriver fyra olika grunder. Första delen som Halkier (2010, s. 6) uttrycker vikten av är att deltagarna har
möjlighet att vara anonyma. Detta ställer krav på författarna att avidentifiera deltagarna så långt det är möjligt. Den andra etiska grunden är att deltagarna på ett tydligt sätt fått
information om vad det insamlade materialet ska användas till och om eventuell publicering ska ske. Den tredje delen handlar om tillit. Forskaren ska hålla vad hen lovat deltagarna. Den fjärde och sista delen innebär att forskaren ska vara professionell och tänka på att dåligt bemötande kan påverka hur människor beter sig mot andra forskare. Vid utförandet av
fokusgruppen med planerarna på Norrköpings kommun har vi härav tillämpat Halkiers (2010) fyra grunder för etik kopplat till metoden fokusgrupp. Detta genom att ingen känslig
information samlades in, deltagarna informerades om studiens syfte samt att den kommer publiceras. Ytterligare har vi avidentifierat deltagarna för att undvika eventuell verifiering eller negativa konsekvenser för deltagarna. Avslutningsvis har vi bett om skriftligt informerat samtycke utifrån David & Suttons (2016, s. 50–52) rekommendation.
2.7 Metodreflektion
Med hjälp av innehållsanalys som metod kunde de tre dokumenten avseende Stockholm Stad, Göteborg Stad och Malmö Stad kommuns GYF-modeller analyseras. Samband, likheter, avvikelser och skillnader kunde undersökas i linje med Brymans (2018, s. 707–708)
redogörelse för tematisk analys. Genom den tematiska analysen gavs möjlighet att ta fram övergripande teman som vidare analyserats genom en jämförelse och redogörelse för de tre kommunernas GYF-modeller. Utifrån Alvesson och Sköldbergs (2017, s. 17) beskrivning av den kvalitativa forskningen, vilken bygger på subjektsform och forskarens tolkning, påverkar vi som studenter resultatet av den tematiska analysen. I linje med Alvesson och Sköldberg (2017) menar Braun och Clarke (2006, s. 84) vidare att forskaren som individ inte går att tänka bort. Att forskaren påverkar resultatet på grund av bakgrund, förkunskaper och kontext. Kopplat till denna studie kan vår förkunskap inom samhällsplanering bland annat ha påverkat vilka teman som valdes. Härav hade resultatet av den tematiska analysen kunnat resulterat i andra teman om någon annan utfört analysen över samma material. Den abduktiva ansatsen har vidare inneburit att det teoretiska ramverket i rapporten spelat roll för valen av teman. Detta eftersom vi velat skapa en GYF-modell utifrån ett teoretiskt perspektiv och därav delvis utgått från detta vid den tematiska analysen.
Fokusgrupp som metod har stärkt insamlingen av empirin från innehållsanalysen genom bidrag med ett planerarperspektiv, erfarenhet och kompetens inom samhällsplaneringen som inte kunnat erhållas genom textanalys. Fokusgruppen skapade således möjlighet att integrera perspektiv och tankar från verksamma på Norrköpings kommun avseende vad de ansåg behövdes i en grundläggande GYF-modell. Här kan valet av deltagare också ha påverkat resultatet, då andra deltagare från andra kommuner kunnat resulterat i andra synvinklar.
2.8 Källdiskussion
Övervägande del av källorna i denna rapport är vetenskapliga artiklar som är peer reviewed. Denna form av kvalitetsgranskning över vetenskapliga texter stärker källornas trovärdighet. Utifrån ett kritiskt synsätt har det funnits vissa brister i peer review systemet detta eftersom granskningar av artiklar kan vara olika omfattande och nyanserade. Dock är peer reviewed fortfarande den bästa kvalitetsgranskningen som finns i dagsläget (Carter, 2017, s. 233). Med grund i detta har varje vetenskaplig artikel i denna rapport granskats utifrån ett kritiskt synsätt.
Flertalet av källorna är daterade med årtal nära vår studie. Det har dock förekommit
användning av äldre källor från början av 2000-talet samt början av 1990-talet. Att använda och hänvisa till primärkällan anser vi stärker studiens trovärdighet trots en del källor av äldre karaktär. Källor som kan anses vara äldre har ytterligare analyserats avseende dess relevans kopplat till dagens situation i syftet att säkerställa en användning av relevant forskning och teoretiska begrepp. Exempel på en primärkälla av äldre karaktär är Becker och Mohren (1990). Denna källa är inte heller vetenskaplig men har omnämnts i flera vetenskapliga artiklar samt är primärkällan för begreppet Biotope Area Factor. Att hänvisa till primärkällan trots dess icke vetenskapliga karaktär ansågs viktigare än att hänvisa till en vetenskaplig men sekundärkälla. Andra icke vetenskapliga källor som använts är Naturvårdsverket och
Boverket. Naturvårdsverket har enbart används i rapportens inledning och anses relevanta för ämnet samhällsplanering. Boverket har använts för att stödja information om grönytefaktor i bakgrunden för att förtydliga användningen av grönytefaktor i Sverige och anses således relevant.
I denna rapport har de tre kommunala dokumenten gällande respektive kommun Stockholm, Göteborg och Malmös GYF-modeller analyserats i en innehållsanalys. Vid genomläsning och analys av de kommunala dokumenten är det viktigt att ha i åtanke att kommunala dokument inte är objektiva utan skriva för en specifik kommun, vilket funnits i åtanke vid
syftet med innehållsanalysen varit att studera vilka likheter och skillnader som finns mellan de tre modellerna. Hade syftet varit att utvärdera hur modellerna används i praktiken utifrån dokumenten hade ett mer kritiskt synsätt behövts.
3. Teori
I detta avsnitt presenteras den teoretiska utgångspunkten i rapporten vilket resiliens och ekosystemtjänster utgjort ramen för. Vidare ges även en fördjupning avseende de kulturella och reglerande ekosystemtjänsternas funktioner.
3.1 Resiliens och ekosystemtjänster
McPhearson, Andersson, Elmqvistoch Frantzeskaki (2015, s. 152–155) redogör för sambandet mellan ekosystemtjänster och resiliens (se figur 2). Detta genom att visa på hur stöd, skydd och integrering av ekosystemtjänster i
samhällsplaneringen ökar resiliensen, vilket vidare leder till en hållbar robust stad. I dagsläget menar författarna att kunskapen kring hur ekosystemtjänster i staden påverkas av
samhällsplaneringens processer är bristfällig och därav påverkar resiliensen negativt. För att uppnå hållbara, robusta städer krävs härav en integrering av ekosystemtjänster i samhällsplaneringen. Ytterligare är ekosystemtjänsterna viktiga ur
klimatanpassningssynpunkt. Genom att ekosystemtjänsterna kan bidra positivt
för att motverka utmaningar som exempelvis värmeöar och översvämning, vilket framtida klimatförändringar kan antas leda till.
De fördelar McPhearson et al. (2015) tar upp avseende urbana ekosystemtjänster innefattar att motverka översvämning, främja kylning samt hälso- och sociala aspekter exempelvis
rekreation och estetik. Således kan integrering av ekosystemtjänster i samhällsplaneringen verka positivt för att robusta staden och bidra till hållbara sociala, ekonomiska och ekologiska hållbarhetsaspekter. Avslutningsvis betonar McPhearson et al. (2015) vikten av att inom samhällsplaneringen tänka långsiktigt och att arbeta för både sociala, ekonomiska och ekologiska hållbarhetsaspekter avseende ett främjande av ekosystemtjänster för att uppnå en resilient stad (McPhearson, et al., 2015, s. 152–155).
3.2 Biologisk mångfald
I den snabbt föränderliga urbana staden där hårdgjorda ytor och barriärer skapas menar Colding (2007) att negativa konsekvenser för ekosystemtjänster uppstår. Det finns vidare flera olika typer av ekosystemtjänster, varav de stödjande är nödvändiga för ekosystemets existens. Störningar i form av markförändringar leder till att ekosystemens resiliens minskar, vilket i sin tur får konsekvenser för samhället. Markanvändningen blir därför central för att främja biologisk mångfald och bevara ekosystemtjänster. Colding (2007) presenterar ett
tillvägagångssätt, ekologisk markanvändningsplanering, för att främja ekosystemtjänster. Tillvägagångssättet innebär att områden som planeras ska integrera grön urban infrastruktur. I
Figur 2: Figuren visar överskådligt på hur integrering
av ekosystemets tjänster påverkar en städers resiliens (McPhearson, et al., 2015, s. 153)
sammanhanget används de två teoretiska begreppen landskapskomplettering och landskapsuppbyggnad. De två begreppen avser arters mobilitet i landskapet respektive behovet av olika livsmiljöer för arters överlevnad, det vill säga hur nära och effektivt arten kan ta sig mellan olika miljöer. Exempel på grön infrastruktur som forskning visat främjar landskapskomplettering och landskapsbyggnad är gröna innergårdar, träd, buskar samt dammar (Colding, 2007, s. 47–52).
Placering av grönstruktur intill befintliga stadsparker ger ytterligare positiva effekter för den biologiska mångfalden (Colding, 2007, s. 49–51). Detta eftersom gröna områden belägna nära varandra resulterar i en mer effektiv användning av
ekosystemtjänsternas olika funktioner. Stora områden med mycket hårdgjord yta, exempelvis industriområden, skapar en barriär som är ineffektivt i nyttjandet av ekosystemtjänsternas olika funktioner (se figur 3 a). I figur 3(b) illustreras hur grönstrukturen sammanfogas när grönytor av olika slag placeras bredvid varandra (Colding, 2007, s. 49).
Dammar med funktionen att hantera dagvatten kan också bidra positivt till den biologiska mångfalden. Detta
eftersom denna typ av blåstruktur kan skydda arterna enligt Hassall (2014, s. 199–200). I linje med Hassall (2014) har en studie av Moore och Hunt (2012, s. 6817) visat att över 50 arter kunde identifieras i en dagvattendamm.
3.3 Reglerande ekosystemtjänster
De tjänster som människan erhåller från ekosystem innefattar bland annat kulturella och reglerande. De reglerande ekosystemtjänsterna hjälper till att kontrollera klimatet och kan exempelvis sänka temperaturen på lokal nivå men även minska utsläppen av växthusgaser både lokalt och globalt. Att motverka översvämningar är också en reglerande ekosystemtjänst. Detta eftersom grönska kan rena och infiltrera dagvatten samt lagra vatten vid större
översvämningar (Leemans & De Groot, 2003, s. 5, 57–58).
Fortsättningsvis har Armson, Stringer och Ennos (2012, s. 248) genomfört en studie om reglerande ekosystemtjänster gällande hur temperaturen skiljer beroende på markunderlag i jämförelse med lufttemperaturen. Temperaturen mättes på fyra olika ytor: betongyta utsatt för sol respektive skugga och gräsyta exponerad för sol respektive skugga. Resultatet av studien visade att temperaturmätningar upp till 40 grader kunde avläsas för betongytan i solen och 28 grader för samma yta i skuggan. Avseende gräsytan utsatt för solexponering uppgick
temperaturmätningarna till 23 grader och 19 grader för samma yta i skuggan.
Lufttemperaturen under alla mätningar var 23,5–25 grader. Studien visade således att båda gräsytorna var svalare än lufttemperaturen oavsett sol eller skuggexponering medan båda betongytorna var varmare än lufttemperaturen (Armson, Stringer & Ennos 2012, s. 248).
Figur 3: Figuren visar på hur hårdgjorda ytor skapar
barriärer mellan ekosystemtjänster gentemot områden där gröna ytor sammanvävs (Colding, 2007, s. 49).
Gillner, Vogt, Tharang, Dettmann, och Roloff (2015) har tillika Armson et al. (2012) genomfört en studie som visar på grönstrukturens betydande effekt för att minska
temperaturer i urbana områden. Detta genom att betona vikten av att implementera träd i urbana områden för att reglera temperaturen vid varma sommardagar (Gillner, et al., 2015, s. 41). Precis som Armson et al. (2012) och Gillner et als. (2015) redogörelse för gröna markytor och träd menar Berardi, GhaffarianHoseini och GhaffarianHoseini (2014) att gröna tak är en effektiv åtgärd för att främja hållbarheten i den urbana staden. Gröna tak bidrar till att sänka temperaturen i området, motverka värmeöar, hantera dagvatten, bibehålla regnvatten, främja biologisk mångfald och motverkar buller. En fördel med gröna tak är att en effektiv
markanvändning kan ske i form av att oanvända takytor kan tas i anspråk (Villarreal, Semadeni-Davies, & Bengtsson, 2004, s. 297).
Beroende på typ av växtlighet kan vidare graden av fördelar med gröna tak variera (Berardi, et al., 2014, s. 417, 419–421). I linje med Gillner et al. (2015) presenterar William, Goodwell, Richardson, Le, Kumar och Stillwell (2016, s. 4) hur olika taktyper värms upp i figuren nedan (se figur 4). Resultatet indikerar att gröna tak genererar en betydligt lägre temperaturökning gentemot ett traditionellt tak.
Så kallade levande väggar kan framförallt generera luftrening och temperatursänkningar (Feng & Hewage, 2013, s. 95). Ytterligare visar forskning att produktion och underhåll av levande växtbeklädda väggar i princip utgör obefintliga utsläpp (Feng & Hewage, 2013, s. 96– 97).
Figur 4: Diagrammet visar på hur uppvärmning av olika typer av ytor ser ut över ett 24 timmars
Vilket markunderlag en yta erhåller spelar stor roll i dess effektivitet att absorbera dagvatten. Ytor bestående av endast grönstruktur absorberar 50% av dagvattnet och 10% beräknas rinna vidare via olika rinnvägar. I urbana områden där grönstruktur är obefintlig rinner 55 % av vattnet vidare via rinnvägar och endast 15% filtreras ner i marken. Grönstrukturen hjälper således till att hantera dagvattnet. Figuren nedan visar i vilken grad byggnader och grönstruktur påverkar hur stora rinnvägar som skapas av dagvattnet (se figur 5) (Federal Interagency Stream Restoration Working Group US, 1998, s. 3:23).
Stovin, Jorgensen och Clayden (2008, s. 308) fastställer att grönska har en viktig roll för den naturliga dagvattenhanteringen i urbana områden. Vidare betonar författarna faktumet att urbana träd i USA utifrån forskning ansetts kostnadseffektiva. Detta baserat på
implementering av urbana träd, vilket resulterat i att inte lika avancerade system för att hantera höga vattenflöden behövts i städerna (Stovin, et al., 2008, s. 308). Ytterligare redogör Rooney et al. (2015) för blåstruktur. Att dammar genererar positiva effekter avseende
dagvattenhantering samt fungerar förebyggande för översvämningar (Rooney, et al., 2015, s. 23).
3.4 Kulturella ekosystemtjänster
Kulturella ekosystemtjänster kan fortsättningsvis verka för säkerhet, främja människors hälsa, välmående och sociala interaktioner (Leemans & De Groot, 2003, s. 58). Grundat i stadens kulturella mångfald, ställs krav på att grönstrukturen också är mångfacetterad för att de kulturella ekosystemtjänsterna ska kunna främja sociala värden och hälsoaspekter för alla människor (Riechers, Barkmann & Tscharntke, 2016, s. 35–36). Detta eftersom forskning visat
Figur 5: Figuren visar hur vattnets rinnvägar och infiltration påverkas av hur mycket grönfaktor som
att kön, bakgrund och ålder spelar roll för vilken grönstruktur som uppskattas. Att människors uppfattning och behov skiljer avseende grönstrukturen i staden (Plieninger, Dijks, Oteros-Rozas & Bieling, 2013, s. 125–126).
Fortsättningsvis är kulturella ekosystemtjänster i staden viktiga för människor avseende grönstrukturens estetiska upplevelsevärden och möjliggörande för rekreation. Ytterligare kan kulturella ekosystemtjänster kopplas till samhällsplaneringens roll för att främja en social hållbarhet. Detta genom att belysa vikten av att planera för implementering av grönstruktur i områden för att främja den estetiska bilden och attraktiviteten i området. Grönstruktur i städer bidrar vidare till ökad kontakt med och kunskap om naturen (Riechers, Barkmann,
Tscharntke, 2016, s. 35–37). Köhler et al. (2002) menar tillika att gröna tak bidrar till ett estetiskt värde. Genom att gröna tak exempelvis kan möjliggöra för rekreation och sociala värden i form av en restaurang med grönyta, vilket annars är en utmaning i den urbana staden med begränsad markyta (Köhler, et al., 2002, s. 384). Avslutningsvis har forskning visat att blåstruktur är centralt för de kulturella ekosystemtjänsterna estetik, utbildning och rekreation (Plieninger, Dijks, Oteros-Rozas & Bieling, 2013, s.122–129). Rooney et al. (2015, s. 23) tillägger även att en dagvattendamm kan implementeras ur ett estetiskt perspektiv.
4. Resultat
I denna del presenteras resultatet av den insamlade empirin från innehållsanalysen och fokusgruppen med Norrköpings kommun.
4.1 Innehållsanalys
Nedan redogörs och analyseras för de teman som tagits fram genom den tematiska analysen. Temana tillämpningsområde och uppbyggnad ämnar kritiskt analysera och jämföra de tre grönytefaktor-modellerna. Ytterligare analyseras modellerna genom temana: sociala värden, klimatanpassning och biologisk mångfald. De valda temana kopplas till det teoretiska
ramverket om resiliens. Ytterligare utgörs temana av intressanta aspekter att kritiskt jämföra mellan modellerna.
4.1.1 Tema tillämpningsområde
De olika GYF-modellernas tillämpningsområden är avgörande för hur modellerna används i Stockholm Stad, Göteborg Stad och Malmö Stads kommun. Ytterligare kan kunskap om olika tillämpningsområden, utifrån kommunernas modeller, kopplas till vilket tillämpningsområde som anses mest relevant för en grundläggande GYF-modell. Härav har begreppet
tillämpningsområde valts som tema. Nedan presenteras en tabell över skillnaderna för respektive modells tillämpningsområde (se figur 6).
Stockholm Göteborg Malmö
Tillämpningsområde: Kvartersmark Kvartersmark Allmän platsmark & kvartersmark Figur 6: Tabellen presenterar respektive kommunal GYF-modells tillämpningsområde.
Stockholm Stads GYF-modell ska tillämpas i alla typer av exploateringsprojekt avseende kvartersmark i kommunen. Verktyget syftar primärt till att användas i detaljplaneprocessen vid nybyggnation och ombyggnation av exempelvis bostäder, skolor och kontor. Beroende på hur bebyggd den specifika tomten är krävs en specifik anpassad grönytefaktor. Exempelvis krävs en GYF-faktor på 1,0 om mindre än 50% av tomten är bebyggd. Gällande tomter bebyggda mer än 70% krävs istället en minimi GYF-faktor på 0,4 (Stockholm Stad, 2015, s. 8).
Malmö Stad riktar sin GYF-modell till planerare, byggherrar och arkitekter för kvartersmark. Kommunen använder i likhet med Stockholm, sin grönytefaktor-modell vid planbestämmelser avseende detaljplanering. Modellen används även inom bygglovsprocessen för att säkerställa att grönytefaktorn tillgodoses. Ytterligare kan grönytefaktorn i linje med Stockholms GYF anpassas för att användas vid olika typer av exploateringsprojekt. I likhet med Stockholms modell, varierar kravet för grönytefaktorn beroende på vilken typ av bebyggelse som ska uppföras. Exempelvis ska bostäder och blandad stadsbebyggelse uppnå 0,6 i grönytefaktor, medan det för bebyggelse i form av handel och kontor är 0,5 (Malmö Stad, et al., 2014, s. 7).
Göteborg Stads modell skiljer sig från övriga modeller i hänseendet att kommunen valt att integrera alla områden i staden. Det vill säga även allmän platsmark. De andra
GYF-modellera fokuserar endast på kvartersmark och utelämnar allmän platsmark. Göteborg menar att även allmän platsmark kan utgöra utsatta platser för miljöutmaningar likväl som
som exploatörernas. Modellen ska främst användas i detaljplaneprocessen men kan också tillämpas inom översiktsplaneringen eller bygglov (Göteborg Stad, 2018 s. 11).
4.1.2 Tema uppbyggnad
GYF-modellerna är uppbyggda på olika sätt, vilket haft betydelse för vilka del- och
tilläggsfaktorer som integrerats. Exempelvis kan modellerna utgå från ett större fokus på del- och tilläggsfaktorer för klimatanpassning alternativt ett socialt perspektiv. De likheter och skillnader som finns mellan GYF-modellernas uppbyggnad blir således intressant att analysera kopplat till framställningen av en grundläggande GYF-modell. I tabellen nedan presenteras de likheter och skillnader avseende uppbyggnad, delfaktorer och tilläggsfaktorer (se figur 7).
Stockholm Göteborg Malmö
Uppbyggnad: Arbeta för att skapa
områden med balans mellan fyra teman
Arbeta för att bemöta sex miljöutmaningar
Arbeta för att bemöta nio stadsutmaningar
Delfaktorer: Uppdelade i kategorierna
grönska och vatten
Kategoriserade efter markanvändningstyp Uppdelade i kategorierna växtbäddar och hårdgjorda ytor Tilläggsfaktorer: Fördelade i fyra kategorier
kopplade till de fyra temana.
Inga Fördelande i
kategorierna grönska och
dagvattenhantering
Figur 7: Tabellen presenterar de tre kommunala GYF-modellernas uppbyggnad, delfaktorer och
tilläggsfaktorer.
Figuren nedan presenterar Stockholms modell genom att redovisa kopplingen mellan de olika delfaktorerna lodrätt i ruta 1 och de fyra temanas tilläggsfaktorer i spalterna numrerade 2-5 (se figur 8). Stockholms GYF-modells uppbyggnad utgörs av fyra teman: biodiversitet, rekreativa värden, klimatanpassning och ljudkvalitet.
Figur 8: Figuen visar på hur Stockholm i sin GYF-modell valt att presentera delfaktorskategorin.
Grönska samt dess tilläggsfaktorer utifrån de förvalda temana Biologisk mångfald, Sociala värden, Klimatanpassning och Buller (Stockholm Stad, 2015, s. 14).
I dokumentet sammankopplar Stockholm biodiversitet till biologisk mångfald och rekreativa värden till sociala värden. Varje tema ska uppnå 60% av sin maximala grönytefaktor för att balans ska erhållas mellan temana (Stockholm Stad, 2015, s. 11). Fortsättningsvis är
Stockholm den enda modellen av de tre, som valt att integrera ett socialt tema i sin modell. Modellen består av delfaktorer för grönska och vatten. I tabellen ovan visas enbart
delfaktorerna för grönskan (se spalt nummer 1 längst till vänster i figur 8).
Utifrån delfaktorerna har vidare fyra olika kategorier av tilläggsfaktorer skapats, vilka är anpassade efter de fyra temana, se spalt 2–5 i figuren ovan (Stockholm Stad, 2015, s. 14–15). I jämförelse med Stockholms modell utgår Malmös modell istället från deras
stadsutmaningar. De sammanställda utmaningarna innefattar: finpartiklar,
luftsammansättning, dagvattenhantering, filtrering, temperatur och luftfuktighet, solskydd, vindskydd, ljuddämpning samt välbefinnande och hälsa. Härav finns ett fokus i modellen avseende att möta stadens miljöutmaningar exempelvis genom att förbättra luftkvalitén, lokalklimatet och boendemiljön. Modellen delas upp i delfaktorer för växtbäddar och hårdgjorda ytor som specificeras med bland annat olika djup för växtbäddar och efter vilken filtreringsförmåga den hårdgjorda ytan har. Utöver delfaktorerna finns även tilläggsfaktorer för grönska och dagvattenhantering. Tilläggsfaktorerna innefattar olika typer av grönska och modeller för dagvattenhantering. I figuren nedan ges exempel från Malmös modell där delfaktorer för växtbädd och tilläggsfaktorer för dagvattenhantering presenteras (se figur 9) (Malmö Stad, et al., 2014, s. 4, 8–12). Till skillnad från Stockholms modell finns ingen tydlig koppling mellan modellens del- och tilläggsfaktorer och stadens utmaningar.
Figur 9: Figuren visar på ett urval olika del- och tilläggsfaktorer som Malmö valt att integrera i sin
Göteborgs modell är uppbyggd efter hur väl ytorna har förmåga att möta och hantera sex förbestämda miljöutmaningar. Härav kan uppbyggnaden liknas med Malmös modell. De miljöutmaningar som presenteras är: tillgång till rekreationsmiljöer, dagvattenhantering, luftkvalitet, buller, lokalklimat och biologisk mångfald. Ytterligare är varje miljöutmaning i Göteborgs modell kopplad till de typer av grön- och blåstruktur samt ekosystemtjänster som stödjer ett arbete mot utmaningen (se figur 10) (Göteborg Stad, 2018 s. 9). Jämfört med Stockholm och Malmös modeller kan konstateras att Göteborgs är av mer övergripande karaktär. Fortsättningsvis presenterar Göteborg en tabell på hur olika typer av
markanvändning exempelvis gator och parker kan värderas, vilka skulle kunna beskrivas som delfaktorer (Göteborg Stad, 2018 s. 21).
4.1.3 Tema sociala värden
Eftersom sociala värden utgör ett av de fyra temana i Stockholms modells uppbyggnad finns ett socialt perspektiv integrerat. Tilläggsfaktorer under temat utgörs exempelvis av
gemenskaphetsytor i form av terrasser, odlingsmöjligheter samt fruktträd. I den löpande texten klargör Stockholm för kopplingen mellan grön- och blå strukturens centrala roll för sociala värden, vilket citatet nedan belyser (Stockholm Stad, 2015).
Det kan handla om skönheten i ett gammalt träd, fågelsång, tidsperspektiv genom årstidsväxlingar, vindsus i trädkronor, utsikt över ett grönt tak m.m. Gröna miljöer lockar till utevistelse och samvaro. Odling skapar mötesplatser och bidrar till integration. Inte minst för de små barnens lek och lärande är ekosystemtjänsterna på den bostadsnära gården och förskolegården viktiga. I en tätt bebyggd miljö räcker det inte med gröna gårdar. Även tak, väggar och balkonger behöver utnyttjas för grönska. (Stockholm Stad, 2015, s. 7)
Figur 10: Figuren visa på hur Göteborg valt att sammankoppla sina sex miljöutmaningar med grön
och blåfaktorer som vilka ekosystemtjänster som hjälper till i arbetet mot utmaningarna (Göteborg Stad, 2018, s. 9).
Citatet lyfter fram grönstrukturens bidrag till estetik, utbildningsvärde, rekreationsmöjligheter och främjad social samvaro. Ytterligare betonas vikten av grönska i en tätbebyggd stad eftersom grönska bland annat bidrar positivt för folkhälsan vid värmeböljor (Stockholm Stad, 2015, s. 7). Göteborg och Malmös modeller har ingen anknytning till sociala värden, varken i deras modell eller i rapporternas löpande text. Härmed kan inte Göteborg eller Malmös modellers uppbyggnad eller delfaktorer kopplas till ett socialt perspektiv. Det finns inte heller någon anknytning till begreppet sociala värden eller liknande beskrivningar i rapporterna, vilket härav är en stor skillnad mot Stockholms modell (Göteborg Stad, 2018; Malmö Stad, et al., 2014; Stockholm Stad, 2015).
4.1.4 Tema biologisk mångfald
En koppling till biologisk mångfald finns i samtliga modeller. I Stockholms modell utgör biologisk mångfald ett av de fyra temana och i Göteborgs modell en av de nio
miljöutmaningarna (Göteborg Stad, 2018, s. 9; Stockholm Stad, 2015, s. 14). Malmö integrerar inte begreppet biologisk mångfald i modellen. Dock kan tilläggsfaktorerna gröna tak och växtbädd på bjälklag kopplas till biologisk mångfald, där Malmö exempelvis redogör för biologiskt aktiv grönska. Ytterligare redogör Malmö för biologisk mångfald i den löpande texten, men enbart på ett ställe där grönska beskrivs som viktigt för att främja den biologiska mångfalden (Malmö Stad, et al., 2014,).
Exempel på tilläggsfaktorer under temat biologisk mångfald i Stockholms modell är:
habitatsstärkande åtgärder, träd av olika slag, gröna tak, gröna väggar, gröna balkonger samt dammar. Citatet nedan belyser vidare Stockholms arbete med biologisk mångfald.
“Stadens arbete med biologisk mångfald inriktar sig på att upprätthålla en variation av naturtyper, där ek- och ädellövskog, barrskog, naturstränder och våtmarker prioriteras.” (Stockholm Stad; 2015, s. 33)
Utifrån citatet förstås att en varierad grönstruktur är viktig att beakta för att främja den biologiska mångfalden utifrån Stockholms rapport. Ytterligare kan viss typ av grönstruktur exempelvis ekmiljö eller en blomsteräng bidra till högre kvaliteter för den biologiska mångfalden jämfört med andra typer av grönska. Precis som Stockholm beskriver vikten av olika typer av grönstruktur, menar Göteborg att den biologiska mångfalden främjas mer eller mindre beroende på vilken typ av grönstruktur som implementeras i ett område. Slutligen redogörs för vikten av biologisk mångfald i syftet att ekosystemtjänster ska kunna existera (Göteborg Stad, 2018, s. 6,16; Stockholm Stad, 2015, s. 6, 18, 33, 42).
4.1.5 Tema klimatanpassning
Fortsättningsvis finns ett gemensamt centralt fokus på klimatanpassning avseende de tre modellerna. I Stockholms modell sammankopplas grön infrastruktur till en robust stad vilket citatet nedan belyser.
“Ett sammanhållet nät av parker, grönskande gator och platser sammankopplat med kvartersmarkens grönska på gårdar, tak och husfasader är en viktig förutsättning för att skapa en hållbar och robust stadsmiljö” (Stockholm Stad, 2015, s. 3).
Citatet visar även på Stockholms förståelse för innebörden av grönskans centrala roll kopplat till en hållbar stad. Exempel på tilläggsfaktorer utifrån Stockholms tema som utgår från ett klimatanpassningsperspektiv är: gröna tak, gröna väggar, grön markyta, vattenansamling för dagvattenhantering och träd med skuggningseffekt (Stockholm Stad, 2015, s. 14). Malmö nämner inte begreppet klimatanpassning eller robust stadsmiljö som Stockholm. Däremot betonas vikten av en hållbar stad, att främja mikroklimatet, förbättra luftkvaliteten,
hushållning med vatten och att främja grönstruktur. (Malmö Stad, et al., 2014, s. 6). Härav kan Malmös GYF-modell ändå antas syfta till att klimatanpassa staden. I linje med Malmö,
nämner inte heller Göteborg begreppet klimatanpassning. Deras modell utgår från ett antal miljöutmaningar vilka ska mötas med åtgärder i form av blå- och grönstruktur (Göteborg Stad, 2018). Exempelvis på grönstruktur som tas upp är grönska på tak, väggar och markyta som genererar skuggningseffekter, kylning samt bättre luftkvalitet (Göteborg Stad, 2018, s. 9) Härav kan även Göteborgs modell anses innebära ett främjande för klimatanpassning.
Avslutningsvis har samtliga dokument redogjort för dagvatten i relation till genomsläpplighet och grönstruktur samt olika underlag ur ett klimatanpassningsperspektiv (Göteborg Stad, 2018, s. 7–9; Malmö Stad, et al., 2014, s. 9; Stockholm Stad, 2015, s. 25).
4.2 Fokusgrupp
I denna del presenteras resultatet av fokusgruppen med tjänstemännen på Norrköpings kommun, vilket kompletterar och förstärker resultatet från innehållsanalysen med ett planerarperspektiv. Först redogörs för de tre diskussionsfrågorna som presenterats i metodavsnittet. Därefter för diskussionen kring del- och tilläggsfaktorerna samt balansen mellan funktion och detaljeringsgrad kopplat till temana från innehållsanalysen: sociala värden, biologisk mångfald och klimatanpassning.
4.2.1 Diskussionsfrågor
Utifrån diskussionsfrågan: Vilket användningsområde bör GYF-modellen ha? var
tjänstemännen eniga. Resultatet innebar en enighet från tjänstemännen angående att modellen skulle innefatta kommunalägd mark och inte enbart kvartersmark. Här menade planerarna att kommunen har en lika viktig roll som byggherrar avseende att stärka grönskan i staden och att en GYF-modell därmed även bör innefatta kommunens mark. Hur denna modell skulle kunna se ut eller om det skulle krävas två modeller ansågs dock osäkert att kunna avgöra vid detta tillfälle. Avseende frågan: Vilken funktion ska den grundläggande GYF-modellen fylla? Gavs flera resultat. Tjänstemännen var eniga om att ett socialt perspektiv var viktigt att integrera i en GYF-modell. Vidare ansågs grönytefaktor som planeringsverktyg viktigt i syftet att fungera som incitament för byggherrar gällande att bevara befintlig grönska. Planerarna konstaterade även att en GYF-modell bör syfta till att generera en mer nyanserad metod för att förbättra arbetet med att främja en varierad grönska kopplat till samhällsplaneringen. Fortsättningsvis var tjänstemännen eniga om ett fokus på att bevara befintliga träd och grönska avseende modellens funktion. Därefter diskuterades den sista frågan: Vilka utmaningar skulle en grundläggande modell kunna bemöta kopplat till resiliens?
Tjänstemännen redogjorde här för att olika områden i en stad innefattar olika utmaningar gällande grönska och klimatanpassning. Exempel som lyftes var industrimark med mycket hårdgjord yta samt områden med höga gröna värden exempelvis trädalléer och blandad
grönstruktur. Ytterligare ansågs en utmaning vara att integrera grönska i stadens centrum samt att bevara och plantera träd, eftersom det tar lång tid innan ett träd vuxit upp. Denna
diskussion resulterade i att modellen ur ett planerarperspektiv bör ha tyngd på att bevara grönska i form av naturmark och träd. Ytterligare konstaterades ett främjande av en varierad grönstruktur, kopplat till områdens utmaningar och ett klimatanpassningperspektiv, viktigt. 4.2.2 Del- och tilläggsfaktorer
Resultatet av fokusgruppen avseende diskussionen kring del- och tilläggsfaktorer utifrån de tre kommunala modellerna innebar att delfaktorerna träd och naturmark ansågs viktiga att integrera i en grundläggande GYF-modell. Utifrån de tre temana bedömdes träd bidra positivt till sociala värden, biologisk mångfald och klimatanpassning. Vidare ansågs tilläggsfaktorerna bevarade träd, stora träd och nya träd viktiga. Tjänstemännen menade här att ett träd som
bevaras är viktigare än ett nytt träd, vilket främst konstaterades utifrån temat biologisk
mångfald. Ytterligare fanns en enighet kring att stora träd är viktigare än små eftersom kronan på ett stort träd genererar mer skuggeffekter, vilket tjänstemännen menade är positivt både ur klimatanpassningssynpunkt och för sociala värden. Olika djup på växtbädd i form av
tilläggsfaktorer ansågs också betydelsefullt i syftet att uppnå en djupare växtbädd, vilket främjar fler funktioner i form av dagvattenhantering och biologisk mångfald.
Ytterligare gavs resultat från fokusgruppen på faktorer som inte bör integreras i en GYF-modell utifrån planerarnas perspektiv. En delfaktor som inte ansågs relevant var gröna balkonger, eftersom tjänstemännen utifrån ett planerarperspektiv konstaterade att det inte går att reglera sådana detaljer i bygglov- och exploateringsprocessen.Här lyftes kritik mot existerande GYF-modellers komplexitet avseende att kan vara svåra att tillämpa för tjänstemän i bygglov- och exploateringsfasen samt av byggherrar. Utifrån diskussionen konstaterades en rädsla för att värderingssystem och en hög detaljeringsgrad genererar stor tidsåtgång till att förstå och göra beräkningar. Ytterligare bedömdes även gröna tak och väggar ge en marginell positiv fördel för sociala värden, den biologiska mångfalden och klimatanpassning jämför med delfaktorerna träd och naturmark. Dock diskuterades att gröna tak skulle kunna vara positivt i ett område med begränsad markyta, där andra grönytefaktorer är svåra att implementera. Avseende dagvattenhantering kopplat till klimatanpassning
betonades vikten av att integrera olika typer av markunderlag i modellen i form av delfaktorer ur ett planerarperspektiv. Att olika underlag och djup bidrar olika mycket till
dagvattenhantering och att det därför blir viktigt att specificera underlag och djup i en GYF-modell.
Tjänstemännen gav också egna förslag på delfaktorer vilka utgjordes av: ekmiljö, potentiell ekmiljö, nya träd samt bevara gamla trädalléer och träd. Att tjänstemännen satte förslagen som delfaktorer berodde bland annat på diskussionen avseende balansen mellan funktion och detaljeringsgrad, vilket avslutade fokusgruppen. Här var tjänstemännen eniga i frågan
angående att modellen skulle hållas enkel i syftet att kunna implementeras i bygglov- och exploateringsprocessen. I sammanhanget lyftes frågan om tilläggsfaktorer var relevanta eller om ett större antal delfaktorer, där olika trädtyper och djup skulle ingå, hade genererat i en enklare mer användarvänlig modell. Kopplat till denna diskussion redogjordes även för vikten av att modellen framställs med ett fokus på långsiktighet. Utifrån denna synvinkel ansågs därför många tilläggsfaktorer för detaljerade, exempelvis baggholkar.
Diskussionen kring del- och tilläggsfaktorer samt vilken detaljeringsgrad modellen ska erhålla resulterade i en enighet hos planerarna kring att modellen bör hållas enkel och att faktorer som gröna balkonger och baggholkar därmed bör exkluderas. Ytterligare kunde utifrån fokusgruppen konstateras att naturmark, olika kategorier av träd samt grön markyta i form av växtbädd utgjorde de mest centrala faktorerna. Dock kunde inget beslut tas angående vilka faktorer som skulle utgöra delfaktorer och vilka som skulle utgöra tilläggsfaktorer. Det fanns även en diskussion kring om tilläggsfaktorer är nödvändigt i syftet att hålla modellen enkel och användarvänlig.
5. Analys
I avsnittet presenteras en analys över studiens modellutveckling genom att resultatet från innehållsanalysen och planerarperspektivet från fokusgruppen analyseras. Detta i relation till det teoretiska ramverket om resiliens och ekosystemtjänster, vilket genomsyrar hela avsnittet i syftet att undersöka vilka grönytefaktorer som studiens grundläggande modell ska innehålla för att bidra till högre resiliens i staden. Analysen resulterar i en presentation av studiens framtagna modell genom att tre tabeller med delfaktorer utifrån perspektiven sociala värden, biologisk mångfald och klimatanpassning presenteras. Ytterligare finns hela studiens
framtagna modell presenterad i bilaga 2.
5.1 Social hållbarhet
De kulturella ekosystemtjänsterna i stadens olika områden bidrar till betydelsefulla sociala värden, vilket främjar den sociala hållbarheten. För att en stad ska kunna utvinna de positiva aspekterna hälsa- och välbefinnande, social interaktion, estetik,
utbildning och rekreationsvärden krävs utifrån forskning ett främjande av de kulturella ekosystemtjänsterna. Detta genom att bevara och utveckla diversitet i grönskan samt skapa eller anpassa blå- och grönstruktur för social interaktion (Leemans & De Groot, 2003, s. 58; Plieningeret, al., 2013, s. 125–126; Riechers, et al., 2016, s. 35–37). För att uppnå hög resiliens blir det utifrån McPhearson et al. (2015, s. 155) viktigt att integrera ett socialt hållbarhetsperspektiv. Detta eftersom sambandet mellan hållbarhet och resiliens innefattar alla tre hållbarhetsaspekter. Härav är det utifrån forskningen betydelsefullt att implementera grönytefaktorer som främjar de kulturella ekosystemtjänsterna i studiens modell för att den ska främja resiliens.
Kopplat till innehållsanalysen har Stockholm integrerat ett socialt perspektiv i sin modell, vilket resulterat i en del andra GYF-faktorer jämfört med Göteborg och Malmös modeller. Utifrån McPhearson et al. (2015) kan konstateras att Stockholms modell därav har större möjligheter att uppnå hög resiliens jämfört med Göteborg och Malmös modeller. I linje med Stockholms GYF-modell ansåg vidare tjänstemännen på Norrköpings kommun att det sociala perspektivet är viktigt att integrera i en GYF-modell. En faktor som togs upp i sammanhanget var öppna gröna ytor för social interaktion och problematiken att få exploatörer att
implementera sådana grönytor i staden. Baserat på forskning, innehållsanalysen och fokusgruppen anses därmed en modell som inte bidrar till bättre socialt välmående för människorna i staden, inte heller kunna främja resiliensen i staden. Således togs beslut att integrera ett socialt perspektiv i studiens modell, eftersom modellens syfte är att bidra till högre resiliens.
Att enbart anpassa modellen efter reglerande ekosystemtjänster i syftet att klimatanpassa staden, hade kunnat resulterat i en modell där enbart grönstruktur för dagvattenhantering och temperaturreglering implementeras. Således skulle de estetiska, utbildande, hälsofrämjande och rekreativa värdena som de kulturella ekosystemtjänsterna genererar i försummas. Genom att implementera ett socialt perspektiv kommer ett större fokus avseende att beakta dessa värden kopplat till grönytefaktorer finnas i studiens grundläggande modell.
Ytterligare möjliggörs härmed för synergieffekter i linje med Meerow och Newells (2017, s. 71–72) redogörelse. Genom att exempelvis ett grönt tak eller en grön markyta implementeras i syftet att klimatanpassa staden kan grönytefaktorn samtidigt anpassas för att kunna användas som gemenskahetsyta. Därmed kan grönytefaktorn generera synergieffekter genom att bidra positivt för sociala värden samtidigt som den klimatanpassar staden.
