This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit
creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se/
Stenar mot automatvapen
I byn Jayyous på norra Västbanken byggdes den israeliska muren 2003, tvärs över byns jordbruksmark. Bönderna är nu avskurna från drygt tre fjärdedelar av sin mark. Muren har inneburit en ekonomisk katastrof för den här byn liksom så många andra.
I Jayyous bor Jihad, 14 år. Han är en allvarlig, tystlåten pojke – numera.
För en vecka sedan blev han skjuten i benet av israeliska soldater. Han var på väg hem efter att ha uträttat ett ärende åt sin far när han träffade några kompisar som stod och ropade åt en grupp soldater som kommit körande i dalen nedanför byn. Klockan var inte mer än fyra-halv fem på eftermiddagen men Jihad berättar att militären kommer vilken tid som helst nu, inte bara på nätterna som tidigare. Så gott som varje dag gör de räder in i byn, utfärdar utegångsförbud och hotar att stänga av all el- och vatten tillförsel.
Ett par av pojkarna började kasta sten mot soldaterna, Jihad vill inte säga om han var en av dem men egentligen är det oväsentligt, soldaternas jeep befann sig minst 500 meter ifrån pojkarna och deras stenar kunde inte nå ens halvvägs. Då sköt soldaterna. Ett skott träffade Jihad i högerbenet.
Ett annat skott studsade först i marken och träffade sedan en annan pojke i halsen. Han klarade sig med en otäck skråma medan Jihad fördes med ambulans till sjukhuset i Qalqilya, en närbelägen stad. Läkarna har försäkrat att benet kommer att bli bra med tiden men Jihad har ont och får inte belasta benet så han kan inte gå till skolan och missar därmed sina slutprov för terminen. Han är orolig för studierna och säger att han gick till skolan ändå häromdagen för att göra ett prov.
Jihads familj har anmält händelsen men problemet är att det saknas vittnen. Ingen av de andra pojkarna eller de unga män som bar Jihad till ambulansen vågar vittna om vad de såg, av rädsla för repressalier.
Vardag i laglöst land
I den lilla staden Azzoun träffar jag en bonde som några veckor tidigare blivit brutalt misshandlad av israeliska soldater. Han kom till den grind i muren som öppnas en timme varje morgon och eftermiddag för att släppa igenom bönder till sin mark på andra sidan och väntade på att få sitt ID- kort och tillstånd kontrollerat. När det blev hans tur frågade en av de tjänstgörande soldaterna: ”Tillhör du Fatah eller Hamas?” Ingetdera, svarade mannen. ”Kom igen nu, är du Hamas eller Fatah?!” ”Det är inte din uppgift att fråga mig om min politiska tillhörighet”, svarade mannen på perfekt hebreiska, ”din uppgift är att kontrollera mitt ID-kort och tillstånd”. Soldaten svarade med ett hårt slag i bakhuvudet, sedan ett i
1
pannan. Slag efter slag följde, av flera soldater som samlats runt mannen.
Till slut var han medvetslös. När han hämtat sig ringde han en vän som i bil körde honom till sjukhus. Ingen av soldaterna gjorde ens en ansats att hjälpa honom eller försäkra sig om att han levde. Händelsen är anmäld, den här bonden är en mycket modig man. Inget svar har kommit från den israeliska armén.
Barn i fängelse
I Tulkarems flyktingläger bor Mohammed, 18 år. För sex månader sedan släpptes han ur israeliskt fängelse efter att ha avtjänat ett tvåårigt straff.
Han sattes i fängelse som 16-åring vilket är förbjudet enligt
Barnkonventionen, som Israel har ratificerat, men inte alls ovanligt bland palestinska barn, som med hjälp av israeliska militärlagar kan arresteras från 12 års ålder. Enligt den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem satt 296 minderåriga palestinier i israeliskt fängelse i december 2007. Fängslade barn och deras israeliska och palestinska advokater vittnar om att barnen tvingas erkänna brott som de inte begått samt att de utsätts för både tortyr och förnedrande behandling under
fängelsetiden.
Mohammeds brott var att han pratat med en kompis om att de borde göra något mot de israeliska soldaterna som kommer in i lägret så gott som varenda natt. Hur militären fått reda på samtalet vet han inte, vill kanske inte veta. Kollaboratörer finns det gott om men vem vill tro det om sin bästa kompis?
Mohammeds ögon är vuxna och oändligt sorgsna. Han berättar sakta och tyst om tortyr och omänskliga förhållanden under fängelsetiden men säger att han helst vill glömma. Nu är han fri, äntligen. Men för hur länge? Han vet att sannolikheten för att han när som helst grips igen är stor. Ska han få chans att avsluta sina studier och skaffa sig ett yrke, eller är han stämplad för livet?
En som delar Mohammeds farhågor inför framtiden är Farah, 22 år. Hon greps vid en checkpoint, av israeliska militären kontrollerad vägspärr, mellan de palestinska städerna Nablus och Tulkarem när hon var 16 år. I väskan bar hon bland mycket annat en kökskniv. Tre års fängelse följde.
Hur många andra finns det i Palestina som bär på samma erfarenheter som Mohammed och Farah? Hur många fler barn ska sättas i fängelse innan omvärlden säger ifrån?
Spillror av ett liv
- Ser du, det här är israelerna! Det här, det här är israelerna, säger en man och sveper med handen ut över vad som tidigare var ett hem, nu liknar det mest en stor skräphög med murbruk, plåt, smutsiga kläder, sönderslagna möbler och glasskärvor om vartannat. Runtom i bråten gräver barn, kvinnor och män efter sina ägodelar, i hopp om att kanske hitta något som fortfarande är helt.
Fram till igår natt bodde här en familj. Nu har de förlorat inte bara sitt hus och sin nyligen inköpta bil som ligger hopknycklad vid sidan om det
2
nu raserade huset, de har också förlorat en son och en bror. Han blev 24 år gammal. Klockan fyra igår natt kom den israeliska armén till familjens hem, beordrade alla familjemedlemmar ut ur huset. Männen
handfängslades och försågs med ögonbindlar. Alla utom äldste sonen Iyad, som först fick lägga sig ned på marken med händerna över huvudet, sedan fördes han iväg med soldaterna. De placerade Iyad längst fram, bakom honom gick soldater med laddade vapen i hand runt i grannskapet för att leta efter Iyads bror. En säkerhetsåtgärd om någon skulle få för sig att angripa soldaterna. Det kallas att använda sig av mänskliga sköldar, förbjudet enligt internationell lag. Till slut fann de brodern och Iyad hörde skotten och broderns sista skrik. När familjen senare fann kroppen var den sönderskjuten, med ett hål där huvudet en gång satt.
Innan militären drog sig tillbaka klockan sex på morgonen, demolerade de familjens hus. En bulldozer slet huset sönder och samman. Nu går stora som små familjemedlemmar runt bland bråten och söker spillrorna av sitt forna liv. De har inte ens tid att sörja sin son, sin bror, de får fälla sina tårar medan de arbetar med att rädda vad som räddas kan.
Mamman och brodern berättar om den unge mannen som militären sköt till döds för att han misstänktes vara medlem av Jihad Islamiya. Han tillhörde Fatah-partiet, berättar de, det vet alla. Han var visserligen emot den israeliska ockupationen som alla andra men han var inte militant, han höll sig hemma med sin familj. Om en vecka skulle hans storebror ha gift sig men bröllopet är nu inställt på obestämd tid. De yngre bröderna som står där i ruinerna av sitt hem och ser sin mor och sin far gråta, vad ska det bli av dem? Vilken väg kommer de att välja?
Johanna Wallin
3
