2007-03-19 15:42 CET
Vargangrepp i gamla Ryssland
Det väsentliga med den här rapporten är inte att bevisa att vargen är extremt farlig för människor. Däremot beskriver den hur vargen väljer sitt byte när den väl attackerar människor. Genom att använda denna kunskap kan man hoppas att vi slipper att någon upplever tragedin att förlora ett barn på den biologiska mångfaldens altare. Calle Seleborg. Likenäs den 19 mars 2007. S.
Korytin, Doktor i biologi Professor Föreståndaren för avdelningen för ekologi och etologi, Vetenskapligt forskningsinstitut för jaktbruk och djuruppfödning i Sovjetunionen Från tidningen ”Ohota i ohotnichje hoziajstvo” (”Jakt och
jaktbruk”), 1990, 6, 6-7. Vargangrepp på människor har varit en av de mest fruktade olycksriskerna i gamla Ryssland. Bara under tre år, från 1849 till 1851, dödades 260 vuxna och 110 barn (Lazarevskij, 1876). Man förde en officiell statistik i årsrapporter från guvernörer (styresmän för provinser i gamla Ryssland). I tabellen med folkdödlighet av olika orsaker fanns det en särskilt rad ”Antal uppätna av rovdjur”. Efter revolutionen publicerades ingen statistisk om vargöverfall i Ryssland. Men information om enstaka
vargöverfall på människor dök upp i pressen då och då (Kuzmitch, 1925;
Barabash-Nikiforov, 1928; Timofeev, 1949; Korneev, 1950; Serzhanin, 1955;
Shnithikov, 1957; Marvin, 1959; Nazarova, 1978; Peskov, 1979,; Zhumadilov och Makhmutov, 1979; Osmolovskaja och Priklonskij, 1979; Boldenkov, 1980;
Janshin, 1980; Garbuzov och Janschin, 1980; Tscherkasskij, 1985). I
verkligheten var det fenomenet mycket mer omfattande: M. P. Pavlov (1965, 1989) publicerade tidigare okända fakta som samlats av P. A. Manteifel, G. P.
Kamenskih och honom själv och handlade om massöverfall av vargar på människor (mest barn) i flera landsområden, mestadels under andra världskriget och strax efter. Etthundratre fall var dokumenterade. Bland biologer i väst fanns tron att enbart rabiessjuka vargar kan ge sig på människor. Samma åsikt har många zoologer och jaktexperter i vårt land.
Detta beror på att ett bett av en rabiessmittad varg inte alltid leder till sjukdomen hos den personen som blev biten. Dödade aggressiva vargar har sällan undersöktes i veterinärska laboratorier. Dessutom kan inte alla
undersökningar bestämma med säkerhet om djuret var sjukt eller inte. Våra studier av aggressivitet hos friska och sjuka vargar visar att det finns flera beteendemönster som skiljer på normala och rabiessjuka vargar i naturen: 1.
Försök att dra iväg bytet från en överfallsplats till ett gömställe.
Observationer av experimentallt rabiessmittade vargar visar att den beteendeformen är frånvarande hos sjuka djur. 2. Om vargen äter upp sitt byte, helt eller delvis. Man vet att rabiessjuka djur tappar matlusten och har svårigheter i att svälja maten. I slutfasen av sjukdomen kan de inte svälja alls.
3. Angrepp i flock. Närvaron av minst två vargar av flocken kan i de flesta fall vara ett bevis på att den anfallande vargen inte är rabiessjuk, eftersom
veterinärstudier visade att rabiessjuka djur undviker sin släkt och söker sig till ensamhet. 4. Målmedvetenhet och ett visst övervägande i vargarnas
agerande. Rabiessjuka vargar däremot har ingen rädsla och beter sig galet, de angriper människor oavsett ålder och kön, ensamma personer eller en grupp av människor, fotgängare eller ridande. En sjuk varg undviker inte människor utan söker sig fram till bebyggelse och människor. Situationer som
provocerar aggression hos vargen (till exempel, när man försvarar barn eller boskap; ”sätter vargen i knipa”, uppträder sig aggressivt osv.) kan användas som ett ytterligare bevis mot rabies som en orsak till anfall. Ett av de
kännetecknen räcker till en grov diagnos. Redogörelsen av vargangrepp på människor publicerades regelbundet under 21 år från 1840 t.o.m. 1861 i tidningen ”Zhurnal ministerstva vnutrennikh del” (”Inrikes departementets journal”). Vi använder oss av de kriterier som är listade ovan för att urskilja angreppsfall som var utförda av friska vargar, utifrån de fall som är beskrivet i tidningen. Totalt hittade man 273 fall; 221 angrepp på barn och 52 på vuxna människor. Tidningen berättade inte bara om tid och plats för anfallen, namn, kön, ålder och social status av anfallen person utan också om vargbeteende vid anfallen, hur människor försvarade sig, vilka skador fick man och
information om upphittade sönderbitna lik. Genom denna fruktansvärda, unika, bortglömda och aldrig tidigare analyserade information fick vi
möjligheten att göra en kvantitativ analys av detta fenomen. Analysen visade följande resultat. Ödet av anfallna barn varierare: barnet överlevde, blev dödat och uppätet, dödat men inte uppätet eller ”bortfört av varg”. I det senaste fallet är det okänt vad som har hänt med barnet. Men sannolikheten att hitta barnet levande är i praktiken lika med noll. Det enda som är oklart är om barnet blev uppätet eller lämnat efter sin död (och inte upphittat under eftersök). Vad det gäller de vuxna anfallna människorna, finns det samtliga varianter utom bortförande. Även en väldigt stor varg orkar inte dra en normal vuxen människa någon längre sträcka. Av 221 barn utsatta för
varganfall dog 73,4 %. Vuxna människor mötte det tragiska ödet mycket mer sällan, bara i 13,5 %. Alltså bara 26,6 % av barnen och 86,5 % av de vuxna överlevde. Men inte bara offrens styrka och vikt spelade roll utan också rovdjurets självförtroende, vilket ökar vid angrepp på barn. Det är intressant att antalet dödade barn överstiger antalet dödade och uppätna med ca 2 gånger. En trolig förklaring till detta är att jakten efter vargen tvingar den att lämna bytet när den hör människor komma närmare. Emellertid fanns det
flera fall när vargen hade mycket tid på sig, det vill säga liket upphittades nästa dag eller ännu senare. Av de upphittade 38 lik var 50 % nästan helt uppätna (det fanns bara enstaka kroppsdelar kvar); 23,7 % var uppätna delvis och ungefär lika många, 26,3 % hade bara märken efter vargtänder.
Skillnaden mellan antalet barn dödade av vargar och antalet barn som var dödade och uppätna är statistiskt sätt signifikant. Det innebär att vargar inte alltid anfaller barn för att få föda. I samband med vargspår hittar man ofta strypta men inte uppätna rävar och mårdhundar. Detta är ofta omnämnt i litteratur. Möjligen är det rovdjursinstinkter och raseri som är orsaken till dödandet, men sen tappar rovdjuret matlusten p.g.a. bytets motbjudande lukt.
Vargar kan ha samma attityd till människor och deras kropp. Vuxna
människors kroppar luktar starkare än barnens. Andelen uppätna barn var högre än uppätna vuxna. Barn mellan 2 och 13 år blev oftare anfallna av vargar. Äldre barn blev anfallna bara i några enstaka fall. Oftast attackerade vargar barn mellan 4 och 10 år och av dem, oftast tioåringar. Kan det vara en ren slump? Jag tror inte det. När vargen attackerar ett barn behöver den inte bara bedöma möjligt motstånd från offret, utan också sin förmåga att
transportera bort offret. Desto större ett barn är desto svårare är det för vargen att dra iväg det, särskilt om vargen blir jagad. För etthundra år sen vägde ett ettårigt barn ** kg, en femåring vägde 16 kg, en tioåring – 27 kg, och en femtonåring – 46 kilo. Eftersom vargar anföll mest tioåringar kan man tänka sig att en vuxen varg kan dra iväg ett byte på ca 25-30 kg. Man ska också komma ihåg att får, favoritbytet för vargar, har en medelvikt ca 35-45 kg, och bara en väldigt stor varg kan släpa iväg ett får. I de flesta fall anföll vargar ensamma barn. Det har hänt i 61 % av alla fall; mycket mera sällan, i bara 26 % av fallen, gav sig vargen på ett barn som var i sällskap med andra barn. Ännu mera sällan attackerade varg ett barn som hade sällskap av vuxna människor. Oftast var det en mor som jobbade på en åker. Ibland kunde
vargen ta ett barn framför näsan på den chockade kvinnan. Mest sällsynta var anfall av vargar på barn som hade sällskap av flera vuxna, eller andra barn och en vuxen. Det hade hänt bara i 3,6 % av alla fall. Sådant beteende hos vargar beror troligtvis på rädsla. Långa och många människor gör att vargen blir rädd för dem. Den hänger också ihop med det faktum att djuret oftast tar det minsta barnet i gruppen. Av de 13 fallen när man hade rapporter om ålder av alla barn i gruppen som blev attackerad av en varg, i 11 fall tog vargen det minsta barnet, och bara i ett fall tog vargen ett barn som var näst störst av tre barn. Längd är ett bra kännetecken för att bedöma styrkan och
stridsförmågan hos en individ. När två ungefär lika stora hanhundar träffas för första gång, två lyfter bägge både huvud och svans samt pälsen stor rakt upp på ryggen vilken gör att hundarna ser större och grövre ut än de är.
Hanhundar försöker markera revir med urin så högt upp som möjligt, likt en björn som markerar med klor så högt upp på trädet som möjligt. Försöket att
se längre ut är ett tecken på att en individ inte är rädd för att ta strid, medan försök att ser mindre ut är ett tecken på kapitulering. Sådana signaler är förmodligen likadana hos alla vilda djur. Desto längre en motståndare eller ett byte är, desto större fara för anfallaren. Så här tänker förmodligen en varg när den väljer ett offer bland flera barn. För etthundra år senan var en
ettåring ca 60 cm lång, en femåring – 95, en tioåring – 120 och en femtonåring – ungefär 145 cm lång (Sokolov, 1977). En vuxen varg är
ungefär 70 cm mankhöjd. Alltså, en varg är ungefär lika hög som ett femårigt barn, 1,5 gånger kortare än ett tioårigt barn, och nästan två gånger kortare än ett femtonårigt barn. När man jämför kön och ålder mellan barn som var dödade, uppätna eller iväg dragna av vargar och barn som överlevde, ser man att det är de minsta barnen som oftast hade blivit offer och av dem var det mer flickor än pojkar. Av de barn som var uppätna av vargar, var skillnaden som störst: 59,4 % var flickor, medan av de dödade och lämnade barn var ungefär lika många pojkar som flickor. Av de barn som var tagna av vargen även när den blev jagad, hela 69,3 % var flickor. Skador som man såg på dödade barn bevisar också att vargar föredrar flickor. I fall när man lyckades rädda barnet från vargen, eller när barnet själv lyckades att ta sig loss, var medelåldern på barnen 14,1 år och av det var tre gånger fler pojkar än flickor som klarade sig. Medelåldern av barnen som man inte lyckades rädda var 8,3 år och ungefär lika många pojkar som flickor. Alltså, oftast var det äldre pojkar som överlevde vargattacker, vilket uppenbarligen beror på deras styrka, att de kunde springa snabbare och vägde för mycket för att en varg skulle kunna bära dem. Men inte bara storlek var viktig; tappert beteendet och förmåga att visa modet spelade också en stor roll. Här är ett sådant fall:
”Den 9:e juli i Pskov gubernia, Ostrovsky uezd, nära till byn Timohino gick bondebarnen Fiodor Egorov (8), Foma Markov (9) och Maria Markova (12) till skogen för att plocka bär. Där de såg en varg och började springa tillbaka till byn. Men vargen sprang efter och tog Fiodor Egorov. Barnet tappade inte modet och slog vargen i huvudet med sin bärskål gjort av trä. När vargen började dra pojken ut i skogen, Fiodor försökte då att ta djuret i benet för att sakta ner den. Hans syster Marja som var i byn var också modig. Hon hörde skrikande barn och såg en varg som drog hennes bror mot skogen. Hon
ropade två hundar till sig och sprang med dem efter vargen. Hon lyckades att springa ikapp vargen och ta loss sin bror. Lille Fiodor fick dock 12 lättare skador ” (Zh. M. V. D., 1847, del 19, s. 464). En liknande händelse var i Moskva gubernija, Ruzsky uezd: ” Den 15:e augusti var en treårig bondpojke Sergej Timofeev från byn Velkina ute på åker med sin syster Nastasja, 10 år. Plötsligt kom en var och tog pojken i huvudet och drog till skogen. Istället för att bli rädd och springa iväg, sprang flickan efter vargen och när den stannade för att byta grepp om pojken, hann Nastasja ikapp vargen och drog sin bror från vargens käft. Vargen attackerade henne men hann bar riva isär hennes kläder
innan hjälpen kom. Vargen sprang då in i byn och dödade en kalv. Efter det var den tillbaka i skogen och har aldrig mera setts fastän folk försökte hitta den. Lilla Sergej fick medicinsk hjälp och är utan fara. Man berättade om hans modiga syster för Hans Majestet som beviljade henne 150 rubel i silver” (Zh.
M. V. D., 1848, del 24, s. 161-162). Man kan rädda sig från en varg uppe i träd, eller på andra för djuret oåtkomliga ställen. Den 7: augusti 1850 i Grodno volost, Slonimsky uezd utanför byn Plavskih en trettonårig pojke blev attackerad av en varg. Pojken försökte hålla bort djuren med en pinne och klättrade upp på ett staket. Vargen skadade bara ett utav pojkens ben. Från tidningen ”Ohota i ohotnichje hoziajstvo” (”Jakt och jaktbruk”), 1996, 7, 12-14.
Med tanke på att vargar och människor alltid har varit fiender, skulle man kunna tro att vargar är mera aggressiva mot människor på ställen där de känner sig som härskare, alltså långt ifrån bebyggelsen. Men analysen av de 172 vargattackerna där man hade angett plats för attackerna visar motsatsen.
41,3 % av attackerna hade skett långt ifrån bebyggelsen och resten 58,7 % i närheten av byar. Tre gånger av 100 fall som ingår i de 58,7 % tog vargen ett barn i farstun eller i en hölada, 39 gånger – just utanför för huset, och 58 gånger – i närheten av byn. Sammanställning av data visar att offrets medelålder varierar beroende på avstånd mellan byn och attackplatsen.
Medelåldern av barn som vargar hade tagit längre utanför byarna var 8,8 år, strax utanför byarna – 7 år. När vargen tog barn i själva byn, var deras medelålder 6,6 år och barn som var tagna från farstun hade medelålder 5,3 år. Alltså, desto närmare till människor ju mindre barn blev attackerade.
Tvärtom var det ute i skogen eller på vägar där ökade offrets medelålder till 9,4 år. Det kan förklaras med att äldre barn är mera självständiga och går längre från byn. Djuret kunde också ha varit smart och valt ett mindre byte, vilket är lättare att bära om det blir jagat och risken för bli jagat är mycket större om attacken händer i närheten av människor. Långt ifrån bebyggelsen känner sig djuret säkrare och attackerar även större barn. Analysen av offrets ålder i olika situationer stödjer denna slutsats. Medelåldern av barn i de fall när man inte jagat vargen var 6,2 år. Medelåldern av barn som vargen
tappade när den blev jagad var 7,5 år. Medelåldern av barn som vargen lyckades dra iväg även om man jagade djuret var 5,5 år. Desto mindre barn desto lättare för vargen att bära det och springa snabbare. När en varg
anfaller en grupp av barn tar den inte bara det minsta av barnen, utan väntar ofta tills barnet blir efter sina kompisar eller snubblar, det beskrivs i många fall av vargattacker som vi har studerat. Det känns att vargen blev lite osäker hur den ska agera mot det ovanliga bytet. Samtidigt finns det exempel på otrolig arrogans hos vargar när de tog barn framför näsan på barnets mor eller andra vuxna människor, eller t.o.m. försökte dra till sig ett barn som man hade i armarna. Här är ett sådant fall: ”Den 16: e juli i Liflands gubernia, Derptsky uezd, Palla torp, barnen till bonden Jurri Tuba, sonen Ian 11 och
dottern Kadri 6 plockade bär femtio steg ifrån huset. Då kom en varg. Ian tog sin syster i armarna men vargen kom fram, tog i flickan och sprang sen till skogen. Modern hörde Ians skrik och man jagade vargen men hittade bara flickans sönderrivna klänning och några ben”. (Zh.M.V.D., 1846, del 16, s. 563).
Ibland brydde sig vargen inte om att människan var vuxen. ”Den 31:a juli i Mogilev gubernia, Byhovsky uezd, en bonde från byn Azaritch Denis Filippov 18 och två pojkar, Fiodor Mikhailov 12 och Yury Azarov 12 var ute och
härsade hö. Tillsammans med dem var en flicka Darja Azarova 8. När de gick över en bäck blev de attackerade av vargar som tog flickan och sprang in med henne i skogen. Bönder som jobbade i närheten jagade vargarna men kunde inte rädda flickan och hittade bara hennes kläder och kroppsdelar på två ställen”. (Från samma tidning). I de flesta fall biter vargar människor i
huvudet och halsen. Sådana skador utför 60 % av alla skador. Särskilt ofta tar vargen i halsen och i nacken. På det sätet dödades vart fjärde barn. Emellertid kompletteras dödliga skador i nacken med hugg i armar, ben, fingrar och andra kroppsdelar. Det högsta antal bett som har noterats är fyrtio stycken.
När vargen får tag i ett barn har den inte alltid dödat offret på en gång. Det har hänt att man lyckats hitta offret levande med lättare skador. Det här är ett exempel: ” Den 20:e april i Vitebsk gubernia, Surazhsky uezd i Potemkins herrgård vallade bondpojken Pavel Abramov, 14 boskap. Då kom en varg från skogen, tog pojken och drog honom in i skogen. Bonden Kirilla Kuzmin
räddade pojken och skickade honom hem i sällskap av en annan herde. Men samma varg återkom från skogen och tog den stackars pojken en gång till.
Den här gången kom det män från byn och tog pojken från vargen. Pojken som blev räddad två gånger överlevde och fick inga alvarliga skador och blev bara biten i höger arm och på höger sida av kroppen” (Zh. M.V.D., 1849, del 7, s. 148-149). Denna berättelse bevisar att vargen förföljer envist sitt offer. Det finns en biologisk förklaring till detta beteende: det lönar sig inte att byta offret eftersom ett nytt byte har färska krafter medan vargen redan hade tappat en del. Men den regeln stämmer inte alltid. När en varg anfaller en grupp av barn kan den lämna sitt första offer och attackera den som försöker försvara det. När en varg angriper barn, använder den samma teknik som för sina vanliga byten. Det har hänt att en varg som fått tag i ett barn har slagit barnet mot marken, vilket är ett vanligt sätt att minska offrets motstånd. Man har också noterat att vargen kastade barnet över på sin rygg som de brukar göra med får för att lättare kunna springa med bytet. När en varg får tag i ett byte försöker den vanligtvis att bära det till ett gömställe i skogen, ibland i buskar eller i grödor på en åker. Hur långt är avståndet? I de nio beskrivna fallen varierade det mellan en halv och tre kilometer, och i genomsnitt var det 1,5 km. I fyra av fallen hittades resterna av barn i träsken. De flesta vargattacker på barn och vuxna hade hänt under dagtid. Bara i sju av fallen (2,6 %) hade attackerna hänt sent på kvällen eller på natten. Det berodde på
människoaktivitet under dagtid. Det är känt att vargar är mer aktiva under natten, men i detta fall har de anpassat sig till bytets aktivitet. I de studerade fallen var de flesta attacker utförda av ensamma vargar (68 %), tre gånger var de två (1,3 %) och bara en gång i februari attackerade en hel flock. Dock i sex av fallen var antalet vargar under attacken oklart eftersom i rapporten sades det att ”barnet blev mördat av vargar” utan ytterligare detaljer och man kan inte vara säker på att de var flera. När vargar har tagit ett barn har de i de flesta fall inte blivit bestraffade. Bara i 8,3 % av attackerna har man dödat vargen, alltså i 9 av 10 fall gick djuret undan levande. Man läser att ibland blev myndigheterna oroliga för det ökande antalet vargattacker och då organiserades vargjakter i vilka det deltog upp till 2000 personer. Men jakterna har aldrig gett något större resultat, man dödade bara 2-3 vargar, och ibland ingen alls. Människoätande vargar och vargattacker på barn hade varit noterat mellan 1840 och 1861 i 23 av de 70 ”gubernior” (län) och andra administrativa enheter som fanns i Ryssland på 1800-talet. Det var en ojämn fördelning i antalet av de hemska händelserna (totalt 273) mellan olika
regioner. I Enisej, Kovensk, Kostroma, Tver, Tomsk och Kharkov län noterades bara 1-2 fall. I Irkutsk, Kaluzhsk, Vitebsk, Vologda, Volynsk och Pskov län 3-6 fall, i Vladimir, Kiev, Minsk, Moskva och Tjernigov län 8-15 fall. Fem län drabbades mest av vargattacker på barn: Podolsk (19 fall), Grodno (20), Lifliandia (21), St. Petersburg (22) och slutligen Mogilev län med
rekordantalet (30). Vargattacker var inte lika vanliga i hela länet, utan inträffades mest i vissa ”uezd” (kommuner). Människoätande vargar var vanligast i de västra och nordvästra regionerna i Ryssland. Tidsperioder då vargattacker på människor noterades varierade mellan 1 och 17 år (mellan det första och sista fallet) med ett genomsnitt på 6 år. Tidsintervallet mellan åren med olyckshändelser var max 8-11 år, men i genomsnitt gick det 2 år mellan fallen i de 14 län där vargattacker inträffades flera gånger. Det största antalet barn som drabbades under ett år var 19 stycken (Lifliandia län) och i genomsnitt var det ca 6 per år och län. Sammanfattningen av materialet under 21 år visar att vargarnas aggressivitet mot människor förändrades under olika årstider. Minst var det på vintern, ökade på våren och var som mest på sommaren och sen minskade det snabbt igen på hösten. Till största delen syntes det i antalet angrepp på barn; antalet attacker på vuxna
människor var ungefär lika stort oavsett årstiderna. P. A. Manteifel noterade att vargar attackerade barn mest på sommaren när han studerade
människoätande vargar under och strax efter kriget. M. P. Pavlov (1989) tycker att det beror på att vargar har det svårare när de har avkomma. Vi tror att det kan finnas en annan anledning, nämligen att barn vistades utomhus mycket mindre under kalla årstider vilket gjorde det osannolikt att de kunde träffa vargar. I många rapporter beskriver man vad barn gjorde när de blev attackerade av vargar: plockade bär, svamp eller nötter (14 fall), lekte, var på
promenad eller badade (16 fall), vallade boskap (18 fall). Analysen av omständigheter runt vargattacker på vuxna människor visar en annan bild.
Vanligen blev man anfallen när man försvarade barn eller boskap, kom på en varg nära en ladugård, träffade en flock vargar under parningssäsong, eller så anföll man djuret själv. I vissa fall är det oklart varför vargar attackerade människor. Om man jämför omständigheter runt vargattacker på barn och vuxna, ser man att i de flesta fall blev vargen tvungen att anfalla vuxna människor. Däremot när vargar attackerade barn, var djuret inte tvunget att anfalla utan ”bestämde sig själv”. Vi ska se på några av de märkligaste attackerna, som hade hänt i Bykhovks uezd, Mogilev oblast (län). Under 65 dagar, mellan 18 juni och 23 augusti 1846, räknade man 10 vargattacker på barn. Senare var det en till attack, den 6: e oktober samma år och sen i april nästa år, då en varghona anföll tre barn som vallade boskap. Hon hade hunnit döda ett av barnen innan hon blev skjuten av en bonde som hörde barnens skrik och kom springande. Efter detta upphörde vargattacker i Bykhovsk uezd.
Varghonan agerade väldigt oförskämt och skickligt. Hon tog ofta barn framför vuxna människor, dödade offret snabbt och i sex fall lyckades honan dra det in i skogen. I två fall hittade man kroppsdelar i skogen. Offrets ålder varierade mellan 5 och 16 år, och medelåldern var 10 år. I Rogachev uezd, Mogilev oblast inträffades vargattacker fyra år på raken, från 1844 t.o.m. 1847, och sen ytterligare två år senare. Totalt dog 9 barn: 3 under det första året, sen 2 stycken om året under två års tid och därefter ett barn om året. Första gången hittade man en tioårig flicka med bruten nacken och utan ett öra, bröst och vänstra delen av buken. Andra gången var det en fyraåring med benen
avbitna under knäna, och kroppen var delvis nergrävd. Tredje gången hittade man bara huvudet, översta kroppsdelen och delar av ben efter en fyraårig flicka. I det fjärde fallet hittade man vargen som hade tagit en tvåårig flicka när den höll på att riva sönder henne. När vargen såg människorna, försvann den in i skogen, men då hade den redan ätit upp halva kroppen. Femte
gången hittade man bara ett ben efter en sexårig pojke som vargen hade tagit utanför huset. Det hittades 1 km från byn. Beskrivna detaljer visar att djuret lärde sig att äta människokött successivt och varje gång lämnade vargen mindre och mindre delar av bytet. Troligtvis, var det en och samma människoätande varg, och den tog mestadels små barn. Medelåldern av offren var 6 år. I Kamenetsk uezd, Podolsk län noterades vargattacker på människor under tre år: 1844 – 1 fall, 1849 – 7 fall och 1850 – 1 fall. Under året med de flesta attackerna inträffade fyra attacker under juni månad, tre – i augusti och september. Som i första exemplet, åt vargen inte upp barnen ifrån början. De fem första tagna barnen hittades slitna i stycken men inte uppätna. Den sjätte gången hittade man bara huvudet och benen efter ett offer, ett fyraårigt barn. Och i sjunde fallet rapporterades en nioårig flicka som ”uppäten”. I Ostrovsky uezd, Pskov län rapporterades fyra vargattacker på
barn under 1847 och 1848. Vargen dödade barn i de två första fallen. I två följande fallen tog vargen offren med sig, och sen hittade man dem döda och sönderbitna men inte uppätna. I Jambursk uezd, St.Petersburg län hände fem attacker på barn under bara 21 dagar, mellan 25 juni och 16 juli 1861, och ytterligare en attack inträffade i oktober samma år. Märkligt med dessa fall är att vargen skadade och dödade barn men försök inte äta dem. Två gånger tog vargen offret med sig men sen hittades deras kroppar intakta. I Slonimsk uezd, Grodno län blev nio barn anfallna av vargar under första hälften av augusti 1850. Tre andra barn blev attackerade i andra hälften av juli nästa år.
Medelåldern av barnen var 11 år. Av de 12 barnen, blev 5 stycken uppätna medan resten blev svårtskadade eller dödade. Man vet att en varg som har blivit proppmätt, inte behöver äta på flera dagar. Tidsintervallen mellan attackerna i de flesta fall var en vecka. I Peremyshl uezd, Kaluga län inträffade fyra vargattacker på barn i maj 1850. Första gången (5/5) tog vargen en tvåårig pojke. En vecka senare (13/5) försökte vargen att ta en femåring pojke. Man lyckades att ta barnet ifrån vargen med pojken dog
senare av skadorna. Nästa dag (14/5) drog vargen in en sjuårig pojke i skogen.
Och 10 dagar senare attackerade vargen barn som lekte på en äng och tog först en flicka och sen en pojke, men barnen blev räddade av vuxna. Man ser i detta exempel att antalet offer och deras ålder ökade. I Derpt uezd, Lifliandia län attackerades barn av vargar 16 gånger under två månader, mellan 11 juli och 8 september, 1846. I 11 fall hade man tagit offret ifrån vargen, med lättare eller dödliga skador, och i 5 fall lyckades rovdjuret att ta ett barn med sig. Det råder ingen tvekan om vad som hade hänt med barnen; bara i ett fall hittades resterna av kroppen. Tiden mellan anfallen i vilka vargen lyckades ta barnen varierade mellan fyra och sex dagar. Märkvärdigt var att de alla
framgångsrika anfallen hade hänt i första hälften av månaden. Det är möjligt att det var andra, mindre ”erfarna”, vargar som attackerade senare, kanske valpar som hade blivit större. I Ost-Gariensk uezd i Estland län, vargar
attackerade barn 11 gånger under somrarna 1846 och 1847. Sju fall slutade tragiskt för barnen. Ibland terroriserade vargar barn från en och samma by. I byn Kutchinovka, Grodnitsk uezd, Tjernigov län attackerades sex barn av varg.
Det var fem pojkar mellan 3 och 10 år och en tolvårig flicka. I byn Kozatchok, Letichev uezd, Podolsk län attackerade vargar 4 barn, och bara ett av dem blev räddad. Nästan varje av de beskrivna utbrotten av vargattacker hade något gemensamt: tidsintervall mellan attackerna, samma ort, liknande ålder hos offer, osv. Man kan tänka sig att det var en och samma individ, eller vargfamilj som anföll barn på ett eget sätt. Ett ytterligare bevis för detta är att vargattackerna upphörde efter man hade skjutit den varghona som attackerade barnen i Bykhovsk uezd, Mogilev län. Varför aggressivitet hos vargar mot människor, och framförallt barn, existerade i gamla tider och även för inte så länge sedan, under och strax efter andra världskriget (Pavlov,
1965) men verkar vara borta nu, fastän vargpopulationen i vårt land är ganska stor? Det finns flera orsaker. En av dem är att jordbruket minskade drastiskt.
Hundratusen gårdar, medelstora och små bondbyar och herrgårdar upphörde att existera. Man använder jordbruksmaskiner, och mycket färre människor arbetar ute på åkrarna eller i skogen, och då bara vuxna. Små barn som ofta blev tagna av vargar tidigare följer inte med sina mödrar ute på åkern
nuförtiden. Alltså, möjligheten att barn skulle träffa en varg har minskat miljontals gånger. Förut gick boskap på bete i små hjordar; nu bor de i stora farmar, eller går med ridande herdar. Antalet barn-herdar som ofta blev attackerade förut, är nu mycket små. Den dåliga ekonomiska situationen på djurfarmarna nuförtiden orsakar hög dödlighet av boskapen. Chefsåklagaren A. Ja. Suharev rapporterade att förlust från detta närmar sig två miljarder rubel om året. Boskapskadaver som man slänger bort utan att gräva ner dem räcker som föda för vargar och andra rovdjur. Fler personer har vapen
nuförtiden. Förut var det inte så många som jagade, och då mest från
överklassen men nuförtiden har väldigt många ett gevär. Man använder ofta fällor och gift mot vargar och utplånar dem med hjälp av militär teknik. Man utvecklade också nya sätt att jaga varg som var okända förut, till exempel med vimpel. Bortsett från de globala faktorerna finns det en del mindre orsaker. Barn är mycket större nuförtiden och kan försvara sig effektivt från rovdjur i mindre ålder. En tretton årig pojke är nu ofta är lika stor som en sextonåring var på 1800-talet, och det är inte lätt för en varg att bära honom.
Kläder försvarar människor från attackerande rovdjur, på samma sätt som man använder tjocka jackor och byxor under tävlingar för polishundar.
Barfota och barbenta bondbarn på 1800-talet var ett lätt och lockande byte för vargar, medan barn nuförtiden ofta har bara ansiktet och händer som inte är beklädda. I det studerade material, i de vargattackerna som hänt på vinter när man hade mycket kläder, var det ansiktet och händerna som var bitna.
Tydligen ”förstår” djuret mycket väl att det är nakna kroppsdelar som är mest sårbara. Till att avrunda, vill jag markera två förhållanden. Först,
planekonomin och byråkratin, som förstörde och ledde till undergång för jordbruket i vårt land, samtidigt hade en positiv effekt, nämligen det skapades förhållanden som minskade sannolikheten av vargattacker på människor. Nu efter att systemet har rasat och om man vill återvänta till landet för att återskapa jordbruket med små farmar och landsbrukare i bondgårdar och minska dödlighet hos boskap, finns det samtidigt risken att vargaggressivitet mot barn och människoätande vargar kommer tillbaka. Den andra är att, som vi såg, människoätande vargar tar hänsyn till deras egna fysiska förmågor, bytets kön och kroppsvikt, och en del andra
omständigheter. Det försäkrar framgång av attacken och bevisar inte bara en stor omdömesförmåga hos vargar utan också att de var helt friska. Jag är helt övertygat att studerade vargattacker var utförda av friska vargar, och inte
rabies-sjuka vargar. Följaktligen, sammanfattade fakta bevisar felaktighet av den vanliga åsikten att en icke rabies-sjuk varg inte kan vara aggressiv mot människa. Översatt av Marina Panova för Folkaktionen ny Rovdjurspolitiks räkning
