Högsta domstolens mål AS m.fl. ./.
riksåklagaren ang. grovt bidragsbrott m.m.
(Hovrätten för Västra Sveriges dom den 7 juli 2010 i mål B 3294-10)
Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att inkomma med svarsskrivelse i målet.
Jag vill anföra följande.
Min inställning
Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl för prövningstillstånd i målet.
Bakgrund
Åtalet och tingsrättens dom
AS och LS drev var för sig verksamhet som assistanssamordnare. I sina verksamheter samordnade de bl.a. assistans som brukades av AM.
Såvitt nu är ifråga åtalades AS och LS för grovt bidragsbrott som i korthet bestod i att de, under de respektive tider de samordnat assistans som brukades av AM, tillsammans och i samförstånd med AM lämnat oriktiga uppgifter till försäkringskassan och på så sätt förmått försäkringskassan att felaktigt betala ut assistansersättning med betydande belopp.
Enligt åtalen (åtalspunkterna 2 och 3) bestod de oriktiga uppgifterna dels i att AMs hjälpbehov kraftigt överdrivits i de ansökningar som låg till grund för försäkringskassans beslut om assistansersättning och dels i att det i de löpande räkningar som låg till grund för försäkringskassans beslut om utbetalningar av assistansersättning oriktigt uppgetts vem som utfört assistans och hur många timmar sådan assistans utförts.
Tingsrätten dömde såväl AS som LS för bl.a. grovt bidragsbrott i enlighet med vad åklagarens påstått. Tingsrätten bestämde påföljden för AS till fängelse 2 år och 6 månader och för LS till fängelse 1 år och 9 månader.
Högsta domstolen Box 2066
103 12 STOCKHOLM
Postadress Gatuadress Telefon E-post
Box 5553
114 85 STOCKHOLM
Östermalmsgatan 87 C 010-562 50 00
Telefax
010-562 52 99
Registrator.riksaklagaren@aklagare.se
Webbadress
www.aklagare.se
Hovrättens dom
Hovrätten ogillade åtalen i de delar som avsåg att AMs hjälpbehov i de ansökningar som legat till grund för försäkringskassans beslut om assistansersättning kraftigt överdrivits.
Enligt hovrätten var AS och LS dock gemensamt med AM ansvariga för gärningarna under åtalspunkterna 2 och 3 såvitt avsåg förfarandet att lämna räkningar med oriktiga uppgifter till försäkringskassan. Brotten ansågs grova då det utgjort ett led i en brottslighet som utövats systematiskt.
Hovrätten, som fastställde de påföljder tingsrätten dömt till, uttalade - såvitt nu är ifråga - bl.a. följande.
När det sedan gäller de påstått oriktiga uppgifterna i ansökningarna om utbetalning av assistansersättning gör hovrätten följande bedömning.
AS har uppgett att FK:s (försäkringskassans, min kursivering) beslut om
assistansersättning lades till grund för ”schemaläggning” av assistenternas arbete.
Ambitionen var då att fylla upp den tid som var medgiven av FK eller med andra ord att maximalt utnyttja det antal timmar som beviljats. LS har berättat att han bedrivit verksamheten i Sofi Assistans med liknande inriktning. Åklagaren har genom en rad exempel visat att denna schemaläggning inte svarade mot det arbete som faktiskt utförts för att hjälpa AM. Här kan nämnas att arbete påstås ha utförts under perioder då denne vistats i Irak och att flera av de namngivna assistenterna på grund av andra åtaganden torde ha varit förhindrade att hjälpa denne i den utsträckning som påståtts i tidsredovisningarna. AM har själv uppgett att han aldrig träffat AG och JM, och AG har för sin del uppgett att han aldrig träffat AM. Denne har också sagt att assistenterna började komma till honom först i november 2007, sedan FK:s första beslut hade meddelats och han hade flyttat till en egen lägenhet.
Detta kan jämföras med att räkningarna går tillbaka till den 1 juni 2007, vilket var den tidpunkt från vilken FK:s beslut gällde. Detta förefaller märkligt också med tanke på att ansökan lämnades in till FK först i slutet av juli månad det året. Det kan tilläggas att LS har uppgett att han vid de första kontakterna med AS angående AM utlovats att medlemmar i hans familj skulle kunna få arbete om – och när – FK beviljade assistansersättning åt AM, vilket alltså skedde först flera månader senare.
De nu angivna förhållandena visar enligt hovrättens mening, i förening med de uppgifter som lämnats om att tidredovisningarna upprättats i förväg, att
tidredovisningarna i varje fall till största delen saknar verklighetsförankring. För denna slutsats talar också de uppgifter som lämnats om att assistenterna lämnat tillbaka pengar till assistansanordnarna, något som inte borde varit motiverat om de verkligen utfört arbete i den utsträckning som påståtts. Hovrätten kommer på grund av det anförda fram till att assistansräkningarna har innehållit sådana oriktiga uppgifter som föranleder ansvar enligt bidragsbrottslagen.
Hovrätten anser i likhet med tingsrätten att AS och LS ska hållas gemensamt ansvariga med AM för gärningarna under åtalspunkterna 2 och 3, såvitt avser förfarandet att lämna räkningar med oriktiga tidsuppgifter till FK. Hovrätten ställer
sig däremot inte bakom vad som uttalats i tingsrättens dom (s. 69 fjärde stycket) om att utredningen ger belägg för åklagarens påstående att LS över huvud taget inte skulle ha utfört något arbete som personlig assistent för AM.
Brotten är på de skäl åklagaren lagt till genom sin åtalsjustering i hovrätten att anse som grova.
I fråga om påföljd uttalade hovrätten bl.a. följande.
De bidragsbrott som AS och LS dömts för har pågått under förhållandevis lång tid.
De innebär ett förslaget utnyttjande av offentliga bidragssystem och har baserats på ingående kunskaper om gällande regler.
Enligt hovrätten är det AS som i första hand är ansvarig för planeringen av brottsligheten; utan hans hjälp torde AM inte ha kunnat utföra sin del. En försvårande omständighet är också att AS har ägnat sig åt brottsligheten inom ramen för en näringsverksamhet, något som kan antas ha bidragit till att man lyckats dupera FK. Vidare har förfarandet inneburit att ett flertal andra personer har dragits in i brottsligheten. Senare har LS, när han lärt sig de erforderliga rutinerna, i praktiken tagit över AS roll.
Hovrätten anser mot den här bakgrunden att det inte finns utrymme för att sänka straffen för AS och LS. (…)
Överklagandena till Högsta domstolen
AS har yrkat i första hand att åtalet för grovt bidragsbrott ska ogillas och i andra hand att straffet sätts ned.
LS har yrkat att åtalet för grovt bidragsbrott ska ogillas och att han beträffande brottsligheten i övrigt ska dömas till i första hand villkorlig dom och i andra hand ett kortare fängelsestraff.
Som grund för sin talan och som skäl för prövningstillstånd har såväl AS som LS bl.a. anfört att en assistanssamordnare inte kan lämna oriktig uppgift enligt lagen om assistansersättning som kan medföra ansvar enligt bidragsbrottslagen.
AS har vidare åberopat att det inte är visat att han agerat tillsammans och i samråd eller samförstånd med AM, att han vid något tillfälle hjälpt AM att föra över antalet arbetade timmar från tidrapporterna till assistansräkning men att detta inte ska betraktas som lämnande av en oriktig uppgift, att det i samtliga fall inte är utrett vem som fyllt i räkningar och att han i vart fall inte kan hållas ansvarig i högre utsträckning än där det bevisats att han fyllt i en räkning samt att han saknar uppsåt omfattande att inte i respektive räkning angivna
assistanstimmar verkligen utförts (räkningen innehåller däremot inte någon uppgift om vem som arbetat som personlig assistent vilket åklagaren felaktigt påstått i gärningsbeskrivningen).
AS har också gjort gällande att det finns synnerliga skäl för prövningstillstånd eftersom hovrättens dom får anses vara så oklar eller ofullständig att det inte klart framgår hur hovrätten dömt i saken.
AS har i Högsta domstolen även åberopat ny bevisning i form av förhör med MK och SED.
Grunderna för min inställning
Bidragsbrottslagen
Enligt 1 § bidragsbrottslagen (2007:612) gäller lagen sådana bidrag,
ersättningar, pensioner och lån för personligt ändamål (ekonomiska förmåner) som enligt lag eller förordning beslutas av bl.a. Försäkringskassan.
Enligt 2 § samma lag döms den som lämnar oriktiga uppgifter eller inte anmäler ändrade förhållanden som han eller hon är skyldig att anmäla enligt lag eller förordning, och på så sätt orsakar fara för att en ekonomisk förmån felaktigt betalas ut eller betalas ut med för högt belopp för bidragsbrott till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
I 3 § samma lag stadgas att om brott som avses i 2 § är grovt, döms för grovt bidragsbrott till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Vid
bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas bl.a. om brottet ingått i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning.
Det handlingsrekvisit som anges i 2 § är att någon lämnar oriktig uppgift. Med oriktig uppgift avses inte bara osann uppgift utan även en ofullständig uppgift, dvs. ett partiellt förtigande av sanningen. Vilka uppgifter som ska lämnas och vad som är en oriktig uppgift får avgöras med ledning av den materiella författning som reglerar varje förmån. (Prop. 2006/07:80 s. 95 f).
Sättet för uppgiftslämnande har ingen betydelse för bestämmelsens
tillämplighet. Bestämmelsen omfattar således såväl skriftliga som muntliga uppgifter. Även felaktiga uppgifter som lämnas elektroniskt över exempelvis Internet eller genom servicetelefon kan medföra straffansvar. (Prop.
2006/07:80 s. 95 f).
De fall som i första hand är avsedda att träffas är när förmånstagaren själv lämnar en oriktig uppgift eller åsidosätter anmälningsskyldighet.
Bestämmelsen omfattar emellertid även sådana fall där en person, exempelvis en arbetsgivare, medvetet lämnar en oriktig uppgift, som leder till fara för en felaktig utbetalning till någon annan. För det fall det inte är fråga om gärnings-
mannaskap kan i sådana fall bestämmelserna om medverkan i 23 kap.
brottsbalken bli tillämpliga. (Prop. 2006/07:80 s. 95 f).
Assistansersättning
Enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) kan olika typer av stödfunktioner, bl.a. personlig assistans, beviljas för
personer med vissa uppräknade typer av funktionshinder.
De närmare bestämmelserna om rätt till assistansersättning m.m. finns sedan den 1 januari 2001 i socialförsäkringsbalken (SFB). Dessförinnan, och vid tiden för de nu aktuella gärningarna, fanns bestämmelserna i lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS).
Av regelverket framgår bl.a. att den som enligt bestämmelserna i LSS har ett behov av personlig assistans som uppgår till mer än tjugo timmar per vecka har rätt till assistansersättning.
Assistansersättning beviljas för ett visst antal timmar per vecka, månad eller längre tid, dock längst sex månader. Ersättningen betalas sedan ut med ett preliminärt belopp som grundas på det av regeringen fastställda
schablonbeloppet multiplicerat med antalet beviljade timmar i genomsnitt per månad för varje tidsperiod som ersättning beviljas. Efter den beslutade perioden ska en slutavräkning göras. Om den som är berättigad till ersättning inte har utnyttjat alla de beviljade timmarna ska återbetalning av ersättningen ske till Försäkringskassan.
Den 1 juli 2008 infördes två nya bestämmelser i LASS, 3 a och 16 a §§ LASS.
Reglerna syftade till att undanröja möjligheterna att använda
assistansersättning till annat än kostnader för personlig assistans. (Prop.
2007/2008:61).
Av 3 a § LASS (numera 51 kap. 4 § SFB) framgår att assistansersättning bara får lämnas under förutsättning att den används för köp av personlig assistans eller för kostnader för personliga assistenter.
Av 16 a § LASS (numera 51 kap. 20 § SFB) framgår att den
ersättningsberättigade utan uppmaning ska betala tillbaka sådan ersättning som inte använts för personlig assistans eller för kostnader för personliga
assistenter.
Hur sker redovisningen av utförd assistans?
I Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1993:24) om assistansersättning finns närmare bestämmelser om hur utförd assistans ska redovisas. Där anges bl.a. följande.
Den som är berättigad till assistansersättning (brukaren) ska varje månad redovisa till Försäkringskassan hur mycket assistans han eller hon har använt genom att lämna in två sorters blanketter.
Brukaren ska dels lämna tidsredovisningar om hur många timmar varje enskild assistent har arbetat under månaden. Redovisningen sker på en förtryckt
blankett för varje assistent där det dag för dag ska redovisas den tid som arbetats. Assistenten skriver under blanketten. Blankettens utformning har i viss mån förändrats över tid.
Med tidsredovisningarna som underlag upprättas sedan en räkning som brukaren månadsvis lämnar till försäkringskassan. I räkningen ska det totala antalet assistanstimmar redovisas och räkningen skrivs sedan under av
brukaren. Brukaren försäkrar på heder och samvete att uppgifterna i blanketten är riktiga och fullständiga. Räkningen och tidsredovisningarna ges sedan in till Försäkringskassan för utbetalning. Även denna blankett har i viss mån
förändrats över tid.
Härutöver noteras att assistanssamordnarens roll beror på vad som avtalats med brukaren. I målet finns avtalet med AS intaget på s. 86-87 och avtalet med LS intaget på s. 93-94 i förundersökningsprotokollet (tingsrättens aktbilaga 93).
Min bedömning
Ansvarsfrågan
Hovrätten har funnit utrett att de i målet ingivna assistansräkningarna har innehållit sådana oriktiga uppgifter som föranleder ansvar enligt
bidragbrottslagen. Hovrätten har också funnit att AS och LS har haft en sådan del i gärningarna att de ska hållas gemensamt ansvariga med AM såvitt avser förfarandet att lämna räkningar med oriktiga tidsuppgifter till
Försäkringskassan. Det finns enligt min uppfattning inte skäl att ifrågasätta hovrättens bevisvärdering.
AS har i frågan om oriktig uppgift har lämnats särskilt pekat på de regelförändringar i LASS som trädde ikraft den 1 juli 2008.
De lagändringar som i LASS som trädde ikraft den 1 juli 2008 (se ovan under rubriken Assistansersättning) syftade till att undanröja möjligheterna att använda assistansersättning till annat än kostnader för personlig assistans. Före ändringen fanns vissa möjligheter att använda ersättningen till annat än just personlig assistans. Detta innebar självfallet inte att det var tillåtet att lämna oriktiga uppgifter i assistansräkningar om bl.a. hur många arbetstimmar som utförts. Hovrätten har därför gjort en riktig bedömning av åtalet även för tid före den 1 juli 2008.
Från försvarets sida har också gjorts gällande att en assistanssamordnare inte kan lämna oriktig uppgift enligt lagen om assistansersättning som kan medföra ansvar enligt bidragsbrottslagen, då det enligt LASS är brukaren som har den juridiska relationen med försäkringskassan.
Enligt 23 kap. 4 § första stycket brottsbalken ska ansvar som i balken är föreskrivet för viss gärning inte bara ådömas den som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Detsamma ska gälla beträffande i annan lag eller författning straffbelagd gärning, för vilken
fängelse är föreskrivet. Av andra stycket följer att den som inte är att anse som gärningsman döms, om han förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det.
Genom andra stycket i 23 kap. 4 § brottsbalken utvidgas gränserna för gärningsmannaskap till att avse även den som, utan att vara gärningsman i strikt mening, har tagit en så aktiv del i brottets förverkligande att det ter sig naturligt att betrakta honom som gärningsman. Detta följer av att
bestämmelsen talar om att den som inte är att anse som gärningsman döms för anstiftan eller medhjälp till brottet. Enligt motiven finns det i och med detta ett lagstöd för en omfördelning av de medverkandes roller efter vad som ter sig naturligt. Det krävs således inte alltid att en person, för att han ska kunna dömas som gärningsman, har deltagit i själva utförandet av brottet. En person som verksamt bidragit till brottets uppkomst kan också anses vara gärningsman (utvidgat gärningsmannaskap) trots att han i mer strikt mening endast har förmått annan till att utföra ett brott eller kanske t.o.m. endast på annat sätt har hjälpt denna att utföra brottet. (Brottsbalken – en kommentar på Internet, 23 kap. 4 §, utskrift s. 7f)
Flera personer som tillsammans begått ett brott kan dömas i medgärnings- mannaskap för detta brott. De har då handlat »tillsammans och i samförstånd»
eller »gemensamt och i samråd». Det ordinära medgärningsmannaskapet kännetecknas av att det inte finns någon person, som på egen hand uppfyller brottsrekvisiten som gärningsman, utan att flera personer har hjälpts åt med att utföra brottet. De straffas då var och en som medgärningsman.
Brottsbeskrivningarna tolkas med andra ord på det sättet att uttrycket »den som...» kan ersättas med »de som tillsammans...». Det får till följd att kausaliteten bedöms utifrån det gemensamma handlandet. Det behöver inte styrkas vems eller vilkas av de deltagandes handlande som orsakat effekten.
(A.a., utskrift s. 9).
I 23 kap. 4 § tredje stycket p. 2 brottsbalken stadgas att ansvar som är
föreskrivet för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning även skall drabba den som jämte honom medverkat till gärningen. En person som själv inte är s.k. specialsubjekt kan således dömas för medverkan, t.ex. för anstiftan eller medhjälp, till ett brott som förutsätter särskilt specialsubjekt. Vid
sådana brott dömer man emellertid inte sällan i s.k. konverterat
gärningsmannaskap. Specialsubjektet konverteras till gärningsman, trots att brottet utförts av en annan person, om det ter sig naturligt att uppfatta specialsubjektet som gärningsman och denne åtminstone främjat gärningen.
Den bokföringspliktige köpmannen, som givit sin bokhållare order att bokföra en viss transaktion felaktigt, dömes som gärningsman, fastän han endast anstiftat brottet. Bokhållaren konverteras i gengäld till medhjälpare, såvida han inte intar en så självständig ställning att det skulle te sig främmande att betrakta honom endast som medhjälpare. Konverterat gärningsmannaskap tillämpas även, när en redovisningsskyldig person beordrat en hos honom anställd att företa en transaktion varigenom förskingring skett. Handlar det om
bokföringsbrott är det möjligt att ledningen för företaget kan dömas enligt principerna för oäkta underlåtenhetsbrott för att man underlåtit att ingripa och utöva kontroll. Någon anstiftan av den anställdes brott, dvs. den anställde som faktiskt handhaft bokföringen, är det då inte fråga om. Båda parter straffas i så fall i gärnings-mannaskap, vilket medför att något behov av konverterat gärningsmannaskap inte uppstår. Ledningen straffas för underlåtenheten att utöva erforderlig tillsyn och kontroll, medan den anställde straffas för sin positiva handling. (A.a. utskrift s. 8).
Vissa brott är dock sådana att endast den kan vara gärningsman som
personligen utför den straffbelagda gärningen. Utvidgat gärningsmannaskap är uteslutet vid sådana s.k. egenhändiga brott. Exempel härpå är mened och rattfylleri. Den som endast anstiftar mened kan aldrig dömas som gärningsman.
Någon måste själv under laga ed ha avgett osann utsaga för att mened skall vara begången, och annan än denne kan inte dömas för gärningsmannaskap.
Däremot kan ansvar för anstiftan eller medhjälp ifrågakomma för annan, och detta även om gärningsmannen t.ex. på grund av bristande uppsåt inte kan straffas. På motsvarande sätt förhåller det sig med rattfylleri. (A.a, utskrift s. 8)
I förarbetena till 1948 års strafflagsrevision anfördes (SOU 1944:69 s. 92 f.) att det inte var erforderligt att i lagtexten närmare ange vad som skulle förstås med gärningsmannaskap. Detta skulle liksom tidigare överlämnas till rätts-
tillämpningen att avgöra med ledning av de särskilda brottsbeskrivningarna.
I 2 § bidragsbrottslagen anges att ”Den som lämnar oriktiga uppgifter […] och på så sätt orsakar fara för att en ekonomisk förmån felaktigt betalas ut eller betalas ut med för högt belopp döms för bidragsbrott …”. Lagtextens ordalydelse torde således inte ge stöd för synsättet att det enbart är den ersättningsberättigade som kan lämna oriktiga uppgifter. De motivuttalanden som redogjorts för ovan (prop. 2006/07:80 s. 95 f) leder enligt min uppfattning inte till någon annan bedömning i detta avseende.
Enligt hovrätten har i första hand AS varit ansvarig för planeringen av
brottsligheten och AM har, för att kunna utföra sin del av brottsligheten, varit
beroende av hans medhjälp. LS har därefter i praktiken tagit över AS roll. Med bl.a. denna utgångspunkt är det enligt min uppfattning uppenbart att både AS och LS haft en sådan aktiv och betydelsefull roll i brottsligheten att de ska dömas som gärningsmän. Jag delar därför hovrättens bedömning ifråga om rubriceringen av gärningarna. Det kan i sammanhanget dock tilläggas att AS och LS under alla förhållanden medverkat i gärningarna i sådan grad att de i vart fall ska dömas till ansvar för medhjälp till grovt bidragsbrott, vilket enligt min uppfattning täcks av de i målet föreliggande gärningsbeskrivningarna. Jag instämmer också i hovrättens bedömning av brottens rubricering och
straffvärdet av de gärningar AS och LS gjort sig skyldiga till. Hovrättens dom bör enligt min mening fastställas.
Prövningstillstånd
Enligt 54 kap. 9 § rättegångsbalken krävs prövningstillstånd för att Högsta domstolen ska pröva hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som väcks vid tingsrätt.
Prejudikatdispens
Av 54 kap. 10 § första stycket 1 samma balk följer att prövningstillstånd får meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen.
För att bevilja prejudikatdispens krävs att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Fitger, Rättegångsbalken, s. 54:26).
Utvecklingscentrum Stockholm, som inom Åklagarmyndigheten bl.a. har ansvar för rätts- och metodutvecklingsfrågor avseende t.ex. bidragsbrotten, har pekat på att bidragsbrottslagen är relativt ny och att uttalanden från Högsta domstolen om tillämpningen därför skulle kunna vara värdefull. Även frågor om gärningsmannaskap eller medverkan skulle kunna vara av principiellt intresse. Utvecklingscentrum Stockholm har dock som sin uppfattning angett att då överklagandena i första hand är inriktade på bevisbedömningsfrågor, detta mål inte kan anses lämpligt som prejudikatmål.
Jag instämmer i Utvecklingscentrum Stockholms uppfattning och avstyrker således prövningstillstånd på denna grund.
Extraordinär dispens
Prövningstillstånd får enligt 54 kap. 10 § första stycket 2 rättegångsbalken också meddelas om det finns synnerliga skäl för en sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.
I propositionen till den nu aktuella bestämmelsen uttalades att utrymmet för prövningstillstånd vid sidan av prejudikatdispensen bör vara ytterst begränsat.
De fall som kan komma i fråga är resningsfallen och därmed jämförbara mycket sällsynta situationer. Vidare angavs att prövningstillstånd bör kunna medges i den utsträckning som de extraordinära rättsmedlen kan tillämpas. Den närmare innebörd som resnings- och domvillogrunderna getts i praxis bör vara vägledande också inom den ordinära fullföljdens ram (se prop. 1971:45, s. 90 f).
Domvilla
Enligt 59 kap 1 § första stycket 3 rättegångsbalken ska, efter klagan av den vars rätt berörs, en dom som vunnit laga kraft undanröjas på grund av domvilla om domen är så oklar eller ofullständig att det inte framgår av den, hur rätten dömt i saken. Fitger uttalar att bestämmelsen avser domslutet och att
domskälen endast omfattas i det fall att de har betydelse när det gäller att fastställa vad domen sakligt sett innebär. Enligt Fitger kan man med hänsyn till den betydelse för tilltron till rättssäkerheten som domskälen har i ett modernt samhälle hävda att även flagranta brott mot reglerna om att en dom ska motiveras utgör klara rättegångsfel enligt paragrafens fjärde punkt, men
därmed är ju inte sagt att domvillobesvär kan bifallas (Fitger, Rättegångsbalken – En kommentar på Internet, 59 kap 1 §).
I sammanhanget bör också nämnas att den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i Europakonventionen anses innefatta ett krav för domstolar att motivera sina domar och beslut. Europadomstolen har uttalat att de nationella domstolarna måste tillräckligt klart upplysa om grunderna för sina avgöranden. Enligt Danelius skulle det emellertid gå för långt att generellt kräva en detaljerad motivering för beslut (Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., s. 257 ff).
I de åtal som ligger till grund för hovrättens dom har angetts att de oriktiga uppgifterna föranlett felaktiga utbetalningar av assistansersättning om ca 2,9 miljoner (AS, åtalspunkten 2) respektive ca 1,6 miljoner kr (LS, åtalspunkten 3). Åklagaren har genom åtalsjusteringar i hovrätten angett att brotten är grova då de utgjort ett led i en brottslighet som utövats systematiskt. Hovrätten, som funnit det visat att tidsredovisningarna i varje fall till största delen saknar verklighetsförankring, har på grund av de skäl som åklagaren genom
åtalsjustering i hovrätten påstått funnit att brotten ska anses som grova. Enligt min mening kan inte det förhållandet att hovrätten inte exakt angett vilka belopp som slutligen ansetts felaktigt utbetalda anses utgöra ett sådant
åsidosättande av skyldigheten att motivera domar att hovrättens utformning av domen innefattar ett rättegångsfel. Domskälen får också anses upplysa om grunderna för avgörandet på ett så pass klart sätt att hovrätten inte har kränkt rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 Europakonventionen.
Skäl för prövningstillstånd av denna anledning föreligger enligt min mening inte.
Resning på grund av ny bevisning
AS har i Högsta domstolen åberopat förhör med två personer som inte hörts tidigare i målet. Enligt det förhörs- och bevistema som angetts ska personerna bl.a. höras till styrkande av att AS blivit vilseledd av AM angående dennes hjälpbehov samt att han varken kände till dennes resor till Irak eller de felaktiga tidrapporterna.
Resning till en tilltalads förmån får enligt huvudregeln i 58 kap 2 § 4 rätte- gångsbalken beviljas, om någon omständighet eller något bevis som inte tidi- gare har förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Även om det inte föreligger någon sådan sannolikhet, får resning enligt samma punkt beviljas om det, med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts (den s.k. till- äggsregeln).
När det gäller huvudregeln uttalar Lars Welamson/Johan Munck att sannolik- hetskravet inte hänför sig till ett visst rättsfaktum utan till en viss bedömning.
Vad som skall prövas är vad utgången sannolikt skulle ha blivit om omständig- heten eller beviset hade förebragts i rättegången. Welamson/Munck konstaterar att oriktig bevisvärdering i och för sig inte är resningsgrund och att det nya materialet alltså måste ha ett visst bevisvärde. Vidare måste det nya materialet sättas i relation till värdet av den tidigare förebragta bevisningen. Ju mera över- tygande den tidigare förebragta bevisningen till stöd för domen ter sig, desto större krav måste ställas på det nya materialet för att resning skall komma i fråga (se Welamson/Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rätte- gång VI, Upplaga 4, 2011, s. 201).
Syftet med tilläggsregeln var enligt förarbetena att, särskilt i grova brottmål, resning i enstaka fall skulle kunna beviljas ”även då de nya omständigheterna eller bevisen icke äro av den styrka att de sannolikt skulle ha lett till annan ut- gång i skuldfrågan men de likväl äro ägnade att framkalla tvivelsmål om do- mens riktighet i detta avseende” (se Welamson/Munck, a.a., s. 203).
Högsta domstolen har i flera resningsärenden uttalat, att mot bakgrund av det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel, bör tilläggsregeln ges en restriktiv tillämpning och användas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (se t.ex.
NJA 1992 s. 625 och NJA 2007 N 32).
Hovrätten har efter att ha prövat den av åklagaren åberopade bevisningen funnit att AS är den som i första hand varit ansvarig för planeringen av brottsligheten; utan hans hjälp torde AM inte ha kunnat utföra sin del. Senare har LS, när han lärt sig de erforderliga rutinerna, i praktiken övertagit AS roll (domen s. 15). Något skäl att ifrågasätta hovrättens bevisvärdering anser jag inte föreligger. Mot bakgrund bl.a. härav är det enligt min mening inte sannolikt att om den bevisning AS nu åberopat hade förebringats i hovrätten detta skulle ha lett till att han hade frikänts. Inte heller kan enligt min mening dessa uppgifter utgöra grund för att det ska anses föreligga synnerliga skäl för att på nytt pröva åtalet i nu aktuell del. Sammanfattningsvis är enligt min mening den nu åberopade bevisningen alltså inte av sådan beskaffenhet att den kan ligga till grund för resning i målet. Inte heller har jag funnit anledning att på grundval av nu åberopad bevisning komplettera förundersökningen. Jag avstyrker prövningstillstånd.
Bevisning
Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i målet.
Kerstin Skarp
My Hedström
Kopia till
Utvecklingscentrum Stockholm
Åklagarkammaren i Halmstad (AM-51307-10)
