Uppsala Universitet Sociologiska Institutionen Sociologi C
C-uppsats Vt. 10
Kvartslivskrisen
En kvalitativ studie om unga människors vuxenblivande
Författare: Maria Boström Handledare: Kerstin Rathsman
Uppsala Universitet Sociologiska Institutionen Sociologi C
C-uppsats Vt. 10
Titel: Kvartslivskrisen – En kvalitativ studie om unga människors vuxenblivande.
Författare: Maria Boström
Sammanfattning
Uppsatsen syfte är att undersöka begreppet kvartslivskris. Kvartslivskrisen är en definition på de känslor unga människor har kring sin identitet och sitt vuxenblivande.
Vuxenblivandet för 80-talister idag beskrivs som en förlängd process med många olika val att ta ställning till vilket resulterar i oroskänslor kring den egna identiteten och framtiden.
Kvartslivskrisen är inget allmängiltigt begrepp utan jag vill med denna undersökning se om de definitioner jag läst mig till kan sägas stämma över med informanternas upplevelser av verkligheten.
För att ta reda på detta har jag genomfört fyra kvalitativa intervjuer med informanter födda under 1980-talet.
De resultat som har framkommit ur analysen tyder på att många av de känslor som informanterna upplever stämmer överens med de känslor som karakteriserar
kvartslivskrisen, jag har dock i den avslutande diskussionen uteslutit ordet kris och väljer att endast använda mig av ordet kvartsliv för att beskriva informanternas upplevelser kring sitt vuxenblivande. Resultaten stämmer också med den tidigare forskning jag inför
uppsatsen har tagit del av, där ungdomars vuxenblivande analyseras i förhållande till samhällets alltmer individualistiska och globala tendenser.
Nyckelord: Kvartslivskris, individualitet, vuxenblivande
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 5
1.1 Syfte ... 6
1.2 Disposition ... 6
1.3 Tidigare forskning ... 7
1.3.1 Ungdomskulturer ... 7
1.3.2 Ungdomsgrupper i teori och praktik ... 8
1.3.3 Unga Vuxna ... 9
2. Metod ... 10
2.1 Metodval ... 10
2.2 Avgränsningar ... 11
2.3 Urvalet ... 11
2.4 Förförståelse ... 12
2.5 Genomförande av intervjuerna ... 13
2.6 Etik ... 15
3. Teorier och begrepp ... 16
3.1 Livsmanus ... 16
3.2 Det individualiserade samhället ... 16
3.3 Den kognitiva dissonansteorin ... 17
4. Analys och resultat ... 18
4.1 Vuxenblivande ... 19
4.2 Nuet och framtiden ... 23
4.3 Lycka/Framgång ... 30
5. Resultat ... 32
5.1 Vuxenblivande ... 32
5.2 Ålder och framtid ... 33
5.3 Identitet ... 33
5.4 Lycka/framgång ... 34
5.5 Kris? ... 34
6. Avslutande diskussion ... 35 7. Referenslista ... 37 8. Bilaga ... 38
1. Inledning
Våren 2008 läste jag sociologi A vid Uppsala Universitet. Under denna termin stötte jag på kvartslivskrisen för första gången. Detta begrepp stod för alla de känslor och tankar jag själv hade inför livet. Jag hade av någon anledning trott att jag stod ensam inför världen och alla rädslor det innebar. Men så var det inte alls, utan mina jämnåriga kurskamrater hade samma erfarenheter. Nu två år senare är detta kvartsliv, eller denna kvartslivskris, fortfarande närvarande i mitt liv. De flesta konversationer jag har med jämnåriga
människor i min närhet rör på ett eller annat sätt rädsla och oro inför framtiden baserad på det faktum att man inte vet vilka vägar i livet som är bäst att ta, eller vilka som ens är möjliga.
Gustav Fridolin skriver i sin bok Blåsta!:
”Kvartalslivet blir den mellanstation där man ska klara av att skaffa sig det som krävs för att gå vidare till vuxenheten, och också göra alla de rätta valen.” (Fridolin, 2009:70)
Även om de flesta unga vuxna människorna1 i min närhet inte har hört talas om
kvartslivskrisen så känner många igen sig efter en förklaring. För att närmare visa vad jag menar kommer jag nu beskriva hur jag uppfattar begreppet kvartslivskris.
Kvartslivskrisen beskrivs som något som drabbar unga vuxna människor idag eftersom de upplever att deras vardag kantas av osäkerhet baserad på den mängd val de känner att de måste ta ställning till. Frågor om identitet och meningen med livet är något som unga vuxna ställer. Frågorna grundar sig i upplevelsen att inte ha någon självklar plats i
samhället. De är inte längre barn men känner sig inte heller som vuxna. Otillräcklighet är en känsla som också beskrivs som karakteriserande för kvartlivskrisen, vad individen än gör så är det inte tillräckligt bra, vare sig det gäller privatlivet eller yrkeslivet, det finns alltid någon som är bättre. Kraven som unga människorna har på sitt liv är stora och svåruppnåeliga. Det finns en bild av perfektion som, även om den skiljer sig mellan olika individer, många unga vuxna känner en press av. Frågorna är många och de rör både yrkes- och privatlivet, längtan efter beständighet beskrivs som stor.2
Vuxenblivandet beskrivs som en förlängd process och det hänvisas till det faktum att de flesta yrken kräver längre utbildningar och det tar således längre tid att skaffa det som gör att en person betraktas som vuxen, så som bostad, stabil inkomst och familj. (Fridolin, 2009:70)
1 Med ”unga vuxna människor” menar jag människor födda på 1980-talet
2 http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/knappt-vuxen-redan- gammal_933209.svd
Individualismen och globaliseringen i media beskrivs som en avgörande faktor; kvartslivet upplevs som en helt ny tid då tillgången på information är enorm.
Bristen på tydliga markörer i övergången till vuxenlivet har medfört att individen själv måste uppleva sig själv som vuxen, övergången upplevs inte längre kollektiv.3
Jag vill ytterligare förtydliga att denna definition är baserad på hur jag uppfattar
kvartslivet baserat på en artikelserie och Gustav Fridolins bok Blåsta!, definitionen är på inget vis en allmängiltig sanning.
1.1 Syfte
Syftet med denna uppsats är att undersöka begreppet kvartslivskris. Utifrån detta syfte har jag formulerat följande frågeställningar:
Frågeställningar
Hur ser unga vuxna människor på sitt vuxenblivande?
Hur känner de inför sin ålder och inför framtiden?
Hur identifierar sig unga vuxna människor?
Vilka är föreställningarna om lycka och framgång?
Upplever de att de har gått igenom eller går igenom en kris?
1.2 Disposition
Uppsatsen är uppdelad i sex olika delar med underrubriker. I den första delen presenteras uppsatsen med en inledning, följt av syfte och frågeställningar. Jag redogör även för den tidigare forskningen kring ämnet.
I del två av uppsatsen presenteras metoden. Där redogör jag för mitt metodval, urval, genomförandet av intervjuerna, de avgränsningar jag har gjort, förförståelse kring ämnet och även de etiska aspekterna av intervjuandet.
Den tredje delen av uppsatsen presenterar de begrepp och teorier jag har valt att använda mig av vid analysen av det insamlade materialet.
Den fjärde och femte delen av uppsatsen består av analysfasen där jag analyserar intervjuerna och presenterar de resultat jag har kommit fram till.
Den sjätte och sista delen av uppsatsen består av en avslutande diskussion.
3 http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/livsval-far-manga-att-skarma- av_936829.svd
1.3 Tidigare forskning
Det finns relativt mycket forskning om ungdomar, identitetsskapande och vuxenblivande.
I den forskning jag har tittat på finns mycket värdefullt material och många begrepp som kan vara användbara vid analysen av mina egna insamlade data.
1.3.1 Ungdomskulturer
Simon Lindgren, med medförfattare har i boken, Ungdomskulturer, ett kapitel som behandlar just unga och vuxenblivande. I detta kapitel har frågor kring vuxenblivande försökt besvaras genom intervjuer med ett 20-tal ungdomar i åldrarna 15-25 år, där de har berättat om sin uppväxt, bakgrund och tankar om framtiden.
I samband med detta knyter kapitlets författare Helena Kåks an till den pågående vetenskapliga diskussionen om det förlängda vuxenblivandet och även till
individualiseringens roll i det hela.
Begreppet livsmanus är något som tillhör diskussionen. Med livsmanus menas de gemensamma samhälleliga föreställningar om det ideala livet. Mer utförligt beskrivet är ett livsmanus en individuell livsberättelse, men även kollektiv då den refererar till omgivningens föreställningar om hur ett idealt liv, kulturellt betingat, bör se ut. Olika livsmanus är negativt eller positivt laddade och relaterade till olika ambitionsnivåer.
Livsmanus med högre ambitionsnivå är positivt laddade och de negativt laddade har således en lägre ambitionsnivå. Livsmanus används som en måttstock för en individ att utvärdera sitt eget liv. (Kåks, 2009:28–29)
Livsmanus som begrepp är något som jag ska använda mig av i analysen av mitt eget material, eftersom kvartslivskrisen i mångt och mycket handlar om upplevd oförmåga att leva upp till föreställningar om det ideala livet.
Boken diskuterar det förskjutna vuxenblivandet, dvs. att det tar längre tid för människor i västvärlden idag att etablera sig på arbetsmarknaden och i samhället. Det finns inget definitivt steg som leder in i vuxenlivet, även om det finns en del markörer som till exempel föräldraskap som väger tyngre än andra. (Kåks, 2009:34). Föräldraskapets och ekonomins betydelse för vuxenblivande är aspekter som jag har valt att behandla vidare i min egen uppsats.
Vuxenblivande sker i parallella processer, vuxenhet kan finnas i olika delar av livet. Att vara färdigutbildad och ha ett arbete kan vara en markör för vuxenlivet, men det behöver inte gälla alla aspekter av livet. Det finns möjligheter att vara till exempel vuxen i
arbetslivet och ung på fritiden, en ung människa idag upplever sig sällan vuxen på alla olika plan i livet.
Vuxenblivande har tidigare beskrivits som en linjär process, men det är i dag inte längre tillräckligt med det synsättet då det i Lindgrens bok beskrivs som att övergången från ung till vuxen pågår parallellt i många olika sfärer som flätas in i varandra. Övergångarna i livet ser olika ut men är ändå möjliga att kombinera i ett och samma liv. Många unga
vuxna växlar mellan de olika positioner i vilka de upplever att de uppnått olika ”mått” av
”vuxenhet”. (Kåks, 2009:36)
1.3.2 Ungdomsgrupper i teori och praktik
Thomas Johansson och Philip Lalander har skrivit boken, Ungdomsgrupper i teori och praktik, och tar i den andra delen av boken upp globalisering, individualisering och kulturskapande bland ungdomar. I början av detta kapitel redovisas ett antal begrepp som har framkommit i forskning kring ungdomar.
Det första begreppet är globalisering och författarna menar att symboler och handlingar, som ungdomars stilar byggs upp med, är hämtade från det globala. Man använder livsstilar som ett analytiskt verktyg för att studera hur ungdomar uttrycker grupptillhörighet och individualitet. Att dessa livsstilar som ungdomar anammar visas upp av medierna och gör begreppet globalisering relevant för diskussionen. Med globalisering menas att det som karaktäriserar de olika livsstilarna når fler ungdomar än tidigare.
Det andra begreppet handlar om föreställda gemenskaper, att socialiserande inte handlar så mycket om ansikte mot ansikte interaktion i dag. Vissa språk, ritualer och symboler
stärker gemenskapen mellan personer som inte kommer att träffa varandra. I boken exemplifieras detta med ungdomars upplevelser av att känna sina idoler, då man använder sig av samma symboler etc. som stärker gemenskapen och skapar samhörighet.
Författarna talar om ombytliga ungdomskulturer som neostammar. Neostammar är rotlösa och kännetecknas, enligt författarna, av den hemlöshet som karakteriserar det senmoderna samhället. Detta begrepp är närbesläktat med det som kallas för livsstilar idag. Livsstilarna idag skapas och upplöses under en kort tid, människor lever med förändring och avsaknad av kontinuitet. Ungdomars identitetskonstruktion görs med hjälp av mediala förebilder, det finns en upplösning av gränserna mellan media och den sociala verkligheten. Det finns en teori om att ungdomarna upplever verkligheten genom media.
Dagens ungdomar är mer rörliga än tidigare även om det fortfarande skiljer sig mellan olika samhällsgrupper. De är rörliga i den meningen att de via medierna har tillgång till fler olika typer av livsstilar som de annars inte skulle kommit i kontakt med (Johansson &
Lalander, 2002:79-82).
Författarna tar också upp de unga globala resenärerna. Ungdomars resande idag handlar om att upptäcka nya platser, ta del av främmande kulturer, utveckla sin identitet, men även om sökandet efter upplevelser och erfarenheter. Det handlar om att berika sig själv och växa som människa, att ha historier att berätta, att uppleva någonting speciellt. Resandet skapar en bild av ungdomarna som lyckade individer. (Johansson & Lalander, 2002:94–
98)
I boken använder sig författarna av ungdomsforskaren Thomas Ziehe (Johansson &
Lalander, 2002:58) och många av hans begrepp. Bland annat avtraditionalisering. Med det menas att en ung människa i mindre utsträckning kan förlita sig på familjen och eller traditioner i utformandet av sin identitet. Författarna skriver att denna
avtraditionaliseringen gör att individens sårbarhet ökar i förhållandet till reklam och media (Johansson & Lalander, 2002:102).
Konsekvensen av avtraditionalisering är reflexivitet, ett begrepp också myntat av Thomas Ziehe. Med reflexivitet avser Ziehe, enligt författarna, ”individens möjligheter till
självreferenser”.
Individen analyserar den egna upplevda identiteten mot samhället. Individen jämför sig ständigt med de bilder som medierna sänder ut. I boken diskuteras även om ungdomarna har ett nytt förhållningssätt till kollektivitet och helst bejakar sin individualitet och frihet (Johansson & Lalander, 2002:102–103).
Författarna använder sig av begreppet individualisering dvs. att individer i mycket större uträckning måste förlita sig på sig själva i sitt identitetskapande och att de gamla
tryggheterna i form av religion och föräldrar inte längre finns att förlita sig på i samma utsträckning som tidigare (Johansson, 2002:109).
I kapitlet ”Kropp, framgång och själ? Köp ett livsstilspaket!” talar man om kraven på prestation och individualitet kopplat till gymverksamheten och denna nya gymtradition beskrivs som en produkt av senmoderniteten.
Individen går till gymmet som inbegriper socialiserande, individen väljer själv hur väl integrerad i gymgemenskapen han eller hon vill vara, och med själva aktiviteten,
träningen, formar individen sig själv. Det beskrivs att unga människor längtar efter social gemenskap, att få närhet och acceptans i kollektiviteten. Men det första intresset är att skapa en egen individuell stil. På detta sätt skapas det ett band mellan individ och kollektiv (Johansson & Lalander, 2002:107–108).
Medierna som referensmaterial har en del i identiteternas flytande struktur, de gör att faktorer så som klass blir mindre viktiga för identitetskapade.
Det poängteras dock att ungdomar inte är så individualiserade som det påstås och att många ungdomar skaffar sig intressen utifrån föräldrakulturen. En fråga som ställs är även om landsortsungdomar kanske skulle vara mindre påverkade av individualiseringen än de som har vuxit upp i städer (Johansson & Lalander, 2002:109–110).
1.3.3 Unga Vuxna
”Unga vuxna” behandlar ett projekt från Lunds Universitet som kallas: ”Unga vuxna – kärlek, arbete, moral”, fokus har legat på ungdomar i åldern 20-25 år. Det övergripande syftet med undersökningen har varit att belysa moderniseringen, individualiseringen och effekterna det har på unga människors liv.
De frågeställningar som man har sökt svar på har bland annat varit hur konflikten mellan en oavslutad ungdom och etablering av vuxenvärden ter sig. Även frågeställningar gällande kärlek, syn på parrelationer och yrkesidentitet, hur fenomen som främlingshat, kollektivisering samt traditionalism kan tolkas utifrån ett moderniseringsperspektiv har tagits upp (Bengtsson, 1997:6).
Projektet ”unga vuxna” genomfördes mellan 1992-1996. I projektet delade man upp informanterna i tre grupper: unga diffusa, unga arbetare och unga studerande.
Även i detta projekt har man genom intervjuer med ungdomar funnit att i gruppen ”unga diffusa” har ungdomarna många intressen eller yrkesdrömmar som härrör från den egna föräldrakulturen och som inte är konstruerade av individen själv.
I intervjuerna med ungdomarna i gruppen unga diffusa fann man en instabil, ickelinjär livsmodell. Man pendlar mellan olika jobb, utbildningar, resor osv. Detta flackande ses inte som något negativt, arbetet upplevs inte som det viktigaste i livet, det är viktigt att det man gör upplevs som betydelsefullt. Finner man inte arbetet meningsfullt går man vidare till någonting annat istället. Arbetslösheten upplevs inte som någonting negativt.
Det handlar om sökande och om att hitta sig själv, det är den huvudsakliga
sysselsättningen för ungdomarna. Förvärvandet av erfarenheter och kunskaper är viktig för att hitta sig själv och sin plats i samhället . Man vill syssla med saker som ger utrymme åt den egna beslutsförmågan (Bustos-Castro & Norell, 1996:109–110).
Den forskning jag har nämnt tar upp intressanta och relevanta aspekter kring unga människors vuxenblivande. Det går att skönja skillnader i inställningar hos ungdomarna mellan de olika undersökningarna. I undersökningen som genomfördes 1996 finns det en positiv attityd till det existentiella sökandet, en grundläggande hoppfull inställning till livet, nutiden och framtiden.
Jag anser att det i boken Ungdomskulturer går att finna mer ambivalenta känslor inför det förlängda vuxenblivandet, det finns en längtan efter någonting mer definitivt, sökandet upplevs inte enbart positivt.
I böckerna har teorier om individualitet använts för att analysera ungdomarnas upplevelser och så har även jag tänkt göra i min uppsats, tillsammans med några av begreppen som nämnts ovan.
2. Metod
2.1 Metodval
Jag har valt att använda mig av kvalitativ intervjumetod för min undersökning.
Jag anser att kvalitativa intervjuer lämpar sig bäst då syftet med uppsatsen är att försöka förstå unga människors vuxenblivande, känslor och upplevelser kring detta.
Sociologen Jan Trost anser att genom en kvalitativ intervjumetod får intervjuaren en större förståelse för informanternas upplevelser samt de mönster man kan finna i deras
berättelser och handlingar som inte finns att tillgå om metoden hade varit exempelvis kvantitativ i form av ett frågeformulär (Trost, 2007:14).
Liksom Trost beskriver i sin bok vill jag genom intervjuerna komma åt hur informanten tänker, handlar och resonerar och detta görs genom kvalitativ intervjumetod (Trost, 2007:33).
En intervju kan te sig som ett vanligt samtal två människor emellan men som Trost beskriver så är en stor skillnad mellan ett samtal och en intervju det faktum att en intervju har ett syfte utöver det rena samtalet och att intervjuaren söker svar på sina
frågeställningar i ”samtalet”.
Vidare skriver Trost att informanten gärna skall uppfatta intervjun som ett vardagligt samtal där åsikter, tankar och känslor utbyts. Denna relation är dock ojämlik då intervjuaren delar med sig av sina tankar mycket sparsamt då det intressanta är vad informanten har att berätta (Trost, 2007:34).
Utvärderaren Quinn Patton talar om ”empathetic neutrality” och med detta menar han att empati ska förmedlas även om man ska förhålla sig neutral till vad informanterna
förmedlar under intervjuerna. Mer specifikt menar han med empati förståelse intresse och omsorg. Med neutralitet menas att hålla sig neutral till informanternas tankar, handlingar och känslor, båda dessa förhållningssätt ska tillämpas vid kvalitativ intervjumetod (Patton, 2002:50-51).
Det är på ett sådant sätt jag eftersträvar att möta mina informanter både i intervjusammanhang men även i återspeglandet av intervjuerna i analysen.
2.2 Avgränsningar
I undersökningen har jag varit tvungen att göra en del avgränsningar gällande
informanterna. Baserat på vad jag har läst om kvartslivskrisen så är det något som rör de människor som är födda på 1980-talet, oberoende av klass, kön och etnicitet, även om upplevelser hos de olika individerna säkerligen skulle skilja sig om man även tar dessa faktorer i beaktande, men det är som sagt ingenting jag har valt att göra i denna
undersökning, detta skulle även bidra till att uppsatsens omfång skulle bli alltför stort och ogenomförbart.
I intervjuguiden frågar jag dock efter yrke/sysselsättning och med det menar jag om informanterna jobbar, studerar, är föräldralediga eller arbetssökande. Frågan är inte ställd i syfte att försöka utröna någon typ av klasstillhörighet, dels för att jag inte anser att det är viktigt för undersökningen dels för att informanterna inte anser sig ha ett ”riktigt” jobb än.
Det kan dock vara intressant att se huruvida upplevelser kring vuxenblivande skiljer sig baserat på sysselsättning.
2.3 Urvalet
Jag valde initialt att göra fyra intervjuer, jag var dock beredd på att eventuellt göra fler intervjuer om det av någon anledning skulle bli aktuellt, men det visade sig vara tillräckligt med fyra intervjuer. De informanter som jag har valt att intervjua är Peter, Louise, David och Sara. Dessa namn är givetvis pseudonymer.
De kriterier jag hade vid val av informanter var att samtliga skulle vara födda på 1980- talet, eftersom kvartslivskrisen beskrivs som något generationsspecifikt.
Informanterna som jag har intervjuat är bekantas bekanta och jag har då haft en möjlighet att ta reda på deras bakgrund gällande bland annat sysselsättning och ålder för att få största
möjliga variation i urvalet. Det faktum att de är bekantas bekanta har jag inte upplevt som något problematiskt för intervjuerna. Jag bedömer att intervjusituationerna hade sett likadana ut om informanterna hade varit helt okända för mig.
Peter är den äldste av de informanterna jag intervjuat, han arbetar men utbildar sig för tillfället vidare inom den egna organisationen. Louise, en av informanterna är studerande men för tillfället mammaledig. Sara är studerande och arbetar extra ibland. Den siste informanten David är även han studerande.
Vilket årtal under åttiotalet som informanterna är födda på är något jag har valt att ta hänsyn till, jag har försökt hitta informanter födda både i början och slutet av decenniet eftersom det kan vara intressant hur de med hänsyn till sin ålder förhåller sig till sitt eget vuxenblivande. Den äldste informanten Peter är född 1981, Louise och Sara är båda födda 1986 och David är född 1988.
2.4 Förförståelse
Min förförståelse kring ämnet är ganska stor eftersom jag själv är 80-talist och alltså är en del av populationen samt att jag kan säga att jag i det närmaste själv befinner mig i någon slags kvartslivskris. De frågor som finns ställda i intervjuguiden är frågor jag själv har många funderingar kring.
Med förförståelse menar Docent Torsten Thurén den kunskap vi redan besitter, förkunskap, som vi tolkar världen och olika fenomen igenom. Den förförståelse vi har präglar vårt sätt att se på verkligheten (Thurén, 2007:58). Förförståelsen går således inte att ignorera vid intervjuerna eller vid tolkning av materialet.
Det faktum att jag befinner mig i samma ålderskategori som informanterna, gör att vi säkerligen delar en del föreställningar och upplevelser, vilket kan underlätta min tolkning och förståelse av deras berättelser. Utvärderingskonsulten Quinn Patton skriver det tillhör det kvalitativa sättet att arbeta att använda sig av sig själv och sina personliga upplevelser och erfarenheter (Patton, 2002:47).
Kvartslivskrisen är inte något vedertaget begrepp som de flesta är bekanta med utan vid intervjuerna har jag förklarat ungefär vad det innebär, dvs. vad jag har läst mig till och hur jag tolkar begreppet. Det fanns både positiva och negativa aspekter baserat på detta i samband med intervjuerna.
Under intervjuerna kom jag ibland på mig själv med att bli förvånad när informanterna gav ett svar på en fråga som jag inte förväntat mig, till exempel när de hade tolkat en fråga på ett annat sätt än vad jag tänkt mig, eller när de helt enkelt inte upplevde att de hade till exempel problem med olika val i livet. Vid dessa tillfällen under intervjuerna ställde jag följdfrågor i ett försök att ytterligare förstå vad informanten menade och detta kan givetvis ha vinklat svaren något. Jag försökte dock tänka på att ställa neutrala följdfrågor som”
utveckla mer” eller ”berätta”, för att få informanten att prata mer och på så sätt få fram vad denne menade utan att själv konkretisera en fråga som kan missuppfattas eller ge ett annat svar än vad informanten hade tänkt från början.
Under intervjuerna har jag senare vid transkriberingen av materialet märkt att jag ibland sammanfattade informanternas svar. Ett exempel på det kan vara formuleringen ”så du menar alltså att…”, jag borde såhär i efterhand lämnat det åt sidan för att sedan vid transkriberingen utröna det svar informanten gav mig första gången.
Trost avråder från att sammanfatta svaren under intervjun och menar att man vid osäkerhet på vad informanten menat hellre ska fråga eftersom sammanfattningar hör till
analysarbetet (Trost, 2007:86).
Vid två av intervjuerna hände det vid några tillfällen att informanterna skulle förklara något och använde ord som ”vi” eller ”oss” vilket då insinuerar att det skulle vara underförstått att vi delade upplevelsen eller föreställningen. Jag upplevde visserligen att jag förstod vad informanterna menade, men det gjorde att svaren ibland kunde vara lite väl korthuggna, och att möjligheten att utveckla svaren kanske hade varit större om
intervjuaren hade varit av en annan generation, då informanten till exempel hade känt att denne måste förklara ytterligare vad han/hon menar.
Jag anser överlag att det var positivt att informanterna och jag själv i rollen som
intervjuare befann oss i samma generation då jag upplevde att det fanns ett samförstånd oss emellan och att intervjusamtalet hade ett flöde som jag inte tror det skulle ha haft ifall intervjuaren hade tillhört en annan generation.
2.5 Genomförande av intervjuerna
Jag har som nämnts valt att använda mig av kvalitativ metod för att få svar på mina frågeställningar.
Jag kontaktade inte mina informanter via ett formellt brev då det inte kändes aktuellt eftersom jag fått kontakt med dem via bekanta. Jag informerade muntligen samtliga om hur intervjun skulle gå till, min tystnadsplikt, rätt att avbryta intervjun, förväntad längd på intervjun osv. Givetvis har jag också informerat om vad det är jag undersöker och varför de är intressanta som informanter.
Innan jag kontaktade mina informanter utformade jag en intervjuguide att ha som stöd under intervjuerna. Intervjuguiden består av åtta överrubriker/nyckelord som jag har fått fram efter att ha läst in mig på ”kvartslivskrisen”.
Under dessa åtta överrubriker/nyckelord har jag formulerat stödfrågor för mig som
intervjuare, men de ställdes inte nödvändigtvis i den ordningen vid genomförandet. Enligt Trost så ska en intervjuguide inte innehålla många konkreta frågor eftersom informanten helst ska styra intervjun och frågornas ordningsföljd (Trost, 2007:50).
Då kvartslivskrisen är ett relativt nytt begrepp så är informationen att tillgå förhållandevis liten, jag har använt mig av tre olika källor vid insamling av material om kvartslivskrisen.
En av källorna, en bok skriven av Anna Manteus, är en ovetenskaplig självhjälpsbok skriven utifrån hennes egna erfarenheter kring kvartslivskrisen.
Gustav Fridolin har skrivit boken Blåsta! – nedskärningsåren som formade en generation.
Boken behandlar nedskärningarna i skola och arbetsliv under nittiotalet och de
konsekvenser detta har medfört för åttiotalisternas identitetskapande. Även i denna bok talar han om kvartslivskrisen, unga vuxna och en sviktande framtidstro.
Det tredje underlaget för min intervjuguide består av en artikelserie från Svenska Dagbladet skriven av Ann Lagerström där kvartslivskrisen används som ett vedertaget begrepp.
Utöver de ovan nämnda ovetenskapliga böcker/artiklar så har jag också tagit del av ungdomsforskning (se avsnittet om tidigare forskning ovan) som behandlar liknande frågeställningar.
Frågor och teman jag har med i intervjuguiden upplevdes av samtliga informanter som stora och svåra frågor. En av frågorna som stod under rubriken ”förväntningar” var, kan jag se nu i efterhand, faktiskt onödigt stor och lång. Informanterna hade i vissa fall svårt att förstå exakt vad jag menade. Detta ledde till att jag vid de olika intervjutillfällena blev tvungen att formulera om och upprepa frågan. Om tid hade funnits så anser jag att jag borde genomfört en provintervju inför de bokade intervjuerna så jag eventuellt kunde ha tagit bort eller ändrat just den frågan. Jag anser dock trots upprepningar och
omformuleringar att frågorna gav ett givande resultat då frågorna ”tvingade”
informanterna att diskutera med sig själva och utifrån dessa diskussioner talade flera av informanterna om konkreta situationer där jag vid transkriberingen kunnat utläsa olika mönster.
Jag valde att spela in intervjuerna med en mobiltelefon eftersom jag anser att jag inte är speciellt bra på att anteckna och det skulle bli mer ett störningsmoment för mig och informanten. Samtliga informanter gav samtycke till inspelning av intervjun.
Trost menar att fördelen med att spela in intervjun är att det finns möjlighet att gå tillbaka och lyssna efter tonfall, pauser m.m. Det kan även vara nyttigt att höra sig själv på band i efterhand för att lyssna efter eventuella misstag och saker som kan rättas till inför nästa intervju (Trost, 2007:53).
Intervjuerna skedde i informanternas hem, med undantag av en intervju som skedde på en institution vid Uppsala Universitet. Informanterna fick själva välja tid och plats för intervjun och jag upplevde att en intervju i hemmet fungerade allra bäst då
störningsmomenten var få.
Längden på intervjuerna varierade mellan trettio och femtio minuter. Jag har vid
transkriberingen av intervjuerna återgivit samtalet i talspråk och inte modifierat det som har sagts utan tagit med stakningar, upprepningar och pauser. Jag har dock varit sparsam med att skriva ner min egen del i intervjun då jag upplever att jag sa saker som ”mm”,
”fortsätt”, ”jag förstår” osv. vid många tillfällen och att det inte är av vikt vid det senare analysarbetet.
Trots den noggranna transkribering är jag medveten om att hela intervjusituationen inte kan återges vid analysen då kroppsspråk, uttal och betoningar inte går att ta hänsyn till vid analysen då intervjuerna är transkriberade, detta kan göras enklare om intervjun är
videofilmad.
Efter transkriberingen av intervjuerna har jag funnit många gemensamma drag hos
informanterna och intressanta mönster har gått att skönja, ett problem är dock att frågorna som är ställda i intervjuguiden är stora och i mångt och mycket går in i varandra vilket har gjort att strukturering och tematisering vid analysdelen i uppsatsen har varit problematisk.
Trots detta så har frågornas stora omfång och de diskussioner de frambringat gett mig en bredare bild av vuxenblivande. Jag har blivit både förvånad och känt igen mig i de resonemang som förts under intervjuerna.
2.6 Etik
Inför mina intervjuer så har jag läst vetenskapsrådets forskningsetiska principer inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.
Dessa principer fungerar som riktlinjer så att det vid en eventuell konflikt mellan forskare och informant kan ske en riktig bedömning mellan forsknings- och individskyddskravet.
Dessa riktlinjer är menade att fungera som riktlinjer för forskaren vid planläggning av ett forskningsprojekt. Eftersom olika forskningsprojekt kan skilja sig markant från varandra och således kantas av olika problem är principerna medvetet utformade som ledsagare snarare än som detaljerade regler. De har inte syftet att ersätta forskarens omdömen och forskarens eget ansvar, syftet är snarare att agera underlag för forskarens tankar kring sitt ansvarstagande (Vetenskapsrådet, 2002:6).
Det finns fyra huvudkrav baserade på det grundläggande individskyddskravet.
Det första av de fyra kraven är informationskravet som innebär att forskaren skall informera de utvalda informanterna om forskningens syfte. Vid den första kontakten jag hade med mina informanter förklarade jag min uppsats syfte. Jag informerade även om att deras medverkan i uppsatsen är frivillig och att de givetvis får tacka nej till en intervju.
Det andra kravet är samtyckeskravet. Med samtyckeskravet menas att deltagare i en undersökning själva bestämmer över sin medverkan. De informanter jag har intervjuat är alla över arton år och således myndiga, underskrift från målsman behövdes ej. Jag informerade samtliga informanter om uppsatsens syfte och hur genomförandet av
undersökningen skulle gå till och att de som informanter har rätt att när som helst avbryta intervjun samt att de bestämmer själv över sin medverkan i forskningsmaterialet utan att detta får negativa följder för informanten (Vetenskapsrådet, 2002:9–10).
Det tredje kravet är: konfidentialitetkravet. Forskaren ska i största möjliga mån försöka uppfylla konfidentialitetskravet. Personuppgifter om de deltagande ska förvaras så att obehöriga ej kan ta del av dessa. Informanterna i uppsatsen har pseudonymer och det finns inga personuppgifter registrerade som kan avslöja personernas identitet. Ämnet för
uppsatsen upplevdes av informanterna inte som något som ansågs känsligt så att det på
något sätt kunde ha negativ verkan på dessa personer. Jag har dock varit noggrann med att välja informanter i undersökningen som inte är medvetna om varandras medverkan.
Det fjärde kravet är nyttjandekravet. Uppgifter om de personer som medverkar i en
undersökning får endast användas i forskningssyfte. Jag informerade informanterna att jag var den enda som skulle ha tillgång till det inspelade materialet och att jag när materialet blivit transkriberat skulle raderas från min mobiltelefon (Vetenskapsrådet, 2002:14).
3. Teorier och begrepp
3.1 Livsmanus
Livsmanus är ett av de begrepp som jag nämnde i avsnittet om tidigare forskning och ett begrepp jag har valt att använda mig av i analysen av det insamlade materialet. Detta för att informanterna i intervjuerna talar mycket om olika livsscenarion i samband med sitt vuxenblivande och sina förväntningar på livet.
Med livsmanus menas olika kollektivt uppfattade kulturella modeller för hur ett liv bör eller inte bör te sig (Kåks, 2009:37–39).
Livsmanusen kan vara positivt eller negativt laddade. De uppfattas tillsammans med olika ambitionsnivåer som kollektiva föreställningar om hur ett liv bör se ut, vad som anses framgångsrikt och lyckat och vad som anses vara mindre bra.
3.2 Det individualiserade samhället
En teori som jag kommer utgå ifrån är sociologen Zygmunt Baumans teori om
individualiseringen och dess konsekvenser för identitetskapande. Bauman anser att det i dag inte är möjligt för individerna i samhället att säkra framtiden genom att följa normer.
Bauman menar att de mål en individ har i livet har en bräcklighet som inte går att säkra och att denna bräcklighet påverkar alla individer oberoende av utbildning, klass, kön osv.
Urbäddning är ett begrepp som Bauman använder sig av och avser att individens mål, eller
”bäddar”, inte är varaktiga utan upplösliga och endast där under en viss tid. Detta leder till en konstant strävan efter återinbäddning, att finna nya mål. Detta är en realitet i dagens samhälle och Bauman liknar dessa bäddar vid stolar i hela havet stormar, där det råder konstant konkurrens om positioner vilket tvingar människor till att hela tiden vara på språng utan att finna tillfredställelse i att komma i mål. Det finns inga löften om återinbäddning utan individen lever urbäddad, konstant på väg (Bauman, 2002: 178).
Bauman skriver att de identitetsproblem som har funnits i människors liv sedan
modernitetens början har ändrat innehåll. Tidigare var problemet hur en individ ska ta sig till målet. Det som karakteriserar individernas problem vid den tid vi står inför nu,
postmoderniteten, är snarare vilka mål de ska välja, identifiera sig med, samt hur man eventuellt kan göra ett annat val i fall det första målet förlorar sin initiala dragningskraft.
Bauman tar upp psykoanalytikern Erik H Erikson och dennes nästan fyrtio år gamla verk
”Ungdomens identitetskriser” och kritiserar definitionen Erikson har på
medvetandegörandet av en individs identitet då Erikson beskriver detta som ”en subjektiv
upplevelse av livgivande enhet och kontinuitet.”(Erikson, 1979:16). Bauman argumenterar att enhet och kontinuitet inte ofta upplevs av varken ungdomar eller vuxna idag och
kommer således inte vara något människor kommer att eftersträva i framtiden (Bauman, 2001:180).
Bauman hävdar att friheten idag inte ligger i att hitta en definitiv identitet utan att hålla alternativen öppna, att göra identiteten flytande, baserat på de rörliga vägar och diffusa mål som karakteriserar det senmoderna samhälle människan idag befinner sig i.
Mångsidighet är det individen måste eftersträva och det denne kan förlita sig på (Bauman, 2001:181).
En upplevelse av förlorad tillit till kollektivet och gemenskapens makt till förändring av världen och dess regler, gör att de problem som har ett socialt ursprung upplevs som
individuella problem och som bara kan lösas av varje enskild individ (Bauman, 2001:182).
Istället för att tala om identitet kan man tala om identifiering, då identifiering är en
ständigt pågående, öppen process som alla i samhället ägnar sig åt. Det är inte sannolikt att den osäkerhet och konflikt denna identifieringsprocess frambringar kommer att upphöra då det desperata sökandet efter identitet är en produkt av det alltmer globaliserande samhället och den individuella press som infunnit sig i och med det (Bauman, 2001:186).
3.3 Den kognitiva dissonansteorin
Jag har valt att ha med en psykologisk infallsvinkel på min analys av materialet. Detta med hjälp av socialpsykologen Leon Festinger och dennes teori om den kognitiva dissonansen. När Festinger talar om begreppet kognition menar han den kunskap och de attityder och åsikter rörande omgivningen, sig själv och det egna beteendet en individ besitter. (Festinger, 1957:3)
Det finns en slags konsonans mellan vad en individ vet om sin omgivning och hans handlingar. Om en individ till exempel tycker att det är bra att gå i skolan, så kommer han sannolikt också att gå i skolan. (Festinger, 1957:1)
Psykologisk inkonsekvens, eller dissonans, är vad som uppkommer när en individs uppfattningar eller attityder om omgivningen inte stämmer överens med hans handlingar.
När dissonans uppstår försöker individen reducera dissonansen genom att undvika situationer och information som han bedömer potentiellt skulle kunna öka den.Festinger exemplifierar detta med rökaren som vet att det är farligt att röka, men som ändå fortsätter att göra detta genom att hitta andra fakta som kan väga upp den information som pekar på det hälsovådliga i rökningen. (Festinger, 1957:5-6)
Festinger likställer behovet hos individen att reducera dissonansen med hunger och ätande som leder till att dämpa hungern. (Festinger,1957: 3)
Motivation och önskade konsekvenser kan också avgöra om uppfattningar och handlingar upplevs som dissonanta eller ej. Detta är någonting jag i analysen av mitt material kommer att exemplifiera med hjälp av informanternas berättelser och motivationer till att göra vissa val. (Festinger, 1957:17)
Det är omöjligt att eliminera dissonansen helt, men dissonansens omfång kan reduceras.
En individ kan välja att skilja sig själv psykologiskt från en handling eller uppfattning och då således reducera dissonansen markant och återinställa konsonansen.(Festinger,
1957:29)
Beslutsskapande kan resultera i dissonans. När en individ ska ta ett beslut, välja mellan en eller flera saker, väger han för- och nackdelar mellan de olika valen. Oavsett vilket beslut individen väljer kommer det alltid vara någonting som är bra med det val som individen valde bort och denna vetskap resulterar i dissonans. Individen måste efter ett
beslutstagande söka sätt att reducera dissonansen. Beslutets omfattning och konsekvenser för individen avgör också storleken och magnituden på dissonansen. (Festinger, 1957:4- 35)
4. Analys och resultat
I denna del av uppsatsen kommer de fyra kvalitativa intervjuerna som genomförts att analyseras. Syftet med uppsatsen är som tidigare nämnts att undersöka begreppet kvartslivskris och eventuellt se om informanternas upplevelser och känslor kan sägas överensstämma med kvartslivskrisen.
För att få en tydlig och överskådlig bild kommer resultaten presenteras tematiskt med olika nyckelord som jag har kunnat uttyda vid analysen av det transkriberade materialet.
Vid personbaserad analys presenteras informanterna och analyseras i sin historiska och sociala kontext vilket kan medföra konsekvenser för anonymiteten (Repstad, 2007:148).
Jag anser att den tematiska presentationen av materialet lämpar sig bättre än en personbaserad presentation då det är möjligt att ansluta materialet direkt till
frågeställningarna då jag ska undersöka ett specifikt begrepp och inte är intresserad av informantens livshistoria i sig.
Vid analysen av materialet kommer jag att använda mig av referat och direkta citat för att ge belägg åt de tolkningar jag kommer att göra. Det kommer även underlätta för läsaren då det ger en direkt kontakt med informanterna och deras resonemang. Viktigt är att citaten och referaten alltid ska vara kopplade till min analys så att analysen inte endast består av informanternas citat och sparsamt med tolkningar.
Pål Repstad rekommenderar att inte använda sig av talspråk vid återgivning av citaten då detta i vissa fall kan ge en vinklad bild och nedlåtande bild av informanten (Repstad, 2007:171–172).
Vid transkriberingen återgav jag exakt vad informanterna uttryckt, dvs. dialekter, stakningar, pauser osv. När jag presenterar olika citat i analysen har jag som Repstad rekommenderar inte återgivit dem i det vardagstal som användes under intervjuerna.
Analysen består av tre större teman. Min grundtanke var att det materialet skulle uppdelas i flera mindre teman, men jag upptäckte att det var problematiskt då frågorna som ställdes och diskuterades under intervjuerna gick in i varandra och berörde varandra i många av de
resonemang som informanterna förde. Det kan därför verka som att de tre temana är alltför stora, långa och omfattande, men jag bedömer ändå att denna strukturering är att föredra då det ger en övergripande förståelse av materialet.
I analysen har jag kontinuerligt som stöd för mina egna tolkningar av informanternas svar valt att använda mig av begreppet livsmanus. Dock har jag valt att vänta med
appliceringen av teorierna till sist efter att jag redogjort för informanternas resonemang kring de olika temana.
4.1 Vuxenblivande
Den första frågan i min intervjuguide behandlar vuxenlivet och huruvida informanterna känner sig vuxna samt hur de definierar vuxenlivet. Resonemangen och funderingarna kring detta var många och dessa ledde till att detta första tema skapades.
Gemensamt för de fyra informanterna är föreställningen om att vuxenlivet inträder med en viss grad av ansvar. Ansvar innebär i detta sammanhang ansvar som går utöver den egna individen, ansvaret ska inkludera en eller fler personer. Två av informanterna uttrycker sig så här:
När jag tycker att jag kommer bli vuxen så är det väl närmare trettio, när man kommer att få barn och sådär, när man måste ha ett visst ansvar (”Sara”).
Jag tror att det finns vissa steg, som att flytta hemifrån, sen kanske folk skaffar egen bil och jobb, sen blir det.. ja att hitta någon. Och sen kanske det kommer in någon unge. Så jag tror att mycket handlar om ansvarstagande och att man gör rätt för sig, med de ansvarstagandena (”Peter”).
Bilden av vuxenlivet inkluderar enligt min tolkning av informanternas resonemang en del steg i ansvarstagande som inbegriper ekonomiskt och familjärt ansvar.
På frågan, anser du dig vara vuxen, så var svaret bland samtliga informanter att de var vuxna om de baserade det på sin ålder, men känslan av vuxenhet hade inte infunnit sig helt hos någon av informanterna.
”Sara” säger dock att hon har ett visst ansvar eftersom hon måste sköta sitt liv genom att betala räkningar, gå till skolan och jobb. Baserat på detta ansvar hon har för sig själv och sitt eget liv säger hon att hon känner sig som ung vuxen. Ung vuxen innebär enligt min tolkning att en person tar ansvar för sig själv och sina åtaganden osv. Skillnaden mellan barn/ungdom och ung vuxen är att den unge vuxne individen inte förlitar sig på någon för sin försörjning.
Det verkar handla om att uppnå en viss nivå av vuxenhet, vuxenhet upplevs i olika steg.
Två informanter uttrycker sig enligt följande.
Ja, jamen det anser jag väl mig vara. Men jag tror att jag har flera skeden kvar för att bli vuxenvuxen (Peter).
Jag har nog inte riktigt nåt den nivån ännu… på vissa områden känner jag mig vuxen och på andra inte alls.. (David).
Peter jämför sig med ett yngre syskon som har familj och barn, fast arbete, ett hus och att han i relation till sitt syskon upplever sig som mindre vuxen eftersom han inte har kommit lika ”långt” i sin vuxenhet trots att han är ett par år äldre.
Han berättar att han tycker att han vid den ålder han befinner sig i idag ”borde” ha kommit längre i livet. De markörer som för honom upplevs som vitala delar för
vuxenlivet, avslutad utbildning, fast arbete, ett fast förhållande, är inte något som han i nuläget upplever att han har men som han ”borde” ha baserat på sin ålder, vilken är 28 år.
Det livsmanus Peter har konstruerat kring hur en ung människas vuxenblivande bör se ut överensstämmer inte med var han i nuläget anser sig befinna i livet. Peter utbildar sig vidare inom sitt företag och säger att när den utbildningen är klar så finns det möjligheter för honom att göra och uppleva det som stämmer överens med vad som skall inkluderas i hans livsmanus. Fram till dess är den uppfattning han har om sig själv som vuxen negativ baserat på att han inte har, som han uttrycker det själv, ”prickat” av de saker som jag nämnt ovan.
Peter nämner i intervjun att han upplever att de förväntningar andra har på honom är någonting han struntar i, men säger att han har krav på sig själv, som att skaffa utbildning, lägenhet, partner osv. Tidigare i intervjun så talade han om dessa förväntningar som något som har tillkommit på grund av att vänner och bekanta i omgivningen gör eller har gjort vissa saker som han inte har gjort. Det är i förhållande till hur kollektivet, dvs. andra åttiotalister lever sina liv som Peters positiva och negativt laddade livsmanus konstrueras och således upplever han sitt eget liv i nuläget som negativt då han inte har uppnått det som ingår i den föreställningen.
En av informanterna, Louise, är förälder, hon har uppnått den ansvarsnivån de andra informanterna talar om som avgörande för vuxenlivet; när man har ansvar för någon annan utöver sig själv.
Louise anser sig själv vara vuxen i den bemärkelsen och hänvisar till det ansvar hon har för sitt barn som har gjort att hon har tvingats växa upp och mogna. Men hon säger att på andra områden upplever hon sig inte som vuxen. Hon talar om att vuxenhet handlar om hur man känner sig, och vilka erfarenheter man har. Hon säger att hon inte har den känslan men att formellt sett utifrån sin ålder ändå antar att hon räknas som en vuxen person.
Vidare talar hon om en del saker som hon vill uppnå som att göra klart sin utbildning, skaffa ett arbete och få stabilare ekonomi, skaffa större boende.
Blir man vuxen så skaffar man barn, familj, man utbildar sig och skaffar jobb och skaffar villa. (Louise)
Hon uttrycker sig lite annorlunda än resten av informanterna. Detta uttalande indikerar att man blir vuxen och sen skaffar de där sakerna som definierar vuxenhet. Vuxenheten infinner sig innan de andra sakerna.
På det sättet upplever inte Louise sig som en ”fulländad” vuxen person eftersom hon inte har avslutat utbildningen, inte har ett fast jobb eller en villa, trots det faktum att hon är förälder, en aspekt som hos de andra informanterna verkar vara mer eller mindre avgörande för känslan av att vara vuxen.
Louise föreställning om vad man som vuxen ska ha åstadkommit stämmer överens med vad två av de andra informanterna har för föreställningar. Föreställningen innehåller avslutad utbildning, fast arbete, stabil ekonomi, partner, familj osv. Louise konstruerar livsmanuset på det viset men är medveten om att hon inte har gjort saker i den ordningen;
Det känns ju liksom som.. att vara ung idag, man ska gå ut och festa, träffa kompisar och plugga, ja universitetsliv och allting. Det får ju liksom ta stryk litegrann när man skaffar familj tidigt, så är det ju. Man får prioritera.
(Louise)
I förhållande till hur hennes eget liv ser ut och hur det livsmanus som hon konstruerat för hur en ung människas liv bör se ut, blir synen på henne själv i den aspekten negativ.
Båda dessa informanter, Peter och Louise, tar dock paradoxalt nog avstånd från det faktum att deras känslor och tankar kring konstruerandet av livsmanuset skulle vara strukturellt och hänvisar till sin egen personlighet och de egna kraven på sig själv och att de skulle vara annorlunda på grund av det.
Informanterna definierar sig inte som färdiga vuxna utan de mål de har i livet är i förhållande till de konstruerade livsmanus de använder som måttstock för att utvärdera sina egna liv.
De kommer att skapa det som de definierar som viktigt för vuxenlivet, därför är den plats i livet de har nu inte upplevs som någonting negativt utan som en väntan på det som komma skall i och med vuxenlivet.
Informanterna uppgav att de inte kände sig vuxna, men flera av dem upplevde ändå en stress i att snart vara för gammal för att hinna göra det som de ansåg att de ville göra.
Man är ju inte 16 längre, och åren rullar ju på och..det finns ju fortfarande mycket tid kvar, men det känns som att det går snabbt framåt och 28 då är man ju inte jätteung direkt, kanske nån som kommit längre än vad jag gjort, kanske hade tyckt helt annorlunda.(Peter)
Hade jag känt att det hade varit 15 år kvar tills jag hade behövt ta de där besluten så hade jag varit lugnare, men samtidigt så går jag ju inte i gymnasiet längre.. jag är ju liksom..jamen vuxen. (Sara)
Informanterna berättar att de anser sig vara vuxna baserade på sin ålder, men de känner sig inte vuxna. Att vara medveten om att man innehar en ålder, som av omgivningen och en själv, anses vara vuxen kan bli problematiskt om individen inte känner sig som vuxen.
Festinger talar om såna skillnader i attityder och beteenden som dissonans, oenighet.
Således upplever dessa informanter dissonans baserat på det faktum att de själva och samhället uppfattar dem som vuxna trots att de inte känner sig som vuxna.
Att informanterna inte känner sig som vuxna baserar de på att de inte har hunnit med att göra eller skaffa sig de erfarenheter och de materiella saker som de förknippar med vuxenlivet. Informanterna fokuserar mycket på framtiden och längtar efter att vuxenheten ska infinna sig i samband med olika milstolpar såsom avslutad utbildning, fast arbete, barn osv. Jag antar att detta beror på att vuxenlivets inträde skulle reducera dissonansen
markant och medföra konsonans dvs. harmoni.
En av informanterna refererar till sig själv, som jag nämnt i ett citat ovan, som ”ung vuxen”. Termen ung vuxen får för henne karakterisera den period i livet hon befinner sig i just nu som således upplevs som något slags mittemellan. Genom att referera till sig själv som ung vuxen hjälper till att reducera dissonansen eftersom ”ung vuxen” står för livet mellan ungdom och vuxen.
Informanterna uttrycker en medvetenhet om att vuxenblivandet idag på många sätt är förlängt och att det ser olika ut för människor.
Folk pluggar ju och gör vad dom vill ofta fram till trettio om inte senare.. så jag tror man skjuter på det där.. jag tror att vuxen är du nog ofta när du slår dig ner. (Peter)
Att göra vad man vill tror jag står för mycket av den problematik som informanterna upplever. Att göra vad man vill indikerar att man på något sätt vet vad man vill och att man har möjlighet att ta beslut gällande olika val och vägar i livet.
Jag anser att detta är något man kan relatera till Baumans teorier om det individualiserade samhället och globaliseringen. Eftersom tillgången på olika livsstilar och mål som
människor har fått genom media och globalisering är enorm så finns det inga konkreta gränser för när olika perioder i livet börjar och avslutas. Det finns många olika sätt att leva livet på och detta är någonting som informanterna är medvetna om. Bauman menar vidare att det inte är tillräckligt för individer att följa normer i samhället för att säkra sin framtid.
Jag antar att detta beror på pressen på att hitta en egen väg i livet och att hitta rätt innan vuxenlivet träder in.
Johansson och Lalander som jag har nämnt i avsnittet om den tidigare forskningen använder sig av begreppet reflexivitet och menar med det att media och globaliseringen har gjort att referenserna en individ har att jämföra sig med är oerhört många (Johansson
& Lalander, 2002:102–103).
Eftersom de olika livsstilar som erbjuds är många så går det också att relatera till Baumans problematik kring målens mängd och osäkerhet. De livsstilar och mål som media sänder ut
är inte beständiga utan de byts ut snabbt, därför kan en individ inte förlita sig på en varaktighet hos sin valda identitet.
En av informanterna, David, säger i ett citat ovan att han på vissa områden känner sig vuxen och på andra inte alls. I likhet med denna känsla talar boken Ungdomskulturer som jag har nämnt i avsnittet den tidigare forskningen om vuxenblivande som parallella processer (Kåks, 2009:36). Vuxenblivandet sker på olika plan där en individ kan uppleva sig som mer eller mindre vuxen.
Sara säger att hon upplever sig som mer eller mindre vuxen i relation till andra människor.
Hon pratar om en period när hon arbetade som vikarie på en skola och att hon i
förhållande till barnen upplevde sig som vuxen, men i relation till sina kollegor, som var flera år äldre än henne själv, inte upplevde sig som vuxen, detta bl.a. baserat på att när de pratade med henne var hennes ålder vid flera tillfällen i fokus.
4.2 Nuet och framtiden
En annan fråga som ställdes i samband med intervjuerna var om informanterna upplevde att de levde i nuet.
Samtliga informanter uppgav att de inte lever i nuet utan fokuserar mer på framtiden.
Nej, jag är väldigt dålig på det. Jag tänker väldigt mycket framåt och då får man ju liksom ångest över att man kanske inte är på väg dit. (Sara)
Jag tror jag tänker lite för mycket på framtiden, alltså och kanske inte lever livet.. för att man hoppas ju att sen.. Att det blir lättare sen. När man har uppnått det man vill. (Louise)
Dålig på att ta tillvara på tiden.. det känner jag. (David)
Flera av informanterna talade om stress och ångest i samband med tankar om framtiden.
Det finns en rädsla över att inte vara på väg mot det som stämmer överens med det positivt laddade livsmanus som informanterna förhåller sig till. Paradoxalt nog så pratade många av informanterna om att det blir lättare sen, att allting löser sig till slut osv. Trots att informanterna upplever en stress inför att kanske inte hinna med att göra allt det de känner att de vill göra så finns det en positiv hoppfull känsla av att framtiden, oberoende hur det går, kommer bli bra, att det finns en mening med vad som händer.
En informant uttryckte sig så här om sin ålder:
Jag tror definitivt inte dessa är de bästa åren i mitt liv.. just för att jag känner att man måste uppnå så mycket och man ska hinna med. (Louise) Sara, en annan informant säger att hon inte mått så dåligt som hon gör nu och menar att det är så många val, som hon upplever som livsavgörande, att ta ställning till. Hon berättar om bilden av perfektion som det finns en press att leva upp till. Exakt vad den bilden består i är oklart, men jag tolkar det som att det hon refererar till är det livsmanus hon vill
leva efter. Sara säger att det känns som om det är förbjudet att inte veta vad man vill, att ha mål i livet är viktigt så att man hamnar ”rätt”.
Man måste hela tiden ha mål i livet och folk som inte har det.. ja de kan lika gärna sitta i en korvkiosk någonstans. (Sara)
Att sitta i en korvkiosk är förknippat med att ha låga ambitioner och inga mål i livet, detta står i kontrast till det positiva livsmanus med utbildning och arbete som hon identifierar sig med.
En av de andra informanterna, David, säger att han tror att man säkert kan vara lycklig även om man jobbar på Ica, men uppger att den ort i Sverige han kommer ifrån består mestadels av människor med lägre utbildning, vilket gjorde att han flyttade därifrån och påbörjade universitetsstudier. Det livsmanus han förknippar sig själv med är således positivt i och med att han skiljer sig från människorna i sin hemort där människorna har lägre utbildningsnivå och således lägre ambitioner.
Både Sara och David anser dock att lycka egentligen inte har något med det positiva eller negativa livsmanuset att göra. Det som avgör är huruvida man har mål, är nöjd med dem och vill bli bäst på det man åtar sig, även om detta handlar om att jobba på Ica, eller som Sara exemplifierar med viljan att bo i skogen.
Sara pratar om pressen att vara perfekt och att vara bra på allting. När jag frågar var hon tror att den pressen kommer ifrån så säger hon att hon inte riktigt vet.
Men det är sånt där man får för sig..man måste vara så bra på allt hela tiden...för man ser att andra gör saker hela tiden. Så tänker man men gud jag måste också.(Sara)
Jag tolkar det som att det inte finns något mellanting, man ska vara bäst eller ingenting oberoende vad det handlar om. Det är inte acceptabelt att befinna sig någonstans
mittemellan. Att inte vara tillräckligt bra på någonting är en rädsla som Sara pratar om.
En annan informant uttrycker sig så här:
Först tänker jag inte bo kvar i en hyresrätt.. för det ser jag som ett
misslyckande om det inte är så att man verkligen vill det..och det är nog ett misslyckande bara man har den inställningen att det är bra. (Peter)
Peter uttrycker också att om man verkligen vill bo i en hyresrätt så är det en sak, om det är målet en person har, men förknippar det med låga ambitioner. Att äga sin bostad står högt i kurs eftersom det innebär att man har en ett fast arbete och alternativt en utbildning bakom sig. Att bo i hyresrätt kontrasterar med det positiva livsmanus han ser sig själv i.
Samtliga informanter säger att de har mål i livet, konkreta och abstrakta, eller snarare saker som de vill ska vara gjorde när de är vuxna.
Upplevelserna och erfarenheterna som leder till vuxenlivet verkar enligt min tolkning vara någonting sekundärt, det finns saker som en ung person ska göra; festa, resa, plugga osv.
men dessa saker är något man ska pricka av. Man skall helt enkelt ha gjort vissa saker för att det stämmer överens med informanternas bild av en ung människas väg till vuxenlivet.
Jag tolkar det som att intresset för att göra dessa saker inte är det viktiga, utan längtan efter vuxenhet, stabilitet och trygghet är det betydelsefulla, även om det är viktigt att kunna säga att man har upplevt och gjort vissa saker.
Att ha upplevt saker och ha erfarenheter kan förstås i samband med resandet och bilden av unga människor med många erfarenheter från utlandsvistelser som lyckade individer vilket jag har nämnt i den tidigare forskningen (Johansson & Lalander, 2002:94–98).
Just orden trygghet och stabilitet används återkommande av informanterna för att beskriva vuxenlivet, eller det man förväntar sig av vuxenlivet. Jag tolkar det som att informanterna i nuläget inte upplever trygghet och stabilitet och att det är därför det finns en längtan till vuxenlivet.
Louise säger att hon längtar tills utbildningen är klar så att allt kommer lägga sig på plats.
Jag frågar vad som kommer hända när allt lägger sig på plats och då säger hon att hon tror att det kommer ge en trygghet och stabilitet, inte bara ekonomiskt utan även de andra målen hon har kommer bli uppnådda.
Jag tänker just att, jag har bara målet i sikte och kanske inte just vägen dit..
sen känns det här bara jobbigt. Det känns som om jag bara vill vara klar.
(Louise)
När utbildningen är klar.. då kan jag börja bygga någonting. Tills dess är det bara osäkert. (Peter)
Jag hoppas att vid typ 32-34 kommer vara mina guldår för jag tror jag kommer komma till en punkt där jag bara accepterar saker och bara så här är det.. och så kan jag njuta av det lite mer. (Sara)
Att känna trygghet, stabilitet och acceptans av sin situation är viktigt för informanterna.
En av informanterna talar om framtiden och vuxenheten som att vara ”framme”. Ordet framme fångar enligt min tolkning informanternas tankar om framtiden ganska bra, eftersom att vara framme innebär att inte vara på väg, att ha uppnått ett mål.
Trygghet ligger hos många av informanterna i den ekonomiska tryggheten, att ha en ekonomisk säkerhet verkar betydelsefullt, mycket eftersom det innebär resurser till att köpa en bostad, möjlighet att sörja för en familj osv. Informanterna upplever att
ekonomisk trygghet skulle ta bort mycket av den oro de känner i nuläget. Jag antar att det beror på att ekonomisk trygghet förknippas med ett fast jobb och det ger en trygghet i sig, inte bara ekonomiskt utan också att individen vet att han kommer att stanna på en och samma plats en längre tid.
Sara pratar även om trygghet i framtida förhållanden:
Runt 30 då vill jag börja få barn och då känner jag också att om jag får barn med min man då kanske vi har det tryggt i vårt förhållande och då behöver jag inte sitta och tänka på det..om vi ska vara ihop för då är vi redan ihop och kanske har varit det i fem år och då är det ingenting att fundera på. Jag behöver inte fundera på min karriär för då har jag redan påbörjat min karriär. (Sara)
Att tryggheten är viktig för informanterna är uppenbart. Bilden av tryggheten och
stabiliteten i framtiden bottnar, enligt min tolkning av informanternas utsagor, i att de inte upplever någon trygghet och stabilitet i den situation de befinner sig i nu. Föreställningen att det i framtiden kommer att ändras, att relationer, arbetssituationer osv. kommer att bli stabila och trygga gör att tiden nu upplevs som något överkomligt och något man kan acceptera.
En av informanterna säger att han känner att han på något sätt vet att det inte kommer bli bättre än nu, för han upplever att i och med ett fast arbete försvinner den frihet han
upplever att han har nu. I och med att han studerar kan han till exempel åka utomlands när han vill och behöver inte bekymra sig för större åtaganden. De vanor han har är inte så dyra utan det finns möjlighet till att åka iväg i princip när som helst och ett fast arbete i framtiden kommer att förhindra det, tiden nu upplevs som någonting viktigare.
Denna känsla inför nuet och tiden idag kontrasterar ganska mycket mot övriga informanter som upplever att friheten kommer i och med avslutad utbildning och fast ekonomi.
Den oro och osäkerhet som informanterna upplever är till stor del förknippad med de val och beslut som upplevs som livsavgörande som måste göras i samband med vuxenlivet.
Valen är förknippade med de mål informanterna har i livet. De flesta av informanterna har större övergripande mål som de vill uppnå, även om målen inte är helt definierade och vägarna dit är diffusa.
En informant uttrycker sig såhär:
Jag måste jämt reflektera över det.. så jag är nästan besatt över det här att..
vad ska jag läsa, vart ska jag vara då och då? Hur ska jag göra det här..
alltså det är en besatthet. (David)
Det är väl någon liten kris tror jag.. man känner att man börjar komma in i vuxenlivet och vad ska jag bli när jag blir stor.. ska jag plugga, ska jag jobba….ska jag flytta hit… ska jag bo där.. ska jag bo med honom eller ska jag.. ska vi ta ett steg längre.. det är så mycket val. (Sara)
Sara är den enda av informanterna som faktiskt använt ordet kris för att beskriva sin situation och de känslor hon har. Hon uttrycker ett gillande för sin ålder och menar att hon inte är för ung och inte för gammal. Men samtidigt gör valen hon pratar om att hon inte riktigt vet vilka vägar hon ska ta. Det tolkar jag som upphov till krisen och det faktum att hon gillar sin ålder men ändå längtar efter att bli äldre. Detta antagande gör jag också på grund av de tidigare citaten ovan.
De val hon säger att hon måste göra för att bli vuxen upplevs enligt min tolkning som definierande av individen, därför leder det till de ständiga reflexioner som David pratar om. Är jag verkligen en sådan som är tillsammans med en sådan person, eller en sådan person som jobbar med det? Valen upplevs som många och då blir således individens referensramar många. Hur ska man veta vilket val som är det rätta och om någonting möjligt att leva med?
Louise uttrycker sig såhär:
Man tvingas ju att växa upp lite när man får barn och valen måste bli lite lättare.. man har ju lite mer trygghet i att saker och ting är på ett visst sätt..att man inte kan göra vissa grejer när man har barn, det var ju ett stort val som gjorde att jag helt kunde bortse från andra val. (Louise)
I och med valet att bli förälder så utesluts andra möjligheter automatiskt och andra saker som hon upplever att människor i hennes ålder måste ta ställning till blir således någonting sekundärt. Hon har genom föräldraskapet fått en identitet som mor och det gör att de andra valen i livet inte blir lika viktiga som de kanske hade varit i fall hon inte varit förälder.
Louise upplevde detta som mycket skönt. Även om hon innan kanske inte hade varit intresserad av att göra andra saker som att till exempel resa, så kunde hon i och med föräldraskapet på ett legitimt skäl skilja sig själv från ”vad unga människor förväntas göra innan vuxenlivets inträde”.
Bauman talar om urbäddning och detta syftar till att individernas mål är rörliga, bräckliga och obeständiga igenom hela livet och att en individ i dagens samhälle inte kan planera för en permanent bädd eller mål. Det finns en konstant konkurrens om de olika bäddarna och individerna kommer inte känna tillfredställelsen i att komma i mål utan lever ständigt på väg, urbäddade.
Informanterna i uppsatsen upplever inte att denna återinbäddning kommer att ske efter vuxenlivets inträde utan föreställer sig vuxenlivet som någonting konsekvent och närmast statiskt.
I nuläget skulle informanterna kunna sägas leva urbäddade eftersom de inte riktigt vet vilka vägar de ska ta eller vilka val de ska göra, men att livet skulle karakteriseras av samma osäkerhet och instabilitet efter vuxenlivets inträde är inte, vad jag förstår, något informanterna väntar sig.
Informanterna uttrycker dock en medvetenhet om att en individ inte slutar att utvecklas som person bara för att vuxenlivet inträder. Trots detta framställs vuxenlivet som att vara framme eller vara klar vilket indikerar att vuxenlivet och den tillhörande identiteten skulle upplevas som statisk, konsekvent och enhetlig. Detta motsäger Baumans kritik av Erikson och Eriksens definition av identiteten som en subjektiv upplevelse av enhet och
kontinuitet. Informanterna upplever inte det i nuläget men förväntningarna på framtiden och vuxenlivet innehåller den föreställningen om identiteten och jaget. Dock anser jag i samband med detta att det är viktigt att ytterligare poängtera att när ett mål har uppnåtts så
