Är nutida demokratier fredligare än nutida icke demokratier?

Institutionen för Statsvetenskap

Martin Carlsson

Är nutida demokratier fredligare än nutida icke demokratier?

En empirisk prövning av tesen om ’Den demokratiska freden’

Are contemporary democracies more peaceful than contemporary non democracies?

An empirical testing of “The Democratic Peace’

Statsvetenskap D-uppsats

Datum/Termin:Vårterminen 2006 Handledare: Hans Lödén

Abstract

D-essay in political science by Martin Carlsson, springterm -06. Tutor: Hans Lödén.

”Are contemporary democracies more peaceful than contemporary non democracies”

The question asked is whether democracies are more peaceful than non democracies. On that starting point the purpose was narrowed down to, to investigate whether democracies today are more peaceful than non democracies today. The reason for this purpose was to answer the study’s overall research question: Are democracies today more peaceful than non democracies today? On the basis of my purpose, the following specified research questions were formulated: What proportion of the year 2005 democracies, were involved in war in the aforementioned year? What proportion of the year 2005 non democracies, were involved in wars in the aforementioned year? What proportion of the year 2005 democracies, were involved in minor armed conflicts in the aforementioned year? What proportion of the year 2005 non democracies, were involved in minor armed conflicts in the aforementioned year? To answer all these questions, to fulfill the purpose and to reach the conclusions, the approach was to use existing data. The data was then analyzed, using a quantitative content analysis and a statistical analysis.

The conclusion was that no significant statistical difference between

democracies and non democracies was found, concerning democracies being more

peaceful than non democracies. Though, a greater number and higher proportion non

democracies were involved in war. However, a statistical difference was found, when it

came to minor armed conflicts. In general, these results also applied to the years 2002,

2003 and 2004 and to different operational definitions of democracy.

Innehållsförteckning

1.Inledning………..1

1.1. Problemformulering, bakgrund, problembild och ämnesval...1

1.1.1. Litteraturgenomgång... 2

1.1.1.1. Bakgrund – allmän inledning... 2

1.1.1.2. Bakgrund – demokrati ger fred... 3

1.1.1.3. Bakgrund – demokratier är fredliga inbördes, men inte mot andra... 10

1.1.1.4. Bakgrund – utmaningar mot demokratiers fredliga inverkan... 12

1.1.1.5. Sammanfattning... 15

1.2. Problembild, övergripande forskningsfråga, metoddiskussion och ämnesval... 16

1.3. Syfte, de preciserade forskningsfrågorna och upplägg... 18

1.4. Definitioner... 20

1.5. Metodiskt tillvägagångssätt: angreppssätt, material, avgränsningar och metod... 24

1.6. Reliabilitet och validitet... 28

1.7. Disposition... 28

2. Analysinstrument till den kvantitativa innehållsanalysen – operationalisering av demokrati och fred………...29

2.1. Allmänt... 29

2.2. Operationalisering – krig och mindre väpnade konflikter... 29

2.3. Operationalisering – demokrati... 30

2.4. Epilog... 31

3. Resultat av den kvantitativa innehållsanalysen………...33

3.1. Introduktion... 33

3.2. Resultat av den kvantitativa innehållsanalysen... 33

4. Statistisk analys………....37

4.1. Introduktion...37

4.2. Resultat av den statistiska analysen...37

5. Svar på forskningsfrågorna, slutsatser och diskussion………39

Referenslista………...43

Bilaga 1

Tabellförteckning

Tabell 3.1 Länder involverade i krig år 2005………33

Tabell 3.2 Länder involverade i mindre väpnade konflikter år 2005………...34

Tabell 3.3 Krig år 2005……….……...34

Tabell 3.4 Mindre väpnade konflikter år 2005….……….……...35

Tabell Bilaga 1.1 Länder involverade i krig år 2002………....47

Tabell Bilaga 1.2 Krig år 2002………...48

Tabell Bilaga 1.3 Länder involverade i krig år 2003………....48

Tabell Bilaga 1.4 Krig år 2003………...49

Tabell Bilaga 1.5 Länder involverade i krig år 2004………....49

Tabell Bilaga 1.6 Krig år 2004………...50

Tabell Bilaga 1.7 Länder involverade i mindre väpnade konflikter år 2002……….50

Tabell Bilaga 1.8 Mindre väpnade konflikter år 2002...…51

Tabell Bilaga 1.9 Länder involverade i mindre väpnade konflikter år 2003...51

Tabell Bilaga 1.10 Mindre väpnade konflikter år 2003...52

Tabell Bilaga 1.11 Länder involverade i mindre väpnade konflikter år 2004...52

Tabell Bilaga 1.12 Mindre väpnade konflikter år 2004...53

Tabell Bilaga 1.13 Länder involverade i Krig år 2005 – FH-uppdelning av länder..53

Tabell Bilaga 1.14 Krig år 2005 – FH-uppdelning av länder...54

Tabell Bilaga 1.15 Länder involverade i mindre väpnade konflikter år 2005 – FH-

uppdelning av länder...54

Tabell Bilaga 1.16 Mindre väpnade konflikter år 2005 – FH-uppdelning av länder55

1. Inledning

1.1. Problemformulering, bakgrund, problembild och ämnesval

Är demokratier fredligare än icke demokratier? Forskning kring hur demokrati och fred hör samman har pågått länge (se litteraturgenomgången). Forskarna på området har studerat hur demokrati påverkar fred och/eller sambandet mellan fenomenen.

Forskningen visar att demokratier är fredliga mot varandra (Zacher & Matthew 1995:

122-3; Tickner 1996: 449). Däremot har man inte tillräckligt belyst huruvida demokratier överhuvudtaget är mer fredliga än icke demokratier. Bland annat vet vi inte säkert om nutida demokratier är fredligare än nutida icke demokratier. Forskningen på detta område har alltså bedrivits under lång tid, men håller fynden i dagens värld? Nyligen framkom ju bevis som talar emot nutida demokratiers fredlighet, när den demokratiska staten USA startade ett krig mot Irak, så sent som år 2003. Länder interagerar mer med varandra nuförtiden. Konflikter och krig förutsätter interaktion och en ökad interaktion mellan länder kan ge mer konflikter (Starr 2006). I och med att länder interagerar mer än tidigare och eftersom mer interaktion kan ge mer konflikter, skall här undersökas om det finns ett nytt konfliktmönster där demokratier står för relativt sett fler konflikter, krig än tidigare.

Många av litteraturgenomgångens undersökningar är också åtminstone några år gamla.

Denna uppsats avser därför undersöka om nutida demokratier är fredligare än nutida icke demokratier.

Mitt bidrag till vetandet är således egen, ny empiri. Hellevik menar att

forskningen strävar efter att utöka kunskapsnivån, vilket implicerar reduktion av tidigare luckor i forskningen (Hellevik 1984: 16). Detta är den vetenskapliga avsikten med min uppsats. Konkret görs detta genom en kvantitativ innehålls- och en statistisk analys av befintligt material. Med hjälp av den besvaras följande fråga: Är nutida demokratier fredligare än nutida icke demokratier?

Innehållet i ovanstående stycken återkommer jag till och fördjupar i början av avsnitt 1.2., efter litteraturpresentationen av området. Litteraturgenomgången är inte komplett. Dock säkerställer den, enligt min mening, en redovisning av tidigare forskning som möjliggör en replikering och ett säkerställande av tidigare resultat – vilket är

nödvändigt (Hellevik 1984: 15-6).

1.1.1. Litteraturgenomgång

Litteraturgenomgången tar upp verk som behandlat sambandet mellan fenomenen demokrati och fred. Den gemensamma nämnaren för detta material är den mellanstatliga samhällsnivån. Både normativt grundade uppfattningar och empiriska undersökningar, på detta område, kommer att ingå i litteraturgenomgången nedan. Givetvis finns mellanting där vissa hänvisningar görs till mer eller mindre tydliga empiriska fall, men där

huvudfokus ligger på teoretiska och normativa uppfattningar kring sambandet mellan demokrati och fred. Dessa verk benämns som normativa, genom hela uppsatsen.

I Bakgrund – allmän inledning presenteras forskning på området demokrati och fred – kortfattat och allmänt. I Bakgrund – demokrati ger fred förevisas forskning som har funnit att demokrati ger fred alternativt är gynnsam för fred. Dispositionen styrs primärt av innehåll och sekundärt av kronologi. Avsnittet avslutas med mer empiriskt präglade undersökningar. Därigenom framgår det tydligare hur allmängiltiga fynden är.

Nästa avsnitt handlar om forskning som funnit att demokratier är fredliga mot varandra men inte mot andra regimtyper. Även här styrs dispositionen primärt av innehåll och sekundärt av kronologi. Liksom i förra avsnittet avslutas avsnittet med mer empiriskt betonade källor. Följande avsnitt tar upp forskning som menar att det finns

förklaringsfaktorer som är viktigare än regimtypen och sedan forskning som menar att demokrati inte är bra för freden. Forskningsfrågan gjorde att ovanstående teman placerades i ett och samma avsnitt. Frågan handlar ju om huruvida demokratier är fredligare än icke demokratier. Återigen styrs dispositionen snarare av innehåll än kronologi. Nästa avsnitt sammanfattar litteraturgenomgången och ger ingången till föreliggande uppsats.

1.1.1.1. Bakgrund – allmän inledning

Att demokratiska stater inte krigar mot varandra har fått starkt empiriskt stöd (Onuf &

Johnson 1995: 179-83). Forskare som ägnat sig åt denna empiriska bevisning härstammar

från den liberalistiska tanketraditionen, där exempelvis ’upplysningsförfattaren’ Kant

började fundera på fredens villkor (Onuf & Johnson 1995: 179-83). ’Realister’ menar

istället att freden mellan demokratier är en ’anomali’ (ibid).

1.1.1.2. Bakgrund – demokrati ger fred

Bland de första författarna som intresserade sig för sambandet mellan demokrati och fred märks Aristoteles, Rousseau och Kant. Aristoteles började redan på 300-talet före Kristus att fundera kring sambandet mellan typ av statsskick och krig och fred. Han framhöll republikers gynnsamma effekt på freden (Zacher & Matthew 1995: 112-6). Samtidigt var han tvingad att ta hänsyn till ’storleksproblemet’ (en liten politisk enhet är dugligt internt, men inte mot externa krafter) och att stater inte hade förverkligats då (ibid)

. Därmed var inte de republiker Aristoteles pratade om helt jämförbara med Rousseaus och senare författares (stora) republiker. Republikerna – och deras förutsättningar i en allt mer sammanlänkad värld – var annorlunda. I detta ljus skall man se upplysningsförfattaren Rousseaus tankar om att en värld med demokratiska stater skulle bli fredlig, eftersom demokratier värderar självförsörjning och en isolationistisk utrikespolitik (ibid).

Rousseau sade att världen inte såg ut så och att ett säkerhetssamhälle krävdes för fred, men sägs inte ha trott på en sådan lösning (ibid)

. Aristoteles och Rousseaus

forskningsmässiga bidrag kring sambandet mellan demokrati och fred, var här av enbart normativ art

. Samma sak kan sägas om Kant, vars bidrag introduceras i nästa stycke.

Forskningen kring hur demokrati påverkade freden tog fart på 1700-talet.

Liberalerna kring slutet av 1700-talet och under 1800-talet var positivt inställda till demokratins (och frihandelns) betydelse för fred (och välstånd) (ibid). Kant hade en tydlig bild av att fred kunde uppnås genom två steg; att republiker blev allt vanligare, och där medborgarna i republikerna skulle motsätta sig krig av humanitära och finansiella skäl (ibid). Kant ansåg att ’the spirit of commerce’ skulle öka samarbetet och

interdependensen, vilket skulle utveckla internationell och kosmopolitisk lag (ibid). Detta skulle skapa fredliga och samarbetskännetecknande relationer (ibid). Kant hävdade att endast republiker – alltså representativa demokratier – kunde hoppas på fred (Zacher &

Matthew 1995: 112-6). Liksom andra liberaler ansåg densamme, att kommersiell aktivitet samt välstånd hindrar krig (Onuf & Johnson 1995: 185-9).

Rosenthal är inne på samma linje som Kant i och med tanken att demokratier är fredliga i och med att medborgarna och statsmännen här är upplysta om att krig skulle

1 Se vidare i The Politics of Aristotle (1958)

2 Se vidare i ”Considerations on the Government” (1991)

3 Se föregående sida för diskussionen om empiriska kontra normativa verk

förstöra ömsesidigt gynnande handel med mera (Rosenthal 1995: 321-2). Rosenthal lyfter därmed också fram att människorna i demokratierna har viktiga roller för att bibehålla freden.

Även Kegley betonar handel när denne beskriver en relevant aspekt av kommersiell liberalism (Kegley 1995: 248). Frihandel hävdas ge förutsättningar för fredliga policys, och frihandel ger ökad levnadsstandard (ibid). Den ökade

levnadsstandarden ökar törsten för demokrati och demokratier ’beter sig mindre militärt’

än stängda ekonomiska och politiska system (ibid). Folk kommer även att kräva interdependens, frihandel, för att det ger hög levnadsstandard och detta begränsar nationella politikers makt, eftersom dessa politiker inte vill sätta sin legitimitet, makt på spel, enligt den kommersiella liberalisten Morse (1976) i Modernization and the

Transformation of International Relations (Zacher & Matthew 1995: 124-5). Detta verk är argumenterande, normativt.

Hur såg då, lite mer ingående, den liberala internationella teoribildningen ut på detta område för ett till två decennier sedan och hur utvecklades den vidare? Detta kommer jag till nu. Liberal internationell teori, på 1800-talet, hävdade att demokrati och förnuft gav frihet som uppmuntrade privat kapitalackumulation, vilket gynnade handel (Zacher & Matthew 1995: 114-5). Genom handeln skulle människor bli ömsesidigt beroende av varandra (ibid). Detta skulle öka kostnaden av konflikter som krig, belöna samarbete samt konkurrens och bland annat ge fred tillsammans med ekonomiskt

välstånd (Zacher & Matthew 1995: 114-5). Detta var även de internationella liberalernas melodi under mellankrigstiden, med tillägget ett ökat internationellt samarbete, som bland annat kunde öka den kollektiva säkerheten (ibid). En liknande teori presenterades under denna tidsperiod av Mill, Cobden med flera (ibid). Teorin hävdade att en

demokratisk, republikansk regering gav en vital privat sektor, vilket möjliggjorde internationell handel, som skulle ge frihandel och sedan fred, samarbete och ekonomiskt välstånd (ibid)

. Författarna i detta stycke har här en enbart normativ ansats.

Hobson tillhörde och byggde vidare på den liberala internationella teorin – under 1900-talet, före krigen (Zacher & Matthew 1995: 114-5). Hobson menade att

4 Se vidare i On Liberty (1947) respektive Speeches on Questions on Public Policy by Richard Cobden

framförallt kommersiell konkurrens mellan europeiska stater utanför Europa skulle ge internationella konflikter i den enbart normativt inriktade boken Imperialism (1938) (Zacher & Matthew 1995: 114-5). Hobson kritiserade så kallade aristokratiska regimer och finansiella eliter, vilka skall ha samarbetat i allianser (Zacher & Matthew 1995: 114- 5). Allianserna borde ha ersatts med demokrati, som skulle ge vida ’korsnationella intressen’, istället för internationella konflikter, menade Hobson (ibid). Hobson vidhöll demokratins, handelns betydelse för fred (efter första världskriget) och trodde även på internationella institutioner i sammanhanget (Zacher & Matthew 1995: 115-9). Muir (1971) byggde i boken The Independent World and Its Problems vidare på Hobsons tankar genom att hävda att internationella organisationer ger interdependens och att fred kan åstadkommas via spridning av ’västlig kultur’ (Zacher & Matthew 1995: 115-9).

Zimmern (1936) i The League of Nations and the Rule of Law, 1918-1935 trodde på Nationernas förbund, som en internationell organisation för fred (Zacher & Matthew 1995: 115-9). Funktionalisten Mitrany (1966) är i A Working Peace System inne på liknande tankegångar i och med att nationalism och suveränitet sågs som

konfliktdrivande faktorer, medan en obehindrad och allmän välfärdssträvan skulle ge fredliga relationer (Zacher & Matthew 1995: 115-9). Muirs, Zimmerns och Mitranys bidrag är här enbart normativt grundade.

Liberaler, som verkade efter andra världskriget, förespråkade liberal demokrati, interdependens (både kommersiell och militär) samt internationella institutioner för att åstadkomma fred (ibid).

Några författare som betonade vikten av interdependens var Keohane och Nye. I Power and Interdependence (1977 gavs första upplagan ut), lade Keohane & Nye märke till att industriella, demokratier inte krigar mot varandra (Onuf & Johnson 1995: 184).

Deras teori – om komplex interdependens – säger att världsekonomin internationalisering gav just komplex interdependens mellan de ’största industrialiserade demokratierna’

(Keohane 1996: 466-8). Komplex interdependens sägs bland annat innebära en mångfald av betydelsefulla sakfrågor och aktörer samt att våld inte kan lösa vissa sakfrågor (ibid).

Teorin skall vara tillämpbar på aspekter där inte ’realistisk’ teori fungerar (ibid). I Power

and Interdependence – first edition kritiserar Keohane & Nye realismen (exempelvis dess

betonande av kriget som naturligt) och presenterar en egen teori om hur förändringen i

det internationella systemet kan förstås (Keohane & Nye 2001: viii-x). Författarna gör en fallstudie över mer än 50 år, med fokus på USA (ibid). De betonar teori med inslag av en historisk och en jämförande ansats. Nivån är det internationella systemet, deras

förklaringar om förändring och stabilitet på den internationella nivån sägs inte behöva utesluta andra (ens på nämnda nivå) (ibid). Keohane har dock också sagt att det är svårt att teoretisera över varför demokratier sällan krigar inbördes, på grund av att de

interagerar på så många, vitt skilda sätt (Keohane 1996: 468).

Vissa författare betonar demokratiernas normer, politiska system och/eller dess aktörer, för att förklara varför demokratier är fredliga. Maoz & Russet (1992), i den empiriskt präglade artikeln ”Normative and Structural Causes of Democratic Peace, 1946-1986”, menar att normer som reglerar politisk konkurrens, kompromisslösningar till politiska konflikter och fredfulla maktöverföranden – förs över av demokratier vid

relationer med andra nationella aktörer i världspolitiken (Zacher & Matthew 1995: 122- 3). Doyle (1986) i ”Liberalism and World Politics”, Schweller (1992) i ”Domestic Structure and Preventive War: Are Democracies More Pacific?” och Gilbert (1992) i

”Must Global Politics Constrain Democracy? Realism, Regimes, and Democratic Internationalism” säger vidare att eftersom majoriteten av allmänheten bär

krigskostnaden, kommer de inte att stödja krigsvilliga, politiska aktörer (Zacher &

Matthew 1995: 122-3). Nyss nämnda verk är övervägande normativt baserade. Snyder (1990) hävdar i den normativt grundade artikeln ”Averting Anarchy in the New Europe”

att politiska partier i demokratier vill nå mittväljare, som sägs vara riskaversiva (Zacher

& Matthew 1995: 122-3). Maoz & Russett menar att intressegrupperna är alltför splittrade för att ge upphov till koalitioner för exempelvis krig (ibid). I de mestadels normativa artiklarna ”Primed for Peace: Europe after the Cold War” av Van Evera (1990- 1991) och ”Concerts, Collective Security, and the Future of Europe” av Kupchan &

Kupchan (1991) sägs att demokratiernas öppenhet förhindrar krig, som uppkommer via

missförstånd (Zacher & Matthew 1995: 122-3). Missförstånden kan handla om felaktiga

perceptioner om nationalism och imperialism och öppenheten ökar samarbetsviljan samt

minskar fuskrädslan (ibid). Lake (1992) kommer i ”Powerful Pacifists: Democratic States

and War” med en normativt, teoretiskt baserad förklaring när han menar att det är svårare

för demokratier än för autokratier att få medel av medborgarna för imperialistiska

expansioner, och medborgarna anser att handel är säkrare för högre välstånd än krig (Zacher & Matthew 1995: 122-3). Smith (1937) anser i den normativa boken An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations att demokratier är mer inriktade på ekonomisk välfärd och internationell handel, än militär framgång (Zacher & Matthew 1995: 122-3). Vidare säger Smith att ekonomisk lycka är viktig för att skapa legitimitet för regeringen och att moderna demokratier fokuserar på välståndsmaximering (Zacher &

Matthew 1995: 122-3).

Andra har förklarat demokratiernas fredlighet med deras regeringars

fredsgynnande egenskaper. Onuf & Johnson hävdar att inga liberala författare hade rett ut vilka de fredsgynnade egenskaperna (som republikanska regeringar kan ha) är (Onuf &

Johnson 1995: 185-9). (Med republiker menas representativa demokratier). Författarna föreslår följande två egenskaper hos republiker som skall vara bra för fred. Den första är att republiker är små, för då är styret effektivt och accepterat (ibid). Den andra är att de få som styr är mest lämpade (ibid). Onuf & Johnson trycker också på fyra egenskaper hos republikanska regeringar som positiva för fred (ibid). Två av de fyra egenskaperna hos republikanska regeringar som anses gynnsamma för fred är representationsprincipen (de utvalda som styr representerar folkets intresse och har fina egenskaper) och

maktseparation, där starka konstitutionella hinder för maktutövandet kan gynna fred (Onuf & Johnson 1995: 187-91). Övriga två fredsgynnande egenskaper hos

republikanska regeringar är två politiska nivåer som delar på den styrande makten (exempelvis att två republiker går samman och överlämnar makten till en övernationell regering) och att republiker genom ’kommersanda’ kan gynna kommers som sägs kunna gynna fred (ibid). Handel eller kommers ger välstånd, som ger mer representativ

demokrati och fred (Onuf & Johnson 1995: 175-6, 191-3). Onuf & Johnson arbetar normativt, teoretiskt.

Mycket av kapitlet har handlat om vad liberaler anser om demokratins betydelse

för fred, men vad anser neoliberalerna? Neoliberaler menar att demokratier är fredliga,

och pekar på USA: s fredliga kontakt med Sovjet (under det landets sista år) och med

republikerna från forna Sovjet (Ray 1995: 351-2). Schweller (1992) kommer här med

stöd till neoliberalismen, genom följande upptäckter: endast ickedemokratier tar till

preventiva krig mot växande motståndare, medan demokratier istället försöker

motbalansera en auktoritär stat och försonas om det skulle vara en demokratisk stat (Ray 1995: 351-2). Mesquita & Lalman (1992) försöker kombinera realism, neorealism och regimtypstanker och hävdar att det är osannolikt att demokratier skulle kriga mot varandra, avslutar Ray (Ray 1995: 351-2).

Författare som Solingen och Mansfield letar fredsfaktorer genom att bland annat studera utveckling mot demokrati. Solingen skriver om Kants begrepp ’medborgerligt samtycke’

i ”Democratization in the Middle East: Quandries of the Peace Process”

(Solingen 1996). Författaren har undersökt Mellanöstern, och beskriver konflikten mellan arabländerna och Israel (där Israel sägs vara den enda demokratin i området) (ibid).

Genom att studera utvecklingen i Mellanöstern konkluderar Solingen att demokrati ökar

’politiskt yttrande’ av islamistiska rörelser, vilka då minskar i medlemsantal,

fragmentiseras och detta medför fortsatt stöd för fred (Solingen 1996). Fördelningen av en ekonomisk liberalisering bör också bli accepterbar för att åstadkomma en lyckad konsolidering av demokratin, och för att bibehålla en fred som förhandlats fram från ovan (ibid). Solingen refererar också till en undersökning om forna Sovjet av Mansfield och Snyder, vilken säger att stabila demokratier och autokratier är fredligare än auktoritära stater i förändring mot demokrati (ibid). Fred definierar Solingen i positiva termer och demokrati, i enlighet med ett av Dahls kriterier – demokratiskt deltagande (ibid).

Mansfield har i ”Democratic Transitions, Institutional Strength, and War”

undersökt olika regimtypers samband med fred (Mansfield 2003). Stater som är ’delvis demokratiska’, alltså stater som inte fullt ut har blivit demokratiska enligt Mansfields definition av demokratiska stater, är särskilt krigsbenägna i och med svaga politiska institutioner och eliten använder då, så kallad nationalistisk retorik (ibid). Syftet är då att få folkets stöd till att starta krig och handla aggressivt i utrikespolitiken (ibid). Snabba, fullständiga övergångar till demokrati sägs gynna freden (ibid). Mansfield använder empiri som ingår i ’Correlates of War’ (ibid). Författaren gör en statistisk analys med en statistisk modell (med data över åren 1816-1992) och demokrati mäts enligt Jaggers &

Gurrs demokratimått (ibid). Fynden blir ’robusta’ genom att länder och tidsperiod varieras samt genom att variabeln regimstabilitet förs in på ett senare stadium i den

5 Med medborgerligt samtycke menar Kant här att legitimitet ges av den inhemska allmänheten i en

liberal demokrati till de valda representanterna av en annan, vilket förhindrar våld mellan länderna

statistiska analysen (ibid). Detta får bland annat till följd att resultaten gäller för en längre tidsperiod och omfattar fler länder.

Även Oneal & Russett försöker reda ut sambandet mellan demokrati och fred, med empiri och statistik. I ”The Kantian Peace: The Pacific Benefits of Democracy, Interdepence and International Organizations, 1885-1992” testar Oneal & Russett – empiriskt – en del av Kants ovan presenterade tankar samt realistiska teorier (Oneal &

Russett 1999). Författaren finner att den ’klassiska liberalismen’ har rätt i att ekonomisk interdepens och internationella organisationer starkt, signifikant minskar sannolikheten för stater att bli indragna i militära dispyter (ibid). Resultaten bär över lång tid och en hög nivå av demokrati och ekonomisk interdependens i det internationella systemet minskar konfliktrisken (inte bara för demokratier och handelsberoende stater utan) för alla (ibid).

Den statistiska metoden som används – ’pooled-cross-sections time-series’ – är en regressionsanalys där data på stater ’paras’ (ibid). Den beroende variabeln är involvering i militära dispyter och de oberoende är ekonomisk interdependens, delat IGO-

medlemskap, allianser, avstånd med mera (ibid). Demokratimåttet är polity III

(ibid).

Nämnda demokratimått undersöker den politiska regimen med avseende på vilken konkurrens det finns i landets politiska system och vilka konstitutionella begränsningar det finns för de styrande (Oneal & Russett 1999). Den politiska konkurrensen förutsätter möjligheten att delta politisk, både som väljare med flera alternativ och som valbar till en styrande politisk församling (World Resources Institute 1996).

Ray undersöker också sambandet mellan demokrati och fred empiriskt. I ”The Democratic Path to Peace” tror Ray på fred om alla länder (eventuellt om bara

stormakterna) blir demokratier (Ray 1997). Men författaren tror dock inte på att alla länder kommer att bli demokratier (ibid). Ray finner ’robusta’ bevis på att demokrati är bra för fred, och att demokratier är mindre krigiska generellt – inte bara inbördes (Ray 1997). Genom sina empiriska data konstateras att det i alla inte är sant att demokratier är lika krigiska som auktoritära stater och författaren tror på flera förklaringar angående varför demokratier inte krigar med varandra (ibid). Ray säger att när konflikter

uppkommer, så hindras förmodligen strider, i och med att de inblandade staternas ledare vill stanna vid makten (ibid). Sedan anses kultur och moral förhindra uppkomst av

6 Läs vidare om polity I, II, III i Tracking Democracy's Third Wave with the Polity III Data (1995)

konflikter (Ray 1997). Krig definieras som en konflikt där det totala antalet döda överstiger 1000 och demokrati sägs handla om konkurrensutsatta val (ibid).

1.1.1.3. Bakgrund – demokratier är fredliga inbördes, men inte mot andra

Doyles (1983) tolkning av Kant i den huvudsakligen normativa artikeln ”Kant, Liberal Legacies, and Foreign Affairs” var att villkoren Kant menade gav fred mellan liberala samhällen – förvärrade fredsmöjligheterna gentemot andra, ickeliberala samhällen (Onuf

& Johnson 1995: 185-9). Det Doyle säger kännetecknar liberala samhällen är

konstitutionella hinder, ’delade kommersiella intressen’ och en allomfattande respekt för individuella rättigheter (ibid). Konstitutionerna är republikanska genom en lyckad kombinering av bland annat individualism och social ordning, fortsätter Doyle (ibid).

Doyle hävdar själv att demokratier visserligen krigar, men inte med varandra (Zacher &

Matthew 1995: 122-3). Påståendet har fått mycket empiriskt stöd, ’de två senaste decennierna’ (ibid) och inte motsagts av särskilt mycket annan forskning. I en generell sambandsstudie hittade Russett (1993) i Grasping the Democratic Peace: Principles for a Post-Cold War World ett starkt samband mellan demokratiska regeringar och brist på krig mellan dem, både med en normativ och en strukturell förklaringsmodell (ibid).

Doyle, Schweller och Gilbert förklarar detta med att det finns ett ’internationellt moraliskt samhälle’ i den liberala världen där regeringar accepterar fredliga beslut och där det finns en ömsesidig respekt för individmässiga åsiktsskillnader (Zacher &

Matthew 1995: 122-3).

I den mestadels normativa artikeln ”Liberalism and World Politics” undersöker Doyle om regeringar grundade på respekt för individuell frihet medför fredliga

intentioner på deras utrikespolitik (Doyle 1986: 1151-4). Liberalism innebär principer och institutioner om individuell frihet, politiskt deltagande, jämlikhet – säger Doyle (ibid). Doyle håller med Kant om att liberalism starkt påverkar utrikespolitiken, att liberala stater är annorlunda, så till vida att de är fredliga sinsemellan, men krigsbenägna med så kallade liberala ursäkter (ibid).

Ett teoretiskt perspektiv som förklarar demokratiernas fredlighet är liberal

internationalism. Liberal internationalism anser att medborgarna är rationella, att

republiker ger fred genom ’demokratisk försiktighet’ och att republikerna och dess

medborgare tar hänsyn till internationell rätt i förhållande till andra länder och deras

medborgare (Doyle 1986: 1155-8). För kulturer sägs växa och röra sig mot

samstämmighet över liberala ideal och principer, vilket sägs ge förståelse och hänsyn (Doyle 1986: 1155-7, 1162-3). En ’fredlig federation’ talade Kant om, och idag finns mer än 40 liberala länder (övervägande i västvärlden) (Doyle 1986: 1155-8). Dessa länder har också ingått i olika allianser, vilket ytterligare menas gynna freden mellan de liberala länderna, vilken har bestått i 200 år, skriver Doyle (ibid). Även om länderna här inte krigar mot varandra sägs de ofta kriga mot andra typer av länder, med andra ord

auktoritära stater (ibid). Nämnda krig är båda av försvarskaraktär och sådana som liberala stater har startat, enligt Doyle (ibid). Den så kallade ’eviga freden’

sägs bli garanterad genom acceptans av tre artiklar (ibid). Artikel 1 säger att statens ’civila konstitution’ skall vara ’republikansk’ (förutom de liberala principerna inkluderas då även

marknadsekonomi och rättstatlighet) (ibid). Den andra säger att en ’pacific federation’ av fria, autonoma stater som får en kollektiv säkerhet (ibid). Artikel 3 handlar om en

’kosmopolitisk lag’ som karaktäriseras av ett visst mått av gästfrihet (ibid). Det sägs också vara lättare för icke republiker att gå i krig, med tanke på att beslutsfattarna inte bär krigets kostnader (Doyle 1986: 1160-3). Inhemska, med andra ord republikanska faktorer hindrar inte krig, eftersom freden bara är intern (ibid). Liberala krig förklaras med

liberala skäl, typ; frihet, privat ägande, stöd av meningsfränder (ibid).

Onuf & Johnson betonar allmänhetens och en ’kosmopolitisk, politiskt aktiv elit(s)’ betydelse för fred i den liberala världen och möjligheter för en långtgående demokrati (Onuf & Johnson (1995: 175-6, 191-3). Här är den förbättrade

kommunikationsteknologin viktig på så sätt att kosmopolitiska åsikter sprids neråt och att regeringar blir mer lyhörda till åsikter från allmänheten, enligt författarna (ibid).

Demokrati anses då höra ihop med de kosmopolitiska preferenserna för fred inom samhället (ibid).

Burley (1993) anser i den normativt grundade ”International law and

international relations theory: a dual agenda” att domstolarna i liberala demokratier delar

’legala principer’, vilket kommer till uttryck i samtal och tolkningar av de andra domstolarna (Keohane 1996: 466-8). För de behandlar ickedemokratiernas domstolars beslut annorlunda och öppenheten som demonstreras här och i andra ’interna procedurer’

7 Kants begrepp

ökar uppfattad trovärdighet i löften (ibid). Detta möjliggör fredligt samarbete mellan liberala demokratier i internationella institutioner (ibid).

Andra författare pekar på betydelsen av utvecklingsgrad och ekonomiskt välstånd, för freden mellan demokratier. Singer & Wildavsky (1993) i den kombinerat empiriska och normativa The Real World Order: Zones of Peace/Zones of Turmoil delade upp världen i en ’fredszon’ och en ’orolighetszon’ (Tickner 1996: 449). I ’fredszonen’

ingick de demokratiska länderna och i ’orolighetszonen’ ingick övriga länder (ibid). Den sistnämnda zonens bekymmer förklarades med att länderna här inte har utvecklats tillräckligt för att bli demokratier och rika (ibid). Demokrati och rikedom framstår alltså som en lyckad kombination för fred. Detta liknar den liberala internationella

teoribildningen (se Bakgrund – demokrati ger fred: 3-4).

Neorealister håller med om att demokratier hittills inte krigat sinsemellan, men menar att detta inte är någon garanti för att yngre demokratier fortsätter att bekräfta denna tradition (Ray 1995: 351-2). I det normativa verket Man, the State and War (1954) menar Waltz att varken stater eller människor kan bli perfekta och att om världen bara bestod av demokratier skulle den karaktäriseras av fred, men det finns autokratier och dessa är krigiska (Ray 1995: 338-40). Kritiken mot en intern demokratisk kan således sägas ligga i staters och människors ofullkomlighet och oförutsägbarhet.

1.1.1.4. Bakgrund – utmaningar mot demokratiers fredliga inverkan

Oneals & Russets tidigare refererade studie fann att realistiska fredsfaktorer som avstånd och makt är bra för minskning av konfliktrisken (Oneal & Russett 1999). Dessa fynd var stabila över lång tid.

Liberal pacifism (Schumpeter) anser att medborgarna är individuella, homogena och rationella (Doyle 1986: 1152-5, 1162). Som rationella individer anses människorna vara intresserade i fredlig handel, vilket bidrar till att demokratier är fredliga (ibid.). Även liberala principer, institutioner (se Bakgrund – demokratier är fredliga inbördes, men inte mot andra: 10-1) sägs ha en pacificerande inverkan (ibid). Interaktionen mellan

demokrati och kapitalism är dock viktigast för den liberala freden (ibid). För modern

imperialism kännetecknas av en slags krigsmaskin (som behövs för krig i ett första skede

men som sedan verkar för nya krig), krigiska instinkter och även en ’exportmonopolism’

(som pressar på för imperialism av ekonomiska, marknadsutvidgande skäl) – anser Schumpeter (ibid). Kapitalism och demokrati menas vara antiteser till imperialism och krig (ibid). Ty kapitalism bidrar till demokrati och individuell rationalitet, och när bara ett fåtal medborgare tjänar på krig, vilket Schumpeter anser, innebär demokratin att man inte följer minoritetsintressen och rationaliteten gör att den höga kostnaden av imperialism och krig inte godtas (ibid). Sammanfattningsvis menar därmed Schumpeter att enbart variabeln demokrati, inte kan förklara den liberala freden. Utan det är interaktionen mellan demokrati och kapitalism som betonas. Forskare från USA hade bildat sig

uppfattningen att regimtypen inte spelade någon roll för fred (’en stat är en stat’), sett till händelserna som ledde fram till andra världskriget (Ray 1995: 338-40).

Även Carr, Singer & pekar på andra krigsorsaker än demokrati. Moderna realister går emot den liberala idén om att demokrati ger fred och detta gjorde Carr i den primärt normativa boken The Twenty Years’ Crisis, redan före andra världskriget (Ray 1995: 338-40). Carr exemplifierar också företeelser som talar emot att demokrati är en avgörande faktor för fred (ibid). I The Twenty Years’ Crisis försöker Carr att finna krigsförklaringar som är underliggande, istället för mer direkta krigsorsaker (Carr 1964:

vii-x). Carrs krigsorsaker härrör från kaoset i det anarkistiska, internationella politiska systemet. Makt och hur den tillämpas beskrivs som en underliggande krigsorsak (ibid.).

Boken ägnar sig åt perioden mellan världskrigen (ibid).

I ”The War Proneness of Democratic Regimes, 1816-1965” menade också Singer & Small (1976) att regimtypen inte var en viktig förklaringsfaktor till

internationella konflikter (Ray 1995: 341-5). De fann, i en empirisk studie, att mellan 1816-1965, hade mellanstatliga krig med enbart demokratier varit ungefär lika långvariga och haft ungefär lika många offer som krig utan demokratier, skriver Ray (ibid). Singer &

Small höll med om att demokratier, i princip, inte krigar mot varandra, men ansåg att det berodde på att krig ofta ägde rum mellan grannar och att ’borgerliga demokratier’ sällan är grannar (ibid). Singer (1969) i den normativa ”The Making of a Peace Researcher” är fast besluten om att regimtyper inte förklarar hur fred nås, utan att rivalitet inom länder och det anarkistiska internationella systemet är viktigare förklaringsfaktorer (Ray 1995:

341-5). Flera forskare på området, som Vasquez (1987), nämner inte regimtypen som

tänkbar förklaring till krig i den empiriskt fokuserade ”The Steps to War” (Ray 1995:

341-5).

Andra författare menar att demokrati kan vara rent av skadlig för fred och deras redogörelser avslutar föreliggande avsnitt. Kapitalistiska demokratier förespråkar krig och ’socialistiska demokratier’ är fredliga, enligt Waltz (Ray 1995: 338-40). Det

sistnämnda motsades av konflikten mellan Jugoslavien och Sovjetunionen (ibid). Att de kapitalistiska demokratierna förespråkade krig baserade Waltz på USA: s stundtals aggressiva utrikespolitik och Waltz utsagor om att demokrati inte är en nyckel till fred fick visst stöd av de två världskrigen (ibid).

Inom liberal imperialism (Machiavelli) ses människorna som ojämlika och de har en vilja att styra (Doyle 1986: 1152-5, 1162). En republik är inte fredlig – men är den optimala regimen för imperialistisk expansion, vilket sägs vara bra för dess överlevnad (Doyle 1986: 1152-5, 1162). En ’republik’ kännetecknas av social likhet, äganderätt, politiskt deltagande, ’folkligt veto’, men också av att fåtalet styr och kontrollerar folket för att behålla makten, enligt Machiavelli (ibid). De fria medborgarna rustar arméer för att slåss för deras, allmänna goda (ibid). Äldre historiska bevis sägs tala för

tanketraditionen, men inte mer moderna dito (ibid).

Morgenthau menar att demokratiska regeringars folkliga beroende, ’förstör internationell moral’ som ett effektivt hinder mot krig och konflikter (Ray 1995: 338-40).

Morgenthau menade att demokratins utbredning på aristokratins bekostnad ändrade strukturen av det internationella samhället och dess moral, skriver Carr (ibid). För Morgenthau hävdade att när ansvaret för regeringsmakten återfinns hos många individer, med olika uppfattningar av ’internationell moral’, så omöjliggörs den internationella moralens roll som effektivt hinder mot krig (ibid). I Politics among nations skapar Morgenthau en realistisk grundad teori om internationell politik, vilken försöker vara empiriskt och logiskt riktig (Morgenthau 1993: 3-4). Teorin söker förklaringar av världen i krafter inne i den ’mänskliga naturen’ och den tror på evig konflikt mellan intressen, vilket gör att moraliska principer aldrig fullt ut kan förverkligas utan bara balanseras (ibid). Vidare behandlar teorin den empiriska historien och inte ’abstrakta principer’

(ibid).

1.1.1.5. Bakgrund – sammanfattning

Generella, empiriska undersökningar ger sammanfattningsvis ett stort stöd till att demokratier inte krigar inbördes (Zacher & Matthew 1995: 122-3; Tickner 1996: 449).

Neorealister ser att demokratier hittills inte har krigat mot varandra (Ray 1995: 351-2).

Russet hittar också ett starkt samband mellan demokratiska regeringar och brist på krig mellan dem (Tickner 1996: 449).

Kritiken mot demokratiers fredlighet handlar om att andra faktorer än regimtyp är viktigare förklaringsfaktorer och/eller försvårande omständigheter hos demokratiska stater och/eller hos deras invånare eller hos människor överhuvudtaget. Avstånd, makt och interaktionen mellan demokrati och kapitalism är några exempel på

förklaringsfaktorer, som vissa författare betonar som viktigare än regimtypen (Oneal &

Russett 1999; Doyle 1986: 1152-5, 1162). Försvårande omständigheter hos demokratiska stater handlar exempelvis att demokratin och dess värden prioriteras högre och kanske på bekostnad av fred (Doyle 1986: 1152-5, 1162). Inflytandet hos medborgarna i

demokratier ger en fragmentering av internationell moral och därmed dess hinder mot konflikter (Ray 1995: 338-40). Dessutom kommer det alltid att råda intressekonflikter mellan människor (Morgenthau 1993: 3-4). Däremot hittas endast enstaka empiriska fall som ger stöd i denna kritik (Ray 1995: 338-40).

Slutligen pekade litteraturgenomgången mot att demokratier verkar vara fredligare än icke demokratier. Solingen menar till exempel, i sin studie, att

demokratisering i Mellanöstern har en positiv inverkan på fred genom att ta udden av

islamistiska rörelser (Solingen 1996). Ray finner att demokratier är fredligare än

autokratier – generellt sett (Ray 1997). Mansfield finner att fullständiga övergångar till

demokrati gynnar freden, genom en statistisk undersökning som är storskalig och

empirisk (Mansfield 2003). Dock är dessa resultat inte helt robusta, exempelvis sett till

variabeln tid. Detta handlar om huruvida resultaten håller i en mer uppdaterad nutid

(ibid.). Den mest nutida undersökningen av sambandet mellan demokrati och fred i

litteraturgenomgången är från 2003 och replikering av tidigare forskning för att utöka

kunskapsnivån är nödvändig (Hellevik 1984: 15-16).

1.2. Problembild, övergripande forskningsfråga, metoddiskussion och ämnesval Den långvariga forskning kring hur demokrati och fred hör samman innehåller alltså vissa mönster (se föregående avsnitt). Stödet är således starkt för att demokratier inte krigar inbördes, enligt nämnda generella och empiriskt betonade undersökningar.

Däremot kunde inte litteraturgenomgången ge ett lika säkert stöd till tanken att demokratiska stater är mer gynnsamma för fred än icke demokratiska stater. Ett fåtal studier pekade mot att icke demokratiska stater skulle vara bättre för freden än demokratier (se Bakgrund – utmaningar mot demokratiers fredliga inverkan: 12-4).

Studierna som talade emot demokratiernas fredlighet var inte av det generella och empiriska slaget. Det rörde sig istället om enstaka fynd som påvisade att demokratier hade startat vissa specifika krig. Dock fanns det studier som pekade emot att regimtypen var särskilt viktig (se Bakgrund – utmaningar mot demokratiers fredliga inverkan: 12-4).

Sammantaget pekade ändå många studier på att demokratier skulle vara bra för freden inklusive ett par generella, empiriska studier, vilka fann att demokrati var bra för fred.

Därmed verkar demokratier vara bättre för freden än icke demokratier. De förstnämnda verkar alltså vara fredligare. Med tanke på att resultaten här inte är helt robusta, till exempel med avseende på tidsaspekten, vilket nämnts tidigare, krävs fler studier på området. Tidigare studier på området sträcker sig från Aristoteles (cirka 300 före Kristus) till Rays, Solingens och Mansfields studier (med empiri från 1990-talet). Håller fynden exempelvis i dagens värld, där politiska aktörer som länder interagerar allt oftare (Schwarz 2001)? Länder interagerar mer och mer med varandra och är mer beroende av varandra, enligt begreppet internationalisering (Scholte 2001: 14-5; Woods 2001: 290-1).

Vissa ser internationaliseringen som en aspekt av globalisering, medan andra menar att

globalisering istället handlar om att många sociala relationer inte längre kan härledas till

geografiska platser (ibid.). Den ökade interaktionen, kontakten mellan länder gör att

länder kan påverka varandra på fler och möjligtvis mer djupgående sätt (ibid.). Ger då

mer interaktion en påverkan i form av fler krig och konflikter? Rousseau menade ju att en

isolationisk utrikespolitik och självförsörjning hos demokratier hade stor betydelse för

deras fredlighet (Zacher & Matthew 1995: 112-6). Isolationism kan ses som motsatsen

till interaktion. Starr skriver att konflikter och krig förutsätter interaktion (Starr 2006).

Vidare menar han att större interaktion kan (men behöver inte ge) mer konflikter.

Västerländska demokratier är mer aktiva i interaktioner i dagens globaliserade värld, enligt begreppet ’westeralisation’ (Woods 2001: 290-1). I och med att länder interagerar mer än tidigare, framförallt västerländska demokratier, och eftersom mer interaktion kan ge mer konflikter, skall i föreliggande uppsats undersökas om det förekommer ett nytt interaktions-, konfliktmönster där demokratier är mer aktiva än tidigare. Teorier måste ständigt replikeras, konfronteras med den empiriska verkligheten, som har ställningen som sanningskriterium (Hellevik 1984: 14-6). I min uppsats avser jag därför undersöka om nutida demokratier är fredligare än nutida icke demokratier.

Mitt ’bidrag till vetandet’ är således egen, ny empiri (Lindh 2004.) Hellevik menar att forskningen strävar efter att utöka kunskapsnivån, vilket implicerar reduktion av tidigare luckor i forskningen (Hellevik 1984: 16). Detta är den vetenskapliga avsikten med min uppsats. Konkret görs detta genom en kvantitativ design (Lindh 2004.) Jag analyserar många ’fall’ (länder) genom en kvantitativ innehållsanalys samt en statistisk analys, för att ge en ’generell bild av ett fenomen’ (ibid.). I det här fallet är fenomenet sambandet mellan länders demokrati- och fredlighetsgrad. En totalundersökning av världens länder genomförs, på insamlat, befintligt material. Med hjälp av denna design besvaras uppsatsens övergripande forskningsfråga: Är nutida demokratier fredligare än nutida icke demokratier?

Metoderna var källanalysen för datainsamling, kvantitativ innehållsanalys samt

statistisk analys. Eftersom det fanns tillförlitliga data (från Freedom House och från

konfliktdataprogrammet vid Uppsala universitet) på området, var det naturligt att

använda dessa. Dessutom är det mycket svårt att få fram data på makronivå (länders

demokrati- och fredlighetsgrad år 2002-2005) på något annat sätt. Den kvantitativa

innehållsanalysen var en bra metod för att få fram statistiskt bearbetningsbara data. En

statistisk analys valdes, i sin tur, på grund av att den studie som liknar min mest var

Mansfields (se Bakgrund – demokrati ger fred: 8-9). Denne använde just en statistisk

analys för att undersöka sambandet mellan demokratigrad och fredlighetsgrad – bland

länder. Även andra författare på området tillämpade en statistisk design. Fördelen med att

använda liknande metoder som andra på samma teoretiska och empiriska område är att

resultaten blir mer jämförbara med varandra. De kan alltså bättre fogas till varandra, och det eftersträvansvärda vetenskapliga kriteriet om ’kumulativitet’ uppnås (Hellevik 1984:

14-8). Ett annat skäl till att ovanstående metoder används beror på att uppsatsens forskningsfrågor kunde besvaras, och syftet uppfyllas med hjälp av dem. Fler skäl presenteras i avsnitt 1.3.

Ämnesvalet är statsvetenskapligt och samhälleligt relevant. Statvetenskapligt relevant för att uppsatsen uppdaterar en viktig kontext inom statsvetenskapen ytterligare, genom att tillföra ny empiri till den befintliga teoribildningen på området. Samhälleligt relevant för att det handlar om två tillstånd (demokrati och fred) som många länder och internationella organisationer (FN och dess underorganisationer exempelvis) värderar och strävar efter. Det är nyttigt med ökad klarhet, kunskap kring sambandet mellan demokrati och fred.

1.3. Syfte, de preciserade forskningsfrågorna och upplägg

För att kunna besvara den övergripande forskningsfrågan blir syftet: att pröva huruvida nutida demokratier är fredligare än nutida icke demokratier. Detta görs genom ett försök att klarlägga sambandet mellan demokratigrad och fredlighet, för stater.

Definitionerna av demokrati, fred, mindre väpnade konflikter samt valet att dela upp världens länder i demokratiska och icke demokratiska, framgår av avsnitt 1.4.

Befintliga data från UCDP och FHI, från år 2005, användes eftersom de bedömdes som tillförlitliga och för att ”nutida” definierades som år 2005 (avsnitt 1.4.).

Utifrån syftet formuleras följande preciserade forskningsfrågor:

1) Hur stor proportion av 2005 års demokratier var i krig detta år?

2) Hur stor proportion av 2005 års icke demokratier var i krig detta år?

3) Hur stor proportion av 2005 års demokratier var inblandade i mindre väpnade konflikter detta år?

4) Hur stor proportion av 2005 års icke demokratier var inblandade i mindre väpnade konflikter detta år?

Dessa frågor skall alltså användas för att besvara den övergripande frågan: Är nutida demokratier fredligare än nutida icke demokratier? Då undersöks om

demokratiernas proportionsvärden skiljer sig statistiskt signifikant från icke

demokratiernas. De två sista frågorna används för att se hur robusta resultaten är, med avseende på krig-/konfliktvariabeln. Är det skillnad på proportionerna demokratier respektive icke demokratier var i krig mot hur ofta de var inblandade i mindre väpnade konflikter? Detta undersöks via fråga 3 och fråga 4. Det totala antalet demokratier och icke demokratier skiljer sig åt, varför det blir mer rättvisande att räkna i proportioner.

Varför formulerades då ovanstående preciserade forskningsfrågor för syftets uppfyllande? Eftersom liknande studier på området bland annat använde statistiska analysmetoder, valdes också detta i föreliggande studie. Dessutom, om proportioner används i de preciserade forskningsfrågorna, kan ett statistiskt tillvägagångssätt användas för att besvara den övergripande forskningsfrågan och uppfylla syftet. Detta ger också en röd tråd genom arbetet där forskningsfrågorna besvaras, syftet uppfylls och en tillhörande slutsats kan formuleras i uppsatsens slutkapitel.

Utifrån gjorda definitioner (avsnitt 1.4.) och operationaliseringar (kapitel 2.) räknades hur många demokratiska länder som var involverade i krig respektive i mindre väpnade konflikter. På samma sätt räknades hur många icke demokratiska länder som var involverade i krig respektive mindre väpnade konflikter. I enkelhet genomfördes alltså den kvantitativa innehållsanalysen på nyss beskrivna sätt. Sedan gjordes statistiska analyser för att titta på skillnader mellan demokratier och icke demokratier med avseende på involvering i krig och mindre väpnade konflikter. Huruvida demokratier befanns vara fredligare än icke demokratier grundades alltså på relativ inblandning i krig och i mindre väpnade konflikter. Närmare bestämt, de relativa proportionerna och deras statistiska förhållande till varandra användes som indikatorer för att svara på frågan om huruvida demokratier är mer fredliga än icke demokratier.

Det relativa antalet användes därmed för att avgöra fredligheten för de två

kategorierna av länder. Detta ”räkna(nde)” av antal förekomster i mindre väpnade

konflikter och krig för demokratiska respektive icke demokratiska länder, är en form av

kvantitativ innehållsanalys (Bergstöm & Boréus 2000: 44-8). Liksom författarna till

Textens mening och makt, anser jag att det relativa antalet gånger länderkategorierna är

involverade i mindre väpnade konflikter och krig – samt deras statistiska förhållande till

varandra – inte säger hela sanningen om hur fredliga demokratiska länder är i förhållande

till ickedemokratiska, eftersom de operationella begreppen ”mindre väpnade konflikter”

och ”krig” är förhållandevis grovhuggna (Bergstöm & Boréus 2000: 78, 80, 83). Men kvantitet är en indikator, och den bästa på makronivån (ländernivån), enligt min mening.

Alla länders demokrati- och fredlighetsgrad vägs in, även om man kunde önska att vägningen var mer finjusterad. Upplägget är också tidsbesparande. Något som skulle ge en mer nyanserad bild vore att väga in samtliga konflikter de olika länderna deltar i under år 2005. Detta diskuteras i kapitel tre. Undersökningen blir också grovkornig eftersom många människor i ett land kanske inte håller med om sin regerings tankar, handlingar om demokrati och krig. Bara för att det krigas på ens lands territorium betyder det ju inte att dess folk helt står bakom kriget.

1.4. Definitioner

Uppsatsens definition av ”fred”, inkluderar ’negativ fred’ och exkluderar ’positiv’ fred.

Negativ fred innebär frånvaro av krig, massivt dödande (ScienceDirect: Peace). Positiv fred handlar om en ’strävan mot genuint fredliga relationer’, mellan grupper nationer och sägs vara besläktad med fredsbegreppen inom judendomen, den grekiska kulturen samt hinduismen (ibid). Detta begrepp uppfattar jag som vagt och svårt att mäta. Enligt ScienceDirect är fred motsatsens till ’massive category killing’ (negativ fred), men sedan också att fredsbegreppet är kulturellt betingat, där det negativa fredsbegreppet om icke- våld som gruppen ’europeiskt sekulariserade’ innehar, kommer från den romerska kulturen (ScienceDirect: Peace: 2001; Marklund 1991: 643). Även Hinduismen och Buddhismen ser på fred (bland annat) som icke-våld, medan ’Europeiskt kristna’ (en fred baserad på kärlek till exempel), de kinesiska och japanska kulturernas (harmoni et cetera) synsätt liknar den positiva fredsvarianten (ibid).

Negativ fred används för att den lyfts fram tydligt i ScienceDirect, är tydligt, lättförståeligt formulerad och dessutom är det denna fredvariant som används mest frekvent i den litteratur som behandlades i litteraturgenomgången (ScienceDirect: Peace:

2001). Att använda en definition som överensstämmer med litteraturen på området kring demokrati och fred, ökar jämförbarheten i resultaten.

Den definition på ”demokrati” som används i uppsatsen är en kombination av

Dahls etablerade och välanvända, åtta polyarkiska kriterier samt FHI: s frihetsmått –

tillika demokratimått. Demokratiindexet FHI är skapat av organisationen Freedom House

(FH). Dahls demokratibegrepp återfinns på en högre analytisk nivå. Dahl sammanfattar definitionen av polyarki med politisk konkurrens och politiskt deltagande (inkludering) (Dahl 1971: 2-5). Författaren konkretiserar ytterligare med att polyarki handlar om att regeringen skall vara ’responsiv’ mot sina medborgare, vilka skall betraktas som politiska jämlikar och då krävs att medborgarna ’har ohindrade möjligheter’ att ’formulera sina preferenser’, ’att signalera sina preferenser till de andra medborgarna, till regeringen kollektivt eller individuellt’, samt ’att deras preferenser skall vägas lika, oavsett preferensens källa eller innehåll, vid regeringsskötseln’ (ibid). De åtta polyarkiska kriterierna som garanterar dessa krav är ’frihet att bilda och gå med i organisationer’,

’yttrandefrihet’, ’rätt att rösta’, ’politiska ledare har rätt att tävla för stöd’, ’alternativa informationskällor’, ’fria och rättvisa val’ och ’institutioner för att göra regeringspolicys avhängiga av röster och andra preferensuttryck’ (ibid). Det liknande demokratimåttet FHI: s politiska rättigheter handlar om ’rätt att delta (politiskt deltagande) i fria och konkurrensutsatta val (politisk konkurrens)’ och de civila rättigheterna rör exempelvis

’yttrandefriheten’ och ’associationsfriheten’ (ibid). Ytterligare politiska rättigheter som inte nämnts tydligt är minoriteters rätt till ’resonabelt självstyre’ eller att de skall få delta i regeringen genom ’informell konsensus’ (FHI: Methodology). Ytterligare civila friheter är; ’rättssäkerhet’, ’personlig autonomi utan statens inblandning’, ’rätt till utbildning’,

’religionsfrihet’ (ibid). Kombinationen av Dahls kriterier och FHI är möjlig, eftersom FHI: s innebörd av politiska rättigheter och civila friheter överensstämmer väl med Dahls aktuella definition, enligt Lijphart (Lijphart 1999: 48-50). Kombinationen av Dahls kriterier och FHI: s syn på demokrati är önskvärd i och med att många forskare använder sig av någon eller båda av dessa definitioner, eller liknande definitioner som också baseras på politiska och civila rättigheter (Carlsson 2005: Samband mellan demokrati och ekonomisk tillväxt?). När många forskare använder samma mått, blir mätningarna mer lika, vilket medför mer jämförbara resultat.

Demokratiindexet FHI är skapat av organisationen Freedom House (FH) och är

unik i sitt slag att ge världsomspännande demokratidata (Freedomhouse.org/). Indexet

används vid författandet av policys, det används av media, av försvare av mänskliga

rättigheter samt i vetenskapliga artiklar som Ishams, Kaufmanns & Pritchetts ”Civil

Liberties, Democracy, and the Performance of Government Projects” (1997) och

Muncks, Verkuilens ”Conceptualizing and Measuring Democracy: Evaluating Alternative Indices” (2002) (Freedomhouse.org/; Scholar.google). FHI-indexet för politiska rättigheter och medborgerliga friheter, mäts i separata skalor från ett till sju där lägre värden indikerar högre grad av demokrati (Johansson 1998: 249-53). Indexen vägs samman till en indelning av länder som fria, delvis fria respektive icke fria (ibid). De politiska rättigheterna väger in hur val går till, möjligheter för opinionsbildning, självbestämmandemöjligheter för minoriteter av olika slag et cetera (ibid). De medborgerliga rättigheterna innefattar massmedias oberoende, den enskildes rättssäkerhet, om den ekonomiska marknaden är fri, tryck-, yttrande- och

organisationsfrihet med mera (ibid). Freedom House använder sekundärkällor, gör fältundersökningar samt mäter den faktiska situationen (inte formella konstitutioner eller intentioner) (Johansson 1998: 249-53). Min operationalisering av demokrati följer FHI (avsnitt 1.5. och 2.3.).

”Mindre väpnade konflikter” och dess samband med regimtyp, används för att skapa mer robusta resultat. Först undersöks om demokratier är involverade i ”krig” i större utsträckning än icke demokratier. Därefter undersöks om demokratier är

involverade i ”mindre väpnade konflikter” i större utsträckning än icke demokratier. På så sätt ökar tillförlitligheten i resultaten. Dessutom ligger begreppets konventionella operationalisering nära den krigsoperationalisering som används (avsnitt 2.2.). En mindre väpnad konflikt ligger nära begreppet krig, förutom att det förstnämnda innebär färre krigsrelaterade dödsfall (UCDP Codebook: 2006). UCDP står för

konfliktdataprogrammet vid Uppsala universitet En väpnad konflikt definieras som en strid som berör en regering och/eller ett territorium där vapen används och åtminstone en part är regeringen för en stat, och konflikten skall resultera i åtminstone 25

krigsrelaterade dödsfall (ibid). Landets regering är alltså krigisk, såtillvida att vapen används i en konflikt (avsnitt 1.3.). Även om det är en förmildrande omständighet att använda vapen efter att själv ha blivit attackerad, är den fredliga lösningen att gå via FN.

”Nutida” definieras som år 2005. Detta år väljs på grund av att det ligger nära i

tiden samt att de mest uppdaterade av de använda källorna på konfliktområdet gick till

2005. Statistik på länders grad av demokrati fanns också för år 2005. Med denna – delvis

pragmatiskt tillkomna – definition, är det viktigt att liknande undersökningar görs just för

åren närmast (före) 2005. Alltså för åren 2002, 2003 och 2003 (bilaga 1). Dessa år låg närmast år 2005 och det fanns demokrati- och konfliktdata för dessa år.

Valet att använda dikotomin demokratier och icke demokratier, präglades av det faktum att denna uppdelning var vanligast förekommande, sett till studierna i

litteraturgenomgången. Några uttalade och tydliga exempel på det presenteras här. Ray använder uppdelningen demokratiska respektive auktoritära stater (Ray 1997). De sistnämnda motsvarar icke demokratierna. Kants motsvarighet till de icke demokratiska staterna är de icke liberala samhällena. Denne talar om liberala respektive icke liberala samhällen (Onuf & Johnson 1995: 185-9). Schweller använder dikotomin demokratiska stater och autokratier/icke demokratiska stater (Ray 1995: 351-2). Ett fjärde exempel på denna indelning av länder kommer från Singer & Wildavsky (Tickner 1996: 449). De talar om demokratiska stater och övriga stater. Dessa öviga stater, vilka inte är

demokratier, är alltså icke demokratiska stater. Denna tudelade uppdelning av världens stater är alltså i majoritet bland studierna i litteraturgenomgången. Få författare i litteraturgenomgången använder uttalat en annan uppdelning än demokratier och icke demokratiska stater. Detta är den främsta anledningen till att denna uppsats också använder nämnda uppdelning i och med att liknande studier ger jämförbara resultat. För att ändå nämna några undantag på området i litteraturgenomgången använder Mansfield demokratiska stater, auktoritära stater samt ’delvis’ demokratiserade stater (Mansfield 2003). Solingen har identifierat ’stabila demokratier’, ’stabila autokratier’ samt

’autokratier i förändring mot demokrati’ (Solingen 1996). Visserligen skulle en större uppdelning på demokrativariabeln, med exempelvis demokratiska, delvis demokratiska och demokratiska länder, ge en mer nyanserad bild av sambandet mellan demokrati och fred. Det finns dock två allvarliga problem med ett sådant förfarande. För det första är det få författare i litteraturgenomgången som gör en sådan uppdelning, vilket minskar

föreliggande uppsats jämförbarhet med tidigare forskning på området. För det andra blir kategorierna med länder ännu mindre, vilket minskar tillförlitligheten i den statistiska

analysen. Det är inte meningsfullt att göra statistiska analyser med alltför små kategorier.

1.5. Metodiskt tillvägagångssätt: angreppssätt, material, avgränsningar och metod Uppsatsens metodiska angreppssätt (Bell 2000: 13) utgörs alltså av en totalundersökning av världens länder i och med att resultaten blir mer tillförlitliga, jämfört med andra former av urval. Frågor om generaliserbarhet blir lättare att bemöta och fler säkra slutsatser kan dras från undersökningen. Dessutom var ett sådant förfarande praktiskt genomförbart. Därmed studerades vilka länder som var involverade i krig respektive inte var involverade i krig, vilka som var involverade i mindre väpnade konflikter respektive inte var det. Därefter undersöktes vilka länder som var demokratiska respektive icke demokratiska. När världens länder hade kategoriserats på ovanstående sätt, analyserades materialet statistiskt.

Trots att intentionen var att göra en totalundersökning brast detta något i och med att mitt empiriska material innehöll ett systematiskt bortfall. Det handlar om att konfliktstatistiken inte inkluderar enskilda krig eller mindre väpnade konflikter där nödvändig information om det är frågan om en konflikt, är osäker eller saknas (UCDP Codebook: 2006). Även om ett sådant förhållningssätt känns befogat, menas det resultera i att eventuella konflikter i underutvecklade länder i mindre utsträckning kommer med i konfliktstatistiken än konflikter i utvecklade länder (ibid.). Det finns mycket forskning kring sambandet mellan demokrati och socioekonomisk utvecklingsgrad. Generellt sett, tenderar mindre utvecklade länder att också vara mindre demokratiska (Carlsson 2005).

Därmed kan vi ha ett systematiskt bortfall av mindre väpnade konflikter och krig med underutvecklade, och då förmodligen också icke demokratier. Detta skadar givetvis validiteten i min studie, när ovanstående material tillämpas där. Men validiteten i

materialet är dock fortfarande hög, eftersom de preciserade forskningsfrågorna handlade om storleken på proportionerna av 2005 års olika länderkategorier som var involverade i krig och mindre väpnade konflikter nämnda år, och detta är vad materialet erbjuder.

UCDP använder information från nyhetsbyråer, tidningar, forskningsrapporter med alltifrån global till lokal anknytning (UCDP Codebook: 2005; UCDP definitioner, källor och metoder: 2005). Källornas oberoende och öppenhet värderas högt (ibid.).

Eftersom det oftast handlar om sekundärkällor går man till primärkällorna för att

kontrollera tillförlitligheten i informationen (ibid.). Men det finns osäkerhet i statistiken i

och med att inte alla händelser rapporteras i media et cetera (ibid.). Detta problem

försöker UCDP bland annat åtgärda genom att retrospektivt ändra på sin statistik, när nya uppgifter kommer dem till handa (ibid.). Hur går då det praktiskt till när man samlar in informationen som ligger till grund för konfliktstatistiken? Data samlas in för varje kalenderår där databasen Factiva beskrivs som viktig för att få fram relevant

nyhetsrapportering. Factivas databas utgörs av 8000 källor och deras konfliktdata förs till UCDP via en mjukvara (ibid.). UCDP-personal går igenom detta material och för in den rapporterade händelsen i konfliktstatistiken (ibid.). Man försöker få dessa siffror styrkta genom att flera oberoende källor presenterar liknade resultat. Deras data jämförs också med motsvarande siffror i officiella dokument, nyhetsrapporter et cetera för att förstå kontexten siffrorna finns i, vilket hjälper i tolkningen av dem (ibid.). Om man verkligen arbetar på det ovan beskrivna sättet för att få fram data, är trovärdigheten för dessa hög.

Diskussionen om demokratimaterialet återfinns i avsnitt 2.3. Detta val berodde på att ursprungsmaterialet från FHI (Table of Independent Countries (2005)) krävde en operationell bearbetning innan det kunde användas i min uppsats.

Det valda angreppssättet – med en totalundersökning – tycker jag är väl anpassat för att kunna komma åt uppsatsens forskningsfrågor, såtillvida att många på samma undersökningsfält använder liknande metoder och att detta steg i uppsatsen, möjliggör genomförande av nästkommande steg.

Bara material tillgängligt vid Karlstads universitetsbibliotek har använts.

Materialet i uppsatsen framgår av referensförteckningen. I det första kapitlet beskrivs uppsatsens utgångspunkt, förutsättningar och genomförande. Då användes olika guider för uppsatsskrivning från Umeås och Karlstads statsvetenskapliga avdelningar, och följande litteratur: Helleviks Forskningsmetoder i sociologi och statsvetenskap, Bells Introduktion till forskningsmetoder, Bergströms och Boréus’ Textens mening och makt samt Dahls Polyarchi. Dessutom användes freedomhouse.org, pcr.uu.se,

Sciencedirect.com och NE för begreppsdefinitioner samt all litteratur på det teoretiska området demokrati – fred. Litteraturgenomgången byggde alltså på sekundäruppgifter.

Valet baserades på intrycket att detta tillvägagångssätt, skulle ge en klar bild av

forskningen på området kring hur demokrati hör samman med fred. De statsvetenskapliga

verk som ingår i litteraturgenomgången är de omfattande, översiktliga och för uppsatsen

relevanta Controversies in International Relations Theory och A New Handbook of