Examensarbete, magisterexamen, 15 hp Svenska/Nordiska språk, Vt 2019
Handledare: Jonas Carlquist, examinator: Susanne Haugen, seminarieledare: Lars-Erik Edlund
LÄTTAST, NÄSTAN LÄTTAST OCH LÄTT
En språklig undersökning av tre förlags sätt att klassificera lättläst text
Linda Mari Fahlén
2 Abstract
In this essay easy-to-read books from three different publishers are examined. The
publishers use their own type of levelling system and have different backgrounds in such a way that one of them (LL-förlaget) is a state company, while the other two are commercial publishers (Nypon and Vilja). The purpose of the essay is partly to see whether the
levelling systems used by these three publishers contain the requested language for easy- to-read books or not, partly to investigate which likenesses and differences there are between the three levelling systems used. The result shows that the system used by the state publisher contains a greater degree of language difficulties regarding the lowest levels as well as the highest levels. The result also shows that the language in the books representing the levelling systems sometimes match the demands set by the publisher, and sometimes not. The greatest discrepancy between what is requested for and what can be seen in the material, is found when the publishers ask for specific language traits, while demands of a more overall nature are easier to meet. Moreover, the result shows that books categorized in one certain level not always match that level, that books representing the same level show differences regarding linguistic complexity, and that books from a certain level not automatically guarantee the increase in language difficulties that the labelling of that level speaks for.
Nyckelord
• Lättläst text
• Lättläst-nivåer
• Skönlitteratur
• Stilistik
3
Innehållsförteckning
1. Inledning 4
1.1 Syfte och frågeställningar 5
2. Material, teori och metod 5
2.1 Material 5
2.2 Teori och metod 6
2.3 Definitioner 9
3. Bakgrund 12
3.1 Lättlästa böcker – förlagen och deras nivåindelningar 12 3.2 Vad är lättläst – läsaren, läsprocessen och texten 16
3.3 Lättläst – tillgänglighet och rättigheter 20
3.4 Mottagargruppen – behov och förutsättningar 22
3.5 Lättläst text – alltid lätt? 26
3.6 Lättläst och läsbarhetsformler – användningsområden och begränsningar 27
4. Resultat 30
4.1 Analys LL-förlagets böcker 31
4.2 Analys Nypon förlags böcker 43
4.3 Analys Vilja förlags böcker 54
4.4 Resultat del 2 67
4.5 Lexikon och LIX 67
4.6 Syntax 70
4.7 Sammanfattning del 2 72
5. Diskussion 73
6. Slutsatser och avslutande kommentarer 80
7. Primärkällor 82
8. Övriga källor 83
9. Bilagor 87
4
1. Inledning
Vi lever idag i en värld där förmågan att kunna förstå text är avgörande för vår möjlighet att delta i samhället. Skriven kommunikation dyker upp i både enklare och mer
komplicerade format i allt från ett enkelt sms, vidare till ett Facebook-meddelande och över till myndigheters ibland svårlästa beslut och arbetsplatsers omfattande instruktioner.
Trots att det finns stora möjligheter med skriven kommunikation finns också en stor mottagargrupp med betydande svårigheter när det kommer till att både förstå och producera text.
I svensk kontext arbetas det idag på många håll med att göra texter både lättare och begripligare i enlighet med den språklag som trädde i kraft 2009. Enligt språklagen är det varje invånares rättighet att kunna ta del av samhällsinformation, och myndigheter är ansvariga för att producera text enligt klarspråkliga ideal, där språket ska vara vårdat, enkelt och begripligt såväl muntligt som skriftligt (SFS 2009:600). Vad som är enkelt språk har dock tenderat att bli en omdiskuterad fråga – en fråga som kompliceras
ytterligare av att mottagargruppen är långt ifrån homogen. Här finns mycket goda läsare, men också läsare med annan språklig bakgrund, dyslexi, bristfällig utbildning, hörsel- och synnedsättningar, neuropsykiatriska diagnoser och mycket annat som påverkar läs- och skrivkunnigheten. I de sist nämnda grupperna går behovet av klarspråkligt material över till ett behov av ett mer bearbetat, d.v.s. ännu mer lättläst material, för att kravet på tillgänglighet ska kunna tillgodoses.
Produktionen av det lättlästa materialet ligger idag dels på statlig nivå, där MTM:s
(myndigheten för tillgängliga medier) förlag LL-förlaget, ger ut böcker inom olika genrer, dels på kommersiell basis, där förlagen Vilja och Nypon är två av de mer kända aktörerna.
På förlagens hemsidor kan förmedlare (pedagoger, bibliotekarier) välja böcker utifrån
olika språkliga nivåer. Av stort intresse här är dock att man, när det gäller svenska förlag,
tycks dela in sitt material på relativt olika sätt, d.v.s. i olika typer av nivågrupperingar som
5
i sig också innehåller olika språkliga markörer. Det faktum att det finns så pass skilda sätt att klassificera material borde påverka förmedlarnas möjligheter att välja rätt material till rätt individ, liksom försvåra för läsarna själva att hitta rätt bland böcker som är möjliga att läsa – medborgerliga rättigheter till trots. Att granska dessa nivåindelningar på ett
språkligt plan skulle därför kunna vara ett bidrag till diskussionerna kring lättläst – ett bidrag som också är av betydande samhällsnytta.
1.1. Syfte och frågeställningar
Av ovanstående anledning är syftet med den här språkvetenskapliga uppsatsen att undersöka hur tre förlag i Sverige (LL-förlaget, Vilja och Nypon) klassificerar sitt
material. Här vill jag undersöka om de språkliga markörer förlagen beskriver ska finnas på de olika nivåerna också återfinns i materialet, samt föra en diskussion kring vad som förenar respektive skiljer de olika nivåsystemen åt. Undersökningen skrivs i form av ett magisterexamensarbete inom ramen för huvudområdet svenska/nordiska språk på Umeå universitet.
Frågeställning:
1) Hur väl motsvarar böckerna det som efterfrågas på respektive nivå?
2) Vilka likheter finns mellan de olika nivåsystemen?
3) Vilka skillnader finns mellan de olika nivåsystemen?
2. Material, teori och metod
2.1. Material
Materialet för undersökningen består av två skönlitterära böcker från var och en av de tre förlagens nivåer. Då förlagen delar in sina böcker på olika sätt betyder det i praktiken totalt 24 böcker, detta då LL-förlaget delar in sitt material i tre nivåer, Vilja delar in i fem nivåer och Nypon i fyra nivåer (se presentation av förlagen och deras nivåer under
Bakgrund 3.1). Böckerna är valda utifrån tre kriterier: 1) att de är skönlitterära verk, 2) att
6
de representerar en av de angivna nivåerna hos respektive förlag, 3) att de är riktade till läsare över 15 år. Det sist nämnda kriteriet finns med på grund av att förlag Nypon också riktar sig till barn och unga, där jag, för att få ett så enhetligt material som möjligt, valt att titta på litteratur till just något äldre unga. Ett urval finns också i form av böckernas ålder, där jag företrädesvis valt att titta på material som inte har så många år på nacken –
utgivningsår 2012–2019 – detta i syfte av att få se ett så aktuellt lättlästmaterial som möjligt. Ur var och en av böckerna har sedan ett stickprov gjorts, där två sidor granskats språkligt. En fullständig förteckning över de 24 böckernas nivåtillhörighet, utgivningsår och författare kan ses i början av varje analys för respektive förlag, se punkt 4.1–4.3.
Bakgrunden till att just LL-förlaget, Nypon och Vilja har valts för analys vilar i sin tur på att förlagen dels är tre aktörer som är betydelsefulla på marknaden, dels på att ett av förlagen är statligt (LL-förlaget) medan de andra är kommersiella (Nypon och Vilja) vilket möjligen skapar olika förutsättningar i förlagens sätt att arbeta.
2.2. Teori och metod
När böcker från genren lättläst ska analyseras hamnar mottagargruppen av naturliga skäl i fokus. Som nämnts i inledningen innehåller gruppen många olika typer av läsare som har olika intressen och förutsättningar när det kommer till valet av böcker (se mer information om mottagargruppens behov och förutsättningar under Bakgrund punkt 3.4). Det som förenar gruppen är att den innehåller läsare med speciella behov gällande läsande och skrivande, medan det som skiljer gruppen åt är just skillnaderna i dessa behov och
förutsättningar, där utgångspunkten för vad som är lätt och vad som är svårt också skapar utmaningar för dem som ska handha lättläst material på olika sätt.
I Ingvar Lundbergs och Monica Reichenbergs arbete Vad är lättläst? (2009) kommer
författarna fram till ett antal språkliga drag som är värda att titta närmare på i en analys av
lättläst material. Layout, typsnitt, teckensnitt, radlängd och grafiska illustrationer tas
inledningsvis upp som betydande. Utöver det nämns förekomsten av sammansättningar,
7
nominaliseringar och abstraktioner, vilka alla kan bidra till en svårgenomtränglig text.
Även meningslängden, ordlängden och kausala sammanhang är avgörande för texters begriplighet, liksom ett vardagsnära innehåll och en berättarröst som gör läsaren engagerad och intresserad.
Maria Sundin pekar också hon i sin bok Lättläst – så funkar det (2007) ut ett antal kännetecken för att välfungerande lättläst text, där alla språkliga drag nämnda av för- fattarna ovan finns med, med tillägg som: placera det viktigaste först, undvik onödiga siffror, skriv med många aktiva verb, använd rak ordföljd, se upp med negationer samt undvik dubbeltydigheter som ironi och bildspråk (2007, s. 146).
Vid en sammanställning över vilka olika språkliga markörer som LL-förlaget, Vilja och Nypon nämner inom sina olika nivåsystem, visar det sig att det som tas upp i stort överensstämmer med vad Lundberg och Reichenberg (2009) och Sundin (2007) lyfter ovan. Om man, i syfte att kunna jämföra förlagens nivåer, ser de tre nivåsystemen som ett och räknar upp vad som efterfrågas någonstans inom systemet, kvarstår de språkliga markörerna som kan ses i uppställningen nedan:
Lexikon Syntax Komposition Stilfigurer
Ämnesspecifika ord Ordvariation
Långa ord Passiva verb Negationer Sifferuttryck Nominaliseringar
Meningslängd Fundamentslängd Ordföljd
Bisatser Inskott
Textbindning Radlängd Dispositionstyp
Metaforer Liknelser
Dessa markörer är också de som valts för analys i den här undersökningen. Att just dessa delar valts grundar sig främst på vad som efterfrågas inom de tre nivåsystemen, men också på vad man inom tidigare forskning anser kan vara svårt i relation till lättläst. Av
utrymmesskäl har jag dock valt att begränsa mig till de rent språkliga bitarna, och lämnat
8
bilder, typsnitt, handling och persongalleri utanför, trots att det också är efterfrågade språkliga komponenter av förlagen. För individer med läs- och skrivnedsättningar är dock dessa delar mycket betydelsefulla, vilket påtalar att de borde finnas med i en heltäckande analys. Att den här analysen trots allt stannar vid markörerna nämnda ovan beror dels på begränsat utrymme, dels på att de uteslutna delarna krävt kompletterande analysmetoder.
För att undersöka de olika nivåerna som lättläst-förlagen använder kommer jag att göra en textanalys som lånar begrepp från och till viss mån utgår från stilistikanalys, detta då man kan se de olika språkliga egenskaperna som efterfrågas inom lättläst som specifika stil- markörer, d.v.s. språkliga konstruktioner som utmärker sig och därmed bidrar till en språklig stil. Stilistikanalys syftar till att undersöka förhållandet mellan textens form, innehåll och verkan (Lagerholm 2008, s. 10) och lämpar sig väl för studier av skön- litteratur där en nära analys följs av ett neutralt tolkande av språkets effekter (Nord 2012, s. 191). Undersökningen kommer därför att till viss del vara kvalitativ, främst då
stilfigurer och textbindning undersöks, detta på grund av att de många omkringliggande aspekterna av lättläst kräver ett flexibelt angreppssätt, vilket är något som stilistiken erbjuder (Lagerholm 2010, s. 30). Stilistikanalys har använts tidigare när det kommer till att analysera lättläst, och visar sig fungera väl, se exempelvis Bornhöft (2016).
Analysen kommer dock också till en betydande del vara kvantitativt, då jag, när det
kommer till ord- och meningslängd, har stor användning av läsbarhetsformeln LIX
(läsbarhetsindex) samt, när det kommer till mängden nya ord, tar stöd i formeln OVIX
(ordvariationsindex) (mer om läsbarhetsformler och deras användning under Bakgrund
punk 3.6). I tillägg kommer också alla efterfrågade stilmarkörer, där det är möjligt, att
räknas. En kvantitativ analys är betydelsefull i den här undersökningen, främst på grund
av att syftet till stor del består i att jämföra de olika förlagen och nivåerna (Lagerholm
2010, 30–31). En utmaning med texterna när det kommer till räknebara variabler är att
man gärna hade sett stickprov med samma ordomfång, något som dock försvåras av att
9
man inom vissa nivåer efterfrågar mycket eller lite text, d.v.s. ser textmängden som ett typ av kriterium. På grund av det har jag valt att ta textprover utifrån ett bestämt sidantal (2 sidor) där jag också valt att undersöka böckernas två första sidor, och sedan räknat de språkliga variablernas förekomst procentuellt i relation till mängden ord för stickprovet, i syfte att få så jämförbara resultat som möjligt.
2.3. Definitioner
En annan utmaning med materialet är att det stundtals saknas definitioner som är möjliga att använda. Här är det förlagen som benämner språkliga stilmarkörer utan närmare be- skrivningar, och dessutom stundtals med konkreta och stundtals abstrakta ordalag. Till exempel tar man ofta upp att en nivå ska innehålla enkla ord och uttryck eller ett språk nära läsarens vardag. Då ords enkelhet och vardaglighet är något abstrakt har jag valt att titta på motsatsen, d.v.s. vad som är svårt, i syfte att få en definition. En svårighet är då av naturliga skäl ämnesspecifika ord, vilka kräver speciella förkunskaper av läsaren. Vilka ord och uttryck som kan tänkas vara svåra för en läsare av lättläst material är dock även det en svår gränsdragning, speciellt med tanke på hur inbördes olika läsarna i gruppen är.
För att ringa in ord och uttryck som skulle kunna befinna sig utanför vardagen tillhörande en person med läs- och skrivnedsättningar, samt möjligen andra handikapp, har jag därför valt att dra gränsen för ämnesspecifika ord mycket tidigt, d.v.s. valt att markera ord som ämnesspecifika så snart de befunnit sig utanför det man benämner som allmänord.
Allmänord beskrivs exempelvis av Hellspong och Ledin som ord som de flesta känner till och som används i direkt anslutning till de flesta människors vardag (1997, s. 71).
Problematiken kvarstår dock i att kunna utröna vilka ord som är svåra att förstå och känna
igen, ett dilemma som inte helt går att friskriva sig från i den här uppsatsen. Befinner sig
ord som spånskiva, grusväg och korsord utanför gruppen allmänord? Och är det befogat
att se på ordet spånskiva som mer ämnesspecifikt än grusväg? (Exempel hämtat ur boken
Hemligheten på LL-förlagets nivå 3). Och var placerar sig ord som lokal in i samman-
10
hanget? (Exempel hämtat ur boken Brorsor med brudar på LL-förlagets nivå 1). Även om ordet inte är direkt ämnesspecifikt finns en viss svårighet i dess formella stil. För att få ytterligare hjälp i att reda ut vilka ord som skulle kunna vara svåra har jag därför hittat inspiration i den kategorisering Holmegaard et al (2006) gör i sitt arbete Projektet Ord i Läroböcker (OrdiL). Här skiljer författarna på ämnesneutrala och ämnesrelaterade ord för att sedan undergruppera dessa, där de ämnesneutrala orden dels kan vara den typ av
allmänord Hellspong och Ledin beskriver ovan, dels ämnesneutrala men ändå
”skriftspråkliga” ord. Exempel på den först nämnda undergruppen är ord som: ha, vara, människa o.s.v. medan exempel ur den andra undergruppen är: resurser, bilda,
framträdande, föremål osv. De ämnesrelaterade orden kan i sin tur vara mer
allmänspråkliga med ändå ämnesknutna ord som: arbetare, företag, länder, medan mer utpräglade ämnesspecificerade ord går över i rena facktermer, som: reformation, kopplingsschema, kromosom och liknande.
De ord jag slutligen valt att markera i texterna är alltså de ord jag uppfattat som
ämnesrelaterade på både en enklare och svårare basis, samt de ord man kan uppfatta som ämnesneutrala men skriftspråkliga, se ovan. De ämnesrelaterade och/eller skriftspråkliga orden har sedan fått en egen kolumn i tabeller och figurer döpt till ämnesspecifika ord, detta då de ofta jämförs förlagen emellan, men mängden ämnesspecifika ord ligger också som en del i värdet lexikala utmaningar, se nedan.
En lexikal svårighet inom lättläst är också långa ord, vilket gjort att jag använt detta som
ännu en typ av svårighet/enkelhetsdefinition. Ett ord definieras som långt när det är längre
än sex eller sju bokstäver (Hellspong & Ledin 1997, s. 71 och Lagerholm 2008, s. 219)
och här räknas mängden ord över sex bokstäver ut automatiskt via LIX. Svårt inom lättläst
kan också sifferuttryck, negationer, passiva verb och nominaliseringar vara, (se vidare
beskrivning under Bakgrund punkt 3.2), vilket gjort att de också undersökts som en möjlig
11
svårighet. För att spara plats i analysen har jag sedan valt att sätta ihop dessa svårigheter under en och samma benämning i tabellerna döpt till lexikala utmaningar.
När det kommer till syntax är enkla meningar är något som omnämns inom de olika nivåsystemen. Med mening menas i den här uppsatsen grafisk mening, d.v.s. en mening som inleds och avslutas med interpunktion (Lagerholm 2008, s. 121). På samma sätt som med lexikala svårigheter har jag sedan valt att undersöka sådant som i regel skapar en mer komplicerad meningsuppbyggnad för att få en definition, där långa fundament, omvänd ordföljd, många bisatser samt inskott utgör möjliga svårigheter. Dock har det varit svårare att sätta ihop alla syntaktiska svårigheter under en och samma definition, då vissa måste redovisas i kvoter och andra i procent, vilket gjort att de redovisats var för sig i tabeller och figurer. För bisatsfrekvens har endast förstagradsbisatser räknas, medan olika inbäddningar lämnats utanför. Definitionen har utgjorts av att tre huvudigenkännings- tecken: bisatsen ska ha en bisatsinledare, BIFF-regeln kan utnyttjas (satsadverbialet kommer före det finita verbet) och satsen förekommer som satsdel i en överordnad fras eller sats (Josefsson 2009, s. 156).
På syntaktisk nivå är också meningslängd något som kan ses som en svårighet. I
sammanhanget har jag valt att se till vad en normallång mening är i skönlitterära texter,
där ett omfång på ca femton ord tas upp (Melin 2019, s. 34–35). Här kommer också
radlängden in, då det saknas definitioner för hur lång en normallång rad är. Språkrådet
anger en dock rekommendation om 55 nedslag per rad (Svenska skrivregler 2017), vilket i
praktiken skulle kunna innebära omkring tio till elva ord, med utgångspunkt i att ett
genomsnittligt ord är ca fem bokstäver långt (Melin 2019, s. 34). Gällande fundaments-
längd är en längd på ca tre ord också omnämnt som normalt förekommande i vardaglig
text (Lagerholm 2008 s. 132, ursprungligen Westman 1974), vilket också det fått vara
utgångspunkt. Här kan tilläggas att fundamenten inte är jämförbara på samma sätt som
övriga, procentuellt uträknande, värden till följd av att de redovisas som en kvot. Dock
12
visar den genomsnittliga kvoten för texterna på tendenser som kan vara av vikt i relation till textens svårighetsgrad.
När det kommer till disposition har jag utgått från den skiftning förlagen själva nämner, d.v.s. huruvida dispositionen hoppar i tid och rum eller inte. Hopp mellan temporala och rumsliga aspekter uppstår där dispositionen växlar mellan att vara kronologisk och
rumslig och/eller av annan typ (Lagerholm 2008, s. 145–146), vilket utgjort en definition.
Hopp i tid uppstår när kronologin inte följer en rak tidslinje framåt (Lagerholm 2008, s.
147, se rak kronologi), vilket även det ses som en typ av svårighet i analysen. I resultat- delen har sedan dispositionen kryssats med ett ja eller nej i tabeller och figurer beroende på vilken typ av disposition böckerna uppvisat.
Slutligen har jag, när det kommer till det man inom vissa delar av nivåerna omnämner som bildspråk, valt att begränsa mig till de vanligaste stilfigurerna, d.v.s. metaforer och liknelser, och uteslutit exempelvis allegorier, symbolik och liknande. En metafor kan definieras som ett bildligt ord eller utryck, eller som Lagerholm beskriver det, ett uttryck där bildledet ersätter sakledet (2009, s. 157), medan en liknelse är ett bildligt uttryck med en jämförelse, ofta uttryckt med såsom, som om eller likt (Lagerholm 2008, s. 158).
3. Bakgrund
3.1. Lättlästa böcker – förlagen och deras nivåindelningar
De tre förlagen som utgör bakgrund för analysen är alltså LL-förlaget, Nypon förlag och
Vilja förlag. LL-förlaget är en del av MTM, en myndighet som ansvarar för lättläst
material i Sverige på uppdrag av regeringen (mer information om MTM under Bakgrund
punkt 3.3). Förlaget beskriver sig själva med att en bok från LL har ”ett tydligt innehåll,
språket är konkret och vardagligt utan att bli färglöst. Böckerna är ofta illustrerade,
typsnittet är lättläst, och den grafiska formen är tydlig med mycket luft kring bild och
text” (mtm.se).
13
LL-förlagets nivåer kallas Lättast (1), Lättare (2) och Lätt (3), där Lätt alltså är svårast medan Lättast är just lättast. Nivån Lättast beskrivs med orden: Här finns böckerna där bilder är det som bär berättelsen. Mycket lite text med enkla meningar och korta
rader. Lätta kapitelböcker där handlingen utspelas i vardaglig miljö och har få personer.
Ordvalet är enkelt, meningarna korta. Böckerna har alltid många illustrationer.
Nivån Lättare presenteras med meningarna: Handlingen är enkel och väl disponerad, ord och uttryck är välkända, meningarna korta. Böckerna är oftast illustrerade men pocket- böcker och klassiker kan sakna illustrationer.
Nivån Lätt omnämns så här: De skönlitterära böckerna är tjockare kapitelböcker med längre meningar och ovanligare ord. Bisatser och bildspråk förekommer. Handlingen kan hoppa i tid och rum och ha ett större persongalleri. Fackböckerna tar upp ämnen som kräver viss förförståelse men de är alltid illustrerade så att bilden stöder texten (ll- forlaget.se).
Förlaget Vilja och förlag Nypon är två kommersiella förlag som organisatoriskt hör ihop, vilket gör att förlagen ibland hänvisar till varandras böcker. Vilja riktar sig främst till vuxna i behov att lättläst, medan Nypon också till stor del vänder sig till barn och unga.
Förlaget Nypon presenterar sig själva med orden: ”Vi på Nypon har en övertygelse, och
det är att alla måste lära sig läsa. Genom att läsa utvecklar vi vårt språk. Med språkets
hjälp kan vi sätta ord på våra tankar och känslor. Därmed kan vi göra vår röst hörd och blir
aktiva medborgare i ett demokratiskt samhälle” (nyponforlag.se). När det kommer till det
här förlaget finns fyra nivåer kallade: lättast (1), nästan lättast (2), lätt (3) och ganska lätt
(4), där den sist nämnda nivån är den som är svårast. Nivåerna beskrivs på följande sätt:
14
Lättast: För den som knäckt läskoden och just börjat läsa. Det är extremt lite text på varje sida, enkla ord och korta meningar. Böckerna är fulla av illustrationer som stödjer
berättelsen och hjälper läsaren att komma vidare i boken. Målet ska vara att ha läst en hel riktig bok, från pärm till pärm. Då väcks lusten att läsa ytterligare en bok. Sidantal max 40 sidor.
Nästan lättast: För den som behöver befästa sin läsförmåga. Det är ett vardagsnära språk, text i korta stycken och med kort radlängd. Innehållet skildrar ofta situationer som är lätta att känna igen sig i och fokuserar på händelseförlopp. I de böcker som vänder sig till de lite lägre åldrarna finns det illustrationer på varje uppslag. Sidantal max 40 sidor.
Lätt: För den som kan läsa, men kanske inte så gärna, och inte så mycket. Språket består av välkända ord och uttryck. Handlingen är kronologisk och koppling mellan orsak och verkan tydlig. Här finns, förutom ett händelseförlopp, även personbeskrivningar och miljöbeskrivningar. Det finns ofta ett antal illustrationer i varje bok. Den grafiska formen innebär något större storlek på bokstäverna, lite glesare mellan raderna och bredare marginaler. Sidantal max 60 sidor.
Ganska lätt: För den som kommit igång med sin läsning, men fortfarande behöver lättlästa böcker. Här finns kapitelböcker med få eller inga illustrationer. Innehåller något svårare namn, ord och uttryck, samt lite längre meningar. Den grafiska formen är luftig med stor text. Sidantal max 100 sidor.
Vilja beskriver sig som att ha en drivkraft som utgår från att alla måste kunna lära sig läsa, och att förlaget startade för att man såg att det saknades lämplig lättlästlitteratur för vuxna (www.viljaforlag.se). Vilja har ett mer omfattande nivåindelning som går från X-small till X-Large i fem progressiva steg. Nivåerna beskrivs i form av punktlistor, vilka
sammanställts i löptext nedan:
15
X-Small: illustrationer eller fotografier, lite text och enkel meningsbyggnad, vardagsnära ord, ofta substantiv eller verb, huvudsatser, vanliga bindeord, luftig grafisk form samt ett innehåll som handlar om vardagen.
Small: Enkla och vanliga meningar, framför allt huvudsatser, enstaka meningar med omvänd ordföljd kan finnas, finns det bindeord används oftast ”och” och ”men”, luftig grafisk form, glest mellan raderna och breda marginaler, texterna handlar om vardag.
För Studieväg 1 och 2: B-kurs på Sfi. Böckerna fungerar för Vardagssvenska och Svenska från dag ett. Cirka 30 sidor.
Medium: Vardagsnära språk, text i korta stycken med kort radlängd, framför allt huvud- satser, ibland förekommer omvänd ordföljd, vanliga konjunktioner som ”och” och
”men”, meningar som talar om tid och plats, texter som handlar om vardag, samhället och arbetslivet, texterna fokuserar på händelseförlopp snarare än miljö- och
personbeskrivningar, skildrar situationer som är lätta att känna igen sig i, studieväg 2;
slutet på B-kurs och C-kurs på Sfi. Cirka 40 sidor.
Large: Språket består av välkända ord och uttryck, flera nya ord och uttryck, längre och svårare meningar än nivå Medium, det finns bisatser, men det mesta är huvudsatser, omvänd ordföljd förekommer, handlingen är kronologisk och väldisponerad, begränsat antal karaktärer, det finns person- och miljöbeskrivningar, för studieväg 2: C-kurs på Sfi, studieväg 3: C-kurs eller början av D-kurs på Sfi, texterna handlar om vardagen men kanske inte just läsarens vardag, för den som kan läsa, men kanske inte så gärna och inte så mycket. Cirka 60 sidor.
X-Large: längre meningar, både huvudsatser och bisatsatser, längre och svårare ord än
nivå Large, svårare namn, ord och uttryck, större persongalleri, mer variation i språket
16
än de lägre nivåerna, mer sammansatt handling samt ett innehåll som handlar om samhället, kulturen och livet nära läsarens vardag.
3.2. Vad är lättläst – läsaren, läsprocessen och texten
För att förklara vad lättläst är behövs inte bara en titt på de lätta texternas språkliga
utformning, utan också viss förståelse för läsaren och läsprocessen. Typiskt för läsandet är att modaliteten text skiljer sig mycket från modaliteten tal, där talet, åtminstone i normal- fallet, kommer till oss på ett naturligt sätt. Tidigt lär vi oss att tolka talets budskap med hjälp av talarens mimik, intonation och den omgivande situationen, medan det i skriften finns betydligt färre signaler som hjälper läsaren med tolkningen. Dels är texten mer opersonlig och skriven vid en annan tidpunkt än läsningen, dels finns det i det skrivna ordet få signaler som stöttar läsaren. Texten har helt enkelt egna regler där den som läser behöver förstå hur till exempel skiljetecken, kursiveringar, punktlistor och rubriker ska användas. I större utsträckning än talet behöver därför skriftspråkets lagar läras in
(Gibbons 2013, s. 188). I mötet med skriftspråket är samtal kring texter ett betydelsefullt hjälpmedel, där man tillsammans med läsaren diskuterar möjliga sätt att tolka textens upplägg (Lundberg & Reichenberg 2009, s. 27).
Att texter ställer krav förtydligar alltså att lättläst inte bara handlar om det texten, utan om läsaren. När det kommer till själva läsandet lyfter Sundin att läsprocessen består av två parallella processer: avkodning och förståelse. Först tolkar läsaren orden och hittar deras betydelse i sitt mentala lexikon, för att sedan koppla denna information med befintlig kunskap om vad ordet betyder. Sedan sammanvägs informationen med andra
komponenter i texten, som övriga ord, meningarnas uppbyggnad samt typ av samman-
hang, genretillhörighet och budskap (2007, s. 54). I läsprocessen krävs därför inte bara
förmågan att avkoda ord lätt och snabbt för att få flyt i läsningen. Processen är också en
komplex samverkan mellan det som skrivs och läsarens förkunskaper och föreställningar
17
om världen. I sammanhanget betyder exempelvis kulturell tillhörighet mycket, liksom vanan av att känna igen och tolka texttyper (Lundberg & Reichenberg 2009, s. 28–31).
Hur både goda och mindre goda läsaren tar sig an läsandet går att undersöka genom att mäta ögonrörelser. Tre delar i ögats rörelseschema studeras: fixeringar, sackader och regressioner. Vid en fixering stannar ögat på ett ord eller uttryck; sackader handlar om hur ögat förflyttar sig framåt i texten, och regressioner handlar om att ögat sveper tillbaka till en tidigare del av texten. Här skiljer sig de mindre goda läsarna från de goda läsarna genom att fixeringarna blir längre och sackaderna blir långsammare (Sundin 2007, s. 54–
55). En skillnad i hur den goda och den mindre goda läsaren läser hittas också i typ av lässtrateger. Reichenberg sammanfattar goda läsares strategier med att de kan: klargöra syftet med läsningen, d.v.s. skumläser när det behövs och läser noggrannare när det behövs, snabbt identifierar de viktiga partierna i texten, samt har förmågan att avgöra om förståelsen för texten är tillräcklig eller om man behöver gå tillbaka (2009, s. 35). I relation till läsningen är det av stor vikt att läsaren, oavsett förmåga, har insikt i hur den egna läskapaciteten ter sig (metakognitiv kunskap) för att på bästa sätt kunna förbättra sin läskapacitet (Lundberg & Reichenberg s. 35–36).
Läsprocessen och läsarens tolkning av texten visar tydligt på att texten sällan bjuder läsaren på allt, utan tvärtom kräver ett aktivt medskapande. Dock finns mycket att göra för att göra texter lättare på en konkret plan. Sundin presenterar dragen hos fungerande
lättlästa texter med orden ”lättlästa texter är korta, mycket väldisponerade och innehåller
vanliga ord, mycket bakgrundsinformation ock konkreta exempel” (2007, s. 85). Hon
lyfter också särskilt tolv råd (2007, s. 176–179) för lättlästskribenter, där den första
handlar om att försöka skriva kort. Dels bör skribenten hålla sig till det viktigaste i texten
och skala av information som är onödig eller belastar minnet, dels är det helt enkelt lättare
för läsaren att ta sig igenom en kortare text, där en avslutad bok kan vara en stor seger för
den med lässvårigheter. Punkt två, skriv med enkla ord, handlar om att i huvudsak
18
använda ord som är vardagliga och enkla så att läsaren snabbt känner igen sig. Ordvalet bör tänkas igenom noggrant, och i de fall svårare ord måste användas bör dessa
kompletteras med förklaringar och exempel.
Att skriva med enkla meningar är råd tre, där man som lättlästskribent bör tänka på syntaktisk uppbyggnad. Meningarna blir i regel betydligt svårare att läsa ut om subjektet och predikatet kommer långt ifrån varandra, exempelvis på grund av inskjutna bisatser och långa bestämningar. Långa, utbyggda satser utgör en belastning på arbetsminnet, där en svag läsare får svårt att hålla ihop informationen. Desto lättare text skribenten vill skapa desto oftare bör man också använda sig av rak ordföljd, d.v.s. meningar där subjektet kommer först (Sundin 2007, s.128) (Hästen sprang snabbt mot stallingången (jmf Mot stallgången sprang hästen snabbt). Råd fyra handlar om att skriva direkt. Här menar Sundin att man bör undvika omskrivningar som ”vill du skicka saltet” istället för ”skicka saltet” och att gärna undvika negationer (inte, aldrig). I sammanhanget menar också Lundberg och Reichenberg (2009, s. 52) att när texten får det man kallar röst (voice), d.v.s. innehåller en stor andel direkt tilltal och samspel med läsaren, gynnas den svaga läsaren. I nära koppling med att skriva direkt kommer nästa råd: att skriva aktivt. Med en röst och en enklare och muntligare stil kommer också fler aktiva verv som i meningen Polisen slog barnen jämfört med i meningen Barnen blev slagna av polisen (exempel ur Sundin 2007, s. 177). Med fler aktiva verb blir det tydligare vem som gör vad, så att läsaren slipper gissa på vem ansvaret för handlingen ligger.
Skrivråd nummer sex och sju berör stilfigurer, då genom att förorda att skriva utan
bildspråk och skriva misstänksamt/eftertänksamt. Bildspråk finns exempelvis i form av
metaforer som ”Att slåss för frihet” eller i liknelser ”Benen var som gelé” (exempel ur
Sundin 2007, s. 177). Att undvik bildspråk och istället skriva konkret kan underlätta
förståelsen för många läsare, speciellt de som har neuropsykiatriska störningar. Under
punkt sju förordas också att alltid tänka till på ordvalet, så att skribenten exempelvis
19
undviker homonymer (likadana ord men med olika betydelser, se exempelvis ordet vad [kroppsdel, vadställe eller vadhållning] och liknande). Vidare förordas att alltid skriva konkret – råd åtta – då abstraktioner ställer betydligt högre krav på läsaren förmåga att tolka det hen läser. Ett exempel är att skriva ut vad som menas, exempelvis skola, daghem o.s.v. istället för kommunala lokaler eller dylikt.
Ordrikedom och varierad ordanvändning är normalt uppskattat i en välskriven text, men när det kommer till lättläst kan många nya ord försvåra läsningen, något som påkallat råd nio – skriv samma ord. I förhållande till lättläst blir det alltså både mer viktigt och mer legitimt att upprepa ord eller syfta övertydligt på referenten (identisk upprepning). Att skriva utan alltför många sifferuttryck (råd tio) kan också vara gynnsamt gällande lättläst då det visat sig att en del läsare har svårt att tolka siffor och sätta dem i ett sammanhang.
Istället för siffor kan man i lättläst exempelvis skriva lite eller mycket i de fall det går, eller göra en konkret jämförelse; Istället för skriva ”Sängarna är 69 cm breda” kan man skriva
”Sängarna är smalare än våra sängar” (exempel ur Sundin 2007, s. 179).
Bekant när det kommer till lättläst är också det avvikande radfallet, vilket berör råd 11 – skriv med radfall. Det uppbrutna raderna kan verka svårlästa för normalläsaren, men hjälper dem med lässvårigheter att göra fungerande pauser i texten, där kommatering, kolon och semikolon skulle vara svårt att tolka. Det tolvte rådet behandlar layout och typografi, d.v.s. att skriva läsbart. Gällande detta har det visat sig att många läsaren gynnas av en luftig disposition, där texten domineras av större bokstäver, ordentliga radavstånd och en tydlig styckeindelning.
Ett betydelsefullt bidrag till diskussionen kring vad som är lättläst lyfter också
Reichenberg i form av texters koherens. Med koherens menas textens grad av
sambandsmörkörer, vilka hjälper läsaren att göra rättvisande tolkningar om samman-
hanget. Här är textbindningen av stor betydelse, där en tydligare och mer genomarbetat
20
bindning också gör texten mer begriplig. Forskning har också visat att svaga läsare gynnas av tydlig textbindning, genom vilken de har lättare att både förstå och minnas det som har blivit läst (2000 s. 50 ursprungligen McNamara et al 1996).
3.3. Lättläst – tillgänglighet och rättigheter
Att kunna ta del av texter är som tidigare nämnts en nödvändighet. I vår vardag ställs vi hela tiden inför stora mängder information, presenterad i såväl lättare som svårare tappning. Texterna i vardagen kan också dyka upp i många olika format, där våra tidiga läs- och skrivkunskaper kan påverka förmågan att känna igen texters mönster och drag.
Förmåga att tolka text kan också påverka våra möjligheter att ta del av viktiga
myndighetsbeslut och betydande information både i jobb och vardag – information som betyder mycket för våra liv. Läs- och skrivförmåga representerar dessutom en plattform för hur väl vi själva kan uttrycka oss skriftligt, så att vi blir tagna på allvar i situationer när vi behöver uttrycka vår åsikt eller hävda vår rätt. Med detta i åtanke står det klart att förmågan att förstå text är en betydelsefull ingrediens i ett fullvärdigt samhällsdeltagande.
Hur goda läsare vi är visar sig bland annat i OECD:s undersökningar. Enligt dessa är endast ca 35 procent av de svenska medborgarna individer med det man klassar som god läsförmåga, för vilka dagens varierande texter sannolikt inte innebär några problem. För de övriga 65 procenten kan man dock ana att problem finns, särskilt för den grupp på omkring 25 procent som enligt undersökningarna har läs- och skrivproblem av mer allvarlig karaktär (Månsson et al 2009). Parallellt med detta visar annan forskning att vi skriver och läser allt mer i vårt dagliga arbete och att relativt stora krav ställs på vilken typ av text vi ska både kunna producera och förstå (Sundin 2007, s. 14). Förutom att
statistiken skvallrar om att det de facto är en majoritet av befolkningen som skulle behöva
bearbetat text, vet vi också att många i den del av mottagargruppen som har läs- och
skrivsvårigheter lever med funktionshinder som ger speciella förutsättningar för
21
kommunikation (ADHD, Aspbergers) eller kämpar med dyslexi, knapphändig läsvana eller ett annat förstaspråk än svenska.
Rätten att i Sverige kunna ta del av text finns reglerad i den språklag som upprättades 2009. Enligt lagen är det varje invånares rättighet att kunna ta del av samhällsinformation, och myndigheter är ansvariga för att skapa texter i enlighet med klarspråkliga ideal (SFS 2009:600). Klarspråkliga råd har utarbetats främst via Sveriges språkvårdande organ Språkrådet, där man inledningsvis tar upp att klarspråk ska vara enkelt, med vilket man menar att språket bestå enkla ord och vara uppbyggd på ett tydligt sätt. Man menar vidare att språket ska vara vårdat, d.v.s. följa officiell språkvårds rekommendationer. En
betydande del av klarspråket är också att det ska vara begripligt, d.v.s. det ska kunna förstås av alla invånare (sprakochfolkminnen.se).
Trots att klarspråk och lättläst är besläktade termer finns stora skillnader. Lundberg och Reichenberg beskriver lättläst som ännu mer förenklat i jämförelse med klartext och med ett språk som är tydligare, mer renodlat, och dessutom mer konkret (2009, s. 65). En stor skillnad mellan de båda texttyperna är dock framförallt mottagarna, där klartext är riktat till normalläsaren (dock med en tydlig textbearbetning) medan lättläst är ytterligare
specialiserad text för den som har ett funktionshinder (klartext.se). Var gränsen går mellan läsarna, d.v.s. vem som vill ha klartext och vem som behöver lättläst och när, blir av förståeliga skäl suddig. Gränsen är heller knappast statisk då exempelvis en andraspråks- inlärare av svenska inledningsvis kan behöva starkt förenklat material, för att några månader senare både behärska och utvecklas bättre med hjälp av normalbearbetat, välskrivet material.
När behovet av klarspråk övergår till ett behov av lättläst finns idag en ansvarig
myndighet MTM (myndigheten för tillgängliga medier). Myndigheten tog år 2013 över
ansvaret från stiftelsen Centrum för lättläst efter en utredning kallad ”Lättläst –
22
betänkande från Lättlästutredningen” (SOU 2013:58). MTM:s uppdrag är uppdelat i tre delar där man först och främst är ansvarig för att framställa litteratur och samhälls-
information för de tänkta målgrupperna. Man har också ansvaret för att sammanställa och sprida information och kunskap om lättläst i samhället, och ska arbeta aktivt för att skapa och fastställa riktlinjer kring lättläst i Sverige. MTM:s uppdrag riktar sig främst till individer med utvecklingsstörningar som påverkar förmågan att läsa och skriva, men också till personer med en enklare språkstörningsproblematik, liksom personer som är ovana läsare eller med ett annat förstaspråk än svenska (sprakochfolkminnen.se).
3.4. Mottagargruppen – behov och förutsättningar
Gällande frågan om vem det är som behöver lättläst text menar exempelvis Lundberg och Reichenberg att väldigt många – kanske alla – då och då har ett behov av förenklat
material, allt beroende på svårighetsgrad, ämne och situation (2009, s.15). Dock finns ett antal grupper där man vet att ett extra stort behov av bearbetad text finns; grupper som tillsammans bilder en gemensam, relativt omfattande mottagargrupp.
Inledningsvis finns behovet av lättläst för barn och vuxna som håller på att lära sig läsa.
Här är det viktigt att introducera texter som befinner sig strax över läsarens nivå – även kallad den proximala utvecklingszonen – så att optimal utveckling kan ske. För att trigga inlärning behöver texterna väcka lust och intresse, och befinna sig på en nivå som passar den aktuella inläraren. Texterna bör också, förutom ämne och innehåll, vara språkligt anpassade, exempelvis med ord som går snabbt att avkoda och med en enkel typ av meningsbyggnad (Lundberg och Reichenberg 2009, s. 15–16). Gällande denna grupp blir valet av text med andra ord bli mycket avgörande för utvecklingen.
En betydande grupp i behov av anpassade texter är också barn och vuxna med dyslexi.
Definitionen av dyslexi har förändrats genom åren, men enligt Rasmus (2004) finns tre
samverkande faktorer: 1) minskad förmåga att minnas ord (lexikal tillgång), 2) sämre
23
korttidsminne, samt 3) nedsatt fonologisk medvetenhet. Dessa nedsättningar påverkar tillsammans den fonologisk arbetsprocessen, vilket gör det svårare för individen att skilja fonem från grafem, d.v.s. skapar en nedsättning i förmågan att avkoda (Hedman 2009, s.
31). Dyslexi har troligen en hög ärftlighetsfaktor och förekommer i omkring 5 till 10 procent av Sveriges befolkning (dyslexi.org). Diagnosen är i sig inte kopplat till någon kognitiv annan nedsättning (även om kombinationer av diagnoser förekommer) vilket gör att dyslektikern mycket väl kan ta till sig komplicerad information. Dock gynnas personer med dyslexi av texter som inte ställer stora krav på avkodning liksom av att informationen introduceras i flera modaliteter, exempelvis bilder och ljudböcker (Mortimore 2008, s. 45–
46 och Lundberg & Reichenberg 2009, s. 17).
En annan grupp som behöver anpassade texter är barn, ungdomar och vuxna med varierande grad av koncentrationssvårigheter, exempelvis ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder). Med diagnosen ADHD kommer i regel stora svårigheter med koncentration, uppmärksamhet och impulskontroll (attention.se). Personer med ADHD utan samdiagnoser kan oftast avkoda med lätthet, och kan mycket väl läsa snabbt och problemfritt vilket gör alltför förenklade texter både onödig och olämpliga. Däremot finns svårigheter med långa texter och/eller svåra texter där koncentrationsförmågan snabbt sinar, vilket talar för korta texter med luftig layout. Viktigt är också att texten tidigt involverar och engagerar läsaren (Lundberg & Reichenberg 2009, s. 18). Under gruppen med koncentrationssvårigheter finns också barn och vuxna med motoriska och
perceptuella svårigheter, där det kan finnas svårigheter att hålla blicken riktad mot en del av en text under en längre tid. Här finns också behov av texter med luftig layout, liksom tydliga bilder där budskapet snabbt kan uppfattas (Lundberg & Reichenberg 2009, s. 17–
18).
Även neuropsykiatriska störningar som olika grader av autismspektrumtillstånd
(Aspbergers och autism) och Tourettes syndrom kan skapa problem i mötet med text.
24
Autism handlar svårigheter att förutsäga, förstå och imitera andra människors beteende där det bland annat kan finnas nedsättningar i hjärnan rörande spegelneuronernas funktion.
Detta gör det svårt för en autistisk individ att sätta sig in i andra människors känslor och perspektiv (Lövtrup 2012). Knapphändig forskning har gjorts gällande hur individer ur just denna grupp upplever text, men troligt är att denna läsare har svårt att tolka texten, d.v.s. ”läsa mellan raderna” (Johansson 2015). Mycket tyder också på att läsarna brottas med skönlitterära framställningar innehållande tvära kast i handling, snabba
perspektivbyten och känsloanspelningar, medan faktatexter kan fungera bättre. För den här gruppen kan det också vara extra viktigt med tydliga sammanhangssignaler, logiska händelseförlopp och mindre av inslag som kräver djupgående inlevelse i andra människors känsloliv (Lundberg & Reichenberg 2009, s. 19).
Vidare är barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning är en grupp som behöver lättläst text, där de inbördes behoven kan variera stort. Mycket tyder på att avkodningen kan fungera relativt väl (om inte en samtidig dyslexidiagnos föreligger). Dock är ned- sättningar i arbetsminne vanliga, vilket gör långa ord och meningar svåra att ta in, liksom överlag alltför komplicerade texter. Gällande denna grupp är tydliga och tillrättalagda texter mycket viktiga, dock med den svåra balansgången att inte förlora spänning och engagemang. Texter som fungerar för den här gruppen har många konkreta ord, korta meningar, en rak kronologi och framförallt en tydlig röd tråd. Bildspråk och ironi kan skapa svårigheter liksom att göra kopplingar mellan referenter (Lundberg & Reichenberg 2009, s.19–20). Då sammanhanget är betydande för personer med utvecklingsstörning kan exempelvis en textbindning med identisk upprepning vara ett bra alternativ (Sundin 2007 s. 160).
En ytterligare grupp viktig att nämna är barn och vuxna med hörselnedsättning, vilka kan
ha problem med texter och läsning. Problemen kan härledas till att, framförallt barndoms-
döva, inte har någon upplevelse av talets koppling till skrift. Här blir det svenska skrivna
25
språket ett ”nytt” språk att lära in, utan någon egentlig koppling till teckenspråket som följer en annan uppbyggnad gällande exempelvis begrepp och ordföljd. Medan
skriftspråket följer sina regler, följer teckenspråket en egen grammatik baserad bland annat på mimik, mun- och ögonbrynsrörelser och givetvis händernas placering (språkochfolkminnen.se). Dock visar studier på att ökad förståelse och träning av sambandet mellan teckenrepresentationer och det skrivna språket kan främja läs-
utvecklingen (Holmer 2016). Läsförståelse kopplas också till kultur, där möjligheten att delta betyder mycket. I sammanhanget har den döva befolkningen inte samma tillgång till information på teckenspråk som hörande. En skillnad finns gällande barndomsdöva och vuxendöva, där vuxendöva, beroende på ålder när dövheten inträffade, redan fått förståelse för tal- och skriftkopplingen liksom haft möjligheten att ta del av samhällelig information (Lundberg & Reichenberg 2009, s. 21–24).
Utöver grupperna ovan finns andra grupper utan några språkstörningar, men som ändå kämpar med läs- och skrivsvårigheter. Här är personer med bristfällig läs- och
skriverfarenhet och knapp skolgång en, medan nyanlända med ett annat förstaspråk än svenska en annan. För den först nämnda gruppen behövs lättlästa texter för ett fullvärdigt deltagande i samhället, där behoven av textanpassning givetvis kan variera. Gällande den andra gruppen, personer i färd med att lära sig läsa svenska, finns ett flertal aspekter att ta hänsyn till där åsikterna inom forskningen går isär. Dels menar man att lättläst behövs, dels finns indikationer på att autentiska texter fungerar bäst, d.v.s. texter som inte är lättlästbearbetade och som är förankrade i en tydlig kontext (Gibbons 2013). Förutom denna diskussion behöver man också ta hänsyn till kulturella aspekter, där man
exempelvis inom vissa kulturer har mindre behov texter och därmed en mycket bristfällig erfarenhet av läsande och skrivande (Lundberg & Reichenberg 2009, s. 25).
Av stor vikt när det kommer till mottagargruppen är också att språknedsättningar kan
uppkomma senare i livet exempelvis till följd av en stroke eller hjärnskada, där individen
26
får problem med att både läsa, skriva och räkna (afasi) (logopeditjanst.se). Viktigt är också flera olika faktorer inte sällan påverkar läs- och skrivförmågan samtidigt – kanske har den som ska lära sig ett nytt språk också dyslexi, eller så förekommer samdiagnoser, där exempelvis ett kognitivt handikapp kan försvåras av en syn- eller hörselnedsättning. Detta sammantaget komplicerar mottagargruppens behov ytterligare.
3.5. Lättläst text – alltid lätt?
Trots att det finns riktlinjer för vad som gör en text mer lättläst och att rättigheter kring begriplig text finns reglerade i lag, har lättläst material också fått utstå en del kritik.
Argument mot lättläst, d.v.s. huruvida lättläst verkligen är lätt, är ett ämne som bland annat Rehnberg (2012) har lyft. Här berör hon problematiken kring att det i praktiken är svårt att skilja lättläst från klartext, något som hon skriver riskerar att mynna ut i att myndigheter väljer att ge tillgång till en s.k. lättläst version, medan klarspråksanapassat material utesluts. En oro finns kring att myndigheter så att säga ”friskriver” sig från behovet av att skapa klarspråksbearbetade texter, där lättläst bidrar till att göra det legitimt. Rehnberg nämner också diskussionerna kring att man, i en omarbetning till lättläst, riskerar att skapa ”informationstvättade texter”, där skribenten redigerar texten på ett ytligt plan, men inte har (den rätta) mottagaren och kontexten i sikte, vilket resulterar i att texten de facto blir mindre begriplig.
En betydelsefull punkt som Rehnberg berör kretsar också kring mottagargruppen, vilken
har visat sig vara så pass brokig att det är omöjligt att mottagaranpassa på ett funktionellt
sätt. Medan en text är anpassad för den med en lättare utvecklingsstörning, utesluts
exempelvis en normalbegåvad individ med dyslexi, då man mellan dessa två läsare hittar
nedsättningar i läsförmåga men av helt skilda orsaker. I sammanhanget skiljer sig givetvis
läsarnas intressen, förkunskaper och förmågor åt, där risken blir att materialet endera blir
för svårt eller för lätt, eller så passar inte ämnet eller tonen den som läser, trots språkliga
27
anpassningar. I ett försök att tillgodose alla läsare riskerar man med andra ord att lättlästa texter blir svåra för alla.
Huruvida lättlästa texter är lättare än ett klarspråksanpassat material har undersökt av Forsberg (2012). Studiens resultat visar sig till viss del stötta diskussionen ovan, d.v.s. att lättlästa texter faktiskt är lättare gällande ordvariation, LIX-värde, läsartilltal,
textbindning, radlängd och typsnitt, men istället ställer högre krav på läsarens förmåga att tolka textens budskap och göra rätt kopplingar mellan texten och den egna kultur-
kompetensen (litteracitetsförmåga), något som kan relateras till mer implicita textmässiga signaler. Studien visar också att vissa lättlästråd kan motverka andra, där man exempelvis å ena sidan eftersträvar förklaringar, å andra sidan korta meningar, något som blir svårt då förklaringarna tenderar att ge både längre meningar och fler bisatser. Här tar Forsberg upp en viktig synpunkt i att myndigheter förvisso fyller mottagarbehoven ur ett lagligt
perspektiv, men inte när det kommer till ett språkligt perspektiv. Även Lundberg och Reichenberg lyfter att vissa råd gällande begriplighet blir lidande till förmån för andra, där till exempel rådet om korta meningar kan mynna ut i färre kausala signaler (2009, s. 34).
Något som dessutom ofta nämns som ett språkligt problemområde för lättläst är också rytmen, där alltför korta meningar med knapp kommatering skapar en stackatoliknande rytm som i slutänden stör flytet i läsningen (Lundberg & Reichenberg 2009, s. 44).
3.6. Lättläst och läsbarhetsformler – användningsområden och begränsningar Att lättläst omges av både möjligheter och hinder står klart efter en genomgång av kringliggande förutsättningar och faktorer. Av intresse i sammanhanget blir att se vilka hjälpmedel som finns för att bedöma en texts begriplighet, där LIX och OVIX är två vanliga formler, vilka också fått vara en del av metoden i den här undersökningen.
Långa ord och meningar är inledningsvis något som kommit att dominera
läsbarhetsforskningen via användandet av LIX (läsbarhetsindex). Värdet räknar ut antalet
långa ord (ord över sex bokstäver) i procent, adderat med medelantalet ord per mening
28
(genomsnittlig meningslängd). LIX ger sedan ett värde där texten placeras i en nivå enligt modellen nedan (lix.se):
LIX skapades ursprungligen av pedagogikforskaren Carl-Hugo Björnsson. Formeln är flitigt använd, men också kritiserad som en starkt förenklad metod när det kommer till läsbarhet. Exempelvis säger formeln ingenting om ords komplexitet trots deras korthet, och tar ingen hänsyn att vissa böjningsformer skapar fler bokstäver (exempelvis joggade kontra jogga). Gällande meningslängd missar formeln att även korta meningar kan vara svåra, exempelvis när subjektet och predikatet hamnar långt ifrån varandra Trots detta finns det anledning att använda LIX-värde i en undersökning av lättläst, då ord- och meningslängd trots allt innebär en mätbar svårighet, ock särskilt då de värden som fram- kommer kompletteras av en mer djupgående språklig analys (Lundberg & Reichenberg 2009, s. 40).
När LIX-värdet mäts delges också mätvärdet OVIX (ordvariationsindex). OVIX visar hur många nya ord som förekommer i relation till textens ordomfång, d.v.s. ord som bara förekommer en gång i löptexten. Även OVIX har kritiserats, främst att värdet räknas ut genom att dela mängden unika ord med textens ordantal, för att sedan multipliceras med 100, något som kan mynna ut i att textomfånget påverkar värdet; längre texter får ett lägre tal då mängden unika ord slås ut av ordmängden (Löfgren 2014). När det kommer till ordvariation finns dock en betydelsefull skillnad för lättläst i relation till annan text, där en stor ordvariation – värden på 60 och uppåt – trots allt ställer krav på läsaren ordkunskap
< 30 Mycket lättläst, barnböcker
30-40 Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar 40-50 Medelsvår, normal tidningstext
50-60 Svår, normalt värde för officiella texter
60 - Mycket svår, byråkratsvenska
29
(Lundberg & Reichenberg 2009, s. 42). Detta talar för att OVIX är användbart i en analys av lättlästa texters svårighetsgrad.
Kritik mot läsbarhetsformler i allmänhet och LIX och OVIX i synnerhet tas bland annat upp av språkvetare Eva Sahlström i ett blogginlägg relaterat till en utvärdering av
politikerspråk medhjälp av läsbarhetsformler. Hon tar upp att sju av åtta läsbarhetsformler missar målet i att matcha böcker med elevers läskunskaper och att analyser måste
kompletteras med hänsyn till exempelvis genre, kontext och hur väl texten hänger samman (sahlstom.info). Även Lundberg och Reichenberg kommenterar
läsbarhetsformlers användbarhet, och tar då upp att formlerna förvisso är användbara men att man, om man litar för mycket till dem, förlorar objektiviteten. I sammanhanget lyfter de en formel av intresse: ATOS (Advantage TASA Open Standard) – ett program som används i USA och andra engelsktalande länder. Programmet räknar ord per mening, svåra ord samt stavelser, och kan hjälpa förmedlare och läsare att välja böcker efter svårighetsnivå. Det programmet klarar är att skapa en nivåindelning efter både typ av bok (skönlitterär eller faktabok) och till viss del också att fördela böckerna efter läsarnivå (yngre eller äldre nybörjarläsare). Det formeln inte lyckas med är dock att ta hänsyn till läsaren individuella mognadsgrad i relation till nivån, något som gör att ansvaret trots allt ligger kvar på föräldrar, pedagoger och förmedlare (2009, s. 47–49).
Liknande resultat framkommer i en undersökning av Pitcher och Fang (2007) där barnböcker från ett stort förlag undersöktes. Förlaget använde sig av ett nivåsystem med totalt tjugo svårighetsgrader och materialet undersöktes från fyra nivåer (nivå 5, 10,15 och 20). Resultatet visade att nivåsystemet inte var helt pålitligt i relation till sin angivelse av svårighetsgrad, och att böckerna som analyserats dessutom varierade stort i kvalité.
Författarna kommer fram till att förmedlarnas val av material inte enbart bör baseras på
satta nivågraderingar, utan måste kompletteras med kunskap om vilka språkliga faktorer
som bidrar till texters begriplighet.
30
4. Resultat
Här analyserar jag böckerna med indelning efter respektive förlag. I den första delen av analysen (punkt 4.1–4.3) undersöks språkets nivåer (lexikon, syntax, komposition och stilfigurer) med utgångspunkt i vad man efterfrågar hos de tre förlagen på de olika nivåerna, detta för att försöka svara på hur väl materialet motsvarar de som krav som ställs på respektive nivå. Av den anledningen kommer inte alla uppgifter som visas i tabellerna att kommenteras i den första analysdelen, utan bara data som svarar för vad förlagen efterfrågar. I slutet av analysen av varje förlag sammanfattas resultatet med fokus på om/på vilket sätt de olika förlagen motsvarar sina egna krav
.
I den andra analysdelen (punkt 4.5–4.7) undersöks resultatet som framkommit istället med
fokus på en jämförelse mellan de olika förlagen, där resultatet visar likheter och skillnader
mellan förlagen. Då förlagen efterfrågar olika språkliga markörer på olika ställen i sina
nivåindelningar, har jag dock valt att kommentera delarna disposition och textbindning för
alla förlag och nivåer under den första delen av analysen i direkt anslutning till respektive
förlag. I början av varje sektion presenteras de olika verken med en förkortning i fetstil,
som sedan används när böckerna omnämns i analysen.
31 4.1 Analys av LL-förlagets böcker
Nivå 1: Byekwaso, Monica (2018) Brorsor med brudar [Bror 1] och Wadel, Sara (2017) När mandelträden blommar [Mandel1].
Nivå 2: Palmqvist, Martin (2016) Fallet och Anna Frid [Fallet2] och Ask, Eva (2016) Hotell Harmoni [Hotell 2].
Nivå 3: Engberg, Martin (2017) Hemligheten [Heml3] och Söderberg, Hjalmar (2016)
Den allvarsamma leken [Leken3].
32 Lexikon
Tabell 1. Lexikala värden för LL-förlaget
Nivå 1: På lexikal nivå är ett enkelt ordval efterfrågat på LL:s första nivå, något som kan kommenteras med hjälp av kategorin lexikala utmaningar, med tillägg av den mängd långa ord som förekommer. Här har de båda verken på nivå 1 (Bror1 och Mandel1) 7 %
respektive 5,1 % ord som räknats in under lexikala utmaningar. Siffrorna spretar något, där Bror1 ligger på det högsta värdet. Dock ligger båda böckerna på LL-förlagets enklaste nivå över alla andra (svårare) nivåer gällande just detta värde. När det kommer till andelen långa ord visar det sig att Bror1 istället ligger på det lägsta värdet för hela materialet (11,3
%), medan Mandel1 ligger något högre (14,1 %), vilket är ett värde som är lägre än för alla andra verk utom Hemligheten3.
Nivå 2: På nivå 2 efterfrågas på lexikal nivå välkända ord och uttryck. Här visar sig de båda materialen motsvara kraven på så vis att det bara finns ett fåtal kontextbundna ord, (1,2 % respektive 1,4 %), detta då Fallet2 har tre ämnesspecifika ord (mimade, korsord och bylte) och Hotell2 har två sådana ord eller uttryck (Kinesiska Muren och livscoach) (se bilaga 1 och 2, lila markering). Utöver det är det av intresse att texterna på nivå 2 totalt visar på något färre lexikala utmaningar än de båda verken på nivå 1.
Bror1 Mandel1 Fallet2 Hotell2 Heml3 Leken3
L. ord 29 (11,3%) 11 (14,1 %) 44 (18,0%) 22 (16,4%) 48 (13,2%) 51 (17,4%)
Lex. utm. 18 (7 %) 4 (5,1 %) 5 (2 %) 6 (4,4 %) 17 (4,6 %) 12 (4 %)
Ä. sp. o. 9 (3,5 %) 3 (3,8 %) 3 (1,2 %) 2 (1,4 %) 7 (1,9 %) 10 (3,4 %)
OVIX 53 66 62 53 59 57
33
Nivå 3: För nivå 3-böckerna efterfrågas ovanligare ord, där tolkningen blir att man med det komparativa ordet ”ovanligare” menar att det ska finnas fler ovanliga ord än på de lägre nivåerna (1 och 2). Här visar det sig att Hemligheten3 har sju eller 1,9 % ämnes- specifika ord (exempelvis gangstern, asp, spånskiva, se lila markering, bilaga 5), medan Leken3 har tio eller 3,4 % ämnesspecifika ord (baron, brännvin, skärgård, spenat m.fl. se lila markering, bilaga 6). Att nivån ska innehålla fler ovanliga ord stämmer därmed i jämförelse med nivå 2, men inte om man jämför med nivå 1. Gällande lexikala utmaningar visar nivå 3-materialet också på lägre siffor än nivå 1-materialet, men dock högre siffror än nivå 2. Att det ska finnas fler ovanliga ord än de andra nivåerna borde möjligen också ge utslag gällande ett högre OVIX. Värdena för ordvariation visar på blandade resultat där nivå 3-verken förvisso har högre OVIX-värden än ett verk på nivå 1 (Bror1) och ett verk på nivå 2 (Hotell2) men inte i förhållande till de andra verken på första och andra nivån (Mandel1) och (Fallet 2).
Syntax
Tabell 2. Syntaktiska värden LL-förlaget
Bror1 Mandel1 Fallet2 Hotell2 Heml3 Leken3
M. längd. 8,8 ord 7,8 ord 6,4 ord 7,8 9,3 10,8
O. ordf. 8 (3,1%) 1 (1,2 %) 8 (3,2%) 5 (3,7%) 4 (1,1%) 6 (2 %)
Fund. l. 1,3 ord 1,7 ord 1,7 ord 1,3 ord 1,5 ord 1,7 ord
H-s/b-s 29/19 (65%) 10/5 (50 %) 31/8 (25%) 16/4 (25%) 39/18 (46%) 26/10 (38%)
Inskott 0 0 0 0 0 4 (1,3 %)
