VUXENBLIVANDE, NÄR DÅ?

INSTITUTIONEN FÖR SOCIALT ARBETE

VUXENBLIVANDE, NÄR DÅ?

En kvalitativ intervjustudie om arbetet med unga vuxna inom Socialtjänsten

SQ4562, Vetenskapligt arbete i socialt arbete, 15 hp Scientific Work in Social Work, 15 higher education credits

Kandidatnivå Termin: HT 19

Författare: Frida Andersson och Linnéa Skorupa Handledare: Manuela Sjöström

Abstract

I denna studie undersöker vi socialsekreterares erfarenheter av att arbeta med unga vuxna (18 till 21 år) som har haft långvarig kontakt med Socialtjänsten. För att besvara detta syfte har vi genomfört fyra individuella intervjuer med socialsekreterare från två olika kommuner. Två av respondenterna arbetar specifikt med unga vuxna som målgrupp, medan de resterande arbetar inom familjehemsenheten. I studien framkommer det att unga vuxna som inte är placerade i familjehem är en svåråtkomlig målgrupp eftersom de sällan vill inse sin egen problematik.

Socialsekreterarna arbetar därför aktivt med att försöka nå ut till dessa individer och motivera dem till att ta emot hjälp. Det framkommer även att kravet på eget ansvar kring vården ökar drastiskt när de unga fyller 18 år och förväntas ta egna beslut. Socialsekreterarna anser dock att det nya ansvarskravet sker för plötsligt och är för stort för de unga att hantera på egen hand. Socialsekreterarna försöker därför att underlätta de ungas ansvarskrav genom att ställa lägre krav på dem jämfört med övriga vuxna, samt hjälpa dem att ta kontakter och vissa praktiska bestyr. Vid avslutad vård erbjuder socialsekreterarna däremot inget särskilt stöd till de unga, då de inte har möjlighet att ha en fortsatt kontakt med dessa ungdomar.

Key words: Unga vuxna, Socialtjänst, Stöd, Ansvar, Avslutad vård

Ordlista

ADAD: Adolescent Drug Abuse Diagnosis. En bedömningsmetod, som bygger på en intervju, för unga missbrukare med social problematik.

BSU: Boendestöd ungdom. En insats man erbjuder unga som bor hemma hos sina föräldrar eller i eget boende. Insatsen handlar om motiverande, rehabiliterande och pedagogiskt stöd i vardagen.

FB: Föräldrabalken (1949:381). En balk i lagen som förtydligar föräldraansvaret och familjerättsliga frågor.

HVB: Hem för vård eller boende. En institution som fokuserar på behandling, omvårdnad och stöd för barn, ungdomar och vuxna.

LOB: Lag (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.

LSS: Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

LVU: Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. En tvångslagstiftning för unga fram tills 21-årsåldern.

2§ LVU: Vård utifrån fysisk eller psykisk misshandel, brister i omsorgen eller andra förhållanden i hemmet som utgör en påtaglig risk för den unges hälsa och utveckling.

3§ LVU: Vård utifrån att den unge utsätter sin hälsa och utveckling för påtaglig risk genom eget riskfyllt beteende, som exempelvis missbruk, kriminalitet, prostitution m.m.

MUCF:Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

SIP: Samordnad Individuell Plan. Samverkansmöten för att strukturera insatser och fördela ansvar mellan olika aktörer i ett klientärende.

SiS: Statens institutionsstyrelse. Skiljer sig från andra institutionsboenden då de har särskilda befogenheter vad gäller tvångsmedel.

SoL: Socialtjänstlagen (2001:453). Den rådande lagstiftningen inom Socialtjänsten som fokuserar på frivilliga insatser.

Innehållsförteckning

1. Inledning...1

1.1 Problemformulering...1

1.2 Syfte och frågeställning...2

1.2.1 Frågeställningar...2

1.3 Avgränsningar...2

1.3.1 Långvarig kontakt...2

1.4 Relevans för socialt arbete...3

2. Bakgrund...4

3. Tidigare forskning...6

3.1 Young people leaving care in Sweden...7

3.2 Att stå på egna ben...8

3.3. Procedures when young people leave care...8

3.4 Social workers’ experience of differences between services...9

3.5 Barriers and resources in transition to adulthood...10

3.6 Social workers and satisfaction with child welfare work...11

4. Metod...12

4.1 Studiens ansats...12

4.2 Metodval...12

4.3 Urval...13

4.4 Genomförande av intervjuer...14

4.5 Analysmetod...15

4.6 Metodreflektion...16

4.7 Förförståelse...17

4.8 Forskningsetiska överväganden...18

4.9 Tillförlitlighet...19

4.10 Arbetsfördelning...20

5. Teori...21

5.1 Handlingsutrymme...21

5.2 Integrering...22

5.3 Formell och informell struktur...22

5.4 Empowerment...23

6. Resultat/analys...25

6.1 Socialsekreterarnas tillvägagångssätt...25

6.1.1 En svåråtkomlig grupp...25

6.1.2 Att stärka individen...29

6.2 Ansvarsförskjutning...32

6.2.1 Förändrade villkor för unga vuxna...32

6.2.2 Att falla mellan stolarna...34

6.2.3 Vid avslutad vård...39

6.3 Stöd inom organisationen...43

6.3.1 Stöd i arbetet...43

6.3.2 Kollegor som viktigt stöd...46

7. Avslutande diskussion...49

7.1 Slutsatser...49

7.2 Diskussion...50

7.3 Vidare forskning...52

Referenslista...53

Bilaga 1 (Intervjuguide)...56

Bilaga 2 (Informationsbrev)...57

1. Inledning

1.1 Problemformulering

Ungdomar mellan 18 och 21 år som har erhållit insatser via Socialtjänsten och haft långvarig kontakt med Barn- och ungdomsenheten befinner sig på gränsen till vuxenblivande. Som vuxna förväntas de kunna ta ett eget ansvar och anpassa sig till etablerade normer i samhället, som att till exempel bli självförsörjande. Vad händer då när det framgår att vissa unga vuxna inte har förberetts tillräckligt på samhällets krav? Forskning i Norge visar att unga som skrivs ut från Barn- och ungdomsenheten på grund av hög ålder har svårt att hantera övergången till vuxenlivet (Oterholm och Paulsen, 2018). Detta gäller både för unga som får stöd i det egna hemmet och unga som, på grund av otrygga familjeförhållanden, inte får vara kvar i hemmet.

Socioekonomiskt stöd från familjen är viktigt för att kunna hantera övergången till vuxenlivet, denna förutsättning saknar dock de flesta unga som har varit placerade utanför hemmet (Höjer och Sjöblom, 2011). I jämförelse klarar de ungdomar som inte haft behov av tidigare insatser lättare av denna övergång (Oterholm och Paulsen, 2018).

Förutom sämre beredskap på vuxenlivet för dessa ungdomar så beskriver forskare dessutom att processen för att bli vuxen ser annorlunda ut idag än vad den gjorde förr i tiden (Walther, 2006). Brist på bostäder och förändrade villkor på arbetsmarknaden, som till exempel krav på högskoleutbildning inom fler yrken, har resulterat i att fler unga vuxna träder in i arbetslivet sent eftersom de utbildar sig under en längre tid (Wade, 2008) (Skogens et al., 2017). Dessa faktorer bidrar till att unga vuxna idag tenderar att växla mellan att leva självständigt och att vara i beroendeställning. Detta rollbyte kan de flesta placerade ungdomar dock inte genomgå, då de sällan har informella nätverk som exempelvis familjen att vända sig till för stöd (Ibid.).

De måste med andra ord bli vuxna tidigare än sina jämnåriga. Enligt en rapport från MUCF (2017) är 29 år den genomsnittliga åldern för när folk etablerar sig på arbetsmarknaden. En konsekvens till följd av en fördröjd etableringsprocess är att sysselsättningsnivån minskar bland unga vuxna. Allt fler unga har tidsbegränsade kontrakt och merparten arbetar deltid, vilket kan skapa försörjningssvårigheter för dem (Ibid.). En annan konsekvens är att många unga upplever ovissheten kring sina arbeten som psykiskt påfrestande, sammantaget kan dessa faktorer bidra till ökad psykisk ohälsa hos unga vuxna.

När det kommer till den psykosociala utvecklingen är det svårt att specifikt fastställa vad som orsakar psykisk ohälsa hos unga vuxna. Enligt Kéri och Wiwe (2017) är forskare eniga om att psykisk ohälsa formas i ens barndom genom ett samspel mellan arv och miljö. Den sociala kontexten som barn och ungdomar befinner sig i kan därmed öka risken för psykisk ohälsa om de växer upp under otrygga förhållanden (Kéri och Wiwe, 2017). Höjer och Sjöblom (2014) benämner att unga vuxna som är placerade utanför hemmet i högre utsträckning uppvisar tecken på psykisk ohälsa än övriga unga. Ytterligare forskning visar att dessa unga har en förhöjd risk att dö i tidig ålder och är mer självmordsbenägna jämfört med andra jämnåriga (Vinnerljung och Ribe, 2001). Unga vuxna som har en historik av insatser av Socialtjänsten befinner sig därför i riskzonen, både utifrån ett hälsoperspektiv såväl som ett socioekonomiskt perspektiv. En komplex problematik kan leda till att socialsekreterarna inte lyckas bemöta behoven hos unga vuxna och leda till att de inte får sina stödbehov tillgodosedda.

1.2 Syfte och frågeställning

Syftet med vår uppsats är att undersöka socialsekreterares erfarenheter av att arbeta med unga vuxna som har haft långvarig kontakt med Socialtjänsten.

1.2.1 Frågeställningar

 Hur ser socialsekreterares arbete med unga vuxna ut?

 Vilka erfarenheter har socialsekreterare av vad som händer med ungdomar som erhållit insatser från Socialtjänsten och fortfarande har ett stödbehov efter de fyllt 18 år?

 Vad för stöd kan socialsekreterare erbjuda de unga vid avslutad insats?

 Hur upplever socialsekreterare stödet från myndigheten i sitt arbete med unga vuxna?

1.3 Avgränsningar

1.3.1 Långvarig kontakt

För att avgränsa vår uppsats valde vi att definiera begreppet ‘långvarig kontakt’ med att den unge har erhållit insatser och stöd från Socialtjänsten i minst 2 år. Dessa insatser kan ha varit stadigvarande eller erhållits periodvis under ens barndom. Vi valde även att inkludera unga vuxna som har varit aktuella på Barn- och ungdomsenheten som barn och sedan återkommit

till socialtjänsten när de är tonåringar. I insatserna inkluderar vi både placeringar utanför det egna hemmet och öppenvårdsinsatser som har beviljats genom SoL eller LVU.

1.4 Relevans för socialt arbete

Unga vuxna som har mottagit stadigvarande insatser från Socialtjänsten är som sagt en mer utsatt grupp än deras jämnåriga likar. Med hjälp av vår uppsats kan vi få en djupare förståelse av hur olika kommuners arbete med dessa ungdomar ser ut. Denna förståelse kan sedan bidra till att identifiera eventuella förbättringsområden inom Socialtjänsten samt eventuellt öka stödet från ledningen till socialsekreterarna. Genom att förbättra det sociala arbetet med unga vuxna uppstår även möjligheten att utveckla mer effektiva metoder och arbetssätt som skulle kunna öka livskvalitén för denna målgrupp.

2. Bakgrund

Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar utgår huvudsakligen från två lagstiftningar;

Socialtjänstlagen (SoL) och Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) (Höjer et al., 2012). Socialtjänstlagen bygger på frivilliga insatser, där ett samtycke är en nödvändighet till insatser, medan LVU är en tvångslagstiftning som tillämpas när ett samtycke saknas eller inte är tillräckligt pålitligt (Ibid.).

Arbetet med unga i Sverige utgår från en familjestödsmodell, det vill säga att stödet som ges är familjeinriktat (Andersson och Sallnäs, 2012). Enligt denna modell är barnens uppväxt och fostran väldigt viktig och stödet riktas därför till föräldrar eller till hela familjen för att trygga goda livsvillkor för barnen. Inom familjestödsmodellen anser man att omsorgsproblem kan uppkomma när familjer lever under svåra förhållanden och att fokuset på insatser därmed bör ligga där (Ibid.). Andersson och Sallnäs (2012) belyser att frivillighet och samarbete är viktigt inom familjestödsmodellen men att möjligheten till tvångsvård finns. Tvångsvården tillämpas enbart om det inte går att trygga de ungas livssituationer genom frivillig vård (Ibid.)

I Sverige försöker Socialtjänsten att undvika placeringar av unga utanför hemmet (Höjer och Höjer, 2012). Det är oftast inte förrän de frivilliga insatserna i hemmet har prövats och ansetts otillräckliga som en placering kan bli aktuell (Ibid.). Den vanligaste placeringsformen är familjehem, men placeringar på institutioner som till exempel HVB (Hem för vård eller boende) och SiS (Statens institutionsstyrelse) kan också förekomma (Andersson och Sallnäs, 2012). Placeringar utanför hemmet är inte permanenta, utan målet är att den unge eventuellt ska flytta hem till sina föräldrar igen eller flytta till ett eget boende (Höjer, 2008). I Sverige behåller de biologiska föräldrarna vårdnaden om placerade barn och ungdomar, såvida det inte finns goda skäl att ansöka om vårdnadsöverflytt enligt 6 kap. 8 § FB. Stor vikt läggs på att bibehålla kontakten mellan unga och deras föräldrar (Höjer, 2008).

Höjer (2008) uppger att det inte finns några bestämda regler för när en placering ska avslutas i Sverige, istället gör man individuella bedömningar i varje enskilt ärende. Enligt lag ska en placering upphöra när den unge fyller 18 år, men oftast sker det undantag. I praxis brukar en

placering fortgå tills den unge har avslutat sin gymnasieutbildning vid ca. 19 års ålder. Om den unge exempelvis vårdas med tvång enligt 3§ LVU, det vill säga på grund av eget riskfyllt beteende, kan placeringen däremot fortgå tills den unge har fyllt 21 år under förutsättningen att behovet kvarstår (Höjer 2008). Enligt 5 kap. 1§ 10 p. SoL är Socialtjänsten skyldig att fortsätta vara ett stöd för unga vuxna efter att deras placering har upphört, dock specificeras inte vad för stöd som ska erbjudas. Det står inget heller i lagstiftningen om att Socialtjänsten är skyldig att vare sig följa upp eller erbjuda mer stöd till unga vuxna och deras familjer efter en avslutad öppenvårdsinsats.

3. Tidigare forskning

I detta kapitel ska vi lyfta fram tidigare forskning som berör vårt forskningsämne. För att hitta forskningen använde vi två olika databaser; Swepub och Supersök. Vi började vår sökning på Swepub då vi ville ha vetenskapliga artiklar som har publicerats i Sverige. Vi använde sökord som “young adult*”, “social work*”, ungdom*, “unga vuxna” och socialtjänst. Vi avgränsade oss även till peer reviewed för att säkerställa att artiklarna skulle upprätthålla en vetenskaplig standard. Vi fick dock för få träffar och valde att övergå till universitetets sökmotor Supersök.

Vi använde samma sökord och fick istället tusentals artiklar. När vi läste igenom några av de övre resultaten hittade vi ett nytt begrepp; “Care leave”. Vi ansåg att detta sökord var relevant för vår uppsats och att det kunde specificera vårt sökresultat. Vi lade därför till “care leave”

och “leav* care” i vår sökning och antalet artiklar minskade till 47. Vissa artiklar som vi har inkluderat i uppsatsen hittade vi genom referenslistor i annan relevant forskning.

I sökprocessen upptäckte vi att det fanns väldigt få artiklar som handlade specifikt om vårt ämne. I Sverige bedriver man relativt lite forskning om unga vuxna jämfört med barn och ungdomar under 18 år. De flesta artiklar om unga vuxna fokuserar på olika behandlingsformer eller myndigheters åtgärder för att motverka arbetslöshet, vilket saknar relevans för det ämne som vi vill undersöka. Det fanns däremot några artiklar som fokuserade på unga vuxna som varit familjehemsplacerade, vilket har relevans då de tillhör vår målgrupp. Det fanns dock ingen relevant forskning om unga vuxna som mottagit öppenvårdsinsatser via Socialtjänsten.

Artiklarna från Sverige som hade mest relevans var skrivna av forskarna Ingrid Höjer och Yvonne Sjöblom. Vi valde att inkludera tre av deras artiklar i vår studie, då vi inte kunde hitta någon annan relevant forskning som var utförd i Sverige. Dessa artiklar utgår dock enbart från unga vuxna som har vårdats utanför hemmet och nämner inte insatser som ges i hemmet. Vi valde därför att inkludera en artikel av Inger Oterholm och Veronika Paulsen från Norge, då deras forskning omfattar både unga som har erhållit öppenvårdsinsatser och unga som varit placerade. Tanken var att vi skulle fokusera på vetenskapliga artiklar från Norden, då vi ansåg att nordiska länder delar Sveriges syn på socialt arbete. Vi valde dock till slut att inkludera internationell forskning i sökningen eftersom vi hade för få relevanta artiklar.

I den nya sökningen hittade vi en artikel skriven av Yafit Sulimani-Aidan från Israel, vars forskning också handlar om övergången till vuxenlivet för ungdomar som antingen har varit placerade eller erhållit öppenvårdsinsatser. Vi hittade även en kanadensisk artikel som är skriven av Micheal L. Shier tillsammans med sex andra forskare. Denna artikel fokuserar på socialsekreterares belåtenhet och missnöje inom arbetet med barn och unga.

3.1 Young people leaving care in Sweden

Young people leaving care in Sweden, utgiven år 2010, är en studie om unga vuxna mellan 18 och 22 år som tidigare har varit placerade utanför det egna hemmet. Höjer och Sjöblom (2010) genomförde intervjuer med 16 ungdomar från Göteborg och Stockholm, samt telefonintervjuer med deras föräldrar, socialsekreterare och boendepersonal. Genom sin studie vill författarna belysa hur unga vuxna i Sverige kan uppleva övergången från ett liv inom Socialtjänstens vård till att lära sig leva självständigt (Ibid.). Vi valde denna artikel eftersom den omfattar flera olika perspektiv på livssituationen för unga vuxna, både ungdomarnas, de anhörigas samt de professionellas. Vi anser att en sådan mångfald kan bidra till en mer korrekt representation av övergången till vuxenlivet för unga som har varit placerade.

I resultatet uppger de flesta unga vuxna att de saknar starka relationsband till sina föräldrar och att de inte kan förvänta sig stöd från sina familjer (Höjer och Sjöblom, 2010). Några visar istället oro för sina biologiska föräldrars välbefinnande. Flera unga anser även att kontakten med deras föräldrar avtog under placeringen då de inte hade tillräckligt goda förutsättningar för att bibehålla kontakten (Ibid.). När det gäller finansiellt och praktiskt stöd så efterfrågar merparten av dem rådgivning kring sin ekonomi och stöd i att hitta eget boende efter att placeringen upphört. Enligt Höjer och Sjöblom (2010) är det oftast förälderns uppgift att ge praktiskt stöd till den unge. Barn och ungdomar som är placerade har dock sällan stabila sociala nätverk, därför behöver de ha tillgång till alternativa resurser när de lämnar vården.

En återkommande problembild i artikeln är att ungdomarna anser sig ha fått för lite stöd av Socialtjänsten efter att vården upphörde (Höjer och Sjöblom, 2010). Unga vuxna som har varit placerade i en annan kommun kan exempelvis vägras hjälp av socialnämnden till att hitta eget boende i den kommun de placerades i. Detta skapar framförallt problem för de unga som

har bildat en stark anknytning till sina familjehem (Ibid.). Unga vuxna som har varit på HVB eller SiS-hem behöver mer aktivt stöd från socialsekreterarna för att lämna institutionen, då de oftast inte får stöd av sina biologiska föräldrar. Familjehemsplacerade ungdomar kan däremot få hjälp till att lösa boendesituationen av sina familjehemsföräldrar.

3.2 Att stå på egna ben

Att stå på egna ben - om övergången från samhällsvård till vuxenliv publicerades år 2011 som en uppföljning till två äldre artiklar av Ingrid Höjer och Yvonne Sjöblom. Här har forskarna kontaktat unga vuxna som deltog i deras studie för ca 2 år sedan för att rapportera om deras utveckling från att ha varit placerade till att börja etablera sig i samhället. Två av ungdomarna ville inte medverka till nya intervjuer, men de resterande 14 tackade ja till att delta i studien igen. Vi anser att denna artikel är relevant för vår uppsats eftersom studien följer samma grupp av ungdomar under en längre period, vilket ger oss en omfattande bild av faktorerna bakom deras utveckling som vi sedan kan jämföra med identifierbara teman i vår egna analys.

Studiens resultat visar att majoriteten av de unga fortfarande känner oro över att balansera ekonomin efter att ha lämnat sina placeringar, dock hade alla förutom en respondent ordnat egna boenden vid intervjutillfällena (Höjer och Sjöblom, 2011a). Ungdomarna som tidigare hade bristfällig kontakt med sina biologiska föräldrar uppger även vid intervjutillfällena att de har lyckats återuppta kontakten med dem, dock utan Socialtjänstens hjälp (Ibid.). Kontakten med föräldrarna bidrar dock oftast inte till ett extra stöd för ungdomarna. De flesta unga som fick dygnsvård anser att de kunde vända sina tidigare misslyckanden till en positiv utveckling tack vare stödet från personalen, även ungdomarna i familjehem presterade bättre när de fick uppmuntran av sina familjehemsföräldrar (Ibid.). Vid intervjutillfällena hade även merparten av de unga vuxna arbeten, dock rörde det sig i första hand om tidsbegränsade och osäkra anställningar. Höjer och Sjöblom (2011a) belyser i sitt insamlade material att meningsfulla relationer med deras socialsekreterare och ett kontinuerligt stöd från Socialtjänsten har stor betydelse för de unga vuxnas etablering och övergång till vuxenlivet.

3.3 Procedures when young people leave care

Den tredje artikeln vi har valt skrevs av Ingrid Höjer och Yvonne Sjöblom år 2011 och heter Procedures when young people leave care - Views of 111 Swedish social services managers.

Den utgår från intervjuer med 111 chefer från olika socialnämnder inom Västra Götaland och Stockholm. Artikeln fokuserar på vilka rutiner som finns inom arbetet med ungdomar som har avslutat en placering samt var ansvaret kring dessa individer ska ligga. Vi valde att inkludera denna artikel eftersom vi själva har en fråga angående vilket stöd socialsekreterare kan få från sina organisationer i arbetet med unga vuxna, därav kunde vi se att vårt insamlade material överensstämde med vissa delar i Höjer och Sjöbloms forskning.

I artikeln framkommer det att flera chefer anser att stödet till unga vuxna som avslutar en placering prioriteras högt inom kommunerna. Trots detta har enbart 14% av de tillfrågade cheferna någon rutin kring arbetet med avslutade placeringar. Höjer och Sjöblom (2011b) belyser att bristen på rutiner kan bidra till problem för unga vuxna vid övergången från Barn- och ungdomsenheten till Vuxenenheten. Det främsta problemet är att socialsekreterarna på Vuxenenheten inte tar hänsyn till ungdomarnas tidigare erfarenheter utan bemöter dem som alla andra, trots att de inte har samma förutsättningar som andra jämnåriga.

Vidare i artikeln framgår det att cheferna anser att det största ansvaret kring stöd efter en avslutad placering ligger på socialsekreterarna och den unge själv. Trots detta anser de flesta cheferna att Socialtjänsten inte bör ha en förlängd kontakt med unga vuxna, då de inte vill att dessa ungdomar ska bli beroende av insatser och sluta att sträva efter att leva självständiga liv.

Socialtjänsten lägger istället ett högt ansvar på de biologiska föräldrarna, trots att de inte alltid kan utgöra ett stöd för sina barn. Flera av cheferna anser även att familjehemsföräldrarna har ett fortsatt ansvar kring den unge, trots att familjehemmet inte längre får någon stöttning av Socialtjänsten (Höjer och Sjöblom, 2011b).

3.4 Social workers’ experience of differences between services

Inger Oterholm och Veronika Paulsen har skrivit vår fjärde artikel; Young people and social workers’ experience of differences between child welfare services and social services. Denna artikel fokuserar på unga vuxna i Norge som har erhållit stöd eller insatser från Socialtjänsten.

Oterholm och Paulsen (2018) har genomfört två kvalitativa studier; en baserad på intervjuer med socialarbetare från Barn- och ungdomsenheten respektive Vuxenenheten, samt en med unga vuxna mellan 18 och 24 år som har lämnat vården. Den andra studien genomfördes tre år efter den första. Författarna resonerar i artikeln att ungdomar har svårt att etablera sig i

vuxenlivet när de uppnått en så hög ålder att de inte längre får tillhöra Barn och Unga (Ibid.).

Vi har valt denna artikel dels för att vi anser att forskning som bedrivs i Norden utgår från en liknande samhällskontext som i Sverige, dels för att Oterholm och Paulsen (2018) inte enbart undersöker unga vuxna som har varit placerade.

I artikeln framgår det att Norge och Sverige delar vissa likheter när det gäller ländernas syn på socialt arbete. Oterholm och Paulsen (2018) belyser att den sociala barnavården i Norge är ansvarig för barn och unga som lever i utsatthet, samt är skyldig att erbjuda dem stöd efter en avslutad insats. Den sociala barnavården utgår även från ett annat ramverk än myndigheten för vuxna. Till skillnad från Sverige specificerar den norska lagstiftningen att unga som har mottagit insatser sedan innan de fyllde 18 år kan behålla insatserna upp till 23 års ålder, under förutsättningen att behovet kvarstår (Oterholm och Paulsen, 2018).

Oterholm och Paulsen (2018) belyser att unga vuxna, i synnerhet de som har varit placerade, sällan har informella nätverk de kan förvänta sig praktiskt eller ekonomiskt stöd av när vården avslutas. De flesta unga anser att övergången till vuxenlivet skedde för plötsligt och att de inte visste vart de skulle söka hjälp, fastän avslutet på deras insatser varit välplanerat. Dessa unga har även upplevt att socialarbetarna sällan tar hänsyn till deras tidigare omständigheter, istället utgår man från situationen i nuläget. Ett annat tema är att socialarbetare ställer olika krav på unga vuxna beroende på vilken enhet de arbetar inom. Handläggarna på Vuxen gjorde sällan uppföljningar i de ungas ärenden i lika hög utsträckning som på Barn och Unga, dessutom fick dessa unga mindre stöd i vardagen (ibid.). Oterholm och Paulsen (2018) konstaterar att socialarbetarna slutar betrakta dem som barn när de övergår till Vuxenenheten. Artikeln belyser även att unga vuxna som har lämnat en placering oftast har mer kunskaper om vilket stöd de kan söka än unga som haft öppenvårdsinsatser.

3.5 Barriers and resources in transition to adulthood

Den femte vetenskapliga artikeln i vår uppsats heter Barriers and resources in transition to adulthood among at-risk young adults och skrevs av Yafit Sulimani-Aidan (2017). Detta är en artikel som utgår från Israel, men då författaren gav en liknande problembild som svenska forskare ansåg vi att den var relevant för vår uppsats. Artikeln fokuserar både på unga vuxna som har varit placerade och som erhållit stöd på hemmaplan, vilket vi haft svårt att hitta inom den svenska forskningen. Artikeln utgår även från ett socialarbetarperspektiv och blir därmed ännu mer relevant till vår studie.

Sulimani-Aiden (2017) skriver i sin forskning att unga vuxna i riskzonen, exempelvis de som varit utsatta för misshandel eller försummelse, levt ett kriminellt liv eller varit hemlösa, har en svårare övergång till vuxenlivet än andra. Dessa unga får oftast inget stöd från sina familjer och det är därför statens ansvar att hjälpa dem. Sulimani-Aidan (2017) belyser att det inte finns någon officiell policy i Israel om hur det sociala arbetet med unga vuxna ska bedrivas.

Olika organisationer försöker därför att möta dessa individer utifrån sina egna professionella erfarenheter och kunskaper samt tillgängliga resurser.

Enligt socialarbetarna i artikeln behöver unga vuxna i riskzonen oftast ta ett högt eget ansvar redan i en tidig ålder. Många av de unga har komplicerade förhållanden till sina familjer, låg självkänsla och självförtroende samt otillräcklig kunskap om sina rättigheter. Socialarbetarna belyser att det därför är viktigt att stötta dessa individer genom att informera dem om deras rättigheter, hänvisa dem till olika organisationer samt hjälpa dem att ansöka om det stöd de behöver. Samtliga socialarbetare beskriver att mentorskapet är det viktigaste inom arbetet med unga vuxna. Via mentorskapet lär sig de unga att leva ett självständigt liv och att hitta sina inre styrkor. För att uppnå detta lär socialarbetarna ut hur de unga ska förhålla sig till bland annat ekonomi, åtaganden på arbetsplatsen och hushållsarbete, samtidigt som de

försöker att stärka ungdomarnas självförtroende och självkänsla genom att få dem att inse sina förmågor, inre styrkor och kompetens (Sulimani-Aidan, 2017).

3.6 Social workers and satisfaction with child welfare work

Vår sista artikel heter Social workers and satisfaction with child welfare work: Aspects of work, profession, and personal life that contribute to turnover. Den är skriven av Micheal L.

Shier, John R. Graham, Eriko Fukuda, Keith Brownlee, Theresa J.B Kline, Seemeen Walji och Nuella Novik år 2012. Artikeln är baserad på två studier som utfördes i Kanada och fokuserar på vad som bidrar till att vissa socialsekreterare säger upp sig från sitt arbete och varför vissa arbetar kvar (Shier et al., 2012). Vi anser att den här forskningen är relevant för vår studie då vi vill undersöka socialsekreterarnas upplevelser av stödet från organisationen inom arbetet med unga vuxna.

I sin forskning belyser Shier et al. (2012) att missnöjet respektive belåtenheten i arbetet med barn och ungdomar härstammar från en kombination av tre faktorer: arbetet, professionen och privatlivet. Om socialsekreterare inte får stöd eller blir hörda inom organisationen ökar risken för stress, utbrändhet och andra arbetsrelaterade problem, vilket kan leda till missnöjen och uppsägningar. Dåliga relationer på ens arbetsplats kan också vara en bidragande orsak till känslan av missnöje. Det framkommer dock att bra relationer på arbetsplatsen kan bidra till att socialsekreterarna väljer att arbeta kvar, trots sämre förhållanden i övrigt (ibid.). Shier et al.

(2012) belyser att ju nöjdare en socialsekreterare är på sin arbetsplats desto mer sannolikt är det att hen vill fortsätta arbeta där. Kvalitén på vården för klienterna ökar också i samband med socialsekreterarnas trivsel på sin arbetsplats. Personliga faktorer som exempelvis stress i hemmiljön kan dock påverka socialsekreterarnas känsla av trivsel (ibid.).

4. Metod

I detta kapitel kommer vi att redogöra för samtliga metoder som vi har valt för att samla in material till vår uppsats. Vi presenterar hur vi har genomfört insamlingen, rekryterat ett urval av deltagare från den grupp som vi vill undersöka, analyserat materialet och sedan reflekterat kring för- och nackdelar med dessa val. Vi kommer även att diskutera vilken förförståelse vi hade om vårt ämne, samt beskriva etiska överväganden som är viktiga inom vår forskning.

4.1 Studiens ansats

Bryman (2016) belyser att det finns två olika ansatser man kan utgå från som forskare i ett forskningsprojekt; deduktiv eller induktiv ansats. Via en deduktiv ansats väljer forskare ut teorier i början av sitt forskningsprojekt och med hjälp av dessa teorier bildar man olika hypoteser. Hypoteserna testar man sedan på det insamlade materialet. Via en induktiv ansats väljer eller skapar forskarna däremot teorier utifrån det insamlade materialet. Teorin bildas med andra ord som ett resultat av den insamlade datan (ibid.).

Till vår uppsats utgick vi från den induktiva ansatsen eftersom den kändes mest naturlig för oss. Vi har valt en kvalitativ insamlingsmetod som låter oss fokusera på innehållet i det insamlade materialet, vilket även är syftet med vår analysmetod. Till datainsamlingen ville vi vara så öppna som möjligt för ett oväntat resultat och var oroliga för att förutbestämda teorier skulle förstöra denna öppenhet. Vi anser att förutbestämda teorier bidrar till att man fokuserar på frågor som är relaterade till teorierna vid datainsamlingen, vilket kan leda till mindre flexibla intervjuer samt att viktig information uteblir. Det kan även medföra att vi, under kodningen av den insamlade datan, enbart drar slutsatser som överensstämmer med teoriernas förklaringsmodeller. Den induktiva ansatsen blev därför det självklara valet för oss.

4.2 Metodval

Till vår uppsats har vi valt en kvalitativ insamlingsmetod, då vi ansåg att det passar bäst till våra frågeställningar. Enligt Bryman (2016) är en kvalitativ insamlingsmetod lämpligt när man vill få en ökad förståelse av personers uppfattningar och erfarenheter. Med vår uppsats vill vi undersöka socialsekreterares erfarenheter kring att arbeta med unga vuxna som har haft långvarig kontakt med Socialtjänsten, vilket överensstämmer med den kvalitativa metodens syfte. Denscombe (2016) belyser även att den kvalitativa intervjun är en bra metod för att få en djupare förståelse för enskilda individers egna erfarenheter. Vi har därför valt intervjuer som insamlingsmetod för uppsatsen.

Bryman (2016) uppger att det finns två olika typer av intervjuer man kan genomföra inom den kvalitativa insamlingsmetoden; individuella och fokusgrupper, det vill säga intervjuer i grupp.

Till vår uppsats ville vi få en djupare förståelse av socialsekreterarnas erfarenheter och

åsikter. Enligt Bryman (2016) är då individuella intervjuer det bästa alternativet. Genom individuella intervjuer kan respondenterna dela med sig av sina åsikter och erfarenheter utan att behöva ta hänsyn till andra i rummet och eventuellt ändra sina svar (ibid.). Denscombe (2016) menar dock att detta också går att uppnå genom fokusgrupper, under förutsättning att forskarna har skapat ett förtroendefullt klimat där alla känner sig bekväma med att prata om sina åsikter och erfarenheter. Till vår uppsats har vi valt att intervjua flera socialsekreterare från olika enheter och kommuner, det kan därför vara svårt att säkerställa ett sådant klimat.

Utifrån detta ansåg vi att individuella intervjuer var en optimal insamlingsmetod.

Som hjälp till datainsamlingen har vi utformat en intervjuguide (bilaga 1), det vill säga en lista med teman och frågor som vi vill behandla under intervjuerna (Kvale och Brinkmann, 2009). Bryman (2016) benämner att intervjuer som är utformade efter en intervjuguide kallas för semistrukturerade intervjuer. I en semistrukturerad intervju har ledarna möjlighet att styra intervjun på så vis att vissa teman benämns, samtidigt som respondenterna får stor frihet att utforma sina svar (ibid.). Vi valde denna typ av struktur då vi vill säkerställa att viktiga teman behandlas under våra intervjuer. I en ostrukturerad intervju låter forskaren oftast respondenter associera fritt, vilket kan resultera i att viktiga ämnen inte lyfts fram under intervjun. Det kan även vara svårt att jämföra flera intervjuer om de inte följer en liknande struktur (Bryman, 2016), därför blev den semistrukturerade intervjun det självklara valet för oss.

4.3 Urval

Vårt mål med urvalet till denna uppsats var att vi skulle intervjua flera socialsekreterare från olika enheter och kommuner för att få en bredare bild av ämnet och se hur de arbetar kring unga vuxna. Vi hade med andra ord redan bestämt vilken målgrupp vårt urval skulle bestå av och därmed gjort ett målstyrt urval (Bryman, 2016). Med målstyrt urval menas att vi grundar våra kriterier på de individer som gör det möjligt för oss att besvara frågeställningarna i vårt forskningsprojekt (Bryman, 2016). Vi använde inte enbart denna metod, utan kombinerade den med ett bekvämlighetsurval (Trost, 2010). Vi ringde till Socialtjänsten i flera olika kommuner, ibland kontaktade vi även metodhandledarna på vissa enheter direkt för att de skulle kunna förmedla vår önskan till sin enhetschef. Vi skickade sedan ut informationsbrev (bilaga 2) till dem. Socialsekreterarna som var intresserade av att delta i studien tog därefter eget initiativ till att kontakta oss och boka tid för en intervju.

Urvalet för vår studie består av sammanlagt fyra respondenter från två olika kommuner; en metodhandledare, det vill säga 1:e socialsekreterare som leder en arbetsgrupp, och tre

socialsekreterare. Metodhandledaren arbetar med unga vuxna som målgrupp och har hand om institutionsplacerade och icke-placerade personer mellan 18 och 25 år. Socialsekreteraren arbetar också med denna målgrupp. De resterande två respondenterna är barnsekreterare och arbetar med barn och ungdomar som är placerade i familjehem. Vi hade även bokat in en femte intervju med en socialsekreterare från Barn- och ungdomsenheten i en tredje kommun, men på grund av en sjukskrivning blev denna intervju inställd.

Våra respondenter arbetar som sagt i två olika kommuner. Den första kommunen är en väldigt stor kommun i Västra Götalandsregionen. Denna kommun har ett högt antal invånare och en välutrustad socialtjänst, där man har skapat en specifik enhet riktad till unga vuxna. Den andra kommunen är mindre i jämförelse med den första, men räknas som en resursstark kommun i övrigt. Denna kommun har en relativt stor socialtjänst, där ett fåtal socialsekreterare från Vuxenenheten specifikt arbetar med målgruppen unga vuxna från 18 till 25 år. Anledningen till att vi har valt att anonymisera kommunerna är för att det enbart finns en metodhandledare inom arbetet med unga vuxna i den ena kommunen, samt att det är så pass få socialsekreterare i den andra kommunen som arbetar med denna målgrupp. Genom att nämna namnen på de kommuner respondenterna arbetar i ökar risken för att de ska bli igenkända. Vi har därför valt att inte namnge kommunerna, utan enbart beskriva dem i korthet.

4.4 Genomförande av intervjuer

Vid intervjutillfällena fick socialsekreterarna själva välja vilka platser intervjuerna skulle genomföras på. Genom att ge dem denna möjlighet ökar chansen till att intervjuerna hålls på en plats där de kan känna sig bekväma och uttrycka sig fritt (Denscombe, 2016). Samtliga respondenter valde att bli intervjuade under arbetstid på sina kontor eller i konferensrum. När intervjuerna sker på respondenternas arbetsplatser är de redan i sina yrkesroller, vilket kan underlätta intervjuerna. Det kan dock medföra störningsmoment om de får oväntade samtal eller om en akut situation uppstår (Denscombe, 2016). Vi upplevde inga störningsmoment och kunde därför slutföra intervjuerna i lugn och ro. De flesta intervjuerna var ca. 1 timme och 15 minuter långa, men vi hade även en intervju som varade i 1 timme och 54 minuter.

Under intervjuerna växlade vi mellan rollerna som ledare och som observatör. Den som var ledaren ställde frågor baserade på intervjuguiden och följde upp respondenternas svar med hjälp av följdfrågor för att vidare utforska vissa relevanta ämnen (ibid.). Ledaren hade även i uppgift att bekräfta respondenternas svar med verbal och icke-verbal kommunikation för att signalera intresse. Observatörens ansvar var däremot att föra anteckningar under intervjuerna, ställa följdfrågor som ledaren eventuellt glömt samt komplettera med egna frågor där den tror att det kan finnas ny information.

Med respondenternas samtycke spelade vi in intervjuerna och transkriberade dem därefter. Vi valde att transkribera varandras intervjuer, det vill säga de tillfällen där vi hade rollen som observatör. Utifrån transkriberingarna använde vi sedan citat till vår analys. I vissa citat har vi tagit bort ord eller mindre meningar i stycken som vi ansåg var onödiga. Vi har markerat dessa partier med denna symbol: [...]. Vid citat där vi har tagit bort fler än en mening i ett stycke har vi däremot använt oss av följande symbol: /.../. Vi har även insett att det i vissa citat behövs förtydligande anmärkningar för att läsarna ska veta vad våra respondenter pratar om. Vi har därför markerat våra anmärkningar på följande sätt: (förtydligande ord).

4.5 Analysmetod

För att analysera det transkriberade materialet från intervjuerna tänkte vi tillämpa tematisk analys. Enligt Bryman (2016) är tematisk analys en vanlig metod för att ta sig an kvalitativ data, vilket passar väl med vårt val av intervjuer som insamlingsmetod till uppsatsen. Vid en tematisk analys vill forskaren identifiera ämnesområden i sitt material och koda dessa i termer av teman. Begreppet ‘tema’ har flera olika betydelser, det kan vara en kategori som har identifierats utifrån analytikerns data, bygga på koder i fältanteckningar eller utgöra en grund för teoretisk förståelse av indatan (Ibid.). Flera författare är överens om att tematisk analys är användbar som kvalitativ analysmetod, dock anser de att forskarna sällan redogör tydligt för hur de har tillämpat metoden (Braun & Clarke, 2006; Bryman, 2016).

Syftet med analysmodellen är att dela upp ämnen i underteman som har relevans för ens undersökning för att lättare kunna klassificera resultaten. Vi vill utifrån våra intervjuer

presentera en helhetsbild av hur arbetet med unga vuxna kan se ut för socialsekreterare, därför behöver vi definiera kategorier inom resultaten för att läsaren ska kunna urskilja likheter och skillnader mellan respondenternas utsagor. Efter transkriberingen av intervjuerna skrev vi ut kopior som vi sedan läste igenom på egen hand. Vi kodade sedan materialet genom att med överstrykningspennor markera svar som belyste återkommande teman. Enligt Bryman (2016) är det även nödvändigt att utforska underliggande budskap i materialet för att man ska kunna ställa mer djupgående frågor om det man har observerat. Då vi har valt individuella intervjuer som insamlingsmetod är det viktigt att vi fördjupar oss i respondenternas utsagor för att senare föra en diskussion om vårt resultat. Vi anser därmed att tematisk analys är bäst för att välja ut teman som är relevanta för vår uppsats.

4.6 Metodreflektion

I början av uppsatsen förstod vi inte hur svårt det skulle vara att rekrytera respondenter. Målet var att vi skulle intervjua minst åtta socialsekreterare från tre olika kommuner, men så blev inte fallet då vi endast genomförde fyra intervjuer. Om vi hade känt till svårigheterna i förväg hade vi troligtvis kontaktat fler kommuner i första skedet. I början av denna studie kontaktade vi nämligen enbart tre kommuner, då vi trodde att minst en socialsekreterare från vardera kommun och enhet skulle visa intresse. Detta tankesätt var dock naivt och utfallet blev inte som planerat, vi insåg därmed att vi behövde kontakta fler kommuner. Vid korrespondens fick vi ett fåtal gånger vänta i flera dagar på ett slutgiltigt besked om deltagande. Det visade sig att socialnämnden i de flesta kommuner var överbelastad och att få personer kunde avsätta tid för att delta i vår studie. Socialsekreterarna som hade högst arbetsbelastning var de som arbetade på Barn- och ungdomsenheten, därför fick vi aldrig möjligheten att intervjua någon därifrån.

Intervjuerna skedde även i ett senare skede än vad vi hade önskat på grund av att vi i vissa fall tog för sena kontakter. Om vi hade varit medvetna om överbelastningen inom Socialtjänsten hade vi kanske ändrat vår frågeställning och bytt insamlingsmetod.

Vid intervjutillfällena insåg vi även att vi hade varit för optimistiska i avseende på hur lång tid våra intervjuer skulle ta. I informationsbrevet skrev vi att de skulle pågå i ca. 45 minuter, men det visade sig att de tog minst 1 timme och 15 minuter. Samtliga respondenter hade som tur var avsatt ca. 1,5 timme för våra besök. Respondenten med den längsta intervjun hade till och med avsatt 2 timmar. Vi uppskattade deras försynthet väldigt mycket då vi fick möjligheten

att samla in så mycket information som möjligt, vilket eventuellt kunde kompensera för vårt begränsade urval.

Till bakgrunden av denna uppsats ville vi egentligen använda statistik från Socialstyrelsen för att få en bredare bild på omfattningen av insatserna i Sverige. Vi läste då igenom en rapport från Socialstyrelsen (2018a) som fokuserade på insatserna till barn och ungdomar under 2018.

Det visade sig dock vara svårt att förstå rapporten då innehållet är ganska motsägelsefullt. Det kändes som att vissa siffror eller procentenheter inte stämde, vi började då ifrågasätta hur de har genomfört sina beräkningar. På Socialstyrelsens hemsida kan man, förutom denna rapport, även ladda ner den tabell som rapporten är baserad på (Socialstyrelsen, 2018b). Vi gjorde detta i förhoppning om att få mer förståelse av faktan som lät otydlig, men när vi läste igenom tabellen blev vi istället ännu mer förvirrade. Det visade sig att rapporten och tabellen ibland utgår från olika siffror vid samma fenomen (Socialstyrelsen, 2018a, 2018b). På grund av hur svårt det var att avgöra vilka beräkningar som överensstämde mellan tabellen och rapporten valde vi att utesluta statistiken, då vi inte ville hänvisa till fel information.

4.7 Förförståelse

Bryman (2016) belyser att de flesta forskare har en förförståelse inom ämnet som de ska undersöka. Med förförståelse menas tidigare kunskap eller fördomar som skapar en bild av forskningsämnet. Denna förförståelse går inte att “koppla bort” eller kontrollera fullständigt, men det är viktigt att man är medveten om och försöker kontrollera den efter bästa förmåga.

Förförståelsen kan nämligen begränsa ens analys då man inte är helt öppen för studiens material (Ibid.), men den kan även bidra till en ökad förståelse kring ett fenomen (Kvale och Brinkmann, 2009). Kvale och Brinkmann (2009) benämner att förförståelse kring ens forskningsämne kan vara viktigt för att ställa innehållsrika frågor i en intervju. Det är bland annat lättare att ställa följdfrågor när man har kunskap om sitt område (Ibid.).

När det kommer till vårt forskningsämne så grundar sig vår förförståelse av arbetet med unga vuxna främst på våra erfarenheter inom Socionomprogrammet. Vi har genom föreläsningar och litteratur från kurserna lärt oss en del om Socialtjänstens arbete med barn och familjer.

Dock upplever vi att fokuset främst har legat på barn och ungdomar under 18 år. Vi har

utifrån detta funderat kring hur Socialtjänstens arbete med unga vuxna ser ut och fått en bild av att de verkar vara en ganska förbisedd grupp, då unga vuxna knappt nämns i utbildningen.

Denna förförståelse förstärktes även under vår VFU-period, där vi praktiserade i olika kommuner på Barn- och ungdomsenheten respektive Familjehemsenheten. Vi bevittnade då att unga vuxna ibland “hamnade mellan stolarna” efter att deras insatser avslutades.

Socialtjänsten ställde även mer krav på eget ansvar för dem, trots att vissa av de unga inte var tillräckligt förberedda på att ta ett sådant ansvar. Till denna uppsats läste vi dessutom mycket litteratur och tidigare forskning om ämnet, vilket har utvecklat vår förförståelse ytterligare.

4.8 Forskningsetiska överväganden

Innan vi genomförde intervjuerna skrev vi ner all viktig information om vår uppsats och hur den insamlade datan kommer att hanteras (bilaga 2). Detta dokument skickade vi sedan till potentiella respondenter via e-post. Vi valde även att gå igenom dokumentet mer ingående med våra respondenter vid intervjutillfällena, om så önskades, för att ge dem en mer utförlig bild av deltagandet. Vi informerade dem då om att vi enbart kommer använda den insamlade datan till vår uppsats och att vi ska anonymisera deltagarna genom att exkludera information som kan avslöja deras identiteter, som exempelvis namn och kommun. Vi ville med andra ord säkerställa konfidentialitet inom vår uppsats (Kvale och Brinkmann, 2009).

Vid genomgången med respondenterna betonade vi även att deltagandet är frivilligt och att de när som helst kan avbryta intervjun eller sin medverkan till uppsatsen. Efter genomgången frågade vi efter deras samtycke och gav dem chansen att tacka nej till deltagandet. Detta benämner Kalman och Lövgren (2012) som ett informerat samtycke, det vill säga att samtliga deltagare har fått noggrann information om studien och utifrån den valt om de vill delta eller inte. Informerat samtycke är viktigt då man vill värna om deltagarnas självbestämmanderätt och integritet (ibid.).

Bryman (2016) belyser att det alltid finns en risk att intervjuaren blir distraherad från vad respondenterna säger med sina ord och kroppsspråk om intervjuaren för anteckningar under intervjun. Det är samtidigt väldigt svårt att komma ihåg allt som sägs vid intervjutillfället och forskare riskerar att glömma viktiga detaljer om de inte har anteckningar att återgå till

(Bryman, 2016). Vi har därför valt att spela in vårt material med hjälp av ett

inspelningsprogram. Vi förstår att vissa människor inte vill bli inspelade och att det kan kännas obekvämt för dem, därför har vi frågat alla respondenter om deras samtycke till att bli inspelade innan vi började med våra intervjuer. Respondenterna försäkrades om att ljudfilerna och transkriberingarna kommer att förstöras när vi är färdiga med uppsatsen.

Vid bearbetningen av vårt insamlade material valde vi att omformulera vissa meningar som skulle utgöra citaten i vår uppsats. Anledningen till detta är att talspråk skiljer sig kraftigt från det skriftliga språket. Citat som inte har omformulerats kan ibland se märkliga ut för läsarna och ge dem en osmickrande bild av intervjupersonerna (Bryman, 2016). Med hänsyn till våra respondenter har vi därför valt att ta bort utfyllnadsord som “liksom”, “typ”, “ju” etc. samt ändrat vissa meningsuppbyggnader för att framställa respondenterna på ett så respektfullt sätt som möjligt. Vi har dock varit sparsamma med hur mycket vi har omformulerat citaten, då vi vill att deltagarna i studien ska känna igen sina svar.

4.9 Tillförlitlighet

Bryman (2016) poängterar att det finns två kriterier man bör uppfylla som forskare; validitet och reliabilitet. Dessa begrepp är väldigt viktiga inom kvantitativ forskning då den bygger på statistik, men många forskare som tillämpar kvalitativa metoder anser inte att begreppen är lika viktiga. Anledningen till detta är att begreppen har utformats för resultat som är mätbara och generaliserande, vilket den kvalitativa forskningen har väldigt lite intresse av. Kvalitativa forskare har därför omvandlat dessa begrepp genom att ta bort mätningsaspektet så att det blir möjligt att tillämpa dem inom den kvalitativa forskningen. Begreppen benämns därmed som trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och möjlighet att styrka och konfirmera (Ibid.).

För att uppnå en god trovärdighet inom ett forskningsprojekt är det viktigt att forskarnas uppfattning av den sociala verkligheten överensstämmer med deltagarnas uppfattning (Ibid.).

Bryman (2016) anser att det optimala sättet att mäta en studies trovärdighet på är att redovisa det insamlade materialet och resultatet till studiens deltagare, för att säkerställa att forskarna har tolkat det korrekt. Till den här uppsatsen har vi en väldigt begränsad tidsram och har dessvärre inte möjligheten att be våra respondenter att läsa igenom uppsatsen innan den ska

vara färdig. Vi kan därmed inte uppnå särskild hög trovärdighet. För att gottgöra detta ska vi däremot skicka uppsatsen till respondenterna först efter godkännandet av vår examinator.

Det andra kriteriet för att uppnå tillförlitlighet inom en studie är överförbarhet. Med detta menas att forskarna bör, istället för bredd, mäta studiens djup av den sociala verkligheten som de tolkar i studien (Ibid.). Det är därför viktigt att forskarna ger en fyllig beskrivning av kontexten som studien utspelar sig i. Denna beskrivning bidrar senare till att andra forskare ska ha möjlighet att bilda en egen uppfattning och avgöra om resultatet är överförbart till en annan miljö (Bryman, 2016). I vår uppsats har vi valt att beskriva urvalet och genomförandet av studien på ett så tydligt och detaljerat sätt som möjligt för att öka överförbarheten i vår studie, detta utan att äventyra våra respondenters anonymitet.

Pålitlighet är ytterligare ett kriterium för att uppnå tillförlitlighet och motsvarar den

kvalitativa forskningens reliabilitet. Det innebär att forskarna i studien ska anta ett granskande synsätt och säkerställa att studien är uppbyggd på fullständiga redogörelser för samtliga faser i forskningsprocessen (Ibid.). I denna uppsats redogör vi utförligt för hur vi har gått tillväga med studien. Vi beskriver vårt urval, metodval, genomförande av intervju samt bearbetningen och analysen av vårt insamlade material. Vi har även inkluderat vår intervjuguide (bilaga 1) för att bli extra transparenta. Till uppsatsen har vi dessutom haft tillgång till en handledare som kontinuerligt läst igenom vår uppsats och granskat dess innehåll, detta belyser Bryman (2016) kan ökar pålitligheten. Vi anser därmed att vi uppnår en god pålitlighet.

Det sista kriteriet kallas för möjlighet att styrka och konfirmera och innebär att forskarna har agerat i god tro. Forskarna ska med andra ord vara medvetna om sin påverkan i studien och inte låta personliga värderingar eller teoretiska inriktningar medvetet påverka utförandet och slutsatserna av studien (ibid.). Till vår uppsats valde vi en induktiv ansats för att minska påverkan av förvalda teorier. Vi har även redogjort för vår förförståelse. Vi är dock medvetna om att det inte går att utföra intervjuer fullständigt objektivt, då forskarna påverkar resultatet vare sig de vill det eller inte (Kvale och Brinkmann 2014). Det är bland annat forskarens roll att tolka materialet och välja ut teman och citat som ska presenteras i analysen. Vi anser

därmed att det är viktigt att vara så transparenta som möjligt och reflektera kring valen i studien för att inte dölja något för läsarna.

4.10 Arbetsfördelning

Till den här uppsatsen var vår målsättning att vi skulle fördela arbetet jämt mellan oss och driva en konstant diskussion kring innehållet. Vi har därför träffats varje dag och arbetat tillsammans. För att få bättre översikt i skrivprocessen har vi även skrivit i ett gemensamt Google-dokument. Vi har kontinuerligt läst igenom det den andra har skrivit och gjort mindre justeringar som att exempelvis ändra meningsuppbyggnader eller ordval, för att uppnå en likformig kvalité på språket i uppsatsen.

5. Teori

I det här kapitlet kommer vi att redogöra vilka teoretiska begrepp vi har använt för att analysera vårt insamlade material. De valde begreppen är: handlingsutrymme, integrering, formell- och informell struktur samt empowerment.

5.1 Handlingsutrymme

Alla organisationer regleras av riktlinjer och moraliska värderingar för att utföra sina arbeten.

Detta är inget undantag för myndigheter inom socialt arbete som exempelvis Socialtjänsten (Svensson et al., 2008). Det sociala arbetet bygger på en personlig kontakt mellan klienter och socialarbetare, samtidigt som socialarbetaren förväntas följa särskilda roller i sitt arbete. En socialsekreterare får till exempel inte överskrida organisationens ramverk i sin kontakt med klienten, eftersom det kan leda till negativa påföljder när organisationen måste stå till svars för socialsekreterarens handlingar (ibid.). Utrymmet som socialarbetare ges för att utföra egna bedömningar och åtgärder inom de organisatoriska ramarna kallas för handlingsutrymme (Johansson et al., 2015). Hur stort handlingsutrymme en socialarbetare har påverkas främst av hur organisationen är uppbyggd, men även av vilken profession socialarbetaren har samt av individuella faktorer (Svensson et al., 2008).

Svensson et al. (2008) belyser att socialarbetare oftast har stor frihet att göra bedömningar och handlingar inom sitt arbete, även om de styrs av lagar, regler och riktlinjer. Vissa professioner

kan ha större frihet än andra om de arbetar inom en verksamhet med mindre restriktiva regler.

Friare handlingsutrymme innebär dock att ett större ansvar läggs på de professionella då de inte kan hänvisa till organisationens riktlinjer i lika hög utsträckning, istället måste de förlita sig på sin egen expertis. Som socialsekreterare är man därför väldigt styrd av organisationens ramverk, samtidigt som man har ett relativt stort handlingsutrymme (ibid.). Socialsekreterare reglerar exempelvis oftast sina kalendrar själva samt gör egna bedömningar kring ärenden och ger förslag på insatser, vilket påvisar deras handlingsutrymme. Då vår uppsats fokuserar på socialsekreterarnas arbete med unga vuxna anser vi att handlingsutrymme är ett begrepp som kommer att vara användbar i vår analys.

5.2 Integrering

Integrering är ett begrepp inom organisationsteori som illustrerar vikten av samverkan mellan olika välfärdssektorer (Axelsson and Bihari Axelsson, 2013). Samhällets sektorer består av organisationer som regleras utifrån olika ramverk. Deras professionella ansvarsområden kan variera, även om vissa aktörer arbetar gemensamt med behandling av människor; ett exempel på detta vore psykiatrin som följer en helt annan lagstiftning än socialtjänsten. För att uppnå en samverkan mellan dessa aktörer är det nödvändigt för dem att kunna överskrida sina organisatoriska gränser, vilket kan åstadkommas med hjälp av integration (Ibid.). Exempel på detta kan vara nätverkssamarbete mellan aktörerna och rutiner för handläggning av ärenden.

Integrering inom och mellan olika organisationer är en förutsättning för att de ska kunna samordna sina välfärdstjänster och leva upp till samhällets krav (Ibid.). På grund av förändrat stödbehov hos befolkningen delar allt fler organisationer upp sin verksamhet i mindre enheter för att möta upp de nya behoven. Integrationsnivån måste motsvara arbetsfördelningen om verksamheter ska kunna effektivisera arbetet och förbättra kvalitén på insatserna (Ibid.). Om integrationen är för låg finns risken att verksamheternas ansvarsområden splittras, vilket kan leda till att en klient med komplex problematik slussas mellan aktörerna eftersom de anser att problemen inte ingår i deras ansvarsområde.

I vårt insamlade material har samtliga respondenter uppgett att en fungerande samverkan är viktig för arbetet med unga vuxna, detta gäller både den interna samverkan inom

organisationen och den externa samverkan med andra verksamheter. Vi anser därför att

integrering är ett relevant begrepp för vår studie, då det kan tillämpas för att analysera gränsöverskridande samarbeten mellan socialsekreterare och andra yrkesgrupper, såväl som samordningen av uppgifter inom deras verksamheter.

5.3 Formell och informell struktur

Inom en organisation finns det alltid två rådande strukturer; den formella och informella strukturen (Lindkvist et al., 2014). Den formella strukturen består av de regler och lagar som huvudsakligen gäller i en organisation, med speciell hänsyn till styrning och arbetsdelning.

Strukturen är konstruerad för att vara som mest lämplig för organisationens mål och kan exempelvis synas via avdelningar, arbetsprocesser och rutiner inom arbetet. Det kan även inkludera långsiktiga kontrakt och en tydlig ekonomisk styrning. Den formella strukturen är med andra ord den synliga strukturen inom organisationen (Lindkvist et al., 2014).

I varje organisation finns det även en mer osynlig struktur; den informella strukturen, som betonar vikten av relationer, gemenskap och kreativt samarbete (Ibid.). Den informella strukturen kan med andra ord inte designas på samma sätt som den formella, utan den uppstår till följd av interaktionen mellan de anställda inom en organisation (Jacobsen, 2018).

Lindkvist et al. (2014) belyser även att den informella strukturen kan betraktas som ett komplement till den formella strukturen. Människor är sociala varelser och har därför behov av sociala samspel som inte kan tillgodoses av organisationens formella system. Människor vill bland annat ha kontakt och erkännande och då organisationens ramar inte kan förse dem med detta vänder sig de anställda till varandra (Ibid.).

En av frågeställningarna i vår uppsats fokuserar på hur socialsekreterarna upplever stödet från organisationen i deras arbete med unga vuxna. Vi anser att begreppen formell och informell struktur kan hjälpa oss att analysera det insamlade material utifrån detta, då utformningen av den ena strukturen kan ge upphov till den andra.

5.4 Empowerment

Empowerment är ett teoretiskt begrepp som härstammar från social mobilisering och olika former av aktivism (Askheim och Starrin, 2007). Begreppet introducerades först i USA innan

det överfördes till Sverige på 1970-talet. Empowerment anspelar på egenskaper som styrka och egenmakt då det syftar till att ge maktlösa individer verktyg för att ta kontroll över sina liv (Ibid.). Till en början stod empowerment för radikalt socialt arbete, men med tiden har begreppet förlorat sina vänsterpolitiska rötter och blivit en populär teori inom de flesta organisationer. Det har dock riktats kritik mot begreppet på grund av denna avpolitisering.

Askheim och Starrin (2007) belyser hur diskursen kring begreppet skiftat fokus från social orättvisa till självförverkligande. Empowerment har således fått gehör inom socialt arbete då begreppet framhäver vikten av att stötta personer som lever i utsatta situationer, samtidigt betraktas de som aktörer med egna agendor (Askheim, 2007).

Empowerment inom socialt arbete kan implementeras på mesonivå i form av gruppmöten där deltagarna stärker varandra som ett kollektiv, samt på individuell nivå i form av stödsamtal till klienter (Ibid.). Ett exempel är MI som har blivit en vanlig samtalsmetod inom Socialtjänsten.

Målsättningen är att klienterna ska bli delaktiga i förändringsprocessen och eventuellt driva den själva, detta åstadkommer Socialtjänsten genom att lyfta fram deras egna förmågor. När det kommer till ungdomar i den sociala barnavården är det vanligt att de varken har kontroll över sin egen livssituation eller sin vård, empowerment kan då ge dem utrymme till att göra sina röster hörda (Follesø, 2007). Vi anser därför att empowerment är ett viktigt begrepp för vår analys eftersom unga vuxna oftast blir förbisedda av samhället.