Vid avslutad vård

Samtliga respondenter uppger att insatserna från Socialtjänsten inte är permanenta, utan det måste finnas ett slut. När insatserna avslutas varierar dock beroende på vilken enhet som de unga tillhör. Som ungdomar kan de enbart vara aktuella på Barn- och ungdomsenheten fram till de fyller 18 år, sedan övergår de till Ung vuxen där de är aktuella fram till 25-årsåldern. På familjehemsenheten kan de däremot vara aktuella från födseln tills de fyller 21 år. Det är dock praxis att de enbart får behålla sina placeringar tills de avslutar sin gymnasieutbildning. De flesta familjehemsplacerade ungdomar brukar däremot få vara kvar i sina familjehem trots att det formella uppdraget har avslutats. Vår fjärde respondent uttrycker sig på följande sätt:

Vi kan ha insatser tills 21 om det är ett LVU grundat på eget beteende. Men är det en frivillig placering [...] då gäller det tills du går ut gymnasiet, max 21 oftast, men i undantagsfall när vi ser att det behövs får dom vara där längre [...], men det är väldigt, väldigt ovanligt. Annars så avslutas dom flesta familjehemsplaceringarna när dom är 18, 19, när gymnasiet är slut… Det är ju grundskolan, direkt till gymnasiet i tre år och sen avslut.

Respondent 4

Utifrån citatet kan vi se att det finns en tydligt gräns för när en familjehemsplacering ska avslutas. Denna gräns kritiserar dock Höjer och Sjöblom (2011a) i sin forskning, då de anser att en bestämd gräns inte bidrar till en individanpassad vård. I vårt insamlade material framgår det tydligt att respondenterna kan göra undantag från denna regel, men att det sällan görs. Vi tolkar detta som att socialsekreterarna väljer att inte utnyttja sitt handlingsutrymme (Se kapitel 5.1) och bidrar därmed till att avslut av placeringar inte är särskilt individanpassade. Höjer och Sjöblom (2011b) belyser i en annan studie att vissa ungdomar ansåg att de fick för lite förståelse över att de behövde stanna längre i familjehemmen eller få ytterligare stöd av Socialtjänsten efter sin gymnasieutbildning. Det går dock utifrån vårt resultat att tolka denna strikta gränsdragning utifrån att de flesta ungdomar brukar få stanna i sina familjehem, trots avslutad insats. Med den vetskapen finns det en möjlighet att socialsekreterarna avslutar

insatser efter färdig gymnasieutbildning, då de vet att familjehemmen kommer ta vid där Socialtjänsten slutar. De överlämnar därav ansvaret över de unga till familjehemmen, vilket även Höjer and Sjöblom (2011b) understryker i sin forskning.

Vid intervjutillfällena uppgav samtliga respondenter att de ständigt arbetar med att förbereda unga vuxna för vuxenlivet och att de oftast lyckades med det vid avslutad insats. De försöker vid återkommande tillfällen att prata med de unga om deras framtidsplaner och erbjuder stödinsatser som ska hjälpa dem på vägen. Socialsekreterarna förbereder även ungdomarna i tid på att insatserna ska avslutas för att det inte ska kännas förhastat eller komma som en överraskning för dem. Vår tredje respondent uttrycker det följaktligen:

Vi har ju ett ansvar att i god tid börja förbereda barnet eller ungdomen för vuxenlivet.

Till exempel att man förbereder dem för att flytta och ställer sig i bostadskö [...] Man måste ju hela tiden ha det i ajour när man träffas och prata om det hela tiden så att det inte kommer som en chock. ”Just det, nu fyller du ju snart 21, var har du tänkt och ta vägen då?” [...] Men jag tycker att dom (ungdomar) brukar vara tillräckligt

förberedda.

Respondent 3

Trots dessa förberedelser skriver Höjer och Sjöblom (2010) att många ungdomar upplever att insatserna avslutas för plötsligt inom Socialtjänsten. Även Oterholm och Paulsen (2018) beskriver det här problemet i sin forskning. Många ungdomar uppger i studien att övergången till ett självständigt liv utan insatser sker för plötsligt. Även de unga som hade ett väl planerat avslut delade denna upplevelse då de kände sig utlämnade (ibid.). Utifrån vårt resultat kan vi dock se att socialsekreterarna inte delar denna upplevelse. Det framkommer även att

respondenterna anser att de oftast förbereder de unga tillräckligt inför vuxenlivet. Höjer och Sjöblom (2010) hävdar dock motsatsen i sin forskning, där det framgår att många ungdomar känner oro kring sin ekonomi och att de inte har fått tillräckligt med stöd för att klara av vardagen. Vi kan utifrån detta se att det finns stora skillnader i upplevelser kring avslutet av insatser. Våra respondenter anser att avsluten är väl planerade och att de unga är tillräckligt förberedda på att leva ett självständigt liv. Ungdomarna anser dock motsatsen och menar att de inte alls är tillräckligt förberedda (Höjer och Sjöblom, 2010; Oterholm och Paulsen, 2018).

Vidare förmedlar samtliga respondenter att de inte har någon fortsatt kontakt med de unga efter avslutad insats. De uppger att de inte får ta fler kontakter med ungdomarna, då allt måste journalföras. Detta går enbart att göra om den unge är aktuell inom Socialtjänsten. Vissa respondenter ser även inte meningen med en fortsatt kontakt, då de avslutade insatserna ska ha hjälpt de ungas stödbehov. De har dock ett uppföljningsansvar om den unge avviker och det finns en oro hos socialsekreterarna. Respondent 1 beskriver det på följande vis:

Det har vi (uppföljning vid avslutad insats) [...] Inte i så stor utsträckning, men det finns olika delar i det. Om en person avviker eller säger upp sig och dammar iväg med buller och bong. Det händer. Då har vi ett uppföljningsansvar, då ska vi följa upp det.

Och det gör vi utifrån vad vi anser är proportionerligt. [...] Om vi säger att det till exempel är väldigt stora riskfaktorer, då jagar vi inte, men vi är aktiva i att försöka få ny kontakt. Men sen kan det också vara så att insatsen har genomförts, arbetet är klart och förändringen har kommit till stånd och biståndsbehovet har upphört. Där har vi ingen uppföljning, då är vi färdiga med varandra.

Respondent 1

Vi kan i ovanstående citat se att socialsekreterarna har en liknande syn på fortsatt kontakt som cheferna i Höjer och Sjöbloms (2011a) forskning, där de anser att kontakter efter avslutade insatser är överflödigt. Det framkommer även att många chefer inte tror att de unga vill ha en fortsatt kontakt med sina socialsekreterare (Höjer och Sjöbloms, 2011a). Det finns en

möjlighet att våra respondenter delar detta synsätt, vilket skulle kunna förklara deras svar.

Höjer och Sjöblom (2011b) belyser dock att en kontakt och eventuellt annat stöd efter avslutad insats är viktigt för de unga vuxna och hur de kommer att klara sig i framtiden.

Oterholm och Paulsen (2018) betonar även att många unga saknar kontakten med sina socialsekreterare efter avslutad insats, eftersom de inte längre har någon att vända sig till vid behov. Vissa ungdomar har dock kvar en informell kontakt med sina socialsekreterare, vilket de uppskattar väldigt mycket (Höjer och Sjöblom, 2011b). I vårt resultat kan vi se att

respondenterna inte delar de ungas perspektiv på fortsatt kontakt, vilket kan tolkas som att de inte är medvetna om hur de unga vuxna egentligen känner för en sådan kontakt.

Om de unga vuxna däremot avviker eller om det finns en oro hos socialsekreterarna har Socialtjänsten ett uppföljningsansvar. Socialsekreterarna har då en möjlighet att inleda en ny utredning på högst 2 månader för att undersöka den unges situation lite längre. Denna typ av uppföljning kan man dock enbart genomföra på ungdomar upp till 21 år och används sällan av socialsekreterarna. Respondenterna uppger istället att deras uppföljningsansvar oftast sker innan en avslutad insats.

Vi kan besluta om uppföljning två månader efter, men det är väldigt ovanligt att vi gör det. /.../ Men det finns ändå ett uppföljningsansvar. Man måste ändå se att dom har det bra när det (placeringen) slutar. Antingen att de bor kvar i familjehemmet. [...] I andra fall så har vi haft ett nätverksmöte med försörjningsenheten [...] Det är väldigt olika hur det slutar, men ju längre ett barn har varit placerad ju större uppföljningsansvar har vi att se till att det är nån som tar vid när vi slutar. Det kan antingen vara det gamla familjehemmet [...] eller att vi lotsar in dom i vårt ungdomsboende eller BSU (Boendestöd ungdom). /.../ Annars lämnar vi över dom till unga vuxna (enheten).

Respondent 4

Likt Höjer och Sjöbloms (2011a) forskning så visar vårt resultat att respondenterna anser att uppföljningsansvaret är viktigt i arbetet med unga vuxna. Dock ser vi att det sällan erbjuds något stöd till de unga efter avslutad insats, vilket även Höjer och Sjöblom (2011a) belyser.

Uppföljningen används främst till att säkerställa att de unga har det bra vid en avslutad insats, efter det har socialsekreterarna ingen fortsatt kontakt med ungdomarna. Utifrån vårt material kan vi därmed se att det finns likheter med resultatet i Höjers och Sjöbloms (2010) forskning, där vissa ungdomar känner sig som “a case closed” då kontakten med Socialtjänsten avslutas så fort deras ärende är slutfört, vilket våra respondenter bekräftar.

Vissa av respondenterna uppger dock en önskan av att få möjligheten att genomföra någon form av uppföljning efter avslutad vård, främst för att se hur den unge har det men även för att se om ett nytt stödbehov har uppstått. Organisationens administration förhindrar dock detta.

Vissa socialsekreterare försöker därför hitta alternativa sätt att få information på än att ta direktkontakt med de unga. Respondent 2 uttrycker sig följaktligen:

Är man (ung vuxen) inte aktuell längre så får inte vi ta kontakt. Vi har dock två fältsekreterare som stöter på folk på ett annat sätt. Det är klart att om jag träffar någon på stan som vill prata så kan jag göra det, då är det på dennes initiativ. Fältarna har däremot en liten annan ingång. Är det en person som dom känner till så kan vi stämma av lite; ”Hej kan ni hålla lite koll”. Det är ju lite inofficiellt, och inget som

dokumenteras. Men jag får inte lov att söka någon. [...] Och med fältarna där känns det också lite bättre att avsluta vissa ärenden.

Respondent 2

I citatet ovan kan vi se hur socialsekreteraren använder sitt handlingsutrymme för att kringgå organisationens ramar samtidigt som hen inte bryter mot dem. Respondenterna får inte kontakta de unga efter avslutade insatser och vänder sig då till andra personer inom

organisationen som har möjligheten. Via handlingsutrymmet kan socialsekreterarna ha koll på de ungdomar som de är oroliga över, samtidigt som de själva inte tar en kontakt. Detta är dock enbart till gagn för socialsekreteraren och tillgodoser inte den unges behov av fortsatt kontakt, som Höjer och Sjöblom (2011b) samt Oterholm och Paulsen (2018) belyser i sin forskning.