En svåråtkomlig grupp

I samtliga intervjuer beskrivs unga vuxna som en viktig målgrupp, men de ungas problembild skiftar beroende på vilken enhet respondenten tillhör. Om den unge har varit placerad i ett familjehem sedan en lång tid tillbaka var anledningen till placeringen oftast missbruk, våld i hemmet eller bristande omsorg från föräldern. Vissa unga vuxna har däremot blivit placerade utifrån eget riskfyllt beteende, men det är ovanligt att dessa personer hamnar i ett familjehem eftersom de inte kan beredas tillräcklig vård där. Beroende på ungdomarnas ålder blir de istället placerade på någon form av institution av antingen Barn- och ungdomsenheten eller Vuxenenheten. De blir med andra ord inte aktuella på Familjehemsenheten.

Problembilden för unga vuxna som inte har varit placerade i familjehem överensstämmer ganska väl i båda kommunerna, men det finns vissa skillnader. De generella likheterna är att de unga oftast kommer i kontakt med en socialsekreterare som specialiserar sig på arbetet med unga vuxna på grund av eget riskfyllt beteende, som till exempel eget missbruk eller kriminalitet. I den ena kommunen är det främst bostadslöshet i samband med missbruk som är det huvudsakliga problemet. Respondent 1 beskriver det på följande sätt:

[...] Då är den unge oftast bostadslös eller har ett problem med att hitta boende. Det finns en påtaglig konflikt mellan den unge och dess familj. Eran målgrupp mellan 18 och 21 omfattas utav föräldrabalken oftast, så dom här ungdomarna är ju skyddade av föräldrabalken så till vida att föräldrarna ska försörja sina barn eller sina ungdomar.

Det är relativt vanligt att det inte funkar så, att konflikterna är för stora. Antingen så är det missbruket som är för påfrestande, det kanske finns mindre barn i föräldrahemmet och då är det svårt att ha en knarkande 20-åring ihop med minderåriga barn. [...] Om dom inte är akut bostadslösa så är dom åtminstone att räknas som bostadslösa. /.../ Jag har inte några siffror på det, men det är så pass vanligt så att om ett ärende inkommer till oss där det inte finns en bostadsproblematik, då lägger vi märke till det.

Respondent 1

I det ovanstående citatet kan vi se att det finns likheter mellan vårt resultat och det Höjer och Sjöblom (2011a) skriver om i sin forskning. De belyser att unga vuxna som är aktuella hos Socialtjänsten oftast har ett bristfälligt stöd från sina föräldrar (Ibid.), vilket även vi kan tolka utifrån citatet. Enligt våra respondenter har dessa unga ingen möjlighet att bo kvar hos sina familjer och behöver därmed stöd från Socialtjänsten.

Respondenterna från respektive kommun har dock lite olika perspektiv på orsaken till behovet av hjälp hos dessa unga. I den ovanstående kommunen är missbruket oftast tyngdpunkten i ungdomarnas problematik, vilket även har varit det mes framträdande problemet i den andra kommunen. Denna problembild har dock förändrats genom åren och ser mer varierad ut idag.

Boendeproblematiken råder dock även här och de flesta insatser härstammar då från olika boendealternativ. Respondent 2 förklarar det på följande sätt:

När jag började så var det missbruk och beroende. Idag är det blandat. Jag har allt som är med den åldersgruppen, så det är även socialpsykiatri och det behöver inte ha med droger och göra, utan bara att man inte får ihop livet av andra orsaker. [...] Nu har jag nog hälften-hälften skulle jag säga. Grejen är dessvärre att oavsett vad man jobbar med, oavsett problematik, så krävs ju en bostad för att det ska gå… vilket är ett jättebekymmer idag. /.../ Många kommer hit i samband med studenten, för då är skolan slut och då står man inför något nytt och då får man inte ihop det. Och just i den åldern åker man ibland ut, för då är skolan klar och då är föräldrarna också klara.

Orken är slut och man känner att man behöver sätta en gräns. [...] Och ibland så får dom inte komma hem längre.

Respondent 2

Utifrån det insamlade materialet kan vi även i den här kommunen konstatera att det finns en koppling mellan avsaknat stöd från familjen och att de unga blir aktuella inom Socialtjänsten, trots att problembilden varierar. Detta beskriver Sulimani-Aidan (2017) som ett vanligt förekommande fenomen bland unga vuxna. Föräldrarna kan av olika anledningar inte stötta sina barn i tillräckligt hög utsträckning och de unga behöver då stöd från ett annat håll (Ibid.).

Föräldrarna som nämns i vårt resultat har inte alltid förmågan att bemöta eller stötta sina barn utifrån psykisk ohälsa eller andra psykosociala problem, vilket vi kan tolka som ett samband till att de behöver stöd från Socialtjänsten.

Vid intervjutillfällena uppgav samtliga respondenter att unga vuxna oftast har en komplex problematik och att inga ärenden är identiska. Det är därför viktigt att man lär känna de unga och anpassar insatserna efter deras behov. Den stora utmaningen för socialsekreterarna är dock att få de unga vuxna att ta emot den hjälp som erbjuds. Inom familjehemsenheten är detta oftast lättare då de unga vanligen vill bo kvar i familjehemmet. Våra respondenter beskriver att de unga som istället blir aktuella hos Unga vuxna inom Socialtjänsten sällan ser sin nuvarande situation eller beteende som ett problem och anser inte att de behöver något stöd. Denna attityd uppvisar både unga som haft tidigare kontakt med Socialtjänsten under sin uppväxt, och unga som inte haft någon kontakt. Vår första respondent beskriver problemet på följande vis:

Men om du har en person som har ett missbruksproblem, kanske kopplat med någon annan form av komplexitet där du inte har några “förluster” (hälsoproblem och förlorade livsmöjligheter) mer än att du har ett oroligt nätverk. Jag kan se problemet och du kan också se problemet, det är hur tydligt som helst, men den enskilde ser inte problemet. För den trivs med sitt liv, eller säger sig trivas med sitt liv och upplever inte att den delar problemformuleringen. Den har inte några tydliga förluster så som man får när man är 40 år och har rökt hasch hela livet. [...] Om man pratar om en substansmissbrukare så kanske man har hepatit, man kanske har andra fysiska skador som gör att förlusterna blir mycket tydligare. En 19, 20, 21-åring har oftast inte det och då blir det naturligtvis svårt att problemformulera och vara överens om det. Det går faktiskt att röka hasch varenda dag om du bara har finans till det. Det går inte i längden, men… “det kan funka” och det är ganska vanligt att vi möter dom.

Respondent 1

I vårt insamlade material framkommer det att unga vuxna är en svåråtkomlig grupp. Detta är dock inte ett problem som enbart existerar i Sverige, då Sulimani-Aidan (2017) belyser i sin forskning att man har ett liknande problem i Israel. Unga vuxna anses vara en svåråtkomlig grupp där också, men anledningen till det grundar sig främst i att det är svårt att få vetskap om deras stödbehov (Ibid.). Detta skiljer sig från vårt resultat då socialsekreterarna beskriver att svåråtkomligheten skapas av de ungas ovilja att se sina destruktiva beteenden, inte av för lite vetskap hos kommunerna.

Utifrån att de unga vuxna inte alltid ser sin egen problembild har socialsekreterarna försökt att hitta olika strategier för att nå ut till dessa personer. Socialsekreterarna tar bland annat fler kontakter med ungdomar när en anmälan inkommer till Socialtjänsten än vad de brukar göra med klienter som är äldre än 25 år. I den ena kommunen är de särskilt noga med att skicka ut kallelser till möten vid en inkommen anmälan. Det krävs dessutom mindre från de unga för att socialsekreterarna ska inleda en utredning. Respondent 2 förklarar det på följande vis:

Men vid LOB:ar (orosanmälningar angående berusning) skickar vi fler brev till dom som är upp till 25 än dom andra. Och vi skickar en tid till dom som är yngre: “Du är inbokad på den här tiden”. Dom som är över 25 får istället ett brev om att vi har fått

information om att dom har blivit LOB:ade som säger: ”Hör av dig om du vill prata kring din situation”. /.../ Och kommer dom (unga vuxna) inte så hör vi av oss igen, skickar en ny kallelse.

Respondent 2

Vi kan här se hur socialsekreterarna utnyttjar sitt handlingsutrymme (Se kapitel 5.1) för att skapa en kontakt med målgruppen. Genom att skicka kallelser istället för att enbart skicka informationsbrev försöker socialsekreterarna öka chanserna till att få kontakt med dessa unga.

Om den unge inte kommer på besöken skickar de nya kallelser med förhoppningar om att hen till sist ska inse allvaret i situationen. De fortsätter att söka den unge även om de inte får en respons direkt. Det står inget i lagen eller i de allmänna riktlinjerna om att socialsekreterarna ska agera på detta vis, utan det är en strategi som de själva har kommit på. Genom att ta vara på handlingsutrymmet inom organisationen skapar socialsekreterarna möjligheter till att arbeta med målgruppen. Det är även upp till socialsekreterarna att själva bedöma när de ska avsluta sökandet och acceptera att de inte kan etablera en kontakt.

Handlingsutrymmet framträder även när socialsekreterarna etablerar en kontakt. Om den unge exempelvis är osäker på om hen vill ha stöd från Socialtjänsten inleder vissa socialsekreterare en utredning utifrån det. Det finns ingen tydlig ansökan, men den unge motsätter sig explicit inte stöd, vilket socialsekreterarna tar tillvara på genom sitt handlingsutrymme. De utnyttjar då utredningstiden till att få den unge att inse sitt stödbehov. En av respondenterna försöker även ha så lite som möjligt inbokat för att vara mer tillgänglig och kunna möta de unga när de är i akut behov av stöd. Utifrån detta kan vi se att handlingsutrymme och hur socialsekreterare utnyttjar det är en viktig del i deras arbete med att “fånga upp” unga vuxna.