Att falla mellan stolarna

När det kommer till Socialtjänstens samverkan med andra verksamheter och organisationer så beskriver samtliga respondenter att unga vuxna kan “falla mellan stolarna” på grund av den externa samverkan. Som klienter kan de vara i behov av sjukvård och behandling, inte enbart socialt stöd. Vissa av respondenterna har erfarenheter av att den andra organisationen ibland vägrar ta emot de unga genom att istället hänvisa till Socialtjänstens ansvarsområde. I de fall där en ungdom exempelvis lider av både psykisk ohälsa och en missbruksproblematik kan psykiatrin argumentera att den unge får återkomma med sin ansökan när hen har varit nykter under längre tid. Vår andra respondent uttrycker sig på följande vis:

Hur det funkar i ärendena beror ju helt på hur samverkan är med sjukvården i just det ärendet. Har vi fungerande SIP:ar och sådär så går det ganska bra. [...] När det inte går bra handlar det inte om dom som endast har en psykisk ohälsa, utan det är dom som har samsjukligheten. Där man har en kraftig psykisk ohälsa men också ett beroende...

eller ett missbruk, och då är det svårt att få in dom där, för att psykiatrin känner att dom behöver vara klara med drogerna innan dom kan hjälpa. Men dom hör ju ihop.

Många tar ju droger för att dom har så mycket inom sig, och det är jobbigt.

Respondent 2

Socialtjänsten och psykiatrin har avgränsade ansvarsområden som fokuserar på olika aspekter av ungdomars problematik, därför är det viktigt med integration (Se kapitel 5.2) för att de ska kunna erbjuda rätt insatser till den unge, speciellt vid samsjuklighet. Vi kan dock se att brister i integreringen oftast leder till att den unge blir utan någon behandling för sin problematik, fastän hen är i behov av samordnade insatser från båda aktörerna. Utifrån citatet ovan kan vi argumentera att unga vuxna som har en samsjuklighet är en särskilt sårbar grupp vid bristande integration av verksamheternas ansvarsområden. Den här slutsatsen finner vi även i den femte artikeln, då Sulimani-Aidan (2017) benämner att missbruksproblematik är en vanlig riskfaktor hos de unga som lever i psykosocial utsatthet. Integration är således väldigt viktigt för arbetet med unga vuxna som har en samsjuklighet.

Samtliga respondenter uppger att det är vanligt att samsjuklighet hos ungdomarna skapar problem i den externa samverkan med psykiatrin. Det finns dock olika metoder att förbättra samverkan med andra aktörer. De flesta av våra respondenter anser att SIP-möten är ett användbart verktyg till detta. Syftet med dessa möten är att aktörerna ska förtydliga sina ansvarsområden för varandra, samordna alla insatser som den unge ansökt om samt se till att de verkställs. Det förekommer dock ändå fall där socialsekreterarna anser att de tar sig an uppdrag som inte ingår i deras ansvarsområden.

Det blir för stort avstånd mellan dom här stolarna, där trillar klienten ner och får inte sin hjälp. [...] Då använder vi till exempel samordnad individuell plan, SIP:ar, för att minska det här glappet, men likväl så får vi påfallande ofta besked ifrån psykiatrin att dom kan hjälpa till när missbruket har försvunnit. [...] Och då får man bråka. Eller försöka att komma fram till någon form av konstruktiv lösning. Som jag sa, vi använder SIP:ar, [...] där förtydligar man vem som har ansvar för vad, när saker ska göras och av vem. Det är ett sätt. Om det inte funkar i den första linjen, då får man lyfta det till nästa nivå och så får det föras där. /.../. Allt det där ligger förhållandevis långt borta från själva ärendet och minskar inte fallet speciellt mycket för den

enskilde. I vissa fall säger vi att: ”ja men då gör vi väl allt då”. Det händer att vi köper psykiatrisk vård av annan vårdgivare. Det ska vi inte göra, men ibland gör vi det ändå.

Respondent 1

Vi kan här se att SIP-möten är ett försök till integration i form av nätverkssamarbeten mellan vuxenenheten och psykiatrin för att förebygga eventuella problem vid genomförandet av insatser. Organisationerna styrs dock av egna intressen som kan göra det svårt för dem att enas om en konstruktiv lösning. Det finns därmed ingen garanti för att integrationen genom SIP blir gynnsam för den unge, då hen fortfarande kan fara illa av en utebliven insats. I citatet ovan kan vi även se hur socialsekreterarna, med hjälp av sitt handlingsutrymme (Se kapitel 5.1), ibland förhindrar att de unga faller mellan stolarna genom att köpslå med en annan vårdgivare. De överskrider då organisationens ramverk för att förhindra att den unge ska fara illa, men enbart om situationen är tillräckligt kritisk.

Ett resultat som överraskade oss var att kvalitén på den externa samverkan kan påverkas av hur gammal den unge är. En av socialsekreterarna på familjehemsenheten anser att de har bättre samverkan i ärenden som rör yngre barn än ärenden med unga vuxna. Barn som går i grundskolan har skolplikt, vilket medför att skolan är skyldig att anmäla till Socialtjänsten om de far illa eller uppvisar ett oroväckande beteende. Detta är dock inte fallet för ungdomar som valt att läsa på gymnasial nivå. De unga måste successivt lära sig ta eget ansvar för att ansöka om vård och stödinsatser.

Jag upplever nog ändå att det är bättre samverkan när barnet är mindre än när barnet är större. Delvis för att man kanske utgår ifrån att ungdomar ska klara mycket och ta eget ansvar. [...] Jag menar, en ungdom kan ju kanske lätt vara hemma på grund av psykisk ohälsa och man köper det kanske lätt jämförelsevis med om ett grundskolebarn skulle ha psykisk ohälsa. Då hade man nog signalerat snabbare på det, varit mer orolig tror jag [...]. Dom (ungdomar) ska ju klara mycket själva. Med ett litet barn, då bara kallar man till vuxna [...]. Det är inte “bör man?”, man gör bara. [...] Och är då ungdomen väldigt omotiverad och inte vill och kanske säger: ”nej, men jag har ingen lust, jag vill inte detta, det här är bara piss”, då är det ingen som gör något. Men däremot om en sjuåring hade sagt likadant så hade man nog agerat på ett helt annat sätt.

Respondent 3

Utifrån citatet ovan framkommer det att ramarna som utgör respektive verksamhet begränsar skolpersonalens såväl som socialsekreterarens handlingsutrymme i arbetet med unga vuxna.

Utifrån att de unga blir myndiga kan inte socialsekreterarna använda sitt handlingsutrymme för att ta professionella kontakter när den unge är osäker eller inte vill, då det skulle inskränka den unges rätt till självbestämmande. Många socialsekreterare vill dock inte överge de unga när de ser ett stödbehov och försöker istället använda sitt handlingsutrymme till att motivera dem till att ta kontakter, eller låta socialsekreteraren stötta dem i kontakterna. Utifrån åldern hos de unga vuxna kan dock inte socialsekreterarna kräva lika mycket i samverkan med andra organisationer, då den unge förväntas ta eget ansvar i sina ärenden och vara den drivande parten. Vissa socialsekreterare försöker att göra detta ändå, men beroende på hur de andra aktörerna i samverkan utnyttjar sitt handlingsutrymme varierar utfallet.

När det kommer till den externa samverkan med skolan uppger respondent 4 att man på deras enhet har tillsatt en pedagogisk samordnare som en ny tjänst i arbetsgruppen, vilket skedde i samband med omorganiseringen inom Socialtjänsten. Syftet med denna tjänst är att förbättra kommunikationen mellan socialsekreterarna och personalen på skolan, samt att förbättra samarbetet kring barnets eller ungdomens skolsituation.

Sen har vi ju vår pedagogiska samordnare som hjälper oss med skolan. [...] Det är en jättebra avlastning. Någon som kan förstå skolans språk när vi får in dom här

pedagogiska utredningarna. [...] Någon som förstår skolans kompetens, men också som kan stå upp mot skolan. När man pratar med rektorer ibland så räcker det att hon säger att hon är en pedagogisk samordnare och specialpedagog i botten så får hon en helt annan respekt än vad vi får. [...] Vi andra socialsekreterare har inte lärt oss skolans språk riktigt och då är hon jättebra. Hon vet ju vad som kan krävas också, vad vi kan ställa för krav på skolan. [...] Det blir lättare att samarbeta då.

Respondent 4

Vi kan utifrån citatet ovan se hur implementeringen av en specialist med pedagogisk expertis underlättar socialsekreterarnas arbete. Det är dock inte tänkt att skolans och Socialtjänstens arbetsuppgifter ska integreras fullständigt, vilket respondenten belyser då socialsekreterarna

inte förväntas ha ingående kunskap om pedagogiska verksamheter. Genom att tillsätta en pedagogisk samordnare har man kompletterat den formella strukturen (Se kapitel 5.3) för att främja en extern samverkan med skolan. En sådan satsning är väldigt angelägen då forskning påvisar att de flesta ungdomar som är placerade utanför hemmet har svårt att prestera i skolan (Höjer och Sjöblom, 2010). Socialsekreterarna ansvarar inte för de ungas utbildning, men genom ett ökat stöd inom den formella strukturen kan vi se hur den externa samverkan med skolan förbättras, vilket i sin tur kan öka de ungas möjligheter i skolan.

I en av kommunerna framkom det även att de håller på att öppna en ny mottagning som ska underlätta Socialtjänstens samverkan med psykiatrin. Målsättningen är att behandla den unges missbruksproblematik parallellt med dennes psykiska ohälsa eftersom samsjukligheten annars är svåråtkomlig. Den här omorganiseringen skulle förena det sociala perspektivet med det psykiatriska perspektivet till en helhetsbild.

Nu ska vi få en socialmedicinsk mottagning där det är en samverkan mellan psykiatrin och oss då. Så att vi hoppas på en öppning där. Det är fortfarande oklart hur det ska vara upplagt [...] men man ska se samsjukligheten som en helhet och att man behöver jobba med båda samtidigt. Sen är vissa saker svåra att göra såklart, om dom till exempelt är i ett aktivt missbruk kan man inte göra vissa utredningar och man kan inte sätta in viss medicinering. Men är sjukvården med (i behandlingen) så är det ofta lättare att hitta motivation för dom (de unga) också: ”Okej, nu är ni med, men då jobbar jag med detta för jag vet att ni hoppar på så fort jag har klarat av drogfriheten under en period”. Det är inte när dom varit drogfri i tre månader som man ska påbörja kontakten, utan då är dom redan med.

Respondent 2

Vi kan se utifrån citatet ovan se att den nya mottagningen är kommunens försök till att anpassa de formella strukturerna inom de olika organisationerna för att förbättra integreringen mellan dem. Genom en ökad integrering kan psykiatrin vara med i den unges behandling redan innan hen blivit drogfri, vilket kan vara av stor betydelse för att uppnå en god kvalité på vården. Den socialmedicinska mottagningen kan därmed bli en viktig samlingspunkt för den unges vårdkontakter och även underlätta arbetet kring den externa samverkan i framtiden för

socialsekreterarna. Detta kan med andra ord bli en mer effektiv lösning på problemet kring samverkan och samsjuklighet än de nuvarande SIP-mötena.