JURIDISKA INSTITUTIONEN
Stockholms universitet
Unga lagöverträdares lika rätt till en andra chans
- Hur förhåller sig påföljden ungdomsvård till grundläggande straffrättsliga principer?
Theresa Ermstål
Examensarbete i straffrätt, 30 hp Examinator: Claes Lernestedt Stockholm, Höstterminen 2016
Abstract
Juvenile offenders in Sweden has for a long time recieved special treatment and reduced sentences in the penal system. This is justified by the legislature because actions against juveniles must be adapted to their lack of maturity and limited experience. In Sweden it is for example possible to judge juvenile offenders aged 15-21 years to the care of social services.
What penalty children and young people should be sentenced to is constantly a current topic.
This paper is not about the youth care’s "to be or not to be" but rather how a sentence including care and treatment may act simultaneously as the principle of proportionality. In recent decades, several reforms has been made to strengthen the principles of proportionality, foreseeability and equivalence in penalties for juvenile offenders. The question is whether these principles have had the intended impact.
The principle of proportionality would be strengthened through the prerequisite "sufficient intervention". The conclusion is that it is not clear how this prerequisite should be interpreted in theory, which is reflected in practice. The courts judge different penalties with different intervention levels, even though the penal value and the defendant's age is the same and without appearing to have been affected by earlier crimes or the character of them.
This in turn also leads to the resultat that the principles of foreseeability and equivalence are not maintained in passing the sentence youth care. This is because similar cases are treated differently but also different cases are treated differently but not in proportion to the penal value, the earlier crime or the crimes character. In the analysis of court cases some of the comparative judgments led to significant different intervention level. The conclusion is that the application of the law shows flaws in uniformity and this represents a problem in the legal certainty.
This being said, the special treatment of juvenile offenders should not cease. Specific preventive care must be taken in regard so that the care and ttreatment are able to be imposed for crime prevention purposes. However, the principles of proportionality, foreseeability and equivalency must further increase when imposing the sentence of youth care, for example by clarifying how the prerequisite "sufficient intervention" should be interpreted.
Sammanfattning
I Sverige särbehandlas sedan lång tid tillbaka unga lagöverträdare i straffsystemet. Denna särbehandling motiveras av lagstiftaren med att ingripanden mot unga måste anpassas till den unges brist på mognad, begränsade erfarenheter och särskilda förhållanden. I Sverige finns bland annat möjligheten att döma unga lagöverträdare i åldern 15-21 år till vård inom socialtjänsten.
Vilken påföljd barn och unga ska dömas till är ett ständigt aktuellt ämne. Denna uppsats handlar inte om ungdomsvårdens ”vara eller inte vara” utan behandlar snarare hur en påföljd innefattande vård och behandling kan verka samtidigt som proportionalitetsprincipen. Under de senaste decennierna har flera reformer skett för att stärka principerna om proportionalitet, förutsebarhet och ekvivalens i påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Frågan för denna uppsats är om dessa principer har fått det genomslag som var tänkt.
Proportionalitetsprincipen skulle stärkas genom rekvisitet ”tillräckligt ingripande”. Slutsatsen är dock att det knappast framgår hur rekvisitet ska tydas i teorin, vilket avspeglas i praktiken.
Domstolarna dömer ut olika påföljder med olika ingripandegrad trots att straffvärdet och den tilltalades ålder är densamma, utan att art eller tidigare brottslighet synes ha påverkat.
Detta leder i sin tur till att även principerna om förutsebarhet och ekvivalens brister vid utdömandet av påföljden ungdomsvård. Detta då lika fall behandlas olika och olika fall, behandlas olika men ej proportionerligt i förhållande till straffvärde, art och tidigare brottslighet. I den rättsfallsanalys som har gjorts har vissa jämförbara domar lett till markant skilda ingripandegrad. Att rättstillämpningen visar brister i enhetlighet utgör ett rättssäkerhetsproblem.
Vi ska dock inte sluta särbehandla unga lagöverträdare till följd av detta. Även individualpreventiva hänsyn måste kunna tas i beaktande för att vård och behandling ska kunna dömas ut i brottsförebyggande syfte. Däremot måste principerna om proportionalitet, förutsebarhet och ekvivalens öka ytterligare vid utdömande av påföljden ungdomsvård, exempelvis genom att det tydliggörs hur rekvisitet ”tillräckligt ingripande” ska tolkas.
Förkortningar
A.a. Anfört arbete
Barnkonventionen FN:s konvention om barnets rättigheter
BrB Brottsbalk (1962:700)
Brå Brottsförebyggande rådet
EKMR Lag om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1994:1219)
f. Följande sida
ff. Följande sidor
FN Förenta nationerna
HD Högsta domstolen
Ibid. På samma ställe
JO Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen)
JT Juridisk Tidskrift
LSU Lag om verkställighet av sluten ungdomsvård (1998:603)
LUL Lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (1964:167)
LVU Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (1990:52)
NJA Nytt juridiskt arkiv
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalk (1942:740)
RF Regeringsform (1974:152)
SFS Svensk författningssamling
SoL Socialtjänstlag (2001:453)
SOSFS Socialstyrelsens författningssamling
SOU Statens offentliga utredningar
SvJT Svensk Juristtidning
TfR Tidsskrift for Rettsvitenskap
Innehållsförteckning
1. INTRODUKTION... 1
1.1. Inledning ... 1
1.2. Problemformulering ... 2
1.3. Syfte och frågeställningar ... 3
1.4. Metod och material ... 4
1.5. Avgränsningar ... 6
1.6. Disposition ... 7
2. ALLMÄNT OM PÅFÖLJDSBESTÄMNING ... 8
2.1. Inledning ... 8
2.2. Ideologier och principer ... 8
2.2.1. Inledning ... 8
2.2.2. Allmän- och individualprevention ... 8
2.2.4. Proportionalitet ... 10
2.2.5. Humanitet ... 11
2.3. Rättssäkerhet ... 12
2.3.1. Inledning ... 12
2.3.2. Intresset av en enhetlig rättstillämpning, förutsebarhet och transparens ... 13
2.4. En kriminalpolitisk bakgrund ... 15
2.4.1. Prop. 1987/88:120 ... 15
2.4.2. Prop. 1997/98:96 ... 16
2.5. Reglerna för påföljdsbestämningen ... 17
2.5.1. Inledning ... 17
2.5.2. Straffmätning ... 17
2.5.3. Påföljdsval ... 18
3. SÄRSKILT OM UNGA LAGÖVERTRÄDARE ... 20
3.1. Inledning ... 20
3.2. Unga och brott i Sverige ... 20
3.3. Grunderna för särbehandling av unga lagöverträdare... 21
3.4. En kriminalpolitisk bakgrund ... 24
3.4.1. Prop. 2005/06:165 ... 24
3.4.2. Prop. 2014/15:25 ... 25
3.5. Reglerna för påföljdsbestämning avseende unga ... 26
3.5.1. Straffmätningen ... 26
3.5.1.1. 29 kap. 3 § 3 p. BrB ... 26
3.5.1.2. 29 kap. 7 § BrB ... 26
3.5.2. Påföljdsvalet ... 27
3.5.2.1. Generellt om ungdomspåföljderna ... 27
3.5.3. Särskilt om ungdomsvård... 29
3.5.3.1. Innehållet i ungdomsvården ... 29
3.5.3.2. Ungdomsvård med ungdomskontrakt (SoL) ... 31
3.5.3.3. Ungdomsvård med vårdplan (LVU) ... 32
3.5.3.4. Kravet på ett särskilt vårdbehov ... 33
4. SÄRSKILT OM REKVISITET “TILLRÄCKLIGT INGRIPANDE” ... 35
4.1. Inledning ... 35
4.2. Ingripandegraden av vård enligt ungdomskontrakt ... 37
4.3. Ingripandegraden av vård enligt vårdplan ... 40
5. EXEMPEL UR RÄTTSTILLÄMPNINGEN ... 42
5.1. Inledning ... 42
5.2. Generella iakttagelser ... 43
5.3. Rättsfallsanalys ... 45
6. ANALYS OCH DISKUSSION ... 50
6.1. Inledning ... 50
6.2. Kan inskränkningarna av proportionalitetsprincipen anses motiverade? ... 50
6.3. Vad innebär rekvisitet tillräckligt ingripande i 32 kap. 1 § BrB? ... 53
6.4. Är rättstillämpningen tillräckligt enhetlig? ... 56
6.5. Sammanfattande slutsatser ... 58
Källförteckning
Bilaga 1 - Påföljdsbestämning för 16-åringar Bilaga 2 - Påföljdsbestämning för 17-åringar
1
1. Introduktion
1.1. Inledning
När ett brott är begånget ska den skyldiga i den bästa av världar identifieras och straffas på ett sådant sätt att den brottsdrabbade får upprättelse. Påföljdssystemet är dock mer komplicerat än så. Straff ska verka avskräckande och leda till så kallad allmänprevention samtidigt som den enskilda personen som begått brott ska hindras från upprepad brottslighet genom förebyggande åtgärder, så kallad individualprevention.1
Det individualpreventiva tankesättet är av särskild betydelse när det gäller barn och unga som begår brott. I Sverige finns möjligheten att döma unga lagöverträdare i åldern 15-21 år till vård inom socialtjänsten istället för en påföljd som verkställs av Kriminalvården. Denna särbehandling i jämförelse med vuxna som begått brott motiveras av lagstiftaren med att ingripanden mot unga måste anpassas till den unges brist på mognad, begränsade erfarenheter och särskilda förhållanden.2 Det räcker således inte att enbart se till de brottsliga gärningarna utan hela den unges situation måste beaktas.
Vilken påföljd som ska dömas ut när barn och unga begår brott är ständigt ett aktuellt ämne och hur olika samhällsaktörer arbetar med unga lagöverträdare innehåller grundläggande skillnader.
I socialrätten läggs tonvikt på barnets bästa och skyddsbehov och bedömningen tar sikte på den framtida utvecklingen hos den unge. Straffrätten betonar avskräckning och lidande utifrån brottets straffvärde, art och eventuell tidigare brottslighet. Bedömningen sker således utifrån en händelse i det förflutna. Detta skapar spänningar mellan samhällets olika strategier för unga.
Det brottsförebyggande arbete som ett överlämnande till särskild vård för unga syftar till är dock ett misslyckande i sig då de barn och unga som begår brott borde ha fångats upp av samhällets resurser tidigare. Då de har en rätt till en andra chans kan de, vid uppfyllande av paragrafens rekvisit, dömas till ungdomsvård enligt 32 kap. 1 § brottsbalken (1962:700) (BrB).
För att denna påföljd ska leda till att lika svåra brott ger lika stränga straff är det av stor vikt att de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och ekvivalens upprätthålls. Det kommer därför i denna uppsats utredas vad påföljden ungdomsvård innebär och om påföljden utdöms enhetligt.
1 Prop. 1987/88:120 s. 32.
2 Prop. 1997/98:96 s. 139.
2
1.2. Problemformulering
Den i föregående avsnitt nämnda bestämmelsen lyder som följer:
”Den som är under tjugoett år och som begått brott får dömas till ungdomsvård om han eller hon har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453) (SoL) eller lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och sådan vård eller åtgärd kan beredas den unge (LVU). Vården och åtgärderna skall syfta till att motverka att den unge utvecklas ogynnsamt.
Ungdomsvård får dömas ut endast om socialtjänstens planerade åtgärder, i förekommande fall i förening med ungdomstjänst eller böter, kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet.”
- 32 kap. 1 § 1 och 2 st. BrB
Om överlämnande till särskild vård för unga.
Lagrummet uppställer alltså ett krav på att ungdomsvården dels ska föranledas av ett särskilt vårdbehov, dels att påföljden ska vara tillräckligt ingripande. Det finns anledning att i denna uppsats utreda frågan i vilka fall ungdomsvård utgör en tillräckligt ingripande påföljd, då det inte ges några närmare anvisningar om detta i förarbetena.3 Rekvisitet tillräckligt ingripande tar alltså sikte på proportionalitet, varför det vid utdömande av påföljden inte enbart är den bästa formen av vård som bestäms utan också att den har karaktären av straff.
Syftet med vård är visserligen främst ett förebyggande av att den unga lagöverträdaren inte begår fler brott och utvecklas ogynnsamt, men kravet på att vården ska vara tillräckligt ingripande kräver att det också måste lyfta in tillbakablickande hänsyn kring det begångna brottet då påföljden ska utgöra en reaktion som står i proportion till brottets svårhet. Det följer av 32 kap. 3 § BrB att rätten får förena ungdomsvård med ungdomstjänst eller dagsböter om det behövs med hänsyn till brottslighetens art, straffvärde eller tidigare brottslighet.
För att rätten ska kunna döma till ungdomsvård är det en förutsättning enligt 28 § lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) att det i målet inkommit ett yttrande från socialnämnden med det innehåll som avses i 11 § LUL. Det är sedan domstolen som
3 Borgeke, M. & Heidenborg, M., Att bestämma påföljd för brott, 3 u, 2016, Wolters Kluwer, Stockholm, s. 481.
3 självständigt bedömer om förutsättningarna för vård är uppfyllda. Domstolen är således inte bunden av socialnämndens uppfattning, men har inte någon möjlighet att påverka utformningen av de insatser som innefattas i påföljden.
För socialtjänsten är det som nämndes i inledningen framförallt vårdbehovet och inte straffvärdet som styr utredningen, vilket kan anses utgöra ett undantag från de principer som ligger till grund för påföljdssystemet i övrigt. I denna uppsats kommer socialrätten ställas mot den straffrättsliga regleringen på området i syfte att belysa de skilda inriktningar som råder kring arbetet med unga lagöverträdare. Vidare kommer kompromissen mellan påföljdssystemets krav på proportionalitet och den unges behov av vård utredas.
En intressant fråga är hur det för den enskilde domaren rent praktiskt ska kunna döma i enlighet med rådande praxis och alltså beakta intresset av en enhetlig rättstillämpning. För detta är en förutsättning att det finns enhetlig praxis på påföljdsbestämningsområdet för unga lagöverträdare, varför detta ska utredas i en rättsfallsanalys.4 Ur ett rättssäkerhetsperspektiv ska det således undersökas huruvida unga lagöverträdare döms till likvärdiga påföljder avseende ingripandegraden eller i hur stor utsträckning de varierar.
1.3. Syfte och frågeställningar
Uppsatsens övergripande syfte är att från olika synpunkter behandla lagrummet 32 kap. 1 § BrB. Framställningen befattar sig med lagrummet utifrån tre olika perspektiv. Den första frågeställningen utgår ifrån ett övergripande kriminalpolitiskt perspektiv, den andra ifrån ett rättsdogmatiskt perspektiv och den tredje frågeställningen behandlas utifrån ett rättsanalytiskt perspektiv.5
I de senaste reformerna6 av påföljder för unga lagöverträdare har lagstiftaren uttalat en tydlig avsikt att förstärka de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och ekvivalens i påföljdssystemet. Ytterligare ett syfte med den här uppsatsen är till följd av detta att analysera huruvida reformernas syften har uppfyllts eller om det krävs ytterligare reformer av påföljdssystemet för unga lagöverträdare för att upprätthålla dessa principer.
För att en enhetlig rättstillämpning vid påföljdsbestämningen ska kunna ske är det av stor vikt att de rättskällor som domstolen har att tillämpa är tydligt utformade. Vid analys av påföljden
4 Rättsfallsstudien presenteras nedan i avsnitt 5.2.
5 Rörande de olika perspektiven från metodologisk synpunkt, se avsnitt 1.4.
6 Se exempelvis: a.a. s. 40; prop. 2014/15:25 s. 20.
4 ungdomsvård kommer framför allt rekvisitet att socialtjänstens planerade åtgärder ska vara tillräckligt ingripande behandlas i denna uppsats. Som ett tredje syfte undersöks mot denna bakgrund hur ett utrymme för individualisering i påföljdsbestämningen för unga lagöverträdare kan kombineras med likabehandling samt hur ingripandegraden av ungdomsvården komplicerar detta för domstolarna.
Den kritik av de individualpreventiva tankesättet som till viss del ligger bakom särbehandlingen av unga lagöverträdare och påföljden ungdomsvård har riktat sig på att regleringen inte förmår ge upphov till påföljder som står i proportion till det begågna brottet.7 Problemet har ansetts lösts genom införandet av rekvisitet tillräckligt ingripande i paragrafen. Då det inte synes stå helt klart hur detta rekvisit ska tolkas och vägas mot den unges särskilda vårdbehov ska detta särskilt utredas.
Med det här som utgångspunkt utgår uppsatsen från följande frågeställningar:
1. Hur stora inskränkningar av proportionalitetsprincipen innebär en särbehandling av unga innefattande påföljden ungdomsvård och kan inskränkningarna anses motiverade?
2. Vad innebär rekvisitet att socialtjänstens planerade åtgärder är tillräckligt ingripande i 32 kap. 1 § BrB?
3. Är tillämpningen av bestämmelsen enhetlig eller riskerar utrymmet för individuella bedömningar vid påföljdsval att principer såsom förutsebarhet och ekvivalens åsidosätts?
1.4. Metod och material
Utgångspunkten för denna uppsats är att utifrån de olika frågeställningarna försöka fastställa och analysera gällande rätt. Uppsatsens deskriptiva del, det vill säga den beskrivning av gällande rätt som har lagts fram, är framförallt utarbetad efter en rättsdogmatisk metod där rättskällorna lagtext, förarbeten, rättspraxis samt doktrin främst ska användas. För att fullgöra den rättsdogmatiska metodens uppgifter spelar således rättskälleläran en central roll.8 Rättsdogmatiken utgår nästan alltid från en konkret problemställning som ska vara relevant och
7 Borgeke, M. & Heidenborg, M., s. 34 f.
8 Sandgren, C., Om empiri och rättsvetenskap (del I), JT 1995/96 s. 726 ff.
5 korrekt utformad.9 I denna uppsats ska gällande rätt beträffande unga lagöverträdare, med tyngdpunkt på påföljden ungdomsvård, fastställas. Då ämnet har en tvärvetenskaplig natur kommer även andra discipliner att användas såsom kriminologisk och sociologisk litteratur.
Uppsatsens syfte är emellertid inte enbart att beskriva gällande rätt utan också att analysera den.
Utöver de traditionella rättskällorna kommer därför artiklar, statistik och rapporter att användas för att uppnå en djupare och mer heltäckande förståelse för problematiken i frågeställningarna.
Det metodologiska angreppssättet skiljer sig även åt beroende på vilken fråga som besvaras.
Vid besvarade av den första frågeställningen, hur stor inskränkning av proportionalitetsprincipen påföljden ungdomsvård innebär, kommer främst en undersökning ske på lagstiftarnivå innefattande de kriminalpolitiska avvägningar som skett på området.
Frågan om proportionalitetsprincipens genomslag kommer sedan att analyseras utifrån en rättsanalytisk metod där ett lex ferenda resonemang kommer föras. Den rättsanalytiska metoden är vidare än den rättsdogmatiska på så vis att den går utöver att enbart fastställa gällande rätt till att även analysera denna. Här finns således utrymme för att kritisera rätten.10 Vidare kommer rättsprinciper såsom barnets bästa i analysen att ställas mot behovet av proportionalitet.
Den andra frågeställningen, vad rekvisitet tillräckligt ingripande innebär, kommer främst att besvaras genom den rättsdogmatiska metoden i syfte att ta reda på hur diskussionen ser ut historiskt på området i tidigare lagstiftningssammanhang och hur rekvisitet tolkas i praktiken.
Detta sker med beaktande av att det handlar om ett begrepp som delvis definieras utom rätten och har en allmänspråklig innebörd. Frågan om ingripandegraden handlar om lex lata och befinner sig på tillämpningsnivå.
Sist kommer uppsatsens tredje frågeställning, huruvida rättstillämpningen är enhetlig vid påföljdsbestämningen för unga lagöverträdare, att besvaras och analyseras utifrån ett antal domar. Brukandet av andra källor än de traditionella rättskällorna, exempelvis underrättspraxis som jag använt mig av, utgör inte en rättsdogmatisk metod utan ett bättre namn är att kalla det för en rättsanalytisk metod.11 Denna metod används som nämnts ovan då den rättsdogmatiska metoden innehåller vissa begränsningar. För att kunna studera hur rätten förverkligas i praktiken kommer ett exemplifierande och illustrativt material av domar ligga till grund för en jämförelse mellan de åtgärder rättstillämpare vidtar mot unga lagöverträdare. Eftersökning av
9 Korling, F. & Zamboni, M. (red.), Juridisk metodlära, Kleineman, J., Rättsdogmatisk metod, 1:3 u, 2013, Studentlitteratur, Lund, s. 21 ff.
10 Sandgren, C., Rättsvetenskap för uppsatsförfattare. Ämne, material och metod, 3 u, 2015,Norstedts Juridik, Polen, s. 45 ff.
11 Sandgren, C., Är rättsdogmatiken dogmatisk?, TfR 2005 s. 655 f.
6 domar har gjorts med startpunkt på Stockholms universitetsbiblioteks hemsida12 via vilken det går att hitta relevanta databaser. Härifrån har valts att söka i den juridiska databasen Karnov13. En empirisk undersökning kommer göras i syfte att svara på frågan om rättstillämpningen är enhetlig och lever upp till rättsliga principer såsom förutsebarhet och ekvivalens.
Med gällande rätt som bakgrund kommer jag således utifrån en empirisk metod med ett antal domar jämföra de åtgärder rättstillämpare vidtar mot unga lagöverträdare, med andra ord försöka uttyda hur lagregeln 32 kap. 1 § BrB tolkas i praktiken. Det är således främst påföljdsdelen som kommer att studeras i de respektive domarna samt de ungdomskontrakt alternativt vårdplaner som fogats till domarna. Framförallt kommer domar från underrätterna ha relevans för att möjliggöra en analys av om rättstillämpningen är enhetlig.14
1.5. Avgränsningar
Då barn och unga särbehandlas i påföljdssystemet finns det särskilda påföljder för dem.
Reglerna om påföljdsbestämning är ett stort område och kommer i denna uppsats att avgränsas till regler för unga lagöverträdare med fokus på påföljden ungdomsvård. Särskilt då denna påföljd planeras och verkställs av socialtjänsten kommer påföljden sluten ungdomsvård, som verkställs av Statens institutionsstyrelse (SiS), 3 § lag (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU), att utelämnas. Påföljderna ungdomstjänst och böter kommer inte nämnas mer specifikt utan mer generellt i de fall de utgör en tilläggspåföljd till påföljden ungdomsvård.
Utrymmet för tillämpningen av påföljden ungdomsvård är mindre för dem som är över 18 år än för dem som är mellan 15-17 år.15 FN:s konvention om barnets rättigheters (barnkonventionen)16 definition av barn kommer därför ligga till grund för denna uppsats när det talas om unga lagöverträdare, även fast bestämmelserna i vissa fall även är tillämpliga för dem som är i åldrarna 18-21. I artikel 1 i barnkonventionen stadgas att med barn avses varje människa som är under 18 år. Även i 1 kap. 2 § SoL definieras barn som varje människa under 18 år. I rättsfallsanalysen har uteslutande använts domar där den unga lagöverträdaren varit 16 eller 17 år vid avgörandedatumet.
12 Stockholms universitetsbibliotek, http://www.sub.su.se/databaser-a-o/.
13 Karnov, https://pro-karnovgroup-se.ezp.sub.su.se/.
14 Metoden för rättsfallsanalysen beskrivs vidare under avsnitt 5.1.
15 Borgeke, M. & Heidenborg, M., s. 478.
16 I februari 2016 lades en utredning fram som föreslår att barnkonventionen ska inkorporeras i svensk rätt och att författningsändringarna ska träda ikraft den 1 januari 2018. (SOU 2016:19 - Barnkonventionen blir svensk lag, betänkande av Barnrättighetsutredningen i februari 2016).
7 En ytterligare avgränsning är att rekvisitet särskilt vårdbehov i 32 kap. 1 § BrB inte kommer utredas i rättsfallsanalysen, dels eftersom de yttranden som socialnämnden lämnar till domstolen där de utrett vårdbehovet inte bifogas de domar där det kommit fram till att den unga lagöverträdaren inte har ett särskilt vårdbehov och dels på grund av att uppsatsens längd inte ger utrymme för en sådan analys. Rättsfallsanalysen tar enbart sikte på rekvisitet tillräckligt ingripande då innebörden av detta rekvisit – till skillnad från rekvisitet särskilt vårdbehov som socialtjänsten också råder över – uteslutande är föremål för domstolens bedömning.
1.6. Disposition
Uppsatsen är disponerad på så vis att det andra avsnittet behandlar påföljdsbestämningen allmänt. Avsnittet inleds med ett kapitel om de ideologier och principer som styr, såsom proportionalitetsprincipen och de allmänna rättssäkerhetskraven och fortsätter med de reformer som skett på området vilka lett fram till den nuvarande reglerna för påföljdsbestämningen som beskrivs härefter. I det tredje avsnittet behandlas särbehandlingen av unga lagöverträdare och motiven bakom den innefattande en kriminalpolitisk bakgrund. På detta följer ett avslutande kapitel med reglerna för påföljdsbestämningen för unga, ett kapitel särskilt om påföljden ungdomsvård samt socialtjänstens roll i straffprocessen. Den deskriptiva delen avslutas med ett avsnitt om rekvisitet tillräckligt ingripande och en exemplifierande redogörelse för insatser som unga lagöverträdare kan bli föremål för inom ramen för påföljden ungdomsvård samt hur dessa kan rangordnas utifrån ingripandegrad. Med detta som bakgrund kommer ett antal domar från underrätter att jämföras i en rättsfallsanalys rörande påföljdsval för unga lagöverträdare.
Avslutningsvis förs en diskussion i vilken frågeställningarna ska besvaras och analyseras.
8
2. Allmänt om påföljdsbestämning
2.1. Inledning
Begreppet straffvärde infördes i lagtexten vid 1989 års påföljdsreform.17 Före detta skulle domstolen vid påföljdsbestämningen göra en avvägning mellan allmänpreventionens krav och de individualpreventiva intressen som förekom i varje enskilt fall.18 Allmänna rättssäkerhetskrav såsom förutsebarhet, ekvivalens och proportionalitet ligger till grund för vårt nuvarande system för påföljdsbestämning, även om preventionstankarna inte är helt utspelade.
Nedan kommer dessa ideologier och principer att beskrivas mer ingående.
2.2. Ideologier och principer
2.2.1. Inledning
Preventionsteorier inom påföljdssystemet brukar som tradition delas in i absoluta och relativa straffteorier. Tanken med absoluta teorier är att brott ska följas av ett rättvist straff, vilket innebär att den som begått ett brott ska tillfogas samma lidande som denne tillfogat den brottsdrabbade exempelvis enligt den så kallade talionsprincipen19.20 Dessa teorier har ingen större roll i dagens samhälle mer än att principerna om proportionalitet och ekvivalens kan anses ha sina rötter i de synsätt som de absoluta straffteorierna byggde på.21 Med relativa straffteorier avses sådana som utgår från att straffet har ett syfte, exempelvis brottsförebyggande. Det är inom denna teori som allmän- och individualprevention inryms.22 2.2.2. Allmän- och individualprevention
Allmänprevention bygger på tanken att medborgare i allmänhet ska avskräckas från att begå brott enbart genom risken att straffas, medan ett individualpreventivt tankesätt tar sikte på att den enskilda personen som begått brott hindras från upprepad brottslighet genom förebyggande åtgärder.23 Den avskräckningseffekt som allmänprevention syftar till är beroende dels av hur straffen är utformade och dels av hur de verkställs, men även av att straff någorlunda
17 Prop. 1987/88:120 s. 36.
18 Borgeke, M. & Heidenborg, M., s. 147.
19 ”Öga för öga och tand för tand.”
20 Asp, P., Ulväng, M. & Jareborg, N., Kriminalrättens grunder, 2 u, 2103, Iustus förlag, Uppsala, s. 50.
21 Borgeke, M. & Heidenborg, M., s. 33.
22 Ibid.
23 Prop. 1987/88:120 s. 32.
9 regelmässigt följer på de straffbelagda gärningarna.24 Det individualpreventiva tankesättet, att avskräcka den enskilda individen från att begå nya brott, kan uppnås på flera sätt.
Lagöverträdaren kan frihetsberövas eller ådömas ett högt bötesstraff. Det finns dock inget som tyder på att ett straffrättsliga ingripande skulle fungera på detta sätt. Tvärtom råder uppfattningen att ju mer den som begått brott straffas, desto sämre är utsikterna för att denne i framtiden ska leva laglydigt.25
En alternativ individualpreventiv metod som kan anses dominera ungdomspåföljderna är att försöka återanpassa lagöverträdaren till samhället genom vård eller behandling. Även för vuxna som begått brott präglades den ursprungliga påföljdsregleringen i BrB i stor utsträckning av behandlingsideologin och det var till stor del lagöverträdarens behov av vård som avgjorde påföljdsvalet.26 Ett sådant individualpreventivt påföljdssystem kom dock att mötas av kritik då det ansågs stå i strid med straffrättsliga principer såsom proportionalitet, då vårdinslaget ansågs innebära att straffet inte stod i proportion till det begångna brottet och ekvivalens, att samma brottsliga gärning kunde leda till olika påföljder.27
Likväl ligger det individualpreventiva tankesättet till grund för flera av nuvarande regler för påföljdsval, exempelvis vid valet mellan villkorlig dom, 30 kap. 7 § BrB och skyddstillsyn, 30 kap. 9 § BrB samt rättspsykiatrisk vård, 31 kap. 3 § BrB och vård av missbrukare, 31 kap. 2 § BrB och inte minst för påföljden ungdomsvård, 32 kap. 1 § BrB. Även ungdomsvård som överlämnandepåföljd har det dock riktats kritik mot. Kritiker menar att det finns risk för att straffrättsliga principer inte upprätthålls då rättsväsendet har för lite inflytande över vad som händer med den unge lagöverträdaren.28 Enligt 2 kap. 1 § 1 st. SoL är det nämligen socialtjänsten som bär det yttersta ansvaret för att den unge får den insats som krävs för att förebygga fortsatt brottslighet. Som en följd av den omfattande kritiken av individualpreventionen är detta tankesätt till stor del tillbakaträngt på domstolsnivå. Domstolen utmäter istället det straffrättsliga ingripandet huvudsakligen i proportion till den brottsliga gärningen. På verkställighetsnivå kan däremot individualprevention spela en viktig roll.29
24 Borgeke, M. & Heidenborg, M., s. 34.
25 Ibid.
26 Ibid.
27 SOU 2005:54 s. 142.
28 Prop. 1997/98:96 s. 141 f.
29 1 kap. 5 § fängelselag (2010:610); Borgeke, M. & Heidenborg, M., s. 38.
10
2.2.4. Proportionalitet
Proportionalitetsprincipen ger uttryck för att det ska råda balans mellan att ha begått en brottslig gärning och straffet som sådant. Den proportionella påföljdsbestämningen är alltså tillbakablickande såtillvida att det är en förutsättning att brott har begåtts för att straff ska kunna utdömas.30 Proportionalitet ska följaktligen delas in i två typer. En absolut proportionalitet, vilken innebär att det till ett visst brott ska knytas ett visst straff och en relativ proportionalitet som innebär att ett visst brott förtjänar ett strängare eller lindrigare straff än ett annat brott.31 Det är framförallt den sistnämnda typen som kommer diskuteras här.
De juridiska professorerna i straffrätt Nils Jareborg och Josef Zila menar följaktligen att det inte finns någon absolut proportionalitet.32 Justitierådet Martin Borgeke instämmer i detta och förklarar att det inte går att hitta argument för att en viss brottstyp ska tilldelas en viss straffskala.33 Till följd av detta uppkommer behovet av att använda olika former av straff som tillåter en gradering av lidande. Ett första steg vid bestämmande av vad ett brott förtjänar för straff är dock i vårt nuvarande straffsystem att ange dess straffvärde i syfte att åstadkomma ekvivalens så att brott med samma straffvärde leder till samma straff.34
Utöver att oproportionella straff bör undvikas på grund av att så lindrig påföljd som möjligt ska användas i alla lägen enligt den så kallade humanitetsprincipen35 så riskerar de även att respekten för rättsväsendet och påföljdssystemet försvagas. De är orättvisa inte bara för att de kan vara oeffektiva och kontraproduktiva utan just för att de leder till mer ingripande åtgärder än vad klandervärdheten motiverar.36 Den juridiska professorn i straffrätt Andrew von Hirsch har skapat tre steg för att undvika detta och därmed uppnå relativ proportionalitet:
1. Lika svåra brott ska leda till lika stränga straff (ekvivalens).
2. Straff ska rangordnas så att deras stränghet överensstämmer med straffvärdet.
3. Avstånden mellan brott där ett är mycket grövre än ett annat ska vara större än avståndet mellan brott som inte skiljer sig nämndvärt åt i svårhet.37
30 Jareborg, N. & Zila, J., Straffrättens påföljdslära, 4:1 u, 2014, Norstedts Juridik, Stockholm, s. 72.
31 A.a. 68 f.
32 Ibid.
33 Borgeke, M. & Heidenborg, M., s. 38.
34Asp, P., Ulväng, M. & Jareborg, N., Kriminalrättens grunder, 2 u, 2103, Iustus förlag, Uppsala, s. 50 ff.
35 Se mer om humanitetsprincipen nedan i avsnitt 2.2.5.
36 Von Hirsch, A. & Ashworth, A., Proportionate sentencing. Exploring the principles, 2005, Oxford university press, New York, s. 133 f.
37 A.a. s. 135 f.
11 Tillämpning av proportionalitetsprincipen förutsätter således att de olika straffrättsliga ingripandena kan ordnas i svårhetsgrad. Det är lätt när det gäller böter, fängelse, sluten ungdomsvård och ungdomstjänst som alla är påföljder som kan åläggas den tilltalade i större eller mindre utsträckning, det vill säga ingripandegraden kan anges i kvantitativ bemärkelse.
Det är svårare att rangordna påföljder såsom exempelvis villkorlig dom, skyddstillsyn, rättspsykiatrisk vård och ungdomsvård utifrån hur ingripande de är. Dessa påföljder kan inte desto mindre kvalitativt skilja sig åt i ingripandegrad.
Att påföljden ungdomsvård inte är helt förenlig med proportionalitetsprincipen är något som länge har varit ett bekymmer för lagstiftaren. Ett försök att tillgodose principen har varit att ge domstolen rätt att beakta brottets svårhet när den ska ta ställning till om den unge lagöverträdaren ska dömas till överlämnande till socialtjänsten.38 Proportionalitet kan även uppnås genom att kombinera påföljden ungdomsvård med någon av påföljderna ungdomstjänst eller böter. FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén)39 menar att det måste finnas faktiska alternativ till frihetsberövande påföljder tillgängliga för att Sverige ska uppfylla sina skyldighet enligt artikel 37b i barnkonventionen om att endast använda frihetsberövande som en sista utväg.40 Vidare leder fängelse i allmänhet till långt vidare verkningar än enbart att ta ifrån den dömde dennes frihet. Vid frigivning kan goda relationer vara förstörda eftersom ett fängelsestraff inte sällan glöms bort och således riskerar att bli en del, inte minst av en ung människas, identitet.41 Det finns således ett behov av att det finns för samhället trovärdiga alternativ till fängelse även ur proportionalitetshänseende.42
2.2.5. Humanitet
Det nuvarande svenska påföljdssystemet bygger på en humanitetsprincip som bland annat tar sitt uttryck i att det finns flera möjliga alternativ till frihetsberövande påföljder och stadgas i 30 kap 4 § BrB som en presumtion mot fängelse. Detta följer av att en så lindrig påföljd som möjligt ska användas i varje läge.43Att straffa någon innebär att medvetet orsaka personen någon form av obehag eller lidande. Som nämndes under avsnitt 2.2.4. kan vissa påföljder anses
38 Prop. 1997/98:96 s. 144.
39 Barnrättskommittén övervakar efterlevnaden av barnkonventionen och tar fram så kallades allmänna kommentarer som ska ge vägledning i hur konventionens artiklar ska tolkas.
40 Barnrättskommittén, Allmän kommentar nr 10 om barns rättigheter inom rättskipning för unga lagöverträdare, 2007, punkt 80.
41 Prop. 1980/81:44 s. 9.
42Jareborg, N. & Zila, J., s. 95.
43 Borgeke, M. & Heidenborg, M., s. 274.
12 mer ingripande än andra men faktum är att oavset vilket straff som väljs används samhällets maktmedel mot den enskilde utan att syftet är att denne ska få något gott ut av det (även om det kan diskuteras om inte den tilltalade genom utdömande av en påföljd innehållande vård eller behandling förhoppningsvis leder till en bättre situaton för denne). Domstolarna bör likväl vara återhållsamma vid sin påföljdsbestämning och visa respekt för den enskilde samt upprätthålla principen om alla människors lika värde. Detta kan med andra ord beskrivas som att en humanitetsprincip ska upprätthållas.44
Behandlingstanken innebar ett stort framsteg vad gäller humanitet i påföljdssystemet även om ett påföljdssystem som inte bygger på behandlingstanken ändå kan värna om humanitetsprincipen. Det är också så att en långt driven behandlingstanke lätt kan leda till att de straffrättsliga ingripandena blir så omfattande att de därigenom kommer i konflikt med principen om humanitet.45 När det gäller ungdomsvård kan det vid tillämpningen av humanitetsprincipen uppstå vissa bedömningssvårigheter. Detta då det inte alltid går att bedöma vilken grad av ingripande som ett ungdomskontrakt eller vårdplan innebär. Generellt ska den planerade behandlingen i vart fall i någon mån motsvara det fängelsestraff som straffvärdet uppgår till, vilket innebär att vårdåtgärderna inte får vara för lite ingripande men att den inte heller bör vara alltför omfattande i förhållande till det alternativa fängelsestraffet.46
2.3. Rättssäkerhet
2.3.1. Inledning
Vid påföljdsbestämningen strävas efter enhetlig rättstillämpning, vilket innebär att lika fall ska bedömas lika. Det är den verkligt enhetliga rättstillämpningen, det vill säga att fall som verkligen är lika också ska behandlas lika. En bestämmelse som tar sikte på detta är 29 kap. 1
§ 1 st. BrB som stadgar att straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottslighetens samlade straffvärde. För att kunna undersöka om påföljdsbestämningen för unga lagöverträdare är enhetlig måste således utredas huruvida rättstillämpningen uppfyller kraven på rättssäkerhet.
44 A.a. s. 39 f.
45 A.a. s. 40.
46 A.a. s. 286 f.
13
2.3.2. Intresset av en enhetlig rättstillämpning, förutsebarhet och transparens Detta synes inte stå helt klart vad som menas med begreppet rättssäkerhet. Det kan till och med ifrågasättas om dess grundläggande betydelse gått helt förlorad. Ett sådant faktum utesluter dock inte att det finns ett samförstånd kring begreppets innebörd. Det synes råda enighet om att rättssäkerheten grundar sig på förutsebarhet av rättsliga beslut och kravet på att den offentliga makten utövas under lagarna.47 Principen om förutsebarhet är således nära kopplad till legalitetsprincipen och är därmed grundlagsfäst i 1 kap. 1 § 3 st. regeringsformen (1974:152) (RF). Inom straffrätten är det av stor betydelse att den enskilde på förhand kan förutse vad den har att följa och därför ställs krav på att påföljder ska vara utformade så att detta syfte uppfylls.48 Sveriges advokatsamfund menar att rättssäkerhet avser individers skydd mot den offentliga makten och dess skyldigheter samt att begreppet rättssäkerhet anger att det handlar om utformningen och hanteringen av rättssystemet, inte om skydd mot brott i allmänhet. Det senare formuleras som ett krav på rättstrygghet i samhället.49 Josef Zila har uttalat att han betraktar rättssäkerhet som ett socialt värde som återspeglas i ett positivt tillstånd hos medborgarna då det ökar medvetenheten om deras säkerhet gentemot den offentliga makten.50
Rättssäkerhet kopplas således i stor utsträckning till legalitet. Legalitetsprincipen fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att krav ställs på att medborgarna ska kunna förutse när och i viss mån hur de exempelvis kan komma att bli föremål för straffrättsliga ingripanden.51 Den straffrättsliga legalitetsprincipen kommer till uttryck genom 2 kap. 10 § RF, 1 kap. 1 § BrB och artikel 7 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). Domstolarnas arbete styrs dock även av andra målsättningar såsom exempelvis effektivitet. Det övergripande målet är att domstolarna ska kunna leva upp till krav på rättssäkra och effektiva avgöranden.52 Att rättsprocessen ska ske så effektivt och skyndsamt som möjligt framkommer av artikel 6.1 i EKMR. Bestämmelsen om skyndsamhet i processen syftar till att skydda parterna från onödiga fördröjningar och kravet är särskilt starkt i brottmål.53
47 Zila, J., Om rättssäkerhet, SvJT 1990 s. 285.
48 Prop 1997/98:96. s. 142.
49 Sveriges advokatsamfund, Rättssäkerhetsprogram, Stockholm, 1988, s. 3, 6.
50 Zila, J., SvJT 1990 s. 300.
51 Asp, P., Ulväng, M. & Jareborg, N., s. 46.
52 Enarsson, T., Brottsoffer i rättskedjan. En rättsvetenskaplig studie av förhållandet mellan brottsoffrets rättigheter och rättsväsendets skyldigheter, 2013, Iustus, Uppsala, s. 50.
53 A.a. s. 53.
14 Att en rättsprocess ska vara effektiv får dock inte leda till att kraven på rättssäkerhet inte levs upp till. Den 24 november 2016 genomförde riksdagens Konstitutionsutskott sitt årliga sammanträde där samtliga riksdagens ombudsmän samlades för att berätta om Justitieombudsmannens (JO) verksamhet.54 JO uttryckte sin oro över de återkommande klagomålen avseende dåligt motiverade domar och menar att en domstol inte ska kunna fälla någon för brott eller döma någon till tvångsvård utan att kunna förklara varför. Det är av stor vikt att domstolar motiverar sina domar då det tvingar dem att göra sin bedömning mer omsorgsfullt.55 JO menar att detta är av särskild vikt i brottmål då det gör det möjligt att kontrollera hur domstolen har resonerat och på så sätt kan en enhetlig rättstillämpning enklare uppnås. Exempel på detta är två beslut56 från JO där kritik riktats mot rådmän vid Blekinge tingsrätt för bristfällig utformning av domskälen i brottmålsdomar. JO resonerade som följer:
Att domstolarna noggrant redovisar skälen för sina domslut är viktigt ur bl.a.
rättssäkerhetssynpunkt och för förtroendet för rättskipningen. Att domstolarna ska motivera sina avgöranden följer också av EKMR:s krav på en rättvis rättegång. [...] I 30 kap. 5 § 1 st.
rättegångsbalken (1942:740) (RB) finns bestämmelser om vad en brottmålsdom ska innehålla. [...]
Domskälen måste självfallet vara utformade så att det är möjligt att förstå vad tingsrätten grundar sina slutsatser på.
För att enhetlighet ska kunna uppnås vid påföljdsbestämningen är det av stor vikt att domare uppfyller kraven på saklighet och opartiskhet i 1 kap. 9 § RF. Kravet på saklighet ska säkerställa att det finns vissa yttre ramar för fritt skön medan kravet på opartiskhet tar sikte på hur ett beslut kan uppfattas utåt i syfte att medborgarnas förtroende för rättsväsendet upprätthålls.57 Även i de fall där ett beslut inte strider mot vare sig kravet på saklighet eller opartiskhet kan det anses strida mot beslutsfattarens egna tidigare praxis på ett sätt som inte är motiverat då situationerna är likartade. Bestämmelsen hänger således nära samman med kravet på ekvivalens.
Med enhetlig rättstillämpning brukar vidare avses den grundläggande principen att lika fall ska behandlas och bedömas lika. Det är kraven på saklighet och opartiskhet, den så kallade objektivitetsprincipen, som tar sikte på denna princip. Definition att lika fall ska behandlas och bedömas lika är dock inte tillräckligt klar och principen kan inte fyllas med ett meningsfullt innehåll då det inte framgår i vilka fall lagöverträdare ska behandlas lika. Genom
54 Sveriges riksdag, https://www.riksdagen.se/sv/aktuellt/2016/nov/22/oppet-sammantrade-om-jos-verksamhet/.
55 Dagens Juridik, Wetterqvist, A., http://www.dagensjuridik.se/2016/12/jo-oroad-over-daligt-motiverade- domar-domare-maste-kunna-forklara-varfor-de-faller-nagon.
56 JO-beslut 2015-09-15, dnr 380-2015; JO-beslut 2015-09-15, dnr 381-2015.
57 Enarsson, T., s. 56.
15 bokstavstolkning skulle det innebära att exempelvis unga som begår brott inte skulle kunna särbehandlas utan att en kränkning av principen sker. Detta är dock inte tanken utan det som bör undersökas är i vilka fall unga lagöverträdare kan särbehandlas utan att kravet på objektivitet eftersätts.58 Likabehandlingsprincipen kan på så vis betraktas som vidare än objektivitetsprincipen. Från denna princip kan det av humanitära skäl göras undantag. Ett sådant undantag är att man tar hänsyn till åldern hos lagöverträdaren vid påföljdsbestämningen.59 Kravet på likabehandling finns även i artikel 2 i barnkonventionen ska stadgar att alla nödvändiga åtgärder ska vidtas för att alla barn som begår brott ska behandlas lika.
Verklig enhetlighet i rättstillämpningen, det vill säga att fall som verkligen är lika också behandlas lika, och synbar enhetlighet bör hållas isär. Att det ser ut som att rättstillämpningen är enhetlig innebär inte per automatik att den är det. Det kan vara fråga om olika fall som har behandlats lika som inte borde ha gjort det. Att det ser ut som att rättstillämpningen brister i enhetlighet betyder inte heller nödvändigtvis att den faktiskt gör det. Det kan handla om olika fall som helt riktigt har behandlats olika.60 I det nuvarande påföljdssystemet för unga lagöverträdare finns det dock relativt stora möjligheter att anpassa påföljdsvalet efter den enskilda individen. Frågan är om likhet ska uppstå i behandlingen eller i resultatet av denna eller om det istället ska inhämtas mer fakta ska för bedömningen av förtjänst.61
2.4. En kriminalpolitisk bakgrund
2.4.1. Prop. 1987/88:120
Sedan BrB:s tillkomst innebar propositionen 1987/88:120 om ändring i brottsbalken m.m. den mest omfattande reformen vad gäller påföljdsbestämningen. I propositionen föreslogs nya bestämmelser om straffmätning och påföljdsval i syfte att öka enhetligheten i rättstillämpningen.62 Vidare tydliggjordes att utgångspunkten för påföljdsbestämningen skulle vara brottets straffvärde.63
58 Hirschfeldt, J., Regeringsform (1974:152), 1 kap. 9 §, Lexino, 2016-01-30.
59 Se vidare om detta under avsnitt 3.5.1.2.
60 Åklagarmyndigheten, Enhetlighet i rättstillämpningen - Rapport till riksåklagaren, Tillsynsavdelningen, 2012, s. 7.
61 Lernestedt, C., Likhet inför lagen.. Rättsfilosofiska perspektiv, 1:1 u, 2015, Stockholm, Norstedts Juridik, s. 130.
62 Prop. 1987/88:120 s. 1.
63 A.a. s. 39.
16 Före reformen skulle vid påföljdsvalet en avvägning göras mellan hänsyn till allmän laglydnad och intresset av att främja den dömdes anpassning i samhället.64 Kritiken som ledde fram till att bestämmelsen upphävdes grundade sig i att det inte ansågs i förväg gå att bedöma vilka effekter olika påföljder skulle få i ett enskilt fall.65 Fängelsestraffkommittén menade dessutom att det stred mot objektivitetsprincipen att i det enskilda fallet av allmänpreventiva skäl göra avvikelser från sedvanlig påföljdsbestämning samtidigt som inte heller individualpreventiva hänsyn såsom vårdbehov skulle läggas till självständig grund vid påföljdsvalet. Det framhölls att det är av stor vikt att samhället uppfattar rättsväsendet som rättvist och genom att sätta straffrättsliga principer såsom proportionalitet, förutsebarhet och ekvivalens i centrum skulle även andra intressen än enbart prevention tillgodoses.66
2.4.2. Prop. 1997/98:96
Tio år skulle det dröja till nästa större påföljdsreform. Ett grundläggande syfte med propositionen 1997/98:96 om vissa reformer av påföljdssystemet var att åstadkomma trovärdiga alternativ till fängelsestraffet och att reformera påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Många av remissinstanserna ansåg, till skillnad från vid föregående reform, att det påföljdssystem som nu föreslogs inte gav domstolarna tillräckligt utrymme för individuella hänsynstaganden vid påföljdsbestämningen.67 De menade att det fanns starka skäl för att ta hänsyn till den dömdes personliga förhållanden inte minst för att uppfylla kravet på humanitet men också för att bäst tillgodose det brottsförebyggande syftet.68
I skälen för regeringens bedömning angående påföljder för unga lagöverträdare angavs att unga är en grupp som ofta är socialt utsatt och har ett särskilt behov av stöd och hjälp samt att det är samhällets uppgift att bistå dem på ett sätt så att de slutar begå brott.69 Propositionen innebar därmed att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skulle göras tydligare då det ansågs svårt att på förhand få en uppfattning av påföljdens faktiska innehåll. Problemen skulle återigen lösas genom att låta de straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och ekvivalens få större utrymme vid påföljdsbestämningen.
64 Se den upphävda 1 kap. 7 § BrB.
65 Prop. 1987/88:120 s. 32 f.
66 Ibid.
67 Prop. 1997/98:96 s. 75.
68 A.a. s. 77.
69 A.a. s. 139.
17 För att förstärka proportionalitetsprincipens inverkan på påföljden föreslog regeringen att domstolen skulle kunna på ett mer uttalat sätt än förut pröva om socialtjänstens planerade åtgärder är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottets straffvärde och art samt den unges eventuella tidigare brottslighet. Påföljden skulle numera även kunna kombineras med ungdomstjänst som tilläggspåföljd.70 Förutsebarheten skulle tillgodoses genom att yttranden enligt 11 § LUL ges ett utförligare innehåll samt att det kompletteras av ungdomskontrakt/vårdplan. Det uttalades dock att i och med att vården sker i det enskilda fallet kommer överlämnandepåföljden förbli svårförenlig med principen om förutsebarhet.71
2.5. Reglerna för påföljdsbestämningen
2.5.1. Inledning
Vid straffmätningen är det primärt proportionalitet och ekvivalens som ligger till grund för bedömningen. I det nuvarande straffsystemet kan det vid påföljdsvalet till viss del även tas hänsyn till preventionshänsyn och individuella behov.72 Straffmätning handlar vidare om hur omfattande en påföljd ska göras med hänsyn till brottslighetens allvar och den dömdes person, medan påföljdsvalet uteslutande handlar om vilken påföljd som ska väljas.73 Generellt kan sägas att domstolen alltid ska ta ställning till dessa frågor inom ramen för påföljdsbestämningen.
2.5.2. Straffmätning
Människor kan ha olika uppfattningar om vad som gör att ett brott är mer eller mindre förkastligt. En enhetlig rättstillämpning förutsätter emellertid att det i så stor utsträckning som möjligt vid bedömningen av ett brotts straffvärde beaktas samma omständigheter och att de tillskrivs samma vik. Utgångspunkten för straffvärdebedömningen är brottets straffskala, det abstrakta straffvärdet, vilket återspeglar lagstiftarens syn på hur allvarlig en brottstyp är. Sedan fastställs det konkreta straffvärdet, vad straffvärdet blir i det enskilda fallet.74
För att kunna mäta det konkreta straffvärdet finns det straffskalor för olika brottstyper.
Straffskalorna anges i lagtexten, men i vissa fall kan bedömning göras om de angivna gränserna för straffvärdebedömningen behöver modifieras. Möjligheten att understiga straffminimum
70 A.a. s. 143 f.
71 A.a. s. 142.
72 Träskman, P-O., Påföljd, proportionalitet och prioritering av samhällsstraff, SvJT 2003 s. 175.
73 Asp, P. & Ulväng, M., Straffrätt: en kortfattad översikt, 1 u, 2014, Iustus, Uppsala, s. 73.
74 Jareborg, N. & Zila, J., s. 103 f.
18 eller överstiga straffmaximum torde dock vara liten.75 Ett exempel då domstolen kan döma ut lindrigare straff än föreskrivet minimum är då den tílltalade var under 21 år då brottet begicks.76 Det konkreta straffvärdet är vidare relaterat till den brottsliga gärningen och uttrycker en funktion av brottslighetens skadlighet eller farlighet samt lagöverträdarens skuld, 29 kap. 1 § BrB. Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt dennes avsikter eller motiv. Särskilt att beakta är om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person77 Syftet är att det ska leda till att en påföljd som är proportionell i förhållande till brottets svårhet utdöms.78
När brottets straffvärde har bestämts är nästa steg att beakta andra faktorer som kan påverka straffmätningen. En sådan faktor är om det föreligger billighetsskäl och vilken inverkan det har på det straff som bör dömas ut. Billighetsskälen anges i 29 kap. 5 § BrB och har karaktären av att de har att göra med lagöverträdarens personliga förhållanden eller vissa saker som inträffat efter brottet.. Andra omständigheter som kan påverka straffmätningen är den tilltalades tidigare brottslighet, enligt 29 kap. 4 § BrB och den tilltalades ungdom, enligt 29 kap. 7 § BrB79. Hur plattformen är beskaffad uttrycks i det straffvärde eller som rätten har kommit fram till.
Straffvärdet uttrycks i böter av en viss storlek eller fängelse av en viss längd eller på livstid.
Det kan ifrågasättas om detta är ett lämpligt mått, allra helst som ett straffvärde på fängelse på kortare tid än ett år ofta inte leder till att fängelse döms ut, utan till annan påföljd. Realistiska alternativ till att uttrycka straffvärdet i de straff som straffskalorna innehåller finns dock inte.80 2.5.3. Påföljdsval
Det följer av 30 kap. 1 § BrB att vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Vidare anges det i 1 kap. 5 § BrB att fängelse är att anse som en svårare påföljd än böter. Anledningen till att det finns en bestämmelse som rangordnar påföljder i stränghetshänseende är att det i 30 kap. 4 § stadgas att rätten vid val av påföljd ska fästa särskild vikt vid sådana omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.81
75 Asp, P. & Ulväng, M., s. 75.
76 Dahlström, M., Strand, A. & Westerlund, G., Brott & påföljder, 2014, 5 u, 2014, Bruun Juridik AB, Stockholm, s. 489
77 Asp, P. & Ulväng, M., s. 75.
78 A.a. s. 74.
79 Bestämmelsen behandlas mer ingående under avsnitt 3.5.1.2.
80 Borgeke, M. & Heidenborg, M., s. 49 f.
81 Bestämmelsen är således ett utslag av humanitetsprincipen.
