Kandidatuppsats
Digital Design och Innovation 180 hp
Nu är det din tur att tala - Designförslag för smidigare turtagning i digitala
konferensverktyg
Informatik 15 hp
Halmstad 2021-06-02
Erika Börjesson och Sofia Heikkilä Svensson
Förord
Denna kandidatuppsats i informatik är skriven på Högskolan i Halmstad under vårterminen 2021. Arbetet med uppsatsen har varit utmanande och iterativt men framför allt intressant. Vi vill uttrycka ett stort tack till vår handledare Esbjörn Ebbeson på Högskolan i Halmstad för god handledning genom stort engagemang, uppmuntran, givande kommentarer och diskussioner under vårt arbete med denna uppsats.
Ett stort tack ska även riktas till våra medstudenter som ställt upp och skådespelat i filmerna som använts i vår prototyputveckling.
Slutligen vill vi även tacka alla som deltagit i studien. Er insiktsfulla medverkan har varit avgörande för studiens genomförande och resultat.
_______________________________ ______________________________
Erika Börjesson Sofia Heikkilä Svensson
Abstrakt
Användningen av digitala konferensverktyg (DKV) har ökat under pandemin Covid-19 och användare har rapporterat att de upplever kommunikationen mer ansträngande än öga-mot-öga.
En utmaning i DKV är att det inte går att rikta uppmärksamhet mot specifika samtalsdeltagare för att det inte går att skapa ögonkontakt vilket försvårar turtagning eftersom det är på så vis turen fördelas mellan samtalsdeltagare. Tidigare forskning visar att turtagning stöds av icke- verbala signaler och främst ögonkontakt och att stöd för turtagning i DKV kan designas utifrån att en ögonscanner som läser av var samtalsdeltagare tittar implementeras. Studien syftar till att undersöka hur olika designval vid design av DKV kan användas för att förbättra användares upplevelser av turtagning vid samtal mellan flera parter i DKV. För att undersöka nya sätt att designa DKV har en designorienterad studie genomförts där designförslag formats baserade på ögonkontakt och dessa har utvärderats tillsammans med användare. Studiens resultat påvisar att turtagning kan stödjas i flerpartssamtal i DKV genom att addera rörliga visuella element som visar vem som talar nu och vem denne etablerar ögonkontakt med för att lämna över turen.
Tre designförslag presenteras för hur detta kan göras.
Nyckelord: Digitala konferensverktyg, turtagning, turfördelning, ögonkontakt, flerpartssamtal, överlappning
Abstract
The use of Digital conference tools (DKV) has increased because of the pandemic Covid-19 and DKV users has reported that the communication is more exhausting than communication face-to-face. A challenge in DKV is the inability to direct attention towards specific conversational participants because of absence of eye contact which makes turn-taking difficult since that is how the turn is allocated between conversational participants. Related work shows that turn-taking is supported by non-verbal signals, primarily eye-contact, and that turntaking can be supported by implementing an eyescanner that interpret where conversational participants direct their gaze. The aim of the study is to investigate how different design choices when designing DKV can be used to improve users’ experiences of turn-taking in multi-party conversations in DKV. In order to explore new ways of designing DKV design research has been used to empirically evaluate suggestions for design based on eyecontact. The result of the study shows that turn-taking can be supported in multi-party conversations in DKV by adding moving visual elements that shows who is the current speaker and who this person is establishing eye contact with to allocate the turn. Three suggestions for design are presented for how this could be done.
Key words: Digital conference tools, turn-taking, turn allocation, gaze, multi-party conversations, overlap
Innehållsförteckning
1 Introduktion ... 1
1.1 Syfte ... 2
2 Relaterad litteratur ... 3
2.1 Digitala konferensverktyg (DKV) ... 3
2.2 Turtagning ... 4
2.2.1 Icke-verbala signaler ... 4
2.2.2 Ögonkontakt ... 5
2.2.3 Turfördelning ... 5
2.2.4 Pauser, överlappning och reparation ... 6
2.3 Turtagning i flerpartssamtal ... 6
2.4 Turtagning i digitala konferensverktyg ... 7
2.5 Sammanställning av litteraturstudie ... 8
3 Metod ... 10
3.1 Metodansats ... 10
3.2 Litteraturstudie ... 10
3.3 Prototyputveckling ... 11
3.4 Utvärdering ... 12
3.4.1 Datainsamling ... 12
3.4.2 Urval ... 12
3.4.3 Analysmetod ... 13
3.4.4 Pilotutvärdering ... 14
3.5 Etiska överväganden ... 14
3.6 Metoddiskussion ... 15
4 Designstudie ... 16
4.1 Problemidentifieringsfas ... 16
4.1.1 Designförslag 1 ... 16
4.1.2 Designförslag 2 ... 16
4.1.3 Designförslag 3 ... 17
4.2 Designfas ... 18
4.2.1 Prototyp 1 ... 18
4.2.2 Prototyp 2 ... 19
4.2.3 Prototyp 3 ... 19
4.2.4 Prototyp 4 ... 20
4.2.5 Prototyp 5 ... 20
4.2.6 Prototyp 6 ... 21
4.2.7 Prototyp 7 ... 21
5 Utvärderingsfas ... 23
5.1 Designförslag 1: Ram - Designa en ram som visar nästa talare ... 23
5.1.1 Designutmaning 1: Nästa talare utses av att nuvarande talare skapar ögonkontakt med denne ... 23
5.2 Designförslag 2: Vinkel - Designa ett gränssnitt med vinklade deltagarrutor som visar vem samtalsdeltagare tittar på ... 23
5.2.1 Designutmaning 1: Nästa talare utses av att nuvarande talare skapar ögonkontakt med denne ... 24
5.2.2 Designutmaning 2: Nästa talare utser sig själv till talare om andra samtalsdeltagare vänder sin blick mot hen ... 24
5.2.3 Designutmaning 3: Nästa talare kan flytta vidare turen och utse en ny nästa talare genom att skapa ögonkontakt med en annan samtalsdeltagare ... 25
5.2.4 Designutmaning 4: Nästa talare utser sig själv till talare om andra samtalsdeltagare avviker ögonkontakt och vänder sin blick nedåt ... 25
5.3 Designförslag 3: Boll - Designa en animation som hoppar mellan samtalsdeltagare .. 25
5.3.1 Designutmaning 1: Nästa talare utses av att nuvarande talare skapar ögonkontakt med denne ... 26
5.3.2 Designutmaning 3: Nästa talare kan flytta vidare turen och utse en ny nästa talare genom att skapa ögonkontakt med en annan samtalsdeltagare ... 26
5.3.3 Designutmaning 5: Nästa talare bestäms genom ögonkontakt mellan samtalsdeltagare som
överlappat ... 27
5.4 Upplevelser av det nyskapade rörliga mötesrummet ... 27
5.4.1 Rumskänsla ... 27
5.4.2 Tydlighet och otydlighet ... 28
5.4.3 Press ... 29
6 Diskussion ... 30
6.1 Designförslag 1: Ram - Designa en ram som visar nästa talare ... 30
6.2 Designförslag 2: Vinkel - Designa ett gränssnitt med vinklade deltagarrutor som visar vem samtalsdeltagare tittar på ... 30
6.3 Designförslag 3: Boll - Designa en animation som hoppar mellan samtalsdeltagare .. 32
6.4 Designförslag för stöttad turtagning i flerpartssamtal via DKV ... 33
7 Slutsats ... 35
7.1 Vidare forskning ... 35 Referenslista ... I Bilaga 1 ... IV Bilaga 2 ... V Bilaga 3 ... VIII
1 Introduktion
Samhällets digitalisering leder till förändringar inom många områden som får påverkan för hur vi lever (Digitaliseringsrådet, 2019). Hur vi människor kommunicerar med varandra är en av dessa förändringar och den föranleds av att digitala verktyg används alltmer för att förmedla kommunikationen. En del verktyg medför stora skillnader gentemot hur vi vanligen kommunicerar med varandra öga-mot-öga, exempelvis mejl där vi använder text och kan välja att respondera när det passar oss (Byron, 2008). Andra verktyg försöker på olika sätt att återskapa den kommunikation vi har öga-mot-öga där vi ser och hör varandra samt responderar direkt på det som sägs i realtid, något som kallas synkron kommunikation (Seuren et al., 2021).
En grupp av sådana verktyg är de digitala konferensverktygen (här förkortat: DKV) som i realtid låter oss se varandra på en skärm och höra varandras röster spelas från en högtalare utan att vi fysiskt behöver befinna oss i samma rum (Bailenson, 2021). Exempel på DKV är Zoom, Microsoft Teams, Google Hangouts och Google Meet.
DKV har länge använts inom arbetsliv, skola och privat för att kommunicera på distans men efter att pandemin Covid-19 drabbade världen vintern 2019 har deras användning både exploderat inom dessa områden och utökats till ännu fler (Seuren et al., 2021; Wiederhold, 2020). I Sverige flyttades all utbildning på högre nivå och alla arbetsmöten som var möjliga att flytta till digitala former till att bedrivas via DKV. Även om mycket förväntas återgå efter pandemin förväntas den ökade användningen av DKV att kvarstå på grund av att de nya arbetssätten påvisats vara tidseffektiva, lönsamma och leda till positiva miljöeffekter (Global Workplace Analytics, 2020).
Trots att verktygen möjliggör en kommunikation som liknar den öga-mot-öga visar forskning att kommunikationen via DKV upplevs som ansträngande (Nadler, 2020; Wiederhold, 2020).
Vid kommunikation öga-mot-öga kan vi se och höra hur olika deltagare i samtal interagerar sinsemellan men sättet DKV används på och hur mötesrummet är designat medför att dessa interaktioner inte går att tyda (Bailenson, 2021; Nadler, 2020). DKV är designade för användning på olika skärmbaserade enheter och vyn består till största del av ett rutnät med de som deltar i samtalets ansikten riktade rakt mot en själv (Bailenson, 2021). Mötesrummets gränssnitt kan designas med olika alternativ för hur samtalsdeltagare visualiseras men gemensamt för befintliga gränssnitt är att designen gör att det inte går att följa var deltagarna tittar (Bailenson, 2021). Detta gör att den ögonkontakt som i vanliga fall är ytterst viktig för kommunikationen försvinner (Bailenson, 2021). Dynamiken i samtal förändras eftersom det är svårt att avgöra åt vem nuvarande talare riktar ett yttrande och följaktligen vem som avses ta vid som nästa talare och när en själv kan ta turen som talare (Nadler, 2020).
Turtagning (eng: turn taking) i samtal är en av de universella strukturer som den mänskliga kommunikationen är uppbyggd på (Sacks et al., 1974; Stivers et al., 2009). Turtagning bygger på att det är en person i taget som talar, att vi läser av när det är dags att lämna över turen och fördelar turen till någon som ska ta över och bli nästa talare (Sacks et al., 1974). För att läsa av turtagning använder vi oss av icke-verbala signaler, exempelvis huvudrörelser, handgester och ögonkontakt som används i samspel med det verbala, talade språket (Holler et al., 2018).
I flerpartssamtal är turtagning viktigt eftersom det behöver bestämmas vem som ska ta vid och tala härnäst. Jokinen et al. (2013) skriver att den enda icke-verbala signal som kan användas för att fördela turen i flerpartssamtal är ögonkontakt vilket gör turtagning i flerpartssamtal via DKV utmanande. DKV:s design är främst anpassad för samtal mellan två parter där turen inte behöver fördelas (Bailenson, 2021). Som resultat av avsaknaden av ögonkontakt i DKV skriver
Vertegaal et al. (2003) att det i flerpartssamtal i DKV sker en fjärdedel färre byten av talare än i flerpartssamtal som äger rum öga-mot-öga.
Vid kommunikation via DKV finns alltid ett visst mått av fördröjning som försvårar den naturliga turtagningen och gör att längre pauser uppstår och att flera personer försöker ta vid turen samtidigt (Seuren et al., 2021). Öga-mot-öga repareras situationer likt dessa med hjälp av icke-verbala signaler och framför allt ögonkontakt mellan de som försökt ta vid turen för att bestämma vem som ska fortsätta utan att behöva avbryta samtalet (Park & Duey, 2020).
Mötesrummet i DKV gör situationerna svåra att reparera och gör att användare känner osäkerhet inför att ta ordet då de inte vill avbryta någon.
Turtagning i DKV är ett problem som behöver adresseras genom design i det virtuella mötesrummet (Bailenson, 2021). Sätt att stödja turtagning i DKV är att designa visuella element såsom ikoner eller rörliga animationer (Idrus et al., 2010; Vertegaal et al., 2006). Zoom och Microsoft teams har exempelvis designat visuella ramar som visar vem som talar nu och symboler som indikerar handuppräckning för att stödja turtagning i samtal med flera deltagande parter där någon styr samtalet genom att fördela turen till de som räckt upp handen (Microsoft, n.d.; Zoom, 2021). I informella samtal fördelas turen mer naturligt via icke-verbala signaler då det inte finns någon naturlig samtalsledare (Idrus et al., 2010). Bailenson (2021) skriver att det finns andra sätt att påverka vad användare ser och därigenom deras upplevelse genom att designa om mötesrummets gränssnitt.
DKV:s design gör turtagning problematiskt eftersom det inte går att etablera ögonkontakt mellan samtalsdeltagare (Bailenson, 2021). I flerpartssamtal leder detta till problematik när turen ska fördelas till en samtalsdeltagare som ska ta vid och tala härnäst (Jokinen et al., 2013;
Vertegaal et al., 2003). Kommunikation via DKV blir därför ansträngande för användare som inte kan nyttja samma signaler för turtagning som öga-mot-öga vilket resulterar i svårlösta pauser och överlappande tal (Bailenson, 2021; Nadler, 2020; Seuren et al., 2021; Wiederhold, 2020). För att utöka kunskapen om hur DKV kan designas på andra vis för att hjälpa användare i flerpartssamtal att förstå turtagning och därigenom förbättra deras upplevelser av kommunikationen ställs frågeställningen:
Hur kan digitala konferensverktyg designas för att stödja turtagning i flerpartssamtal?
1.1 Syfte
Studiens syfte är att undersöka hur olika designförslag vid design av digitala konferensverktyg kan användas för att förbättra användares upplevelser av turtagning vid samtal mellan flera parter via digitala konferensverktyg. Den syftar även till att utforska hur upplevelsen av samtalet blir om verktyget designas annorlunda. Slutligen syftar studien även till att undersöka om det kan finnas några skillnader mellan turtagning via DKV och turtagning öga-mot-öga.
2 Relaterad litteratur
I detta avsnitt presenteras resultatet av litteraturstudien och ingående sådant som anses vara av relevans för att besvara studiens frågeställning. Det som beskrivs är Digitala konferensverktyg, Turtagning, Turtagning i flerpartssamtal, Turtagning i digitala konferensverktyg och slutligen en sammanställning med identifierade designutmaningar.
2.1 Digitala konferensverktyg (DKV)
Digitala konferensverktyg är verktyg som ger möjlighet att föra synkrona samtal online (Nadler, 2020; Seuren et al., 2021). Med synkron kommunikation avses kommunikation som sker i realtid där svar förväntas följa direkt efter föregående yttrandes avslut (Nadler, 2020).
Verktygen använder sig av ljud och video vilket gör att deltagarna i samtalen både kan se och höra varandra. På grund av dessa egenskaper förväntas kommunikationen kunna ske på samma vis som kommunikation då människor befinner sig i samma fysiska rum öga-mot-öga (Nadler, 2020; Seuren et al., 2021). Men kommunikationen blir inte likadan via digitala konferensverktyg och dynamiken mellan de som deltar i samtalen blir annorlunda (Bailenson, 2021; Nadler, 2020; Seuren et al., 2021; Yamamoto et al., 2012).
DKV används på olika typer av skärmar och enheter men vanligen sitter användaren positionerad med ansiktet mot den skärm som visar DKV:s gränssnitt och har kameran placerad i ovankant av samma skärm (Bailenson, 2021). Gränssnittet för många DKV under videosamtal, exempelvis Zoom och Microsoft teams, består till största delen av en rutnätsvy av den eller de som deltar i samtalet. För samtal med två deltagare medför detta en positionering där de sitter med varandras ansikten riktade rakt emot sig på ett betydligt närmare avstånd än de skulle ha haft om de befann sig fysiskt öga-mot-öga, något som kan upplevas hotfullt i vissa sammanhang (Bailenson, 2021). När fler deltagare deltar i samtalen är ett rutnät bestående av alla andra samtalsdeltagare vanligt, allihop på samma vis med ansiktet och blicken riktad mot kameran och positionerade onaturligt nära den som tittar på skärmen (Bailenson, 2021). Detta gör att användaren upplever det som att alla andra deltagare i samtalet tittar på hen under hela samtalet (Bailenson, 2021).
När ansiktet är placerat i fokus i den avsedda rutan får inte så mycket av kroppen plats vilket leder till att mycket av de fysiska icke-verbala signalerna som förmedlas av hur deltagarna rör sig går förlorade (Bailenson, 2021; Nadler, 2020). Eftersom de icke-verbala signalerna är en viktig del av vår kommunikation (Bailenson, 2021; Holler et al., 2018) har det lett till att flera DKV är designade med kompletterande chatt och funktioner såsom handuppräckning och visuellt stöd för att påvisa vem som är nuvarande talare för att underlätta och förtydliga de icke- verbala signalerna. Deltagare i samtal via DKV uppmanas även till att medvetet förändra sitt beteende i kommunikationen för att överbrygga tillkortakommanden i verktygen genom att överdriva och förtydliga icke-verbala signaler (Nadler, 2020). Samtalsdeltagare flyttar ofta sin blick från skärmen upp till kameran i försök att skapa ögonkontakt (Sellen, 1995; Wiederhold, 2020) och placerar sig längre från skärmen för att tydliggöra icke-verbala signaler (Bailenson, 2020)
Eftersom kommunikationen påverkas och deltagarna tvingas anpassa sin kommunikation via DKV upplevs verktygen ansträngande för användarna (Bailenson, 2021; Nadler, 2020).
Samtidigt är uppfattningen om verktygen att de ger en likvärdig kommunikation som i fysiska rum öga-mot-öga vilket gör att dess användning ökar snabbt (Nadler, 2020). För att bibehålla kommunikationen behöver dess komplexitet tas i beaktning för att minska risken att vi blir negativt påverkade av att dess förmedling via DKV inte problematiseras (Nadler, 2020).
2.2 Turtagning
Teorin om turtagning i den mänskliga kommunikationen säger att turtagning är en grundläggande form av organisering som innebär att en person talar i taget och sedan går turen över till nästa talare (Sacks et al., 1974). Systemet för turtagning är universellt och kan appliceras på all kommunikation mellan människor och den sker intuitivt utan att vi tänker på det (Stivers et al., 2009). Vid kommunikation är vår uppmärksamhet begränsad och vi klarar därför endast av att lyssna på en person i taget (Vertegaal et al., 2006) vilket gör turtagningen viktig för att vi ska förstå varandra och kunna bygga kommunikativa samtal där mer än en person kommer till tals. Mellan två efterföljande talare skriver Sacks et al. (1974) att det normativa är ingen paus och ingen överlappning utan att nästa talare inleder sitt yttrande direkt efter att tidigare yttrande avslutats. Men de skriver också att små pauser och överlappningar förekommer (Sacks et al., 1974). Enligt Sacks et al. (1974) innebär systemet i sig en strävan efter att minimera överlappande tal och att ha så korta pauser som möjligt innan nästa talare tar vid. Andra studier visar dock på att både längre pauser och mer överlappande tal är vanligare än ingen paus och ingen överlappning (Heldner & Edlund, 2010). Walker och Trimboli (1982) skriver istället att det vanliga är ingen märkbar paus och ingen märkbar överlappning. Den genomsnittliga turtagningen sker med en paus på 200ms (Heldner & Edlund, 2010; Holler et al., 2018; Schegloff, 2000; Walker & Trimboli, 1982) vilket med andra ord betyder en liten omärkbar paus mellan talarna.
Sacks et al. (1974) beskriver att en tur inom talet är uppbyggd av små lingvistiska enheter med igenkännbara strukturer vilket gör att nästa talare kan förutse när turen kommer att avslutas och redan innan nuvarande talare tystnat ha planerat sitt svar vilket gör att det kan levereras inom tidsramen för turtagningssystemet (Holler et al., 2018; Holler & Kendrick, 2015; Sacks et al., 1974). Turtagning bygger enligt denna teori på prediktion (Heldner & Edlund, 2010). En annan teori beskriver att turtagning baseras på att nästkommande talare producerar sitt yttrande som en reaktion på att föregående talare avslutar sitt (Duncan, 1972). Det som väcker reaktionen är olika icke-verbala signaler som signalerar att turen snart kommer att vara öppen för nästa talare att ta vid (Duncan, 1972; Heldner & Edlund, 2010). Heldner och Edlund (2010) skriver att teorierna inte behöver vara motsägande utan snarare att de samverkar och används på olika sätt i olika situationer, i vissa situationer kan turtagningen ske på reaktion och i andra med hjälp av prediktion.
2.2.1 Icke-verbala signaler
Uppemot 70% av den mänskliga kommunikationen består av icke-verbala signaler som kompletterar det verbala talet (Holler & Kendrick, 2015). De icke-verbala signalerna spelar en stor roll både för prediktion, reaktion och bestämmandet av vem som ska ta vid turen som nästa talare (Duncan, 1972; Heldner & Edlund, 2010; Holler et al., 2018; Holler & Kendrick, 2015).
Forskning har visat att huvudrörelser (Ishii et al., 2017, 2015b; Jokinen et al., 2013, 2010), andning (Ishii et al., 2015a, 2014; Wlodarczak & Heldner, 2020), handgester (Holler et al., 2018; Mondada, 2007; Park & Duey, 2020) och ögonkontakt (Holler & Kendrick, 2015; Ishii et al., 2015a; Jokinen et al., 2013, 2010; Weiss, 2018) spelar stor roll för turtagning.
Huvudrörelser används dels för att genom nickningar möta en person som lämnar över turen (Ishii et al., 2017, 2015b) och även genom vridningar rikta uppmärksamhet mot olika samtalsdeltagare (Jokinen et al., 2013, 2010). Inandning signalerar att någon är på väg att inleda ett yttrande och på så vis ta turen (Ishii et al., 2014, 2015a) medan handrörelser kan användas för att efterfråga turen från nuvarande talare (Mondada, 2007) eller för att förhandla vem som ska fortsätta tala i situationer när två försöker ta ordet samtidigt (Park & Duey, 2020).
2.2.2 Ögonkontakt
Ögonkontakt har i flera separata studier påvisats vara av betydande roll för turtagning (Argyle
& Cook, 1976; Holler & Kendrick, 2015; Ishii et al., 2015a; Jokinen et al., 2013, 2010;
Vertegaal et al., 2003, 2006; Weiss, 2018). Ögonkontakt är en icke-verbal signal som spelar en stor roll när vi samtalar med varandra eftersom ögonkontakten används både för att skicka tysta meddelanden, att visa på, ilska och samförstånd med varandra samt att organisera och synkronisera samtal (Argyle & Cook, 1976). Argyle & Cook (1976) och Vertegaal et al. (2006) skriver att ögonkontakt mellan personer med 80 procents säkerhet visar om en person talar eller lyssnar och att det är den mest tillförlitliga signalen för att se att en talare har någons uppmärksamhet. Ögonkontakt är även kopplad till sekvenser i samtal och genom att exempelvis utbyta eller avbryta ögonkontakt signalerar en talare att en sekvens är över (Weiss, 2018).
Ögonkontakt används på så vis för att förhandla om vems tur det är att tala utan att det blir avbrott i den talade interaktionen (Vertegaal et al., 2006) och är därför viktig för turtagning eftersom den ömsesidiga ögonkontakten gör att turtagningen sker utan fördröjning (Weiss, 2018).
2.2.3 Turfördelning
Inom turtagning finns mönster för turfördelning (eng: turn allocation) som handlar om hur det på olika sätt bestäms vem som blir nästa talare (Sacks et al., 1974). Turfördelningsmönstren är viktiga eftersom de bestämmer ordningen som talare kommer att ta turen (Sacks et al., 1974).
Vanligen utses nästa talare av att nuvarande talare avslutar sin tur med ett yttrande som består av två delar (Sacks et al., 1974). Den första delen handlar om det som sägs, vilket kan vara uppenbara frågor, hälsningsfraser, eller andra indikeringar på att svar är önskat och den andra delen är adresseringen av den som nuvarande talare vill ska ta över turen och det kan göras genom användning av namn, “du”, icke-verbala signaler eller ögonkontakt (Sacks et al., 1974;
Weiss, 2018). I andra fall utser nästa talare sig själv genom att börja tala då nuvarande talare avslutat sitt yttrande eller genom att hoppa in och påpeka exempelvis att de inte förstått något (Sacks et al., 1974). Den som utser sig själv kan tyda att turen är öppen genom att nuvarande talare tittar upp i slutet av sitt yttrande för att se om de som lyssnar hänger med och om någon av åhörarna vill ta över (Kendon, 1967). När flera samtalsdeltagare i flerpartssamtal vänder sin blick mot en annan samtalsdeltagare fördelas turen till denne som utser sig själv till talare när uppmärksamhet riktas mot hen (Holler & Kendrick, 2015; Jokinen et al., 2013; Kendon, 1967).
Andra turfördelningsmönster visar på hur samtalsdeltagare kan neka att ta turen. Talare som utsetts till nästa talare kan utan att ta turen passa den vidare till en annan talare som turen då fördelas till (Jokinen et al., 2013, 2010; Weiss, 2018). Det sker genom att den som först utsetts till nästa talare flyttar sin blick mot någon annan som den utsedde talaren vill ska ta ordet och skapar ögonkontakt med denne (Weiss, 2018). I andra fall kan talare som utsetts till nästa talare neka turen helt genom att avvika med blicken och titta ned vilket öppnar upp för andra samtalsdeltagare att utse sig själva till nästa talare (Holler & Kendrick, 2015; Weiss, 2018).
Fyra av dessa turfördelningsmönster använder blickar och ögonkontakt för att bestämma vem som blir nästa talare och tar vid turen:
1. Nästa talare utses av att nuvarande talare skapar ögonkontakt med denne.
2. Nästa talare utser sig själv till talare om andra samtalsdeltagare vänder sin blick mot hen.
3. Nästa talare kan flytta vidare turen och utse en ny nästa talare genom att skapa ögonkontakt med en annan samtalsdeltagare.
4. Nästa talare utser sig själv till talare om andra samtalsdeltagare avviker ögonkontakt och vänder sin blick nedåt.
2.2.4 Pauser, överlappning och reparation
När två personer talar samtidigt sker det en överlappning i samtalet (Schegloff, 2000).
Överlappning av tal kan uppstå av flera olika anledningar, exempelvis att en person börjar tala innan tidigare talare har avslutat sitt yttrande eller att två samtalsdeltagare tar ordet samtidigt i pausen som sker när tidigare talare är klar (Lerner, 1996; Sacks et al., 1974; Schegloff, 2000).
När det inte finns några längre pauser i samtalet fungerar turtagning smidigt utan överlapp, medan det vid längre pauser ges tillfälle för överlappning (Heldner & Edlund, 2010). Heldner och Edlund (2010) har i en studie undersökt hur pauser påverkar vår kommunikation och kommit fram till att det sker mer överlappning när pauserna är längre än den naturliga tiden för turtagning. Pauser som uppstår mitt i ett yttrande kan lätt misstolkas som att yttrandet är färdigt och näste talare tar turen vilket skapar överlappning (Wlodarczak & Heldner, 2020). Wlodarzak och Heldner (2020) skriver att det finns svårigheter i att skilja på en paus som sker när en talare pausar för att andas och en paus som sker när yttrandet är färdigt och kan därför orsaka överlappning.
Schegloff (2000) skriver att när överlappning sker kan det snabbt åtgärdas genom att en person slutar tala och den andre fortsätter men att det krävs att det skapas en organisering kring hur överlappande tal ska bemötas och hanteras. Avbrytningar som resulterar i överlappande tal är ett exempel på en typ av situation och de brukar repareras genom ursäkter och att en part slutar att prata och låter den andra prata vidare (Sacks et al., 1974). För att bestämma vem som ska sluta och vem som ska tala vidare har en studie visat att vi använder icke-verbala signaler som handgester och ögonkontakt (Park & Duey, 2020). Detta utgör ett femte mönster för turfördelning som använder ögonkontakt.
5. Nästa talare bestäms genom ögonkontakt mellan samtalsdeltagare som överlappat.
2.3 Turtagning i flerpartssamtal
I dialoger sker turtagningen naturligt mellan två personer som turas om att tala medan det i flerpartssamtal inte är förutbestämt hur turtagningen ska gå till (Vertegaal et al., 2003). I flerpartssamtal med tre eller fler samtalsdeltagare på en gemensam plats är alla deltagare inte delaktiga i själva interaktionen utan kan delas in i nuvarande talare samt aktiva och passiva lyssnare (Jokinen et al., 2013). Aktiva lyssnare är delaktiga och visar genom ögonkontakt med nuvarande talare att de är beredda på att utses till näste talare (Jokinen et al., 2013). Passiva lyssnare är inte inkluderade i interaktionen men följer talarna och flyttar sin blick till nästa talare redan innan hen har inlett sin tur (Holler & Kendrick, 2015; Jokinen et al., 2013; Weiss, 2018).
Sellen (1995) skriver att mer än hälften av turtagningen i möten med fyra personer som befinner sig på samma plats sker med överlappning. För att turtagningen ska fungera smidigt utan överlappning i flerpartssamtal behöver deltagarna kunna förutse när nuvarande talare ska avsluta sitt yttrande och vem som utsetts till näste talare (Ishii et al., 2017). Icke-verbala signaler används på olika vis som stöd för att samtalsdeltagare i flerpartssamtal ska kunna förutsäga när turtagningen kommer att ske. Jokinen et al. (2013) skriver att huvudrörelser tillsammans med ögonkontakt är viktigt för turtagning i flerpartsmöten där nästa talare blir utvald att tala genom ögonkontakt. Den utsedde talaren bekräftar att den är redo att ta turen genom att möta nuvarande talares blick och nicka eller lämna vidare genom att vända huvudet mot nästa talare för att lämna ordet vidare (Jokinen et al., 2013). Vertegaal et al. (2006) skriver att den enda icke-verbala signal som fungerar för turtagning i flerpartssamtal är ögonkontakt. Holler och Kendrick (2015) skriver att ögonkontakt fungerar som signal för turtagning i flerpartsmöten genom att nuvarande talare tittar på nästa talare som förväntas fortsätta när denne är klar och att personen som är redo att ta över bekräftar det med sin blick.
2.4 Turtagning i digitala konferensverktyg
För turtagning i DKV är det viktigt att kunna påvisa riktning av uppmärksamhet eftersom det är på detta vis turer lämnas över mellan talare (Bailenson, 2021; Vertegaal et al., 2003, 2006).
I DKV är samtalsdeltagares blickar riktade mot skärmen och det går inte att avgöra vem de tittar på (Bailenson, 2021). Därför går det inte att avgöra vem nuvarande talare tittar på i syfte att utse nästa talare (Yamamoto et al., 2012). Nuvarande talare adresserar därför ofta nästa talare med namn för att lämna över turen eftersom hen inte kan etablera ögonkontakt (Vertegaal et al., 2003). Trots att DKV inrymmer både ljud och bild finns inte tillräckligt med stöd för ögonkontakt (Vertegaal et al., 2003). Yamamoto et al. (2012) skriver att i flerpartssamtal i DKV med tre eller fler samtalsdeltagare så försämras turtagningen eftersom smidig turtagning är beroende av ögonkontakt. En person kan tro sig skapa ögonkontakt genom att titta in i kameran, medan andra samtalsdeltagare inte uppfattar det som att den tittar på en speciell person (Bailenson, 2021; Sellen, 1995). I andra situationer kan personer flyktigt titta in i kameran under samtalet och andra samtalsdeltagare misstar det som ögonkontakt och därför som en signal för att ta över yttrandet (Sellen, 1995).
En annan förutsättning för användning av digitala konferensverktyg är en stadig internetuppkoppling och finns inte detta uppstår fördröjningar i kommunikationen som ofta leder till störningar såsom att tystnad uppstår eller att deltagare i samtalen talar i mun på varandra (Seuren et al., 2021; Wiederhold, 2020). Tystnader som uppstår är svåra att tyda och kan bero på svag internetuppkoppling som leder till förseningar, pauser inom en talares yttranden eller på att ingen tar vid turen (Seuren et al., 2021). När de otydbara pauserna uppstår måste samtalet repareras genom att någon gör ett yttrande och på så vis tar vid turen (Seuren et al., 2021). När någon utser sig själv till talare syns detta på dennes icke-verbala signaler (Ishii et al., 2014), men eftersom DKV:s rutnätsvy gör att endast samtalsdeltagares ansikten visas i rutorna är icke-verbala signaler svårtydda (Bailenson, 2021). Detta gör att flera samtalsdeltagare kan utse sig själva samtidigt och skapa ett överlappande tal som i sin tur kräver ytterligare reparation (Sacks et al., 1974; Schegloff, 2000; Seuren et al., 2021). Bristen på möjlighet att rikta uppmärksamhet och blickar direkt till en annan användare i DKV gör reparationen svår och det blir en källa till frustration och ansträngning hos användarna (Bailenson, 2021; Seuren et al., 2021).
Idrus et al. (2010) studerade olika former av uppmärksamhet i bland annat DKV och kom fram till att turtagning inte stöds i ljud- och videoformatet som finns i DKV. Anledningen är att det inte finns någon specifik signal som indikerar turtagning utan att det handlar om ett samspel mellan samtalsdeltagarna (Idrus et al., 2010). Ett sätt att visualisera turtagning är med användning av visuella 2D element (Idrus et al., 2010; Vertegaal et al., 2006). Visuella element kan användas för att påvisa vilken person en samtalsdeltagare riktar sin uppmärksamhet mot (Vertegaal et al., 2006). Exempelvis hade en hoppande animation mellan bilder som representerar olika samtalsdeltagare kunnat indikera vem som har turen och hur den rör sig mellan deltagarna (Idrus et al., 2010). En sådan animation bör vara av enkel form för att i sin tur inte dra till sig för mycket uppmärksamhet och avleda från det som sägs i samtalet (Idrus et al., 2010). Ett annat sätt att förbättra riktning av uppmärksamhet i DKV är att tydliggöra vilka olika roller samtalsdeltagare har (Idrus et al., 2010). Även detta kan göras genom att addera visuella element som kopplas till olika personer (Idrus 2010; Vertegaal, 2006).
I flera olika studier har det gjorts försök att skapa ögonkontakt för att kunna ge stöd för turtagning i DKV. Vertegaal et al. (2003) skapade ett system som byggde på att varje användare skulle ha flera kameror som innehöll ögonscanner för att följa vem de tittar på för att realisera
ögonkontakt mellan samtalsdeltagare. Både blick och huvudrörelse när en person vänder sig mot en annan visualiseras i samtalet genom att bilder på deltagare vinklas mot varandra när de samtalar (Vertegaal et al., 2003). Studien visade att vinkling av deltagarrutorna inte försämrade ögonkontakten och att de vinklade deltagarrutorna inte upplevdes som distraherande (Vertegaal et al., 2003). Yamamoto et al. (2012) använde i sin studie ett program som med hjälp av en integrerad kamera i enheten läser av samtalsdeltagarnas huvud- och ögonrörelser för att tyda vem på skärmen de tittade på och på så vis kunna vinkla deltagarrutan mot den de tittade på.
Yamamoto et al. (2012) kom fram till att turtagning i DKV går smidigare och sker mer naturligt när deltagarrutorna vinklas mot varandra under samtalet.
2.5 Sammanställning av litteraturstudie
Tidigare forskning visar att icke-verbala signaler och framför allt ögonkontakt spelar en betydande roll för att turtagning ska fungera utan märkbara pauser och överlappningar (Holler et al., 2018; Holler & Kendrick, 2015; Jokinen et al., 2013, 2010; Weiss, 2018; Wlodarczak &
Heldner, 2020). En viktig del av turtagning i flerpartssamtal är turfördelningen som bestämmer vem som ska ta vid turen härnäst (Sacks et al., 1974; Weiss, 2018). I flerpartssamtal skriver Vertegaal et al. (2006) att ögonkontakt är den enda icke-verbala signal som fungerar för att fördela turen mellan samtalsdeltagare. DKV har inget stöd för ögonkontakt och det leder till svårigheter att rikta uppmärksamhet mot en specifik deltagare i samtal och på så vis lämna över turen till denne (Bailenson, 2021; Vertegaal et al., 2006; Yamamoto et al., 2012). Detta leder till överlappningar i samtal via DKV som är svåra att reparera utan att nyttja ögonkontakt (Park
& Duey, 2020; Seuren et al., 2021).
Forskning har visat på att det finns olika mönster för hur turen fördelas inom naturlig turtagning.
Dessa turfördelningsmönster bygger på att den person som utses till nästa talare får turen fördelad till sig genom ögonkontakt eller att en talare utser sig själv till nästa talare på grund av andra samtalsdeltagares blickar (Weiss, 2018). I litteraturstudien har fem mönster för turfördelning med hjälp av blickar, ögonkontakt och riktande av uppmärksamhet identifierats.
Eftersom dagens DKV inte har stöd för ögonkontakt och riktande av uppmärksamhet saknar verktygen stöd för att fördela turen enligt turfördelningsmönstren. Då turfördelningsmönstren ger en turtagning som uppfattas intuitivt kan turtagning i DKV stödjas genom att designa en möjlighet att fördela turen enligt turfördelningsmönstren. Av den anledningen används turfördelningsmönstren som designutmaningar i denna studie. Turfördelningsmönster (sida 5
& 6) presenteras nedan som studiens designutmaningar.
Tabell 1. Sammanställning av de mönster för turfördelning som utgör studiens designutmaningar
Designutmaning Referens
1 Nästa talare utses av att nuvarande talare skapar ögonkontakt med denne
(Holler & Kendrick, 2015; Ishii et al., 2015a; Kendon, 1967;
Weiss, 2018) 2 Nästa talare utser sig själv till talare om andra samtalsdeltagare
vänder sin blick mot hen
(Holler & Kendrick, 2015;
Jokinen et al., 2013; Kendon, 1967)
3 Nästa talare kan flytta vidare turen och utse en ny nästa talare
genom att skapa ögonkontakt med en annan samtalsdeltagare (Jokinen et al., 2013; Weiss, 2018)
4 Nästa talare utser sig själv till talare om andra samtalsdeltagare
avviker ögonkontakt och vänder sin blick nedåt (Weiss, 2018) 5 Nästa talare bestäms genom ögonkontakt mellan
samtalsdeltagare som överlappat (Park & Duey, 2020)
För att stödja turtagning där turen fördelas enligt turfördelningsmönstren formas till studien tre designförslag med grund i litteraturen. Designförslagen syftar till att tydliggöra var
samtalsdeltagare riktar sin blick, uppmärksamhet och vem de har ögonkontakt med. Idrus et al.
(2010) skriver att olika roller i samtal kan tydliggöras genom visuella element kopplade till samtalsdeltagare. Nästa talare är en viktig roll eftersom lyssnare flyttar sin uppmärksamhet till nästa talare innan denne börjar prata (Holler & Kendrick, 2015). Med grund i detta formas designförslaget Ram – designa en ram som visar nästa talare. Vertegaal et al. (2003) och Yamamoto et al. (2012) skriver att vinklingar av deltagarrutor kan användas för att visa var samtalsdeltagare riktar sina blickar och vilka som har ögonkontakt för att på så vis kunna stödja användares turtagning. Utifrån detta formas designförslaget Vinkel - designa ett gränssnitt med vinklade deltagarrutor som visar vem samtalsdeltagare tittar på. Idrus et al. (2010) och Vertegaal et al. (2006) skriver även att en animation som hoppar mellan samtalsdeltagare kan stödja turtagning och utifrån detta formas designförslaget Boll - designa en animation som hoppar mellan samtalsdeltagare.
Designförslagen presenteras mer ingående i kapitel 4 med resonemang som stödjer hur de formats och förklaringar till hur de kan stödja turtagning i flerpartssamtal via DKV.
3 Metod
I detta avsnitt presenteras och motiveras studiens tillvägagångssätt och de metoder som använts för att besvara studiens frågeställning. Metodansats, litteraturstudie och utvärdering beskrivs samt hur datainsamlingen genomförts, det urval som gjorts och hur den insamlade empirin har analyserats. Slutligen diskuteras studiens etiska förhållningssätt och metodvalen.
3.1 Metodansats
För att besvara forskningsfrågan “Hur kan digitala konferensverktyg designas för att stödja turtagning i flerpartssamtal?” tillämpades en designorienterad forskningsansats med kvalitativ strategi. Detta för att problemet med turtagning i DKV som de är designade idag är att det inte går att förstå vem turen fördelas till då det inte går att rikta uppmärksamhet mot specifika samtalsdeltagare eller att skapa ögonkontakt (Bailenson, 2021). I naturlig turtagning finns turfördelningsmönster där turen fördelas med hjälp av ögonkontakt (Weiss, 2018) och det finns ännu inga DKV som är designade med stöd för ögonkontakt (Bailenson, 2021) och därigenom inte heller för turtagning. Därför har en designorienterad forskningsansats använts i denna studie eftersom en sådan används för att kunna undersöka och skapa kunskap om sådant som ännu inte finns (Hevner et al., 2004). Detta görs genom att forma innovativa lösningar och utvärdera dessa för att utforska sätt som komplexa problem kan lösas (Hevner et al., 2004).
Turtagning har i tidigare forskning undersökts med kvantitativa metoder där tiden mellan yttranden mätts och kopplats samman med att tiden förkortas när turtagningen stöds av icke- verbala signaler (Duncan, 1972; Heldner & Edlund, 2010; Weiss, 2018). Men eftersom kunskap om hur turtagning kan stöttas i DKV är bristande har istället en kvalitativ strategi använts för att en sådan kan ge rika och fylliga data om hur och varför något fungerar. Den kvalitativa strategin används för att undersöka användares upplevelser samt hur och varför något upplevs som det gör (Bryman, 2018). Därför har testpersonernas upplevelse av hur designförslagen hjälpte dem att förstå när turen fördelades till dem och att det då var deras tur att tala varit central under utvärderingen. Det utvärderades även hur testpersonerna upplevde turtagningen och samtalet via DKV. Förståelsen för turtagningen fokuserades på i utvärderingen eftersom användare inte förstår när turen fördelas till dem när verktygen är designade som de är idag samtidigt som Stivers et al. (2009) skriver att den intuitiva förståelsen av turfördelningen är viktig för en smidig turtagning.
Studien har bestått av de tre momenten litteraturstudie, prototyputveckling och utvärdering.
Litteraturstudien genomfördes för att skapa en kunskapsbas om DKV och turtagning. I litteraturstudien identifierades fem turfördelningsmönster som sker i flerpartssamtal vilka utgör studiens designutmaningar då de är grundläggande för att turtagning ska fungera smidigt (se tabell 1). Litteraturstudien låg även till grund för formandet av tre designförslag gällande hur turtagning kan designas i DKV (se tabell 4). Designförslagen togs fram i syfte att stödja användares turtagning i DKV genom att förstärka riktande av blickar, uppmärksamhet och ögonkontakt. Prototyper skapades där designförslagen implementerades i syfte att stödja användare i de turfördelningsmönster som utgör designutmaningar i studien. Dessa användes sedan för att utvärdera designförslagen tillsammans med testpersoner för att skapa kunskap om hur designförslagen stöttade turtagning i samtal där turen fördelades enligt turfördelningsmönstren. Under utvärderingen låg fokus på hur testpersonerna upplevde turtagningen i samtalet och om de förstod när turen fördelats till dem.
3.2 Litteraturstudie
För att skapa en översiktlig grund inom ämnena turtagning, digitala konferensverktyg och aktuell forskning inom områdena genomfördes en litteraturstudie i flera steg. Initialt utfördes
en bred första sökning i Scopus, Compendex, ABI/GLOBAL Inform, ACM och IEEE för att skapa en överblick av forskningsområdet och identifiera centrala begrepp och teorier som är kopplade till turtagning och DKV. Webster och Watson (2002) skriver att en systematisk litteraturstudie ska genomföras för att säkerställa att större delen av ett kunskapsområde genomsöks och att den anses vara mättad när ingen ny kunskap längre tillförs. Det behöver även göras en förfining av sökningen då det leder till en mer precis sökstrategi för att hitta relevant litteratur (Boell & Cecez-Kecmanovic, 2014). Nyckelorden: Turntaking, multiparty och “computer mediated communication” som identifierats vid den första bredare sökningen användes för att säkerställa att den avsmalnande sökningen skulle bidra till tillräcklig kunskap i ämnena. Utöver den avsmalnande sökningen gjordes även kedjesökningar i de artiklar som valts ut. Webster och Watson (2002) skriver att forskning inom informationssystem är multidisciplinär och därför behöver sökningar i citeringar göras för att både förstå ämnet och skapa teorier kring det. Bakåtsökningar genomfördes i de artiklar som var relevanta för att besvara studiens forskningsfråga och som innehöll minst ett av sökorden. Bakåtsökningarna resulterade i artiklar, konferensbidrag och böcker om tidiga och högt citerade turtagningsteorier. Framåtsökningar genomfördes även genom att använda citeringsindex i databaserna för att hitta aktuell forskning och senare litteratur inom turtagning kopplat till DKV. För att säkerställa relevans och trovärdighet i artiklarna har endast vetenskapligt granskade artiklar och konferensbidrag använts. Under studiens gång har nya sökningar gjorts kontinuerligt för att inte missa nya publikationer.
Tabell 2. Antalet sökord i litteraturstudien. Siffror inom () hänvisar till artiklar som funnits genom kedjesökningar.
Sökord Antal använda artiklar
Turn taking 3 (3)
Computer mediated communication (CMC) 1 (1)
Turn taking + Multiparty 9 (2)
Turn taking + CMC 2
Turn taking + Multiparty + CMC 2 (1)
3.3 Prototyputveckling
Studien fokuserar på att utöka kunskap om turtagning och att undersöka om designförslagen stödjer de turfördelningsmönster som utgör studiens designutmaningar. Av den anledningen har de sekvenser där turen fördelas och turtagningen sker filtrerats ut i prototyperna. Prototyper är ett användbart verktyg för att testa en liten del av en helhet genom att filtrera ut de delar som är av intresse för designern att testa (Lim et al., 2008). Prototyperna har bestått av sju olika videoinspelningar av turtagningssekvenser i vilka designförslagen implementerats. De olika designförslagen har implementerats enskilt eller kombinerats i de olika prototyperna för att ge möjlighet att utvärdera om de enskilt stöttar turtagning eller om stöttningen blir bättre när de kombineras. Sekvenserna som skapats är grundade i de designutmaningar som identifierades i litteraturstudien genom att turen fördelas enligt de olika turfördelningsmönstren (se tabell 1).
Prototyputvecklingen inleddes med att planera hur sekvenserna skulle formas för att adressera designutmaningarna. En skriptad struktur skrevs där turordningen mellan samtalsdeltagarna var förutbestämd och samtalsämnet randomiserades med hjälp av ett slumpprogram. Skådespelarna fick instruktioner om var de skulle titta (in i kameran eller ner etc.), hur de skulle adressera varandra (namn, du eller ni), hur de skulle lämna över turen till varandra och till testpersonen och när de skulle invänta svar från testpersonen (se bilaga 1). Vid utvärdering av informella samtal går det inte att skriva manus för samtalet då detta leder till att det inte upplevs vara spontant och informellt (Holler & Kendrick, 2015). Eftersom studien ämnade utvärdera den typen av samtal skrevs inga fullständiga manus utan aktörerna vid inspelningen använde sig av
slumpade frågor från internet som de sedan besvarade och förhöll sig till den förutbestämda strukturen. Aktörerna kände även varandra sedan innan för att nå ett mer avslappnat och informellt samtal.
För att skapa en prototyp av filmsekvenserna där designförslagen implementeras användes Adobe After Effects. Verktyget är ett videoredigeringsprogram där animationer kan skapas längs tre dimensioner vilket lät oss manipulera videomaterialet och implementera designförslagen. Vi valde att implementera designförslagen (se kapitel 4) på olika vis i olika prototyper för att förtydliga turtagningen (se tabell 6). Eftersom utvärderingen gjordes på distans via Zoom användes inget gränssnitt som utgångspunkt såsom deltagarlista och knappar för interaktioner, då verktyget som nyttjades i utvärderingen redan hade sådana och detta sålunda inte krävdes för att skapa ett realistiskt testscenario. Färgen som använts för designförslagen är desamma som Zoom och Microsoft teams använder för att indikera vem som är nuvarande talare.
3.4 Utvärdering 3.4.1 Datainsamling
För att samla in data om hur designförslagen kan stödja turtagning har de utvärderats tillsammans med testpersoner. Detta gjordes genom att deras interaktioner med prototyperna studerades och deras förståelse av hur designförslagen hjälpte dem att förstå när det var deras tur att tala samt deras upplevelse av turtagningen diskuterades. Eftersom studien genomförts med en kvalitativ strategi med fokus på hur och varför designförslagen kan stödja användares förståelse och upplevelser av turtagning var prototypernas huvudsakliga syfte att främja en reflektion hos testpersonen angående designförslagen. Utvärderingarna skedde på distans genom videosamtal i Zoom och spelades in med ljud och bild för att sedan transkriberas.
Inledningsvis under utvärderingen fick testpersonerna titta på de sju prototyperna en i sänder och ombads att hoppa in i samtalet när de upplevde att det var deras tur att tala. För att minska risken att alla testpersonerna skulle påverkas likadant av det de successivt lärt sig av de olika prototyperna utvärderades de i olika ordning. Efter att testpersonerna interagerat med varje prototyp ställdes efterföljande frågor kopplat till varför de yttrade sig när de gjorde, hur deras upplevelse var av turtagningen och hur de upplevde de designförslag som var implementerade.
Prototyptestet kompletterades med en genomgång av designförslagen i prototyperna tillsammans med testpersonerna för att undersöka hur deras förståelse var av de olika designförslagen. Slutligen genomfördes en semistrukturerad intervju som inleddes med allmänna frågor om testpersonernas upplevelse och förståelse av turtagningen. Bryman (2018) skriver att semistrukturerade intervjuer ska vara flexibla och tonvikten ska ligga på hur respondenten uppfattar och tolkar händelser. Frågorna som ställdes efter att testpersonerna interagerat med prototypen berörde hur de upplevde turtagningen kopplat till överlappning, press och att följa med i samtalet som knyter an till tidigare forskning om DKV och turtagning (se bilaga 2).
3.4.2 Urval
Till studien användes ett målstyrt urval för att få tillgång till testpersoner. Bryman (2018) skriver att ett målstyrt urval kan användas för att strategiskt välja ut testpersoner så att de som deltar i studien bidrar till att besvara forskningsfrågan. De kriterier som använts för att rekrytera deltagare till studien är att de skulle vara över 18 år och ha vana av att använda DKV för flerpartssamtal. Eftersom användandet av DKV har ökat i alla åldrar under pandemin Covid-19 rekryterades personer i varierande åldrar som regelbundet har använt DKV i flerpartssamtal i samband med studier, informella möten eller arbetsmöten under det senaste året och som därför är väl bekanta med verktygen. Utvärderingarna har skett på distans genom Zoom och därför har
testpersoner från olika platser i Sverige kunnat rekryteras. För studien rekryterades 10 testpersoner mellan 22 och 59 år med en lika fördelning mellan kvinnor och män. Namnen som används är fabricerade för att uppnå anonymitet.
Tabell 3. Fabricerade namn, kön, åldrar och längd på utvärderingar
Testperson Kön Ålder Intervjulängd
Carina Kvinna 52 47 minuter
Anna Kvinna 28 48 minuter
Louise Kvinna 23 51 minuter
Mats Man 58 45 minuter
Mikael Man 38 38 minuter
Christoffer Man 39 1 timma 6 minuter
Alice Kvinna 24 48 minuter
Simon Man 32 51 minuter
Jan Man 59 1 timma 11 minuter
Alva Kvinna 22 46 minuter
3.4.3 Analysmetod
Studien syftar till att besvara frågeställningen “Hur kan digitala konferensverktyg designas för att stödja turtagning i flerpartssamtal?” vilket innebär att insamlad data behöver analyseras utifrån hur testpersonerna upplevde att deras turtagning stöttades med hjälp av de framtagna designförslagen. För att få fram rika och detaljerade data som kan användas för att beskriva hur DKV kan designas användes en kvalitativ analys. Fejes & Thornberg (2019) skriver att en kvalitativ analys används för att bryta ner data till en tolkningsbar form för att sedan kunna organisera, koda och söka efter mönster som kan ställas i relation till studiens frågeställning.
Tematisering är en sådan metod som används för att identifiera mönster (Braun & Clarke, 2006). De tio utvärderingar som genomfördes spelades in med ljud och bild och transkriberades därefter. Transkribering är viktigt för att kunna få en djupare förståelse för insamlade data (Braun & Clarke, 2006). Ur det insamlade materialet skapades koder som låg nära materialet genom att de baserades på de ord som testpersonerna använde sig av. Eftersom både testpersonernas förståelse av turtagning och deras upplevelse är viktiga för att kunna designa stöd för bättre turtagning i DKV gjordes inledningsvis en sortering av vilka koder som handlade om förståelse och vilka som handlade om upplevelse. Därefter analyserades materialet på två olika vis.
Till den första delen av analysen gjordes en top-down analys som utgick från resultatet av litteraturstudien för att kunna besvara hur designförslagen stöttade användarna i de identifierade designutmaningarna. De skapade koderna sorterades först in under respektive designförslag och sen även under vilken designutmaning den hörde ihop med. På så vis har designutmaningarna, som bygger på teorier om turtagning, använts som en analytisk lins genom vilken designförslagens möjlighet att stödja användare undersökts. Då teori används som analytisk lins är inte målet att testa teorin utan att använda den för att tolka data (Fejes & Thornberg, 2019). Koderna tematiserades sedan så att lärdomar om designförslagens förmåga att stödja användares turtagning i designutmaningarna kunde nås. Exempel på teman som uppstod kopplat till designförslag Ram var “svår att förstå” och “förhindrar avbrytningar”, kopplat till designförslag Vinkel formades teman som “förstår att de lyssnar” och “inkluderande” och kopplat till designförslag Boll “lite pressande” och “förstod intuitivt”.
Till den andra delen av analysen gjordes en bottom-up analys. En del koder handlade om testpersonernas upplevelser av mer än ett designförslag eller om helhetsupplevelsen av dem och därför fokuserades denna del av analysen mer på testpersonernas helhetsupplevelse av turtagningen. Dessa koder tematiserades med grund i empirin utan styrning från
litteraturstudien för att på ett öppet sätt kunna identifiera mönster som bygger på insamlade data. Ett antal teman formades som berörde testpersonernas upplevelse av det nyskapade rörliga mötesrum som uppstod när designförslagen kombinerades. Dessa är “press”, “tydlighet och otydlighet” samt “rumskänsla”. Sammantaget resulterade analysen i ytterligare förståelse kring hur digitala konferensverktyg kan designas för att stötta turtagning i flerpartssamtal. (Se kapitel 5 för resultat).
3.4.4 Pilotutvärdering
Efter att prototypen var utvecklad genomfördes en pilotstudie med en testperson. En pilotstudie bör göras för att finjustera undersökningen för att få ett mer pålitligt resultat i studien (Bryman, 2018). Utvärderingen utfördes med en testperson som har vana av att använda DKV och som inte ingått i studien. Under pilotutvärderingen fick testpersonen titta på alla prototyperna och interagera med dem genom att yttra sig när han upplevde att det var hans tur. Hela utvärderingen spelades in och sedan genomfördes en post-walkthrough av inspelningen med testpersonen. I samband med post-walkthrough fördes en diskussion om hur testpersonen förstått att det var hans tur att yttra sig och hur han upplevde turtagningen i de olika prototyperna. En post- walkthrough gör det möjligt att samla mer information om en persons upplevelse då en utvärdering filmas och gås igenom tillsammans med testpersonen (Mourão Pereira et al., 2017).
Utvärderingen efterföljdes av en semistrukturerad intervju med frågor om testpersonens upplevelse och förståelse av turtagning via designförslagen. Pilotstudien bidrog med insikt om att det var mer informativt att ställa frågor om testpersonens upplevelse i direkt anslutning till varje prototyp för att få ett tydligare svar kopplat till testpersonens upplevelse än att genomföra en post-walkthrough. Beslutet togs att inte göra en post-walkthrough utan att istället diskutera upplevelsen och förståelsen av turtagningen i direkt anslutning till varje prototyp och att titta på de olika designförslagen tillsammans med testpersonen och föra en diskussion kring hur de stöttade deras turtagning.
3.5 Etiska överväganden
Studien har genomförts utifrån ett etiskt förhållningssätt där Vetenskapsrådets forskningsetiska principer tagits hänsyn till för att skapa tillförlitlighet i forskningens kvalitet genom att tydligt skapa transparens i studien. I studien har kontakten med testpersonerna utgått ifrån individskyddskravet som kan ses som riktlinje för forskaren för att skydda individen vid genomförande av forskningsprocesser (Vetenskapsrådet, 2017). Genom att informera testpersonerna om vad deras uppgift är i undersökningen med hjälp av ett informantbrev och att deras delaktighet är frivillig uppfylls informationskravet (Vetenskapsrådet, 2017).
Samtyckeskravet innebär att forskaren ska inhämta testpersoners godkännande (Vetenskapsrådet, 2017). Samtliga testpersoner i studien har godkänt sin medverkan och blivit informerade om och att de fram till dess att uppsatsen är publicerad har rätt att avbryta sin medverkan (se bilaga 3). Med konfidentialitetskravet menas att all data som samlas in om testpersoner som har deltagit i undersökningen skall anonymiseras så att inte utomstående ska kunna identifiera de som deltagit i studien och materialet ska även förvaras så att ingen utomstående kan få tillgång till det (Vetenskapsrådet, 2017). Då testpersonerna har spelats in med ljud och bild har det varit viktigt att förvara materialet säkert och därför har materialet samlats på en hårddisk då filmerna inte har varit möjliga att anonymisera. Nyttjandekravet betyder att information om testpersonerna som samlats in under studien bara kommer användas till studiens ändamål och inte delas för andra syften (Vetenskapsrådet, 2017). De uppgifter som samlats in och innehåller data om testpersonerna används enbart för studiens syfte.
3.6 Metoddiskussion
All forskning bör bedrivas med målsättningen att uppnå god kvalitet. Tracy (2010) skriver att ett sätt att uppnå god kvalitet inom kvalitativ forskning är att den behöver beröra ett värdigt tema (engelska: worthy topic). Detta betyder att ämnet för studien exempelvis behöver vara av relevans, intresseväckande, aktuellt eller på annat vis betydelsefullt (Tracy, 2010). DKV och turtagning är teman som anses vara aktuella för att användningen av DKV har ökat markant under pandemin Covid-19. Eftersom många använt verktygen och upplevt deras problematik väcker ämnena en igenkänning och ett intresse av att ta del av hur andra sätt att designa verktygen på kan förbättra upplevelsen. Genom att undersöka hur design kan påverka användares upplevelser av turtagning kan betydelsefull kunskap nås och användas för att människor som använder DKV ska uppleva verktygen mindre ansträngande. Ett meningsfullt kunskapsbidrag (engelska: significant contribution) är ett annat kvalitetskriterium för kvalitativ forskning (Tracy, 2010). Studien bidrar med meningsfull kunskap för praktisk tillämpning då DKV kan designas annorlunda och även med kunskap om hur turtagning via DKV skiljer sig från turtagning öga-mot-öga.
Bryman (2018) skriver att en strävan vid urval är att urvalet ska spegla den variation som finns inom forskningsområdet. Utvärderingarna har genomförts med testpersoner som har vana av att använda DKV regelbundet. Om ett slumpmässigt urval istället hade använts och utvärderingen skulle ha genomförts med testpersoner som inte använder DKV regelbundet och därför inte är vana vid verktygen finns risken att andra element i prototypen utvärderats istället för själva turtagningen. Men det hade också kunnat vara en fördel att göra utvärderingar med personer som inte har vana av att använda DKV eftersom designförslag Ram har implementerats med annan funktion än den “talar-ram” som personer är vana vid från andra verktyg och har därför visat sig vara förvirrande för de testpersoner som har medverkat i studien. Genom att göra ett annat urval hade studiens resultat kunnat bli annorlunda.
Prototypfilmerna spelades in och regisserades med ett skriptat manus och instruktioner om var skådespelarna skulle rikta sin blick vid det förbestämda tillfället för turtagning. De var inte instruerade var de skulle rikta sin blick i övrigt under inspelningen. En del av testpersonerna försökte under utvärderingarna att förstå var skådespelarna riktade sin blick för att veta när det var deras tur att tala. I de fall där blickens riktning inte stämde överens med vinklarnas riktning var det ibland otydligt om det var designförslagen som stöttade turtagningen eller att de upplevde att skådespelarna riktade sin blick mot dem. De delar av utvärderingen som testpersonerna uttryckt att det var för att “hon tittade på mig” eller liknande uttalanden har inte tagits med i resultatet från utvärderingarna.
Tracy (2010) skriver att forskning av hög kvalitet blir rigorös när både tillräcklig kunskap om ämnet och en stor mängd data samlats in för att kunna stärka studiens utkomst. Kvalitativ forskning undersöker ofta en liten grupp intensivt och är inriktad på att bidra med djup kunskap och inte att generalisera utfallet (Bryman, 2018). I denna studie har utvärderingar genomförts med 10 personer och gjorts med prototyper som innehållit förinspelade filmer där designförslagen implementerats för att undersöka om testpersonerna förstår när det är deras tur att tala. Inför utvärderingen har testpersonerna blivit instruerade att de olika designförslagen styrs av var på skärmen en person tittar. Trots att vi inte nyttjat en ögonscanner i studien och utvärderingarna så har studien visat att designförslagen leder till att testpersonerna förstår när det är deras tur att tala. Av den anledningen är studiens resultat möjligt att föra över till andra system som använder ögonscanner för att stötta turtagning i flerpartssamtal.
4 Designstudie
I litteraturstudien identifierades fem mönster för turfördelning genom ögonkontakt som utgör studiens designutmaningar för DKV (se tabell 1). Dessa och litteratur om DKV har legat till grund för utformandet av tre designförslag (se tabell 4) som ämnar påvisa för användare av DKV när det är deras tur att tala, när turen fördelas till en annan samtalsdeltagare och hur samtalet rör sig mellan samtalsdeltagare.
4.1 Problemidentifieringsfas
Tidigare forskning visar att kommunikation via DKV skiljer sig från kommunikation öga-mot- öga och att människor upplever kommunikationen via DKV mer ansträngande. I DKV saknas möjlighet att rikta uppmärksamhet och blickar samt att skapa ögonkontakt med specifika samtalsdeltagare vilket gör turtagning svårt på så vis att det är svårt att fördela turen. I litteraturstudien identifierades fem mönster för hur turen fördelas mellan samtalsdeltagare i flerpartssamtal med hjälp av ögonkontakt och blickar. Eftersom ögonkontakt saknas i DKV är turfördelningen utmanande vilket gör turfördelningsmönstren till designutmaningar i denna studie.
Tidigare studier har gjorts i försök att realisera ögonkontakt i DKV med hjälp av att filma samtalsdeltagarna från flera olika vinklar för att kunna spegla ögonkontakt och huvudrörelser i vyn där samtalet äger rum (Vertegaal et al., 2003; Yamamoto et al., 2012). Yamamoto et al., 2012) skriver att det idag finns tillgång till teknologi för att avläsa var på skärmen en användare tittar som hade varit möjlig att implementera på konsumentnivå. De designförslag som formats baseras därför på teknologi av detta slag och de syftar till att stödja användare då turen fördelas med hjälp av ögonkontakt enligt de identifierade turfördelningsmönstren.
4.1.1 Designförslag 1
Deltagarna i flerpartssamtal kan delas in i olika roller som är viktiga för att det ska gå att följa med i samtalet (Holler & Kendrick, 2015; Jokinen et al., 2013). Förflyttning av turen uppfattas av de personer som har rollerna som lyssnare i samtalet vilka flyttar sitt fokus till nästa talare redan innan nuvarande talare avslutat sitt yttrande (Holler & Kendrick, 2015). Detta talar för att det är enklare för nästa talare att vara beredd på att den ska ta turen när nuvarande talare avslutar sitt yttrande om den kan se var nuvarande talare och lyssnare riktar sin uppmärksamhet.
I DKV:s ljud- och bildformat är det svårt att utläsa vilka roller olika personer har i ett samtal och framför allt inte när deltagarrutorna förminskas (Bailenson, 2021). Istället kan visuella element kopplas till personer för att indikera de olika roller som samtalsdeltagarna har i DKV (Idrus et al., 2010). Ramarna runt nuvarande talare är ett exempel på ett sådant visuellt element som implementerats i Zoom och Microsoft teams exempelvis. Olika former, färger och storlekar kan betyda olika saker för olika användare men oftast skapas en referensram för betydelser då något tas i bruk (Idrus et al., 2010). Utifrån detta görs antagandet att visuella stöd för nuvarande talare som användare sett tidigare kan designas för att indikera fler roller i samtal.
För studien formas med grund i detta antagande designförslag: Ram - designa en ram som visar nästa talare.
4.1.2 Designförslag 2
I flerpartssamtal är även huvudrörelsen som medföljer när samtalsdeltagare tittar på varandra viktig för turtagningen (Ishii et al., 2017, 2015b; Jokinen et al., 2013, 2010). När samtal består av flera deltagare sitter de inte riktade framifrån mot varandra utan de ser varandra ur olika vinklar beroende på hur de riktar sina huvuden för att titta på olika samtalsdeltagare. Vertegaal et al. (2003) skriver att vinklar kan användas i DKV för att skapa ett virtuellt mötesrum i 3D för att påvisa vem olika samtalsdeltagare tittar på. Vinklingarna stärker känslan av att
