/ Ä
Ä sthetiska B etraktelser.
V l it a ii t i l i n g
livilkenmed V idtberöm da Philos. Facultetens tillstånd
under inseende a f
Professorn i Ästhetiken och M oderna -Litteraturen
Ma o.
P E I I R D A N I E L A M A D E U S A T T E R B O M
L ed am o t af K o n g l. V et. o. V itterh. Sam li. i G ö tlie lo rg KoDgl. V et. Sällsk. i Thvondliiem
K ongl. N o rd . F o rn sk rift-S ä llsk . i K öpenham n
för
P h i l o s o p h i s k a G r a d e n kominer alt offentligen försvaras
af
C A R L E K E N D A H L
a f U pl. o. Rosl. N ation. Possietlis Stipeudiat.
p å Gustav. L ä ro sa le n d. 6 Juni i856.
p. v. t. e. in.
2
.U p s a l a , K. A k a d . B o k t r y c k . i856.
mer» lionnes p rak tisk a sid a , en s ak -v erk lig h et, hvilken såsom sådan redan ä r den förra — i lefvande och lifvande bekräftelse. I annat fall voro ingen Idee något v erkligt uttryck af den för
sta och h ö g s t a , hvilken j u s t består d e r i , att vara evig E nhet af Idee och Factum (således principen för all Kunskap och principen fö r allt L i f förenade i en enda princip, h varaf all in sk rän k t Idealism och Rationalism ensidigt uppfattar den ena h aifd elen , äfvensom all in sk rän k t Sensualism och Empirism den andra). I sjelfva verket är hvarje Idee en gudomlig ta n k e , h v i l k e n , såsom en hos Gud — utan någon vår åtgärd — inom sig fulländad å s i g t , meddelas åt v å r personlighet genoin on i n g i f v e l s e , en öfverraskande in b lix trin g u r den högsta personlighetens närm aste omkrets. Men i Gud är hvarje Idee, antingen dess innehåll ä r det esoteriskt, eller det exoteriskt G udom liga, lika mycket afsigt, som åsigt; d. v. s. lik a myc ket en skapande ta n k e , som en föreställande. Derföre innebär den nyssnäm nda inblixtringen ett m ed d elan d e, icke blott af sitt lju selem en ts åsyn, utan äfven a f dess verkningskraft. H ä ra f k o m m e r, att i den raenslJiga personligheten antager hvarje Idee eg en sk ap en af ett syftemål, som skall u ppnås, och blif- vet der alltså något verkligt af den a r t , att det framställer en y ttr in g , en g e r n in g , som , b etra k ta d å sin ena sida, är ge nom e tt öfverm enskligt görande redan v e rk s tä lld , m en , å sin an dra sida k e tr a k ta d , skall genom ett menskligt görande v e rk
ställas. I förra hänseendet a r det ett föremal för uppfattning, för m ottagande; i sednare hänseendet ett föremål för handling, ett föremål som skall b e a rb e ta s, j a skapas. Och då dess tillvaro, skådad ur sednare syn p u n k ten , i betydlig måtto beror på m ensklig daningsförm åga, är k l a r t , att såsnart någon Idee träder inom denna förmågas g rä n s o r, u n derkastar hon sig i och med det samma det v illk o r, att befinna sig i en evolution, der hon nu mera förekom m er såsom styckad i t u , eller susom dels en e- v'oîutif pro cess, dels det ideal-gifvande syftet för denna pro cess; och hon bevarar sedan sin enhet blott såsom en vexel- verkan mellan dessa båd a, i hvilken hon endast småningom
* o o
fram alstrar den sig fullt motsvariga formen åt sitt innehåll. E nligt ett vanligt föreställningssätt, äro Ideerna till en dast i livad man plägar benämna F ö rnuft; ty så to lkar man oftast den visserligen ej origtiga definition, att Förnuftet ä r ”förmå gan a f Ideer.” Men då det gemensamma g r u n d - v i l l k o r e t för deras företeelser är N a tu r e n , med inbegrepp af dess inom Men- niskan verkställda upplyftning från Naturlif till Andelif, så vo re b e sy n n e rlig t, om ej Ideer kunde redan inom N a tu re n , så som så d a n , äga tillvaro. Också är — närm are skärskådadt — redan hela systemet af N aturens krafter och organismer ett system af Ideer; d. v. s. af gudomliga afsig ts-ta n k a r, som der utveckla ett oändligt lif inom ändliga begränsningar. D et ä r endast m e d v e t a n d e t af I d e e r n a , som åt F ö rn u fte t, när m an tä n k e r sig detta såsom N atu ren m o tsatt, gifver den vär
d ig h e t, att företrädesvis vara Ideernas rymd och hemvist. HviU k e t inan föröfrigt bör föreställa sig s ä , att Ideens upprinneli- ga verklighet lik a litet framalslras af menniskoförnuftet, som solens a f m enniskoögat. V å r synkraft u n d f å r genom båda det med sig beslägtade l j u s , medelst hvars k la rh e t den sedan u rs k ilje r en mångfald af skepnader och fä rg o r; ehuru det ock s e d a n , tv ifv e lsu ta n , ur sig sjelft å t e r g i f v e r (tillbakastrålar) detta l j u s , genom sitt sätt att använda sam verkandet af den m ottagna ljuskraften och den genom denna u p p v ä c k t a eg na*). D en k ra ft hos o s s , som s e r l j u s e t , h a r icko g j o r t l j u s e t , men ä r sjelf en a n d e l, ett m ätt d e ra f; emedan det i h v a rje rnenniskas varelse väsendtliga och odödliga är sjelft en I d e e , som under villkor a f en viss Individualitet ut vecklar sig till en viss Personlighet.
Sålunda s k e r , att i den m å n , som Gud i och genom I- deerna v a r d e r oss up p en b ar, grundlägges och förkofras den g e menskap emellan honom och o s s , hv aru r all ä k ta Cultur upp v ä x e r ; samt att all sådan Cultur ä r på engång ett verk af hans inflytelse och af en vår egen v e rk sa m h e t, hvilken
forhål-*) W a r’ nicht das A nge so nnenhaft,
W ie könnt’ es je das Licht erblicken? Wubnt’ wicht in uns des Geistes eigne Kraft, W ie könnt’ uns Göttliches erquicken?
1er sig till hans såsom en m inia tur-m otsvarighet, e lle r såsom en fortsättning inom det sam m andrag, som mensklig in sk rän k ning åstadkom m er. D e n allm änna I d e e , i hvilken ur t h e o * r e t i s k synpunkt alla Id eers v erklighet sam m anfattas, k alla vi S a n n i n g ; d e n , i hvilken samma verklighet sammanfattas ur e t h i s k sy n p u n k t, G o d h e t . Sammanfatta vi deremot samma verklighet ur ä s t h e t i s k sy n p u n k t, så är dess allm änna Idee S k ö n h e t ; och vid d enna sistas företeelser är påtagligast syn b a r t , h v ilk e t innerligt band i alla Ideer förenar Allinänligt och S y n n erlig t, eller att hvar och en innebär hvad H e g e i . k allar ett ” c o n c r e t A llm änt.” T y sannt ä r , att S k ö n h e te n lefver endast i särskilda sinnliga förem ål, intryck, föreställningar, h a n d lin g a r, och ä r u tan dem — i cke till; men lik a sannt ä r , att d e t , som gör att vi finna dessa s k ö n a , är en ursprunglig sjals-uppfattning af L ifv ets ur- och allt-form , hvars eviga h ar moni v i, j u s t i kraft a f denna vår allmänna (ehuru vanligtvis omedvetna) uppfattning, förnimma såsom ålerstrålad och sinn« bildligt närvarande i h v a rt och ett sådant förem ål, in tryck, handlingssätt, s å långt det är ett inom sin sinnlighet fullkom lig t, och dymedelst ett för den högsta Formprincipen fullt g e n o m s k i n l i g t . — A tt S a n n in g , G o d h e t, S könhet utgöra till sammans den heliga t r e f a l d , hvari all v e rk lig Bildning har bå de sitt upphof och sin fullbordan, sättes väl icke af någon i fråga.
D erem o t kan spörjas om förhållandet mellan det (J o d * , såsom uttryckt i m oralisk, och det S köna, såsom uttryckt i ä- sthetisk handling. Ö gonskenligt ä r , att sa väl det e n a , so m det a n d r a , innebär en praktisk uppgift, och ä r , i sin lö sn in g a f denna uppgift, en positif production, en i g e r n i n g oc h s k a p e l s e sig yttrande. Men den Idee-verklighet, som d e n m o ralisk a handlingen (omedelbart) uttrycker, är och förblifver alltid en a n n a n , än den sinnliga Tillvarelsens verklighet; e- jnedan hon aldrig kan så fullt genomtränga denna, att icke ännu ett oändligt B ö r öfverskjuter äfven hennes bästa bemö
danden och gö r alla hennes frambringelser till fragmenter. D e n Idee-verklighet å te r , som den ästhetiska handlingen (omedel
bart) u t t r y c k e r , ä r en så besk afläd , som på hvarenda p u n k t , der hon framträder såsom skön sinneform, lyckas (nämligen i s i n a r t , e lle r på s i n verklighets-grad) att fullständigt up p h äf- va m o tsatsen mellan productionens ändlighet och motivets oänd
lighet. H o n g ö r , k o rt sagdt, den natursinnliga verkligheten alldeles till sin e g e n . Vi s a d e , på hvarenda punkt; d. ä. i h v a rte n d a v e r k , hvarest någon äkta konst-bearbetning formar det r å ä m n e , som är inom den sinnliga N a tu r - o c h Mennisko-åskådlig- heten gifvet för den ästhetiska handlingen. Ty härigenom u p p k o m m e r , såsom lä ngre fram skall fullständigare utredas, en bild af Gudalifvets saliga egenskap att vara motsats-fritt, — eller att väl innebära alla motsatser, men genom en evig förmedling så upplösa dem i h v a ra n d ra , att de sammansmälta till ett kärleksljuft h e lt
i en (dymedelst) utvärtes lik a s k o n , som inv ärtes god allt- enhet.
Visserligen finnes, i afseende p å s j ä l e n s allrainnersta be- h o f , en ännu d ju p a re , och for m e n n isk a n s sinnesfrid varakti g a r e , åtkom st af sådan frihet från m otsatser: nämligen på R e ligionens väg; eller då vi rätt uppfatta och med oss införlifva d e n Uppenbarelse, som af a l l a Gudomlighetens företeelser är sjelfva den c e n t r a l a . Genom den har det G o d a , på for alltid afgörande vis ställdt i M ensklighetens och H istoriens medel p u n k t , erhållit sin högsta b ety d e lse , — den af H e lig h e t och H e lg e lse ; och först i denna betydelse fram träder det Goda så som det U r-G oda, eller såsom den allt verkligt lif viljande och ledande godheten af Guds egen personlighet. Men för den production, som i den religiösa själsverksanihcten åsy ftas, är den sk ö n a sinneform en, om icke rentaf tillfällig, dock å t min stone icke h u fvudsak; och m otsatsernas häfn in g , som här ligger inom en annan — vi medgifva g e r n a , innerligare . ——« k r e t s , än blotta sinnliga N atur- och M ennisko-åskådlighetens, kan fördenskull esomoftast icke h ä r , liksom i dennas yppersta g e sta lte r, sa varsablifvas, att den på engång anslår alla phanta- siens strängar. Måhända vill härvid någon påminna oss att Reli g io n e n , i samma mån som hon f u l l s t ä n d i g t förädlar d en sedliga handlingens ” Bör” från L agens till K ä rle k e n s , äfven (eller så långt denna förädling genomförs åt alla rigtningar) sjelfnödvändigt
måste med all g o d verksam het förena både all s a n n och a l l s k ö n. Men deri nttalas ju s t vår egen öfvertygelse ; och i spetsen för alla andra bevis, a tt det fullkomligaste religiösa lif, ä n s k ö n t utan att söka ett sådant uttryck, föranleder den fullkom ligaste ästhe- tiska företeelse, stå Christus och hans Moder sjelfva. Oin vi taga Godt i betydelsen af det U r-G oda, så måste vi tvif- velsutan e r k ä n n a , att dess menskligt personliga m otsvarighet ä r fullbordelig endast genom en v erksam het, som omfattar i sig den g o d a , den sa n n a , den skona verksamhetens trefald. M ed v e ta n d e t, innerligheten, k la r h e te n , lugnet a f denna deras enst ämmig- h e t, såsom af en stadgad och oupplöslig, är V i s h e t . D e n kan ic k e , då nomera ingen Vishet kan tänkas som icke är christ* l i g , beredas p å annat s ä tt, än att Religionen öppnar för enhvar af dessa verksam heter utsigt åt den p e r s o n l i g e Gu d , till hvilken h o n ensamt står i ett förhållande, väl icke a f ome delbar å s y n , m en dock a f omedelbar erfarenhet. Phiiosophi- ens sak ä r sed an , a tt låta oss b e tra k ta denna utsigt genom möjligast slipade och skärpta synglas; Poesiens eller K o n sten s, att för v åra ädlaste böjelsers minne och hopp sammanfatta den i oförgängliga faflor.
Innan vi g å att särsk ild t tala om den egna k raft, som till dylika taflors frambringande fordras, torde vara lä m p lig t, att afsluta vår första b etrak telse med en anm ärkning, h vartill mån gen gifvit oss anledning. Man synes nämligen esom oftast, an
tingen ick e ratt fatta, eller åtminstone icke rätt b e te c k n a , livad i a llm än h et den lefvande bemärkelsen af f o r m ä r , och alltså e j heller, huru i ästhetisk hänsigt formen förhåller sig till den i d e e eller det i d e a l a , livilket man säger att den ställer fram för åskådning. En sådan onöjaktighet, om icke i uppfattnin g e n , åtm instone i u ttry ck et, förekom m er, till vår fö ru n d ra n , hos sjelfve den högtförtjente Wendt *), då han y ttrar sig :
” G rund-elem enlerna för all skön Konst äro Idee och Form ;
V
eller d e t , som skall framställas, och d e t , hvarigenoin detta framställes. D e t , som skall fram ställas, är det Ideala e ller A n d lig a , som äfven k a n , i hänsyn så till k o n stn ä re n , som till k o nstvännen, kallas det i n r e ; och d e t, hvarigenoin det Ideala fram ställes, är den varseblifliga sinnliga företeelsen eller fo r m e n , — som o c k s å , i nyssnämnda hänsyn, kan kallas det y t- t r e . ” S kulle vi här hålla oss till bokstafven, så k u n d e denne författare onekligen fö re b rå s, att förvexla formen med den sinnliga företeelsen i och för sig sjelf, och att till följe deraf så öfverhufvud misskänna begreppet af form , såsom bestode dennas egenskap endast och allenast i att vara ett y t t r e . Förhållandet mellan Idee och Form är tvärtom d e t , a tt F o r m e n , för att k u n n a v ara Ideens bestämda g esta lt, är j u s t jenm t- upp lika mycket ett invärtes som ett u tv ä rte s, eller är i sa m ma mån Ideen sje lf, som hon är dess P h ä n o m e n : så a tt, e h u ru Forinen visserligen är Ideen åskådliggjord såsom ett inre
