Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitised at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text.
Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
N:o 18
i9:de Arg. Den 3 Februari 1918
ILLUSTRERADT MAGASIN
f t
D:R SVEN HEDIN PÄ FÄRD GENOM SINAIÖKNEN. EFTER FOTOGRAFI.
■ ’ll
EJler yorfruti. Kliché : fiengt Si'._n>erspam
SVEN HEDIN.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
På grund af de omfattande insatser d:r Sven Hedin de sista åren gjort dels i den försvarsifrande agitatio
nen på det inrikespolitiska området dels på krigs- och frontskildringens på det utrikespolitiska, har allmän
heten nästan hunnit glömma bort, att hvad han i för
sta rummet är dock är upptäcktsresanden, den out
tröttlige och framgångsrike upptäcktsresanden, hvilken alla växlingar i omdömena om honom för öfrigt till trots varaktigt inskrifvit sitt namn i den geografiska forskningshäfden. En angenäm påminnelse härom fick man för icke länge sedan mottaga, då han på en gång utsände fyra stora volymer text samt två folioband kartor och profiler af det stora verk, hvari han skall lämna redogörelse för sin sista stora asiatiska forsk
ningsresa den, hvarifrån han i januari 1909 hemkom.
Detta evenement inom vår vetenskapliga bokvärld ger en osökt anledning att kasta en blick på d:r Hedins hittills tillryggalagda bana som geografisk forskare.
Sven Anders Hedin är född i Stockholm den 19 februari 1865 samt son till stadsarkitekten därstädes Abraham Ludvig Hedin och hans maka Anna Sophia Carolina Berlin. Fädernesläkten, som härstammar från Hidingsta i Norrbyås i Närke, är den samma, som bland sina medlemmar räknat så berömda namn som politikern Sven Adolph Hedin och premieraktören Svante Hedin. Den sistnämnde, som i verkligheten också han hette Sven Anders, var hans tarbror; den framstående läkaren, medicinalrådet och k. lifmedicus Sven Anders Hedin hans farfar — efter honom är han uppkallad. Genom modern fick han det orientaliska blod i sina ådror, som ger förklaringen både till rast
lösheten i hans verksamhet och till hans tempera- mentsfulla stil: hon härstammade från den skånska släkt Berlin, hvars stamfader Abraham D.ivid var rab
bin, då han 1770 i Malmö blef döpt och mottog nam
net Johan Christian Berlin: d:r Hedins morfader var dennes sonson, kyrkoherden Christian Gissel Berlin, en ovanligt begåfvad man, före prästvigningen docent i matematik, sedermera riksdagsprost och sl tligen direktör i Malmö diskont. ________________
Sin skohmdervisning erhöll Hedin i Beskowska skolan, där han tidigt utmärkte sig för sitt intresse för geografi och kartor, ett intresse, som enligt hvad han själf vid något tillfälle berättat vid bevittnandet af Adolf Nordenskiölds och hans följeslagares högtid
liga mottagande af kungahus och befolkning i Stock
holm efter “Vegas“ kringsegling af Asien den 24 april 1880 intensifierades till beslutet att insätta sin egen energi på att en gång göra sig förtjänt af en liknande hyllning. Han hade häller icke väl aflagt sin mogen
hetsexamen, förr än han lyckades få sin reslust till
fredsställd: han fick nämligen begifva sig till Baku som informator hos Nobel och utförde därifrån en resa genom Persien öfver Teheran, Isfahan, Schiras och Buschir till Basra, Bagdad, Hamadan och åter till Teheran och Kaspiska hafvet, en resa, som han skil
drat i den år 1887 vid endast 22 års ålder utgifna boken: “Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien".
Efter hemkomsten från denna första resa begaf han sig till Uppsala, där han år 1888 af lade filosofie kan
didatexamen. Men dä det geografiska studiet vid det uppsvenska universitetet ännu var okändt och ej häl
ler vid Lund bedrefs på ett sätt, som motsvarade en forskningsresandes behof, fortsatte han sina studier i Berlin under den berömde Ferdinand von Richthofen.
Framför allt längtade han dock ånyo ut för att göra sitt land heder och sitt namn berömdt. År 1890 be
reddes honom också af konung Oscar II tillfälle att deltaga i dennes till shah Naoreddin affärdade be
skickning, hvarom hans andra reseskildring “Konung Oscars beskickning till schahen af Persien“ handlar.
Han nöjde sig emellertid icke härmed utan fortsatte
från Teheran genom Khorasan öfver Mesched till Aschabad i Transkaspien, vidare till Buchara, Samar
kand, Taschkent, Kokan och Margelan, hvarifrån han öfver Prsjevalsk vid ]ssik-kul återvände till Taschkent och hem genom Kaukasien och Ryssland. Härom handlar hans tredje resebok “Genom Khorasan och Turkestan“. Allt detta var dock endast förberedelser till de verkligt betydelsefulla forskningsresor, som nu vidtogo.
Den första af dessa ägde rum åren 1893—97. Han har populärt skildrat denna forskningsfärd i det stora verket “En färd genom Asien“, som först gjorde hans namn mera allmänt bekant och hans skildringskonst uppskattad. Men dessutom har han offentliggjort de vetenskapliga resultaten af denna resa, som i synner
het hänföra sig till Taklan-makan-öknen, däri han upp
täckte märkliga buddhistiska tempelruiner, Kerija- Darja- och Tarim-floderna, Lop-nor-bäckenet och Ti
bets högland, i ett tilläggsband till Petermanns Mit- theilungen år 1900.
Hedins andra asiatiska resa tog sin början midsom
mardagen 1899 och pågick till juni 1902. Äfven på denna resa besökte han Tibets högland, men lycka
des ej häller denna gång att intränga i den heliga staden Lhassa. I arbetet “Asien, tusen mil på okända vägar“ har Hedin skildrat denna i geografiskt och kartografiskt hänseende betydelsefulla färd, medan de vetenskapliga resultaten sammanfattats i det af sven
ska staten bekostade verket “Scientific results of a jour
ney in Central Asia“.
Den tredje resan slutligen (16 okt. 1905—17 jan.
1909) hade till hufvudsyfte att utforska Indus’ och Bramaputras källtrakter och det centrala Tibet. En missräkning för honom var, att han ej, som han hop
pats, erhöll engelska regeringens tillstånd att fran Indien intränga i Tibet, utan måste taga en omväg, hvarjämte äfven de infödda furstarne emellanåt lade hinder i vägen för fullföljande af hans planer. Till gengäld lyckades det honom att utforska den förut föga kända bergskedja, som han gaf namnet “Trans- himalaya“ — äfven benämning på den populära skild
ringen af denna resa. När han återvände till den svenska hufvudstaden, bereddes honom den allmänna hyllning, som den ärelystne ynglingen en gång drömt om, men knappt vågat hoppas på. Och riksdagen, anslog frikostigt 75,000 kr. för offentliggörande af färdens vetenskapliga resultat. Det är dessa, som nu föreligga i det stora verket “Southern Tibet“, om hvil- ket en kompetent fackman yttrat, att “med undantag af Hedin själf knappast någonsin en svensk forskare åt allmänheten på en gång öfverlämnat ett så stor- artadt material, som här föreligger“. Först ha vi den omfattande texten och så de 12 kartblad, där det vik
tigaste resultatet af resorna, Hedins noggranna kart- läggningsarbeten, sammanföres, och vidare det ståt
liga band, där 552 noggrannt ritade panoramabilder på 100 taflor egentligen göra alla detaljbeskrifningar öfverflödiga för den, som vill ha en öfverblick öfver den natur Hedin under dessa år dag för dag genom
vandrat. Men därtill kommer som den säkerligen för icke fackmannen mest intressanta delen närmare 150' taflor, som delvis efter ritningar, däribland ett antal, ypperliga färgskisser, delvis efter utmärkta fotografier återgifna i den modärna reproduktionsteknikens mest gifvande former, ge oss en lefvande bild af några bland jorciens icke blott minst kända, utan ock i land
skaplig skönhet mest storslagna trakter.
Verket utgör ert nytt bevis på välförtjäntheten af de många, nu under kriget delvis återkallade veten
skapliga utmärkelser, som under åres lopp kommit Sven Hedin till del. Att här ens delvis uppräkna, dem förbjuder utrymmet.
274 —
VALLMODRÄKTEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF E. WALTER HÜLPHERS.
ÖR ÅTSKILLIGA ÅR SEDAN gjorde jag i en liten landsortsstad vid ett stort vatten, dit jag dragit mig undan med mitt arbete, bekantskap med en fru, hvilken sökt sig In i den stora friden för att söka återvinna hälsa och kraft efter en svår kris. Hon var en liten utsökt varelse i spetsar och skärt, en aristokratisk skönhet ur någon förnäm, allt för förnäm och döende släkt. Hon påminde om någon prydnadssak, med förfinad konst framställd ur skärt och genomlysande porslin, men när jag mötte blicken ur de stora, grå kungaögonen, då tyckte jag mig förstå hvad som menas med att möta en själ.
Tillfällighet och lika intressen förde oss närmare hvarandra. Ofta gjorde vi tillsammans långa kvälls
promenader. Det är om en af dessa jag här vill be
rätta så, som jag uppfattat den. Den gaf mig en hastig, men i mitt inre för alltid inristad bild af en människa och en väg.
Vi gingo sida vid sida ut från staden, ut mot lan
det, där den nyskurna rågen doftade. Vi gingo under ekar, hvilka hvälfde sina löfmassor, som om de fram- bragts af en hela jordens längtan efter ett ofvantill.
Nu stodo de så orörliga och tysta, som om de lyssnat efter aflägsna röster, så stilla, som om de förnummit aflägsen sång. Genom det gyllengröna löfverket pärlade och droppade hagtornet sitt i kvällssolen bjärt lysande karmosin. Rönnar i rödt, grönt, guld och tegel, en symfoni helgad och fördjupad genom still
het! Vi gingo under lönnar, och de stora, gula bla
den föllo under hviskande prassel öfver våra hufvuden.
Vi talade dämpadt och stilla, som om vi fruktat att störa kvällen med våra ord.
— Jag känner en sådan beklämning i afton, bör
jade mitt sällskap, det är, som om jag gjort något orätt, det är så svårt att alltid göra rätt. Men det måste man, och lefva måste man, och hvarför vet man inte, och man vet inte ens, om man måste.
Vet ni något mer?
— Så underligt, ni talar! Ni, så ung, tillbedd af er man! Hvad skulle han säga, om han hörde er nu?
— Ni har rätt, och utan honom vet jag inte, hur det skulle gå. Men ibland blir allt så meningslöst och tomt. När jag, som nu, ser upp i den blå, tomma himmelen gripes jag af en slags sällsam fasa. Jag är en människa, som förlorat min tro. På människor, framtid, rättvisa, Gud! Låt oss gå ner till sjön, om ni inte har någonting däremot, där skall jag berätta!
Ni ser den gamla väderkvarnen där ute på klippan.
Dit ska vi gå och sätta oss under vingen!
Och tysta gingo vi ner till väderkvarnen, grå och spöklik mot den guldröda himmelen, från hvilken solen sjönk i diset öfver de järnblå bergen. Mörker vällde fram ur fönsterlösa gluggar. Vi satte oss på den markna trappan under vingen och sågo utåt sjön.
En guldröd solväg låg öfver det rosavioletta vattnet, mte en våg rörde sig, inte en bölja, stillhet var allt, stor och högtidlig stillhet. Långsamt började hon tala:
— Det var den gång jag var nygift, jag var så lycklig, lifvet var så vackert, den gången hade jag tro. Under förfärliga smärtor födde jag ett barn. Det vardt en gosse, behöfver jag säga, att jag afgudade honom och följde hans uppvaknande till lifvet med ett allt annat undanträngande intresse. Hvad är det inte för en mor att se sitt barns första leende, hvad är det inte att se honom uppslå ögonen efter en slum
mer, öppna dem så outgrundliga och förströdda, komma närmare och till sist igenkänna och le! Hur jag kysste hans små runda lemmar, hvad det var sällsamt och lustigt att se honom tvinna sina rosenröda fötter och lägga dem tillhopa som man lägger tillhopa sina
händer, så här! Han var så vacker, han hade så mjukt, ljust, lockigt hår, det gaf en likt: solsken under han
den. Hans lilla mun, hans andedräkt, hans joller, hans första ord! Och han var min förstår ni, han var min! Ja, jag kunde sitta öfver honom och bita ihop tänderna för att inte brista i gråt af lycka. Jag var mor, mor.
Och han växte — vi kallade honom Eyolf efter min mans far —• han blef ett år gammal.
På den tiden fanns det i den stad, hvari vi då bodde en förening, som samlade pänningar till ett sanato
rium för lungsiktiga. Tomt hade blifvit skänkt på en högt belägen plats utanför staden. En mycket ener
gisk kvinna ur vår umgängeskrets var den ledande kraften inom föreningen, som genom hetmes sträfvan- den kommit att bestå af mest kvinnor. Hon brukade säga: — När flaggan invigningsdagen hissas på sana
toriet, då blåser den ut från stången till kvinnohjär
tats ära.
Så skulle det anordnas en basar. Min väninna tru
gade mig länge, innan jag kunde förmås att vara med, jag hade ju min gosse! Men alla människor ställde sig så välvilliga till företaget, gåfvor inströmmade från alla affärer, en gammal rentier donerade fem tusen kronor. Det hade förefallit ovänligt, om jag vägrat mitt bistånd, och så lofvade jag ändtligen att komma.
Så var det på aftonen dagen innan basaren skulle hållas. Vi hade att dekorera salarna och ordna för
säljningen. På min lott hade fallit ett stånd för lamp
skärmar, jätteblommor af kulört, kinesiskt papper, stora cremefärgade rosor, röd vallmo, pensée, ja, ni förstår. Vi skulle under ordnandet vara iförda våra fantasidräkter för att göra det hela mera gladt och fästligt. Själf skulle jag vara klädd som röd vallmo.
Hattens stora orangeröda blad klädde mig, må ni tro.
Kakor och te medtörde vi själfva.
Eyolf, min gosse, hade under dagen haft feber och varit ganska orolig, så att jag blef tveksam, om jag skulle våga gå. Inte heller var min man hemma, han hade gått ut med en vän för att slippa sitta en
sam. Mot kvällen blef min gosse lugnare och som
nade som vanligt. När min väninna ringde på och litet pockande frågade, hvarför jag aldrig kom, hon hade svårt att tro, att jag ville svika gifvet löfte, då klädde jag hastigt på mig och begaf mig i väg. Ja, jag tog verkligen vallmodräkten på. Till barnjungfrun sa jag, att jag skulle vara tillbaka inom två timmar eller till den tid, då gossen brukade vakna.
Jag reste, som sagdt, och kom in i min vallmodräkt.
En gammal skolfröken vitsade om glömskans pur
pur, som nog skulle komma herrarna att glömma sparsamhetens dygd, det vill säga att nedlägga ett större kapital i lampskärmar. — Ja, lefve glömskan!
svarade jag, ty jag såg på de andras miner, att jag tog mig bra ut, och det gjorde mig glad.
Det var mycket att stöka med, och tiden gick. Jag hade det mesta färdigt och sa mig, att jag mycket väl kunde hinna med rasten förmiddagen därpå. Jag uppsökte min väninna iör att ta afsked. Hon blef nästan ond.
— Allt måste vara iordning till i morgon klockan tio! Se så, inga undanflykter, du ammar väl inte din gosse själf?!
Jag måste le, gossen var mer än årsgammal.
— Nej, svarade jag, men han är van att se mig, när han vaknar, därför måste jag hem!
— Hvad är det för pjunk?! Du stannar en timme och gör allt färdigt, under tiden går jag och ringer på till ditt hem. Jag säger åt barnjungfrun att telefo
nera, om något händer. Låt mig styra, jag tar på.
mig ansvaret!
— Vågar du verkligen det?
— 275 - Forts, å sid, 283„
CARL XIV JOHAN-STATYN I ÖREBRO.
■Sä'
X
‘i
i Ma
*
ALFRED OHLSON.
Carl XIV Johan-statyns skulptör.
EN RUBENS-TAFLA TILL SVERIGE:
“ECCLESIA TRIUMPHANS“ i dagarne hitländ.
Text â nästa sida.
Bilden t. v.: ALFRED OHLSONS FÖRSLAG TILL CARL XIV JO HAN-STATY I ÖREBRO, efter täflan förordadt till utförande, till en början i
större modell i granit.
Nederst: CARL JOHAN-STATYN I SCHABLON I TILLÄMNAD ..STORLEK, uppstäld på sin blif- vande plats i Örebro, med slottet som bakgrund.
Örebro som redan förut har många ståtliga of
fentliga skulpturverk, att glädja sig åt har nu på förslag att utanför Örebro slott resa en staty af Carl XIV JohanA hugfästande minnet af Berna- dotteska ältens val till Sveriges tron, hvilket som bekant skedde därstädes. At de till prisnämnden för ett dylikt minnesmonument inlämnade förslagen ha kommitterade uttalat sig för ett af bildhug-
■ <>!<•. Sjöquist, Örebro.
— 276 —
garen Alfred Ohlson i Stock
holm utfördt förslag, framstäl
lande Carl XIV Johan stående på en hög granitpelare, samt till konstnären öfverlämnat ett anslag å 5,000 kronor i och för utarbetande af en större modell i granit af detsamma.
Bland föregående större ar
beten af denna konstnär kunna nämnas dopfunten i Adolf Fre
driks kyrka i Stockholm, den skulpturala utsmyckningen af Gustaf Vasa kyrkan därsamma- städes samt ett antal porträtt
byster, hvaribland af konungen och drottningen, med framgång exponerade på San Francisco- utställningen.
Carl XIV Johansmonumentet beräknas bli färdigt att resas i år.
*
Till Antikkompaniet i Stock
holm anlände nyligen från Ber
lin öfver Köpenhamn en stor märkvärdighet — en äkta Ru
bens, benämnd “Ecclesia, trium
phans“ eller “Sakramentets triumf öfver okunnigheten och förblindelsen“. Taflan, hvilken har en storlek af 50X70 cm., framställer Ecclesia, en ung kvinna, som tronar med mon- stransen på en char, dragen af fyra eldiga hästar, på en af hvilka rider en yngling med nycklarna, kyrkans symbol. Vid sidan af vagnen stapplar en fängslad gubbe med åsneöron, Okunnigheten, och bredvid ho
nom en man med förbundna ögon, Förblindelsen. Under vagnen krossas Hatet och Tve
dräkten.
Den märkliga taflan har sin egen historia. Ärkehertiginnan Isabella af Spanien beställde nämligen år 1625 af dåtidens
il*
? il*
ifi
i 'I*
I
'I?
ilj il il!
it«
il*
I ig
I I I I
FRU HARRIET BOSSE I “KRONBRUDEN“.
Ett vackert porträtt från den stora konstnärinnans gästspel å Lorensbergsteatern i Göteborg.
Hoffotograf Jonason, Göteborg.
ryktbaraste målare, Peter Paul Rubens, en serie skisser till gobeliner, hvilka hon ville skänka till klarisserklostret i Madrid i hvilket hon då vista
des. Ämnet för serien var det heliga sakramentets triumf och symboler och Rubens utförde själf skisserna, dels i grisaille, dels i färg. De förra förvaras i Cambridge-museet, de sednare i Prado. En öfverdådig färg
skiss ur denna sistn. serie är det, som nu undan krigets stor
mar räddats öfver till Sverige.
Så framstående experter som excellensen Boch i Berlin och Glyptotekets chef, professor Karl Madsen i Köpenhamn, ha uttalat sin öfvertygelse om dess äkthet.
Här i Sverige kommer den säkerligen att betinga ett pris med sex-siffrigt tal.
En teaternyhet som ej kom
mit helt oväntadt men dock är ägnad att väcka en ovanligare uppmärksamhet är fru Harriet Bosses engagemang hos direk
tör Gustaf Collijn vid Intima teatern. Härmed förlorar vår nationalscen sin, och man kan måhända tillägga landets in
tressantaste och konstnärligt mest njutbara kvinnliga kraft, hvilken under en period af 11 år, dels vid Svenska Teatern och dels vid K- dramatiska tea
tern uppburit och nyskapat en hel del stora roller hvarmed hon vunnit sin ryktbarhet. Ur många synpunkter är fru Bos
ses engagemang vid Intima teatern att hälsa med djup till
fredsställelse, då hon här åter
gått till den intimare scenkonst som är hennes och hvarige- nom hon eröfrat sina bästa lagrar.
MAR1ABRUNNEN I NASARET.
Efter en icke förut reproducerad foto af d:r Sven Hedin.
- 277
TILL ZACHARIAS TOPELIUS 100-ÅRSDAG.
roto. Nyblin, Heisinfors. ZAGHARIAS TO PELIUS I SITT ARBETSRUM Å BJÖRKUDDEN.
J
;illll - JB|||
I och med inbrytandet af Finlands länge efterläng
tade frihet kunde nationen genom en tillfällighet, som ser ut som en tanke, få fira 100-ärsminnet af en af sina största söners födelse — den ärofulla 14 januari, Zacharias Topelius’ födelsedag. Om Runeberg är den ene af de andar på diktens område, till hvilka Finland står i en outplånlig tacksamhetsskuld, så är Zacharias Topelius den andre. Genom dessa båda diktare har Finland kommit med i den framskjutna rad af länder, som inverkat på utvecklingen genom stora utpräglade personligheter, hvilka höjt sin nations lif till det universellas plan. Ett folk som gör sig hördt ute i världen genom så enastående och glän
sande verk som en Fänrik Ståls sägner — en Fält skärns berättelser är för evigt räddadt åt historien.
Topelius är en sida af den finska nationens lif — den ljusare och, i förhållande till Runeberg kanske mindre djupe, mindre monumentale, men samtidigt den mänskligare och älskligare. Vid blotta nämnan
det af hans namn upprullas för minnet en väldig serie taflor, lifliga, målande, växelrika och spända inom den suggestiva ramen af ett lands historia. Att de fängsla så oemotståndligt beror säkerligen icke minst däraf, att de, långt innan de blefvo nedskrifna, äro upplefvade på detta alldeles särskilda visuella sätt, hvarmed endast ett barnasinne kan upplefva det intimt berättade och bevara det — antingen för att små
ningom låta det blekna bort eller för att, i sällsyn
tare fall, med tiden känna det uppstå till nytt lef- vande lif i en mognad och målmedveten fantasi.
Zacharias Topelius ägde i eminentaste grad denna mottagliga barna- och diktarsjäl hvari allt af lif, syn och sägn stannar för att en vacker dag stå där utfor- madt med ristningens sällsamma klarhet och pregnans.
Tredje sonen af den framstående och fint kultive
rade läkaren och fältskären i Nykarleby Zacharias Topelius och dennes maka Catharina Sophia Calam- nius var Topelius säkerligen en af de utvalda, hvilkas snille redan låg i frö hos fadern för att sedan i full blom slå ut hos sonen. Liksom Selma Lagerlöf i
barndomshemmet i Mårbacka lyssnat till de sägner och fragment hvaraf sedermera den odödlige Gösta Berling blifvit sammanlödd, fick Topelius på Kudd- näs gård utanför Nykarleby starka och för lifvet af- görande intryck i de skildringar af en intressant och händelserik tid, som lämnades honom af hans bereste, renhjärtade och begåfvade fader. I ingen ätt går ut
vecklingen helt och hållet språngvis. Det finns all
tid trappsteg, som ofta förlora sig i dunklet, bakom de stora andarna — trappsteg hvarå en släkt lång
samt utvecklat sig uppåt, och hvars kulmen blir geniet.
Topelius’ hela andliga växt hade den harmoniska afvägdhet, som i snillets värld ger samma adelsmärke som den traditionella, nedärfda förfiningen i bildning ens. I hans väsen saknades de mörka djup, som för
läna somliga diktarnaturer en ödslig och oroande stor
het. Kanske hade han fått nog af det betryckande.
Han lefde ju själf i ett glest bebodt och afskildt land, öfver hvars mörker och ofrid hans varma, af de ädla
ste syftemål bräddade själ ville sprida en försonin
gens och upprättelsens vår.
Vill man nå den innersta hemlighetsfulla makten i Topelius’ diktning, måste man nå ända fram till hans hjärta. Intet hjärta har klappat varmare — älskat mera. Det är en evig ungdomlighetens charme öfver denna kärlek som älskar allt — naturen — hafvet —- skogen — människorna — hela detta finska land, med hvars framtid och lycka han känner sig vara ett, inför hvars öden han blir ett genomträngdt inspireradt väsen, som måste rädda allt detta, sådant han ser det, innan alla dessa syner och tankar sjunkit in i tyst
naden och glömskan med honom själf. Det är en hänförelsens förälskelse öfver denna diktargärning som skälfver på hvarje sida — något af denna hjär
tats eviga eld efter hvars stillande utstrålning så många ensamma längta, och vid hvars milda vänliga sken mänskligheten så gärna samlas för att värma sig.
I hyllningen för den finske nationalhjälten har Sve
rige deltagit med en kärlek som vore han dess egen son. Af hans stora episka cykel, Fältskärns berät-
— 278 -
HVAR 8 DAG
'S)
■ 77^5
K i> -
% »4: ■
JLffl
J
■ ' ' '1 11.'.. ■
- ■ ■■ '1
» i'W®fe
«ajh» •* ■ - •$• >•*• „$Lj . .. ; W
•ejC .?■ '■.<■'■'
h -WKL r>W
'■ ■
Ù
"' ™ '•'. ■ ‘M T T*i* Mm; ___
■ M . , K . Ä
Mb’
1. FAMILJEN TOPELIUS' GÅRD VID U LE ABORG, där Zacharias Topelius
föddes. Efter en gammal foto.
2. MED OCH KIRURG. D:R TOPE
LIUS MED SINA BARN, af hvilka Za
charias, den bhfvande skalden, står t. h.
Efter unikt porträtt, stäldt till H. 8. D:s disposition af familjen Topelius.
3. BJÖRKUDDEN VID HELSINGFORS, skaldens senaste hem.
W'M
/
4. SALEN A BJÖRKUDDEN.
där hvarje besökare hjärtligen välkomnades af den vänsälle
och blide skalden.
Fotos. 3 o. 4 Nyblin, Helsingfors.
telser har det Bonnierska förlaget till diktarens 100- årsdag föranstaltat utgifvan- det af en särskild jubile- timsupplaga i värdefull bib- lioteksedition, som ånyo rundt Sveriges bygder, för en ny generation skola spri
da dessa fängslande, liffulla historiska skildringar som hos det förnt uppväxande släktledet väckte diktens ädlaste och bästa kärlek till Topelius’ stora fräjdade namn.
- 279 -
ZACHARIAS lUrELlUb lUU-AKSDAb.
Foto. Nyblin, Helsingfors. Kliché: Bengt Siln>erepam.
ZACHARIAS TOPELIUS, DEN STORE FINSKE SKALDEN.
Född 14 jan.1818.. Död den 12 mars 1898.
SKALDENS GRAF I HELSINGFORS på 100-årsdagen den 14 januari.
Den vackra änglafiguren är af professor Walter Runeberg.
7' -Ml
i
Ä'.t
ÅLANDS TALEMAN.
Det för den högaktuella Ålandsfrågan utlysta mötet fyllde torsdagen den 17 jan. Mu
sikaliska Akademiens i Stock
holm stora sal till sista plats.
Hufvudtalare var doktor Hugo Sommarström, hvilken med mycken värme och entusiasm klargjorde Ålands historiska och politiska förbindelser med Sve
rige och för sin del anslöt sig till tanken pä dess framtida förening med sitt gamla mo
derland. Talaren, som själf till börden är ålänning, betonade särskildt starkt att endast ett Åland under Sverige kan bestå som den förmedlande bryggan mellan svensk och svensk
finsk kultur, och anförde i detta sammanhang ett par siff
ror: är 1880 funnos på öarna endast halftannat hundratal finsktalande personer, 30 år senare hade siffran stigit till 900. Gentemot denna fara att förfinskas vilja ålänningarne rädda sig genom en förening med Sverige och se i denna sträfvan ett berättigadt natio
nellt och kulturellt lifsintresse.
Det af manlig öfvertygelse
Foto. Florin, Stlllm. n liehe : .•>»/>renpirn
HUGO SOMMARSTRÖM.
och grundlig sakkännedom präglade föredraget åhördes af den fulltaliga publiken med den djupaste uppmärksamhet för att stundom afbrytas af starka och långvariga bif al Isyttringar, hvil- ka gåfvo till känna hur utom
ordentligt denna fråga rör Sve
riges intressen, och hur varmt vårt folks sympati dröjer hos den under otrygga och ödes
digra förhållanden lefvande åländska befolkningen. För lindrande af den nöd som måste bli en oundviklig följd af ögrup
pens isolering under kriget igångsattes en insamling, af- sedd att i främsta hand komma de åländska fiskarne till godo.
D:r Sommarström, som genom börd och grundlig kännedom om fakta är särskildt skickad att blifva Ålands röst här i Sverige, har efter vunnen ma
gistergrad vid universitetet i Hälsingfors och aflagd fil. li
centiat- och teol. kandidatexa
mina i Uppsala ägnat sig åt prästmannens kall och tjänstgör f. n. som vice pastor i Estuna
församling i Roslagen
— 280 -
EE
' ' * writer i / *
VÄRLDSKRIGET.
Efter lämnandet af förra veckans öfversikt finnes strängt taget in
tet nytt att anteckna vare sig från Brest- Litowsk eller strids
fronterna. Underhand
lingarna mellan de fredsdelegerade ha fort
gått med särskild hän
syn till den brännande frågan om de ockupe
rade länderna, och re
sultatet af desamma torde blifva kändt först sedan von Kühlmann och Troitsky återvändt från den senaste 10 dagars-fristen efter öf- verläggningar med sina respektive länders re
geringar.
Samtidigt som de delegerade i Brest- Litowsk förhandla fre
dens möjligheter ut
breder sig märkbart såväl i de företrädda som i de vid under
handlingarna saknade
länderna en stark fredsrörelse, hvilken tar sig ut
tryck i öppna demonstrationer för en fred utan annexioner. Den fredsvänligaste nationen för när
varande är måhända Österrike—Ungern, där den djupaste öfverensstämmelse kan spåras mellan natio
nen i dess helhet och grefve Czernins för en diplo
mat hart när utopiska fredsprogram. Äfven i Tysk
land är fredsviljan bestämdt utpräglad om den likväl hos detta folk, som känner sin makt, också ger upp- hof till smärre annexionistiska riktningar, hvilka i den öfver hela världen sig utt redande rättfärdighetstanken.
att hvarje nation bör gå så oskadd och oskodd som möjligt ur detta af ingen började krig, ha allt mindre utsikt att vinna terräng gent emot den ideellare rikt
ning som bakom sig har större delen af Tysklands folk, och för hvilken von Kühlmann tycks vara den främste representanten.
Som bevis på hur fascinerande fredstanken verkar kan anföras att österrikiska folkelement till och med i Lloyd George’s och Wilsons senaste tal sett tecken till närmande och samförstånd. Huruvida situationen på detta håll kan räddas får väl emellertid framtiden utvisa.
Från hafvet ingår underrättelsen att de kända äf- ventyrskryssarna Breslau och Goeben nu ändat sin spännande och bragdrika bana, i det att de vid Dar- danellerna invecklats i strid med engelska öfverlägsna sjöstridskrafter och af dessa sänkts och förstörts.
Vidare meddelas att tyska jagarna A 77 och A 73 cirka 60 sjömil utanför Helgoland stött på en mina och gått under. Hela besättningen på A 73 omkom medan från A 77 17 man räddats och infördes till Fr. v. : TYSKE GENERALEN HOFFMANN. ÖSTERRIKISKE.
UTRIKESMINISTERN GREFVE CZERNIN, TURKISKE STOR- V1SIREN TALAAT PASCHA OCH TYSKE UTRIKESMINI- STERN VON KÜHLMANN. Ögonblicksbild från Brest-Litowsk..
TROITSKY, Ryska bolschevik-regeringens utrikesminister och ledare af den ryska fredsdelegationen i Brest-Litowsk.
Ringkjöbing.
281 -
HVAR 8 DAG
, . ...
' ,. ' 'i f ' ti ' i_ —i___
g
s° >•
■K Ï ”Ö .S<«or w _ le ~ (v!
«•2?^ •r§P?ï|
•—' e* ■
mUestusJJS o n t-> o co to «)-S C3
•S^eg-I J j
W^»U^
J 5
■“ '- S3 r<3
s^i|^§
Se °f2s ” £>e
^Î?Î3^S
»S'S.s 9*§ ~ ~
”5 I« i ■•ss
. <•
<0 Ï K SS Of S3 o § ,
ogoS^Sj
®-§ .?Q? slS,
03 E E
E 03 C/3 C<V <U
•O <D
C »- 03 ç$
Q <D ,S
E c £ æO bZ)-~.
c &o '5-2
03 <U u. C O
“ tx14"
C O k®
03 nu cn
■“ *o c C C <U
<w g- 1—1 03 , . .
' CA) C
<u
, ■ £ > *o . ' <u =03 C/j 2
o k>
P Q P <U
■+O o T5 :03 CO -°
°cc3 ÖZ)'„
:O <D
V ’T-i 6 C> C C c?
§s^ é^s,g Ç"ti — c cT5 (U
— °2 :o3;2 (Z) <£ > O
ssS CA) ^->
C t"
oj U. <V bJ3—>_2 ”°
^3 CA) X5 03 J2
ci)*C C
*u °O3 H CA) - - v- o
CA)TJ
cnO) u".
• <U .,', .C-Î «3
*“ S T3S C3
O'S
« ”q. '*-<cn
<U :cs
". =s;«-3 P“.g-n“
° cu^ E-*
<O-~
.S ’S B É°’rä § 5ÏSO-S -4-*U CU w E
c2tc©
’S =S)-5 o — F <v - c U<._ <D , tie « o
003 <u CXc
~ cn ejC3 Clù- OJ a> t»
a eec c :a3 ÿ X-*5 cn bp s e Eu .O~en ra
03 :O
£^<.2 <v D -k! ’ü?
> bz) «O «3 . coa •- > <u
V U-Æ %
-o b> -■M £ ra CQ E bot. ±:
•o £.Sf £a e: k ;o « ox.^
e
5
<3 ’ SH bo .
•S î S' •
H a.^
<2 en >, û^>
w?
I O en £
<>4 cnO Z^ LÜ O
> 03 m5 sw o^
zo a-j Ss oe O
;9 S ’S oj CA)
ri? i‘ ‘r-r:-;
— 282 —
HVAR 8 DAG
Eßerf>to<jrnfi KLicM sBmi/t bvjvertparre.
Vidst. bild:
FYRA KOLLEKTHÅF- VAR, tillverkade af Handarbetets vänner i Stockholm och skänk
ta af kvinnor inom Heliga Trefaldighets församling i Gefle till dess kyrka. Utgöra, jämte en fond å Kr.
1,1000:— för försam
lingens fattiga, Kvin
nornas reformations- jubileumsgåfva.
VALLMODRÀKTEN Forts, fr. sid. 276.
Hon mätte mig från hufvud till fot, blicken retade mig.— Skaffa då en bil, den ska vara här om en timme, precis om en timme!
— Du skall få din bil!
Jag tog åter fatt mitt arbete och stökade färdigt.
Då kallades jag till telefonen. Det var barnjungfrun, och jag kunde knappt förstå, så som hon skrek i ap
paraten. Till slut fattade jag. Vaknat, skrikit, ropat efter mig, tills han fått kramp och blod ur munnen!
Då svartnade allt och. jag föll till golfvet med ett skrik.
När jag kom till sans, visste jag inte, hvar jag be
fann mig. Människor löpte ropande in och ut, där låg jag på en soffa i min vallmodräkt. Jag hörde ett automobilhorn tuta och strax därpå min mans röst, när han störtade in i rummet. Då stack det till i mitt hjärta, så att jag så när svimmat på nytt. Men min man fick upp mig i sina starka armar, jag fick kraft nog att slå armarna om hans hals, hvarpå han spring
ande bar mig utför trapporna och satte mig upp i bilen. När vi kommo hem... ja, då var min gosse död!
Hon tystnade djupt skakad, det dröjde länge innan hon fann ord. Solen hade gått ned, solvägen på vatt
net hade utplånats, färgen mörknade mer och mer.
— Hur jag hatade denna kvinna, som mot min vilja hållit mig kvar! Vallmodräkten hade åtmin
stone inte dt mig skänkt glömskans gåfva, och nu har jag svart. Men under den svarta dräkten gick jag med ett blodrödt hål, det hette mitt döda barn, och en ohygglig sveda, den hette törst efter hämnd.
Jag tror att jag skulle förlorat förståndet, om jag inte haft min fixa idé, min hämnd. Jag ville hämnas på den kvinna,, som påtagit sig ansvaret för mitt barn. Jag oriskgde henne så ondt, som hon gjort mig, jag ville drabba henne, där hon skulle komma att blöda så, som jag själf blödde. Jag hade hört henne kalla sanatoriet “sin mödas och sin tankes barn“, och när sanatoriet började skjuta i höjden, om
Söndagen den 20 januari nedbrann vid Längedragslinien utan
för Göteborg en af de vackraste byggnaderna på denna sträcka, nämligen Hagens kapell, en konstnärlig konstruktion i granit och trä, ritad af den framstående göteborgsarkitekten Yngve Ras
mussen.
Orsaken till den beklagliga branden, som ödelagt en originell och knappt ett halft år gammal kyrkobyggnad, torde vara att nå
got rör från värmepannan haft en bristfällig isolering. Byggna
den var försäkrad för 55,000 kronor.
nätterna, då jag inte kunde sofva, utan låg och vred mig och stirrade i mörkret, då tänkte jag på hennes ord och min röda vallmodräkt. Jag tänkte, att jag en dag åter skulle kunna ta den på, den röda, glada eldsdräkten, att jag, bleka och aftärda stackare, skulle bli frisk och vacker igen. Jag skulle dansa i den röda dräkten, dansa som en låga... Och skratta!
Jag förvarade den därför i ett särskildt skåp.
Så var det en natt om hösten. Under dagen hade jag haft det svårt. Min man hade setat länge uppe öfver sitt arbete, men nu sof han lugnt och godt. Då smög jag mig upp, åh, iångsamt, långsamt, för att det inte skulle höras! Långsamt drog jag på mig strum
porna, långsamt smög jag till dörren. Hur mitt hjärta bultade, när jag öppnade den! Andtligen var jag
Efter fotoaraH :
HAGENS KAPELL, i närheten af Göteborg, till grunden öde- lagdt vid eldsvåda den 20 januari.
— 283 —
igi nom, ändtligen hade jag lyckats stänga den, utan ett ljud! Jag hand
lade som i en tung dröm.
Jag gled genom rummen till det ställe, där jag för
varade vallmodräkten, nu tog jag den på i mörkret.
Sä tog jag en lampa, men jag tände den inte, det var endast oljan jag ville ät. Jag sökte en tänd
sticksask och stod färdig att gâ mot utgången. Då började med ens alla hu
sets hundar att tjuta. Det var en månljus natt, och genom fönstren sken mån
skenet in. En dörr gick UPP> jag hörde min mans röst. Då släppte jag lam
pan och blef liggande medvetslös i månskens- strimman. Min man be
rättade sedan, att han tagit min dräkt för blod, men det var bara min vallmodräkt, min röda vallmodräkt i månskens- strimman.
Min svimning framkal
lade en kris, mitt till
frisknande hade börjat, om det också fortskred mycket långsamt. Jag hade kommit in i ett till
stånd af dof resignation, inom mig såg jag endast
b'oto. îiyblin, Heleingfors. timgi .•>» --- P. E. SVINHUFVUD, FINSKA SENATENS ORDFÖRANDE OCH REPUBLIKEN FINLANDS BL1FVANDE PRESIDENT.
mörker. Mörker, där det en gång varit så ljust!
Jag hörde röster, det var min mans eller våra vän
ners eller läkarens, som kom och gick. Men jag tyckte, att jag hörde dem så aflägset, som om jag själf befunnit mig i en annan värld. Inom mig fanns bara en bottenlös, svart afgrund och ingen
ting annat, ingenting an
nat i världen!...
Äter räddades jag af min man, min oförlikne
lige, kloke, härlige man!
Hvad har han inte fått genomgå, hvad har han inte fått oskyldigt lida för min skull! Ser Ni, han arbetade dag och natt för oss båda, när arbetet var färdigt, förde han mig bort till nya förhållan
den, nya former, han för
de mig till stillhet och ro, han förde mig hit.
Här i ensamheten klar
nade mycket, jag tvangs ju att se inåt, beständigt inåt, att besvara de frå
gor som kommo och al
drig lämnade mig, förr än de fått svar. Omutligt sanningsenligt svar. San-
GUVERNÖREN, NUMERA LANDSHÖFDINGEN BRUNO JO
LAN DER, som i oktober 1917 häktades af Röda gardet och internerades i länsfängelset och först i januari frigafs. Foton
tagen julafton i fängelset.
' te
Såsom den finska republikens första blifvande president namnes redan nu med stor säkerhet nuvarande regerings
chefen, Finlands kraftfulle och af folk
gunsten i hög grad gynnade frihets
kämpe, senator P E.
Svinhufuud. Detta namn har god klang äfven långt utanlör Finlands gränser.
Ännu torde vara i friskt minne den in
dignation och bestört
ning det väckte, då häradshöfding Svin- hufvud i december 1914, efter att ha vägrat att åtfölja ge
net alguvernörens lagstridiga befallning att från träda sitt do
marekall, afsattes och häktades samt de
porterades till Tomsk i Sibirien för den återstående lid kriget skulle vara. Förhål
landena ha emellertid utvecklat sig annor
lunda än mången förutsett, och vid den första frihetsljusnin- gen för Finland kunde S. återvända till sitt land för att där häl
sas med det mest stormande jubel och omedelbart insättas som en själfskrifven ledare för nationen.
Forts, å sid. 287.
lÿter fotograju •Mù Jv : .'ibiwçwrre.
MATRÖSEN SCHISCHKO, från torpedbå
ten Dostoiny, af Arbetare- och soldatrå det utsedd till temporär generalguvernör
öfver Finland.
— 284 —
O W. FALKMAN.
F. d, Öfverste — Stockholm.
75 år 26 Jan.*
K. N. K. LUNDBERG.
F. d. Regementsläkare. — Karlstad. — 75 år 14 Jan*
O. L. SCHERDIN.
Öfjerstelöjtnant. — Umeå.
60 år 8 Jan*
C. E GRUBBENS.
Grosshandlande. Konsul.
Stockholm. — 60 år 31 Jan*
G. G, LINDER.
K Häradshöfd. F. d. Kamrer.
.Stockholm. — 75 år 16 Jan.*
Ç. L. LOOSTRÖM.
F. d. Öfverintendent. — Stock
holm. — 70 år 2 Febr*
H. SOHLMAN, Chefredaktör. — Stockholm.
60 år 24 Jan.*
C. J. A. MUNCK AF ROSEN- SCHÖLD. — Borgmästare.
Landskrona. — 50 år 27 Jan.*
%
J. W DAHLGREN.
Ingeniör. — Stockholm.
60 år 20 Jan*
F. J, WICKSTRÖM.
Trafikchef. — Landskrona.
50 år 23 Jan*
G. V. ALVING.
Sekr. i K. Jernv.-styr. — Stockholm. — 50 år 24 Jan.
G. E. SVALL IN G.
Ingeniör. — Stockholm.
50 år 27 Jan*
S. A. BRAG f.
F. d. Häradshöfding. — Jön
köping. — F. 34. f 11 Jan*
T. HINTZE f.
Underståthållare — Stock
holm. — F. 55. f 19 Jan.*
* Data à nästa sida.
N. J. BERGLUND Provinsialläkare. — Söder
hamn. — F. 62. f 11 Jan*
M. W. HEYMAN -j-.
Byråchef. — Stockholm.
F. 58. t 20 Jan*
— 285 —
