SAMHÄLLSBYGGNADSKONTORET SAMHÄLLSBYGGNADSKONTORET
Bekämpningsplan för jätteloka
(Heracleum mantegazzianum)
Samhällsbyggnadskontoret 2011 Text och bild: Ann-Charlotte Abrahamsson Kartor och layout: Jörgen Vargmark
Bekämpningsplan för Jätteloka i Halmstads kommun har tagits fram inom ett LONA-projekt genom medfi nansiering från statliga bidrag till lokal naturvård.
Både nationellt och internationellt har vikten av bekämpning av jätteloka uppmärksammats på senare tid. 2008 tog EU fram ett förslag till en strategi för att bekämpa invaderande arter, däri- bland jätteloka. Naturvårdsverket har tagit fram en nationell strategi och handlingsplan för främmande arter och genotyper (Rapport 5910) och bilaga G5 anger hur arbetet med jätteloka kan bedrivas.
Inom Halmstads kommun fi nns jättelokan på fl era platser. Mot bakgrund av ovanstående och att Falkenbergs kommun sedan 2006 kontinuerligt har bekämpat jättelokan uppstod behovet av att hindra ytterligare spridning av växten. Halmstads kommun tog fram ett projektförslag som beviljades statliga medel, sk LONA-bidrag från Länsstyrelsen i Halland. Projektet syftar till att kartlägga jätte- lokans utbredning, ta fram en bekämpningsplan för Halmstads kommun och intensifi era insatserna för bekämpning av växten.
Inledning
Jättelokan (Heracleum mantegazzianum), som också kallas jättebjörnloka eller kaukasisk björn- loka, kommer ursprungligen från Kaukasus i Sydosteuropa. Den infördes som prydnadsväxt på 1800-talet och har sedan dess spridit sig och går numera att hitta förvildad i framförallt i södra och mellersta Sverige samt längs Östersjökusten.
Lokan är mycket konkurrenskraftig och kan bilda stora bestånd. Konkurrenskraften gör att lokan tränger undan den naturliga vegetationen på platsen och kan utgöra ett hot mot områden med höga naturvärden. Jättelokans växtsaft kan ge brännskador på hud hos människor. På grund av växtens goda spridningsförmåga, dess starka konkurrenskraft, möjlig påverkan på biologisk mångfald och faran för människor vid berörig av växten, är det vikigt att jättelokan bekämpas.
Sverige har genom ratifi cering av FN: konven- tion om biologisk mångfald 1993 förbundit sig att motverka introduktion av främmande arter som kan leda till konsekvenser för den biologiska mångfalden. 1998 beslutade Statens Jordbruks- verk om en föreskrift om bekämpning av jätte- loka (SJVFS 1998:31). I författningen föreskriver Statens Jordbruksverk med stöd av 2 och 4 §§ i förordningen (1995:681) om växtskydd mm, att kommunen eller länsstyrelse i samråd med kom- mun kan upprätta en bekämpningsplan för jätte- lokan. Om en bekämpningsplan fi nns kan läns- styrelsen fatta beslut om vilka åtgärder som ska vidtas för att bekämpa växten.
Bekämpningsplan
4
spridningsväg är vatten då fröerna fl yter och kan spridas långt. Jättelokan föredrar öppna platser och spridningen av växten hämmas något av skuggande träd.
Lokans växtsaft kan vara skadlig för människor och ge upphov till hudskador vid kontakt och exponering av solljus. Växtens utseende, med vackra blommor och blad, och dess fantastiska storlek kan medverka till att ovetande plockar blomman och barn kan lockas till att leka med och inunder växten.
Beskrivning av jätteloka
Jättelokan är en mycket stortväxt ört som kan bli två-fyra meter hög. Stjälken kan bli på uppemot tio centimeter i diameter och bladen en meter breda.
Den blommar i juli-augusti. De vita blommorna sit- ter i fl ockar på närmare en halv meter i diameter.
Den har en pålrot, 30-50 cm lång, som är ganska grov och något förgrenad. Ungefär vid markytan sitter tillväxtanlagen. Arten räknas som tvåårig.
En enda planta kan producera upp till 50 000 frön.
Fröna kan ligga i jorden och vänta på att gro i minst sju år. Man får räkna med att hålla utkik efter eventuella fröplantor i upp till 10 år. Jättelokan förökar sig inte vegetativt (dvs med utlöpare elller dyl) utan enbart med frön. Fröerna kan spridas till nya platser via människor och djur som trans- porterar dem till nya platser. En annan effektiv
Jättelokor vid Haverdalsbro sommaren 2010.
Knopp av jätteloka Vårens första blad Avbruten stjälk med en femkrona
som jämförelse
Syfte med bekämpning
Det fi nns tre huvudsakliga skäl till att bekämpa jättelokan. Det första är växtens farlighet. Växt- saften innehåller furokumariner vars ämnen påverkar hudens känslighet för solljus. Får man växtsaft på sig och vistas i solen kan brännblåsor uppstå. Speciellt utsatta är barn, som kan få för sig att leka i den spännande “skogen”.
Det andra skälet är att jättelokan inte är ur- sprunglig i Sverige och kan på kort tid ta över stora arealer. Växten ställer inga stora krav på jordmån och sprider sig effektivt med frön. Jätte- lokan kan bidra till minskad biologisk mångfald och utgöra ett hot mot värdefulla naturmiljöer.
Ekonomiska aspekter är det tredje skälet att bekämpa jättelokan. Massförekomst av jätteloka ökar kostnaderna för skötsel och restaurering av områdena. Eventuell inkomst från den utkonkurre- rade vegetationen kan falla bort. Välbesökta natur- och rekreationsområden kan minska i värde.
Kostnader för samhället i form av vårdkostnader för behandlingar av hudskador kopplade till jätte- loka.
Nya växtplatser som upptäcks och bekämpas tidigt minskar växtens spridningsmöjligheter. Att bekämpning sker innan massförekomst innebär en lägre kostnad för bekämpningen genom färre lokor att bekämpa och under en kortare tidsperiod.
För att med framgång bekämpa jättelokan krävs att insatserna sker kontinuerligt, strukturerat och samordnat och att alla berörda tar sitt ansvar.
Uppföljning av växtplatser och bekämpnings- resultaten måste ske under lång tid framöver pga växtens långlivade frön.
Bekämpning
I första hand bör någon form av mekanisk
bekämpningsmetod användas. Av hänsyn till natur och miljö ska kemiska bekämpningsmedel så långt som möjligt undvikas. Ett miljövänligare alternativ kan möjligen vara att strö salt över pålroten efter lieslåtter eller rotkapning.
Mekanisk bekämpning
Den mekaniska bekämpningen går till stor del ut på att svälta ut jättelokorna. Genom att förstöra de ovanjordiska delarna, tvingas rötterna använda lagrad näring till att bilda nya växtdelar och växten tröttas ut efter hand. Oavsett vilken metod som används, måste man alltid se till att förstöra even- tuella blomställningar. Annars kan frön eftermogna och göra arbetet ogjort.
Slåtter
Jättelokorna slås bäst med lie, speciellt om det är många plantor. En roterande klinga är olämplig, eftersom en dimma av växtsaft virvlas upp. Plan- torna bör slås när de är cirka halvmetern höga, men man kan även vänta tills de börjar blomma.
Då förlorar de så mycket kraft att de förhoppnings- vis dör. Bestånden bör slås cirka tre gånger på ett år, eftersom plantorna sätter nödskott. Avhuggna delar kan ligga kvar, bortsett från eventuella blom- ställningar med mogna frön. Lokan får inte ges möjlighet att sätta frö. En nackdel med att slå är att lokan troligen är den växt på platsen som snabbast återhämtar sig. Därmed kan den tom förstärka sin dominans efter ingreppet.
Rotkapning och uppgrävning
Rotkapning är en effektiv metod. Pålroten kapas av några centimeter under tillväxtpunkten, vilken sitter i eller strax under markytan, vid övergången mellan rot och stam. Det görs med hacka eller spade. Metoden är lättast att tillämpa tidigt på året, innan plantorna blivit för stora. Fördelen är att växten dör. Har man tillräckligt med tid kan man totalutrota växten på detta sätt. Handlar det om relativt få plantor, eller om plantorna är så små att rotkapning är svårt, kan ett alternativ vara att gräva upp hela växten. Det ger samma effekt.
Bekämpningsplan
6
Tidpunkt
Bekämpningen bör påbörjas tidigt på säsongen.
Även ur arbetssynpunkt är det att föredra då små vårplantor är lättare att ha att göra med.
En annan möjlig tidpunkt är vid blomningen. Jät- telokan satsar då alla resurser på blomning. Man måste dock vara mycket uppmärksam på var blomställningarna hamnar, så att fröerna inte får chansen att utvecklas klart. Blomställningarna bör stoppas i sopsäck och tas med från platsen eller alternativt brännas på platsen.
Uppföljning av bekämpningen bör pågå till sent på året eftersom lokan kan sätta nödskott och att det kan komma upp enstaka höstplantor.
Prioritet
Det primära med bekämpningen är att förhindra fröspridning. Kontinuerlig bekämpning varje år ska ske och på grund av frönas långa livslängd bör uppföljning göras i ca tio år efter att lokan har försvunnit från platsen.
Inventeringsmetod
Under 2010 och 2011 gjorde kommunekolog vid samhällsbyggnadskontoret en översiktlig kartläggning av jättelokan i Halmstads kommun.
Kartläggningen består av information från mark- ägare, tips från allmänhet, platsbesök och visuell inventering från väg. Kartläggningen är inte en fullständig inventering av hela kommunen men ger en i nuläget fullgod bild av jättelokans utbredning i kommunen.
Jordbearbetning
Jättelokan är känslig för traditionell jordbear- betning och fi nns sällan i brukad mark. Plöjning, användning av kultivator eller jordfräs fungerar ut- märkt. Möjligen ger detta en bättre effekt än både slåtter, grävning och rotkapning. Men självklart ska jordbearbetning inte användas på mark som hyser värdefull vegetation. Däremot kan det vara en lämplig åtgärd på mark där jättelokan tagit över helt och hållet.
Kemisk bekämpning
Kemisk bekämpning av jättelokor sker med pre- parat baserade på ämnet glyfosat, dvs roundup och liknande. Dispens kan ges för kemisk
bekämpning av jätteloka i skyddszoner (kontakta länsstyrelsen) och mark i träda (kontakta Jord- bruksverket). Glyfosat bör inte användas närmre än sex meter från vattendrag, vilket begränsar användningen vid många jättelokaförekomster.
Kemisk bekämpning ska ske i enlighet med Naturvårdsverkets föreskrifter om spridning av bekämpningsmedel SNFS 1997:2.
Vid kemisk bekämpning av jättelokan är det olämpligt att spruta. Sprutar man dör all växtlighet och man får ett stycke barmark. Frön av jätteloka, som med största sannolikhet fi nns i marken, kan då gro utan konkurrens och tar snabbt över områ- det. Resultatet kan alltså bli att jättelokorna gyn- nas.
Istället för att spruta stämplar eller avstryker man plantorna. Stämpling innebär att en skaftförsedd svamp eller liknande används för att pressa på en liten mängd av bekämpningsmedlet på plan- tan. Det är särskilt lämpligt på små plantor i stora bestånd tidigt på våren. Vid avstrykning används en sorts penselverktyg till att stryka bekämpnings- medel på delar av större plantor.
Jättelokans utbredning i Halmstads kommun
I Halmstads kommun är jättelokans utbredning huvudsakligen koncentrerade till kommunens nordvästra del.
Översiktskarta över jättelokans utbredning i Halmstads kommun 2011
Bekämpningsplan
8
Längs ån Skintan bedöms jättelokan ha en ut- bredning på ca 5 km från havet upp till ”Bromans”
på fastighet Haverdal 13:1 i norr. I det östliga bi- fl ödet Vrånglabäcken, som fl yter ihop med Skintan strax söder om Haverdalsbro, uppskattas jätte- lokan fi nnas spridd längs en ca 2 km lång sträcka.
Det största sammanhängande beståndet fi nns längs ån Skintan som rinner genom Haverdals naturreservat och mynnar ut i havet vid mellan Haverdal och Villshärad. Haverdals naturreservat är avsatt som reservat för att bevara ett för den halländska kusten särpräglat sanddynlandskap.
Området är betydelsefullt för den vetenskapliga naturvården och för friluftslivet. Haverdals natur- reservat är också ett utpekat Natura 2000-område tackvare sina höga naturvärden. Jättelokan har massförekomst vid Haverdalsbro och spridningen till omgivande marker pågår kontinuerligt då inga samordnade bekämpningsinsatser görs på platsen.
Jättelokans utbredning längs ån Skintan 2010
Suseån rinner genom Halmstads kommuns nord- västra del och mynnar ut i havet söder om Grims- holmen i Falkenbergs kommun. Längs Suseån återfi nns jätteloka ställvis intill ån från Kvibille till kommungränsen mot Falkenberg i norr.
Jättelokans utbredning längs Suseån 2011
Bekämpningsplan
10
Karta över jätteloka lokaler i Steninge och Skintaby
Steninge
I Steninge har två platser hittats där jättelokan har spridit sig till större områden. Växtplatsen på fastigheterna Stening 10:1 och Steninge 2:2 ligger i anslutning till Undarsmosse. På fastigheten Steninge 11:3, söder om Steninge kyrka, fi nns ett kraftigt bestånd av jätteloka som spridit sig till angränsande skogsparti på grannfastigheten Steninge 1:2.
I Halmstads kommun har jätteloka hittats i och i anslutning till tätorterna Getinge, Gullbrandstorp, Åled, Sennan och Halmstad.
I Getinge samhälle fi nns jättelokor intill Suseån och i vägslänt längs Fabriksleden.
Båda fastigheterna Getinge-Brogård 2:5 och
Hörsås 2:94 ägs av Halmstads kommun.
I Gullbrandstorp har enstaka exemplar av jätte- loka hittats längs kustvägen öster om Styrdals gård samt i åkerkant på fastighet Gullbrandstorp 8:1, intill bebyggelsen i Gullbrandstorps östra del.
I Sennan växer jättlokor på banvallen till Nässjö- banan (fastighet Vrenninge 4:6) och i en trädgård som gränsar till järnvägen på fastighet Vrenninge 4:76. Enligt uppgift bekämpar ägare till Vrenninge 3:7 och Sten 5:3 årligen jätteloka i grönområden längs ån Sennan, bakom husen längs Stensvägen i Sennan.
Enstaka jättelokor växer i ett dike ca 200 meter sydväst om Enslövs kyrka i Åled, på fastigheten Enslöv 14:1.
På två ställen inom fastighet Eketånga 24:1 i Söndrums industriområde i Halmstad fi nns jätte- lokor. Enstaka plantor har bekämpats i små- båtshamnen söder om avloppsreningsverket i Halmstad (fastighet Halmstad 1:5) samt hos en privatperson på fastighet Tonen 8 i Trottaberg.
Övriga identifi erade växtplatser i kommunen är enstaka mindre förekomster med ett fåtal plantor
Gullbrandstorp
Onsjö
Bekämpningsplan
