Projektet Det svenska ordförrådets utveckling 1800–2000

Maia Andréasson

Från satsdel till satsled

En översikt av orden för satsens delar 1806-1999

Mars 2001

Projektet Det svenska ordförrådets utveckling 1800–2000

Projektet Det svenska ordförrådets utveckling 1800–2000 finansieras med generösa bidrag från den kulturvetenskapliga donationen, som administreras av Riksbankens Jubileumsfond. I projektet deltar forskare från fem olika universitets- och högskoleorter och lika många discipliner. Projektet startade den 1 januari 2000. Den gängse för- kortningen av projektnamnet är ORDAT (Det svenska ordförrådets utveckling från artonhundra till tjugohundra).

Resultat från projektets olika delundersökningar publiceras till stor del i föreliggande rapportserie. Redaktörer för rapportserien är prof.

Sven-Göran Malmgren och FD Hans Landqvist, båda verksamma vid Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet.

Skrifter som ingår i rapportserien säljs till självkostnadspris och kan

rekvireras från ORDAT (att. Hans Landqvist), Institutionen för svenska

språket, Göteborgs universitet, Box 200, 405 30 Göteborg.

ISSN 1650-2582

© Författaren

Produktion:

Institutionen för svenska språket Göteborgs universitet

Box 200

SE - 405 30 GÖTEBORG

Reprocentralen, Humanisten

Göteborg

1 . Inledning... 1

1.1. Bakgrund... 1

1.2. Syfte ... 3

1.3. Tidigare forskning... 4

1.4. Urval av material ... 5

1.5. Praktiska detaljer... 7

2 . Subjektet ... 8

2.1. Subjektets terminologi... 8

2.1.1. Subjektets omfŒng... 8

2.1.2. Expletivt subjekt... 10

2.2. Subjektets innehŒllssida ... 11

3 . Det finita verbet... 14

3.1. Det finita verbets terminologi ... 14

3.1.1. FrŒn verbum till predikat ... 14

3.1.2. FrŒn predikat till finit verb... 16

3.2. Predikatsledets innehŒllssida ... 18

3.3. De infinita verbfraserna Ð ett obligatoriskt objekt?... 18

4 . Objektet... 20

4.1. Objektets terminologi 1806Ð1904... 20

4.2. Objektets terminologi 1904Ð1999... 21

4.3. Objektets innehŒllssida ... 23

4.3.1. Objekt i allmŠnhet ... 23

4.3.2. Passiveringstestet... 24

4.3.3. Bisatser som objekt... 24

4.3.4. Objekt till hjŠlpverb... 25

4.3.5. Andra typer av infinitivfraser som objekt ... 25

4.3.6. InnehŒllsobjekt ... 26

4.3.7. Expletivt objekt... 27

5.2. FrŒn predikat till predikatsfyllnad ... 29

5.3. FrŒn predikatsfyllnad till predikativ ... 30

6. Attributet... 31

6.1. Termen attribut och dess beskrivning ... 31

6.2. Undergrupper till attributet ... 32

7 . Adverbialet ... 34

7.1. Termen adverbial och dess beskrivning... 34

7.2. Agentadverbialet ... 36

7.3. Satsadverbialet ... 37

8 . Sammanfattning ... 38

8.1. Nydanare och standardiserare ... 38

8.2. Sammanfattning av satsledens utveckling... 39

8.3. Avslutning ... 41

Litteratur ... 42

1. Inledning

1.1. Bakgrund

Under 1800-talets fšrsta Œrtionden blir lŠrare och sprŒkvetare mer och mer medvetna om behovet av en modern allmŠn eller svensk sprŒklŠra skriven pŒ svenska. Svenska Akademien har enligt sina stadgar 1786 inte bara i uppdrag att utge en svensk ordbok, utan ocksŒ en gramma- tik, men arbetet gŒr lŒngsamt.

Fram till denna tid har latinet varit det naturliga ingŒngssprŒket i skolan och fšrst nŠr eleverna nŒgorlunda behŠrskar detta gŒr man vidare med modersmŒlet. Det har gŒtt sŒ lŒngt att, som P.G. Boivie senare beskriver situationen i fšrordet till sin bok Fšrsšk till en Svensk Syntax i enlighet med LŠran om Satsen och Perioden, Ófšr- eldrar med skŠl frŒga, hvartill Latinska sprŒkets studerande gagnar, dŒ en fšrstŒndig gosse efter flera Œrs skolgŒng oftast icke kan pŒ nŒgot sprŒk skrifva en sammanhŠngande och korrekt meningÓ (Boivie 1826, fšretal).

Ett av de omrŒden inom sprŒklŠran som Šr mest eftersatt Šr sats- lŠran och nŠr Jakob Borelius šversŠtter den franske orientalisten och sprŒkvetaren A.I. Silvestre de Sacys Principes de Grammaire GŽnŽrale Œr 1806 fŒr denna bok Svenska Akademiens godkŠnnande till utgivning ÓhŠlst dŒ dylika arbeten pŒ Svenska Šnnu saknadesÓ (Borelius 1806, inledning).

Boivie, som ocksŒ Šr den som 1820 introducerar benŠmningen sats- del (SAOB S1220), talar om sitt arbete med att beskriva den svenska syntaxen som Ósškandet af en vŠg, der ingen vŠg fšrut fannsÓ (1826:

fšretal) och det rŒder ocksŒ under lŒng tid en stor frihet nŠr det gŠller att vŠlja termer fšr satslŠran. Anders Fryxell utger 1824 en Svensk sprŒklŠra som redan frŒn bšrjan Šr en stor framgŒng och ges ut i tretton upplagor fram till 1865, men under samma period skrivs det ett otal andra sprŒklŠror fšr skolorna, bŒde stšrre och mindre.

C.J.L. Almqvist Šr en nydanare nŠr det gŠller den grammatiska

terminologin. I sin AllmŠn sprŒklŠra frŒn 1829 vŠljer han att kon-

struera egna inhemska termer fšr grammatiska begrepp. Han menar att

de unga eleverna fšrst ska mšta termer pŒ sitt eget sprŒk, innan de sedan fŒr se de latinska termerna tillsammans med de svenska och till sist, dŒ de Šr mogna fšr detta, helt švergŒ till den latinska termino- login (1832:fšretal).

•r 1836 kommer Svenska Akademiens fšrsta egna sprŒklŠra, men fšrfattaren och akademiledamoten Lars Magnus Enberg hŠmtar till allra stšrsta delen sitt material frŒn andra svenska och utlŠndska verk och den fŒr inte sŠrskilt stort genomslag nŠr det gŠller terminologin (Noreen 1903:235, Lindstedt 1935:52).

Den frihet som rŒder fšr varje fšrfattare att sjŠlv vŠlja vilka termer han ska anvŠnda Šr sŒ stor, att Kungl. Maj:t 1878 tillsŠtter en kommittŽ fšr att skapa en enhetlig grammatisk terminologi fšr lŠrobšcker i real- skolan. NŠr kommittŽn 1882 ger ut sitt betŠnkande menar de att detta inte minst Šr viktigt nŠr det gŠller satslŠran. Att Óuppfatta fšreteelserna inom det egna sprŒket i deras sammanhangÓ, menar man, skulle kunna bli Óen hjelpreda af vŠrde i och fšr tolkningen af de frŠmmande sprŒ- kens litteraturÓ (BetŠnkande 1882:10).

Samtidigt understryker kommittŽn hur omšjligt det skulle vara att skriva en allmŠngiltig grammatik, helt och hŒllet applicerbar pŒ alla sprŒk. Som sŒ mŒnga andra vid denna tid menar de att de olika sprŒken vart och ett styrs av lagar, och dessa ÓlŒta nŠmligen icke intvinga sig under en gŒng fšr alla gemensamt faststŠlda formerÓ (BetŠnkande 1882:11). KommittŽn slŒr fast vilka termer som skall anvŠndas och detta fŒr en oerhšrt stark inverkan pŒ framfšr allt det som kallas den skolgrammatiska traditionen. Inte fšrrŠn nŠra hundra Œr senare bšrjar andra termer Šn de kommittŽn rekommenderat dyka upp i lŠrobšcker fšr grundskola och gymnasium.

Under 1800-talets andra hŠlft har nordiska sprŒk introducerats som Šmne vid de svenska universiteten och nŠr Natanael Beckman 1904 skriver sin Svensk sprŒklŠra fšr den hšgre elementarundervisningen fŒr den stor spridning och anvŠnds inte bara vid undervisning i real- skolan utan ocksŒ som lŠromedel i grammatik vid universitet fram till 1900-talets sista Œrtionden.

I kšlvattnet av den grammatiska diskussion som fšrdes pŒ 1950-talet bšrjar under de fšljande Œrtiondena terminologin fšr satslŠra dock att fšrŠndras i lŠrobšcker i grammatik fšr universitet och hšgskolor.

Samtidigt som lŠrobšckerna pŒ grund- och gymnasieskolorna fort-

farande fšljer den traditionella linjen, bšrjar man nu pŒ hšgre nivŒ

Œter presentera nya syntaktiska termer. Den generativa transforma-

tionsgrammatiken med sitt frŒn den traditionella grammatiken helt

avvikande system fšr satsanalys lŠmnar sina spŒr och dansken Dide-

richsen med sitt satsanalysschema frŒn 1946 pŒverkar ocksŒ de svenska grammatikernas sŠtt att tŠnka och uttrycka sig.

NŠr Svenska Akademiens grammatik utkommer i fyra fullmatade band pŒ hšsten 1999 fŒr det som Boivie 1820 kallade satsdelar ett nytt namn: satsled, en term som redan nŒgra Œr tidigare anvŠnts av Erik Andersson i hans Grammatik frŒn grunden.

SAG har som huvudsyfte att vara en deskriptiv grammatik, framfšr allt nŠr det gŠller sprŒkbruket, men i den Bakgrund, avgrŠnsning, innehŒllsplan som utgavs innan grammatiken kom ut anger fšrfattarna som ett delmŒl att tjŠna sprŒkforskningen genom att Óstabilisera den grammatiska terminologinÓ (1986:6) och troligt Šr att SAG kommer att tjŠna som norm fšr de ord som anvŠnds fšr den grammatiska be- skrivningen av svenskan under lŒng tid framšver

1.2. Syfte

MŒlet med denna uppsats Šr att šversiktligt beskriva hur den svenska terminologin fšrŠndrats nŠr det gŠller i fšrsta hand primŠra satsled, dvs. satsens finita och eventuella infinita verb med bestŠmningar, in- klusive subjekt, och Šven nŒgot beršra det man kan kalla de sekundŠra satsleden, dvs. bestŠmningar till andra fraser i satsen (SAG 1:213, Stroh-Wollin 1998:45).

Jag Šr fšrst och frŠmst ute efter ta reda pŒ vilka ord som anvŠnts fšr olika syntaktiska fenomen, nŠr de bšrjat anvŠndas i svenskan, dŠr mšj- ligt Šr avgšra om termerna lŒnats in eller Šr inhemska konstruktioner, hur orden som sŒdana fšrŠndrats med tiden och nŠr de eventuellt bort- fallit. I andra hand gŠller det att ta reda pŒ hur beskrivningen av de olika satsleden Šndrats, nŠr nya undergrupper uppkommit och hur dessa benŠmnts och beskrivits av olika fšrfattare. Det handlar sŒledes i fšrsta hand om terminologins uttryckssida, i andra hand om dess inne- hŒllssida.

Nyckelordet fšr uppsatsen Šr šversikt och jag gšr inte ansprŒk pŒ att ge en fullstŠndig beskrivning av varje enskild detalj i utvecklingen, utan vill visa pŒ linjer i den syntaktiska terminologins historia under de senaste 200 Œren. Vissa satsled, som t.ex. objektet, dŠr fšrŠndringarna i terminologi varit mer pŒtagliga, vŠljer jag att beskriva mer utfšrligt.

Andra, dŠr utvecklingen av terminologin redan finns utfšrligt beskri-

ven, som t.ex. predikativet, eller dŠr den stšrsta fšrŠndringen gŠller

innehŒllssidan, t.ex. adverbialet, fŒr mindre utrymme.

Det Šr svŒrt att i en sŒ hŠr pass kortfattad undersškning i varje enskilt fall avgšra vilket sprŒk som varit lŒngivande fšr de gramma- tiska termerna. SjŠlvklart har latinet spelat stor roll, men nŠr samman- sŠttningar som ackusativobjekt bšrjar dyka upp stŠller jag mig genast frŒgan om dessa Šr inhemska konstruktioner eller om fšrfattaren blivit pŒverkad av nŒgot annat sprŒk. Jag har valt att istŠllet fšr att gšra en djupgŒende analys av ett eller ett par satsled och eventuellt kunna avgšra exakt varifrŒn en term kommit, istŠllet gšra en šversikt av alla satsledens utveckling inom det svenska sprŒket och lŠmna de flesta spekulationer ršrande lŒngivande sprŒk dŠrhŠn.

1.3. Tidigare forskning

Det verkar inte finnas sŒ mycket vetenskaplig litteratur som beskriver just utvecklingen av terminologin inom svensk grammatik i allmŠnhet eller satslŠra i synnerhet. Dock finns enskilda satsled och deras historia beskrivna i avhandlingar. En av dessa Šr Maria Bolanders avhandling Predikativets funktion i svenskan som lades fram 1980 och som inleds med en beskrivning av hur terminologin fšr satsledet predikativ har utvecklats, inte bara i svensk satslŠra utan ocksŒ i dansk, tysk och engelsk. Denna del av Bolanders avhandling tjŠnade i bšrjan av upp- satsarbetet som fšrebild fšr hur man kan skildra utvecklingen av ett satsled, bŒde nŠr det gŠller terminologi och beskrivning. Dock har jag lagt tyngdpunkten pŒ den terminologiska aspekten, medan Bolander i hšgre utstrŠckning poŠngterat utvecklingen av beskrivningen av sats- ledet.

Adolf Noreen har i fšrsta delen av sitt stora verk VŒrt sprŒk gjort en grundlŠggande bibliografisk šversikt av svensk sprŒkvetenskaplig litteratur genom historien med ingŒende kommentarer fšr de mer tongivande verken (1904:200ff, 290f).

NŠr Grammatik pŒ villovŠgar gavs ut av Svenska sprŒknŠmnden

1987 sŒ var det fšr att visa pŒ besvŠrande skillnader mellan den skol-

grammatiska traditionen och aktuell sprŒkforskning. Nio sprŒkforskare

visade i boken pŒ uppenbara problem med den grammatik som lŠrdes

ut i skolorna, och nŠr det gŠller satslŠra skrev Maria Bolander om

predikativ, Tor G. Hultman om objekt, Sven-Gšran Malmgren om

formellt och egentligt subjekt. Bengt Brodow, Nils-Erik Nilsson och

Sten-Olof Ullstršm har 2000 i boken Retoriken kring grammatiken, en

bok med underrubriken Didaktiska perspektiv pŒ skolgrammatik, fšljt

upp Grammatik pŒ villovŠgar och konstaterar att inte mycket fšrŠnd-

rats pŒ de 13 Œr som gŒtt. Fšrfattarna resonerar om varfšr den skol- grammatiska traditionen kan ha fŒtt sŒ starkt inflytande pŒ gramma- tikundervisningen under 1900-talet, de undersšker lŠromedel och intervjuar lŠrare fšr att ta reda pŒ hur undervisningen bedrivs idag.

Fšrfattarna talar i boken fšr att knyta grammatikundervisningen i skolan till elevernas egen produktion av texter och deras sprŒkliga var- dag (s. 61f, 134).

I uppsatsen ÓL.M. Enberg och Svenska akademiens sprŒklŠraÓ refererar Torvald Lindstedt till hur tidigare forskare pŒvisat att i stort sett allt i denna sprŒklŠra frŒn 1836 var mer eller mindre plagierat. Ett undantag fanns, nŠmligen avsnittet om syntax, dŠr ocksŒ en avdelning om stilistik fanns med. Lindstedt bevisar sedan att ocksŒ detta avsnitt Om Stil eller Skrifart i stort sett var en fšrsvenskning av engels- mannen Hugh Blairs Lectures on Rhetoric and Belles Lettres. I ÓBe- handlingen av meningsbyggnaden i Šldre svensk grammatikÓ ger samme fšrfattare en šversikt av hur syntaxen behandlades fšre 1800- talets bšrjan och menar att orsaken till att syntaktiska frŒgor fick stŒ tillbaka fram till denna tid var att frŒgan om svenska sprŒkets stavning kŠndes sŒ mycket mer akut. Bengt Loman ger i uppsatsen ÓOrdfšljder i svensk grammatik och retorikÓ flera intressanta upplysningar om vilka av 1800-talets sprŒklŠror som var mest tongivande och refererar till Noreen och Lindstedt. Han berŠttar ocksŒ om hur Noreen i Pedagogisk tidskrift ÓslaktadeÓ fšrstaupplagan av Brates sprŒklŠra som kom ut 1898 och om hur Brate sedan gav ut en fšrkortad upplaga som dock inte blev nŒgon stor framgŒng. I sin uppsats om ÓGustaf Sjšborgs Schwedische Sprachlehre fŸr Deutsche och den svenska grammatik- traditionen 1750Ð1815Ó frŒn 1991 menar Sven-Gšran Malmgren att Sjšborg Šr den fšrste svenske syntaktikern, trots att han enbart skrev pŒ tyska. Han Šr pŒverkad av J.ÊChr. Adelungs skolgrammatik som kommit ut tvŒ Œr innan Sjšborg 1796 gav ut sin grammatik och termer som subjekt och predikat finns med i i stort sett de betydelser de har idag trots att dessa ord vid denna tid Šnnu inte introducerats som syn- taktiska termer i svenskan. Sjšborgs grammatika hamnar dock, efter- som den Šr skriven pŒ tyska, utanfšr denna undersškning, se nedan.

1.4. Urval av material

Fšrutom sprŒklŠror som gŠller det svenska sprŒket finns det frŒn slutet

av 1700-talet och hela 1800-talet ett stort antal grammatikor fšr grek-

iska, latin och fšr moderna sprŒk skrivna av svenskar, samt dessutom

svenska sprŒklŠror skrivna pŒ tyska, franska och engelska av svenskar.

Bara detta att undersška samtliga utgivna svenska sprŒklŠror fšr att ge en exakt bild av utvecklingen av terminologin inom satslŠra lŒg utanfšr mŒlet fšr denna uppsats. Fšr att finna ett rimligt urval av grammatikor begrŠnsade jag mig till sprŒklŠror skrivna pŒ svenska gŠllande svenska sprŒket, samt, under 1900-talet, av dessa enbart sŒdana som anvŠnts vid undervisning pŒ universitet och hšgskolor. Inledningsvis anvŠnde jag mig av litteraturfšrteckningar i annan litteratur om satslŠra som t.ex.

Maria Bolanders Predikativets funktion i svenskan, och Adolf Noreens genomgŒng av 1800-talets sprŒklŠror (Noreen 1903:290f). Dessutom drog jag bort och lade till frŒn dessa genom att se vilka andra sprŒk- lŠror fšrfattarna sjŠlva refererade till som lŠsvŠrda i sina fšretal eller pŒ andra stŠllen i sina bšcker. Ett andra urval gjordes nŠr jag sorte- rade bort de grammatikor, framfšr allt frŒn tidigt 1800-tal, som sak- nade ett tydligt fšrsšk att beskriva satslŠran.

Av de grammatikor jag undersškt har jag nŠstan uteslutande utgŒtt frŒn fšrstaupplagor. I tvŒ fall har jag funnit det belysande att Šven ha med en del exempel frŒn efterfšljande omarbetade utgŒvor. Fšrst gŠller det Daniel SundŽn som 1869 gav ut sin Svensk sprŒklŠra fšr elementar-lŠroverken och sedan, dŒ han ingŒtt i den ovan nŠmnda kommittŽn fšr likformig utformning av lŠrobšcker, omarbetade denna och kom med en ny utgŒva 1882. Den andre Šr Erik Brate, som fick allvarlig kritik (Brate 1905, fšrord, Loman 1984:141) fšr sin fšrsta utgŒva av Svensk sprŒklŠra fšr de allmŠnna lŠroverken som kom ut 1898, men som sedan fšrkortade innehŒllet och kom med en ny utgŒva 1905.

TvŒ mindre grammatikor har fŒtt vara med trots att de inte kan ha haft nŒgon stšrre spridning: det handlar om Carl Erik Schweders Utkast till satslŠra jemte nŒgra allmŠnnare syntaktiska reglor (1853), ett tunt hŠfte, som skrevs fšr att anvŠndas i hans undervisning vid Katedralskolan i Lund samt Nils Johan KylŽns Svensk sprŒklŠra till tjenst fšr elementarlŠroverk frŒn 1866.

Med ovanstŒende begrŠnsningar och med undantag fšr nŒgon gram-

matika som inte gick att fŒ fram i tid, har jag i undersškningen fšr att

fŒ sŒ stor bredd som mšjligt tagit med samtliga undersškta gramma-

tikor.

1.5. Praktiska detaljer

Den av Lars Magnus Enberg fšrfattade och av Svenska Akademien utgivna Svensk sprŒklŠra frŒn 1836 kommer, dŒ det behšvs, att fšr- kortas SAS, och dŒ det behšvs i kŠllhŠnvisningar att benŠmnas Enberg, Svenska Akademiens Ordbok šfver svenska sprŒket fšrkortas SAOB och Svenska Akademiens grammatik frŒn 1999, fšrkortas SAG bŒda utan angivande av Œrtal. Grammatik pŒ villovŠgar fšrkortas GV och Nationalencyklopedins ordbok fšrkortas NEO.

Under 1800-talet var en av de stora tvistefrŒgorna bŒde bland sprŒk-

mŠn och andra hur den svenska ortografin skulle standardiseras. Att

avgšra om olika fšrfattares stavsŠtt stŠmmer eller inte med de normer

som eventuellt kunde tŠnkas gŠlla vid de olika tidsepoker som skildras

Šr en omšjlighet, varfšr jag, nŠr det gŠller fšrfattare fram till 1905, i

citaten helt uteslutit kommentarer som gŠller deras stavning.

2. Subjektet

Ordet subjekt kommer av latinets subjectum, som betyder Ógrund- begreppÓ och sŠgs av SAOB ha kommit in i svenskan som satsleds- beteckning med šversŠttningen av de Sacys ÓGrundreglorna af den allmŠnna sprŒklŠranÓ 1806 (SAOB:S14342). Ordet var dŒ redan i bruk i svenskan som filosofisk term och flera Œr tidigare anvŠnde svensken Gustaf Sjšborg ordet subjekt som syntaktisk term dŒ han pŒ tyska skrev sin Schwedische Sprachlehre fŸr Deutsche (Malmgren 1991:

159).

Subjektet Šr ett av de satsled som varierat minst nŠr det gŠller termi- nologin. Genom alla de undersškta sprŒklŠrorna anvŠnds ordet subjekt fšr i stort sett samma begrepp, Šven om beskrivningarna av satsledet och i viss mŒn omfŒnget kan variera.

2.1. Subjektets terminologi 2.1.1. Subjektets omfŒng

Redan Borelius anvŠnder ordet subjekt bŒde fšr en enskild nominalfras och fšr ett helt satsled, nŠr han ger exempelmeningarna ÓVictor Šr litenÓ, ÓViktors far Šr fšr mycket fromÓ och ÓBarn, som intet lŠra, Šro lika de oskŠliga djurenÓ (1806:2f). Han fšrklarar att ett subjekt kan vara oinvecklat, dvs. stŒ utan bestŠmningar, eller invecklat dvs., som Borelius sŠger, stŒ med sin Óbeskaffenhet [É] bestŠmd genom flera begreppÓ. Termerna enkelt och sammansatt subjekt begagnar Borelius fšr att gšra skillnad pŒ om ett eller flera samordnade subjekt fšre- kommer i frasen (1806:9ff).

Moberg anvŠnder ocksŒ termerna enkelt och sammansatt subjekt,

men dŒ i samma betydelse som Borelius anvŠnder oinvecklat och

invecklat (1815:47f). Boivie Šr nŠste man att ta upp konstruktionerna

och vŠljer ocksŒ han en egen terminologi: rent subjekt, som betyder att

subjektet bestŒr av ett enda ord, och blandat subjekt, som kan vara

antingen utbildat eller utvidgat. Det utbildade subjektet stŒr med

bestŠmningar och det utvidgade subjektet sŠgs vara fšrenat med relativ bisats (1826:4, 6).

Svedbom Šr den fšrste som talar om satsens subjektsdel. Med detta menar han Óalla de ord tillsammanstagna, hvilka tjena att uttrycka det, hvarom nŒgonting utsŠgesÓ eller helt enkelt Ósubjektet tillsammans med dess bestŠmningarÓ och fšrklarar att man ibland mŒste gšra omskriv- ningar fšr att kunna urskilja allt det som hšr till subjektsdelen (1843:11,15). Kungl. Maj:ts BetŠnkande frŒn 1882 ansŒg, som enda kommentar till terminologin gŠllande detta satsled, att det rŠckte att anvŠnda ordet subjekt, ett ord som subjektsdel ansŒg de inte var ÓerforderligtÓ. Denna uppmaning fšljer D.A. SundŽn, en av med- fšrfattarna till betŠnkandet, nŠr han 1882 gšr en omarbetning av sin sprŒklŠra frŒn 1869 och stryker ordet subjektsdel som finns med i den tidigare upplagan (1869:153, 1882:161f).

Brate tar dock upp ordet subjektsdel igen som Ósubjektet med dess omedelbara och medelbara bestŠmningarÓ (1905:137f), likasŒ de andra 1900-talsfšrfattarna fram till Ljung/Ohlander, som istŠllet ŒtergŒr till att lŒta ordet subjekt i sig sjŠlv ha denna vidgade betydelse (1971:146).

Lindberg tar upp ordet subjektsdel som en fšrklaring till den nominal- fras som bildar en av satsens huvuddelar (1976:132f).

Dahl jŠmstŠller subjekt med subjektsdel och noterar att man Ói tradi- tionell grammatik reserverade [É] ordet subjekt fšr huvudordet i sub- jektsfrasenÓ (1982:46f). Jan Svensson kommenterar detta faktum i ett kapitel i boken Grammatik pŒ villovŠgar. Han skriver att det enklaste sŠttet att beskriva ett subjekt Šr att sŠga att Óett subjekt kan utgšras av en nominalfras, ett infinitivuttryck eller en satsÓ och att objekt kan utgšras av samma sak (GV 1992:99ff). Detta att substantiv eller prono- men kan ha bestŠmningar och ensamma eller tillsammans med dessa utgšra subjekt eller objekt var ju, som tidigare nŠmnts, en tanke som fanns redan i de tidiga 1800-talsgrammatikorna. Mšjligen bšrjade detta tŠnkesŠtt bortfalla i och med att man bšrjade tala om en sub- jektsdel dŠr subjektet var huvudord och fšrsvann sedan mer och mer efter det att kommittŽledamšterna 1882 menat att inte ens fšrestŠll- ningen om en subjektsdel var nšdvŠndig (BetŠnkande 1882:44).

De tvŒ sista Œrtiondena pŒ 1900-talet anvŠnds ordet subjekt framfšr

allt i den vidare bemŠrkelsen, Šven om fšrfattarna, som Andersson,

kan behšva fšrklara att subjektet dels kan rŠknas som nominalfras, dels

som huvudord med bestŠmningar (1994:25f).

2.1.2. Expletivt subjekt

1800-talsgrammatikorna tar upp det som expletivt subjekt i tvŒ olika konstruktioner: dels fšr att uttrycka ett subjekt utan referent i satser av typen Det regnar, dels som platshŒllare i satser som inleds med nŒgon typ av presenteringskonstruktion i satser av typen Det sitter en lapp pŒ dšrren.

Borelius skriver om ett referentlšst det, att Ódet i detta talesett pŒ ett flertydigt och obestŠmt sŠtt tillkŠnnagifver SubjektetÓ (1806:98f).

Boivie nŠmner ocksŒ det som ett slags subjekt som kan Ótyckas stŒ šfverflšdigtÓ fšrutom det Óegentliga subjektetÓ i exempelmeningen ÓDet har hŠndt en olyckaÓ (1826:3). Enberg skriver att vid vissa verb, som t.ex. ÓVara, Blifva, Finnas, GifvasÓ kommer det fšre och Óen annan nominativ fšljerÓ, och ger exempel pŒ detta i meningen ÓDet fins en lag, af himlen skiftadÓ (1836:256f).

Svedbom menar att satser som ÓDet snšgarÓ egentligen saknar sub- jekt, men har ett Óblott formelt (grammatikaliskt, icke logiskt) Subjekt, uttryckt genom det tonlšsa DetÓ (1843:9). SundŽn kallar ocksŒ det referentlšsa det fšr formelt subjekt, Šven om han efter sitt arbete med Kungl. Maj:ts betŠnkande lite fšrsiktigt pŒ nŒgra stŠllen i sprŒklŠran Šndrar uttrycket till (formelt) subjekt (fšrfattarens parentes) (1869:

115, 1882:92).

Beckman och Brate anvŠnder ocksŒ termen formellt subjekt men nu handlar det inte bara om ett referentlšst det, utan ocksŒ om det som re- dan Boivie talade om, ett det som enligt Beckman ÓstŒr dŠr blott fšr att fylla en plats, subjektet stŒr inte pŒ sitt vanliga stŠlleÓ och som fšljs av ett egentligt subjekt (Beckman 1904:196, Brate 1905:144).

Ljung/Ohlander menar att det referentlšsa det ska kallas opersonligt subjekt eftersom det inte syftar pŒ nŒgot som tidigare nŠmnts (1971:

146f) och inte kan strykas i satsen. Hultman reder ut begreppen inom den traditionella grammatiken nŠr han talar om vilken betydelse han sjŠlv lŠgger i termen formellt subjekt:

AnvŠndningen av termen formellt subjekt skiftar starkt i den traditionella grammatiken. Fšljande tre fall kan urskiljas:

(1.) Alla opersonliga det i subjektsstŠllning kallas formellt subjekt

(2.) SŒdana det som motsvaras av there pŒ engelska kallas formellt sub- jekt.

(3.) SŒdana det som stŒr i satser med egentligt subjekt kallas formellt subjekt.

I den hŠr boken anvŠnds begreppet som i punkt 3 (1975:54).

Hultmans definition av det formella subjektet stŒr sig i flera av de fšl- jande grammatikorna, Šven om vissa kallar det referentlšsa det fšr opersonligt subjekt och andra nšjer sig med att kalla det subjekt (Thorell 1977:202, Lindberg 1976:143, 160, Jšrgensen/Svensson 1986:

94). Dahl anvŠnder inte nŒgon av termerna, utan talar om platshŒllare nŠr han skriver om det subjektstvŒng som finns i svenskan och om det- insŠttning vid extraponering, nŠr en subjektsbisats flyttas till sista position i satsen och ett det mŒste sŠttas in pŒ subjektsplatsen (1982:47, 96).

Andersson gŒr in djupare pŒ hur vi anvŠnder formellt subjekt som platshŒllare pŒ subjektsplats och skriver, fšrutom om extraponering, om existentiellt subjekt, dvs. satser av typen Det sitter en lapp pŒ dšrren, och utbrytningskonstruktion, dŠr ett led brutits ur en bisats och placerats in i en annan: ÓDet var igŒr som Borgbacken šppnadeÓ (1994:74ff).

SAG vŠljer termen expletivt subjekt fšr alla de konstruktioner som tidigare kallats formellt eller opersonligt subjekt eller som stŒtt fšr samma sak som dessa. Termen refererar till det som icke-referentiellt, expletivt, pronomen (SAG 4:38f).

2.2. Subjektets innehŒllssida

Beskrivningen av subjektet gŒr frŒn att tala om subjektets semantiska roll i satsen till att, allteftersom fšrfattarna blir mer och mer medvetna om hur svŒrdefinierad denna roll egentligen kan vara, syntaktiskt be- skriva satsledets funktion. Under 1800-talet beskrev man subjektet nŠs- tan uteslutande som det man talade om eller tŠnkte pŒ i satsen (Borelius 1806:2, Boivie 1826:1, Svedbom 1843:9 m.fl.). Fryxell var den fšrste som dessutom konstruerade en frŒga fšr att hitta subjektet i en sats:

man uppsšker verbum och [É] lŠgger orden hvilken, hvad framfšre och frŒgar Hvilken flyger? Jo fogeln (Fryxell 1824:78).

SubjektsfrŒgan Šr frekvent i senare sprŒklŠror och grammatikor, kanske dŠrfšr att subjektet, som Hultman skriver, Šr Óabstrakt som grammatiskt begreppÓ (1975:38f) och lŠrare och andra helt enkelt behšver ett handfast sŠtt att hitta det i satsen.

Ett annat sŠtt att hitta subjektet, som flera av de senare 1900-tals-

grammatikorna nŠmner och som inspirerats av dansken Diderichsen,

Šr att sška pŒ subjektsplatsen, direkt fšre eller direkt efter det finita

verbet. Eftersom det rŒder subjektstvŒng i svenskan mŒste subjektet,

eller det formella subjektet, befinna sig pŒ nŒgot av dessa platser (Jšrgensen/Svensson 1986:93f, Andersson 1994:72f, Stroh-Wollin 1998:46).

Fšrutom placeringen i satsen Šr det vanligt att subjektet i 1900-tals- grammatikorna definieras genom sin relation till predikatet eller det finita verbet, beroende pŒ vilken av dessa termer som anvŠnds. Lind- berg beskriver en sats som bestŒende av Óen nominalfras och en verbfras mellan vilka nexus rŒderÓ och att denna nominalfras kan kallas subjektsdel (1976:131f). BŒde Thorell (1977:200) och Jšrgen- sen/Svensson (1986:92) har med nexusrelationen till det finita verbet i sina definitioner, och Andersson nŠmner ocksŒ denna relation Šven om han inte just nŠr han definierar subjektet benŠmner den nexus (1994:

72f).

Andersson beskriver ocksŒ subjektets fšrmŒga att pŒverka andra

satsdelar som ett kriterium. OcksŒ detta tŠnkesŠtt gŒr tillbaka pŒ

Diderichsen, och anknyter mer till satsledets funktion Šn tidigare

kriterier, som mest beršrt innehŒll och form. I ett senare kapitel

utvecklar Andersson ocksΠden s.k. subjektsregeln, som de av subjektet

styrda satsdelarna mŒste fšlja (1994:73, 107f). I Tabell 1 ges en

šversikt av hur beskrivningen av satsledet subjekt utvecklats frŒn att

vara mer semantisk till att bli mer syntaktisk.

T ABELL 1. Beskrivningen av subjektet

Fšrfattare/•r ngt man talar om

ngt man sŠger ngt om

subjekts- frŒgan

nexus placering i

satsen

kontrol- lerar andra led

kommen- tarer

Borelius 1806 X Broocman 1813 X

Moberg 1815 X

Fryxell 1824 X X

Boivie 1826 X

Almqvist 1832 ett substantiv eller nŒgot som fungerar som detta

Enberg 1836 X

Svedbom 1843 X

Schweder 1853 X

SundŽn 1869 X

Brate 1898 sprŒkligt uttryck fšr det logiska subjektet

Beckman 1904 X X

WessŽn 1968 X

Ljung/Ohlander 1971

X

Thorell 1973 X X

Hultman 1975 X subjektet

Šr abstrakt

Lindberg 1976 X

Dahl 1982 huvudord i subjektsdelen Jšrgensen/

Svensson 1986

X X

Andersson 1994 X (x)* X X *se text

Stroh-Wollin 1998 (x) X

SAG 1999 X X obligato-

riskt,

bildar finit

sats med

det finita

verbet

3. Det finita verbet

Det Šr inte helt okomplicerat att beskriva utvecklingen hos det begrepp som i traditionell grammatik kallades predikat. Vad som kan urskiljas Šr fšr det fšrsta termer som tŠcker de verbformer som, finita och infinita, kan sŠgas utgšra betydelsekŠrnan i satsen, fšr det andra termer som stŒr fšr dessa verb samt deras eventuella bestŠmningar, samt fšr det tredje termer som stŒr fšr enbart det finita verbet i satsen och ingenting annat. Jag har, fšr att framstŠllningen inte ska bli alltfšr vidlyftig, under rubriken Det finita verbets terminologi valt att slŒ samman kategori ett och tre. Under rubriken Predikatsledets termino- logi beskriver jag de olika termer som fanns fšr satsens verb med bestŠmningar och under rubriken De infinita verbfraserna Ð verballed eller objekt? tar jag upp problematiken med vilken satsledsbeteckning man ger de pŒ hjŠlpverb fšljande infinita verben.

3.1. Det finita verbets terminologi

NŠr det gŠller de ord som beskriver det finita verbet och eventuella in- finita verbformer i en sats har ord, fraser och sammansŠttningar med verb och predikat dominerat. Att, som fransmŠnnen, helt enkelt beskriva detta i satslšsningen centrala led som le verbe lŒg naturligtvis redan frŒn bšrjan nŠra till hands eftersom enbart ord av ordklassen verb kan utgšra kŠrnan i det traditionell grammatik kallar predikat och vice versa. Ordet predikat Šr bildat frŒn det latinska predikatum som betyder Ódet utsagdaÓ (NEO:609).Termen lŒnades in till satslŠrans terminologi frŒn filosofien och betydde frŒn bšrjan nŒgot helt annat Šn vad den sedermera kom att beteckna i den traditionella grammatiken.

3.1.1. FrŒn verbum till predikat

I bšrjan av 1800-talet stŒr ordet predikat fšr samma sak som det vi nu-

mer kallar bundet predikativ eller det som i den traditionella gramma-

tiken heter predikatsfyllnad. Verb eller verbum var de ord som fram till SAS 1836 nŠstan uteslutande anvŠndes fšr satsers finita verb (Borelius 1806:3f, Fryxell 1824:79 m.fl.), medan predikatet fšrklaras som en egenskap, nŒgot som sŠges om subjektet. En vanlig exempel- mening som belyser detta Šr Solen Šr lysande, dŠr lysande Šr predikat.

Fšrfattarna hŠnvisar till filosofin och jŠmfšr med logiska kategorier, nŠr de menar att alla Óvanliga verberÓ, som t.ex. lyser i satsen Solen lyser, Šr en sammansmŠltning av en kopula (copula eller satsband) och ett predikat. Enligt detta sŠtt att tŠnka kan sŒledes Solen lyser upplšsas till subjekt + kopula + predikat och blir dŒ Solen Šr lysande.

Kopula eller kopulaverb kallas verb som anses vara betydelsetomma och som inte kan stŒ utan predikat. Denna tanke Œterkommer ett hund- ratal Œr senare i den generativa transformationsgrammatiken och Bo- lander noterar i sin avhandling Predikativets funktion i svenskan att begreppet fortfarande Šr i bruk, men att det mest anvŠnds Ósom sam- manfattande benŠmning pŒ verb med svag egen betydelseÓ (1980:9).

Exempel pŒ sŒdana verb Šr bliva och kallas, men det Šr den ultimata kopulan, verbet vara, som i bšrjan pŒ 1800-talet anses finnas under- fšrstŒdd i stort sett alla andra verb.

Svedbom menar att kopulan kan sŠgas vara synlig i verbŠndelsen i de pŒ detta vis sammansmŠlta verben, Ót.Êex. Det regn-ar. Solen skin- er. o.s.v.Ó (Svedbom 1843:10), medan Boivie tycker att detta pŒ grund av svenskans fattigdom pŒ ÓŠndelsefšrŠndringar fšr verbernes per- sonerÓ egentligen inte Šr mšjligt (1826:2). Boivie funderar senare i en anmŠrkning ocksŒ šver om verbet vara verkligen kan kallas helt betydelsetomt och varnar fšr att blanda ihop logik och grammatik:

Man mŒste gšra skillnad mellan kopula i logiskt och i grammatikaliskt hŠnseende. Intet verbum finnes sŒ fritt frŒn alla bibegrepp, som kopula i logiskt hŠnseende bšr vara. Vanligtvis anser man verbum vara, antingen tydligen utsatt eller inneslutet uti ett annat verbum, sŒsom den egentliga kopula i hvarje sats; men Šfven detta verbum innefattar uti sig tvenne bi- begrepp, som icke tillhšra kopula, nemligen: Tid och Tillvarelse, och kan sŒledes nŒgon gŒng stŒ ensamt bŒde sŒsom predikat och kopula; t.Êex. i satserna: Gud Šr, Gud har varit, Gud skall vara [É] (Boivie 1826:3).

Den fšrste som kallar satsens finita verb predikat i stŠllet fšr verb/

verbum Šr Moberg, som redan 1815 vŠljer detta ord bŒde fšr lyser i satsen Solen lyser och fšr Šr god i satsen Gud Šr god (Moberg 1815:

46f). Efter honom Šr det inte fšrrŠn 1836 som Enberg tar upp detta

beskrivningssŠtt igen, men han fšljs sedan av samtliga av de undersškta

1800-talsfšrfattarna. Det dršjer dock Šnda fram till Brate (1898:167)

innan fšrfattarna helt šverger termen predikat som beteckning Šven fšr bundet predikativ/predikatsfyllnad.

NŠmnas bšr att Lindberg sŒ sent som 1976 skriver: ÓEtt adjektiv kan gšras till predikat i en sats genom fšrmedling av vara eller bli (kopulaverb)Ó (s.Ê147). HŠr skulle man kunna tro att Lindberg ŒtergŒr till den Šldre typen av definition av ordet predikat, men det fšrefaller rimligare att hon i ovanstŒende citat jŠmstŠller predikat med det hon kallar satsens predikatsfras. WessŽn anser att kopula + predikatsfyllnad betydelsemŠssigt, ÓsemologisktÓ, bŒda mŒste rŠknas till predikatet Šven om kopulan morfologiskt Šr ett finit verb (1968:143).

3.1.2. FrŒn predikat till finit verb

I den traditionella grammatiken etableras under 1900-talet uttrycket predikat som term fšr satsens verb. Inte fšrrŠn mot slutet av 1900- talet bšrjar man ifrŒgasŠtta termen i samband med att dels Diderich- sens satsanalysschema (1946:184ff), dels terminologi frŒn den genera- tiva transformationsgrammatiken kommer till bruk inom satsanalysen.

Beroende pŒ vilken syn de sena 1900-talsfšrfattarna har pŒ satsanalys vŠljer de olika termer. WessŽn, Ljung/Ohlander och Hultman Šr mer eller mindre traditionella i sin analys och hŒller sig ocksŒ oftast till termen predikat eller predikatsdel (WessŽn 1968:157, Ljung/Ohlander 1971:146, Hultman 1975:31). Thorell, Jšrgensen/Svensson och Stroh- Wollin relaterar till Diderichsens satsanalysschema och anvŠnder sŒ- ledes termer som finit och infinit verb (Thorell 1973:198, Jšrgen- sen/Svensson 1986:95, 139). Stroh-Wollin motiverar valet av termer pŒ fšljande sŠtt:

Traditionellt har termen predikat eller predikatsverb anvŠnts som sats- delsbeteckning fšr satsens olika verb. [É] har dock det finita verbet en egen funktion och en egen position i satsen. Det ligger sŒledes en poŠng i att urskilja det finita verbet som en egen satsdel och alltsŒ skilja pŒ finita och infinita verb som primŠra satsdelar (Stroh-Wollin 1998:45).

BŒde …sten Dahl och Ebba Lindberg anknyter till den generativa trans- formationsgrammatiken nŠr de illustrerar sina satsanalyser med trŠd- scheman och vŠljer en term som anknyter till generativ grammatik: de talar om en verbfras (VP) som innehŒller ett verb eller ett predikat (Lindberg 1976:131, 134, Dahl 1982:47f, 85, 89).

SAG har valt att inte anvŠnda termen predikat som syntaktisk term,

utan lŒter detta ord beteckna ett Ósemantiskt element i propositionen

som utsŠger nŒgot om predikationsbasenÓ (referenten till det satsled

som nŒgot utsŠges om) (SAG 1:210). Termen predikatsled som anvŠnds syntaktiskt, stŒr fšr ett verb i finit form tillsammans med dess bestŠmningar. NŠr det gŠller infinita verbformer i predikatsledet se nedan 3:3.

I Tabell 2 beskrivs dels hur betydelsen av termen predikat fšr- Šndrats, dels vad olika fšrfattare anvŠnt fšr term fšr satsens finita och infinita verb. Jag har fšr att generalisera anvŠnt en exempelmening som fšrekommer i flera sprŒklŠror: Solen Šr lysande. Detta innebŠr inte att bundna predikativ med t.ex. adjektiv utesluts.

T ABELL 2. FrŒn verbum šver predikat till finit verb

Vad betydde predikat?

Vilken syntaktisk term anvŠnds fšr satsens finita och ev. infinita verb?

Solen Šr lys- ande.

Solen Šr lys- ande.

Solen lyser

verb/

verbum

predi- kat

verb- fras*

finit + ev.

infinit verb

Borelius 1806 X X

Broocman 1813 X X

Moberg 1815 X

Fryxell 1824 X X

Boivie 1826 X X

Almqvist 1832 X X

Enberg 1836 X X X

Svedbom 1843 X X X

Schweder 1853 X X X

SundŽn 1869 X X X

Brate 1898 X X

Beckman 1904 X X

WessŽn 1968 X X X

Ljung/Ohlander 1971 X X

Thorell 1973 X X

Hultman 1975 X X

Lindberg 1976 X X X

Dahl 1982 X X

Jšrgensen/Svensson 1986 X* X

Andersson 1994 X

Stroh-Wollin 1998 X* X

SAG 1999 X

Anm. I de fall termerna predikativ och predikatsfyllnad kommit in parallellt med predikat fšr det bundna predikativet har jag inte angett detta, dŒ tabellen enbart vill visa pŒ hur termen predikat definierades och vad satsens verballed kallades.

* Se vidare under 3.2.

3.2. Predikatsledets innehŒllssida

Redan i bšrjan av 1800-talet fšrsšker fšrfattarna beskriva att de fyllnader eller bestŠmningar de anger Šr knutna antingen till subjektet eller predikatet. Moberg talar om en Óutvidgad propositionÓ (1813:48) medan Fryxell, Boivie, Almqvist och Šven senare Schweder talar om ÓutbildadeÓ eller ÓutveckladeÓ predikat, verb eller satser (t.ex. Fryxell 1824:80, Almqvist 1832:142).

Svedbom Šr den fšrste som sammanfattande kallar satsens verb och dess bestŠmningar fšr predikatsdel (1843:15) och efter honom tar i stort sett alla de undersškta fšrfattarna upp detta begrepp, nŒgra med avvikande termer. Thorell anvŠnder ordet predikat fšr satsens finita och ev. infinita verb vare sig det stŒr ensamt eller tillsammans med fyllnadsled (1973:196). Dahl menar ocksŒ att orden predikat och predikatsdel Šr synonyma men att de bšr ersŠttas med termen verbfras.

Han motiverar detta dels med att frasen alltid mŒste innehŒlla minst ett finit verb, dels med att det Šr Óden vanligaste analysen inom generativ transformationsanalysÓ (1982:47f).

Jšrgensen/Svensson dŠremot anvŠnder termen verbfras ur ett snŠvare perspektiv och menar att den bara kan rymma finit verb, infinit verb, verbpartiklar och reflexivt pronomen (1986:95). Ulla Stroh-Wollin anvŠnder ocksŒ denna snŠvare betydelse, men som syn- taktisk term fšr satsens verb tillsammans med bestŠmningar anvŠnder hon ordet predikat (1998:43), ett uttryckssŠtt som Šven Erik Anders- son omfattar (1994:72).

Svenska Akademiens grammatik, slutligen, har fšr detta begrepp valt termen predikatsled.

3.3. De infinita verbfraserna Ð ett obligatoriskt objekt?

NŒgot som Almqvist talar sig mer Šn varm fšr i bŒda sina sprŒklŠror, Šr tanken att de supinumfraser och infinitivfraser som kompletterar temporala och modala hjŠlpverb, skall uppfattas som objekt. Han menar att enbart enkla verbformer hšr till verbets tempusformer och att det inte Šr oriktigt, men ŠndŒ onšdigt att fylla verbens bšjnings- scheman med allehanda sammansatta verbformer (1832:55, 146ff).

Boivie hŒller i princip med och kallar detta fšr verbalt objekt. DŠr-

emot tar han med konstruktionen ocksŒ i sina uppstŠllningar av verb-

konjugationer (1820:183, 1826:45).

Beckman nŠmner i fšrbigŒende att supinum kan rŠknas som ett slags objekt till verbet hafva, men skriver senare att det nog inte Šr lŠmpligt eftersom det gšr subjektsfrŒgan otydlig. Att frŒga ÓHvem Šr det som har?Ó i stŠllet fšr ÓHvem Šr det som har dummat sig?Ó Šr ju inte sŒ lyckat (1904:134, 195f). WessŽn menar att de infinitiver som fšljer pŒ verb som inte egentligen Šr hjŠlpverb men som till sin betydelse grŠnsar till dessa, i satser som ÓVi fšrsškte hŒlla oss vaknaÓ, skulle kunna rŠknas som objekt (1968:173) och Andersson kategoriserar alla huvudverb till finita hjŠlpverb som Óett slags objektÓ(1994:72).

SAG menar likt Almqvist att hjŠlpverb tar infinitivfras, eller ibland supinum- eller participfras, som obligatoriskt objekt (SAG 3:572) och anger tre skŠl till detta:

[É] fšr det fšrsta klart att en sŒdan fras utgšr ett led som bestŠmmer hjŠlpverbet: den kan t.ex. flyttas dels ensam, dels tillsammans med sitt huvudord. Fšr det andra visar den objektsegenskaper: framfšr allt kan den ersŠttas med nominalt pronomen (kunna kšpa fisk : kunna det, [É]).

Fšr det tredje gŒr det ingen klar grŠns mellan huvudverb och hjŠlpverb, utan ett stort antal verb kan ordnas efter tilltagande hjŠlpverbsegenskaper.

[É] Det Šr svŒrt att dra en grŠns sŒ att infinitivfrasen vid det ena verbet

kallas objekt, vid det andra, likartade verbet nŒgonting annat (SAG

3:292).

4. Objektet

4.1. Objektets terminologi 1806Ð1904

Inte fšrrŠn framŒt mitten pŒ 1800-talet bšrjar en egen term fšr objekt dyka upp i de svenska sprŒklŠrorna. Innan dess šverfšr man den latinska syntaxens kasusbeteckning pŒ satsledet och sŠger ackusativen eller dativen, eller till och med, om objektet var ett verb: infinitiven. I bšrjan av Œrhundradet tar man i svenskan endast upp ackusativen men redan vid 1800-talets andra hŠlft har ocksŒ dativen, sedermera dativ- objektet ÓtillkŠmpat sig ett rum vid dess sida i lŠrobšckernaÓ (Be- tŠnkande 1882:7).

Jacob Borelius vŠljer att kalla objekten fšr ÓfyllnaderÓ som kopplas ÓomedelbarligenÓ och ÓmedelbarligenÓ till verbet (Borelius 1806:95).

Det Šr denna terminologi som Enberg 1836 utvecklar, dŒ han ger de olika typerna av objekt egna termer: omedelbart och medelbart objekt (Enberg 1836:279, 282). Bara nŒgra Œr senare vŠljer P. E. Svedbom att anvŠnda sammansŠttningarna Ackusativ-Objekt och Dativ-Objekt som L. Hammarskšld redan 1818 introducerat i svenskan i sin grekis- ka sprŒklŠra (Hammarskšld 1818:118, Svedbom 1842:25f).

Under senare hŠlften av 1800-talet anvŠnds de bŒda terminologierna omvŠxlande och efter Kungl. Maj:ts rekommendation i sitt betŠnkande Šr det runt sekelskiftet ackusativ- och dativobjekt som Šr huvudtermi- nologi, dvs. anvŠnds i lšpande text och inte bara i definitioner (Brate 1898:164, Beckman 1904:116), medan omedelbart och medelbart objekt anges som ett alternativt sŠtt att benŠmna objekten. SŒ sent som 1968 nŠmns omedelbart och medelbart objekt som alternativa termer i en grammatika (WessŽn 1968:158).

Terminologin direkt och indirekt objekt uppfattas kanske som ganska sentida. Men SAOB anger (D1484) att det redan Šr Almqvist som i fšretalet till sin ofullbordade Ordbok šfver det svenska sprŒket i dess nŠrvarande skick fšrsta gŒngen talar om objekts direkthet:

Vissa aktiva verber mŒste jemte sitt direkta objekt, nšdvŠndigt hafva ett

objekt till, som det styr indirekt eller med viss preposition (Almqvist

1842:VI).

•r 1853 tar sig Carl Erik Schweder i Lund fšr att skriva en egen satslŠra att anvŠnda i sin undervisning pŒ Katedralskolan i Lund. Han anger i sitt fšrord att han verkar fšr ÓbibehŒllandet av det gamla och godaÓ och att han inte tŠnker ge sig pŒ nŒgot nydanande. Trots det Šr detta den fšrsta sprŒk- eller satslŠra som jag hittat som fšr objekt anger direkt och indirekt objekt som sjŠlvstŠndiga termer (1853:6f).

Tabell 3 visar hur terminologin fšr objekt utvecklas dels frŒn de latinska termerna till sammansŠttningarna ackusativobjekt och dativ- objekt, dels frŒn adjektivfraser med omedelbart/medelbart respektive direkt/indirekt till termerna omedelbart och medelbart objekt respek- tive direkt och indirekt objekt.

T ABELL 3. Objektets terminologi 1806Ð1904

•rtal/ Fšrfattare acku- sativ och dativ

acku- sativ- och dativ- objekt

o- medel- bar och medel- bar fyllnad

o- medel- bart och medel- bart objekt

ett ob- jekt som Šr di- rekt/

in- direkt

direkt och in- direkt ob- jekt

Andra termer som nŠmns

Borelius 1806 X

Broocman 1813 X Moberg 1815 X Boivie 1820 X Fryxell 1824 X Boivie 1826 X Almqvist1829 X

Almqvist 1832 X * *belagt i Almqvist

1842

Enberg 1836 X X

Svedbom 1843 X Person- och Sak-

Objekt

Schweder 1853 X

KylŽn 1866 X (adjekt och objekt)

SundŽn 1869 X X

Brate 1898 X (X) (prepo-

sitionsadverbial)

Beckman 1904 X (X) objekt med infinitiv

4.2. Objektets terminologi 1904Ð1999

Den fšrsta halvan av nittonhundratalet domineras, som nŠmns ovan, av

Natanael Beckmans Svensk sprŒklŠra fšr den hšgre elementarundervis-

ningen (1904) och dŠrmed ocksŒ av hans val av terminologi: ackusativ-

och dativobjekt. Termerna omedelbart och medelbart objekt nŠmns av

Beckman som parallella till ackusativ- och dativobjekt och omnŠmns sŒ sent som 1968 av WessŽn (s. 158), men bortfaller sedan totalt, kanske dŠrfšr att de snarlika direkt och indirekt objekt nu bšrjar ta šver.

Inom skolgrammatiken kvarstŒr dock termerna ackusativ- och dativobjekt i lŠrobšcker fram till Œrhundradets slut (GV 1992:51).

Vad som annars Šr utmŠrkande fšr perioden efter 1970 Šr de olika fšrsšk som gšrs att skapa en lŠmplig term fšr den prepositionsfras med Œt, till eller fšr som dittills oftast ansetts vara en variant av det indirekta objektet/dativobjektet. Problemet Šr inte nytt: redan kom- mittŽledamšterna som 1882 fšrfattade Kungl. Maj:ts BetŠnkande ansŒg att Ódativobjektet, sŒ vidt som till dess uttryckande anvŠndes en preposition, lika vŠl kunde uppfattas sŒsom adverbialÓ (BetŠnkande 1882:47). Lindberg fšreslŒr nu att satsledet skulle kunna kallas prepositionsobjekt eller objektsadverbial. Hon anser att ordet objekt ska finnas med som led i termen eftersom frasen ger objektsfšre- stŠllning, dvs. att man psykologiskt uppfattar frasens referent som fšremŒl fšr handlingen (1976:141, 145). Andersson talar om feno- menet dŠr det indirekta objektet blir ett adverbial, utan nŠrmare precision, som en konstruktionsvŠxling (1994:80). Stroh-Wollin menar att Œt/till/fšr-frasen Šr en typ av prepositionsobjekt (1998:47), en term som annars ofta varit reserverad fšr de objektsfraser som uppstŒr nŠr prepositionen Šr syntaktiskt oundgŠnglig fšr att verbet skall vara transitivt, t.ex. Óvi lŠngtar efter semesterÓ. SAG lšser problemet genom att helt enkelt slŒ fast att en prepositionsfras aldrig kan vara objekt och kallar sŒvŠl den ena som den andra objektsliknande kon- struktionen med preposition fšr bundet adverbial (SAG 1:159, 203). I tabellen nedan visas en šversikt av vilka termer som anvŠnts i de undersškta 1900-talsgrammatikorna.

T ABELL 4. Objektets terminologi 1904Ð1999

•rtal/ Fšrfattare Ackusativ- och

dativobjekt

Omedelbart och medel- bart objekt

Direkt och indirekt objekt

Objekt 1 och objekt 2

Beckman 1904 X X

WessŽn 1968 X X (X)

Ljung/Ohlander 1971 X (X)

Thorell 1973 X

Teleman 1974

Hultman 1975 objekt

Lindberg 1976 X

Dahl 1982 (X) X

Jšrgensen/Svensson 1986 X

Andersson 1994 X

SAG 1999 X

4.3. Objektets innehŒllssida 4.3.1. Objekt i allmŠnhet

Under de fšrsta Œrtiondena av 1800-talet utvecklas sŒ sakta en termino- logi fšr olika typer av objekt. Borelius talar om ÓfyllnaderÓ som gšrs ÓomedelbarligenÓ eller ÓmedelbarligenÓ till verbet (1806:95), Moberg talar om Óbšjda kasusÓ (1815:54) och Broocman, som visserligen nŠm- ner termen objekt som Óett ord pŒ hvilketÓ verbets Óverkan kan šfver- fšrasÓ, ger inte nŒgra exempel och bara de aningen lšsryckta upplys- ningarna att objektet alltid stŒr i ackusativ och att det kan vara en egen sats, en s.k. mellansats (1813:54).

Det under 1800-talet absolut vanligaste sŠttet att definiera ett objekt i allmŠnhet, och det direkta objektet i synnerhet, Šr att pŒ olika sŠtt tala om dess semantiska roll, som fšremŒlet fšr verbets verkan. Detta kan tyckas vara en ganska sjŠlvklar definition med tanke pŒ att ordet objekt vid denna tid redan lŠnge anvŠnts i svenskan i betydelsen fšremŒl (SAOB:O93). Almqvist (1832:142) gŒr sŒ lŒngt att han anvŠnder ordet fšremŒl som alternativ term fšr objektet. Ibland anvŠnds i beskriv- ningarna i stŠllet fšr fšremŒl ord som ett mŒl (Thorell 1973:207), en sak eller en person (Svedbom 1843:25).

Syntaktiskt beskrivs objektet som en fyllnad (t.ex. Borelius 1806:

95), en utbildning (t.ex. Boivie 1826:40) och till sist en bestŠmning av verbet/predikatet (t.ex. Brate 1898:164, Beckman 1904:193). Denna senare definition stŒr sig genom 1900-talet (t.ex. WessŽn 1969:158, Ljung/Ohlander 1971:150, Andersson 1994:78f) Šven om den seman- tiska beskrivningen av objektet som ett fšremŒl fortfarande oftast finns med. Svenska Akademiens grammatik (SAG 3:289f) Šr tydlig i sin grŠnsdragning mellan syntaktisk och semantisk beskrivning av objek- tet, nŒgot som i hšg grad saknas i de tidigare grammatikorna och som kanske hade kunnat bidra till att ge en klarare bild av objektet.

Ett annat vanligt sŠtt att beskriva objektet Šr att utgŒ frŒn lŠsarens behov att vid satsanalys kunna urskilja vilket led som Šr objekt.

Objektet sŠgs dŒ vara svaret pŒ frŒgan: {vem/vad/vilka} + predikatet +

subjektet?. Fryxell Šr den fšrste som tillsammans med sin beskrivning

av objektets semantiska roll anger att objektet Šr svaret pŒ denna frŒga

(1824:80). Ljung/Ohlander (1971:150) och Lindberg (1976:140) nŠm-

ner ocksŒ detta sŠtt att finna objektet i satsen.

4.3.2. Passiveringstestet

I bšrjan av 1800-talet anser en del grammatiker att det gŒr att avgšra vilket objekt som stŒr i ackusativen och vilket som stŒr i dativen i en och samma sats genom att se vilket av dem som blir subjekt i en passiv sats. Ett slags passiveringstest utvecklas, vilket huvudsakligen verkar anvŠndas fšr att sŠrskilja ackusativen frŒn dativen, och inte fšr att identifiera ensamt ackusativobjekt, vilket blev vanligt senare. En fšre- sprŒkare fšr detta test, som utfšrligt beskriver proceduren, Šr Boivie:

Om dŒ det ordet, som skall pršfvas, blir nominativus i den passiva satsen;

sŒ var det accusativus i den aktiva: men dativus bibehŒlles i den passiva satsen lika vŠl, som i den aktiva (1826:42f).

Boivie menar att han pŒ detta sŠtt har lšst problemet med att vissa verb verkar ta tvŒ ackusativer, nŒgot som han anser vara inlŒnat frŒn latinet.

Att han sjŠlv lŒnar in sin tanke om omšjligheten att passivisera en dativ frŒn den tyska grammatiken (WessŽn 1968:171), tycks vara mindre stštande.

Mot slutet av Œrhundradet talar SundŽn om att det nu bšrjat bli relativt vanligt att Ófšrbyta dativen till subjektsnominativ och lŒta ackusativen fšrbliva ofšrŠndradÓ. Han ger exempel pŒ flera meningar dŠr detta enligt honom fortfarande absolut inte lŒter sig gšras, t.ex.

den idag helt rimliga frasen ÓHan tillerkŠndes ersŠttningÓ, men Šr mŠrkbart bekymrad šver att ÓutmŠrktare skriftstŠllareÓ som t.ex.

TegnŽr anvŠnder sig av konstruktionen (1869:169f) och att den sŒledes mŒste anses vara tillŒten Ð ibland.

WessŽn menar hundra Œr senare att det vid mŒnga verb Šr orimligt att hŒlla pŒ med att fšrsška urskilja vad som Šr ackusativobjekt och vad som Šr dativobjekt. Han noterar att tyskan fortfarande bara kan sŠtta ackusativobjektet som subjekt i passiv sats men ocksŒ att ÓsprŒk utan kasusbšjning (t.ex. engelskan, svenskan) har efter hand utvecklat stšrre frihetÓ(1968:170f).

4.3.3. Bisatser som objekt

KylŽn skriver i sin lilla satslŠra att en bisats kan vara objekt och ger exemplet ÓIngen kŠnner, hvad framtiden bŠr i sitt skšteÓ (1866:10).

Detta tas sedermera upp av Brate och Beckman som kallar satsledet objektssats (Brate 1898:173) och objektsbisats (Beckman 1904:204).

De sena 1900-talsgrammatikorna analyserar dessa bisatser som direkt

objekt (Thorell 1974:211) eller bara objekt (Jšrgensen/Svensson 1986:

97, 107). Svenska Akademiens Grammatik visar att en bisats i undan- tagsfall ocksΠkan stΠsom indirekt objekt (SAG 3:293).

4.3.4. Objekt till hjŠlpverb

Flera fšrfattare har fšrt fram tanken att de infinita verb som stŒr som huvudverb till finita hjŠlpverb ska klassificeras som objekt. Jag har valt att ta upp denna diskussion i kapitlet Det finita verbet.

4.3.5. Andra typer av infinitivfraser som objekt

NŠr det gŠller andra typer av infinitivfraser som objekt, Šr Fryxell den fšrste som nŠmner dem (1824:81). Han konstaterar rŠtt och slŠtt att nŠr ett verb Šr objekt sŒ skall detta stŒ i ÓinfinitivusÓ och ger exemplet ÓBarnet lŠrer att lŠsaÓ. Bland de hŠr undersškta 1800-talsgramma- tikorna Šr det efter Fryxell bara Svedbom som inte nŠmner nŒgon typ av objekt med infinitiv. Boivie har som fšrsta satslŠra med bŒde infinit verbfras som objekt, ÓJag hoppas att bliva rikÓ (min kursivering), och det som senare skulle komma att kallas objekt med infinitiv, och som Boivie kallar nominalt objekt i ackusativ och verbalt objekt i infinitiv:

ÓJag ser min bror komma Ó (fšrfattarens kursivering) (1826:45ff).

Enberg nŠmner ocksŒ bŒda typerna av infinitivfraser som objekt medan de mindre sprŒklŠrorna nšjer sig med att ta upp endera av dem (1836:280, 290).

Termen ackusativ med infinitiv nŠmns i svenskan redan 1753 av Sven Hof i SwŠnska sprŒkets rŠtta skrifsŠtt (Lindstedt 1949:62). NŠr SundŽn 1869 tar upp termen sŒ Šr det som en av de konstruktioner med infinitiv som objekt dŠr att inte anvŠnds, och han ger som exem- pel TegnŽrcitatet ÓEn liflighet, som jag trodde endast tillhšra Grekis- kan och germaniska sprŒkstammarneÓ. SundŽn noterar Šven att det i frasen ÓBjud ditt hjerta hŠr att stadnaÓ handlar om Ótvenne ackusa- tiverÓ och att detta inte fŒr blandas ihop med ackusativ med infinitiv (1869:167, 202). Brate kallar den ensamma infinitivfrasen fšr infini- tivobjekt, oavsett om den fšregŒs eller efterfšljs av nŒgon annan typ av objekt (1898:172).

1900-talsgrammatikorna tar i regel bara upp objekt med infinitiv till

sŠrskild behandling och ger ofta definitionen att denna fras kan om-

skrivas till en att-bisats (Lindberg 1976:163f, m.fl.). Thorell talar om

att satsdelen Šr en nexuskonstruktion och att den sŒledes kunde kallas ÓnexusobjektÓ (1973:211). Flera nŠmner ocksŒ att det nominala objek- tet kan ses som ett tankesubjekt till infinitivfrasen (Hultman 1975:79f, Dahl 1982:81). Att det bara Šr vissa verb som kan fšljas av objekt med infinitiv nŠmner de som gŒr nŠrmare in pŒ att fšrklara fenomenet, bl.a. Andersson nŠr han skriver:

Objekt med infinitiv fšrekommer vid vissa transitiva verb som se, hšra, tillŒta, i stelare stil ocksŒ vid antaga, fšrstŒ, tro, etc. Det som semantiskt sett fungerar som fšremŒl fšr handlingen (objekt) uttrycks syntaktiskt sett med tvŒ led, ett objekt och ett infinitiv, som kan sŠgas vara en satsdel av egen typ (1994:99).

SAG definierar objekt med infinitiv som Óannan beteckning fšr objekt + nexusinfinitiv dŠr infinitivfrasens predikationsbas anges med objek- tetÓ (SAG 1:203).

4.3.6. InnehŒllsobjekt

SAS Šr den fšrsta av de undersškta sprŒklŠrorna som nŠmner att Óneutrala verb med transitiv betydelseÓ ibland kan ta omedelbart objekt: Lefva ett angenŠmt lif. KŠmpa en god kamp (1836:281). KylŽn, som trettio Œr senare kopierar Enbergs exempelmeningar, tillŠgger att objekten i dessa fall bestŒr av nomen som Šr av samma stam som verbet (1866:5). NŠr Beckman i avsnittet om verb tar upp konstruk- tionen kallar han den innehŒllsobjekt och ger mer varierade exempel:

transitiv konstruktion kan Šfven antagas af ett eljes intransitivt verb, dŒ detta fšrbindes med ett substantiv af mycket nŠrbeslŠktad betydelse (s. k.

innehŒllsobjekt).

Kronprinsen dansade fšrsta vals med prinsessan Ingeborg. Man sof den sšmn som ej mer stšrs i tiden (Runeberg) (Beckman 1904:95).

InnehŒllsobjekt Šr en term som sedan stŒr sig genom 1900-talet, och

definieras som att detta objekt till annars intransitiva verb vanligen be-

stŒr Óav ett substantiv med attribut eller substantivisk fšrledÓ (Thorell

1973:212) och Ókan sŠgas upprepa eller specificera verbbegreppetÓ

(Jšrgensen/Svensson 1986:96). Andersson kallar denna typ av objekt

inre objekt (1994:79f), en term som senare Œterkommer i Svenska

Akademiens Grammatik med vidgad betydelse:

inre objekt,

innehŒllsobjekt och objekt som an- ger aktionens resultat (SAG 1:184).

4.3.7. Expletivt objekt

Precis som det kan kallas opersonligt eller formellt subjekt kan man ocksŒ tala om ett opersonligt eller formellt objekt. Thorell anvŠnder termen opersonligt objekt och ger exempelmeningen ÓVi har det sŒ trevligt hŠrÓ. Han motiverar benŠmningen med att ordet det saknar korrelat och dŠrfšr ocksŒ betydelseinnehŒll och gŒr sedan vidare genom att definiera det i exempelmeningen ÓEn veteran finner det inte nšdvŠndigt att foga sigÓ som ett fšrberedande (preparativt) objekt Ósom syftar fram mot ett Ó[É]ÕegentligtÕ objektÓ (min kursivering) (1973:212f).

Andersson ger exempelmeningarna ÓVi har det bra hŠrÓ och ÓHan

fann det angelŠget att avveckla affŠrernaÓ och kallar bŒda anvŠndning-

arna av det fšr formellt objekt (1994:81f). I SAG benŠmns samma sak

expletivt objekt (SAG 3:301ff).

5. Predikativet

Som tidigare nŠmnts i kapitlet Det finita verbet anvŠndes i bšrjan av 1800-talet ordet predikat framfšr allt i den betydelse det hade i filoso- fin, som det utsagda, utsagan. Som satsled motsvaras detta predikat ungefŠr av det vi idag kallar predikativ och som i den traditionella grammatiken ocksŒ kallats predikatsfyllnad. Jag har i avsnitt 3.1.1.

FrŒn verbum till predikat skildrat hur ordet predikat utvecklades frŒn denna betydelse till att bli en term fšr det finita verbet med eller utan bestŠmningar.

5.1. Bolanders avhandling

Maria Bolanders avhandling Predikativens funktion i svenskan frŒn 1980 inleds med en šversikt av utvecklingen av satsledet predikativ frŒn 1806 och framŒt, inte bara nŠr det gŠller den svenska termi- nologin utan ocksŒ jŠmfšrt med danska, norska, engelska och tyska. I kommentarerna till šversiktstabellen fšr den svenska terminologin har hon gjort en redovisning av hur beskrivningen av de olika termerna varierat och noterar dŒ bl.a.:

Inte heller mellan de grammatikor som givits ut i Sverige pŒ 1970-talet rŒder enighet om vilken typ (eller vilka typer) resp term omfattar. SŒ kan t ex Han ligger sjuk benŠmnas P [predikativ], PF [predikatsfyllnad] eller PA [predikativt attribut] beroende pŒ vilken grammatik man har framfšr sig, och termen PA kan omfatta sŒ olika exempel som Han ligger sjuk, Han kom glad emot oss och PŒ vinden stod en kista, full med gamla spi- kar. Att det fšrhŒller sig pŒ detta sŠtt torde delvis bero pŒ att dessa kate- gorier Šr svŒrdefinierade och inte tillrŠckligt noggrant beskrivna fšr att man skall kunna enas om avgrŠnsningarna, men det torde ocksŒ bero pŒ att grŠnserna mellan dessa kategorier mŒnga gŒnger kan bedšmas olika frŒn fall till fall beroende pŒ vilka ord som ingŒr i konstruktionen och pŒ kontexten (1980:14).

Bolander Šr med sin avhandling troligen en av dem som starkt pŒ-

verkat utvecklingen av terminologin nŠr det gŠller predikativet i slutet

pŒ 1900-talet, och fšr en mer ingŒende beskrivning av den svenska terminologins utveckling hŠnvisas till hennes avhandling.

5.2. FrŒn predikat till predikatsfyllnad

Ordet predikativ Šr frŒn bšrjan ett adjektiv bildat frŒn ordet predikat, och i SAOB:s artikel om ordet beskrivs dess betydelse i fšrsta hand sŒ- hŠr:

som innebŠr ett predicerande; som innehŒller ett predikat; ansluten till predikatet; som utgšr predikatsfyllnad l. Šr utmŠrkande fšr predikats- fyllnaden; sŒsom predikatsfyllnad; stundom om satsbyggnad: som inne- hŒller en l. flera predikatsfyllnader (SAOB P1700).

I denna betydelse Šr det Borelius, som introducerar begreppet i sven- skan, nŠr han šversŠtter det frŒn franskan i de Sacys ÓPrincipes ÉÓ (Borelius 1806:6). SŒ smŒningom gŒr ordet predikativ šver till att ocksŒ vara ett substantiv, troligen i och med att ordet bestŠmning, och ord med motsvarande betydelse, bortfaller i uttryck som predikativ bestŠmning. SAOB har dock inte med predikativ som substantiv i sin artikel frŒn 1954.

Den fšrste som bšrjar fšra fram nya termer nŠr det gŠller detta satsled Šr Svedbom. Han anvŠnder ordet predikat, bŒde fšr ett ensamt verb, som i sig sjŠlv innefattar betydelsen av ett kopulaverb och ett predikatsord (t.ex. ÓSolen skinerÓ), och fšr en fras, dŠr kopulaverbet och det šppna predikatsordet Šr uttryckta (t.ex. ÓSnšn Šr vitÓ). Medan han fšrklarar detta presenterar han dock ordet predikativ som substantiv fšr fšrsta gŒngen i svenskan, nŠr han skriver att Ódet egent- liga Predikatet, som dŒ Šfven kallas PredikativÓ inte bara anvŠnds som utfyllnad till Šr utan Šven till temporala och modala hjŠlpverb som har, skall, mŒ.

Och till sist skapar han senare i sprŒklŠran ytterligare en kategori av šppna predikatsord, nŠr han skriver ett helt kapitel om ÓPredikatets FyllnadÓ eller, som han skriver i den lšpande texten, Predikatsfyllnad.

Detta satsled utgšr enligt honom de fyllnader som fšljer pŒ verb som bliva, heta, kallas, hŠlsas, anses (1843:8, 10, 38f).

Ingen av de fšljande fšrfattarna fšljer Svedboms uppdelning.

Schweder fšrenklar tio Œr senare det hela nŠr han skriver att predikatet

alltid Šr ett finit verb, oavsett om det kan stŒ fšr sig sjŠlv, eller om det

krŠver predikatsfyllnad (1853:3). SundŽn anvŠnder predikatsfyllnad i

lšpande text, men nŠmner predikativ som en alternativ term. Han Šr

ocksŒ den fšrste som nŠmner underkategorierna: subjektiv och objek- tiv predikatsfyllnad och predikativt attribut (1882:164f).

Beckman fšljer SundŽns terminologi och lŠgger till termerna egentlig eller nšdvŠndig predikatsfyllnad, fšr predikatsfyllnad till verb som inte Óuttrycker nŒgon rimlig meningÓ, och oegentlig predikats- fyllnad eller predikativt attribut fšr predikatsfyllnad till verb som Ói och fšr sig ger full meningÓ men som ŠndŒ har predikatsfyllnad. Den senare frasen Šr dŒ enligt Beckman Óett mellanting mellan predikats- fyllnad och attributÓ (1904:49).

5.3. FrŒn predikatsfyllnad till predikativ

WessŽn menar att termen predikativt attribut Šr tillŠmplig pŒ hela be- greppet predikatsfyllnad, och motiverar detta med att predikatsfyll- naden liksom attributet Šr en bestŠmning till ett substantiv, nŠmligen subjektet eller objektet (1968:164). Dessutom verkar han i texten till synes helt godtyckligt vŠxla mellan predikativ och predikatsfyllnad, vilket kan fšrvirra i synnerhet i sammanhang som fšljande:

Om finitet Šr ett rent formord (Šr, blir), utgšr predikativet den vŠsentliga delen av predikatet, det nya som utsŠges i satsen. DŠrav namnet Ódet som utfyller predikatetÓ (1968:162).

Lindberg anvŠnder som alternativ till oegentlig predikatsfyllnad, termen fritt predikativ och anvŠnder termen attributiv satsfšrkortning fšr det som tidigare fšrfattare kallat predikativt attribut (1976:148ff).

Efter Bolanders avhandling 1980 anvŠnds generellt ordet predikativ.

Andersson anvŠnder ordet kontrollšr fšr det ord tillsammans med vilket nšdvŠndigt och icke-nšdvŠndigt predikativ kongruensbšjs. Nšd- vŠndigt predikativ kan enligt Andersson Šven kallas fšr predikats- fyllnad och stŒr fšr ett predikativ som inte kan ÓutelŠmnas utan att satsen blir ogrammatiskÓ (1994:76).

SAG vŠljer att dela upp satsledet i bundna predikativ, som innefattar

subjekts- och objektspredikativ, och fria predikativ, som innefattar ad-

jektiv- och participfraser, ofta inledda med som, samt nominalfraser

inledda med som (SAG 3:326f).