Volym 98 • Häfte 2 • 2004 Volym 98 • Häfte 2 • 2004
Svensk Botanisk Tidskrift 98(2): 65–160 (2004) Floran i Stenbrohult
Svensk Botanisk Tidskrift
98(2): 65–160 (2004)
ISSN 0039-646X, Uppsala 2004
INNEHÅLL
65 Sven G Nilsson & Ingvar N Nilsson:
Biologisk mångfald i Linnés hembygd i Småland 4. Kärlväxtfloran och dess förändring i Stenbrohults socken(Biodiversity at Linnaeus´s birthplace in Stenbrohult, southern Sweden 4.
The vascular plant flora and its changes)
65
Tidigare undersökningar69
Vår inventering70
Stenbrohults ursprungliga natur70
Människan omvandlar Stenbrohult76
Hur många linneanska arter?77
Floraförändringar under 300 år79
Bevarande av linneanska växter83
Artlista147
Litteratur149
Engelsk sammanfattning (English summary)152
ArtregisterSven G. Nilsson & Ingvar N. Nilsson
Floran i Stenbrohult
Sven G. Nilsson & Ingvar N. Nilsson
Floran i Stenbrohult
Framsidan:
Örtrik mark i ljus öppen lövskog med ek, lind, björk och hassel var förr en dominerande naturtyp i Stenbrohult, men blir allt ovanligare. – Tidigare slåtteräng, nu betesmark, på Tångarne i maj 2003.
Svenska Botaniska Föreningen
Kansli Svenska Botaniska Föreningen, c/o Avd. för växtekologi, Uppsala universi- tet, Villavägen 14, 752 36 Uppsala.
Intendent Linda Svensson. Telefon:
018-471 28 91, 070-556 57 53.
Fax: 018-55 34 19. E-post:
linda.svensson@sbf.c.se Hemsida www.sbf.c.se
Medlemskap 2004 (inklusive tidskriften) 295 kr inom Sverige, 435 kr inom Norden och övriga Europa, och 535 kr i resten av världen. Familjemedlemskap utan tidskrift 50 kr.
Styrelse
Ordförande: Margareta Edqvist, Syren gatan 19, 571 39 Nässjö.
Tel: 0380-106 29. E-post:
margareta.edqvist@telia.com Vice ordförande: Göran Mattiasson,
Lund. Tel: 046-12 99 35.
Sekreterare: Evastina Blomgren, Dalgatan 7–9, 456 32
Kungshamn. Tel: 0523-320 22.
E-post: evastina.blomgren@
swipnet.se Kassör:
Olof Janson, Kinne-Vedum Kårtorp 1, 533 97 Götene.
Tel: 0511-530 16.
Fax: 0511-530 27.
Övriga ledamöter:
Arne Anderberg, Vällingby Ulla-Britt Andersson, Färjestaden Anders Bohlin, Trollhättan Helena Gralén, Jönköping Bengt-Gunnar Jonsson, Sundsvall Åsa Lindgren, Stockholm Kjell-Arne Olsson, Åhus
Svensk Botanisk Tidskrift
Svensk Botanisk Tidskrift publicerar ori- ginalarbeten och översiktsartiklar om bota- nik på svenska. I första hand trycks kortare artiklar av nationellt och nordiskt intresse.
Tidskriften utkommer sex gånger om året (ett dubbelnummer), totalt cirka 350 sidor.
Ägare Svenska Botaniska Föreningen.
© Svensk Botanisk Tidskrift respektive artikelförfattare och fotograf har upp- hovsrätterna. Publicerade fotografier kan komma att återanvändas i tidskriften.
Ansvarig utgivare Ordföranden i Svenska Botaniska Föreningen, Margareta Edqvist, se Svenska Botaniska Föreningen.
Redaktör Bengt Carlsson, c/o Avd. för växt- ekologi, Uppsala universitet, Villavägen 14, 752 36 Uppsala. Tel: 018-471 28 91, 070- 958 10 90. Fax: 018-55 34 19.
E-post: bengt.carlsson@sbf.c.se
Instruktioner till författare finns på fören- ingens hemsida och på bakpärmens insida i första numret av varje årgång. Kan även fås från redaktören.
Priser Prenumeration på tidskriften ingår för privatpersoner i medlemsavgiften. Pre- numerationspris för institutioner och företag är detsamma som medlemsavgiften för privatpersoner. Se vidare under medlemskap.
Enstaka häften 50 kr, äldre volymer 155 kr. Vid köp av
fler än 25 häften är priset 30 kr styck, vid köp av fler än 50 är priset 25 kr styck. General- register för 1967–86: 60 kr. Index för 1967–2002 finns på SBF:s hemsida.
Beställningar av prenumerationer och tidskrifter görs från föreningskansliet.
Postgiro 48 79 11-0.
Tryck och distribution Grahns Tryckeri AB, Lund.
Författarinstruktioner
Bidrag till SBT mottages med tacksamhet.
Vi efterlyser vetenskapliga artiklar, populär- vetenskapliga översiktsartiklar, historiska artiklar, biografier, floristiska notiser, rese- reportage, debattinlägg, nyhetsnotiser. Skicka hellre in ett manus för mycket än ett för lite!
Längden på bidragen kan variera från korta notiser på några rader till långa artiklar.
Det kan dock vara lättare att få ett kortare bidrag antaget eftersom det bara får plats en eller två längre bidrag men många korta i ett häfte. Innan ett manuskript kan antas för publicering läses det av en eller två fackgran- skare som utses av redaktionen.
Texten bör vara skriven så att även en oinvigd men intresserad läsare kan hänga med. Tex- ten kommer att bearbetas i samarbete med redaktionen.
Skriv in särskilda stilsorter som fet, kursiv och kapitäler i manuset. Avstava inga ord.
Förkortningar används inte i löpande text.
I tabeller och på andra ställen med begränsad plats kan förkortningar användas.
Manuskriptet skickas till redaktionen som fil bifogat i ett e-post-meddelande eller på diskett, helst som en Word-fil för Windows.
Har du inte möjlighet till detta kan du sända in ditt manuskript på papper.
Sammanfattning på engelska. Artiklar av vetenskaplig karaktär avslutas med en eng- elskspråkig sammanfattning på högst 150 ord.
Här ges också en engelsk version av titeln.
Tabeller och figurer kan med fördel förses med figurtext även på engelska. Redaktionen hjälper till med översättning och språk- granskning.
Namnskicket i SBT följer i de flesta fall en särskild standard (se Namnskicket i SBT här intill). Första gången en växt nämns används både svenskt och vetenskapligt namn, senare normalt bara det svenska. Auktor sätts endast ut i artiklar av taxonomisk art eller för växter som inte finns med i standardverken.
Referenser i texten skrivs som författare och publiceringsår: ”Bremer 2000”. Om förfat- tarna är fler än två förkortar man till:
”Källersjö m.fl. 1998”.
Citerad litteratur. Under denna rubrik listas alla referenser som finns nämnda i texten (och endast dessa). Följ följande exempel:
Bok: Gärdenfors, U. (red.) 2000. Rödlistade arter i Sverige 2000. – ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Avsnitt: Segerström, U. 1995. Pollenanalys, odling och svedjebruk. – I: Larsson, B.
(red.), Svedjebruk och röjningsbränning i Norden. Nordiska museet, Stockholm, sid.
37–50.
Uppsats i tidskrift: Rydberg, H. 1999. Mask- rosor med svenska namn. – Svensk Bot.
Tidskr. 93: 123–128.
Faktaruta. Fackuttryck eller annan bak- grundsinformation som inte är allmänt känd kan gärna förklaras i en faktaruta.
Illustrationer. Original till teckningar bör utföras i ungefär dubbel skala. Som original till färgbilder är diabilder lämpligast. Digitala bilder bör ha upplösningen 300 dpi i den storlek de är tänkta att publiceras.
Författarpresentation. En kort presentation (några rader) och foto av författaren, adress och e-postadress bifogas manuset. Fotot kan vara dia, papperskopia eller i elektroniskt for- mat, färg eller svartvitt.
Korrektur skickas normalt ut innan tryck- ningen. Författaren ska gå igenom det nog- grant, markera alla fel och snarast skicka det tillbaka till redaktionen.
Särtryck görs normalt inte. För varje uppsats
erhåller författarna gemensamt tio häften
och en pdf-fil med uppsatsen. Från filen kan
färgutskrifter göras. Författare som ändå
önskar särtryck kontaktar redaktionen för
prisuppgift.
SVEN G. NILSSON & INGVAR N. NILSSON Stenbrohult är en sochn, som 5 mihl från Wäxiö, neder mot Skånska gränsen uti Allbo härad är belägen, hwilken tycks, då man jämförer alla orter med henne, wara liksom drotning bland systrarna; hon hafwer äfwen praeferancen av rara och sällsama örter, som på de andra ställen i landet sällan äl:r aldrig låta se sig. Ja prästgården här tycks wara lik- som af Flora siälf utsirad. Här hafwer jag med modersmiölken imprimerat uti mig de åtskil- lige örters diversa figur; om något rum uti hela wärlden kan wara stäldt på angenämare ort, twiflar jag mycket … (Linnaeus 1729).
R edan något år efter att Carl Linnaeus (i fortsättningen kallad Linné) lämnat Stenbrohult beskriver han socknen med dessa hänförda ord. I ett par korta manuskript från 1728 och 1729 nämner han nio och fjor- ton kärlväxter från Stenbrohult (Gertz 1926, Ährling 1888) och i en liten uppsats tillkom- mer fyra arter (Linnaeus 1741). I sin Svensk Flora (1:a upplagan 1745, 2:a upplagan 1755) och i öländska och skånska resorna (Linnaeus 1745, 1751) lämnar han ytterligare uppgifter,
bland annat om en del vanliga arter. Tyvärr gav Linné aldrig någon utförlig redogörelse av socknens flora. Denna uppsats, snart 300 år efter Linnés födelse, är märkligt nog den första Stenbrohultsflora som publiceras. Den bygger främst på en opublicerad undersökning från 1920-talet (Johnsson ms) samt på vår egen växtinventering från 1970-talet med senare kompletteringar.
Avsaknaden av en Stenbrohultsflora kontras- terar starkt mot kunskapen om kärlväxterna i Femsjö socken, där Smålands andre världs- berömde botanist Elias Fries växte upp. Femsjös
flora har redan grundligt avhandlats två gånger (se Hård av Segerstad 1924).
Tidigare undersökningar
Från 1700-talets Stenbrohult nämner Linné minst 64 kärlväxtarter. Ofta är det svårt att veta om han verkligen sett en art i just Stenbrohult eller bara i trakten, till exempel åkerogräs som anges från Småland. Flera vanligare arter nämns först i samband med skånska resan: örnbräken, björk, ljung, kråkbär, blåbär, tranbär, odon, lingon, knölsyska, ärenpris, tuvull och fårsvingel (Linnaeus 1751).
Senare har andra botanister besökt Sten- brohult tillfälligt fram till 1920, men Nils J.
Scheutz tycks ha gjort längre besök. I hans tre bidrag med fynd från Stenbrohult (Scheutz 1854, 1864, 1871) rapporterar han 19, 26 res-
pektive 12 nya sällsyntare kärlväxtarter. Han måste ha besökt socknen vid minst tre tillfällen och av lokalangivelserna framgår var han varit. I den första rapporten nämns Taxås, Stenbrohults kyrkogård, Råshult, Röshult, Bränhult och Elm- hult, i den andra Taxås (7 arter), Möckelsnäs, Tångarne, Råshult, sjön Möckeln, vägen mellan
kyrkan och Älmhult och Slätthult samt i den tredje rapporten Möckelsnäs, Björkelund, Sten- brohults prästgård, sjön Möckeln och ön Hö (= Höö, då i Agunnaryds socken). Uppenbarli- gen rörde han sig främst i Stenbrohults centrala delar (se kartan sid. 66–67) och särskild upp- märksamhet tycks ha ägnats grönstensområdena Taxås och Möckelsnäs samt områdena kring
kyrkan. Notervärt är att han besökte Stenbro- hult både före och efter sjön Möckelns sänkning år 1857.
Under sin undersökning av södra Sveriges växtgeografi besökte Fredrik Hård av Segerstad Stenbrohult sockens centrala delar (Hård av
Biologisk mångfald i Linnés hembygd i Småland 4.
Kärlväxtfloran och dess förändring i
Stenbrohults socken
NILSSON & NILSSON
Stenbrohults socken, norra delen (medgivande Lantmäteriverket 1998. Ur GSD-Gröna kartan diarienr.
507-98-2095).
Parish of Stenbrohult, northern part.
FLORAN I STENBROHULT
Stenbrohults socken, södra delen.
Parish of Stenbrohult, southern part.
NILSSON & NILSSON
Segerstad 1924), bland annat några av grön- stensområdena intill sjön Möckeln 1921 (enligt beläggexemplaren). Ytterligare 26 arter tillkom- mer genom hans bok, några via andra växtkän- nare.
Den första verkliga överblicken av floran i Stenbrohults socken får vi genom Nils Johns- sons (ms) inventering på 1920-talet. Uppgif- ter om av honom påträffade arter infördes i ett exemplar av Lunds Botaniska Förenings Förteckning öfver Skandinaviens växter från 1917. På andra bladet i denna förteckning står
det med prydlig handstil: ”Uppgift å Kärl- kryptogamers och fanerogamers förekomst i Stenbrohult, Kronobergs län upprättad med ledning af undersökningar åren 1922, 1923, 1925 och 1927. Kompletterad 1930, 1932. Nils Johnsson 1
stestadsläkare, Härnösand (senare:
Teckomatorp)”. För varje art har förekomst i socknen betecknats med frekvens i skalan Till- fällig, Sällsynt, Ej allmän, Tämligen allmän och Allmän. För vissa arter anges ”Endast sedd i” samt lokalnamn. Även småarter av mask- rosor Taraxacum och fibblor Hieracium samt varieteter och hybrider har noterats. Däremot tycks Johnsson haft svårighet att bemästra star- rarna Carex, men det är inte så konstigt med hänsyn till den tidens bestämningslitteratur.
Björkar har bestämts av J. G. Gunnarsson, ekar av N. Sylvén och mask rosor har artbestämts av H. Dahlstedt. Dahlstedt fann en ny art i det insamlade materialet, vilken döptes till Taraxa- cum Linnéanum. Någon beskrivning av denna tycks dock inte ha tryckts. Nils Johnsson har alltså haft kontakt med ledande botanister.
Han inspirerades av Rutger Sernanders (1921) förslag att floran skulle inventeras i Stenbro- hult, men endast en kort sammanfattning med uppgifter för en del arter finns tryckt (Johns- son 1929).
Sammantaget ger Nils Johnssons inventering ett mycket vederhäftigt intryck. Man måste dock betänka att han gjorde inventeringen när han var över 60 år gammal. Det är uppenbart att han inte närmare undersökte socknens norra del, myrarnas gungflyområden, snåriga sjö- stränder eller många skogsområden. Han tycks
liksom Scheutz främst ha rört sig i socknens centrala del; norr om Värpeshult finns bara två platser nämnda, Liatorp och Rephult. Kultur- marker i byar, längs vägar, åkerkanter och sta- tionsområden förefaller att ha undersökts noga.
Ett fåtal arter har inte noterats i växtlistan, trots att de med säkerhet inte var ovanliga i Sten- brohult på 1920-talet, till exempel revlummer Lycopodium annotinum, rödsvingel Festuca rubra
och fårsvingel F. ovina. Troligen har arterna helt enkelt glömts bort; kanske har exemplar saknats i herbariet.
Under sin skoltid på 1870-talet gjorde Nils Johnsson också en hel del intressanta fynd, inte minst i det som nu är Älmhults tätort (framför allt från gårdarna Elmhult och Slätthult, som sedan 1901 inte längre tillhör Stenbrohult socken), Sånnaböke (bostadsplat- sen) och Stenbrohults kyrkogård. Han tycks ha gått i skola i Stenbrohults sockenstuga intill kyrkan, där för övrigt författarna till denna uppsats också tillbringade sina två första skolår med vedkamin. På en sida i sin kärlväxtför- teckning skriver Johnsson: ”Under min skoltid var Stenbrohults kyrkogård ett botaniskt gif- vande område, tämligen ovårdat. Ungefär vid sekelskiftet beslöts en grundlig renovering i samband med kyrkogårdens utvidgning med resultat att flere växter, som eljes icke funnes alls inom socknen eller voro sällsynta, därifrån helt försvunno. Som ex. nämnas: Sedum com- planatum och hybridum, Geranium pusillum, Echium, Anchusa officinalis, Setaria viridis m.fl.
Af Euphorbia cyparissias kunde jag nu med möda få ihop till ett ark; förr mycket talrik [kärleksört, sibiriskt fetblad, sparvnäva, blåeld, oxtunga, kavelhirs, vårtörel].” Denna anteck- ning är också ett bevis för att arter glömts bort i artförteckningen eftersom blåeld och oxtunga saknas där.
Synnerligen värdefullt är att Nils Johns- son samlade rikligt med beläggexemplar. En del nyligen uppmärksammade taxa har därför kunnat hittas bland de pressade växterna, och några felbestämningar kunde också korrigeras.
Kritiska arter har granskats av Thomas Karlsson,
Naturhistoriska riksmuseet.
FLORAN I STENBROHULT
Bröderna Karl och Åke Tauson samlade åren 1924–28 växter, främst på sin föräldra- gård i Stockanäs. I deras herbarium finns 171 arter därifrån (Appendix 1), samt ytterligare 26 från andra gårdar i Stenbrohults socken.
Herbariet förvaras hos Karls son Carl-Göran Tauson, Stockanäs, som också har lämnat växt- uppgifter.
Från åren 1935–37 finns ett herbarium med 185 arter från Stenbrohults socken – främst örter
från Liatorp – samlade av Gunhild Svensson.
Herbariet uppmärksammades av advokat Carl- Göran Tauson vid bouppteckningen och över- lämnades till Sven G. Nilsson. Växter insamlade på gården L. Stenbrohult under 1950-talet finns i bröderna Sölve och Ingemar Johnssons herba- rium, som vi också granskat.
Under 16 juli–6 augusti 1955 botaniserade Nils Sylvén i centrala Stenbrohult, främst i Möckelsnäs, Taxås, Stenbrohults prästgård och Råshult (Sylvén 1957). Höös slåtterängar blev undersökta närmare först under 1960-talet (Nilsson 1968a, b) och vattenvegetationen kring ön 1976 (Bengtsson 1980). I Edenhamn (1971) rapporteras ett trettiotal arter från Höö som uppenbarligen utgör felbestämningar, och de tas inte upp nedan.
Vår inventering
Redan när vi var nio och tio år gamla pressade vi växter, insamlade kring hemmet Djäknabygd, och ett herbarium med 106 arter från 1956–58 finns bevarat.
Vår kärlväxtinventering i Stenbrohult i början av 1970-talet gjordes i en tid när det ännu fanns mycket kvar av den flora som Linné såg i sin hembygd. Den ålderdomliga hävden av slåtter- ängar, smååkrar och naturbetesmarker minskade dock snabbt under 1950-talet. Omkring 1960 slutade många mjölkbönder och sålde sina kor, då staten med subventioner understödde detta.
På många marker som vi inventerade hade slåt- ter- och beteshävden upphört tio till femton år tidigare, men många hävdgynnade arter fanns ännu kvar. Från en annan sydsmåländsk socken, Långasjö, noterades att de flesta hävdgynnade arter fanns kvar tio år efter att traditionell slåt-
ter upphört. Efter tjugo år av igenväxning är de emellertid borta (Konradsson 1964).
Under 1970-talet, främst åren 1970–72, genomsökte vi Stenbrohults socken noga. Arter som påträffades utanför trädgårdar noterades, men i trädgårdar bara ogräs (dock har endast ett fåtal trädgårdar inventerats). Ett rutnät med 124 stycken 1 × 1 km stora rutor (efter UTM-nätet) lades in på generalstabskartan (1:50 000) och de ekonomiska kartorna från 1940-talet inhandla- des. De senare gav information om intressanta område att besöka, till exempel myrar. Kvadrat- kilometersrutorna genomsöktes under minst flera timmar vid två till tre tillfällen: först på försommaren (från mitten av maj till ungefär 20 juni), sen under resten av juni och juli samt slut- ligen i augusti–september. Från ungefär hälften av rutorna saknas försommar- eller sensommar- besök. Sex rutor blev inte noga genomsökta, var- ken under vår eller sommar, varav fyra utgjordes av nästan bara vatten, men två rutor i Diö sam- hälle ingår också. Sex rutor fick bara försom- marbesök. Det var högsommarbesöken som tog längst tid, både i fält och senare inomhus. Det blev många sena kvällar för att bestämma allt hemtaget material. I fält hade vi en krysslista med vanliga arter där vi markerade att arten var noterad i den aktuella kvadratkilometersrutan.
Vi samlade belägg av ovanliga arter (finns bevarade) och särskilt komplett material av växter som inte säkert kunde bestämmas i fält.
”Kroken” var med i fält, och hemma fanns till hjälp även Lid (1963) och Weimarck (1963). Vi hade särskilt stor nytta av den sistnämnda, men vi använde ofta alla tre böckerna parallellt för att bli helt säkra på arttillhörighet. Sommaren 1969 gick Ingvar och 1971 även Sven floristik-
kursen vid Lunds universitet. Vi har även före och efter 1970-talet gjort andra fynd av intresse, som noterats i kartoteket över mindre vanliga växter.
Perioden 1972–79 undersökte vi sjön Möck-
elns häckfågelfauna (Nilsson 1980) och padd-
lade över sjön under juli–augusti, varvid vi note-
rade en del kärlväxter. Under 1976–82 under-
söktes kärlväxtfloran på 41 öar mellan Tångarna
och Bölsö samt på två vardera 5 ha stora uddar
NILSSON & NILSSON
(Skaldens ö och på nordöstra Tångarne) mycket noga (Nilsson & Nilsson 1978a, 1982, 1985).
Undersökningen av öarna omfattade dock inte undervattensvegetationen och denna bedömer vi som sämst studerad av socknens flora. Vi vill också nämna att vi före slåttern bara kunde studera ängarna på Höö från deras kanter under 1970-talet.
Endast ett fåtal uppgifter finns tidigare publi- cerade från våra inventeringar (Nilsson 1972, Nilsson & Nilsson 1972, Nilsson & Nilsson 1978b, Nilsson 1993, Nilsson m.fl. 1994, 2003,
Nilsson & Rundlöf 1996, 2001).
Stenbrohults ursprungliga natur Södra Småland är flackt med endast mindre höjder. Berggrunden i Stenbrohult domineras av kalciumfattigt urberg, men särskilt i sock- nens centrala del finns flera mer kalciumrika höjder med hyperitdiabas (kallad grönsten eller svart granit i trakten) 20–30 m över omgivande slättland. Ett par rullstensåsar höjer sig också över omgivningen, men är nu borttagna genom grustäkt på många ställen. Längs större delen av socknens västra gräns utbreder sig sjön Möckeln (namnet betyder den stora sjön), som innan den sänktes var en näringsfattig sjö. Amplituden mellan hög- och lågvatten för den oreglerade sjön är ungefär 1,5 m (Hylander 1998). Flera mindre sjöar, ursprungligen också näringsfattiga och 20–300 ha stora innan de sänktes, finns
uppströms Möckeln längs Helge å. Det i natur- tillståndet mest produktiva sjöområdet torde ha varit Helge ås mynningsområde vid Diö. Längs denna å finns fortfarande stora svämmader och myrmark på ett par ställen. Ursprungli- gen torde myrar upptagit närmare tio procent av Stenbrohults yta och i söder ända upp till hälften. Minst hälften, kanske mer, av myrarna bör innan dikning och torvtäkt började ha varit öppna högmossar.
För två tusen år sedan täcktes nuvarande Stenbrohults socken av stora artrika blandskogar dominerade av ek, lind, andra ädellövträd och hassel på fastmarken, omväxlande med björk, tall, ek och asp på brandfält samt björk, tall och al på blöt mark (Lindbladh & Bradshaw 1995, 1998, L. Björkman & H. Ljungberg opubl.).
Människan omvandlar Stenbrohult De första spåren av mänsklig påverkan på ursko- gen i Stenbrohult som kunnat påvisas med pol- lenanalys, har daterats till ungefär 700 år efter Kristi födelse (Leif Björkman, brev), men först omkring 500 år senare kan en mer betydande röjning ses i socknens centrala del (Lindbladh
& Bradshaw 1995, 1998). De följande 500 åren fram till Linnés tid innebar en successiv ökning av kulturinflytandet med en kraftig ökning av slåtterängsarealen och en utglesning av den trädbeväxta betesmarken (= skogen). Åkrarna var mycket små, men många, och troligen väl
Svämmader vid Helge å, här söder om Såganässjön, tillhör en av de mer ursprungliga naturtyperna i Stenbrohult.
Fotot är taget 1968, innan nya väg 23 byggdes över maden.
Foto: Sven G. Nilsson.
Fens are one of the more natu- ral habitat types in Stenbrohult.
This site is regularly inundated by the Helge å river.
FLORAN I STENBROHULT
spridda över socknen. Vattenregimen påverkades relativt lite, men vid vattendragens forsar bygg- des kvarnar.
När Linné föddes och under 1700-talet torde slåtterängsbruket haft sin största utbredning i Stenbrohult och dessa marker var ännu inte försurade av brukandet i nämnvärd omfatt- ning. Örtrikedomen på slåtterängarna var säkert bedövande rik och ängarna beströdda med gamla ekar och bokar. Dessa träd, delvis stam- kvistade för att minska beskuggningen av ängs- marken (Eliasson & Nilsson 1999), var strikt skyddade av staten på böndernas och kyrkans mark sedan 1558. Det är troligt att hasselbuskar och hamlade björkar också var vanliga i äng- arna. Linden gynnades vid gallringar i ängarna, eftersom reptillverkning baserad på lindens innerbark var en viktig inkomstkälla i trakten.
Däremot missgynnades linden starkt, liksom
andra ädellövträd, av tamdjurens bete på utmar- ken (Nilsson 1997).
Redan Linnaeus (1729) uppmärksammade floran i området söder om Möckelsnäs herr- gård, som innan sjösänkningen var en ö: ”öen Möklanäs … är älliest upfyld med allehanda rara örter”. Tyvärr nämner han inga av dessa rara örter, men vi kan gissa att det gällde den rika lundflora som ännu finns på grönstenshöj- den Krunan. Man måste verkligen beklaga att Linné inte upprättade någon utförlig förteck- ning över ängarnas flora i Stenbrohult.
Svedjandet i skogsmark för odling av rovor och råg förekom i början av 1700-talet allmänt på utmarken. De 0,1–0,2 hektar stora svedje- landen fanns så gott som årligen på de flesta gårdar (Nilsson & Rundlöf 1996). På utmar- kerna växte det ännu några större bokskogar där ollonsvinen släpptes på hösten.
Redan Linné noterade den speciella floran på grönstenshöjden Krunan söder om Möckelsnäs herrgård, där ännu en rik lundflora växer under gamla ekar, lindar, avenbokar, almar, lönnar m.fl. lövträd. – Foto från öster okt. 2003. Foto: Sven G. Nilsson.
The rare plants on the greenstone hill south of the farmstead Möckelsnäs were noted already by Carl Lin- naeus, a site still with several remarkable species.
NILSSON & NILSSON Tabell 1. Kärlväxter som sannolikt försvunnit från Stenbrohult socken med fyndår, naturtyp och om arten är kulturgynnad. År för Nils Johnssons fynd har satts till 1925 om endast enstaka fynd föreligger från 1920-talet och för hans gamla fynd till 1875. Med slåtter avses sådan under juli–augusti.
Vascular plants presumably locally extinct in the parish of Stenbrohult with years recorded, habitats (stränder = shores, fuktängar = wet meadows, myr = mire, ruderat = ruderal, åker = arable field, lövskog = deciduous forest, betesmark = pasture, torräng = dry meadow, gles skog = open woodland, våtmark = wet- land, kärr = fen, åstränder = river margins, ängar = meadows, alkärr = alder carr, rikkärr = rich fen, trädgård
= garden) and (last column) whether culturally disfavoured (nej) or favoured (all other classes except ?).
Linneanska arter Linnaean species År Year Naturtyp Habitat Kulturgynnad
Lycopodiella inundata strandlummer 1725–1971 stränder bete
Ophioglossum vulgatum ormtunga 1897 fuktäng slåtter & bete
Betula nana dvärgbjörk 1847 myr nej
Chenopodium bonus-henricus lungrot 1925–87 ruderat ja
Agrostemma githago klätt –1930 åker åkerbruk förr
Sagina nodosa knutnarv 1897 stränder bete
Stellaria nemorum ssp. nemorum nordlundarv 1921 lövskog nej
Myosurus minimus råttsvans 1971–82 betesmark bete
Thalictrum aquilegiifolium aklejruta 1927 lövskog ?
Pulsatilla vernalis mosippa 196X–84 torräng & gles skog bete & brand
Tillaea aquatica fyrling 1887 våtmark bete
Parnassia palustris slåtterblomma 1971–80 fuktäng slåtter & bete
Filipendula vulgaris brudbröd 1927–30 torräng bete & slåtter
Fragaria viridis backsmultron 1955 torräng bete & slåtter
Geranium lucidum glansnäva <1889 torräng slåtter
G. sanguineum blodnäva 1875–1922 torräng slåtter
Linum catharticum vildlin 1965 torräng slåtter
Elatine hydropiper slamkrypa 1725–1870 våtmark bete
Circaea alpina dvärghäxört <1924 lövskog nej
Epilobium parviflorum luddunört 1955 kärr, ruderat ja
Primula farinosa majviva <1854 fuktäng slåtter & bete
Armeria maritima ssp. elongata backtrift <1864–1984 torräng bete & slåtter
Galium odoratum myskmadra <1864 lövskog nej
G. suecicum backmåra <1871 torräng bete & slåtter
Sherardia arvensis åkermadd <1864–1928 åker åkerbruk förr
Anchusa officinalis oxtunga 1875 ruderat ja
Asperugo procumbens paddfot 1725 ruderat ja
Callitriche palustris smålånke 1854 våtmark ?
Lamium confertum mellanplister 1800-tal åker & ruderat åkerbruk förr
Mentha ×verticillata kransmynta 1936 våtmark bete & slåtter
Veronica spicata ssp. spicata axveronika <1864–1925 torräng slåtter
Euphrasia micrantha ljungögontröst 1925–27 torräng slåtter & bete
E. stricta var. tenuis späd ögontröst 1871–1975 torräng slåtter
Odontites vulgaris rödtoppa 1912 åker åkerbruk förr
Eupatorium cannabinum hampflockel 1725 åstränder nej
Glebionis segetum gullkrage 1725–1925 åker åkerbruk förr
Allium oleraceum backlök <1820 torräng slåtter & bete
Dactylorhiza viridis grönkulla <1854 torräng slåtter
Epipactis ?helleborine ?skogsknipprot 1969 lövskog nej
Listera ovata tvåblad 18XX–1993 ängar & lövskog slåtter
Stratiotes aloides vattenaloe <1728 våtmark nej
Carex remota skärmstarr <1854 alkärr & rikkärr nej eller slåtter
Eleocharis quinqueflora tagelsäv 1922 rikkärr slåtter
Eriophorum latifolium gräsull 1971–72 rikkärr slåtter
Apera spica-venti kösa –1930 åker åkerbruk förr
Bromus arvensis renlosta –1930 åker åkerbruk förr
B. secalinus råglosta 1912–31 åker åkerbruk förr
FLORAN I STENBROHULT
I samband med en ekinventering 1791 finns en beskrivning av socknens centrala del (går- darna Sällhult, Stockanäs, L. Stenbrohult, Präst- gården och Djäknabygd): ”Til dessa heman är ägorna mycket högländt och backiga samt uti siderna af mader och kärr, Befinnes äfven på högderna ganska mycket smådt topfornadt Eke [=ekar med död topp], som med boke, björke, och granne [=ädellöv förutom ek och bok] är blandat.” (Nilsson & Rundlöf 1996, som även utförligt beskriver senare ekinventeringar i sock- nen). Samma år noteras att socknens södra del är skogfattig och att det finns mycket ek och björk kring åkrarna i norra delen.
Artonhundratalet innebar ett allt intensivare utnyttjande av markerna med glesnande och allt yngre trädbestånd. Det ständiga bortförandet av
näring med höskörden innebar en försurning och utmagring av slåtterängarna med bland annat en kraftig ökning av ljung som följd (Lindbladh &
Nilsson 1999). Örtrikedomen och även höpro- duktionen på torrare mark torde ha minskat betydligt jämfört med 200 år tidigare. Som en effekt av bland annat denna utveckling inför- des vallodling med insådda ärtväxter och gräs i allt större utsträckning under 1800-talet. Åker- arealen expanderade kraftigt, främst på slåtter- ängarnas bekostnad. I mitten av 1800-talet fanns trots allt ännu 2 000 hektar slåtteräng hävdad med sen slåtter och efterbete, en yta som 150 år senare minskat till ca 15 hektar. En minskning med över 99 procent under de senaste 150 åren!
Med vallutsädet, som också innehöll ogräs- frön, kom nya arter till Stenbrohult och andra
Calamagrostis stricta madrör 1955 kärrängar slåtter & bete
Glyceria notata skånskt mannagräs 1955 kärr & stränder ja
Övriga arter Other species
Rumex thyrsiflorus stor ängssyra 1863 torräng slåtter
Atriplex hortensis trädgårdsmålla 1936 ruderat ja
Cerastium glomeratum knipparv 1955 ruderat ja
Lychnis chalcedonica studentnejlika 1970 ruderat ja
Silene noctiflora nattglim 1925 trädgård ja
Papaver argemone spikvallmo <1926 trädgård ja
Alliaria petiola löktrav <1924 ruderat ja
Brassica nigra svartsenap 1800-tal trädgård ja
Lepidium densiflorum bankrassing 1955 ruderat ja
Sisymbrium altissimum hamnsenap 1925–27 ruderat ja
Phedimus hybridus sibiriskt fetblad 1875–1970 ruderat ja
Alchemilla micans glansdaggkåpa 1961 ruderat, ängar bete
Lupinus nootkatensis sandlupin 1972 åker ja
Trifolium incarnatum blodklöver 1924 åker ja
Geranium columbinum duvnäva <1864 torräng bete
G. dissectum fliknäva 1970 åker ja
Malva alcea rosenmalva (kanske hybrid) 1925 ruderat ja
M. neglecta skär kattost <1864–1880 ruderat ja
Bryonia alba hundrova 1925–27 ruderat ja
Daucus carota ssp. carota vildmorot 1927–37 torräng, ruderat slåtter & bete
Anagallis arvensis rödmire <1924 ruderat ja
Symphytum officinale äkta vallört <1820–1870 trädgård ja
Cuscuta epithymum var. trifoli klöversnärja 1800-tal torräng slåtter
Mimulus guttatus gyckelblomma 1925 ruderat ja
Plantago media rödkämpar 1922 torräng bete & slåtter
Arctium lappa stor kardborre 1955 ruderat ja
A. tomentosum ullkardborre 1937 ruderat ja
Crepis capillaris grönfibbla 1912–1955 ruderat & åker ja
Tephroseris palustris kärrnocka 1863 stränder ibland
Leymus arenarius strandråg 1970–82 ruderat ja
Tabell 1 forts. År Year Naturtyp Habitat Kulturgynnad
NILSSON & NILSSON
fick kraftigt ökad spridning. Det dramatiska uppsvinget för potatisodling i början av 1800- talet fick säkert också konsekvenser för ogräs- floran, men tyvärr finns inga uppgifter om detta.
Vid mitten av 1800-talet fick sjösänkningar för att vinna ny odlingsmark stor omfattning i Småland. Sjön Möckeln sänktes med 185 cm åren 1852–57 och Örsjön sänktes 1869 (Scandia- consult 1981). Det mesta av den nyvunna fast- marken vid Möckeln var sandig och stenig och kunde bara användas som betesmark. Senare övergick sjösänkningsmarken till självföryngrad blandskog på de flesta områden. Sjön Steningen sänktes 115 cm i slutet av 1920-talet med unge- fär samma konsekvenser. I samband med detta sjösänkningsföretag kanaliserades större delen av Helge ås lopp genom Stenbrohult. Även de
mindre sjöarna Tystesjön och Lillsjön sänktes, men vi vet inte när. På dessa tre sjöars nyvunna starrmader bedrevs slåtter, troligen till och med 1940-talet. Äskya göl på 4 ha utplånades helt 1857. Kattesjöns och Såganässjöns vattenstånd
höjdes däremot något 1828 för att öka fallhöjden vid Diö kvarn (Helge ås utlopp i Möckeln). Bön- derna som bedrev madslåtter på de stora gung- flymarkerna vid dessa sjöar klagade därvid på minskade höskördar (Nilsson & Rundlöf 1996).
Torvbrytning har tidvis varit omfattande, särskilt i socknens södra myrrika del. Järnvägens tillkomst på 1860-talet underlättade transporten av torven. Så sent som på 1980-talet exploatera- des den tidigare nästan opåverkade högmossen väster om före detta Örsjön i norr. På Sånna- böke mosse fortgår ännu omfattande torvtäkt,
En vanlig syn på Linnés tid. En örtrik äng dominerad av bl.a. sommarfibbla, prästkrage, Jungfru Marie nycklar, jungfrulin, ängsvädd (blommar senare), stagg, darrgräs och flera arter ärtväxter. – 150 m öster om gården Djäknabygd 22 juni 2003. Foto: Sven G. Nilsson.A common view at midsummer when Carl Linnaeus lived in Stenbrohult. A herb-rich meadow with domi- nating Leontodon hispidus, Leucanthemum vulgare, Dactylorhiza maculata ssp. maculata, Polygala vulgaris, Suc- cisa pratensis (flowering later in the summer), Nardus stricta, Briza media and several species of leguminous plants.
som alltmer inskränker tidigare laggar med bland annat rikligt med myrlilja Narthecium ossifragum. Dikning av myrar och sumpskog har sedan länge varit omfattande i Stenbrohult, inte minst under 1970-talet. Den ökande skogen på de dikade våtmarkerna har sedan dränerat marken ytterligare och även kvävetillförseln med nederbörden har skyndat på denna process.
Den ovan omtalade utvidgningen av Stenbro- hults kyrkogård skedde i flera steg. Betydande utvidgningar (drygt fördubbling) skedde 1847, 1862 och 1889, vid det senare tillfället över den
sandiga torrbacke söder om kyrkan där Linnés far, Nils Linnaeus, trädgård tidigare låg. En ytterligare fördubbling av kyrkogården skedde i två steg 1914 och 1952, på tidigare torr san- dig åkermark öster om nyss nämnda trädgård (Lindberg 1966). Den senaste utvidgningen av kyrkogården och anläggandet av gräsmattor och parkeringsplats för några år sedan inskränkte ytterligare på örtrika torrängar söder och sydost om kyrkan samt en sandig åker med rik ogräs- flora.
Under de senaste 50 åren har omfattande igenplantering med gran av små åkrar och låg- produktiva betesmarker, till exempel på torra backar, påverkat floran starkt negativt. Vi har själva tillsammans med våra klasskamrater i Diö skola utfört sådan plantering i slutet på 1950-talet. Konsekvenserna har först under
senare decennier fått riktigt kraftigt genomslag när granbestånden eliminerat så gott som all tidigare örtrik vegetation under träden. Även på den tidigare utmarken, där den självföryng- rade blandskogen slutit sig åtminstone sedan 1920-talet, har täta granbestånd följt på slut-
avverkning av de delvis luckiga skogarna. De fulla konsekvenserna av detta intensiva gran- skogsbruk kommer att visa sig först om några decennier.
Större ytor lövskog finns nu särskilt på grön- stensområdena, till exempel vardera cirka 100 hektar på Tångarne och Taxås/Möckelsnäs.
Lövskog upptar i socknens centrala del cirka 28 procent av skogen, medan den i övriga delar av Stenbrohult utgör 10–15 procent. Ungefär hälften av den äldre lövskogen utgörs av skog med ett rikt inslag av ädellövträd, särskilt ek, bok och lind (Rundlöf 2002). Björkdominerad skog, ofta under 50 år gammal, finns framför allt på gamla åkrar och betesmarker som inte granplanteras. Talldominerad skog växer främst på mossmark, rullstensåsar samt torrare morän- kullar.
Den maximala odlade arealen, över 1 300 hektar, och samtidigt det högsta antalet betes- djur, nåddes omkring 1920 i Stenbrohult (Nils- son & Rundlöf 1996). En hel del av dessa åkrar fanns på dikade myrar. Åkerarealen bibehölls på ungefär denna nivå till 1940-talet, men antalet
Ursprungligen var sjönMöckeln en relativt näringsfattig sjö och på vissa platser finns denna karaktär kvar. – Sika- reveln september 2003.
Foto: Sven G. Nilsson.
Lake Möckeln was an oligotrophic lake until its water level was lowered by 185 cm in 1852–57, and in some places this character still remains.
NILSSON & NILSSON
betesdjur minskade successivt. Detta behöver inte betyda att betestrycket på den hävdade mar- ken minskade, eftersom ytan av utmarksbetena också successivt minskade. Efter 1950 har både den odlade arealen och antalet djur minskat, särskilt under åren kring 1960. Ytan uppodlad åker är nu årligen högst 10 procent av den cirka 400 hektar stora kvarvarande åkerytan, medan den på 1970-talet var ungefär 25 procent. Åkrar som inte plöjs upp brukas som vall, som på 1970-talet mest skördades som hö under slutet
av juni–juli. Nu tas en skörd redan i början av juni, och då huvudsakligen som ensilage, med ytterligare någon ensilageskörd senare under sommaren. Betesdjuren går nu i stor utsträck- ning på gödslade åkervallar och ytan ogödslad naturbetesmark är obetydlig. På Höö har en hel del av de 32 hektaren betesmark återskapats efter att ha varit igenvuxen med skog, men flo- ran är där fortfarande artfattig efter drygt 30 år av betesdrift.
Betydande jordbruksområden kring samhäl- lena Diö, Liatorp och Möckeln, som alla upp- stod vid järnvägens tillkomst, har omvandlats till villaområden under 1900-talet.
Hur många linneanska arter?
Vi har i nedanstående artlista angett om en art fanns vild eller förvildad redan på 1720-talet, när Linné strövade omkring i Stenbrohult. Vi
kallar sådana arter linneanska. Totalt 576 arter i vår lista (förutom hybrider samt småarter av fibblor och maskrosor) anser vi kan ha funnits i Stenbrohult på Linnés tid, varav 87 bedöms som mer osäkra. Thomas Karlsson har korrigerat en del av våra bedömningar.
Till detta ska läggas taxa som fanns på Lin- nés tid, men som varken han eller senare bota- nister noterat från socknen. Det kan gissningsvis gälla numera oftast försvunna slåttergynnade växter som till exempel ängsögontröst Euphrasia rostkoviana ssp. montana, skogsklocka Campa- nula cervicaria, backvicker Vicia cassubica och vityxne Pseudorchis albida, troligen brand- och betesgynnade arter som cypresslummer Diphasi- astrum tristachyum och rutlåsbräken Botrychium matricariifolium, gamla åkerogräs som linmåra Galium spurium ssp. spurium, jättespärgel Sper- gula arvensis ssp. maxima, korndådra Neslia paniculata, linsnärja Cuscuta epilinum, lindådra Camelina alyssum, åkerfibbla Hypochoeris glabra,
linrepe Lolium remotum, dårrepe L. temulentum, flyghavre Avena fatua och purrhavre A. strigosa, ruderatväxter som bymålla Chenopodium urbi- cum, ibland förvildade gamla kulturväxter som ädelmynta Mentha ×gracilis, kattmynta Nepeta cataria, hjärtstilla Leonurus cardiaca och bolmört Hyoscyamus niger samt slutligen huvudsakligen
kulturskyende arter som bäckbräsma Cardamine amara, skogsfru Epipogium aphyllum, nästrot
Tabell 2. Antal linneanska arter som försvunnit samt under 1900-talet minskat eller ökat i olika natur- typer i Stenbrohult. Bland försvunna arter ingår även en underart och en varietet, varav andra former ännu finns kvar.Number of Linnaean species (species probably present in 1728) that have disappeared, decreased or increased in different types of habitat in the parish of Stenbrohult.
Naturtyp Habitat Försvunna Minskande Ökande Nettoeffekt
Disappeared Decreasing Increasing Net effect
Barrskog Coniferous forest 1 3 3 -1
Lövskog Deciduous forest 7 2 6 -3
Våtmarker Lakes, streams, mires 9 3 11 -1
Hävdade fuktängar Managed wet meadows 6 12 2 -16
Hävdade torrängar Managed dry meadows 13 20 6 -27
Betesberoende Dependent on grazing 1 0 1 0
Åker- & ruderatmark Arable & ruderal 12 18 11 -19
Alla naturtyper All habitats 49 58 40 -67
FLORAN I STENBROHULT
Neottia nidus-avis, kärrull Eriophorum gracile, skogssvingel Festuca altissima och vildris Leersia oryzoides.
Sedan finns det säkert arter som finns kvar i Stenbrohult, men som ingen ännu hittat. Vi gis- sar på arter som vanlig plattlummer Diphasiast- rum complanatum ssp. complanatum, granbräken Dryopteris cristata, myggblomster Hammarbya
paludosa, plattbladig igelknopp Sparganium ang- ustifolium, dysäv Eleocharis multicaulis, flytsäv Isolepis fluitans, vitstarr Carex livida, dytåg Juncus stygius och blågrönt mannagräs Glyceria
declinata.
Sammanlagt bör cirka 35 linneanska arter tillkomma till vår artlista. Vi anser därför att kärlväxtfloran i Stenbrohults socken på 1720- talet bestod av ungefär 600 arter. Till detta kommer småarter av fibblor, av vilka minst 30 är funna i Stenbrohult, och maskrosor. Av 33 småarter av maskrosor insamlade av Nils Johns- son i Stenbrohult kan den nu sårbara kvälls- maskrosen Taraxacum praestans särskilt nämnas (se vidare Appendix 2). Det finns mycket kvar att göra för att grundligt utforska Stenbrohults flora och inte minst dess fortgående förändring!
Floraförändringar under 300 år Utöver de linneanska arterna tillkommer 221 arter som etablerat sig i Stenbrohult under de senaste 275 åren, varav dock en del bara tillfäl- ligt. Av senare tillkomna arter är åtminstone 30 troligen åter försvunna (tabell 1). Även en hel del hybrider har noterats, men bestämnings- svårigheter har gjort att vi lämnat dem därhän i stor utsträckning.
Av taxa som tidigare förekommit i Stenbro- hult bedömer vi att åtminstone 77 arter, en underart och en varietet försvunnit (tabell 1), varav 24 endast noterats före år 1900, 29 endast före 1950 samt 26 taxa även efter år 1950. Vi kan ännu inte säkert bedöma de sista 25 åren av 1900-talet – för detta hade en ny grundlig inventering krävts.
Tveklöst har hastigheten av artförsvinnandet accelererat under de senaste 300 åren. Endast tre arter har bara noterats på 1700-talet, nämli- gen paddfot Asperugo procumbens, hampflockel
Eupatorium cannabium och vattenaloe Stratiotes aloides. Sannolikt försvann hampflockeln när man byggde ut kvarnanläggningarna vid fallen i Diö och dämde upp Kattesjön och Såganäs- sjön uppströms 1828 samt vattenaloen när sjön Möckeln sänktes 1857. Många av de arter som bara hittats på 1800-talet försvann troligen först i början av 1900-talet. Givetvis kan några av de arter som vi bedömer som försvunna ännu fin- nas kvar oupptäckta, men med tanke på att vår inventering var mycket grundligare än tidigare studier och systematiskt täckte in socknen kan det bara röra sig om ett litet fåtal arter.
Av försvunna taxa bedöms 49 som linnean- ska (se ovan). Av dessa växer mosippa Pulsatilla vernalis i glesa hagar och barrskogar medan 7 arter växer i ängslövskog/alkärr; 9 är våtmarks- beroende, 6 växer på hävdade fuktängar, 13 är torrängsarter, råttsvans Myosurus minimus är en betesmarksart och 12 arter är gamla åker ogräs/
ruderatarter (tabell 2). Omkring 8 procent av de linneanska arterna kan således vara försvunna, men den verkliga siffran är säkerligen över 10 procent (se ovan). Dominansen av kulturgyn- nade arter är påfallande bland de försvunna arterna och minst 28 försvunna linneanska arter är slåtter- eller betesgynnade (tabell 1). Den drastiska minskningen i Stenbrohult av slåtter- ängar och magra naturbetesmarker har skördat sina offer.
Några konkurrenssvaga arter växte förr i översvämningszonen av sjön Möckeln, strand- lummer Lycopodiella inundata och de ettåriga fyrling Tillaea aquatica och slamkrypa Elatine hydropiper, men de har inte setts där på länge trots att sjön har en naturlig vattenregim. Fyr- ling och slamkrypa kan ligga kvar i fröbanken (Milberg & Stridh 1994), men vi vet inte hur länge. Sannolikt har de liksom strandlummern försvunnit på grund av upphört strandbete.
En jämförelse av floran på 1920-talet och
senare innebär svårigheter eftersom vår inven-
tering har varit betydligt mer omfattande. Ett
större antal fyndplatser under 1970-talet innebär
därför inte att en art ökat. Vi har ändå försökt
att bedöma vilka arter som minskat eller ökat
under 1900-talet. Av de linneanska arterna
NILSSON & NILSSON
anser vi att åtminstone 58 arter minskat, utöver de försvunna, medan 40 arter ökat märkbart (tabell 2). Minst 39 senare inkomna arter har ökat betydligt.
Vi har jämfört våra bedömningar av florans förändring med liknande från Älmeboda socken, också i södra Småland men cirka 6 mil längre österut, samt med en mer omfattande studie av Skåne (tabell 3). Av de arter som minskat i Sten- brohult har de flesta relativt stabila populationer i Älmeboda men minskar oftast i Skåne. I tydlig kontrast till detta mönster visar ökande linne- anska arter i Stenbrohult ofta en ökande trend både i Älmeboda och Skåne och lika stor är samstämmigheten för nyinvandrade arter. Några arter avviker från detta mönster genom att öka både i Stenbrohult och Älmeboda, men minska kraftigt i Skåne: lopplummer Huperzia selago, tallört Monotropa hypopitys, bergmynta Satu- reja vulgaris, dybläddra Utricularia intermedia och gyttrad igelknopp Sparganium glomeratum (tabell 3). Förebådar utvecklingen i Skåne kom- mande minskningar i Småland? I Oskarshamns kommun har dock lopplummer redan minskat markant under 1900-talet (Rühling 1997).
Arter som ökar i Stenbrohult ökar alltså för det mesta generellt i södra Götaland, medan de som minskar också gör det i Skåne men ofta inte längre österut i Småland. En trolig förkla- ring till denna skillnad är att kvävenedfallet med nederbörden påskyndar arternas minsk- ning i sydvästra Götaland (Oredsson 1990, 1999, Tyler & Olsson 1997), medan effekten är
mindre i östra Småland med lägre nedfall. Även skillnader i markernas försurning kan spela in (Brunet m.fl. 1997).
Av växter i olika naturtyper tycks skogs- levande kärlväxter klarat sig bäst under 1900- talet (tabell 2), men intrycket kan vara vilsele- dande. Betestrycket i Stenbrohult var som högst i början av 1900-talet och tamdjuren gick då även i skogen. Efterhand som djuren successivt lämnade skogen fick många skogslevande växter möjlighet att återhämta sig och det dominerande blädningsskogsbruket var dessutom gynnsamt genom att ljus kom ned till markvegetationen.
När kalhyggesbruket med efterföljande täta
granplanteringar blev dominerande efter 1950- talet vände denna för skogens kärlväxter relativt gynnsamma utveckling. Ljuskrävande arter som växer i äldre skog och trädbevuxna hagmarker, till exempel linnea Linnaea borealis, ryl Chi- maphila umbellata, grönpyrola Pyrola chloran- tha, klockpyrola P. media och spindelblomster Listera cordata, fick åter sämre villkor. Eftersom vår inventering gjordes strax efter skogsbrukets vändpunkt syns denna nya utveckling inte i vår statistik.
Det är viktigt att bedöma skogsbrukets totala effekt på floran och inte bara på skogslevande arter. Skogsbrukets största negativa effekt på floran i Stenbrohult har orsakats av de granplan- teringar som anlagts på tidigare naturbetes- och slåttermarker, särskilt på magra och torra backar.
På sådana marker har den mest negativa floraut- vecklingen skett i Stenbrohult (tabell 3). Vidare har sjön Möckelns vatten blivit brunare (Nilsson
& Rundlöf 1996), troligen beroende på både skogs- och myrdikning och kanske också på för- surningen. Det mörkare vattnet är negativt för kärlväxter som växer på sjöns botten, men efter- som färgökningen skedde efter 1970-talet kan effekterna på floran inte bedömas utifrån vårt material. Skogsdikningen har också varit negativ för våtmarksberoende arter.
De artgrupper som visar den mest negativa utvecklingen under 1900-talet är de som framför allt växer på slåtterängar och naturbetes marker, både fuktiga och torra (tabell 2). Bland åker- och ruderatväxter finns också många förlorare, medan våtmarksväxterna tycks ha klarat sig bätt- re. Det senare kan dock vara en chimär, eftersom Nils Johnsson inte undersökte våtmarkerna sär- skilt noga. Utvecklingen i olika biotoper i Sten- brohult överensstämmer i stort med vad man funnit i Skåne, med undantag av att våtmarks- arterna minskat markant i Skåne (Oredsson 1990, 1999, Tyler & Olsson 1997). Sedan vi
gjorde vår grundliga inventering av floran i Sten-
brohult har det gått över 30 år med omfattande
förändringar av markanvändningen. Det vore
därför av stort intresse att göra om inventeringen
med samma metodik. Hur har det gått för de
linneanska arterna under 1900-talets slut?
FLORAN I STENBROHULT
Bevarande av linneanska växter De nedan föreslagna åtgärderna syftar till att gynna linneanska växter i Stenbrohult som på sikt annars riskerar att försvinna från socknen.
Som framgått ovan är det främst arter som är beroende av slåtter, bete eller ålderdomligt åker- bruk som har minskat mest.
Hävdade ängar är den naturtyp som har flest förlorare av de linneanska arterna och åtgärder för att gynna ängsarterna är därför mest ange- lägna. Det är främst de småväxta, konkurrens- svaga arterna som tagit stryk genom granplante- ring av de magraste torrbackarna och gödsling av kvarvarande betesmarker. Under perioden 1950–95 gödslades många betesmarker och där-
efter har kvävenedfallet fortsatt att göda dessa marker. Åtgärder för att minska kvävehalten i de kvarvarande örtrika markerna måste därför få högsta prioritet. Den mest gynnsamma åtgärden vore slåtter under perioden 15 juli–15 augusti, helst med efterbete under hösten. En drastisk
metod vore att på vissa fläckar, till exempel betesrator, helt enkelt ta bort den översta jorden.
Denna metod har framgångsrikt använts i Hol- land på fuktängar. Att bränna av ängarna tidigt på våren kan också vara nödvändigt för att hålla tillbaka mossväxten och gynna fröföryngring av exempelvis ärtväxter.
Förr var nästan all mark i Stenbrohult påver- kad av bete, vilket inte var gynnsamt för alla arter. Trots detta är beteshävd på en stor del av Stenbrohults marker att rekommendera, dock inte i örtrika lundar. Däremot är ett hårt betes- tryck, som sedan 1995 krävs för att få ekonomis- ka bidrag, inte av godo på nuvarande betesmar- ker. De utgörs nämligen i mycket stor utsträck- ning av före detta slåtterängar och åkrar, alltså den örtrika inägomarken (Nilsson & Rundlöf 2001). Det betestryck som nu förekommer är antingen hårt eller också saknas tamdjuren helt.
Om de kvarvarande betesdjuren spreds ut på en större yta, till exempel genom ändrade bidrags-
De flesta sjöar i Stenbrohult har sänkts och har därmed fått en tätare vegetation. – Möckeln, norra delen av Insjön från Höö september 2003. Foto: Sven G. Nilsson.Most lakes in Stenbrohult have been lowered and nowadays have a denser vegetation, as this site at Insjön, Lake Möckeln.
NILSSON & NILSSON Tabell 3. Minskande (– – betyder stark minskning) och ökande (++ betyder stark ökning) kärlväxter i Stenbrohult (St) under 1900-talet jämfört med arternas populationsförändringar i Älmeboda socken (Ä;
Karlsson & Nosslin 1993) och hela Skåne (Sk; Tyler & Olsson 1997). Bland nytillkomna arter tas endast de med som ökat betydligt. Ingen tydlig förändring indikeras med en nolla.
Decreasing (–), strongly decreasing (– –), increasing (+) and strongly increasing (++) species in the parish of Stenbrohult during the last 100 years (St) compared to population trends in the parish of Älmeboda (Ä) about 60 km to the east and the province of Scania (Sk) to the south. No clear trend is indicated by a 0.
Linneanska arter Linnaean species St Ä Sk
Equisetum palustre kärrfräken – 0
Urtica urens etternässla – 0 –
Lychnis flos-cuculi gökblomster – 0 0
Pulsatilla vulgaris ssp. vulgaris backsippa – – 0 – –
Thalictrum simplex backruta – 0 ?
Trollius europaeus smörbollar – 0 –
Brassica rapa ssp. campestris åkerkål – 0 0
Erysimum cheiranthoides åkerkårel – 0 0
Raphanus raphanistrum åkerrättika – 0 – –
Sinapis arvensis åkersenap – 0 –
Chrysosplenium alternifolium gullpudra – 0 –
Geum rivale humleblomster – 0 0
Vicia lathyroides vårvicker – + –?
Erodium cicutarium skatnäva – 0 0
Radiola linoides dvärglin – 0 – –
Euphorbia helioscopia revormstörel – 0 0
Polygala vulgaris jungfrulin – 0 –
Viola arvensis åkerviol – 0 0
Helianthemum nummularium solvända – 0 –
Calluna vulgaris ljung – 0 –
Chimaphila umbellata ryl – – ?
Pyrola media klockpyrola – 0 ?
Primula veris gullviva – 0 –
Gentiana pneumonanthe klockgentiana – – –
Gentianella campestris var. suecica tidig fältgentiana – – – ?
Anchusa arvensis fårtunga – 0 0
Thymus serpyllum ssp. serpyllum backtimjan – – –
Veronica agrestis åkerveronika – 0 0
Euphrasia nemorosa grå ögontröst – ? –
E. stricta var. brevipila vanlig ögontröst – ? – –
Pedicularis palustris kärrspira – – – – –
P. sylvatica granspira – – – –
Rhinanthus minor ängsskallra – 0 0
R. serotinus ssp. vernalis äkta höskallra – – 0 – –
Pinguicula vulgaris tätört – 0 – –
Lonicera xylosteum skogstry – 0 0
Linnaea borealis linnea – + –
Valeriana dioica småvänderot – –
Campanula persicifolia stor blåklocka – 0 +
Antennaria dioica kattfot – – 0 – –
Anthemis arvensis åkerkulla – 0 –
A. tinctoria färgkulla – 0 0
Arnica montana slåttergubbe – 0 – –
Artemisia absinthium malört – 0 0
Carduus crispus krustistel – 0 0
Centaurea cyanus blåklint – – – –
Hypochoeris maculata slåtterfibbla – – 0 – –
Scorzonera humilis svinrot – + –
FLORAN I STENBROHULT
Sonchus oleraceus kålmolke – 0 +
Dactylorhiza maculata ssp. maculata Jungfru Marie nycklar – 0 –
Platanthera bifolia nattviol – 0 – –
Scheuchzeria palustris kallgräs – 0 – –
Triglochin palustris kärrsälting – 0 – –
Carex ericetorum backstarr – 0 –
Trichophorum cespitosum ssp. cespitosum tuvsäv – –
Aira praecox vårtåtel – 0 – –
Deschampsia setacea sjötåtel – 0 ?
Setaria viridis kavelhirs – 0 – –
Huperzia selago lopplummer + + – –
Salix cinerea gråvide + ? +
Moehringia trinervia skogsnarv + 0 +
Silene latifolia vitblära + + +
Spergularia rubra rödnarv + + ++
Aquilegia vulgaris akleja + + ++
Sorbus intermedia oxel + + ++
Trifolium arvense harklöver + 0 0
T. dubium trådklöver + + +
T. medium skogsklöver + + 0
Geranium pusillum sparvnäva + + ++
G. robertianum stinknäva + 0 0
Viola riviniana skogsviol + 0? 0
Cicuta virosa sprängört + + 0
Monotropa hypopitys tallört + + – –
Convolvulus arvensis åkervinda + 0 0
Satureja vulgaris bergmynta + + – –
Digitalis purpurea fingerborgsblomma + + ++
Linaria vulgaris gulsporre + + 0
Verbascum thapsus kungsljus + + ++
Utricularia intermedia dybläddra + + – –
Viburnum opulus olvon + + 0
Bellis perennis tusensköna + + +
Bidens tripartita brunskära + 0 0
Hypochoeris radicata rotfibbla + + 0
Tragopogon pratensis ängshaverrot + + +
Polygonatum multiflorum storrams + + +
Allium scorodoprasum skogslök + + 0
Iris pseudacorus svärdslilja + 0 0
Platanthera chlorantha grönvit nattviol + + +
Lemna minor andmat + + 0
Sparganium emersum igelknopp + 0 0
S. glomeratum gyttrad igelknopp + – –
Typha latifolia bredkaveldun + + 0
Carex elata bunkestarr + 0 0
Carex pilulifera pillerstarr + ? +
Arrhenatherum elatius knylhavre + + 0
Festuca gigantea långsvingel + +
Phalaris arundinacea rörflen + + 0
Poa compressa berggröe + + 0
Övriga arter Other species
Cerastium arvense fältarv + + 0
Herniaria glabra knytling + 0
Ranunculus ficaria svalört + + –
Arabidopsis suecica grustrav + 0
Barbarea vulgaris sommargyllen + + ++
Tabell 3 forts. St Ä Sk
NILSSON & NILSSON
regler, skulle det gynna många organismgrupper förutom kärlväxterna. Den typ av marker där ett hårt bete är önskvärt – före detta utmarker och vissa våtmarker och stränder – hävdas numera nästan inte alls i Stenbrohult. Borthuggning av barrträd och återinförande av ett hårt bete på sådana marker kan rekommenderas. Även avbränning av marken på våren innan betet påbörjas kan behövas för att aktivera fröbanken.
När det gäller typ av betesdjur har fårbete skadat floran på flera örtrika marker, medan hästbete kan vara gynnsamt om det inte är för hårt. Fåren betar främst örter medan hästar betar mer oselektivt av både gräs och örter. Ett inte alltför hårt nötbete är annars att föredra om man vill bevara en örtrik flora.
Den tidigare oerhört omfattande diknings- verksamheten har drastiskt minskat mängden små öppna våtmarker och blöta alkärr. Igen- läggning av diken, alternativt inplantering av bäver, behövs för att våtmarksväxterna på sikt ska kunna överleva i livskraftiga bestånd. Detta förutsätter även slåtter- eller beteshävd på många grunda våtmarker, särskilt de med en naturlig vattenståndsvariation.
Den glesa och äldre barrblandskogens arter, i Stenbrohult med linnean i spetsen, men även med mosippa, ryl, Pyrola-arter, spindelblomster och knärot Goodyera repens, håller på att tyna bort i en allt tätare grandominerad skog. Fram till 1800-talet höll skogsbränder tillbaka granen och upprätthöll en gles skog och under början av
Hesperis matronalis hesperis + + ++
Thlaspi caerulescens backskärvfrö + + 0
Potentilla norvegica norsk fingerört + 0 +
Spiraea salicifolia-gruppen häckspireor + + ?
Lupinus polyphyllus blomsterlupin + + ++
Malva moschata myskmalva + + ++
Epilobium adenocaulon amerikansk dunört ++ ++ ++
Oenothera biennis nattljus + 0 –
Lysimachia nummularia penningblad + + +
Hottonia palustris vattenblink + + –
Vinca minor vintergröna + + ?
Galium album stormåra + + ++
Calystegia sepium snårvinda + + ++
Myosotis sylvatica skogsförgätmigej + + ++
Chaenorhinum minus småsporre + 0
Linaria repens strimsporre + + ++
Sambucus racemosa druvfläder + + ++
Symphoricarpos albus var. laevigatus snöbär + + ++
Campanula glomerata toppklocka + + ++
C. rapunculoides knölklocka + + ++
Achillea ptarmica nysört + + 0
Centaurea montana bergklint + + ?
Doronicum orientale gemsrot + ?
Matricaria matricarioides gatkamomill + + +
Senecio viscosus klibbkorsört + + ++
Solidago gigantea ssp. serotina höstgullris + ++
Tanacetum parthenium mattram + 0 ++
T. vulgare renfana + + ++
Tussilago farfara hästhov + + +
Acorus calamus kalmus + 0
Juncus tenuis syltåg + ++
Agrostis gigantea storven + + ?
Festuca brevipila hårdsvingel + 0
Holcus mollis lentåtel ++ + 0
Tabell 3 forts. Övriga arter Other species St Ä Sk
FLORAN I STENBROHULT
1900-talet skapade skogsbetet och det då rådan- de blädningsskogsbruket gläntor i skogarna.
Ryl har minskat drastiskt på sin enda kända kvarvarande lokal i Stenbrohult under de senaste 15 åren. Ett decimetertjockt mosstäcke torde nu
också förhindra rylens föryngring. Borthugg- ning av gran och bränning av området tidigt på våren är nog enda chansen att rädda kvar rylen i Stenbrohult. En sådan åtgärd skulle även gynna de andra ovan nämnda arterna.
Några av människan införda och spridda arter skapar problem för många konkurrens svaga arter.
Gräsen lentåtel Holcus mollis och knylhavre Arrhe natherum elatius har under senare decennier
fått stor utbredning och särskilt lentåteln har ett växtsätt som kväver många småväxta örter. På samma sätt får blomsterlupin Lupinus polyphyl- lus en mycket negativ effekt på andra arter där den kommer in och den sprids nu snabbt med vägmaskiner. En ytterligare nackdel med lupin är att den kan invadera även kvävefattiga marker och genom kvävefixering öka halten i marken.
Spiraea-arter kan också effektivt konkurrera ut alla andra arter. Dessa av människa införda och spridda arter, som i sina nya utbredningsområ- den undkommit sina naturliga fiender, är på sikt ett hot mot en artrik flora. Det gäller att vidta åtgärder innan de spridit sig alltför mycket.
Om man vill bevara ogräsarterna i det ålder- domliga åkerbruket sker det lämpligen med
insåning i åkrar i naturreservaten med åkerbruk.
Ska åkerogräsen överleva måste man avstå från gödsling och grödorna delvis sås glest. Många ruderatväxter, ofta vackra blomväxter, skulle gyn- nas om man här och där kunde låta bli att påföra matjord och anlägga gräsmattor. Det skulle också bli billigare att bara lämna grus- och morä- nytor utan åtgärd, alternativt med sen slåtter.
Artlista
Ett L efter artnamnet anger att arten med hög sannolikhet fanns i Stenbrohult före 1729; L?
betyder att arten möjligen funnits. Dessa arter (L+L?) kallar vi Stenbrohults linneanska arter, eftersom Linné haft möjlighet att se dem under åren fram till och med 1728 då han årligen till- bringade somrarna i Stenbrohult.
Siffran direkt efter artnamnet anger hur många inventeringsrutor om 1 × 1 km vi hittade arten i under 1970-talet. De allmänna frekvens- angivelserna är de som uppges från 1920-talet av Nils Johnsson (J). Fall där de inte stämde på 1970-talet kommenteras.
Förekomster av en art som ligger mer än 100 m ifrån varandra utan mellanliggande förekomst betecknar vi som olika lokaler. De avskiljs med semikolon om de ligger på olika gårdar. När avstånd anges från någon gård gäller det från mangårdsbyggnaden. Antal ex. avser antal blom- mande exemplar om inget annat nämns. Alla
De gamla ängarna har ofta växt igen med lövträd, medan lövträden gallrats bort från den före detta utmarken där barrskogen växer. – Från Djäknabygds gård norrut 1964, fyra år efter upphörd beteshävd. Foto: Sven G. Nilsson.
The former hay meadows have become deciduous forests, while in the formerly grazed forests, deciduous trees have been removed. This has creat- ed a sharp border to the conif- erous forests, as seen here.
