Institutionen för arkeologi och antik historia
Skogens värdefulla innehåll
En arkeologisk studie om okända kulturlämningar
Emma Svensson
Abstract
Svensson, E. 2021. Skogens värdefulla innehåll: En arkeologisk studie om okända kulturlämningar
Svensson, E. 2021. The valuable content of the forest: An archaeological study of unknown cultural remains
Ever since cultural remains were first noticed in the 17th century, several different projects and initiatives have been carried out to document and register the cultural remains. Despite this, only approx. 20 percent of today’s forest is archaeologically inventoried. This means that the remaining 80 percent of the forest mat contain additional remains that are still undiscovered, so-called unknown cultural remains. When the pressure on the forest increases due to climate change, the risk of damage to both known and unknown cultural remains magnifies.
The purpose of this study was to compile the literature to raise an awareness about the lack of knowledge when it comes to unknown cultural remains. To achieve the purpose, three different studies were conducted. The first case study examined the archaeological investigation inside the Swedish forest with the help of two maps. The second case study examined several different methods that can be used to find new cultural remains. Within this case study the qualitative literature analysis resulted in quantitative tables that presented which types of cultural remains were found during the projects. Furthermore, case study number three has compared the damage on known- and unknown cultural remains to get an idea of what the damage on unknown remains may look like. The case study also includes a discussion regarding the consequences for antiquities violations.
Keyword: Known cultural remains, unknown cultural remains, damage to unknown cultural remains, woodland, forestry, forest archeology.
Nyckelord: Känd kulturlämning, okänd kulturlämning, skador på okända kulturlämningar, kunskapsläge, skogsmark, skogsbruk, skogsarkeologi.
Tack
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 5
1.1 Frågeställning & syfte ... 5
1.2 Disposition ... 6
1.3 Avgränsning & material ... 6
1.4 Metod ... 7 1.5 Definitionslista ... 8 2. Bakgrund ... 9 2.1 Styrande lagar ... 10 2.1.1 Skogsvårdslagen (1979: 429) (SVL) ... 10 2.2.2 Kulturmiljölagen (1988: 950) (KML) ... 10
2.2 Orsaker till skador ... 11
3. Tidigare forskning ... 13
4. Undersökning ... 14
4.1 Inventeringsläget ... 14
4.2 Upptäcka nya kulturlämningar ... 17
4.3 Skadeläget ... 21
5. Diskussion... 23
5.1 Inventeringsläget ... 23
5.2 Upptäckten av nya kulturlämningar ... 24
5.3 Skadeläget ... 24
5.3.1 Fornminnesbrott ... 25
6. Avslutande diskussion & slutsats ... 28
7. Framtida studier ... 30
8. Sammanfattning ... 31
9. Bibliografi ... 32
5
1. Inledning
Trycket på den svenska skogen blir allt större till följd av klimatförändringarna.
Simplifierat kan vi idag se detta genom en debatt där forskare och andra intressenter generellt kan delas in i två läger som argumenterar om hur skogen ska brukas i samband med de pågående klimat- och miljöförändringarna. Röstlund (2021) har sammanfattat de två olika lägren; med inriktning på ekologi och biologisk mångfald vill den ena sidan bevara skogen och minska på skogsavverkningarna för att skogsmiljöerna ska bli artrika och därigenom binda mer kol (Röstlund 2021). Den andra sidan fokuserar mer på skogsbruk och skogsråvarans effektivitet, där forskare bland annat menar att avverkningarna behöver kraftigt öka i syfte att skapa biobränslen för att minska fossilberoendet (Röstlund 2021).
Denna debatt är dock inte enbart aktuell för klimatstudierna, utan är också avgörande för diskussioner som handlar om bevarandet av skogens kulturarv. För även om skogen erbjuder en viktig lösning för att hantera klimatförändringarna eller ökad biodiversitet, har skogen också en viktig betydelse ur ett kulturhistoriskt perspektiv.
Människan har brukat skogslandskapens resurser sedan urminnes tider, vilket har skapat både immateriella, materiella och biofysiska spår som än idag finns kvar i landskapet (Norman 2006: 14; Dolk & Norman 2007: 1). Med olika former och åldrar, sträcker sig kulturlämningarna i skogsmark tidsmässigt från flera tusen år gamla stenåldersboplatser till relativt sentida historiska torp. Trots flera insatser för att förhindra skador på kulturlämningarna har undersökningar påvisat att minst tio procent av de kända lämningarna blir skadade av skogliga åtgärder, exempelvis genom skogsavverkning (Riksantikvarieämbetet 2021; Skogsstyrelsen 2021e; se också Tabell 5).
Även om kulturhistoriska inventeringar har genomförts ända sedan 1600-talet, är endast 20 procent av dagens skogsmark arkeologiskt inventerad (Fogelberg et al 2016: 10). Det betyder att de resterande 80 procenten av skogsmarken kan innehålla ytterligare kulturlämningar som ännu är oupptäckta, så kallade okända kulturlämningar, vilket också är fenomenet och det begrepp som är mest centralt i denna uppsats. Skaderisken för dessa okända lämningar är större än för de kända och oftast upptäcks lämningarna först efter att de blivit skadade. Konsekvensen blir att många kulturspår skadas eller till och med försvinner helt innan de upptäckts (Palmbo 2017; Schönning 2018a; 2018b; Le Moine & Sibinska 2019).
1.1 Frågeställning & syfte
Uppsatsens huvudsakliga frågor behandlar de i dagsläget okända kulturlämningarna. Dessa lämningar är enligt lagen lika skyddade som de kända kulturlämningarna, men omfattningen och kunskapsläget om dem är inte helt känt eftersom, som tidigare nämnts, endast ca. 20 procent av skogsmarken är systematiskt inventerad. Därför är det av yttersta vikt att påbörja studier som klargör kunskapsläget om skogens okända lämningar. Denna studie kommer därav sammanställa informationen om de okända kulturlämningarna, i syfte att få en ökad förståelse gällande kunskapsläget om okända lämningar i skogsmark.
6
hjälper de okända och kända lämningarna oss att förstå den geografiska omfattningen av tidigare inventeringar?
En mindre frågeställning som också behandlas i uppsatsen är: vilka nya lämningstyper är det vanligast att hitta?
1.2 Disposition
Frågorna besvaras genom en undersökning som disponeras på följande sätt: kapitel ett redogör för uppsatsens förutsättningar i form av en diskussion av studiens avgränsningar, metod, material och begreppsapparat. I kapitel två presenteras en bakgrund till forskningsområdet som även innehåller en bakgrund till inventeringsprojekten Fornminnesinventeringen, Skog och historia och Hänsynsuppföljning Kulturmiljö samt en beskrivning av relevant lagstiftning. Anledningen till att lagstiftningen beskrivs kort i detta kapitel är att uppmärksamma att alla kulturlämningar – även de idag okända – är skyddade av svensk lagstiftning. Därefter beskrivs orsakerna till skadorna på kulturlämningarna eftersom en av fallstudierna kommer fokusera på skadeläget på både okända- och kända kulturlämningar. I kapitel tre presenteras en forskningshistorik där bland annat specialinventeringen beskrivs. Kapitel fyra presenterar studiens undersökningar där varje huvudfråga kommer att ligga till grund för varsin fallstudie; 4.1 inventeringsläget, 4.2 upptäckten av nya kulturlämningar och till sist analyseras 4.3 skadeläget på okända lämningar. Inom kapitel fyra beskrivs även Jamtlis nya fornminnesinventeringar, specialinventeringen och Eriksson2021 (förklaras också i avsnitt 1.3). I kapitel fem diskuteras resultatet av analyserna utifrån uppsatsens syfte och frågeställningen och på ett liknande sätt som för kapitel fyra delas även diskussionsdelen upp till tre diskussioner, en för vardera frågeställning. I och med att uppsatsen behandlar skadeläget rörande kulturlämningarna inkluderas också en diskussion om Kulturmiljölagens straff för fornminnesbrott under rubrik 5.3. Anledningen är att undersöka vilka konsekvenserna är när skador åsamkas på fornlämningar. Uppsatsens kvalitativa och komparativa resultat presenteras, analyseras och diskuteras i kapitlen fyra och fem. Det sjätte kapitlet diskuterar uppsatsens primära resultat i form av en avslutande diskussion och en slutsats. Till sist presenterar det sista kapitlet möjliga vägar för framtida forskning.
1.3 Avgränsning & material
Det primära källmaterialet för denna undersökning består av litteratur relevant för uppsatsens avgränsningar (se nedanför). En annan källa för studien är en intervju (2021-03-30) och en mailkonversation (2021-04-06) med Annkristin Unander som är verksam vid Skogsstyrelsen. En ytterligare källa för uppsatsen är en inventering som leddes av en arkeolog från Skogsstyrelsen, som författaren själv deltog i. Inventering utfördes inom ett område utanför Laxå, som redan tidigare inventerades under Skog och historia. Denna inventering gav ytterligare insikter som använts som information för studien. Fortsättningsvis kommer denna inventering benämnas som Eriksson2021.
7 nya fornminnesinventering inkluderats då projektet har en betydande roll inom andra fallstudien. Även om dessa projekt tillsammans utgör den huvudsakliga avgränsningen kommer även resultat från andra projekt inkorporeras som exempel i diskussionen.
Som nämnts tidigare, har uppsatsens huvudfrågor delats upp i varsin fallstudie, vilket betyder att de också har olika avgränsningar. Den första fallstudien om inventeringsläget begränsar sig till inventeringsprojekten Fornminnesinventeringen och Skog och historia då dessa projekt ligger som bakgrund till Figur 1. Det primära materialet är två kartor, där den ena illustrerar Sveriges inventeringsområden från 1974 (Fig. 1), medan den andra illustrerar de kända kulturlämningarna i Kulturmiljöregistret (Fig. 3). Den andra fallstudien avgränsar sig till LiDAR-baserade studier (förklaras nedan i 1.5) samt arkeologiska inventeringar och utredningar. Genom en sammanställning av resultat från litteraturen har vissa resultat kunnat kvantifieras och presenteras i Tabell 3 & 4 (se också 5.2). En källkritisk aspekt av Tabell 3 & 4 är att den baseras på resultaten från Jamtlis nya fornminnesinventering 2014–2017, specialinventeringen, den arkeologiska utredningen vid Gisselås och Eriksson2021. Vilket gör att Tabell 3 & 4 inte ska ses som en helhetsbild för Sverige. Dock ges en uppfattning om vilka lämningstyper som kan vara vanligast.
Den sista fallstudien avgränsar sig till skadeläget på kända- och okända kulturlämningar. Orsaken till att kända lämningar inkluderas i denna fallstudie är, som tidigare nämnts, att kunskapen om skadorna på okända kulturlämningar är liten. De projekt som fallstudien avgränsar sig till är HK-inventeringen och specialinventeringen. Inom fallstudien är rapporterna från specialinventeringen (Palmbo 2017, 2018a, 2019) väsentliga på grund av, som nämnts tidigare, att det troligtvis inte har genomförts en liknande studie om skadeläget för okända lämningar.
1.4 Metod
8
1.5 Definitionslista
Nedanför presenteras och förklaras centrala begrepp för studien.
Fornlämning
Definitionen av en fornlämning fastställs i andra kapitlet Kulturmiljölagen 1 § genom att tre kriterier ska uppfyllas. En fornlämning är en lämning efter människors verksamhet under forna tider som tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergiven. En fornlämning ska också antas vara tillkommen före 1850. Det finns dock undantag, där övrig kulturhistorisk lämning kan klassas som fornlämning (Riksantikvarieämbetet 2020a: 15; Skogsstyrelsen 2021a).
Övrig kulturhistorisk lämning (ÖKHL)
Lämningar efter människors verksamhet som tillkommit 1850 eller senare och som inte bedöms som fornlämningar (Skogsstyrelsen 2021a).
Kulturlämning/ lämning
Ett samlingsbegrepp som omfattar både fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar (Riksantikvarieämbetet 2020a: 16).
Känd kulturlämning
Känd kulturlämning betecknar att lämningen är registrerad inom Kulturmiljöregistret (KMR) eller i Skog och historia-registret inom Skogens pärlor (Skogskunskap 2021).
Okänd kulturlämning
Okänd kulturlämning är en lämning som ännu inte blivit upptäckt, vilket betyder att den inte är registrerad i något register (Skogskunskap 2021).
Ekonomiska kartan
Den ekonomiska kartan var den första allmänna kartan som låg till grund av att hela Sverige flygfotograferades. Kartan innehåller bland annat boplatsbyggnader, trädgårdar, odlingsområden, fornminnen, fastigheter och registerbeteckning (Lantmäteriet 2018).
LiDAR
9
2. Bakgrund
Det var först under 1600-talet som kulturlämningarna uppmärksammades. Samtidigt skedde Sveriges första kulturhistoriska inventering vid namn ”Rannsakningar efter antikviteter”, där fornlämningar dokumenterades huvudsakligen av präster. För att skydda alla fornlämningar med tillsynsplikt för myndigheterna stiftades Sveriges första fornminneslag Placat och Påbudh om Gamble Monumenter och Antiquiteter under år 1666 (Jensen 2008; Nationalencyklopedin 2021b). Senare på 1800-talet började bland annat regionala intressenter och Vitterhetsakademins stipendiater att kartera fornlämningar (Nationalencyklopedin 2021a).
Men det var inte förrän år 1937 som regeringen gav Riksantikvarieämbetet uppdrag att göra systematiska inventeringar i samband med utgivningen av Sveriges ekonomiska karta. Syftet med inventeringen var att redovisa förekomsten av fornlämningar på den ekonomiska kartan. Detta ledde till fornminnesinventeringen som startade år 1938 (Riksantikvarieämbetet 2020b: 6). Fornminnesinventeringen genomfördes i två omgångar där den första pågick mellan 1938– 1977 och den andra s.k. revideringsinventeringen pågick mellan 1974–2002. Den andra inventeringen genomfördes i samband med revisionen av den ekonomiska kartan. Men år 2002 bestämde regeringen att lägga ner den arkeologiska inventeringen. En av anledningarna var bedömningen att inventeringarna inte skulle leda till någon ny kunskap som kunde motivera kostnaderna (Hyenstrand 1978: 73; Fogelberg et al. 2016; Amréus 2019b; Nationalencyklopedin 2021a). Under fornminnesinventeringens båda omgångar fick inventerarna inventeringsböcker och kartblad av den ekonomiska kartan i skala 1: 10 000 eller 1: 20 000. Kartan täckte ca. 80 procent av Sveriges yta (Nationalencyklopedin 2021c). Emellertid blev inte alla kulturlämningar antecknade på kartan, utan förblev endast noteringar i inventeringsboken. Dessa lämningar var bland annat lämningstyper under vatten såsom äldre skeppsvrak. Dessutom antecknades inte osäkra tolkningar på kartan, dvs. när inventeraren var tveksam om det var en kulturlämning eller en naturbildning (Jensen 1997: 117). Fornminnesinventeringen lade även grunden för Fornminnesregistret (FMIS), som idag heter Kulturmiljöregistret (KMR). Informationen från fornminnesinventeringen fördes in i FMIS och i dagsläget kan alla nå registreringarna via databasen Fornsök. KMR har sedan fyllts på med resultat från andra arkeologiska inventeringar och undersökningar (Riksantikvarieämbetet 2020c).
10 kvalitetssäkrade. Sammanlagt registrerades ca. 200 000 kulturlämningar medan endast 80 000 kvalitetssäkrades. Skog och historia var också grunden till Skog och historia-registret inom Skogens pärlor som innehåller de registreringar som inte blev kvalitetssäkrade. Till följd startade projektet kvalitetssäkring Skog och historia (Riksantikvarieämbetet & Skogsstyrelsen 2017: 5, 6, 12 & 15; Unander 2019). Kvalitetssäkringsprojektet pågick mellan åren 2012–2016. Till skillnad från original Skog och historia, bestod arbetsstyrkan inom kvalitetssäkringsprojektet av utbildade och anställda arkeologer hos Riksantikvarieämbetet, Skogsstyrelsen och andra aktörer inom kulturmiljövården. Inventerarna skulle endast kvalitetssäkra Skog och historia-materialet, med andra ord fick de inte göra nya inventeringar inom områdena (Riksantikvarieämbetet & Skogsstyrelsen 2017: 4, 13, 15, 128, 182).
Resultatet från de första hänsynsuppföljningarna under år 1999, visade att en stor andel av de övriga kulturhistoriska lämningarna hade skadats i samband med skogsbruksåtgärder. Efter ett antal uppföljningar blev uppfattningen att ca. 40 procent av lämningarna hade skador (Lundh 2019: 12). Från 2008 har Skogsstyrelsen utfört det årliga projektet Hänsynsuppföljning Kulturmiljö (HK-inventeringen) i syfte att få en uppfattning av skogsbrukets hänsyn till kända kulturlämningar. Mellan åren 2008–2011 dokumenterades endast hänsynen till övriga kulturhistoriska lämningar, men från år 2012 inräknades även fornlämningar. Årligen blir 500 avverkningar av 1 500 slumpmässigt utvalda för HK-inventeringen. Av dessa 500 blir drygt 400 inventerade. Avverkningarna ska beröra kända forn- och övriga kulturhistoriska lämningar för att kunna bli valda. Inventeringen sker tre år efter att avverkningen utfördes (Lundh 2019: 16; Skogsstyrelsen 2020a, 2021b: 5). Anledningen till fördröjningen är att man vill se hänsynen som gavs vid avverkningen och vid föryngringsåtgärderna, såsom markberedning och plantering av nya träd. Åtgärderna beskrivs vidare under avsnitt 3.1 (Håkansson 2000; Annkristin Unander, personlig kommunikation 2021-03-30).
2.1 Styrande lagar
I följande avsnitt beskrivs lagstiftningen som reglerar kulturmiljövården för att redogöra att både okända- och kända kulturlämningar är skyddade av svensk lagstiftning. Under tredje diskussionsdelen inom kapitel fem (5.3) diskuteras även straffen för fornminnesbrott.
2.1.1 Skogsvårdslagen (1979: 429) (SVL)
Det är enbart övrig kulturhistoriska lämningar som skyddas av Skogsvårdslagen (1979: 429). De föreskrifter som är relevanta för denna studie är 7:2 och 7:30. Föreskriften 7:2 nämner att skadorna ska förhindra eller begränsas så länge markanvändningen inte försvåras. Med andra ord skyddas ÖKHL om markanvändningen inte försvåras. Om inget beslut om förbud eller vitesföreläggande har formulerats innan, är det föreskriften 7:2 som gör att skador på ÖKHL inte kan straffas (Riksantikvarieämbetet 2020a: 46; Skogsstyrelsen 2020b: 59). Föreskriften 7:30 diskuteras djupare i avsnitt 4.1, men kortfattat ska markberedning inte skada kulturlämningar (Skogsstyrelsen 2020b: 70).
2.2.2 Kulturmiljölagen (1988: 950) (KML)
11
2.2 Orsaker till skador
När en lämning skadebedöms använder HK-inventeringen fyra skadegrader. Första är ingen skada som menas att ingen påverkan har skett, den omfattar också positiv påverkan som till exempel är borttagna träd på kulturlämningen. Den andra graden är ringa skada/påverkan och är till exempel lättare körskador, nedrisning och tryckskador. Tredje skadegraden är skada, vilket är skador som djupa körskador, viss markberedning och stenar har rubbats. Dessa kan återställas men har tydligt gjort en påverkan på lämningen. Den sista och värsta skadan är grov skada som är en skada som inte kan återställas (Skogsstyrelsen 2020a). Arbetet i skogen sker i flera steg; avverkning, markberedning och plantering (Riksantikvarieämbetet 2020a: 25– 27).
Avverkning
Avverkningen är det första steget som går ut på att fälla träden. Under avverkningen är det särskilt en skaderisk för körskador och nedrisning. Körskador är med andra ord djupa spår i marken som åstadkommits av tunga maskiner. När den tunga lasten ska köras bort blir trycket mot marken ännu högre och beroende på väderförhållandena varierar bärigheten i marken. Exempelvis är frusen mark hårdare och därav bättre att köra på. Ett tydligare exempel för detta är jämförelsen med att ta ett fotsteg i blöt jord och frusen jord, då det blir ett tydligare fotspår i den blöta jorden än den frusna. Risken för körskador ökar även när kulturlämningar inte är ordentligt markerade, vilket leder till fel placering av körvägar. Nedrisning sker när lämningarna täcks av ris och till följd döljs lämningarna (Riksantikvarieämbetet 2020a: 25–27; Nationalencyklopedin 2021d).
Markberedning
Efter avverkningen utförs oftast markberedning, som är en metod som avlägsnar topp jorden (humusen) för att skapa en gynnsam föryngringsmiljö. Alltså förbättrar markberedning plantornas överlevnad och tillväxt samt mikroklimat och näringsupptagning (Gällö Skog u.å.; Riksantikvarieämbetet 2020a: 25–27; Hansson & Forsmark 2020). Trots att det finns en specifik föreskrift (7:30) i Skogsvårdslagen som betonar att markberedning inte ska skada kulturlämningar, konstaterar HK-inventeringen att metoden är den främsta anledning till de grova skadorna på lämningarna (Tabell 1). Vilket är oroväckande då ca. 90 procent av Sveriges föryngringsavverkade areal markbereds. Därför är det väsentligt att markera ut var kulturlämningen är inför markberedningen då åtgärden kan utföras under natten och när sikten är dålig (Eriksson et al 2012: 2; Nord et al 2019: 7; Le Moine & Sibinska 2019; Skogsstyrelsen 2020b: 52–72; Riksantikvarieämbetet 2020b: 17).
Plantering
12
Tabell 1. Orsak till skador/ grova skador på lämningar baserat på resultatet från HK-inventeringen. Egen
bearbetning. 0% 5% 10% 15% 20% 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018 2019 2020
Orsak till skador per inventeringsår 2012–2020
13
3. Tidigare forskning
Amréus (2020: 5) observerar att “knappast inom något annat område är den sammantagna förlusten av kulturarv så stor som i skogsbruket”. Åtskilliga försök har genomförts för att förhindra skadorna på kulturlämningarna (Lundh 2019; Riksantikvarieämbetet 2006, 2020a), men som HK-inventeringen redovisar sker det än årliga skador (Skogsstyrelsen 2021c). Med andra ord är bevarandet av det arkeologiska kulturarvet en stor utmaning då ca. 75 procent av de kända kulturlämningarna ligger i skogsmark som kontinuerligt brukas av skogsbruk (Riksantikvarieämbetet 2010: 4; Lundh 2019: 12). Eriksson et al (2012: 2) bidrar till diskussionen med att argumentera att skadorna inte handlar om enstaka misstag utan snarare är systemfel. Dessutom lyfter Amréus (2019a: 4) fram att det behövs flera insatser av olika slag för att berörda aktörer ska förbättra kulturmiljön. Inom detta ämne bidrar skogsarkeologin med att ge en ökad kunskap om skogens kulturlandskap. Genom att kartlägga kulturlämningarna får skogsbrukarna ett bättre underlag till var lämningarna ligger och därigenom kan skadorna minskas. Utöver detta kan skogsarkeologerna även undersöka hur skogsbruket skött sig vid de skogliga åtgärderna. Skogsstyrelsen (2014) redogör i deras undersökning att anledningen till skadorna på kulturlämningarna förknippas till fem huvudområden. Bland annat är det otydligheter rörande ansvarsfrågan inom hela skogssektorn, dvs. att det är otydligt om vem som ansvarar för hänsynen och skydd av kulturmiljövärden. Sedan uppmärksammade Skogsstyrelsen (2014) att det dåvarande FMIS har kvalitetsbrister som leder till ofullständiga planerings- och kunskapsunderlag inför skogsåtgärderna. Dessutom konstaterade Skogsstyrelsen (2014) att det finns en kompetensbrist inom kulturmiljöområdet och motiverade att kvalitén på utbildningar behöver höjas. Ytterligare en undersökning genomfördes av Isabelle Månsson (2016) som påvisat att det är svårare att ta hänsyn till flera kulturlämningar än enskilda.
Dock har den tidiga forskningen främst fokuserat på de kända kulturlämningarna i skogsmark snarare än de okända lämningarna. Det man känner till är att specialinventeringen troligtvis är den enda som har utförts en omfattande studie om skadeläget på okända lämningar. Detta gör att kunskapsläget om okända lämningar är mycket litet. I tre år (2017–2019) har specialinventeringen undersökt oinventerade markberedda skogsområden i Norrbotten län i syfte att få en indikation på hur stort mörkertalet är för skadade fornlämningar. Sammanlagt inventerades ca. 4.46 km2 av Norrbotten län och inventeringen påvisade att majoriteten av de nyupptäckta kulturlämningarna var skadade av skogsbruk (Palmbo 2017, 2018a, 2019; se också Tabell 8).
14
4. Undersökning
Inledningsvis analyseras fallstudien om Sveriges inventeringsläge, därefter övergår det till fallstudien om upptäckten av nya kulturlämningar och till sist analyseras skadeläget på okända lämningar.
4.1 Inventeringsläget
Sveriges nuvarande inventeringsläge är till största del ett resultat av de två kulturhistoriska inventeringarna; Fornminnesinventeringen och Skog och historia. Sammanlagt har Sveriges landskap inventerats i drygt 60 år, vilket har gjort att flera ytor inventerats två gånger (Palmbo 2018b; Amréus 2019b). Trots detta uppskattar man, som nämnts tidigare, att skogen endast är 20 procent inventerad, vilket är oerhört litet då ca. 70 procent av nuvarande Sveriges yta är skog. Men faktum är att det dröjde en lång tid innan skogen blev inventerad. För som tidigare nämnts startade Skog och historia (1995–2008) när man insåg att bara en liten del av de kända kulturlämningarna fanns i skogen (Skogsstyrelsen 2014: 15 & 26; Fogelberg 2016: 10; Lundh 2019: 12). Dock illustrerar Figur 1 att majoriteten av Sverige är arkeologiskt inventerat, med undantag från större delen av Norrbotten län. Emellertid är områdena inventerade från 1974 och framåt, vilket innebär att större delen av
första omgången av
fornminnesinventeringen inte inkluderas. Den sannolika orsaken till detta var att första omgången var långt ifrån heltäckande, då endast synliga lämningar, fyndplatser eller liknande fornlämningstyper ovan jord registrerades. Fornlämningar och lämningstyperna gravar och runstenar från förhistorisk tid fick en särskild stor uppmärksamhet, medan yngre lämningar, s.k. övriga kulturhistoriska lämningar (ÖKHL) blev nästintill bortglömda. Alltså är det möjligt att de flesta ÖKHL inte blev antecknade (Jensen 1997; Nord et al 2019: 5; Nilsson et al 2020: 36; Annkristin Unander personlig kommunikation 2021-04-06).
Andragångsinventeringen av fornminnesinventeringen genomfördes
Fig. 1. Karta över inventerade områden i Sverige. Källa:
15 mellan åren 1974–2002. Under arbetet utvecklades arkeologernas kunskap om olika lämningstyper och kunde också påvisa regionala skillnader. Följaktligen utvecklades även den arkeologiska forskningen och synen på fornlämningar som ledde till betydligt fler fornlämningar. Däremot behövde lämningen vara uppkommen senast under 1700-talet för att tolkas som en fornlämning. Observera också att prioriteringarnas flera nivåer och inventerarens val ledde till hur väl lämningarna dokumenterades (Nilsson et al 2020: 36f), vilket betyder att inventeringsstrategierna för ÖKHL såsom kolbottnar, fossil åker, lägenhetsbebyggelse osv, varierade mellan regioner och över tid (Nord et al 2019: 6; Nilsson et al 2020: 37). Nord et al (2019: 5f) misstänker att anledningen till att stora ytor såsom fossil åker och områden med fossil åkermark inte registrerades under 1980-talet, är att de troligen inte var tillräckligt intressanta. Men med ungefärlig utsträckning på områden antecknades de på den ekonomiska kartan. Efteråt blev dessa områden digitaliserade i Fornminnesregistret utan beskrivning om vad de representerar (Nord et al 2019: 5f).
Figur 1 inkluderar också projektet Skog och historia som utfördes mellan åren 1995–2008. Personalen i Skog och historia bestod främst av debutanter som leddes de av arkeologer, men på grund av projektets karaktär blev den icke-arkeologiska arbetskraften märkbar (Riksantikvarieämbetet & Skogsstyrelsen 2017: 13). Även om projektet Skog och historia utfördes i princip hela Sverige – förutom Hallands län – var den långt ifrån heltäckande (Skogsstyrelsen 2014: 26; Nilsson et al 2020: 38). Detta kan också tydligt ses i KMR konstaterar Nilsson et al (2020: 38), som använder torplämningar vid gränsen mellan sockarna Aneboda, Moheda och Berg i Småland, som ett exempel (Fig.2). När torp är ojämnt fördelat på liknande sätt som Figur 2, menar Nilson et al (idem) att det inte avspeglar verkligheten.
För att föra analysen vidare inkluderas även en karta över kända kulturlämningar som är registrerade i KMR (Fig. 3). På samma sätt som Figur 2 är lämningarna i Figur 3 ojämnt spridda i landskapet. Som Figur 3 illustrerar är koncentrationen av kulturlämningarna inom södra Sverige och när man
då jämför norra och södra Sverige har Norrland knappt en femte del av alla lämningar. Visserligen kan jordbruksbygder och städer påverka hur och var kulturlämningarna ligger i Norrland, men det kan också bero på att Norrland inte har blivit lika väl inventerad som södra Sverige.
Fig. 2. Karta över Svänan och Torparstan i Småland.
Gränsen mellan sockarna Aneboda, Moheda och Berg. Svänan ligger på gränsen till Aneboda och Moheda. Torparstan ligger på gränsen till Berg och Aneboda. Källa: RAÄ/Fornsök.
Aneboda Berg
16
Fig. 3. En karta över alla arkeologiska lokaler registrerade i KMR. Röda punkter är
17
4.2 Upptäcka nya kulturlämningar
Som diskuterats tidigare i texten är ca. 80 procent av Sveriges skogsmark inte inventerad. Således är det vanligt att upptäcka nya kulturlämningar i skogsmarkerna (Eriksson et al 2012: 3). Kulturlämningarna kan bl.a. befinna sig längs med sjöar, vattendrag, myrar och forntida områden/stränder (Hulusjö 2008: 27; Palmbo 2019: 14). Till och med Annkristin Unander (intervju 2021-04-06) berättade att hon hittat flera fångstgropar vid mindre bäckar och åar samt stenåldersboplatser i samband med skogsbruksplanläggning. En skogsbruksplan används när man planerar en avverkning och innehåller bland annat information om huggningsklass, trädart och åtgärdsförslag (Skogsstyrelsen 2020c). I och med Sveriges inventeringsluckor finns det även en möjlighet att upptäcka nya lämningar i områden som ännu inte blivit inventerade. Detta konstateras av specialinventeringarna i Norrbotten län (Tabell 7). Som den tidigare undersökningen redogjort är inventerade områden inte heller heltäckande och därav är det också rimligt att hitta nya kulturlämningar även på inventerade områden. Några exempel på detta är Jamtlis nya fornminnesinventering (Tabell 2), Eriksson2021 och att Norrbottens hittills äldsta boplats hittades på ett tidigare inventerat område (Östlund 2011).
Metoderna för upptäckten av okända lämningar kan vara olika. Nya kulturlämningar kan bl.a. upptäckas under arkeologiska utredningar och inventeringar. Exempelvis resulterade den arkeologiska utredningen vid Gisselås i Jämtlands län med tolv nyregistreringar varav elva var fornlämningar (Olofsson 2014: 7). Dessutom upptäcktes fem kolbottnar från resmilor och två kolarkojor under den arkeologiska inventeringen Eriksson2021. En kolarkoja är den temporära boplatsen till person/personerna som tog hand om kolmilan, som är en lämning efter kolning. Dessa lämningar är ännu inte registrerade i KMR, men kommer bli under en snar framtid. Ytterligare 17 nya kulturlämningar, varav elva är fornlämningar påträffades inom specialinventeringen (Tabell 7). Ännu ett exempel är från Jamtlis nya fornminnesinventeringar som utfördes mellan åren 2014–2017 på områden som tidigare blivit inventerade inom förstagångsinventeringen av fornminnesinventeringen och Skog och historia. Under åren 2014– 2016 genomfördes de arkeologiska inventeringarna i skogsmark, medan år 2017 utfördes inventeringen i fjällterräng. Resultatet från denna inventering presenteras i Tabell 2. Sammanlagt undersöktes 1 614 km2 av Jämtlands län och under dessa år upptäcktes 2 227 kulturlämningar varav 816 är fornlämningar. Det blev alltså en 204 procent ökning med lämningar (Olofsson 2015: 3, 2016: 3, 2017: 1, 2018: 1).
Tabell 2. Sammanställningen av de nyregistrerade lämningarna/år från Jamtlis nya fornminnesinventeringar.
Förkortningar: R = Fornlämning. Ö= Övrig kulturhistorisk lämning. B = bevakningsobjekt. AAB = annan antikvarisk bedömning. Tidigare= tidigare registrerade lämningar. Källa: Olofsson 2015–2018.
År Tidigare Km2 R Ö B AAB Summa
2014 189 418 193 537 9 55 794
2015 153 375 403 546 14 16 979
2016 108 371 115 375 7 43 540
2017 76 450 105 143 2 14 264
Summa 526 1 614 816 1 631 32 128 2 227
18 nya kulturlämningar. Exempelvis laserskannade länsstyrelsen Dalarna tillsammans med Älvdals Särna Idre, delar av Älvdalens kommun. Resultatet blev att nya fångstgropar i anslutning med befintliga fångstgropssystem påträffades. Även ett helt nytt fångstgropssystem upptäcktes (Länsstyrelsen Dalarna 2009: 13). Ett fångstgropssystem är när minst fem fångstgropar bildar en funktionell enhet (Riksantikvarieämbetet 2021: 24).
Dock har LiDAR sina begränsningar i samband med att studera kulturlämningar. Exempelvis är mindre lämningar med oregelbunden form svåra att upptäcka och lämningstyper under mark såsom boplatser och flatmarksgravar lämpar sig inte att karteras med laserskanning. En flatmarksgrav är en förhistorisk grav som idag inte har en synlig markering ovan jord. Dessutom kan fjällterräng, tät vegetation och stora höjdskillnader försvåra tolkandet då laserskanningen blir svår att läsa av. Tät vegetation gör att mindre eller ingen laserstrålning når marken (Jansson & Alexander 2009: 10, 58 & 63; Riksantikvarieämbetet 2021: 19). Därför är det betydande att ha kunskap om hur terrängen kan påverka skanningen för att inte misstolka laserdata. I vanliga fall krävs det en lång erfarenhet inom LiDAR för att kunna urskilja en naturlig företeelse och en kulturlämning, men vanligtvis behövs också ett fältbesök för att avgöra karaktären (Janson & Alexander 2009: 32–63; Karlsson 2015; Olofsson 2018: 1; Riksantikvarieämbetet 2019). Ett exempel på feltolkning i LiDAR är från planeringen inför fornminnesinventeringen av Jamtli år
2014. Med lantmäteriets laserdata analyserades ett 318 km2 område inom sockarna Sveg, Älvros och Lillhärdal. LiDAR-analysen gav 1129 förmodade lämningar som delades upp i två kategorier; säker tolkning och osäker tolkning. De säkra tolkningarna besöktes i fält medan ett urval gjordes för de osäkra tolkningarna. I slutändan blev 249 av 408 lämningar inom kategorin säkra tolkningar registrerade i KMR. Alltså blev 61 procent tolkade som lämningar medan de resterande 39 procent var bland annat naturliga gropar, rotvältor och stenblock. Av de osäkra tolkningarna blev endast 29 av 721 tolkade som lämning. Med andra ord blev fyra procent av de osäkra tolkningarna införda i KMR. Sammanlagt gav LiDAR-analysen 278 nya registreringar varav 70 är fornlämningar. Således blev åtta procent av alla tolkningar registrerade (Olofsson 2015: 3–18). Ännu ett exempel på feltolkning av LiDAR-data är Jansson & Alexander (2009: 37) undersökning. Kortfattat tolkades en formation i LiDAR som ett eventuellt gravröse, men under fältbesöket förstod man att det var en berghäll i ett flackt landskap. Trots detta blev fältarbetet effektiviserat genom att använda LiDAR tillsammans med andra kartor (Jansson & Alexander 2009: 63). Dessa feltolkningar har därigenom konstaterat att man behöver utföra ett fältbesök för att kunna fastställa om formationen är en lämning. Men trots möjligheten för feltolkning är metoden LiDAR ändå ett viktigt underlag vid arkeologiska inventeringar och utredningar. Metoden är också, som tidigare nämnts, användbar till planeringen av skogsavverkningar (Riksantikvarieämbetet 2019; Ahlström & Willén 2020).
Som en avslutande analys för fallstudien presenteras det sammanställda resultatet från Jamtlis fornminnesinventering 2014–2017, specialinventeringen, den arkeologiska utredningen i Gisselås och Eriksson2021 i syfte att få en uppfattning om vilka lämningstyper som är vanligast att påträffa i skogen. De resterande projekten redovisade inte det exakta fyndantalet vilket gjorde att de inte inkluderades i Tabell 4. De lämningstyper som hade mindre än antalet tio, lades i kategorin övrigt. Sammanställningen av resultatet (Tabell 3 & 4) konstaterar att kolningsanläggning är den vanligaste lämningstypen som upptäcktes.
Fig. 4. Exempel på terrängskugga.
19 1 304 224 223 214 91 Kolningsanläggning Husgrund, historisk tid Bytomt/gårdstomt Fångstgrop Fäbod
De fem vanligaste lämningstyper
20
Lämningstyp Antal Antal Antal Antal Summa Enkla lämningstyper R Ö B AAB
Blästbrukslämning 17 1 18 Boplats 16 2 18 Brott/täkt 31 3 34 By tomt/ gårdstomt 18 192 11 2 223 Dammvall 31 31 Flottningsanläggning 20 20 Fossil åker 4 9 1 14 Fångstgrop 198 1 5 10 214 Fäbod 22 61 1 7 91 Färdväg 10 10 Förvaringsanläggning 1 25 26
Husgrund, historisk tid 5 218 1 224
Härd 9 12 21 Kemisk industri 19 1 20 Kolningsanläggning 388 822 7 87 1 304 Kåta 5 8 13 Lägenhetsbebyggelse 8 11 2 21 Naturföremål/-bindning med tradition 3 7 1 11
Rösning (form av röse) 19 19
Övrigt 18 74 5 12 109 Summa 712 1 222 31 126 2 091 Sammansatt lämningstyper R Ö B AAB Lokal (er) Summa Blästplats 75 207 75 Fångstgropssystem 24 1 173 25 Område med skogsbrukslämningar 27 33 2 140 62 Övrigt 1 5 1 22 7 Summa 127 38 3 1 542 169 Totalsumma 839 1 260 34 127 2 260
21
4.3 Skadeläget
Riksantikvarieämbetet och Skogsstyrelsen satte ett mål för år 2020, som gick ut på att skador och grova skador på kulturlämningar skulle reduceras till fem procent. Dessvärre dröjer det till år 2023 innan man får veta om målet uppnåtts då, som tidigare nämnts, det tar tre år innan avverkningarna från 2020 blir inventerade (Lundh 2019: 12; Riksantikvarieämbetet 2020a: 9 & 21). Men baserat på inventeringsresultatet från Hänsynsuppföljning Kulturmiljö (Tabell 5) kommer målet sannolikt inte att uppnås. För även om skadorna minskat sedan år 2012, har dessvärre ingen landsdels skadeläge, förutom Svealand legat under tio procent. Visserligen har både Svealand och södra Norrland minskat till tio procent år 2020. Men å andra sidan har södra Norrland och Götaland ökat sedan år 2019. Faktum är att Götaland till och med har ökat med åtta procent i jämförelse med år 2012 (Tabell 5). Dessutom är skadegraderna skada/grov skada för hela Sverige 22 procent (Tabell 6), som är alldeles för hög för målsättningen för 2020.
Enligt Fogelberg et al (2016: 5) blev det knappt någon skillnad på skadeprocenten mellan åren 1998–2015, men statistiken för Hänsynsuppföljning Kulturmiljö mellan åren 2012–2015 rapporterar något annat (Tabell 5). Alltså med jämförelse mellan åren 2012–2015 reducerades skadorna för Svealand med fyra procent, samtidigt som norra Norrland minskade med sju procent. Dessvärre ökade södra Norrland med åtta procent medan skadorna inom Götaland steg med sju procent. Detta tyder på att skadeprocenten mellan åren 2012–2015 har haft stor variation (Tabell 5).
Statistiken från HK-inventeringen har dock ett flertal källkritiska aspekter. För det första baseras den endast på kända kulturlämningar, eftersom
resultatet kritiserades när skadebedömningen inkluderade okända lämningar då skogsbruket ansåg att det var svårt att ge hänsyn till lämningar man inte känner till. Därav när bedömningen enbart berörde kända kulturlämningar hade skogsbruket ingen ursäkt och resultatet accepterades direkt (Palmbo 2018a: 4, 2019: 17; Lundh 2019: 12; Annkristin Unander, personlig kommunikation 2021-04-06).
För det andra illustrerar Tabell 5 endast skadegraderna skador och grova skador. Genom att inkludera skadegraden påverkan i Tabell 5 får norra Norrland och Svealand ett annat resultat då de har en större påverkan. Alltså i stället för att vara på tio procent, skulle landsdelarna snarare vara runt 20 procent. För det tredje visar statistiken inte hela skadebilden då endast ca. 30 procent av alla avverkningsanmälningar inventeras. Till sist, som tidigare diskuterats, genomförs inventeringarna tre år efter slutförd avverkning, som följaktligen orsakar en fördröjning i skadestatistiken gällande Tabell 5 (Riksantikvarieämbetet 2020a: 20; Skogsstyrelsen 2021b: 8).
Tabell 5. Årliga inventeringsresultatet från Hänsynsuppföljning
Kulturmiljö. Egen bearbetning.
0 5 10 15 20 25 30 35 40 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018 2019 2020 P ro cent
Skada och grov skada
–
utvecking på
landsdelsnivå 2012– 2020.
22
Tabell 6. Skadegraderna, exklusive ingen påverkan. Resultat från HK-inventeringen, enskilda kulturlämningar på
landsdelsnivå 2020. Förkortning: Summa = påverkan + skada + grov skada. Källa: Skogsstyrelsen 2021d.
Landsdel Påverkan Skada Grov skada Skada/grov skada Summa N Norrland 20 % 4 % 6 % 10 % 30 % S Norrland 20 % 16 % 9 % 25 % 45 % Svealand 19 % 6 % 4 % 10 % 29 % Götaland 17 % 6 % 20 % 26 % 43 % Hela Sverige 18 % 7 % 15 % 22 % 40 %
Fortsättningsvis som tidigare diskuterats baseras skadeläget på okända kulturlämningar på resultatet från specialinventeringarna (Palmbo 2017, 2018a, 2019). Som tidigare nämnts har specialinventeringarna resulterat i 17 nya kulturlämningar varav elva var fornlämningar. Som illustreras i Tabell 7 & 8 har tio lämningar blivit skadade där nio var fornlämningar, vilket innebär att majoriteten av fornlämningar blev skadade, medan ÖKHL blev oskadda förutom ett område med nästintill dolda husgrunder (Palmbo 2017, 2018a, 2019). Alltså var 59 procent av de okända lämningarna skadade av skogsbruket (Tabell 7 & 8).
66,70% 100% 100% 33,30% 0% 0% 0,00% 20,00% 40,00% 60,00% 80,00% 100,00% 120,00% 2017 2018 2019
Skador på okända kulturlämningar
Fornlämning ÖKHL
Tabell 8. Skadeläget rörande de nyregistrerade okända kulturlämningar från
specialinventeringen. Källa: Palmbo 2017, 2018a, 2019.
6 2 3 5 1 0 11 3 3 0 2 4 6 8 10 12 2017 2018 2019
Nya registreringar från specialinventeringen
Fornlämning ÖKHL Sammanlagt
Tabell 7. Nyregistreringar från specialinventeringen. Källa: Palmbo 2017, 2018a,
23
5. Diskussion
I följande kapitel diskuteras resultaten av de olika fallstudierna tillsammans med uppsatsens resterande kapitel utifrån uppsatsens syfte och frågeställningar.
5.1 Inventeringsläget
Den inledande delen har utgångspunkt i uppsatsens tredje fråga; hur hjälper de okända och kända lämningarna oss att förstå den geografiska omfattningen av tidigare inventeringar?
24
5.2 Upptäckten av nya kulturlämningar
I den andra diskussionsdelen grundar sig diskussionen på uppsatsens två frågor: på vilka sätt upptäcker man nya kulturlämningar? och vilka nya lämningstyper är det vanligast att hitta?
Det finns flera olika sätt för att upptäcka nya lämningar i skogsmark. Med hjälp av LiDAR kan nya kulturlämningar upptäckas men det finns också möjligheten att kontrollera att de kända lämningarna ligger på korrekt plats i verkligheten jämfört med KMR. För att inte feltolka laserdata behöver tolkaren kunskap om hur vegetationen påverkar laserskanningen då tät vegetation kan blockera mycket eller all laserstrålning, som leder till vaga laserdata. Dessutom behöver tolkaren kunna urskilja en naturlig företeelse och en kulturlämning, men som tidigare nämnts behövs det oftast ett fältbesök för att kunna avgöra karaktären (Janson & Alexander 2009: 32–63; Karlsson 2015). Tolkaren behöver dessutom ytterligare kunskap om vilka lämningstyper som finnas inom den region man utför analysen i. För beroende på nyttjandet av skogen har förekomsten av lämningstyper inom skogsmarken varierat. Exempelvis är lämningstypen kolningsanläggning vanlig inom Bergslagsområdet, medan i Bohuslän är de ovanliga. Därför kan även kunskapen om de regionala skillnaderna mellan lämningstyperna påverka resultatet (Hällström et al 2001: 10; Willén & Mohtashami 2017: 28).
I samband med att upptäcka kulturlämningar utförde Erik Trosteks (2017) en studie i syfte att studera om det fanns skillnader mellan olika nivåer av erfarenhet och expertis. Inom studien fick arkeologer, erfarna planerare och oerfarna studenter inventera ett område som hade ett antal lämningar. Studenterna som deltog i Trosteks (idem) studie hade redan innan ett intresse för skogshistoria och innan de besökte fältet fick de en endagsutbildning i att identifiera och upptäcka kulturlämningar. Slutresultatet vittnar om att majoriteten av de erfarna planerarna upptäckte nästintill lika många lämningar som de oerfarna studenterna (Trostek 2017). Studien påvisar att personer med intresse för skogshistoria och med ytterst liten utbildning kan hitta nya lämningar. Visserligen inte lika många som utbildade arkeologer, men några kunde de upptäcka. Med hänsyn till detta finns det en god möjlighet att till och med allmänheten att hitta nya kulturlämningar om dem studerar historiska kartor, moderna kartor, ortnamn och terrängskuggor (LiDAR). Dessutom har arbetsmarknadsprojektet Skog och historia vittnat att människor enbart behöver en mindre utbildning innan dem klarar av att registrera kulturlämningar. Därför skulle en liknande databas som Artportalen vara värd att etablera. Artportalen är en databas där vem som helst kan rapportera observationer inom naturvården. Observera dock att hänsyn till markägaren behöver ges om man ska inventera skogen. Fördelarna med att involvera allmänheten i sökandet av kulturlämningar är bland annat att fler kan bli intresserade i bevarandet av kulturarv, som eventuellt kan leda till fler utbildade arkeologer. Samtidigt kommer fler lämningar att införas i databasen. Det finns självklart en risk med att låta allmänheten ta del av inventeringen då registreringarna inte blir kvalitetssäkrade, vilket betyder att alla registreringar inte behöver vara kulturlämningar. Men å andra sidan finns de förmodade lämningarna med i ett register och därigenom kan de skyddas bättre från skogsbruket. När utbildade arkeologer eller inventerare väl har tid kan de göra kvalitetssäkringar för registrering i KMR.
Avslutningsvis är det troligt att bristerna inom de tidigare inventeringarna samspelar även med vilka nya lämningstyper som är vanligast att påträffa i nuläget. Dvs. de lämningar som inte antecknades inom projekten, upptäckts i samtiden och därigenom blir registrerade. Till exempel påvisade denna undersökning att lämningstypen kolningsanläggning är den vanligaste lämningen som hittas i skogarna. Varför just denna lämningstyp var vanligast kan bero på att de inte prioriterats under tidigare projekt.
5.3 Skadeläget
25 I och med att skadeläget på okända lämningarna först och främst är okänt har denna undersökning baserats på en komparativ metod som gick ut på att jämföra resultatet från HK-inventeringen och specialinventeringen. Som tidigare diskuterats konstaterade specialinventeringen att 59 procent av de okända lämningarna var skadade medan HK-inventeringen hade 22 procent för hela Sverige. Eftersom specialHK-inventeringen genomfördes i Norrbotten län, dvs. norra Norrland, kan inventeringen också jämföras med resultatet från norra Norrland. Fast skadeläget för norra Norrland har varit högt (28 procent) ligger skadorna på okända lämningar ännu högre. Dessa resultat tyder på att okända lämningar har en större skaderisk än kända lämningar. Specialinventeringen genomfördes på ett 4.46 km2 område, vilket inte alls är stort i jämförelse med resterande Sverige. Om man därav antar att elva kulturlämningar försvinner för varje 4.46 km2 inom Sverige blir det förödande konsekvenser för det svenska kulturarvet. För även om det redan finns många kulturlämningar representerar varje lämning en del av lokalbefolkningens-, regionens- och Sveriges historia. För även om Bergslagen har rikligt med kolbottnar, är det ändå värdefullt att fortsätta bevara och registrera nya sådana, då lämningarna är en länk till uppkomsten av dagens moderna industrisamhälle. Varje kolbotten representerar det slit och ensamma arbetet som utfördes i skogen förr i tiden och när en ny kolningsanläggning påträffas blir också personen/personerna som temporärt levde på platsen och skötte om dessa kolmilor en del av historien (Hällström et al 2001; Amréus 2019a: 4). Samtidigt utökas lokalhistorien då kolningsanläggningen har varit i närheten av ett samhälle, eller rentav varit en del av samhället som kanske utvecklades till en nutida stad. Exempelvis uppkom tätorten Degerfors, Örebro län, när George Camitz byggde stångjärnshammare i Degerforsen och än idag är järnverket en viktig del för Degerfors (Lekberg 1982: 7; Morberg 1989: 3). Dessutom kan okända lämningar också skriva om både Sveriges och regionens historia, som konstateras av den arkeologiska utredningen som resulterade till att norra Sveriges hittills äldsta boplats påträffades år 2009 (läs mer i Östlund 2011; Palmbo 2018b).
Willén & Mohtashami (2017: 27f) varnar dock att om fler lämningar blir identifierade, ökar dessvärre risken för mer skador trots att de kommer in i ”traktdirektiven”. Visserligen stämmer deras varning då skadorna på de nyregistrerade kan bli inkluderade i HK-inventeringen eller bli anmälda till länsstyrelsen, som följaktligen får skadeprocenten att stiga. Däremot genom att låta lämningar förbli okända finns det därav ingen kontroll över hur deras skadeläge egentligen ser ut. Exempelvis påvisar specialinventeringen att majoriteten av de okända kulturlämningarna var skadade, vilket än skulle vara okänt om inventeringen inte hade utförts. Alltså bara för att skadorna inte dokumenteras, betyder det inte att skadorna inte sker. Utifrån att okända lämningar, till skillnad från kända lämningar, inte finns dokumenterade i något register, blir skadorna stora problem då man egentligen inte vet hur många okända kulturlämningar som faktiskt försvinner. Det kan vara ännu mer än elva som redogjorts av specialinventeringen, men det kan också vara mindre som försvinner. Med andra ord är det omöjligt att veta. Men ett faktum är att när de okända lämningarna väl är borta går det inte att få tillbaka dem. Det är dock mycket sannolikt att fler försvinner utan vår kännedom. Därav för att få tillbaka kontrollen över lämningarna behöver man börja registrera dem. Dessutom finns det en större möjlighet att skaderisken minskar för kulturlämningar när de blir kända då skogsbruket har en bättre potential att ta hänsyn till lämningen.
5.3.1 Fornminnesbrott
26 beslutats följs den också med hög omfattning, som också gör att ärendet inte behöver föras vidare (Riksantikvarieämbetet 2020a: 46; Skogsstyrelsen 2020b: 59). KML är den starkaste lagen som hanterar fornlämningar. KML 6 § konstaterar tydligt att man inte får rubba, ta bort, täcka över, gräva ut eller genom plantering, bebyggelse eller på något annat sätt ändra eller skada en fornlämning utan tillstånd. KML 21 § beskriver att ett fornminnesbrott av normalgrad straffas med böter eller högst sex månader i fängelset medan grovt fornminnesbrott ger böter eller högst fyra år i fängelse. En normalgrad är när man avsiktligt eller av oaktsamhet bryter mot lagen medan ett grovt fornminnesbrott är när gärningsmannen har medfört en omfattande förstörelse av ett fornminne på en förslagenhet eller vanemässigt sätt (Regeringskansliet 2019). Men trots lagskyddet blir, som tidigare diskuterats, både forn- och övriga kulturhistoriska lämningar ofta skadade av skogsbruket. Enligt Tabell 9 blir ÖKHL främst påverkade av skogliga åtgärder, medan fornlämningar till största delen blir skadade och grovt skadade. Som tidigare nämnt orsakas skadegraden skada främst av djupa körskador, stenar har rubbats och viss markberedning, medan grov skada är en skada som inte kan återställas. Alltså blir fornlämningar rubbade, ändrade eller skadade utan tillstånd, vilket enligt KML 6 § är förbjudet. Med andra ord är skadorna ett fornminnesbrott. Men fastän att KML 21 § tydligt beskriver att brott mot KML resulterar i böter eller fängelse, blir skadorna sällan polisanmälda (Riksantikvarieämbetet 2020a: 47). Gällande skador på fornlämningar är det länsstyrelsens uppgift att anmäla skadorna och anledningen till att skadorna inte blir anmälda är att länsstyrelserna anser att det inte är värt tiden att ordna ett underlag till anmälningarna, då ärendena oftast läggs ner. Den vanligaste orsaken till detta är att giltighetstiden hann gå ut. Giltighetstiden rörande normalgrad är två år medan grovt fornminnesbrott har tio år. Detta gör att inventerare inom HK-inventeringen inte kan anmäla skador från avverkningen eller ibland markberedning – beroende på när den utförs – för att som tidigare diskuterats genomförs inventeringarna tre år efter avverkning (Riksantikvarieämbetet 2020a: 51). Dessutom kunde det bero på att det tog lång tid att anmäla skadan eller att förundersökningen tog för lång tid. Även den otillräckliga kompetensen gällande kulturfrågor hos Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten, gör att anmälningen hamnar långt ner i Åklagarmyndighetens prioritering (Riksantikvarieämbetet 2020a: 47–59). Fortsättningsvis blev 222 fornlämningar grovt skadade under årsperioden 2012–2019, men endast 32 anmäldes till Åklagarmyndigheten. Vilket tyder på att majoriteten av skadade fornlämningar inte blir anmälda. Av de 32 fallen blev bara sex stycken åtal, varav fem fick en fällande dom. Orsaken till att sista åtalet inte blev en fällande dom var att giltighetstiden hade gått ut (Riksantikvarieämbetet 2020a: 48 & 51).
Med denna bakgrund är det alltså rimligt att säga att paragraf 21 § ytterst sällan leder till en fällande dom, trots att den tydligt förklarar att fornminnesbrott ger böter eller fängelse. Under Riksantikvarieämbetets (2020a: 48) undersökning uttryckte några av Skogsstyrelsens distrikt “att det skulle göra stor skillnad om brotten skulle anmälas oftare – det måste få konsekvenser att göra fel”. Även Stern (2020:45) lyfter fram att det alltid kommer finnas några som inte är intresserade av kulturlämningar och därav behöver en extra “morot” som motivation. Uppsatsens undersökning har påvisat att dessa påståenden är sannolika. Fastän HK-inventeringen vittnar på en minskning gällande skadorna för landsdelarna norra Norrland och Svealand stiger ändå skadorna inom Götaland och södra Norrland (Tabell 5). Tyvärr vittnar detta om att målet för fem procent skador inte kommer uppnås under en längre tid, för om det inte blir en rättslig konsekvens för skadorna kommer inte alla skogsbruk rätta sig efter lagarna. Med andra ord kommer skadorna troligtvis inte sluta förrän lagarna tas på allvar. Men med fortsatt arbete finns möjligheten att uppnå målet.
27 inte ens kan skydda de kända lämningarna. För även om skogsbruket inte accepterade HK-inventeringens resultat när okända kulturlämningar inkluderades, är de okända lämningarna fortfarande skyddade av lagarna.
Tabell 9. Skadegraderna utifrån HK-inventeringens inventeringsperioden 2012–2018 i procent. Källa:
28
6. Avslutande diskussion & slutsats
Syftet med uppsatsen var att sammanställa litteratur för att få en ökad förståelse gällande kunskapsläget om okända kulturlämningar i skogsmark. Som tidigare nämnts inkluderade HK-inventeringen skadorna på okända lämningar, men när resultaten kritiserades av skogsbruket, blev de utelämnade. Anledningen till att skogsbruket inte accepterade resultaten var att de inte kunde ta hänsyn till något som de inte kände till. Å ena sidan är detta rimligt eftersom täckta lämningar som inte är synliga ovan mark är svåra att se och identifiera. Men å andra sidan är det inte enbart osynliga lämningar som skadas, utan även synliga okända kulturlämningar (Palmbo 2018a: 17, 2019:18). Tidigare forskning har påvisat att den främsta anledningen till skadorna på lämningarna är som tidigare diskuterats metoden markberedning. Detta är problematiskt då drygt 90 procent av Sveriges föryngringsavverkade areal markbereds. I och med att metoden går ut på att ta bort humusen (övre jorden), skadas lämningar som befinner precis under torven. Som tidigare nämnts har Norrbotten län en långsammare marktillväxt som innebär det att även äldre stenåldersboplatser kan finnas precis under torven. Faktum är att den mesolitiska stenåldersboplatsen L2019: 5024 hittades i markberedningsspår (Palmbo 2019: 13). Visserligen har skogsbruket efterfrågat bättre kvalité och noggrannhet på registrerade lämningar då det finns felmarginaler i KMR som gör att lämningarna ligger på en annan plats i verkligheten. Följaktligen kan det vara svårt att hitta och känna igen lämningarna (Jansson & Alexander 2009: 60f; Unander 2019; Riksantikvarieämbetets 2020a: 34). Men å andra sidan har Riksantikvarieämbetet (2020a: 34) observerat att skogsbruket inte har övervägt möjligheten med att anlita egna arkeologer. Inom begreppet skogsbruket inräknas enskilda markägare, skogsbolag och skogsägarföreningar. Som en slutsats för undersökningen föreslog Riksantikvarieämbetets (2020a: 54–59) att skogsbruket ska anställa egna arkeologer eller anlita arkeologisk expertis. Förslaget är rimligt för när skogsbruket inte kan upptäcka lämningarna kan arkeologer vara avgörande för att kunna motarbeta skador. Genom att låta en eller flera arkeologer inventera avverkningsområdet kan arkeologerna markera ut de kända lämningarna med antagligen snitslar eller rita en karta över området. Utöver detta har arkeologerna också möjligheten att upptäcka och registrera nya lämningar. Dessutom uppstår det mer arkeologiska jobb som följd av att skogsbruket anlitar arkeologer. Ännu ett hjälpmedel för att undvika skador är, som tidigare nämnts, metoden LiDAR, då personer utan arkeologisk utbildning har god potential till bra tolkningsresultat (Jansson & Alexander 2009; Willén & Mohtashami 2017: 28; Riksantikvarieämbetet 2019). Fördelen med LiDAR är att skogsbruket får en bättre uppfattning av terrängen som gör att skogsbruket har en bättre potential med att kontrollera var de kända kulturlämningarna befinner sig samt kunna upptäcka nya lämningar. Visserligen behöver tolkaren som tidigare nämnts kunskap om de regionala lämningstyperna och hur vegetationen påverkar laserdata. Nackdelen att använda LiDAR är dess begränsningar dvs att vissa lämningstyper inte syns i laserskanningen. Av detta skäl är det därför bättre att låta arkeologer besöka avverkningsområdena. Men trots nackdelen med LiDAR kan laserskanningen vara ett bra kartmaterial.
29 samarbeten mellan olika myndigheter vara en lösning. Dessutom vittnar resultatet för projektet Skog och historia att även nybörjare kan dokumentera nya kulturlämningar då ca. 200 000 nya lämningar förekom under projektet. Problemet med detta projekt var dock att många registreringar inte blev kvalitetssäkrade. Men fastän de inte är kvalitetssäkrade, existerar dem ändå inom ett register som skogsbruket har tillgång till som därigenom ger lämningen ett ökat skydd från skogsbruket. Genom att fortsätta med ett liknande arbetsmarknadsprojekt som Skog och historia skulle flera människor bli sysselsatta och samtidigt göra nytta inom kulturmiljövården. Problemet med att göra ett liknande projekt är att inte alla lämningar skulle bli registrerade, som Jamtlis nya fornminnesinventering konstaterat. Dvs. att Jamtli påträffade ett stort antal fler lämningar inom områden som tidigare inventerats under Skog och historia (Tabell 2). Ännu en utopin är att enbart låta arkeologer inventera, men det är heller inte helt rimligt. Det vore snarare vara bättre att göra ett liknandeprojekt som Skog och historia. Däremot om större projekt inte är en möjlighet finns det en stor potential för mindre fornminnesinventeringar som leds av länsmuseer och länsstyrelser. De arkeologiska inventeringarna blir då mindre i yta men det kanske är lämpligare för att åstadkomma heltäckande inventeringar. Dvs. att resurserna inte blir utspridda utan snarare koncentreras på ett område.
Palmbo (2017: 16, 2018a: 16; 2018b, 2019: 16) har betonat att Norrbotten behöver fler arkeologiska inventeringar då ca. 50 procent av Norrbotten ännu inte är inventerad. Detta är väldiga problem då det sannolikt finns åtskilliga okända kulturlämningar inom dessa områden som har påvisat av Palmbos (2017, 2018a, 2019) specialinventeringar (Tabell 7). Norrbotten län är dock inte det enda länet som behöver inventeras i modern tid, utan snarare hela Sverige. Som tidigare diskuterats var inventeringsprojekten inte heltäckande, vilket konstateras bl.a. av Jamtlis nya fornminnesinventering och Eriksson2021. Dessutom är 80 procenten av skogen inte inventerad och med hänsyn till resultatet av projektet Skog och historia finns det än hundra tusentals okända kulturlämningar i skogen. Därför är bedömningen om att minst femtio procent av alla lämningar i skogarna är okända sannolikt trots att Sverige har inventerats i ca. 60 år. Däremot vet man inte hur många som egentligen finns kvar. Till följd av skogens utbredning hamnar dessutom fler lämningar i skogen, dvs. att ju mer skogen breder ut sig, desto fler okända- och kända kulturlämningar hamnar i inventerade och ännu inte inventerade skogsområden (Unander 2019). Av den orsaken har både inventerade och ej inventerade områden ett stort behov av nya arkeologiska inventeringar.
30
7. Framtida studier
31
8. Sammanfattning
Ända sedan första gången kulturlämningar uppmärksammades under 1600-talet har det genomförts flera olika projekt och insatser för att dokumentera och registrera kulturlämningar. Trots detta är endast ca. 20 procent av dagens skogsmark arkeologiskt inventerad. Det betyder att de resterande 80 procenten av skogsmarken kan innehålla ytterligare lämningar som ännu är oupptäckta, s.k. okända kulturlämningar. När trycket på skogen ökar i samband med klimatförändringarna stiger därav skaderisken för både kända och okända kulturlämningar.
Syftet med undersökningen var att sammanställa litteraturen för att få en ökad förståelse gällande kunskapsläget om okända kulturlämningar i skogsmark. För att uppnå syftet genomfördes tre olika studier som interagerar med de okända lämningarna. Den första fallstudien granskade inventeringsläget för Sveriges skogliga områden med hjälp av två kartor där ena illustrerar Sveriges inventeringsområden från 1974, medan den andra illustrerar de kända kulturlämningarna i Kulturmiljöregistret. Fallstudien resulterade i två slutsatser; inventeringsprojekten; Fornminnesinventeringen och Skog och historia var inte heltäckande. Dessutom kan det vara möjligt att använda sig av kända kulturlämningar för att studera vart det kan finnas okända lämningar, som därigenom påvisar att okända och kända lämningar kan öka en del av förståelsen om den geografiska omfattningen av tidigare inventeringar.
32
9. Bibliografi
Publicerade källor
Alexander, B. 2013. Laserskanning och agrara lämningar. Uppsala universitet. 1–15.
Amréus, L. 2019a. Förord. I: Hennius, A. 2019. Spår av kolning – Arkeologiskt kunskapsunderlag
och forskningsöversikt. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. 4.
Amréus, L. 2020. Förord. I: Riksantikvarieämbetet. 2020a. Skador på fornlämningar och övriga
kulturhistoriska lämningar vid skogsbruk. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. 5.
Buckland, P., Nyqvist, R., Alexander, B., Palsson, G. & Eriksson, S. 2018. The Swedish Transport
Administration’s Toolbox and its Potential in Archaeological and Cultural Heritage Survey: Including a brief review of remote sensing, prospection and geodata analysis methods for archaeology and cultural heritage. Umeå universitet: Miljöarkeologiska laboratoriet. Umeå. 1–65.
Dolk, C. & Norman, P. 2007. Uppföljning av skador på fornlämningar i skogsmark. Skogsstyrelsen. Jönköping. 1–18.
Eriksson, A., Lundh, G. & Ulfhielm, C. 2012. Hänsyn till kulturmiljöer. Skogsstyrelsen. Jönköping. 1–52.
Fogelberg, K., Lundh, G., Mårtensson, T. & Sundqvist, A. 2016. Kulturarv i skogen. Skogsstyrelsen. Jönköping. 5–25.
Hennius, A. 2021. Outlanders? Resource colonisation, raw material exploitation and Networks in
Middle Iron Age Sweden. (diss) Uppsala universitet. Uppsala. 15–149.
Hulusjö, N. 2008. Utvärdering av indikatorn ”Skyddade fjällmiljöer” - En fallstudie om hur
kulturvärden skyddas och vårdas i tolv fjällområden. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. 4–34.
Hyenstrand, Å. 1978. Fornminnesinventering, kulturminnesvård och arkeologisk samhällsforskning. Fornvännen 73. 69–74.
Hällström, C., Karlsson, L., Gren, L., Myrdal-Runebjer, E., Kardell, Ö. & Lorén, D. 2001. Fornlämningar och kulturmiljöer i skogsmark. Skogsstyrelsen. Jönköping. 1–29.
Jansson, J. & Alexander, B. 2009. Laserskanning från flyg och fornlämningar i skog. Länsstyrelsen Dalarnas län. 4–83.
Jensen, O. 2008. Lagarbete: Märkesår för 1828 års fornminnesförordning och 1988 års
kulturminneslag. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.1–4.
Jensen, R. (red.). 1997. Fornminnesinventeringen – nuläge och kompletteringsbehov. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. 9–119.
Karlsson, J. & Alexander, B. 2015. Hur hittar jag lämningarna som inte finns registrerade? Skogsstyrelsen. Lokaleko: Information från Skogsstyrelsen. (3).
Karlsson, J. 2015. Billerud Korsnäs utbildar anställda i kulturhänsyn. Lokaleko: Information från
Skogsstyrelsen. (3).
Lekberg, D. 1982. Vägen till bruket. AB Karlskoga Offsettryckeri. Karlskoga. 1–80.
Lundh, G. 2019. Kulturmiljövård – en självklar del i skogslandskapet. Skogsstyrelsen. 5–60. Moberg, R. 1989. Bruket i Degerfors under 300 år, 1660-1960. Degerfors kommun och kulturnämnden. Degerfors. 1–172.
Månsson, I. 2016. Kulturmiljöer i skogsmark-Lämningsantal, avverkningsareal och skogsägare i
relation till hänsynstagande. Examensarbete. Linnéuniversitetet. Kalmar Växjö. 1–14.
Nilsson, P., Hansson, M. & Svensson, M. 2020. De obesuttnas arkeologi – människor, metoder och
möjligheter. Riksantikvarieämbetet. Visby. 5–218.
