Självständigt arbete (30 hp)
Författare Program/Kurs
Mj Oscar Elardt HOP12 18-20
Handledare Antal ord: 19959
Professor Alastair Finlan Beteckning Kurskod Självständigt arbete
mastersuppsats, krigsvetenskap
2HO013
SVENSKA TIGRAR OCH FINSKA LEJON
- En kvalitativ studie om militär kulturs påverkan på försvarssamarbete
Sammanfattning:Försvarssamarbetet mellan småstaterna Sverige och Finland har i respektive land hög prioritet. Dess krigsavhållande ambition byggs upp av en gemensam vilja och en militär förmåga. Givet studier i militär kultur och interoperabilitet kommer såväl viljan som förmågan att påverkas av den militära kulturen i respektive land, vilket leder fram till syftet: att undersöka respektive lands militära kultur och hur likheter och skillnader påverkar det svensk-finska försvarssamarbetet och dess krigsavhållande ambition.
Uppsatsen besvarar genom en fallstudie frågan:
Hur påverkar militär kultur försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland?
Utifrån teorier om organisationskultur och militär kultur analyseras empiri i huvudsak från fokusgrupps- och samtalsintervjuer med officerare från respektive land.
Resultatet påvisar att det trots många likheter, finns skillnader i militär kultur, vilka kan påverka möjligheten till integrerat samarbete. Skillnaderna i militär kultur och syn på försvarssamarbetet kan förstås utifrån olikheter i grundläggande antaganden i respektive organisationskultur.
Nyckelord:
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 4 1.1. PROBLEMFORMULERING ... 4 1.2. SYFTE ... 5 1.3. FORSKNINGSFRÅGA ... 6 1.4. AVGRÄNSNING ... 6 1.5. DISPOSITION ... 6 1.6. FORSKNINGSÖVERSIKT... 7 1.7. UPPSATSENS FORSKNINGSBIDRAG ... 16 2. TEORI ... 17 2.1. KULTUR ... 172.2. KATEGORIER OCH NIVÅER AV KULTUR ... 18
2.3. ORGANISATIONSKULTUR ... 19 2.4. MILITÄR KULTUR ... 22 2.5. TEORETISKT RAMVERK ... 25 2.6. TEORIDISKUSSION ... 27 3. METOD ... 29 3.1. FORSKNINGSDESIGN ... 29 3.2. METOD FÖR DATAINSAMLING ... 31 3.3. ANALYSMETOD ... 34 3.4. METODREFLEKTION ... 34 3.5. FORSKNINGSETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 38 4. RESULTAT ... 40 4.1. SVENSK-FINSKT FÖRSVARSSAMARBETE ... 40
4.2. EN ELLER FLERA KULTURER ... 41
4.3. UPPGIFTSFOKUS ... 42
4.4. TVÅ IDEAL ... 45
4.5. CEREMONIER, SYMBOLER OCH TRADITIONER ... 46
4.6. HIERARKI ... 48
4.7. LEDNINGS- OCH PLANERINGSFILOSOFI ... 49
4.8. FÖRDJUPAT FÖRSVARSSAMARBETE ... 51
5. ANALYS ... 53
5.1. SVENSK MILITÄR KULTUR ... 53
5.2. FINSK MILITÄR KULTUR ... 54
6. SLUTSATSER ... 58
6.1. STUDIENS RESULTAT OCH SLUTSATSER ... 58
6.2. RESULTATDISKUSSION ... 58
6.3. METODDISKUSSION ... 61
6.4. FÖRSLAG PÅ FORTSATT FORSKNING OCH AVSLUTNING ... 62
REFERENSFÖRTECKNING ... 64
BILAGOR ... 70
BILAGA 1- INTERVJUGUIDE ... 70
Figur- och tabellförteckning
FIGUR 1: TEORETISKT RAMVERK 1 ... 26FIGUR 2: TEORETISKT RAMVERK 2 ... 27
FIGUR 3: FORSKNINGSDESIGN ... 29
FIGUR 4: FALL MED INBÄDDADE ANALYSENHETER ... 30
FIGUR 5: EXEMPEL PÅ KODNING ... 36
FIGUR 6: PROCESS FÖR TEMAUPPBYGGNAD ... 37
1. Inledning
Sverige och Finlands gemensamma historia har skapat likheter och skillnader i ländernas kultur. Den svenska greven och grundaren till den finska fästningen Sveaborg, Augustin Ehrensvärd, lät i en av marmortavlorna vid Svenskporten hugga in citatet:
”Eftervard stå här på egen botn och lita icke på främmande hielp”
Citatet har genom historien utgjort ett finskt fosterländskt motto (Knapas 1998:45–47), vilket pålyser ett synsätt präglat av stolthet, patriotism och en luttrad syn på eventuell hjälp från sina grannar. Vilken roll spelar ett detta starka fosterländska motto idag och hur påverkar det de kulturella möjligheterna till fördjupade försvarssamarbeten?
1.1. Problemformulering
Försvarssamarbeten är avgörande för att små stater med begränsade resurser ska kunna avskräcka en starkare motståndare. Ett samarbete med Finland är givet dess geostrategiska läge viktigt för Sveriges försvar och framhävs från svensk sida ha hög prioritet. Överbefälhavaren beskriver att ”samarbetet med Finland har en särställning” (Bydén 2020) och pålyser hur samarbetet är viktigt för att skapa krigsavhållande tröskeleffekt (Bydén 2019). Från svensk politisk ledning beskriver rapporten Värnkraft, 34 gånger hur totalförsvaret ska verka krigsavhållande och hur försvarssamarbetet utan förpliktelser ska bidra till avhållandet av krig (Regeringskansliet 2019:295).
Försvarssamarbetet är således starkt förankrat i en avskräckande ambition, syftandes till att genom att påvisa trovärdiga motåtgärder få en potentiell anfallare att avstå angrepp (Mearsheimer 1983:14, Schelling 2008:70–72). Forskningen kring avskräckning framhäver hur den avskräckande effekten och dess trovärdighet byggs upp av; militär förmåga, kommunikation och vilja (Harknett 1994:89, Stone 2012:110ff). Ett försvarssamarbete, likt det svensk-finska torde därmed för att verka avskräckande, syfta till att stärka den militära förmågan.
Kulturella skillnader och likheter påverkar med dess inverkan på interoperabilitet, samarbetets möjligheter att skapa en ökad militär förmåga. Interoperabilitet anges som en viktig målsättning med samarbetet (Finska och Svenska försvarsmakten 2015), vilken enligt tidigare forskning bland annat byggs upp av ett likartat synsätt och en dimension avseende beteende och kultur som en förutsättning för ett lyckat samarbete och ökad
operativ effekt (Drent m.fl. 2016:3,57-58). Insikter avseende kulturella likheter och skillnader länderna emellan har för mig som officer framkommit vid samarbete i internationella insatser och gemensamma övningar, vilket gett upphov till funderingar på hur dessa skillnader och likheter kan förstås och hur de kan påverka en fördjupning av försvarssamarbetet. Givet dessa insikter och forskning utvisande att kultur påverkar militärt samarbete, är det relevant att studera kulturella skillnader och likheter länderna emellan.
En gemensam vilja, grundad på samsyn, utgör också en central del i en trovärdig avskräckning. Ändå påvisar tidigare forskning och debatt att det finns skillnader i synen på samarbetet. Mike Winnerstig menar att samarbetet, grundat i ländernas olika syn på solidaritet, mer är att anse som ett fredsprojekt (Winnerstig 2017) och samma fråga om hur försvarssamarbetet påverkas av olika syn på solidaritet har även debatterats i svenska riksdagen (Riksdagen 2016). Juntunen och Pesu (2018:142,147) menar att ländernas historiska erfarenheter och kultur, har skapat ett tillitsproblem som begränsar samarbetets djup.
Kulturen är således en avgörande faktor för hur ett samarbete uppfattas. Trots Carl von Clausewitz välkända formulering att ”…kriget är blott en fortsättning på politiken med andra medel” (Clausewitz 1991:42), påvisar flertalet forskare (Farrell 2005, Hull 2005, Kier 1995, 1997, Legro 1996) hur den militära nivån, dess kultur, normer och grundläggande värderingar, påverkar hur den politiska viljan tolkas och genomförs i praktiken. Den militära kulturen, dess syn på samarbetet och huruvida det finns ett tillitsproblem även på militär nivå, blir därmed relevant att studera, särskilt i ett samarbete utan förpliktelser.
1.2. Syfte
Syftet med uppsatsen är att undersöka svensk respektive finsk militär kultur och hur likheter och skillnader påverkar det svensk-finska försvarssamarbetet (FISE). Det överordnade syftet är att kunna diskutera samarbetets trovärdighet och dess kulturella förutsättningar för interoperabilitet. Därmed kommer samarbetets krigsavhållande förmåga att kunna diskuteras.
1.3. Forskningsfråga
Givet syftet och den, efter genomförda litteraturstudier, identifierade luckan i tidigare forskning är uppsatsens huvudfrågeställning:
- Hur påverkar militär kultur försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland? Huvudfrågeställningen understöds av forskningsfrågorna:
- Vilka likheter och skillnader finns i svensk och finsk militär kultur?
- Vilka likheter och skillnader finns i den militära synen på försvarssamarbetet? - Hur påverkar likheter och skillnader försvarssamarbetet och möjligheten till
interoperabilitet?
1.4. Avgränsning
Uppsatsen fokuserar på militär kultur, det vill säga kulturella förutsättningar inom respektive militära organisation och hur dessa påverkar försvarssamarbetet. Nationell kultur, politisk vilja och opinion avgränsas, även om detta påverkar den militära kulturen, bort. Det primära för studien är snarare att undersöka den militära nivån, dess egenskaper och uppfattningar.
1.5. Disposition
Det inledande kapitlets kvarstående delar omfattar forskningsöversikten som utgör uppsatsens diskurssanknytning. Forskningsöversikten syftar till att förankra problemformulering, syfte och forskningsfråga, i tidigare forskning (Knopf 2006:127, Powner 2015:57). Det andra kapitlet beskriver för uppsatsen centrala teorier och dess teoretiska ramverk. I det tredje kapitlet beskrivs och diskuteras, genom en beskrivning av forskningsdesign och metod, hur forskningsfrågan ska besvaras och hur studien genomförs. Resultatkapitlet omfattar empiriskt utfall av den tematiska analysen, vilket ger svar på de två första delfrågorna. I analyskapitlet analyseras resultatet utifrån det teoretiska ramverket, vilket besvarar huvudfrågeställningen. Avslutningskapitlet omfattar slutsatser och en kritisk reflektion, där resultat och genomförande, utifrån syfte och frågeställningar diskuteras på en högre analytisk nivå.
1.6. Forskningsöversikt
Tidigare forskning har i huvudsak inhämtats från forskning rörande militär kultur och/eller militär organisationskultur och hur dessa påverkar utformning, organisering, utveckling och användande av militär makt. Härvid fokuseras på forskning där kulturens påverkan har studerats empiriskt, emedan teoriskapande konceptuella verk i huvudsak lyfts fram i teorikapitlet.
Mot bakgrund av syfte och problemformulering har även forskning om försvarssamarbete i allmänhet och försvarssamarbete i Norden i synnerhet inhämtats. Avslutningsvis har, utifrån det överordnade syftet, forskning om interoperabilitet studerats, i synnerhet forskning om kulturell påverkan.
1.6.1 Militär kulturs påverkan på krigföring
Militär kultur är viktigt för militär effektivitet. Genom studier av normer, värderingar och antaganden skapas en djupare förståelse för såväl den egna eller allierade organisationen, som för motståndaren. Denna förståelse kan ur båda perspektiven öka effekten av militära åtgärder.
Det finns rik forskning kring militär kultur och den tar i flera fall utgångspunkt i att till synes lika militära organisationer, tenderar att göra olika militära val. Forskningen syftar därmed till att komplettera övriga rationalistiska perspektiv, där valen kan förklaras utifrån en logik om tron på maximal nytta, med en kulturell aspekt, där valen snarare anses lämpliga i relation till kultur och identitet. Intresset för militär kultur växte under 1990-talet med olika forskningsgrupper utifrån olika perspektiv. Från USA kom en grupp forskare inom internationella relationer och statsvetenskap, med ett teoretiskt och akademiskt perspektiv, som förknippas med Elizabeth Kier. Kier är att anse som en pionjär avseende hur kultur påverkar militärt beteende i fredstid och i förberedelser för krig. I sin väl citerade forskning rörande tillkomsten av fransk och brittisk doktrin mellan första och andra världskriget, beskriver Kier (1995:66, 1997:21) hur realistiska/funktionslogiska förklaringsfaktorer och maximering av resurser, inte kan förklara valen mellan offensiv och defensiv doktrin utan menar snarare att dessa bäst kan förklaras av militär kultur. Författaren menar härvid att militär kultur är den mellanliggande variabeln som tolkar den politiska styrningen (Kier 1995:68). Utifrån organisationskultur som: ”en uppsättning grundläggande antaganden och värderingar
som formar gemensam förståelse och former eller praktiskt agerande där dessa uttrycks, bekräftas eller kommuniceras” (Kier 1995:69) genomförs en förklarande fallstudie av brittisk och fransk doktrin.1 I likhet med Kier ifrågasätter Jeffrey W. Legro, också från internationella relationer, rationella förklaringsfaktorer till varför länder frångick samarbete och valde att eskalera under andra världskriget. Legro (1996:121) är i likhet med Kier kritisk till den rationella traditionen, vilka hävdar att militären av nyttomaximerande anledningar, eftersträvar ett offensivt och eskalerande agerande och menar istället att kulturen inom den militära organisationen kan bidra till såväl eskalation som återhållsamhet.
Den militära professionen och dess kultur anses i vissa fall, tack vare ställningen som expertis, ha en större inverkan på internationellt samarbete och på eskalering, än de politiskt fattade besluten (Legro 1996:122). Kier och Legro beskriver hur den militära kulturen har en inverkan på doktrin och samarbete och kommer att påverka hur de politiska besluten i praktiken genomförs. Kier och Legros akademiska bakgrund inom statsvetenskap, internationella- och civil/militära relationer, genomsyrar deras forskning som ger en bra bild av kulturens påverkan, såväl nationellt som internationellt. Även om forskarna till skillnad mot förevarande studie, studerar historiska exempel för att belägga kultur som en intervenerande variabel, utgör de en god motivering för denna uppsats relevans. Detta relaterat till hur den militära kulturen, oavsett den politiska inriktningen sannolikt kommer att påverka det praktiska utfallet och effekten av ett samarbete. Ett annat perspektiv kommer från militärhistoriska forskare. Forskningen tar utgångspunkt i kulturens påverkan på krigföringen och påvisar hur ett irrationellt agerande kan förstås utifrån militär kultur. Den prisbelönta historikern Isabell Hull (2005:91) beskriver militär kultur som en särskild organisationskultur och relaterar studien till detta forskningsfält. Militär kultur beskrivs som ett sätt att förstå hur militära organisationer, utifrån kognitiva mönster och praxis, uppbyggda av historiska erfarenheter, bygger upp rutiner, metoder och förväntningar (Hull 2005:91–92). Utifrån studier av tysk krigföring under 1870-1914 menar Hull att den militära kulturen och dess förväntningar, praxis och dolda antaganden, trots dess irrationalitet, bäst kan förklara den extremism i våldsutövandet som skedde. Hull förankrar, trots bakgrunden som
historiker, studien på ett trovärdigt sätt i organisationskultur och påvisar den skrämmande kraft och effekt som förväntningar, sprungna ur en byråkratisk organisationskultur kan ha på praktiskt handlande i krig.
Militär kultur påverkar även synen på fienden. Militärhistorikern och tidigare officeren Craig Cameron (1994) studerar också, utifrån historien, hur kulturen påverkar sättet att föra krig. Camerons (1994:270) studie av första marinkårsdivisionen under andra världskriget påvisar hur den brutala och kostsamma krigföringen påverkades av marinkårens kultur. Kulturen skapade och indoktrinerade bilder och myter av fienden och den egna förmågan, vilka rättfärdigade agerandet. Studien bidrar således med ytterligare en aspekt av kulturens påverkan på krigföringen genom organisationens indoktrinerade sätt att avbilda och avhumanisera fienden.
1.6.2 Normer och dess påverkan
Forskning om militär kultur framhäver vikten av att förstå vilka normer som råder i en militär organisation. Normer kan något förenklat definieras som accepterade beteenderegler i en grupp eller en organisation (Hofstede m.fl. 2010:29). Flertalet forskare fokuserar på normer utifrån att de utgör de idéer eller antagande som, utifrån en viss militär kultur, förespråkar eller motsätter ett visst beteende (Farrell 1998:410, 2005:1, Legro 1997:32). Theo Farrell (2005:4), från krigsvetenskap och internationella relationer, undersöker olika normer för modern krigföring utifrån ett såväl konstruktivistiskt som ett rationalistiskt eller kulturistiskt perspektiv, vilket utgör en relevant utgångspunkt för vidare resonemang om normer. Det konstruktivistiska perspektivet beskriver normer som principiella övertygelser och intresserar sig för moraliska begränsningar i våldsanvändandet, vilket sammankopplas med omsorgen för normer om mänskliga rättigheter. Kulturalister ser normer snarare som kausala föreställningar om militär framgång (Farrell 2005:4). Normer kan därmed, utifrån olika perspektiv, ha olika syften, där det kulturalistiska perspektivet ser normer som antaganden eller idéer om nyttomaximering, utifrån ett konsekvenslogiskt perspektiv, medan konstruktivister snarare ser dem som övertygelser utifrån ett lämplighetslogiskt resonemang. Farrells breda akademiska bas framkommer i studiens interdisciplinära ansats och i hur studien innefattar alla steg ifrån staters organisering och förberedelser för krig, till hur normer påverkar krigföringen.
Farrell (2005:4–5) ser normer utifrån båda perspektiven och gör en djupare undersökning av ett antal kontemporära västerländska militära normer (Farrell 2005:15–16). Slutsatsen är att de kausala mekanismer som relaterar till moralisk övertygelse och socialt lärande, i störst utsträckning bidrar till ett normativt agerande. I samma anda som Farrell beskriver statsvetaren Peter Katzenstein (1996:18) i studien av japansk säkerhetspolitik, hur normer kan vara konstitutiva eller regulativa. Regulativa normer definierar vad som anses vara lämpliga åtgärder och bidrar därmed till ett visst agerande medan konstitutiva normer formar ett beteende utifrån den identitet som utrycks (Katzenstein 1996:18–19). Både konstitutiva och regulativa normer är därmed att anse som konstruktivistiska. Katzensteins nedbrytning ger snarare en djupare syn på hur lämplighetslogiska normer påverkar utifrån såväl lämplighet som identitet.
Det finns en svårighet att bevisa hur normer påverkar ett beteende. Jeffrey W. Legro (1997) kritiserar normers påverkan genom en flerfallstudie av internationella normer under andra världskriget. Normens robusthet och framförallt organisationskulturen hos den militära styrkan värderas, snarare än att normen försöks ge förklaringskraft (Legro 1997:32). Legro (1997:43–44) gör en analys av krigsmakters organisationskultur och värderar dessa mot normens robusthet, för att förklara varför en eskalation och brytande av normen skedde. Analysen påvisar att organisationskulturen, i större utsträckning än normens robusthet, kan förklara eskalationen (Legro 1997:44). Det sätt som Legro beskriver hur brytandet av en norm är tätt sammankopplat med organisationskulturen utgör, tillsammans med Farrells rimliga resonemang om normers olika påverkanssätt, en utgångspunkt för denna uppsats. Legros resonemang om att normers robusthet bland annat kommer från hur länge riktlinjerna varit aktiva, ger en förståelse för att organisationens historia och kollektiva minne även syns i dess normer.
1.6.3 Militär kultur och innovation
En annan del av forskningen kring militär kultur undersöker dess påverkan på innovation. Ett djupare försvarssamarbete innebär förändrade arbetssätt varvid denna forskning är relevant för att förankra uppsatsen. Även om den amerikanska statsvetaren Stephen Peter Rosens tvärvetenskapligt väl citerade bok Winning the Next War, inte per se är en studie av kulturens påverkan, utgör den en god utgångspunkt för ämnet. Rosen (1994:2,20) argumenterar för att militär kultur och byråkrati skapar en
traditionsbundenhet hos officerare vilken påverkar innovationsbenägenheten, till stor del påverkat av hierarkin vilken gynnar makten som skapas när äldre officerare kan befordra yngre. Militärhistorikern Williamsson Murray kompletterar Rosen och tydliggör kopplingen mellan innovation och militär kultur. Murray (1999:27) beskriver hur militär kultur skapar effektivitet och hur en anpassning för kommande krig är beroende av kulturen. Murray (1999:36–41) menar att en acceptans utifrån den rådande militära kulturen är en förutsättning för lyckade militära reformer och beskriver hur subkulturer med olika synsätt skapar problem vid gemensamma, stridskraftsöverskridande operationer. Denna typ av problematik torde vara än mer påtaglig i ett samarbete mellan länder, där de kulturella skillnaderna potentiellt är större, vilket ytterligare motiverar förestående studie.
Organisationsforskaren Andrew Hill (2015) och Terry Terriff (2006a, b) från statsvetenskap, förklarar med sina studier under vilka kulturella förutsättningar en militär innovation kommer att lyckas. Hill (2015:87–98) ifrågasätter hypotesen om att militära organisationer är konservativa och inte mottagliga för innovation och menar att benägenheten att emotta en innovation beror på dess möjliggörande av krigföring i linje med synen på mod, ära, auktoritet, kontroll och förutsägbarhet, snarare än att som stark organisation vara konservativ. Hur en förändring harmoniserar med de kulturella värderingarna i organisationen blir således avgörande för emottagandet, något som i stor grad också torde kunna påverka förändring i form av fördjupat samarbete.
I paritet med Hill studerar även Terriff (2006a, b) innovation utifrån ett organisationskulturellt perspektiv. Terriff (2006a:477–480) förankrar forskningen i verk av Kier och Legro, men också i Katzensteins regulativa normer som formar vad som anses vara acceptabelt i organisationen. Genom studier av lyckade och misslyckade innovationer i amerikanska marinkåren (USMC) drar Terriff (2006b:237–239) slutsatsen att ett bra emottagande av innovation kräver; ett förändrat narrativ, ett tydligt initiativ för att ändra beteendet och en övertygelse om förändringens fördelar. Det lyckade införandet av manöverkrigföring i USMC var möjligt för att det skapade en kulturellt acceptabel väg som förenade operativa krav mot nya hotbilder, men som också bibehöll kårens identitet med lätta, flyg- och sjötransporterbara förband (Terriff 2006a:497–500). Studierna påvisar därmed empiriskt vikten av att en förändring harmoniserar med
organisationens identitet, vilket därmed belägger Hills resonemang om de kulturella värderingarnas betydelse.
1.6.4 Studier av militär kultur och militär organisationskultur
Det finns begränsat med studier som implicit studerar militär kultur och organisationskultur i svenska respektive finska försvarsmakten. Området är således underutforskat. Peter Magnusson (1998) studerar den gemensamma organisationskulturen i Försvarsmakten men jämför också subkulturer hos stridskrafterna. Studien påvisar att Försvarsmakten som helhet kännetecknas av kollektivism, det vill säga att kollektivets intressen är överordnade individens, samt en hög grad av maktdistans, där det finns en skillnad i synen på personal i olika delar av hierarkin (Magnusson 1998:20–21,47,68). Magnusson (1998:68, 23–24) beskriver att regelklimat, där underställda förväntas följa uppställda regler men också en helhetskontroll där helheten, snarare än detaljerna är viktig, vilket relaterar till ledningsfilosofin uppdragstaktik. I likhet med övriga internationella studier bidrar, enligt Magnusson, regelkulturen till en minskning av kreativiteten och innovationsbenägenheten i organisationen. Kulturen skiljer sig alltjämt mellan stridskrafterna där flygvapnet har en högre grad av flexibilitet medan armén präglas av tradition (Magnusson 1998:68–69). Även om studien är omfattande är den sprungen ur en avsevärt annorlunda försvarsmakt där omdaningen till insatsförsvar inte hade påbörjats och där personalförsörjningen, i helhet byggde på värnplikt. Att döma av synen på homosexuella och på kvinnor i ledande befattningar i studien, bedöms organisationen också i andra avseenden har genomgått en kulturförändring sedan undersökningstillfället.
Studier av militär kultur och militär organisationskultur genomförs också internationellt av flertalet forskare, till exempel från krigsvetenskap Alastair Finlan (2013:xiii), som studerar militär kultur i brittiska, respektive amerikanska; armén, flygvapnet och marinen. Finlan belyser skillnader och likheter stridskrafterna emellan och hur de formats utifrån faktorerna; ”socialt ursprung, transformativa händelser, ledare, förhållningssätt till krigföring, teknologi och samtida identitet” (2013:xiii–xiv), samt förklarar hur de båda nationernas militära kultur har påverkats av kriget mot terrorism (Finlan 2013:127). Finlans (2013:143) slutsats är att kriget mot terrorism, trots att det väckt frågor kring koncept, ideologi och utrustning, alltjämt inneburit en kulturell
robusthet. Studien ger därmed ytterligare ett perspektiv på hur militär kultur påverkas av inre faktorer såsom ursprung, historia och identitet, men också hur kulturen påverkas av yttre faktorer, i form av kriget mot terrorism och bidrar därmed till förståelse för den dynamik detta innebär.
Soeters och Recht (1998:169–171) jämför militär kultur vid europeiska militärhögskolor. Slutsatsen är att det finns en internationell militär kultur, men också signifikanta skillnader i kulturella värderingar och i synen på disciplin länderna emellan (Soeters och Recht 1998:183). Författarna påtalar vikten av att ta hänsyn till dessa aspekter i internationellt samarbete (Soeters och Recht 1998:183–184). Den nationella kulturen påverkar således den militära kulturen vilket relaterat till studiens ålder, det faktum att militärhögskolor och inte försvarsmakter undersöks, samt att Finland inte är representerat, gör en modern studie av svenska och finska förhållanden motiverad. 1.6.5 Försvarssamarbete, kultur och interoperabilitet
Det finns begränsat med forskning om vad som bidrar till lyckade försvarssamarbeten. Valasek (2011:21–27) påvisar dock i sin väl citerade studie att ett antal likheter i karaktär ibland inblandade stater, har varit framgångsfaktorer för lyckade samarbeten. De för denna studie relevanta framgångsfaktorerna avseende likheter länderna emellan i, identitet, kultur, tillit och solidaritet (Valasek 2011:21–27), kompletteras av Drent, Hendriks och Zandee (2016:2) och prövas på fem fall av europeiskt försvarssamarbete. Studien understryker vikten av tillit och solidaritet och att detta utvecklas ju längre samarbetet pågår. Författarna påtalar i enlighet med Kiers och Legros resonemang om att den militära professionens uppfattning kommer att påverka de politiskt fattade besluten, vikten av att det finns ett stöd för samarbetet ur såväl ett top-down- som ett
bottom-up-perspektiv och belyser hur interoperabilitet, en delad syn på samarbetet och en liknande
militär kultur underlättar (Drent m.fl. 2016:57–58).
Ett antal studier som relaterar till kultur och interoperabilitet har utöver dessa gjorts av europeiska försvarssamarbeten. Moelker, Soeters och vom Hagen undersöker samarbetet mellan Holland och Tyskland med den teoretiska utgångspunkten att sympati utgör en grund för samarbete utifrån ”kontakthypotesen” (Moelker m.fl. 2007:498). Kontakthypotesen innebär att sympatier för varandra ökar med tiden för kontakt och samarbete, vilket longitudinellt undersöks (Moelker m.fl. 2007:496–501). Slutsatsen är
att sympatierna ökar och även om värderingar, normer och kultur är svåra att förändra påvisas hur utvecklade sympatier, i viss mån kan överbrygga kulturella skillnader avseende interoperabilitet (Moelker m.fl. 2007:512–513).
I likhet med Moelker m.fl. beskriver Alice Pannier (2013:554) i studien av samarbetet mellan Frankrike och Storbritannien hur socialisering leder till gemensamma värderingar och sympati. Pannier (2013:541) identifierar en kognitiv och kulturell dimension, innefattande; kulturell förståelse, personliga relationer och delade normer, vilka gynnar effektivt samarbete. En gemensam bred militär kultur anses kunna ”bygga en bro över kanalen” och de likheter som råder mellan franska och brittiska officerare i form av mind-set och liknande syn på militär intervention och våldsutövning, har visat sig viktig för samarbetets interoperabilitet (Pannier 2013:548–549). Tillsammans beskriver studierna hur personliga relationer och socialisering kan överbrygga den svårföränderliga militära kulturen, vilket därmed kompletterar forskning om hur en kultur förändras med en aspekt som torde vara relevant och eftersträvansvärd i ett försvarssamarbete likt det som studeras i förestående uppsats.
Även de australiensiska forskarna Thea Clark och Terry Moon (2001:30) belyser vikten av likheter i kultur, normer och värderingar för att nå interoperabilitet i multinationella operationer. De argumenterar för att flera modeller krävs för att värdera interoperabilitet, varvid de använder såväl en modell för teknologisk interoperabilitet som en för organisatorisk interoperabilitet (Clark och Moon 2001:23). Modellerna används på den multinationella insatsen i Östtimor och belyser att deltagande länder delade samma syfte med insatsen men att skillnader i kultur, operationsfilosofi och nationella begränsningar försvårade den operative insatsen (Clark och Moon 2001:32). Specifik forskning kring försvarssamarbetet i Norden och mellan Sverige och Finland utgörs av Møllers (2019) studie av interoperabilitet i det trilaterala samarbetet mellan Sverige, Finland och Norge, samt Lundqvist och Widéns artikel (2016) om motiv, utsikter och utmaningar med det svensk-finska marinsamarbetet. Møller (2019:236) undersöker, genom studier av officiella dokument och med konkreta exempel från den återkommande flygövningen Arctic Challenge Exercise (ACE), interoperabilitet i samarbetet mellan Finland, Sverige och Norge. Studiens främsta slutsats är att det, trots att samarbetet har pågått en längre tid och att framsteg har gjorts, finns begränsningar i interoperabilitet mot bakgrund av att Finland och Sverige inte är Natomedlemmar, vilket påverkar
möjligheten till informationsutbyte samt ledning och samband (Møller 2019:250–251). Gemensam övning och standardiserade processer anses ha gjort länderna kulturellt lika och utifrån ACE beskrivs kulturella diskrepanser inte begränsa samarbetet (Møller 2019:248). Artikeln kan kritiseras för dess ringa omfattning, då exempelvis slutsatser avseende kulturella aspekter dras utifrån tre intervjuer, inom ramen för en försvarsgren och en övning. Flygstridskrafterna är dessutom en försvarsgren som enligt andra studier, i större grad än framförallt armén, är vana vid ett gemensamt språk och gemensamma rutiner, vilket gör att kulturella aspekter torde vara mer betydelsefulla i övriga stridskrafter. Dock relaterar artikeln till Moelker m.fl. och Pannier avseende vikten av socialisering, härvid i form av gemensam övning och träning, för att skapa förutsättningar för samarbetet.
Lundqvist och Widén (2016:346–348) undersöker det marina samarbetet mellan Sverige och Finland, varvid en jämförelse görs med det framgångsrika marinsamarbetet mellan Belgien och Nederländerna. Även om studien inte har samma fokus som denna uppsats, belyses kulturella aspekter där tillit och en gemensam syn beskrivs som en viktig del för framgångsrikt samarbete och där utvecklingen av gemensamma normer ökar möjligheten att nå ett djupgående samarbete (Lundqvist och Widen 2016:346–362). Studien bekräftar därmed flertalet andra studier och relaterar till hur kulturella aspekter är relevanta för ett svensk-finskt samarbete.
1.6.6 Sammanfattning forskningsöversikt
Forskningsöversiktens bredd påvisar ämnesområdet kulturs relevans för krigsvetenskapliga studier och hur militär organisationskultur påverkar tolkning och implementering av politiska beslut. Kulturella aspekter påverkar genom normer krigföringen i praktiken och har visat sig påverka olika militära organisationers benägenhet till ett visst agerande. Litteraturen påvisar också hur militär organisationskultur påverkar emottagandet av innovationer och nytänkande samt vilka faktorer som möjliggör en god implementering av innovation.
Studierna av olika militära kulturer visar att det finns en differens i nationell militär organisationskultur, vilket relaterat till forskning om multinationellt samarbete utgör en relevant del i att nå ökad militär effekt. Diskursen belägger således att det finns en relation mellan militär kultur och möjligheter till militärt samarbete, vilket förankrar denna
uppsats i tidigare forskning. Kulturens påverkan i en högintensiv konflikt i den egna regionen, vilket är fallet med denna studie, torde med hänsyn till påverkan på civila samhället samt en ökad känslomässig påfrestning, ha större betydelse för ett militärt samarbete än vid en fredsbevarande insats.
Forskningsöversikten påvisar en lucka i forskningen avseende svensk och finsk militär kultur. Det fördjupade försvarssamarbetet och hur detta samarbete ska intensifieras i alla försvarsgrenar, gör en studie av kultur och dess innebörd för försvarssamarbete relevant. 1.7. Uppsatsens forskningsbidrag
Uppsatsen utgör, utifrån dess syfte och forskningsfråga, ett forskningsbidrag inom forskningsområdena; militär kultur, interoperabilitet och försvarssamarbete. Mer specifikt bidrar uppsatsen med kunskap om svensk och finsk militär kultur och vilka möjligheter och begränsningar dess likheter och skillnader har på försvarssamarbetet. Givet den grundliga genomgången av tidigare forskning och den identifierade kunskapsluckan, påvisas en för uppsatsen inomvetenskaplig relevans då den kompletterar tidigare forskning om militär kultur, med avseende på Sverige och Finland. Uppsatsen kan därmed utgöra ett kumulativt bidrag och komplement till tidigare forskning inom identifierade områden.
Utomvetenskapligt bidrar uppsatsen, genom kunskap om varandras kultur, till de militära professionerna i respektive lands förståelse för varandra. Denna ökade förståelse skapar ökade förutsättningar för att bygga tillit och förtroende, vilket i linje med forskningsfältet, utgör viktiga faktorer för ett framgångsrikt samarbete.
2. Teori
Teori är vitalt eftersom det genom förenklingar av verkligheten utgör verktyg för att förstå komplexa problem. Teorier beskrivs av Stephen van Evera som: “allmänna uttalanden som beskriver och förklarar orsakerna eller effekterna av klasser av fenomen” (Van Evera 1997:7–8).
Citatet utgör en bra beskrivning av hur teorier syftar till att kunna beskriva och förklara en viss typ av fenomen och därmed möjliggöra studier av komplexa företeelser, i likhet med denna studie. Användandet av teori kan därmed genom att utgöra ett filter eller en lins sortera och bidra med förklaringskraft till studerat material. Genom teoretisering kan ”meningsfulla mönster hittas i den överdrivna komplexitet som världen utgörs av” (Rosenau och Durfee 2000:2). I denna likväl som de flesta studier är användandet av teori ett sätt att skapa tänkbara förklaringar eller ökad förståelse för ett fenomen. Användandet av teori, liksom det beskrivs av Eisenhardt (1989) sker i studien; initialt- för att vägleda vid insamling av data, under datainsamling och vid analys såväl som vid färdigställandet av forskningen. Även om studien har en teoretisk utgångspunkt krävs givet ämnets komplexitet, en öppenhet för att nya teorier och teoretiska ansatser, utifrån inhämtad empiri kan komma att bli relevanta (Walsham 1995:76). Utifrån synen på teori som utgångspunkt för grundläggande antaganden om studiens ämnesområde, avhandlar nedanstående kapitel uppsatsens teoretiska utgångspunkter och dess teoretiska ramverk.
2.1. Kultur
Kultur är viktigt att förstå, då det genom vår perception och vår syn på världen påverkar vårt beteende. Kultur handlar om gemensamma sätt att se på världen, sätt som delas av olika grupperingar såsom stater, organisationer, familjer och andra grupper i samhället (Soeters m.fl. 2006:238). Att begreppet och fenomenet är komplext påtalas av flera forskare (Alvesson 2001:7, Schein 2010:3), och åskådliggörs av hur Raymond Willams (1976:76) beskriver ordet som: “…one of the two or three most complicated words in the English language”, vilket utgör ett signifikant tecken på begreppets omfång och komplexitet. Omfånget såväl som komplexiteten har gjort begreppet omtvistat och debatterat, vilket till del redogörs för senare. Det finns dock en viss samsyn i forskningen avseende hur kultur innefattar värderingar och prioriteringar såväl som undermedvetna
övertygelser, tolkningar och förgivettagna normer och anses vara föremål för inlärning, snarare än arv (Alvesson 2001:8ff, Soeters m.fl. 2006:238). Kulturbegreppets komplexitet och omfång gör att begreppet schablonmässigt riskerar att användas som en allomfattande förklaringsmodell. För att motverka detta krävs ett teoretiskt djup och tydlighet i vad som studeras.
Det är problematiskt att definiera kulturbegreppet. Edgar och Peter Schein (2017:3–6) presenterar en dynamisk definition vilken knyter an till resonemanget om kultur som ett mönster av värderingar, övertygelser och normer, med tillägget att detta mönster är en form av ackumulerad gemensam lärdom om hur en grupp löser problem. Lösningen har påvisat en funktionalitet vilken gör att den lärs ut till nya medlemmar som det korrekta sättet att ta emot och hantera typproblem (Schein och Schein 2017:6). Detta resonemang ger en tydlig koppling mellan kultur, normer och den funktionalitet som bygger upp normer och som vidare lärs ut till nya medlemmar i organisationen.
Användandet av kulturbegreppet inom krigsvetenskaplig och statsvetenskaplig forskning är förknippat med olika synsätt. En omfattande debatt, främst inom forskning avseende strategisk kultur har utmynnat i två synsätt, personifierade av Alastair Iain Johnston och Colin S. Gray. Johnston (1995:41–42, 1999:521) argumenterar för att kultur, utifrån ett förklarande synsätt, anses påverka beslut eller handlande som en mellanliggande variabel. Gray (1999:53–62) argumenterar för att kultur snarare ska ses som en kontext och inte en ”gyllene nyckel” för att kunna förklara ett utfall och menar att kulturen inte kan skiljas från beteendet (1999:53–62).
Även organisationsforskningen beskriver två sätt att se på kulturbegreppet. Alvesson (2001:42–46) beskriver kulturen som en variabel eller en metafor, där metaforansatsen i stort överensstämmer med Grays synsätt där organisationen är kultur och där den genomsyrar organisationens alla delar, snarare än att påverka ett beteende. I enlighet med Kier (1995:68) och Legro (1996:124) ses kultur i denna uppsats påverka ett beteende eller en uppfattning. Kulturen anses påverka hur vi tänker om och ser på saker vilket också torde påverkar det beteende och val i olika grupper eller hos olika individer. 2.2. Kategorier och nivåer av kultur
Kulturer finns på olika nivåer, vilka påverkar människor eller grupper. En individ påverkas av olika uppsättningar av kultur, exempelvis beroende på hemnation, yrke och
religion, varvid summan av dessa utgör den individuella kulturen. Det framträder således olika kulturella aspekter beroende på vilken nivå som avses. Ur ett organisatoriskt perspektiv beskriver Schein (2010:2) nivåerna; makrokultur, organisationskultur och
subkultur. Makrokulturer utgörs av nationella eller religiösa kulturer, organisationskulturer utgörs av privata eller offentliga organisationer och subkulturer är yrkeskulturer inom en organisation (Schein 2010:2). Farrell (2005:7) knyter an begreppen strategisk och militär kultur till dessa nivåer. Farrell beskriver strategisk kultur som den nationella kulturen, vilken därmed kan härledas till Scheins makrokultur, medan militär kultur i likhet med flertalet forskare (Finlan 2013, Kier 1997, Ruffa 2018:29, Soeters 2018, Wong och Gerras 2019) relateras till den militära organisationen och definieras därmed som en organisationskultur. Denna studie kommer att förhålla sig till militär kultur som en organisationskultur men givet Farrells resonemang om att den militära kulturen i respektive land, påverkas av den nationella strategiska kulturen, antas nationella skillnader skapa skillnader i den militära organisationskulturen. Den militära professionen, dess speciella uppgifter, och dess historik kan också antas skapa beståndsdelar specifika för militär organisationskultur, vilka beskrivs ytterligare nedan. 2.3. Organisationskultur
Olika kulturer utvecklas och påverkar organisationens synsätt och beteende. Organisationskultur, det vill säga rådande kultur i en viss organisation, finns i alla organisationer och dess definition beskrivs, med viss samstämmighet, av flera forskare. En god utgångspunkt utgörs av Scheins omfattande forskning, vilken definierar organisationskultur som:
…a pattern of shared basic assumptions learned by a group as it solved its problems of external adaptation and internal integration, which has worked well enough to be considered valid and, therefore, to be taught to new members as the correct way to perceive, think, and feel… (Schein 2010:18)
Definitionen fångar hur organisationens syn på och lösning av problem, är sprungna ur historiska erfarenheter samt hur de som praxis, lärs ut till nya gruppmedlemmar. Abrahamsson och Andersen (2005:125) beskriver i samma anda hur normer och uppfattningar, om vad som är rätt och fel och hur problem löses, utvecklas när människor arbetar tillsammans över längre tid. I likhet med Schein menar de att organisationskulturen gör att organisationen har en egen existens oberoende av att
personal byts ut (Abrahamsson och Andersen 2005:125). Människorna i en organisation är således bärare av den för organisationen specifika kulturen och avgörande för att bibehålla och lära ut den till nya medlemmar. Därmed torde interaktionen mellan människor inom organisationen och hur ett problem förstås och beskrivs, inte bara prägla, utan också kunna säga något om organisationens kultur.
2.3.1 Analysnivåer
Det är viktigt att förstå att kultur i en organisation kan förstås på olika nivåer. I forskningen kring organisationskultur framkommer ofta, liksom tidigare beskrivits, en fråga om vilka analysnivåer som kan användas för att studera fenomenet (Hofstede m.fl. 2010:9–10, Schein 1990:111). Schein (2010:23) argumenterar för att dessa nivåer relaterar till möjligheten för en utomstående att observera de kulturella fenomenen. Nivåerna säger således också något om hur djupt rotad eller förgivettaget ett visst fenomen är.
Den översta eller mest grundläggande nivån benämns artefakter och utgörs av direkt observerbara fenomen som kan ses, höras eller kännas vid kontakt med en ny grupp (Schein 2010:23). Artefakter utgörs enligt Schein (2010:23–24) av observerbara saker såsom, arkitektur, uniformer, myter och historier om organisationen, samt dess riter och ceremonier, men även observerbart beteende. Schein (2010:24) menar att det är svårt att förstå innebörden av artefakter, men att det kan uppnås om grupperingen studeras djupare och under längre tid. I en militär kontext kan dessa synliga aspekter av en kultur visa sig i relationen mellan soldater och officerare, i uppförandekod och i de symboler, ceremonier eller konstföremål som används. Artefakter kan i en militär organisation ha stor betydelse och vara nogsamt utvalda utifrån historiska aspekter eller utifrån karaktäristiska egenskaper av betydelse i organisationen.
Den andra nivån gemensamma uppfattningar och värderingar, omfattar ideal, värderingar, normer och målsättningar (Schein 2004:26, 2010:24). Gemensamma
uppfattningar och värderingar utgör normativa riktlinjer som vägleder organisationens
medlemmar i hanteringen av ett problem eller en uppgift och uttrycker hur det borde vara i organisationen (Schein 2010:26–27). Schein (2010:25–27) beskriver hur dessa normer och värderingar utvecklas genom social validering, där vad som visat sig vara funktionellt normaliseras. De gemensamma uppfattningarna och värderingarna kan i en militär
organisation upptäckas i doktriner, ledningsfilosofier och officiella publikationer (Wong och Gerras 2019:19). Det är viktigt att pålysa att nivån handlar om uppfattningar, vilka uttrycks och främjas i en organisation varvid det finns risk att dessa inte överensstämmer med praktiskt handlande och synliga artefakter. Utifrån egen erfarenhet kan de uttryckta synsätten och värderingarna i relativt stor grad skilja sig från rådande uppfattningar på lägre nivåer i organisationen. Det kan också finnas en glorifiering i uttryckta värderingar, där det ideal som framhävs snarare är ett uttryck för vad organisationen anses bör stå för, snarare än vad som de facto utgör kulturen. Ett exempel på detta ur svensk synvinkel är förhållandet till ledningsfilosofin uppdragstaktik, där å ena sidan det tyska idealet med uppdraget i centrum är det som uttrycks, men där det å andra sidan finns ett underbyggt fokus på planen i enlighet med fransk tradition.2
Upptäckten av diskrepanser liksom ovan utgör incitament till att ur ett kulturellt perspektiv förstå varför detta uppstår. Det krävs därmed ytterligare en nivå för att analysera varför dessa uttryckta gemensamma värderingar åsidosätt.
Grundläggande antaganden är den djupaste analysnivån, vilken bygger upp
organisationens kultur (Schein 2010:27–28). Nivån omfattar omedvetna värderingar som är förgivettagna och avgör vilka beteenden, synsätt och uppfattningar som utgör normer i organisationen (Schein 2010:24). Denna djupaste nivå utgör därmed organisationens kärna, vilket gör den viktigast för att förstå dess kultur, men den är samtidigt utmanande att som forskare få insikt i.
Grundläggande antaganden skapas genom att en insikt eller lösning fungerar vid
återkommande tillfällen (Schein 2010:28). Med tiden växer dessa antaganden djupare i organisationen och blir så förgivettagna att de styr beteenden och uppfattningar vilket gör konkurrerande synsätt eller lösningar otänkbara (Schein och Schein 2017:18,22). Kognitivt kommer organisationens medlemmar att vilja uppfatta nya intryck, uppgifter och synsätt på ett sätt som harmoniserar med de grundläggande värderingarna, vilket kan leda till att intryck förvrängs eller förnekas för att inte äventyra den egna kulturen (Schein 2010:28–29).
2 För en diskussion kring svensk uppdragstaktik utifrån två ideal, se: Palmgren, Anders & Wikström, Niklas,
Auftragstaktik och uppdragstaktik, i Militära Arbetsmetoder : En Lärobok I Krigsvetenskap, Thunholm, Peter, Widén, Jerker & Wikström, Niklas (red.). 2018.
Företeelsen leder till att organisationen är bekväm i att arbeta med organisationer med liknande värderingar och att samarbete med motsatsen kan leda till svårigheter i att förstå varandra (Schein 2010:29–30). Resonemanget är applicerbart i militära samarbeten och därmed särskilt relevant i en studie med ett syfte likt dennas. Givet hur en organisation kommer att försöka uppfatta intryck i harmoni med egna antaganden, blir det således tämligen viktigt att i ett militärt samarbete, känna till varandras kulturella likheter och skillnader och hantera dessa. Oavsett graden av integration av militära styrkor kommer dessa ”kulturkrockar” uppstå på någon ledningsnivå. Beroende på olikheternas dignitet, finns mer eller mindre risker för missförstånd, vilket i högintensiva stridsoperationer kan få stora konsekvenser.
Hofstede (2010:8) beskriver organisationskulturens nivåer som en ”lök”, där logiken och flera av nivåerna liknar Scheins. Hofstedes (2010:8–9) modell beskriver de tre yttre lagren; symboler, hjältar och ritualer, vilka i likhet med Scheins översta nivåer anses utgöra organisationskulturens observerbara delar. Hofstedes (2010:9) innersta lager,
värderingar, utgör kulturens kärna och är de beståndsdelar som gör att ett visst beteende
eller förhållande föredras.
Det förefaller därmed finnas en viss samstämmighet avseende hur organisationskultur kan förstås på olika nivåer, där de ytligaste tecknen i form av artefakter, symboler och uttryckta värderingar är de som direkt kan studeras av en utomstående. I likhet med det tidigare resonemanget om normer och svårigheten att bevisa hur dessa påverkar ett beteende är det således svårt att utforska de grundläggande antaganden och värderingar som skapar dessa normer. Teorierna om nivåer gör det relevant att försöka studera kultur på djupet, i syfte att förstå vad i nedre lager som påverkar artefakter och synligt beteende. Ovanstående resonemang motiverar studiens teoretiska ramverk och forskningsdesign. 2.4. Militär kultur
Den militära kulturens nivå är debatterat inom forskningen. Militär kultur beskrivs ofta som en organisationskultur (Finlan 2013, Hull 2005, Kier 1997, Soeters 2018, Wong och Gerras 2019), men huruvida det är att anses som en global kultur för samtliga militära organisationer eller inte saknar konsensus i forskningen. Kier (1995:30) tydliggör hur militär organisationskultur inte är samma sak som strategisk kultur, vilket beskrivs som politikers uppfattningar, snarare än kulturen hos en viss militär organisation. Hon menar
därmed att olika militära organisationer har olika kulturer och att militär kultur inte är detsamma som ett militärt ”mind-set” (Kier 1995:70). Kiers definition ifrågasätts av Hull, som förordar ett bredare perspektiv där militär kultur är kulturen för likvärdiga militära organisationer vid en viss tid och till del av Wong och Gerras (2019:18), vilka anser att det, oavsett nation eller försvarsmakt, finns ett antal grundläggande värderingar som genomsyrar alla militära organisationer. Båda perspektiven fyller ett syfte men givet tidigare avsnitt om hur nationell strategisk kultur påverkar den militära organisationskulturen, tycks det för studien rimligt att anta Kiers perspektiv att det finns unika kulturella aspekter i olika militära organisationer och att dessa påverkas av nationella olikheter.
Perspektivet att det finns ett antal grundläggande värderingar som karaktäriserar militär kultur stärks av forskningen. Även om det likt Finlan (2013:2–3) menar saknas en enad tydlig definition, definieras militär kultur på ett för den här studien lämpligt sätt av Chiara Ruffa (2018:32) som: ”…a core set of beliefs, attitudes, norms and values that become deeply embedded in a military unit and the national army to which it belongs”. Definitionen är ändamålsenlig för förestående studie då den innefattar de delar som genomsyrar teorier om organisationskultur och framhäver skillnader mellan militära enheter från olika nationer.
En viss tvärvetenskaplig koherens finns i forskningen avseende vilka beståndsdelar som skiljer kulturen i militära organisationer från övriga. Militära organisationers unika ställning som utövare av massivt organiserat våld anses av flera forskare (Burk 1999:448, Hull 2005:99, Ruffa 2018:3, Wong och Gerras 2019:18), starkt prägla och urskilja militära organisationskulturer.
Våldsutövandet har därmed en central formativ roll i militär kultur. Den amerikanska professorn i sociologi, James Burk (1999:448) beskriver hur förandet av väpnad strid avgör vilka synsätt och värderingar som bygger upp militär kultur. De fyra viktigaste elementen i militär kultur utgörs enligt Burk (1999:448) av; disciplin, professionellt etos,
ceremonier och etikett samt sammanhållning och kåranda, där varje element innehåller
delar som syftar till att hantera det osäkra i striden. Burks element delas av flertalet forskare och utgör en tydlig länk mellan kulturella värderingar och professionens kärna, varvid de utgör en god utgångspunkt för vidare beskrivning.
Disciplin beskrivs som ett beteende i överrensstämmelse med föreskrivna regler (Burk
1999:447) och anses utmärkande av flera forskare (Burk 1999, Hull 2005, Ruffa 2018, Soeters 2018, Wong och Gerras 2019). Syftet med disciplin är att motverka förvirring i strid genom att bidra med kända handlingsalternativ, vilket gynnar agerande i linje med chefens intention, samt ett fokus på att lösa den egna uppgiften (Burk 1999:448–449, Soeters 2018:255). I nära relation till disciplin beskrivs vikten av hierarki mer utmärkande i militära organisationskulturer än andra (Finlan 2013:13, Hull 2005:99, Ruffa 2018:3, Soeters 2018:254, Wong och Gerras 2019:24). Alltjämt beskrivs hur synen på hierarki har förändrats i och med professionalisering, där underordnades utbildningsnivå och specialkompetenser gör att de har svårare att acceptera en strikt hierarkisk relation till de överordnade (Soeters 2018:254). Professionella soldater anser oftare att de är mer kapabla än cheferna på att bedöma vad som behöver göras, vilket relaterar till ett större fokus på uppdragstaktik. Den sistnämnda aspekten avseende synen på hierarki i relation till disciplin är intressant dels utifrån egen erfarenhet där synen på hierarki och till del disciplin har förändrats i samband med utvecklingen av professionella soldater, dels också i relation till förestående studie, där länder med två olika personalförsörjningssystem ska jämföras.
Professionellt etos innebär en normativ förståelse för professionens gemensamma
identitet och uppförandekod, vars identitet, tack vare expertisen och det exklusiva användandet av våld, anses vara unik (Burk 1999:450, Finlan 2013:3). Burk (1999:451) menar att professionellt etos framhäver ett officersideal, innefattande heroism, tekniskt kunnande, moral och ledarskap, som är mycket svårt att leva upp till. Soeters (2018:255– 256), såväl som Finlan (2013:13) problematiserar hur detta etos eller identitet som hjälte och krigare främst utgörs av karaktäristika som värdesätts i krig eller högintensiva operationer, medan andra värden mer liknande andra offentliga organisationer, värderas i fredstid. Officerens självbild, identitet och problematiseringen att olika ideal finns i krig och i produktion, har stor igenkänningsfaktor. Dessa spänningar upplevs inte minst avseende egenskaper som premieras i karriärutveckling. Givet att huvuddelen av en officers tjänstgöring härrör produktions- och förvaltningstjänst, kan lätt dessa egenskaper belönas.
Ceremonier och etikett utgör de tydligast observerbara elementen i militär
1995:69, Soeters 2018:255, Terriff 2006b:216, a:480). Elementet innefattar ritualer och normer som påverkar beteende och umgänge mellan i synnerhet personal ur olika personalkategorier (Burk 1999:447). Dessa ceremonier och etikett härstammar inte sällan ifrån historiska erfarenheter och tidigare krig (Finlan 2013:3, Soeters 2018:255).
Sammanhållning och kåranda avser de band som råder mellan soldater och den stolthet
de känner genom att ingå i ett större militärt sammanhang eller förband (Burk 1999:447). Vikten av sammanhållning är en avgörande faktor för att hantera svårigheter i krig och utgör en stark drivkraft och motivation hos soldater (Ruffa 2018:3, Soeters 2018:253), samt kännetecknar styrkan i militära organisationer (Kier 1995:69). Burk (1999:454) beskriver hur sammanhållning på lägre nivå är en viktig del för att skapa tillit, men också hur mindre enheter, för att bidra till militär effektivitet, behöver vara koherenta med överordnade förband, vilket tydliggör vikten av kåranda.
De element som lyfts fram i syntesen av vad som teoretiskt betingar en militär kultur, upplevs utifrån egen erfarenhet och tidigare forskning vara relevanta, dels för att studera respektive land var för sig, men också då stora skillnader i flertalet av dessa element, kommer att påverka möjligheten till samarbete.
2.5. Teoretiskt ramverk
Den första delen av ramverket grundar sig i Scheins teorier och nivåer av organisationskultur (se figur 1). Syntesen av vad forskningen anser vara signifikant för militära organisationskulturer bidrar till det teoretiska ramverket genom att tjäna som teman för att studera den specifika militära organisationskulturen i respektive land. Dessa kompletterar därmed Scheins modell och nivåer och utgör en teoretisk utgångspunkt för att analysera vad som är kännetecknande i respektive nivå.
Grundläggande antaganden utgör grunden för de observerbara gemensamma uppfattningarna och artefakterna. Således kan det teoretiska ramverket, med hjälp av dessa antaganden, dechiffrera de synliga tecknen på militär organisationskultur och på samma sätt kan det teoretiska ramverket användas för att genom de observerbara nivåerna finna belägg för den djupare analysnivån. Relationen nivåerna emellan och vad som tentativt kan utgöra faktorer avseende militär kultur framgår i figur 1.
Figur 1: Teoretiskt ramverk 1
Den andra delen av ramverket byggs upp av tidigare forskning avseende hur militär organisationskultur påverkar samarbete och tar utgångspunkt i Organizational
Interoperability Model (OIM), vilket är en modell för organisatorisk interoperabilitet
(Clark och Moon 2001:30). Ur OIM extraheras faktorer relevanta för studier av kulturell påverkan av samarbete ut och kompletteras med den genom tidigare forskning aggregerade bilden av andra faktorer som påverkar ett samarbete. Den aggregerade bilden kan beskrivas i fem element; operativa koncept, tillit och personliga relationer,
delade normer, ledningsfilosofi och gemensamt syfte (se figur 2). Dessa element kan
därmed utgöra utgångpunkt för att analysera och diskutera hur likheter och skillnader påverkar samarbetet.
Figur 2: Teoretiskt ramverk 2 2.6. Teoridiskussion
Genomförd litteraturgranskning visar att ett stort antal forskare utgår från militär kultur som en organisationskultur och använder detta teoretiska fält som en bas för studier. Angreppssättet genomsyrar i än större utsträckning forskning av militär kultur som anammar en liknande metodologisk ansats som förevarande uppsats där kulturen anses påverka ett synsätt eller ett beteende. Organisationskulturteorier är därmed motiverbara för att svara mot uppsatsens syfte och frågeställning.
Scheins teoretiska modell är välanvänd och mycket refererad i liknande forskning. Det sätt nivåindelningen sammanfogar och beskriver relationen mellan kulturens synliga tecken och de djupare antaganden som ligger till grund för organisationens undermedvetna uppfattningar gör den användbar för att nå djupare insikter. Efter jämförelser och kontrastering mot andra teoretiker kan en relativt stor koherens avseende definition och syn på kultur i nivåer skönjas och även om valet fallit på Scheins modell har övriga forskare (Hofstede, Alvesson), bidragit med teoretiskt tankegods i processen.
Svagheten med Scheins modell anses vara dess abstraktionsnivå och generalitet. Liksom exempelvis beskrivs av Wong och Gerras (2019:20) är de faktorer som beskrivs som
grundläggande antaganden så generella och allomfattande att de är svåra att använda för
komplettera med en syntes av vad forskningen anser utmärka militär kultur, vilket också utgör en tematisk utgångspunkt för empiriinsamling.
Det finns även kritik mot hur Schein teoretiskt ser kultur som en positiv aspekt, där kulturen skapas av vad som visat sig vara ett effektivt sätt att hantera ett problem. Kritiker menar att kultur inte kan ses på det normativa eller instrumentella sätt som detta synsätt innebär och menar att kulturens komplexitet inte medger att fastslå vad som är bra eller dåligt (Alvesson 2001:69–71). Efter att ha studerat olika aspekter på organisationskultur och relaterat dessa till den militära professionen och till forskningen om militär kultur, anses denna pragmatiska ansats vara relevant för studien, då såväl tidigare forskning som egen förförståelse pekar på militära organisationers traditionsbundenhet och värdesättande av vad som historiskt varit framgångsrikt.
3. Metod
Metod och metodval är essentiella delar för att uppnå systematik och grundlighet, vilket bidrar till att studien kan uppnå sitt syfte. Metod innebär verktyg och tillvägagångssätt för inhämtning och bearbetning av empiriskt material, för att kunna svara på forskningsfrågorna (David och Sutton 2016:469, Johannessen m.fl. 2020:12–13).
Kapitlet inleds med att forskningsdesignen översiktligt beskrivs. Därefter sker en beskrivning av de ingående stegen i form av metoder för datainsamling och analys. Avslutningsvis görs en reflektion där det reella genomförandet av datainsamling och analys beskrivs och återspeglas.
3.1. Forskningsdesign
Figur 3: Forskningsdesign
Forskningsdesignen utgör ramverket eller processen, för hur studien ska svara på de formulerade forskningsfrågorna. Utifrån studier av tidigare forskning identifieras inledningsvis relevanta teorier ur militär kultur och organisationskultur, vilka utgör teoretiskt ramverk. Ramverket ger, i form av teman, underlag inför insamlingen av empiri. Empirin analyseras därefter utifrån det teoretiska ramverket och likheter och skillnader i militär kultur och syn på samarbetet, länderna emellan, klarläggs. Analysens första del
ger svar på forskningsfrågorna avseende ländernas militära kultur samt dess likheter och skillnader. I nästa analyssteg genomförs en analys av hur respektive nations militära organisationskultur påverkar försvarssamarbetet, vilket svarar på den tredje forskningsfrågan och huvudfrågeställningen.
Forskningsdesignen utgörs av en tolkande fallstudie där fallet är i centrum och där teorin används för att skapa en förståelse för det specifika fallet (Esaiasson m.fl. 2017:41, Lijphart 1971:692). Studien görs härvid som en enfallstudie, där fallet är det finsk-svenska försvarssamarbetet och där fallet innehåller inbäddade analysenheter (Yin 2018:47–53), i form av finsk, respektive svensk militär kultur. Designen bygger på att fallet i form av finsk-svenskt samarbete utgör studiens fokus, vilket studeras genom en jämförelse av de inbäddade analysenheterna, det vill säga en komparation mellan den finska och den svenska militära kulturen och hur dess skillnader och likheter påverkar försvarssamarbetet.
Figur 4: Fall med inbäddade analysenheter
Studien tar en liknande utgångspunkt som Kier eller Legro och i ”tredje generationens” studier av kultur, där synsättet bygger på att den militära organisationskulturen påverkas av den nationella strategiska kulturen, vilket gör att olika nationers försvarsmakter antas ha olika organisationskultur. Den militära organisationskulturen i respektive land antas i sin tur påverka genomförandet av försvarssamarbetet.
Anammandet av denna logik ska inte förta att förevarande studie har en tolkande ansats, där ansatsen i huvudsak är att förstå hur den militära kulturen i respektive land ser ut och påverkar samarbetet. Den kvalitativa data som insamlas kan inte analyseras utan att tolkning sker och det blir därför svårt att skilja fenomenet från dess kontext.
3.2. Metod för datainsamling
Militär kultur kan, givet att det är en organisationskultur, studeras genom flera olika datainsamlingsmetoder, där syftet med studien i huvudsak bör styra de val som görs (Schein och Schein 2017:255). Uppsatsens syfte att djupare studera kulturen och hur den påverkar försvarssamarbetet anses göra det lämpligt att utgå från kvalitativa datainsamlingsmetoder då dessa möjliggör en djupare förståelse. Den teoretiska utgångspunkten där medlemmarna i en organisation utgör kulturens bärare gör det relevant att utgå ifrån medlemmarnas uppfattning om sin kultur, vilket motiverar valet av fokus på fokusgrupper och samtalsintervjuer.
Givet den teoretiska utgångspunkten bör datainsamlingsmetoderna möjliggöra studier av samtliga Scheins nivåer av organisationskultur. Tre olika datainsamlingsmetoder möjliggör dels triangulering av data och ger dels möjligheten att med kompletterande dokumentstudier, även nå respektive organisations uttryckliga värderingar. Utöver de generella fördelarna med triangulering, där användandet av flera metoder stärker studien, är det därmed fördelaktigt för att skapa en helhetsbild av det komplexa ämnet kultur.
3.2.1 Fokusgrupper
Fokusgrupper är en relevant metod för att effektivt samla in kvalitativ data. Fokusgrupper, som utgör primär insamlingsmetod, innebär gruppintervjuer där ett ämne som deltagarna har insikt och kunskap om diskuteras (Hylander 1998:11). Diskussionen ska genom interaktion ge en mer ingående och omfattande bild av ett fenomen (David och Sutton 2016:123–124, Esaiasson m.fl. 2017:330).
Edgar Schein, vars teorier tjänar som främsta utgångspunkt för studien menar i linje med detta resonemang, att data för att studera kultur, givet att det är ett socialt fenomen, bäst insamlas genom att sammanföra en representativ grupp och diskutera organisationens kultur (Schein och Schein 2017:267). Fokusgruppers huvudsakliga styrka är att gruppen tillsammans, genom interaktion, kan beskriva synen på militär kultur på ett mer genomgående och djupare sätt än vid samtalsintervjuer. Metoden anses därför vara lämplig i förhållande till ämnets komplexitet, där gruppen tillsammans, utifrån egna erfarenheter kan exemplifiera och leda varandra till djupare resonemang. Fokusgrupper anses dock olämpliga vid studier av känsliga eller kontroversiella ämnen då det kan vara
svårt att veta hur deltagarna påverkar varandra (Hylander 1998:8). Ämnet för förestående studie anses dock inte kontroversiellt eller problematiskt ur detta hänseende.
Urvalet till fokusgrupperna sker utifrån att deltagarna ska ha något att säga om det aktuella ämnet, vilket givet studiens syfte och frågeställning, motiverar att officerare ur samtliga stridskrafter ingår i urvalsramen och att representation från de olika stridskrafterna eftersträvas. Litteraturen om fokusgrupper i relation till specifik litteratur om kulturstudier, lyfter för- och nackdelar med att samtalsledaren kommer från den studerade organisationen, vilket i studien, avseende svenska försvarsmakten är fallet. Det primära är dock att samtalsledaren inte är i maktställning till deltagarna och om möjligt inte känner dem (Hylander 1998:9). För att följa dessa riktlinjer har de svenska grupperna utgjorts av elever vid nästkommande högre officersprogram, då dessa generellt inte har en relation till författaren. Metodlitteraturen menar unisont att grupperna bör innehålla mellan 6-12 individer, vilket utgör riktlinje för studien (David och Sutton 2016:128, Hylander 1998:12).
3.2.2 Dokumentinsamling
Analys av officiella dokument är en viktig del i studier av organisationskultur. Dokumenten ger ytterligare en dimension avseende de olika ländernas militära kultur och dess syn på försvarssamarbetet. Utifrån Scheins modell ger studier av officiella dokument möjlighet att undersöka försvarsmakternas uttryckta gemensamma uppfattningar och
värderingar, vilket möjliggör upptäckt av diskrepanser i det uttryckta idealet och det
observerade. Dessa diskrepanser kan då leda till att påverkande grundläggande
antaganden upptäcks (Schein och Schein 2017:28–29).
Urvalet av dokument sker utifrån att materialet ska vara representativt för de studerade organisationerna och följaktligen kunna säga något om respektive organisationskultur. Med hänsyn till skillnad i tillgänglighet, där finska försvarsmakten har avsevärt mindre material publicerat, är detta till stor del styrande för urvalet. De finska dokumenten som analyseras utgörs av:
- Soldatens handbok
- Försvarsmaktens personalstrategi - Allmänt tjänstereglemente
