Pedagogers tankar kring anmälningsplikten enligt Socialtjänsten [Teachers thoughts about the duty to report according to the Social Services Act]

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Examensarbete

10 poäng

Pedagogers tankar kring

anmälningsplikten enligt

Socialtjänstlagen

Teachers thoughts about the duty to report according to

the Social Services Act

Sandra Krüger

Lisa Lindström

Lärarexamen 140 poäng

Barndoms- och ungdomsvetenskap Handledare: Ann – Sofi Råstam

Abstract

Titel: Pedagogers tankar kring anmälningsplikten enligt Socialtjänstlagen Författare: Sandra Krüger och Lisa Lindström

Krüger, Sandra, Lindström, Lisa (2006). Pedagogers tankar kring anmälningsplikten

enligt Socialtjänstlagen. [Teachers thoughts about the duty to report according to the

Social Services Act]. Malmö: Lärarutbildningen, Malmö Högskola.

Syftet med vårt examensarbete är att beskriva pedagogers tankar kring anmälningsplikten och vilka hinder som kan uppstå i samband med anmälningsplikten enligt Socialtjänstlagen 14 kap. 1 §. Vi vill med arbetet också förbereda oss inför kommande anmälningssituationer i våra yrkesliv och önskar att arbetet ska bidra till diskussioner kring ämnet på skolan där vi gjort vår undersökning. Våra huvudfrågor har varit: Vilka tankar har pedagogerna kring anmälningsplikten? Vilka hinder kan uppstå vid tillämpning av anmälningsplikten? Resultaten har vi nått genom litteraturstudier och intervjuer. Intervjuerna är gjorda med en rektor, en skolsköterska och fyra pedagoger på en skola. Våra huvudsakliga resultat visar att det finns både negativa och positiva tankar kring anmälningsplikten och att det kan finnas ett flertal hinder på vägen från misstanke till att en anmälan blir gjord. Vi har också kommit fram till att det finns en del möjligheter som kan underlätta för pedagogen att tillämpa anmälningsplikten. Vårt resultat visar även att det inte finns något gemensamt tillvägagångssätt för hur en anmälan görs på skolan, då det är oklart vem det är som ska stå för anmälningen; pedagogerna själva eller skolan genom ledningen.

Innehållsförteckning

1. Introduktion……….. 7

1.1 Syfte………... 7

2. Bakgrund………... 8

2.1 Barn som far illa………. 8

2.2 Anmälningsplikt………...… 10

2.2.1 Tolkning och tillämpning……….... 10

2.2.2 Sekretess………... 11

Sekretess mellan skola och socialtjänst………....………... 13

2.3 Att anmäla som pedagog………... 13

2.3.1 Hinder………... 14 2.3.2 Konsultation och stöd………... 14 2.3.3 Påföljd………... 15 2.4 Sammanfattning……….... 15 2.5 Centrala begrepp………... 16 3. Problemprecisering………. 18 4. Metodbeskrivning………... 19 4.1 Val av metod………. 19 4.1.1 Enkäter………. 19 4.1.2 Intervjuer………... 20 4.2 Urval……….………… 20 4.3 Genomförande………... 21 4.4 Analysbeskrivning……… 23 4.5 Uppdelning av arbetet………... 24 4.6 Etiska överväganden………... 24 5. Resultat………... 26

5.1 Rutiner………... 26

5.1.1 Tillvägagångssätt………... 26

Vem anmäler……… 27

5.1.2 Sammanfattning och analys av rutiner……… 28

5.2 Pedagogers tankar………. 29

5.2.1 Negativa………...… 29

5.2.2 Positiva……… 30

5.2.3 Sekretess………... 30

5.2.4 Sammanfattning och analys av pedagogers tankar………... 31

5.3 Hinder………... 32

5.3.1 Föräldrakontakt och återkoppling……… 33

5.3.2 Byta skola……… 34

5.3.3 Stöd av ledning……… 34

5.3.4 Övriga hinder………... 34

5.3.4 Sammanfattning och analys av hinder………... 35

5.4 Möjligheter………... 36

5.4.1 Konsultation och stöd………... 36

5.4.2 Föräldrakontakt och återkoppling……… 37

5.4.3 Sammanfattning och analys av möjligheter………... 37

5.5 Slutsatser………... 38

6. Diskussion……….. 40

Referenser………... 43

1. Introduktion

Det är flera tusentals barn som går i skolan i Sverige. Alla dessa barn är olika. De har olika bakgrunder och olika förutsättningar. Vissa av dessa barn har sämre sociala förutsättningar och en del av dem far illa. Till dessa barns skydd finns det lagar som gäller för de pedagoger som de möter i skolan. I Socialtjänstlagen (SoL 14 kap. 1 §) står det att personer som är anställda i myndighet, vars verksamhet berör barn och ungdomar, är skyldiga att anmäla till socialnämnden vid misstanke om att ett barn far illa (Norström & Thunved, 2002).

Vid ett tillfälle under den i utbildningen verksamhetsförlagda tiden, VFT, gjordes en observation då en pedagog tvekade att anmäla en misstanke om att ett barn for illa i hemmet. Enligt Hindberg (2001) kan det finnas många olika faktorer som spelar in, till varför en pedagog kan tveka att anmäla sin misstanke.

Detta väckte en nyfikenhet hos oss att undersöka hur pedagoger tänker kring anmälningsplikten och vilka hinder som kan uppstå i samband med tillämpningen av denna lag. Att dessa viktiga frågor lyfts är betydelsefullt för alla som arbetar i verksamheten med barnen, och som berörs av lagen. Detta arbete kommer att förbereda oss inför anmälningssituationer som kan uppstå i vårt framtida yrkesliv. Det kan förhoppningsvis även ge upphov till värdefulla diskussioner mellan pedagoger och andra aktörer i skolvärlden.

1.1 Syfte

Vårt syfte med examensarbetet är att beskriva pedagogers tankar kring anmälningsplikten, och vilka hinder som kan uppstå vid tillämpningen av lagen om anmälningsplikt enligt SoL 14 kap. 1 § i en kommunal F-6 skola.

2. Bakgrund

Det har i Sverige genomförts ett flertal studier om barns uppväxtvillkor, samhällets stöd och hjälp till barn i behov av särskilt stöd. Detta har skett utifrån olika vetenskapliga discipliner; medicin, psykologi, socialt arbete, sociologi och pedagogik (Sundell & Egelund, 2000). När det gäller barn som far illa, och anmälningar är det mest inom socialt arbete som det har bedrivits forskning. Inom det vetenskapliga området för pedagogik har det gjorts många undersökningar om barns lärande och utveckling i Sverige. När det gäller barn i behov av särskilt stöd finns en del forskning som kan knytas till specialpedagogik. Däremot har det varit svårt att finna studier kring barn som far illa och anmälningsplikten utifrån ett skolperspektiv. Inom detta område har det gjorts en del fakta- och handböcker. Dessa grundar sig främst på statistik och lagtexter. Beträffande vetenskapliga kvalitativa studier inom ämnet är det främst examensarbeten på C-nivå som påträffats. Av den litteratur vi använt oss av är en stor del hämtad från området för socialt arbete eftersom lagen om anmälningsplikten är skriven i Socialtjänstlagen som ingår i detta vetenskapsfält. Vi har även valt att använda oss av relevant litteratur inom juridik och pedagogik som knyter an till vårt ämnesval om pedagogers tankar kring anmälningsplikten.

2.1 Barn som far illa

Knut Sundell och Tine Egelund betonar i sin forskningssammanställning Barnavårds-

utredningar. En kunskapsöversikt (2000) att uppfattningen om vad som avses med

”barn som far illa” varierar mellan kulturer och över tid. Exempelvis har synen på barnaga förändrats genom tiden här i Sverige. Förut var det tillåtet att aga barn, då detta sågs som en uppfostringsmetod. Sedan år 1979 är det enligt föräldrabalken i vårt land förbjudet att aga barn men i många andra länder är det fortfarande juridiskt accepterat. Definitionen av barn som far illa har under de senaste 35 åren förändrats från att i huvudsak omfatta fysisk barnmissandel och i vissa avseenden vanvård till att också omfatta psykisk misshandel och sexuella övergrepp.

Även Dagmar Lagerberg (1982) nämner att synen på barnuppfostran och vad som avses med begreppet barn som far illa förändras över tid och mellan kulturer. Hon beskriver i

sin bok Du skall icke slå. Om fysisk och psykisk misshandel av barn skillnaden mellan barnmisshandel och barn som far illa utifrån två olika synsätt. Det första synsättet är att barnmisshandel är våld som riktas mot barn av deras vårdnadshavare i hemmet medan begreppet barn som far illa också innefattar barn som exempelvis skadas i trafiken eller faller offer för brister i samhällets planering. Det andra synsättet är att barnmisshandel är fysiskt våld medan att barn som far illa inte nödvändigtvis behöver utsättas för kroppsligt övergrepp utan det kan vara vanvård, känslomässig försumning, understimulans eller att på annat sätt sakna en stabil och trygg hemmamiljö. Lagerberg betonar att det både går att dra en gräns mellan de båda begreppen samtidigt som de går att använda synonymt, som ett gemensamt uttryck. Hon menar vidare att begreppet misshandel mer kan användas till att betona det direkta aktiva våldet mot barn medan begreppet barn som far illa syftar till att poängtera barnets utsatthet i situationer där föräldrarnas egna svårigheter medverkar till brister i omsorgen.

Barnombudsmannen (2000) talar om barn som far illa genom att föräldrar har problem som inverkar på deras roll som vårdnadshavare då de brister i sin omsorgsförmåga eller förgriper sig mot barnet fysiskt eller psykiskt. Barnen är beroende av sina föräldrar för sitt fysiska, psykiska och sociala välbefinnande eftersom att det är föräldrarna som har huvudansvaret för att ett barn ska ha det bra.

Sundell och Englund (2000) beskriver forskning kring varför barn far illa utifrån olika teorier. De nämner i huvudsak medicinskt synsätt, sociologiskt synsätt och ekologiskt synsätt. Inom det medicinska synsättet ryms forskning som handlar om att orsaker till att barn far illa kan bero på sjukdomar hos föräldrar och då framförallt psykiska sjukdomar. Det sociologiska synsättet innehåller forskning om bland annat samband med fattigdom och social barnavård och demografiska faktorer som föräldrars ålder och civilstånd. Det ekologiska synsättet utgår från Urie Bronfenbrenners teori om att människan påverkas av flera samspelande system (familjen, närmiljön, samhället). Det för barnet mest grundläggande är samspelet inom familjen. Familjen och barnet påverkas också av viktiga personer som de träffar i sin vardag såsom förskolepersonal, kamrater och ledare i olika verksamheter till exempel fotbollstränare. Det är alltså många faktorer som, enligt det ekologiska synsättet, påverkar barnets situation.

2.2 Anmälningsplikt

Enligt 5 kap. 1 § i Socialtjänstlagen ska socialnämnden verka för att barn och ungdom ska kunna växa upp under goda och trygga förhållanden och ansvarar för att ta till åtgärder när vårdnadshavaren inte har möjlighet att tillgodose barnets behov (Norström & Thunved, 2002). För att detta ska kunna vara möjligt finns lagen om anmälnings-plikten som innebär skyldighet att genast anmäla till socialnämnden när personal i barn- och ungdomsverksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden kan behöva ingripa till ett barns skydd (Socialstyrelsen, 2004).

Nedan följer ett utdrag ur anmälningsplikten som står skriven i Socialtjänstlagen (SoL) 14 kap. 1 §:

Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdomar--- är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även de som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och ungdomar--- (Norström, Thunved, 2002, s. 215)

2.2.1 Tolkning och tillämpning

I första stycket i ovanstående citat, som berör alla samhällsmedborgare, framgår det att anmälan inte bara bör göras i de fall anmälaren känner till att ett barn i hemmet behandlats på ett sådant sätt att det är en fara för barnets hälsa eller utveckling, utan även i de fall när han eller hon har anledning att enbart misstänka att barnet far illa. Det blir sedan socialnämndens uppgift att utreda om omständigheterna är sådana att ett ingripande till skydd för barnet behövs (Norström & Thunved, 2002).

Andra stycket i utdraget ur SoL 14 kap. 1 § riktar sig i första hand till myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdomar, exempelvis skolor. Lagen är här formulerad så att offentlig och enskild verksamhet är likställd när det gäller skyldigheten att anmäla. Även privata skolor och fritidshem omfattas alltså av plikten att anmäla vid misstanke att ett barn far illa (Norström & Thunved, 2002). Skyldigheten att anmäla gäller även de som är anställda i myndigheten. Med anställda menas enligt Socialstyrelsen (2004) de

oberoende av vilka arbetsuppgifter dessa arbetstagare utför, det vill säga även om de har administrativa uppgifter eller praktiska uppgifter som inte direkt berör myndighetens verksamhet, exempelvis vaktmästare och servicepersonal i skolmatsalen.

2.2.2 Sekretess

Hans Bengtsson och Krister Svensson (2002) nämner att vi som medborgaren enligt tryckfrihetsförordningen (TF) har rätt till insyn i myndigheternas arbete genom fri tillgång till allmänna handlingar. Denna regel avser att skydda medborgarna mot den offentliga makten och omfattar därför alla anställda inom stat, kommun och landsting. Med hänsyn till bland annat rikets säkerhet eller som skydd för enskilds personliga förhållanden kan begränsningar i insynen göras. Dessa undantag från grundregeln om insyn och offentlighet finns angivna i sekretesslagen (SekrL). För förskola, skola och fritidshem gäller i vissa fall undantag från insyn just som skydd för enskilda personers integritet.

Sekretess innebär enligt SekrL 1 kap. 1 § att en uppgift inte får lämnas till obehörig, varken muntligt eller genom att en allmän handling lämnas ut. Enligt SekrL 1 kap. 3 § gäller sekretessen mot andra myndigheter. Sekretessen kan också gälla inom samma myndighet och mellan olika självständiga verksamheter (Eliasson & Regner, 2001). Mare Erdis (2003) nämner i detta sammanhang skolan som exempel, där skolhälso-vården är en självständig verksamhet i förhållande till den övriga skolverksamheten. Bengtsson och Svensson (2000) förklarar att syftet med lagen att sekretess gäller mellan myndigheter är att förhindra att lämna ut uppgifter om enskilda personer mellan sig över huvudet på det berörda.

Inom skolans verksamhetsområde finns olika kategorier av personal och verksamheter och dessa olika personalkategorier omfattas av olika grader av sekretess (Erdis, 2003). Bengtsson och Svensson redogör för sekretesslagens uppbyggnad enligt tre olika principer för att skydda den enskildes integritet. I dessa tre används begreppet skaderekvisit som innebär att vissa förutsättningar ska vara uppfyllda för att en bestämmelse ska tillämpas. Sekretess utan skaderekvisit innebär att det råder sekretess även om röjande av en uppgift inte kan skada den berörde. Här gäller alltså mycket stark sekretess (Bengtsson & Svensson, 2002). Denna princip finns inte inom skolan utan

gäller exempelvis myndigheters telefonväxlar (Erdis, 2003). Sekretess med omvänt

skaderekvisit innebär att uppgifter endast får röjas om det står klart att de kan lämnas

utan att den berörde eller någon närstående kan ta skada. Här görs en särkskild skadeprövning. Denna princip gäller förskoleverksamhet, särskild elevvård, skolhälsovård och socialtjänst och innebär stark sekretess. Sekretess med rakt

skaderekvisit betyder att sekretess endast ska gälla om uppgiftens avslöjande kan

medföra skada för den berörde. Denna princip innebär alltså inte lika stark sekretess som de två ovanstående principerna (Bengtsson & Svensson, 2002). För personal i den dagliga verksamheten i skolan gäller denna typ av sekretess (Olsson, 2001).

För personal som tillhör samma verksamhetsgren eller ett gemensamt sekretessområde nämner Bengtsson och Svensson (2002) att det inte finns något formellt hinder att utbyta information i den mån det behövs för att man ska kunna utföra sitt arbete. Personal inom samma myndighet kan diskutera frågor så länge de har anknytning till arbetsuppgifterna, det är dock inte tillåtet att röja uppgifter för en kollega om det inte är nödvändigt i tjänsten.

Skolhälsovården berörs, som framgår ovan, av den starkaste sekretessen som finns inom skolan. Här gäller enligt SekrL 7 kap. 1§ samma regler som inom hälso- och sjukvården att om det inte står klart att uppgifterna kan avslöjas utan att medföra skada för den berörde eller nära anhörig gäller sekretess (Eliasson & Regner, 2001). Bengtsson och Svensson (2002) nämner i detta sammanhang att uppgifter om personliga förhållanden som en elev har lämnat till skolsköterska eller skolläkare ska inte lämnas ut till annan personal inom skolan utan elevens samtycke.

Undantag av sekretess för personal som arbetar med barn och skolhälsovården (därmed skolsköterskan) kan göras när det bland annat gäller uppgiftsskyldighet enligt SekrL 14 kap. 1 § och anmälningsplikt enligt SoL 14 kap. 1 § (Norström & Thunved, 2002). Anmälningsplikten står alltså över sekretessen.

Socialtjänsten berörs av samma sekretess som skolhälsovården. Enligt SekrL 7 kap. 4§ gäller sekretess om enskilda personers förhållanden, om det inte står klart att uppgifterna kan avslöjas utan att den berörda eller närstående tar skada (Eliasson &

Sekretessen mellan skola och socialtjänst

Eftersom en utredning hos socialtjänsten är sekretessbelagd finns det en sekretessgräns mellan skola och socialtjänst. Staffan Olsson (2001) anser att för att personalen på skolorna ska fullgöra sin anmälningsplikt är det viktigt att socialtjänsten strävar efter att återrapportera det som anmälaren kan behöva veta. Socialtjänsten kan dock avstå från att återrapportera med hänvisning till sekretessreglerna. Det finns för socialtjänsten ingen skyldighet att informera skolan om exempelvis att ett barn blivit tvångsomhändertaget eller att ett barn av andra skäl inte kommer till skolan.

När det gäller information från skolan kan uppgifter lämnas till socialtjänsten för konsultation vid oro för ett barn om uppgifterna är avidentifierade. Så länge det råder osäkerhet om att en anmälan ska göras gäller sekretessen från skolan till socialtjänsten. Om en anmälan är gjord har all personal däremot en skyldighet att lämna uppgifter till socialtjänsten vid en förfrågan efter uppgifter som har betydelse för ett barns skydd. Detta gäller oavsett om personalen är den som anmält eller inte. Den som har anmält är även skyldig att löpande lämna in uppgifter som har betydelse för utredningen. Dessa bestämmelser bryter alltså mot sekretessen (Olsson, 2001).

Information från socialtjänsten kan endast lämnas till anmälaren om det redan är kända uppgifter, exempelvis uppgifter som inkom till socialtjänsten som en del av anmälan eller uppgifter som lämnats i samband med utredningen. Positiva och oskyldiga uppgifter kan lämnas till anmälaren som vet att en utredning pågår. Om socialtjänsten fått ett godkännande från ett barns vårdnadshavare kan de även lämna ut känslig information till skolpersonalen. Efter att en utredning avslutats kan socialtjänsten även utan ett godkännande ge råd till den personal som gjort anmälan om det, utan att drabba barnet och föräldrarna negativt, blir ett viktigt stöd för skolan. När en socialsekreterare väljer att lämna dessa uppgifter utan föräldrarnas godkännande ska en skadeprövning alltid göras (Olsson, 2001).

2.3 Att anmäla som pedagog

Knut Sundell och Maria Colbiörnsen (2000) redovisar i en FoU-undersökning som pågick i Stockholm mellan år 1995 och år 1998 att 20 procent av de barn som misstänks far illa år 1998 anmäldes till socialtjänsten. Författarna redovisar även att tiden mellan

misstanke och anmälan är ungefär tio månader. I första hand försökte personalen lösa barnets problem inom skolans ram. Enligt författarna är detta inget bra förhållningssätt, eftersom barnet både kan ha skolrelaterade problem och psykosociala problem som grundar sig i problem hemifrån.

Ett barns skolproblem kan bottna i hur familjesituationen ser ut. Det är vikigt att personal i skolan skiljer på de skolrelaterade problemen som ett barn kan ha och de problem som beror på barnets sociala situation utanför skolan. I en anmälningssituation är det barnets behov som ska vara utgångspunkten (Socialstyrelsen, 2004).

2.3.1 Hinder

Det kan finnas många skäl till varför anmälningar sker sent, eller inte alls. Det kan enligt Barbro Hindberg (2001) inte bara bero på okunskap om lagen. Hindberg menar att följande faktorer kan påverka pedagogen i sitt handlande vid misstanke om att ett barn far illa: tron om att ens egna insatser är tillräckliga, att barnets problem bara är tillfälligt, att problemen kan bli värre om socialtjänsten kopplas in, att man känner lojalitet till föräldrarna, att barnen kanske kommer att flyttas från skolan eller att man är rädd för personliga negativa konsekvenser. Vidare menar Hindberg att konflikter mellan personalgruppen och skolledningen kan uppstå då ledningen kanske inte vill att skolan utåt sett inte ska förknippas med problem och anmälningar och att många pedagoger känner sig ensamma och utlämnade när de står inför en anmälan.

Även Lagerberg (1997) presenterar i en sammanfattning från en konferens om forskning och socialtjänst som hölls år 1997 att han i en studie upptäckt att alla barn som far illa inte anmäls. Vidare nämner även han olika orsaker till detta, bland annat att en eventuell anmälare kan vara rädd att ta fel, anmälaren kan känna sig ensam i beslutsituationen, vara osäker på vad som kommer att hända efter anmälan, eller är rädd att förlora kontakten med barnets familj.

2.3.2 Konsultation och stöd

För att som pedagog kunna ta ställning till om situationen är sådan att en anmälan bör göras finns det utrymme för konsultation med socialtjänsten. Konsultationen innebär att den som är osäker på om en anmälan ska göras eller inte, kan diskutera situationen och

få vägledning och stöd av socialtjänsten för att gå vidare. En anmälningsskyldig person kan ibland också behöva samråda med kollegor när det gäller råd om osäkra iakttagelser. En konsultation eller ett samråd får dock inte medföra att en anmälan fördröjs. När en pedagog står inför en anmälan kan han eller hon behöva stöd av sina kollegor eller sin arbetsledning. I vissa fall förekommer det att anmälda personer reagerar med aggressivitet och hot. Om det är flera personer som iakttagit den anmälda situationen kan dessa göra en gemensam anmälan. På vissa skolor är det rutin att det är rektorn som står för anmälan (Socialstyrelsen, 2004).

Den som gör en anmälan kan av olika skäl vilja vara anonym. Hindberg (2001) nämner att för allmänheten finns det en möjlighet till att få sekretesskydd om det finns en risk för att anmälaren utsätts för hot eller våld. Detta gäller däremot inte den som gör en anmälan i tjänsten. Som anställd i skolan har du ingen rätt att vara anonym vid en anmälan. De uppgifter den anmälningsskyldiga måste lämna till socialtjänsten är man också skyldig till att lämna som vittne i domstol om det skulle bli aktuellt.

2.3.3 Påföljd

I Socialtjänstlagen finns det ingen särskild straffåtgärd för den som inte fullgör sin anmälningsplikt. En kommunalt anställd som är anmälningsskyldig och som låter bli att anmäla kan däremot dömas för tjänstefel enligt brottsbalken, eller disciplinpåföljd enligt kollektivavtal, exempelvis skriftlig varning eller löneavdrag (Socialstyrelsen, 2004).

2.4 Sammanfattning

Både Lagerberg (1982) och Sundell och Egelund (2000) anser att definitionen om vad som avses med ”barn som far illa” varierar mellan kulturer och över tid. En definition av begreppet barn som far illa är den som Barnombudsmannen (2000) nämner att när föräldrar har problem som inverkar på deras roll som vårdnadshavare och de brister i sin omsorgsförmåga eller förgriper sig mot barnet fysiskt eller psykiskt far barnet illa. För dessa barns skydd finns lagen om anmälningsplikt skriven i Socialtjänstlagen. Lagen innebär en skyldighet att genast anmäla till socialnämnden när personal i barn- och ungdomsverksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden kan behöva ingripa till ett barns skydd (Socialstyrelsen, 2004). Anmälningsplikten står över sekretessen vilket innebär att en pedagog måste bryta sin sekretess när det blir frågan

om en anmälan till Socialtjänsten (Norström & Thunved, 2002). Det finns studier som visar att det är inte alla fall där barn misstänks fara illa som anmäls, och att många anmälningar sker flera månader efter första misstanken (se Lagerberg, 1997 och Sundell & Colbiörnsen, 2000). Hindberg (2001) menar att det kan finnas många skäl till varför anmälningar sker sent, eller inte alls. Även Lagerberg (1997) anger att det finns olika orsaker till varför inte alla fall anmäls. Bland dessa så kallade hinder, finns rädslan för att förlora kontakten med föräldrarna och osäkerheten om vad som kommer att hända med barnet efter en anmälan.

2.5 Centrala begrepp

Begreppet barn som far illa förekommer ofta i vårt arbete. Med barn som far illa menas här, likt Lagerbergs (1982) ovanstående definition (andra synsättet), i huvudsak de barn som är utsatt för bristfällig omsorg i hemmet. Det kan vara barn som är utsatt för bristfällig fysisk omvårdnad, bristande stimulans, fysisk misshandel, psykiska kränkningar och/eller sexuella övergrepp. Det finns även psykosocialt utsatta barn som kan vara i riskzonen för att fara illa. När ett barn lever i en familj där förälder exempelvis har psykisk sjukdom, missbruk eller andra svåra sociala problem är det sannolikt att barnet far illa, det är dock inte säkert att det är så.

Ett annat begrepp som ofta nämns i arbetet är myndigheter. Vi har här tagit i anspråk Bengtsson och Svenssons (2001) begreppsdefinition att myndigheter är organ som ingår i offentligrättsliga statliga och kommunala organisationer.

I samband med sekretess och anmälning nämns ofta begrepp som skada, skadeprövning, men och menprövning. Vi har i vårt arbete begränsat oss till att enbart använda oss av orden skada, och skadeprövning i detta sammanhang. Med skada menas de negativa följder ett röjande av uppgifter kan medföra för ett barn och dess närstående. Med

skadeprövning menas den bedömning som görs av socialtjänsten i fråga om att röjande

av uppgifter kan leda till skada för det berörda barnet och dess närstående.

Med pedagog menar vi de vuxna som arbetar med eleverna i skolans verksamhet i skolår F-6. Det är förskollärare, lärare och fritidspedagoger. Här räknas inte timanställda vikarier in. Med F menar vi förskoleklassen.

Med VFT menar vi den verksamhetsförlagda tiden av lärarutbildningen.

I vår resultatdel förekommer begreppet Individ och Familj upprepade gånger. Vid vissa tillfällen förkortar vi det med IoF. Våra informanter använder ofta begreppet Individ och Familj när de talar om att göra en anmälan till socialtjänsten. IoF motsvarar alltså här socialtjänsten.

3. Problemprecisering

Den observation som gjordes, under en VFT period och som tidigare nämnts, då en pedagog tvekade att anmäla en misstanke om att ett barn for illa i hemmet väckte en nyfikenhet hos oss att undersöka hur pedagoger tänker kring anmälningsplikten och vilka hinder som kan uppstå i samband med tillämpningen av denna lag.

Vårt syfte är att beskriva vilka tankar pedagogerna (i en kommunal skola i skolår F- 6) har kring anmälningsplikten och vilka hinder som kan uppstå vid tillämpning av lagen om anmälningsplikt. Följande frågor är formulerade som utgångspunkt för insamlande av empiriskt material till vår undersökning.

Vilka tankar har pedagogerna kring anmälningsplikten? - Vad finns det för positiva tankar?

- Vad finns det för negativa tankar?

Vilka hinder kan uppstå vid tillämpningen av anmälningsplikten? - Vad beror dessa hinder på?

4. Metodbeskrivning

4.1 Val av metod

Vår undersökning är gjort på en medelstor kommunal F-6 skola i en större stad i Skåne. För att ta reda på vilka tankar som pedagogerna har kring anmälningsplikten gjorde vi intervjuer med pedagoger på skolan. Eftersom olika personalkategorier inom skolan går under olika sekretess och för att få en helhetsbild av personalens tankar och skolans rutiner intervjuade vi även skolsköterska och rektorn.

För att få ett underlag till våra intervjufrågor och framförallt för att kunna välja ut vilka personer vi ville intervjua delade vi ut en enkät till alla pedagoger på skolan. Genom enkätsvaren fick vi information om pedagogernas tidigare erfarenheter från anmälningsplikten och kunde välja ut de informanter vi ansåg skulle ge oss mest användbart material i våra intervjuer.

4.1.1 Enkäter

Vi har använt enkätmetoden som en urvalsmetod. Enkäterna (se bilaga B) valde vi som sagt för att få ett underlag till våra intervjufrågor och för att kunna välja ut de personer vi skulle intervjua. Detta innebar att de som svarade på enkäterna inte kunde vara anonyma då vi var tvungna att kontakta dem senare för att boka tid till intervju. När det gäller enkätfrågor är det viktigt att formulera frågorna så att svaren blir sanningsenliga (Trost, 1994). Utifrån dessa förutsättningar ställde vi inga frågor som kunde uppfattas som känsliga och ifrågasättande.

Enligt Trost (1994) förekommer det alltid ett visst bortfall när enkäter används som metod. Trost menar att svarsfrekvensen brukar bli mellan 50 och 75 procent i enkätundersökningar. 25 till 50 procent av svaren faller bort då alla inte svarar på enkäten eller att varje fråga på enkäten inte besvaras av alla informanter. Genom att välja en medelstor skola som objekt för vår undersökning kunde vi, trots ett bortfall, få tillräckligt med material att arbeta med.

4.1.2 Intervjuer

För att får svar på våra frågeställningar valde vi att arbeta med kvalitativa intervjuer. Kvalitativa intervjuer är inte strukturerade utan istället halvstrukturerade. Med det menas att det endast är frågeområdena som är förutbestämda och frågorna kan variera från intervju till intervju beroende på hur den intervjuade svarar. Frågorna lämnar alltså stort utrymme för intervjupersonen att svara inom. Syftet med denna metod är att anpassa frågorna efter intervjupersonen så att denne kan ge så utförliga svar som möjligt utifrån sina erfarenheter. En anledning till att vi valde att inte ha strukturerade frågor var att risken med strukturerade frågor är att vi som intervjuar lätt kan tappa fokus på informantens svar och istället koncentrera oss på nästa fråga som står på tur att ställas (Johansson & Svedner, 2001).

Genom denna kvalitativa metod får vi insikt om hur något ser ut i en viss miljö, inte hur ofta något förekommer eller hur vanligt något är. Det är smal, men djup information. Det går givetvis inte att generalisera utifrån en sådan smal, kvalitativ metod. Däremot går det att göra en uppskattning av hur pass representativa resultaten är (Repstad, 1999). Denna metod passar bäst till vår undersökning eftersom att vi på djupet vill ta reda på pedagogernas tankar kring anmälningsplikten. Att komplettera vår intervjumetod med observationer för att undersöka vilka hinder som kan uppkomma i samband med tillämpningen av anmälningsplikten är inte relevant i vårt examensarbete eftersom en sådan undersökning måste bedrivas över betydligt längre tid. Därför koncentrerar vi oss endast på intervjuer när det gäller att få svar på våra frågor.

4.2 Urval

Vår undersökning är alltså gjord i en kommunal F-6 skola i en större stad i Skåne. Skolan har vi valt att kalla Sagaskolan Vi ville inte göra vår undersökning i en skola i ett område som anses vara en ytterlighet med segregation. Därför valde vi en skola i ett integrerat område med ett brett befolkningsunderlag. Vi valde även att göra undersökningen i en medelstor skola för att vi trodde att det skulle ge oss lagom med material att arbeta med. Eftersom att vi räknade med bortfall när det gäller våra enkäter hade en liten skola med få anställda kanske gett oss för lite material. En stor skola hade tvärtom kanske gett oss för mycket material att arbeta med. Sagaskolan har ca 300 elever och 40 personal (pedagoger, skolsköterska och rektorer).

Urvalet som vi gjorde till intervjuerna utifrån enkäterna var enligt Trost (1994) ett strategiskt urval. Vi ville intervjua sex personer varav en intervju skulle vara med rektorn och en skulle vara med skolsköterskan. De övriga fyra skulle vara pedagoger i skolverksamheten. Anledningen att vi valde att även intervjua rektor och skolsköterska var för att vi, som vi nämnt ovan, ville få en helhetsbild av pedagogernas tankar och skolans rutiner.

Genom att först lämna ut en enkät fick vi dels veta vilka pedagoger som ville medverka i vår undersökning och vilka som kunde tänka sig att ställa upp i en intervju. Av 40 utdelade enkäter fick vi in tio stycken. Två av dessa var från rektorn (Åsa) och skolsköterskan (Siv) som vi redan hade bokat tid med för intervju. Av de åtta övriga var det en man och nio kvinnor som hade svarat. Mannen och en kvinna av dessa åtta valde att inte ställa upp på intervju. Utifrån de sex kvarstående valde vi ut fyra pedagoger att intervjua.

Enkäterna gav oss också information om vilka erfarenheter kring anmälningsplikten som informanterna besitter. Utifrån denna information valde vi ut de pedagoger vi ville intervjua. Slumpen visade att de vi valt till intervju hade alla olika yrkesroller; det var förskolelärare (Lena), fritidspedagog (Monica), lärare för de tidigare åren (Karin) och specialpedagog (Ingrid). Detta har dock ingen direkt betydelse för vår undersökning då vårt syfte inte är att jämföra pedagogers tankar utifrån dess olika yrkesroller. Alla namn som nämns i texten är fingerade.

4.3 Genomförande

Vårt arbete med undersökningen började med att vi valde ut en skola som motsvarade våra kriterier. Vi skrev ett brev (se bilaga A) som innehöll en presentation om vilka vi är och om vårt arbete. Vi var även tydliga när det gäller de forskningsetiska överväganden (se nedan under rubrik Etiska överväganden). Vi kontaktade rektorn via e-post men fick tyvärr negativt besked då denna rektor inte ansåg att skolan och personalen hade tid att medverka i vår undersökning. Därefter frågade vi (genom samma brev via e-post) ytterliggare tre skolor varav vi fick positivt besked av två. Av dessa två var det en skola som verkade mer tillmötesgående och det var denna skola vi valde.

För att minska bortfallet i enkäterna tänkte vi gå ut till skolan och pedagogerna för att personligen lämna och hämta dem. Eftersom processen med att finna en skola där vi kunde göra vår undersökning drog ut på tiden valde vi att e-posta ut enkäterna till rektorn. Rektorn var tillmötesgående då hon skrev ut enkäterna till sin personal, och presenterade vårt arbete under ett personalmöte där hon också lämnade ut enkäterna. Eftersom vi inte ville att pedagogerna skulle känna att enkäten var ytterligare ett stressmoment i deras redan fullspäckade vardag fick de tre dagar på sig att besvara enkäten. På så sätt kunde de själva välja när de hade tid att besvara den. Vår tanke var att sedan personligen samla in dem för att minska bortfallet. Ett missförstånd mellan oss och rektorn gjorde att hon redan hade samlat in enkäterna när vi kom för att samla in dem.

När vi hade samlat in enkätsvaren gjorde vi en sammanställning och en sammanfattning som vi hade som utgångspunkt när vi gjorde vårt urval till intervjuerna. Eftersom att informanterna hade fyllt i sin e-postadress kunde vi lätt få kontakt med dem och boka tid för intervju via e-post. Rektorn och skolsköterskan hade vi, som tidigare nämnts, redan bokat tid med. Lyckligtvis var alla de fyra tillfrågade pedagogerna tillmötesgående och tog sig tid för våra intervjuer under de tre dagar vi föreslog i vår förfrågan.

När vi kom till Sagaskolan för att intervjua märkte vi att all personal var insatta i vårt arbete då de hälsade på oss från olika håll. Under vår första intervju med en pedagog kom det fram att pedagogerna sinsemellan hade diskuterat anmälningsplikten sedan vår enkät delats ut.

Det var vid intervjuerna viktigt för oss att den som skulle bli intervjuad själv skulle få välja var intervjun skulle äga rum. Det är enligt Repstad (1999) viktigt att informanten känner sig hemma och trygg. Eftersom att Sandra har dyslexi och därmed har sin styrka i talet, och Lisa har sin styrka i skrivandet, valde vi att låta Sandra vara ledande i intervjuerna. Sandra var den som inledde och avslutade samtalet. Dock var vi båda närvarande och ställde frågor. Vi var väl föreberedda inför varje intervju då vi hade läst igenom den aktuella informantens enkätsvar. Vi hade också förberett stödfrågor (se bilaga C) som vi använde oss av. Dessa frågor hade vi som underlag för samtalen men

fram naturliga frågor som vi ställde. Intervjuerna tog cirka 30 minuter inklusive introduktion och avslutning. Under introduktionen nämnde vi de forskningsetiska aspekterna och vi frågade också om vi fick spela in intervjun på en diktafon. I avslutningen av samtalet frågade vi om vi kunde återkomma om vi skulle behöva kompletterande uppgifter och vi berättade även att Sagaskolan givetvis kommer att få ett exemplar av vårt färdiga arbete.

Genom bandinspelning kan intervjuaren koncentrera sig på ämnet i intervjun och tonfall, pauser och andra ljuddetaljer som kan vara viktiga för att förstå helheten i det som sägs, kommer med på bandet (Kvale, 1997). Alla informanter gick med på att vi spelade in samtalet med dem. Själva intervjuinspelningarna varade cirka 20 minuter. Efter att bandspelaren stängts av och vi höll på att avsluta mötena genom småprat kom det ofta upp ny relevant information som antecknades i ett särskilt block.

Enligt Repstad (1999) ska platsen för intervju vara så att samtalet kan pågå ostört. Tyvärr blev vi under tre av de sex intervjuerna avbrutna av att det knackade på dörren eller att en telefon ringde. När detta hände stoppade vi bandet och när vi sedan skulle ta upp samtalet igen hade vi alla tre kommit av oss. Detta upplevde vi som ett störmoment som påverkade samtalet negativt.

Under intervjuveckan hade vi två intervjuer per dag, de första tre dagarna. Vi försökte att transkribera intervjuerna samma dag som vi hade spelat in dem, eller åtminstone dagen efter om intervjun hade varit sent på eftermiddagen för att ha så mycket som möjligt av intervjun kvar i våra minnen.

4.4 Analysbeskrivning

När vi hade genomfört intervjuerna började vi med att bearbeta materialet enskilt eftersom vi inte ville påverkas av varandras tankar och därigenom kanske gå miste om intressanta detaljer i intervjumaterialet. I den enskilda bearbetningen komprimerade vi de transkriberade intervjuerna genom att endast skriva ner det som vi ansåg var väsentligt för att få svar på våra frågor. Efter komprimeringen kategoriserade vi in informanternas svar i olika teman. Därefter träffades vi för att jämföra våra analyser. I Kvales (1997) sex analyssteg är detta steg fyra; analys av den utskrivna intervjun. När

vi transkriberade (skrev ut) intervjuerna gjorde vi enligt Kvale en strukturering av det komplexa intervjumaterialet som fanns på bandinspelning. Genom att komprimera de transkriberade intervjuerna för att ta fram det mest väsentliga utifrån syftet och frågeställningarna har vi enligt Kvales termer gjort en kartläggning av materialet för att göra det tillgängligt för vidare analys.

I vår jämförelse upptäckte vi att vi hade samma tankesätt även om vi hade ställt upp en del olika teman. Efter en diskussion kom vi fram till ett gemensamt förhållningssätt och gjorde tillsammans upp vilka teman som var aktuella för vårt arbete. Efter detta gick vi på djupet in i varje tema, ett i taget. Under varje tema letade vi upp citat i intervjuerna och diskuterade vår tolkning av dem. Sedan skrev vi ner vårt resultat i arbetet.

Slutligen kopplade vi vårt resultat med den litteratur vi använt oss av i vårt bakgrundkapitel.

4.5 Uppdelning av arbetet

Vårt arbete har utarbetats genom att vi tillsammans har läst, diskuterat, tolkat och analyserat. Som vi nämnt tidigare har Sandra dyslexi, vilket innebär att hon har svårigheter med skriftspråket. Istället ligger hennes stryka i talet. Lisa har tvärtom svårare att formulera sig muntligt men har lätt för att skriva. Vi har delat upp arbetet så att Sandra har varit ledande vid intervjuerna och Lisa har skrivit texten. Sandra har suttit med under hela skrivprocessen och hjälpt till med formuleringar. På detta sätt har vi kompletterat varandra.

4.6 Etiska överväganden

Vi har arbetat utifrån de forskningsetiska principerna om informations-, samtyckes-, konfidentialitets - och nyttjandekrav som Vetenskapsrådet (2002) har gett ut.

I det brev som vi skickade till rektorn på Sagaskolan när vi gjorde förfrågan om de ville vara med i vår undersökning gav vi information om vilka vi är och vad vårt arbete skulle handla om. Här nämnde vi även att informanternas deltagande är frivilligt och att de som medverkade när som helst kunde avbryta sitt deltagande. Vi berättade också att deras namn på enkäten endast var för att vi skulle kunna ta kontakt med dem senare för

en eventuell intervju och att de skulle vara helt anonyma i vår presentation. Vi berättade även att skolan skulle hållas anonym i arbetet.

För att vara säker på att denna information även nådde ut till pedagogerna på skolan gjorde vi en förstasida på vår enkät med samma information som i ovannämnda brev. Under intervjuerna nämnde vi i introduktionen de villkor som gällde för den som skulle medverka i intervjun. Vi frågade om det gick bra att vi spelade in intervjun med en diktafon. Vi berättade att personen när som helst kunde avbryta intervjun och att hon inte behövde svara på alla frågor. Vi berättade vidare att de och skolan skulle vara helt anonyma i arbetet och att materialet inte skulle användas till något annat än till vårt arbete.

5. Resultat

I detta avsnitt kommer vi att ge en beskrivning av det empiriska material som vi samlat in i vår undersökning. Vi har sammanställt materialet i underrubriker utifrån vår problemprecisering. Under första rubriken presenterar vi de rutiner som Sagaskolan har när det gäller att göra en anmälan till Socialtjänsten (Individ och Familj). De efterföljande tre kapitlen presenterar de tankar som pedagogerna har om anmälnings-plikten, därav de två sista kapitlen innehåller en redogörelse för de hinder och möjligheter som kan uppstå i samband med tillämpningen av anmälningsplikten. De citat vi har använt i kommande resultatdel är redigerade i den grad att vi har tagit bort de osammanhängande orden. Exempel på sådana ord är; eh, va och mmm. De namn som har nämnts i citaten har vi ersatt med XXX.

5.1 Rutiner

Det finns inga fasta rutiner på Sagaskolan för hur personalen går tillväga när en misstanke om att ett barn far illa uppstår. Rutinerna ser olika ut från fall till fall beroende på hur akut situationen är. Pedagogen Lena nämnde att det inte finns någon nerskriven handlingsplan, men att pedagogerna på skolan väl känner till rutinerna på skolan.

5.1.1 Tillvägagångssätt

Upptäckten att ett barn far illa, eller misstänks fara illa, kan enligt skolsköterskan på Sagaskolan ske genom att en pedagog, eller skolsköterskan själv, gör iakttagelser som visar på brister i omsorg på olika sätt. Det kan också vara så att barnen själva berättar om saker som har hänt.

Det är vanligt att den som gjort upptäckten skriver ner, dokumenterar, det som hon har hört eller sett innan hon går vidare med det. Rektorn berättade att de har kontakter på IoF som de kan ta råd hos om de är osäkra på om en anmälan bör göras. Vid dessa råd hålls alla uppgifter anonyma. Hon berättade även att det ibland behövs en tjänstemannakonferens när en misstanke dykt upp. Under konferensen brukar biträdande

rektorer, undervisande pedagoger och någon från det lokala resursteamet vara med. Under mötet diskuterar de medverkande huruvida de ska gå vidare; om de ska rådfråga IoF, anmäla direkt, eller först undersöka om problemet ligger i själva verksamheten. De flesta av de vi har intervjuat berättade att det är viktigt att kontakta föräldrarna innan anmälan görs. Kontakten handlar om att informera föräldrarna om att en anmälan kommer att göras och varför. Ofta har skolan ett möte med föräldrarna och IoF där överlämningen av anmälan sker. Dock får skolan inte ta kontakt med föräldrarna innan om det finns misstanke om sexuella övergrepp.

Efter att anmälan har gjorts och utredningsprocessen hos IoF har satts igång har IoF kontakt med skolan och de pedagoger som står närmast barnen och upptäckten att barnet far illa. Pedagogerna förklarar händelser och svarar på frågor som IoF har om barnets situation. IoF antecknar detta och pedagogen ska sedan skriva under anteckningarna för att försäkra att tolkningen av informationen stämmer.

Vem anmäler

Enligt specialpedagogen Ingrid spelar det ingen roll vem det är som anmäler, bara det blir gjort. Hon nämnde att det beror på från fall till fall vem som gör anmälan. Om det är hon som gjort den första upptäckten tar hon på sig ansvaret men om det är någon mer vuxen som varit inblandad, exempelvis klassläraren eller skolsköterskan gör de anmälan tillsammans.

Lena nämnde i detta sammanhang att för åtta, nio år sedan gjorde pedagogerna själva anmälan. Idag är det aldrig någon enstaka personal som gör anmälan utan det är alltid ledningen eller skolsköterskan som står för anmälan till Individ och Familj.

Utan upptäcker vi nånting så vänder vi oss antingen till skolsköterskan eller till vår närmaste arbetsledare eller till båda att man har ett samtal med dom där vi berättar vad det är vi upplever för nånting och så gör vi eller så att säga dom då anmälan (Lena).

Även Karin och Monica berättade att det inte är de som pedagoger som står för anmälan. Karin sa att hon lämnar vidare till skolsköterskan som står för anmälan.

Monica berättade att hon i första hand vänder sig till sin närmaste chef, som är biträdande rektor och att det sedan är denna som står för anmälan.

Siv, skolsköterskan, sa att hon vissa gånger gör anmälan ensam, om det har varit så att ett barn berättat för henne eller att hon har upptäckt något själv. Hon nämnde också att hon kan göra anmälan tillsammans med pedagogerna om hon också är involverad i ärendet men att pedagogen annars måste göra anmälan själv.

Ja de kommer ofta och frågar vad jag tycker eller vill ha hjälp och att man gör det tillsammans med då måste ja ju bli involverad, jag gör ju inte anmälan till dom (Siv).

Också rektorn, Åsa, berättade att pedagogerna måste göra anmälan själv, men att de kan få stöd och råd av ledningen eftersom att det är känsligt.

Men det är ju också så att om det är läraren XXX som säger att barnet far illa så är det också läraren XXX som får göra anmälan. Jag kan ju inte göra en åt någon annan, jag kan vara med och stödja processen… (Åsa).

5.1.2 Sammanfattning och analys av rutiner

De flesta av de intervjuade lämnade ifrån sig ansvaret för anmälan. Det var bara Ingrid och skolsköterskan som sa att de gör anmälan om det är de som upptäcker att ett barn far illa. Skolsköterskan sa att pedagogen som upptäcker måste göra anmälan själv. Rektorn menade också att pedagogen måste anmäla själv, men att hon kan fungera som stöd och ge råd till denna. De övriga tre pedagogerna berättade däremot att det inte är de som gör anmälan utan att de antingen lämnar över till skolsköterskan eller till ledningen som sedan står för anmälan. Detta resultat visar att personalen på skolan har olika uppfattning om hur anmälan ska gå till. Det finns inga fasta rutiner att rätta sig efter. Vi kan dock konstatera att alla vet vad anmälningsplikten enligt SoL 14 kap. 1 § innebär och att alla enskilt på något vis tar ansvar för att en anmälan blir gjord, genom att antingen själv anmäla eller att lämna information vidare.

5.2 Pedagogers tankar

Genom intervjuerna har vi tagit del av informanternas tankar kring anmälningsplikten. De har många tankar, det är tankar som har både negativa och positiva drag.

5.2.1 Negativa

Rektorn berättade att anmälningsplikten är svår för många pedagoger eftersom det finns en rädsla av att inte göra barnets bästa. Hon menade också att många pedagoger ställer sig frågan hur kontakten med föräldrarna kommer att bli om en anmälan görs. Även Ingrid berättade att många är oroliga för att relationen med föräldrarna ska bli sämre vid en anmälan. Detta bekräftas av att Lena och Karin från egna erfarenheter nämnde att föräldrakontakten efter en anmälan kan bli förändrad. Föräldrakontakten kan bli ansträngd och kännas konstig.

Skolsköterskan sa att det är jättejobbigt att anmäla, men att man alltid måste tänka att man gör det för barnets skull. Ibland tänker hon att det ändå inte kommer att hjälpa att göra en anmälan.

I bakhuvudet tänker jag det kommer ändå inte hjälpa, så måste man ju göra det ändå. För det är ändå den lagstiftning vi har som man måste rätta sig efter. Och på nått sätt, nån gång i framtiden kanske det hjälper även om det blir många anmälningar. För en del kan ju va anmälning på anmälning (Siv).

Monica nämnde att det är lätt att känna sig utelämnad och ensam när det är aktuellt att anmäla ett barn. Därför är det viktigt att känna att man har koll på händelsen och barnet, och att man kan ha varandra som bollplank inom arbetslaget.

De flesta av de intervjuade berättade att det känns jobbigt att inte få reda på vad som händer efter att IoF har börjat sin utredning.

… som kan vara frustrerande ibland det är ju att man saknar det här vad hände sen, att man känner att man får kanske inte reda på, sen menar jag inte att dom ska lämna ut, men den här uppföljningen, vad hände, vad blev det av det? Hade jag rätt eller alltså, det kan jag känna att där får man inte tillbaka riktigt från dom men dom har ju sina regler att gå efter … (Monica).

Rektorn berättade att utredningsprocessen hos socialtjänsten kan ta lång tid och att det kan vara frustrerande som pedagog att möta barnet varje dag och känna att det inte händer något direkt. Här nämnde hon också vikten att skolan vågar lita på socialtjänsten, att det är de som arbetar inom socialtjänsten som är experter på vilka åtgärder som ska sättas in för barnet och familjen.

5.2.2 Positiva

En del positiva tankar handlar om anmälningspliktens utformande. Ingrid tycker att det är bra att de som tjänstemän måste anmäla, att de har en skyldighet som är en trygget för barnen, till skillnad mot privatpersoner som endast bör anmäla om de misstänker något. Karin anser att det är bra att lagen är utformad så att det är vid blotta misstanken, så att hon inte behöver vara helt säker när hon ska lämna vidare det hon upptäckt.

Jag tycker att det är bra just att den är utformad så att man trycker på det här att det är vid blotta misstanke så att man aldrig behöver gå omkring här som pedagog som jag sa innan när man har så stort ansvar så mycket annat man tänker på hela tiden att man inte behöver va säker, det är ju ingen som kommer att sätta åt dig … utan jag får bara lov att lämna vidare om jag misstänker att nånting inte är ok … utan attbehöva så till svars för att visa, det behöver inte vara rätt helt enkelt … (Karin).

Lena tycker att det är viktigt att lagen finns för att annars är risken att barn far illa väldigt länge och aldrig kan bli normala människor igen efter traumatiska upplevelser. Skolsköterskan tror att en del föräldrar kan känna en lättnad över att det är någon som gör någonting åt deras situation. Hon menade också att anmälningen är en hjälp till barnen och i förlängningen också en hjälp till föräldrarna.

5.2.3 Sekretess

Samtliga informanter nämnde flera gånger sekretessen under intervjun. De talade om sekretessen på olika sätt.

Rektorn nämnde för oss att Sagaskolan har väl utarbetade rutiner mellan skolan och Individ och Familj men att sekretessen gör att IoF inte kan tala med skolan om allt, trots att skolan är skyldig att lämna alla uppgifter de har till IoF. Även skolsköterskan talade om sekretessen mellan skolan och socialtjänsten. Hon berättade att det är upp till

föräldrarna om de på skolan ska få någon information om hur utredningen går. Ingrid nämnde också föräldrarna i samtalet om sekretess.

… samarbetet med IoF kan vara väldigt olika från fall till fall, jag vet ju att dom får inte berätta för mig om inte föräldrarna nästan uppmanar med att berätta och jag menar så är det va, det handlar ju om familjens integritet också … (Ingrid).

Ingrid berättade vid ett tillfälle under intervjun att hon tycker att sekretessen är ok, eftersom att den skyddar barnet och familjen mot att information ska spridas och därmed utlämna familjen. Lena anser att sekretessen känns konstig eftersom att hon är nära barnet och vill veta vad som händer i utredningen. Hon vill också veta om hon hade belägg för det som hon misstänkte. Karin tycker att sekretessen både kan vara positiv och negativ. Sekretessen är negativ när det handlar om att inte få veta vad som händer i utredningen. Däremot kan sekretessen vara bra när det gäller att fortsätta kontakten med familjen utan att bekymra sig för att det ska kännas alltför konstigt, eftersom att då vet man inte mer än vad föräldrarna berättar.

Skolsköterskan berättade att hon har sekretess gentemot lärarna och att hon inte kan berätta någonting för lärarna även om de vet något. Därför måste hon själv göra anmälan om ett barn berättat något för henne.

Monica och Karin talade båda i intervjuerna om att de pratar med varandra inom arbetslaget om det behövs. Monica berättade att det är viktigt ha någon att diskutera med.

Och sen måste man ha nån att diskutera med, man är jätteensam annars … Sen är jag mycket väl medveten om att vi har sekretess och allt det här men nått bollplank nånstans måste man ha (Monica).

5.2.4 Sammanfattning och analys av pedagogers tankar

Utifrån vår problemprecisering har vi genom intervjuerna fått svar på frågan om vilka tankar pedagogerna har kring anmälningsplikten. Det finns både positiva och negativa tankar hos de vi intervjuat.

De tankar som har negativa drag handlar om oron för barnets skull, oro för att föräldrakontakten ska försämras och att det kan kännas ensamt att anmäla. Detta är faktorer som Hindberg (2001) och Lagerberg (1997) menar kan vara skäl till varför anmälningar sker sent eller inte alls.

Det finns också hos informanterna negativa känslor av att inte få veta vad som händer i utredningen, att inte veta om misstankarna var befogade och att utredningen tar lång tid. Det som rektorn sa i detta sammanhang om att skolan måste lita på socialtjänsten har att göra med det som står i Socialtjänstlagen 5 kap. 1 § att det är socialnämnden som i samhället ansvarar för att barnen ska växa upp under trygga förhållanden och ta till åtgärder om detta inte sker (Norström & Thunved, 2002).

De positiva tankarna handlar om lagens utformande, att det är bra att lagen finns och att den är utformad så att det endast är vid misstanke att ett barn far illa som de som tjänstemän är skyldiga att anmäla. Anmälningsplikten är bra eftersom att den är en hjälp till barnet och deras familj.

Många av de intervjuades tankar rör sekretessen. De intervjuade är väl införstådda med vad sekretessen enligt SekrL 1 kap. 1 § och 3 § om uppgiftsutlämnande och sekretess mellan myndigheter innebär. Personalen på skolan känner även till den sekretess som skolhälsovården berörs av enligt SekrL 7 kap. 1 §. Sekretessen nämndes i intervjuerna genom olika synvinklar; barnets/familjens, pedagogernas/skolans och socialtjänstens. Sekretessen upplevs som både negativ och positiv beroende på ur vilken synvinkel de intervjuade ser på det. Sekretessen ses som positiv när det har med familjens integritet och föräldrakontakten att göra. Sekretessen upplevs som negativ när det handlar om att inte få information om utredningen och om misstankarna var rätt.

5.3 Hinder

Flera av de vi intervjuat menade att det ofta inledningsvis finns en tvekan att anmäla när en misstanke uppstår.

… inledningsvis är det ju alltid en tvekan det är ju inte så att man med desamma alltså att man första sekunden direkt kastar sig på mail … (Karin).

Alltså det står att vid minsta misstanke ska vi anmäla och det kan jag säga att så är det nog inte överlag att man gör vid minsta. Alltså man vill ha lite som jag sa kött på benen man försöker ju lyssna av och titta i förhållandet … (Monica).

Rektorn berättade att pedagoger kan känna sig osäkra på att misstankarna är befogade, eller att en anmälan kan förvärra situationen för barnet.

Skolsköterskan nämnde i intervjun att det är många pedagoger som tvekar när inser att det är de själva som ska anmäla. När de kommer till skolsköterskan och berättar vad de sett och hon säger att de måste anmäla själva för annars är det andrahandsinformation säger många pedagoger att det som de har sett kanske inte var så farligt.

Nedan redogör vi för de hinder som kan uppstår i samband med tillämpningen av anmälningsplikten. Några av dem hör ihop med de negativa tankar vi har beskrivit under föregående kapitel om pedagogers tankar.

5.3.1 Föräldrakontakt och återkoppling

Det är vanligt att tala om föräldrakontakten i samband med anmälan. Flera av de vi intervjuat nämnde att kontakten med föräldrarna kan förändras efter en anmälan. Som vi tidigare nämnt berättade rektorn att många pedagoger känner en oro för det fortsatta samarbetet med föräldrarna. Vi har även tidigare nämnt att också Ingrid berättade att många pedagoger är oroliga för hur kontakten med föräldrarna kommer att bli efter en anmälan. Skolsköterskan talade om för oss att det är vanligt att föräldrarna inte vill ha någon kontakt med henne när att hon gjort en anmälan. Lena berättade för oss om något hon varit med om efter att hon gjorde en anmälan:

…eftersom när man arbetar som vi gör i fritidshemsverksamhet och förskoleklass- verksamhet så är man väldigt nära föräldrarna också, man har mycket kontakt och den här föräldern hon tog ju detta fruktansvärt hårt och jag har aldrig varit en så dålig människa nångång i hela mitt liv, vare sig innan eller efter som hon då tyckte att jag och min kollega var. Så det blev jättesvårt, alltså det blev helfel och hon (pust) hon tappade liksom förtroende för oss på nåt vis ... (Lena)

Vi har även tidigare, när vi redovisat pedagogernas negativa tankar, nämnt att många pedagoger tycker att det är jobbigt att inte få någon information av Individ och Familj om vad som händer i utredningen. Detta kan enligt Lena vara ett hinder för relationen

till föräldrarna. Hon menade att ett misstroende kan uppstå om personalen inte får någon feed-back.

… Man måste alltså ha den här öppna kontakten ändå, dom vet att vi vet och vi vet att dom vet att det är vi som har så att säga satt igång den här processen, men där har vi upplevt då … dom här personerna på Individ och Familj att man inte vill släppa efter … (Lena).

5.3.2 Byta skola

Flera av de intervjuade nämnde att det finns en oro för att föräldrarna väljer att flytta barnet till en annan skola eller annan kommun om en anmälan görs. Då tar det ett tag innan den nya skolan upptäcker problemen, och när problemen upptäcks flyttar kanske barnet igen.

Det blir kanske att dom flyttar barnet och det är kanske inte det bästa för barnet. Då tar dom barnet och säger nu börjar vi på en annan skola … (Ingrid).

5.3.3 Stöd av ledning

Flera av de intervjuade pedagogerna berättar för oss att de känner att de har stöd av ledningen när det är aktuellt med en anmälan. Lena är en av dem som tycker detta, men hon berättar också att hon ibland känner att personalen måste vara påstridig mot ledningen för att det ska hända något. Det kan hända att personalen i ledningen säger att ”det löser sig nog” eller ”detta får vi undersöka vidare” även om det oftast tas på allvar när personalen kommer till skolsköterskan eller arbetsledaren.

5.3.4 Övriga hinder

Rektorn berättade för oss att ett hinder kan vara att en del pedagoger är rädda för att ha tagit fel eller för att förvärra situationen för barnen om en anmälan görs.

Ett hinder som skolsköterskan, Siv, nämnde för oss (och som vi tidigare nämnt under rubrik 5.2.1 Negativa) var tanken att det ändå inte kommer att hända något även om en anmälan görs och socialtjänsten träffar föräldrarna. Hon menade att denna tanke kan vara ett hinder, men att det inte får vara avgörande för om en anmälan ska göras eller inte. Även om det inte skulle hända något direkt kan en anmälan ändå hjälpa i framtiden

Två av de intervjuade pedagogerna berättade för oss att ett hinder kan vara att vissa barn har livlig fantasi eller ljuger mycket.

Ja det som skulle kunna hindra en från att anmäla är faktiskt så om det är ett barn som redan innan som man känner innan och det är ett barn brukar fantisera och berätta saker eller ljuga som vissa barn gör … Då säkert är det ett hinder. Om då det barnet skulle berätta min mamma tar hårt i mig eller nånting sånt, då kan det ju va ett hinder om man vet att det är ett barn som brukar berätta (Karin).

Ett annat hinder som uppdagades under en intervju var att det kan finnas olika åsikter kring en misstanke inom arbetslaget. Alla i arbetslaget har kanske inte uppfattat en händelse på samma sätt. När anmälan sedan är gjord och Individ och Familj kommer för att få information om hur det fungerar i skolan och om barnet kan de få olika skildringar av de olika pedagogerna. Detta kan medföra osämja inom arbetslaget.

5.3.5 Sammanfattning och analys av hinder

Vi har i vår undersökning fått svar på vår fråga om vilka hinder som kan uppstå i samband med anmälningsplikten.

Av de hinder som nämns i avsnittet ovan är det främst föräldrakontakten, återkopplingen från socialtjänsten och oron över att barnet ska byta skola som återkom i många av intervjuerna. Hindret om barnens fantasi förekom i två av intervjuerna. De andra hindren om oenighet inom arbetslaget, att inte få stöd av ledningen, känslan av att det ändå inte kommer att hända något och rädslan av att förvärra situationen för barnen är alla olika hinder som kommit fram i skilda intervjuer.

En del av de hinder som pedagogerna nämnt stämmer med de hinder som Hindberg (2001) och Lagerberg (1997) nämner. Hindberg nämner det som rektorn talar om att en del pedagoger kan vara rädda för att förvärra situationen för barnet. Hindberg menar också att tron om att barnet kanske kommer att flyttas från skolan kan vara ett hinder, vilket flera av våra informanter också påpekade. Hindberg nämner också att konflikter mellan pedagoger och skolledningen kan uppstå om ledningen inte vill att skolan ska framstå som en problemskola. En av de intervjuade pedagogerna kunde ibland uppleva

inte här dra slutsatsen att Sagaskolans ledning är rädd att skolan ska förknippas med problem eftersom att denna tanke endast kommer från en pedagog och därför inte kan ses som representativ för hela skolans personal. Kopplar vi detta till det som rektorn nämnde under vårt avsnitt om rutiner på Sagaskolan kan detta istället tolkas som att ledningen vill vara noggrann och göra ett bra jobb. Rektorn berättade här att det ibland behövs en tjänstemannakonferens för att diskutera hur skolan skulle gå vidare med en misstanke om att ett barn far illa.

Av de hinder som Lagerberg (1997) nämner är det två stycken som även förekommer i våra intervjuer. Det första hindret är det som rektorn nämner om att pedagoger kan vara rädda att ha tagit fel i sina misstankar, det andra är oron över föräldrakontakten som flera av våra informanter nämner.

En del av de hinder som framkommit i vår undersökning går inte att finna hos Hindberg (2001) eller Lagerberg (1997). Det gäller faktorer som barn som fantiserar och ljuger, oenigheten som kan uppstå inom arbetslaget och tanken att det ändå inte kommer att hända något om jag gör en anmälan. Är dessa faktorer nya hinder som inte uppmärksammats i tidigare studier?

Inte heller hindret om återkoppling från socialtjänsten finns med i Hindberg eller Lagerberg. Däremot nämner Olsson (2001) att det är viktigt att socialtjänsten strävar efter att återrapportera till skolan för att personalen ska fullgöra sin anmälningsplikt, men att socialtjänsten inte har någon skyldighet till det. Sekretessreglerna står i vägen.

5.4 Möjligheter

Det finns flera sätt att underlätta för pedagogerna när det gäller anmälningsplikten.

5.4.1 Konsultation och stöd

Flera av informanterna nämnde möjligheten att anonymt ta kontakt med Individ och Familj för att få råd om de är osäkra över om en anmälan ska göras eller inte.

… är det så att vi känner oss osäkra så har vi ju kontakter på Individ och Familj som vi kallar Socialförvaltningen där vi kan ta råd utan att lämna några namn (Åsa).

Flera av de intervjuade nämnde att de får stöd från skolsköterskan och ledningen när de har upptäckt något som utgör en misstanke om att ett barn far illa. Även rektorn berättade att pedagogerna kan söka stöd hos skolledningen och prata om det.

Många av informanterna berättar att de talar om barnen med varandra inom arbetslaget. De behöver ibland söka stöd hos varandra och diskutera saker som de sett.

… man får va beredd på att stå upp när det blåser och alltså såna saker som också kan hindra och göra en rädd och därför ska man ju ta stöd av sina kollegor, alltså man ser nånting själv, man pratar med sitt arbetslag eller dom man jobbar nära med (Åsa).

Lena förklarade att det är viktigt att personalen ställer upp för varandra även om de är oense om en misstanke. Om personalen är professionell och accepterar och står bakom det en kollega sett, även om man inte har samma uppfattning, kan osämja inom arbetslaget förhindras.

5.4.2 Föräldrakontakt och återkoppling

För att skapa en möjlighet till att få information om vad som händer under utredningens gång berättade Lena att de på skolan är noggranna med att informera föräldrarna innan anmälan görs. Då är föräldrarna medvetna om vad som händer och personalen kan lättare be om att få veta vad som händer under utredningen.

En möjlighet att få föräldrarna att inte låta barnet byta skola är att informera dem om att det bästa för barnet är att stanna kvar och att anmälan är gjord för att hjälpa familjen, inte för att ta barnet ifrån dem. Skolsköterskan berättar att föräldrarna då brukar lugna ner sig och låta barnet stanna kvar i skolan.

5.4.3 Sammanfattning och analys av möjligheter

De möjligheter som kan underlätta för pedagogerna i anmälningsplikten handlar främst om stöd och råd från socialtjänsten, ledningen och kollegor. Det handlar huvudsakligen också om information till föräldrar för att skapa möjlighet att få information om utredningen och att låta barnet gå kvar i skolan.

När det gäller stöd i form av råd från socialtjänsten (IoF) finns det enligt Socialstyrelsen (2004) utrymme för konsultation om det är osäkert att en anmälan bör göras. Det kan även finnas behov av samråd mellan kollegor. Enligt Bengtsson och Svensson (2002) finns det inget formellt hinder i sekretessen att utbyta information inom samma verksamhetsgren om det behövs för arbetets utförande. Socialstyrelsen (2004) poängterar att konsultationen eller samråd inte får medföra att en anmälan fördröjs. Dessa möjligheter till konsultation och samråd är våra informanter väl införstådda med och utnyttjar vid behov. Huruvida detta medför till att anmälningar fördröjs på Sagaskolan är svårt att avgöra i denna undersökning eftersom att tiden mellan misstanke och anmälan är beroende av allvarlighetsgraden från fall till fall, och vi har inte gått in på djupet i några fall.

När det gäller att försöka skapa möjlighet att få information om utredningen och att låta barnet att gå kvar i skolan har Sagaskolan utvecklat en strategi att vara noga med att lämna information till föräldrarna. De är angelägna med att försöka behålla föräldrakontakten.

5.5 Slutsatser

Vi har utifrån vår undersökning kommit fram till att det inte finns några fasta rutiner på Sagaskolan när det gäller tillvägagångssättet vid en anmälan. De olika informanterna har ingen gemensam syn på vem det är som bör göra anmälan när en misstanke om att ett barn far illa uppstår. Vi anser att en nerskriven handlingsplan borde upprättas på skolan. Handlingsplanen bör innehålla riktlinjer för hur en anmälan bör gå till. Givetvis ser det exakta tillvägagångssättet olika ut från fall till fall beroende på allvarlighetsgrad i barnets situation. Det är dock viktigt att all personal på skolan har ett gemensamt förhållningssätt och är överens om vem det är som bör stå för anmälan. Är det den enskilda pedagogen eller är det skolan via ledningen som ska stå för anmälan?

Vår undersökning har visat att pedagogerna har många olika tankar kring anmälningsplikten och därigenom har vi fått svar på vår fråga i problempreciseringen om pedagogernas tankar. Vissa tankar är negativa och vissa tankar är positiva. Vi anser att pedagogerna överlag tycker att anmälningsplikten är bra eftersom att det är ett skydd för barnen. De tycker att det är skönt att den är utformad så att det endast är vid