Juridiska institutionen
Höstterminen 2016
Examensarbete i processrätt, särskilt skiljemannarätt
30 högskolepoäng
Påståendedoktrinen i skiljeförfaranden:
nutid och framtid
Författare: Julia Wennberg
i
Innehållsförteckning ... i
Förkortningar ... iv
1. Inledning ... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Syfte och frågeställningar ... 2
1.3 Avgränsningar ... 3
1.4 Metod och material ... 4
Rättsanalytisk metod ... 4 1.4.1 De lege lata ... 5 1.4.2 Internationell utblick ... 5 1.4.3 De lege ferenda ... 6 1.4.4 1.5 Disposition ... 6 2. Allmänt om behörighetsprövningen ... 8 2.1 Inledning ... 8
2.2 Separabilitetsdoktrinen och skiljenämnds behörighetskompetens ... 8
2.3 Situationer när frågor om skiljenämnds behörighet aktualiseras ... 10
Part påkallar skiljeförfarande ... 10
2.3.1 Part väcker fastställelsetalan i allmän domstol ... 10
2.3.2 Den slutliga skiljedomen klandras ... 10
2.3.3 Part väcker talan mot en skiljedom utan avgörande i sak ... 11
2.3.4 Skiljeavtal åberopas som rättegångshinder i allmän domstol ... 12
2.3.5 Erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom ... 12
2.3.6 2.4 Prövningen av skiljenämnds behörighet ... 12
Inledning ... 12 2.4.1 Parternas skiljebundenhet ... 13 2.4.2 2.4.2.1 Skiljeavtalets giltighet ... 13 2.4.2.2 Skiljeavtalets omfattning ... 13 Formen för behörighetsavgörandet ... 15 2.4.3 2.5 Nyckelbegreppet dubbelrelevant rättsfaktum ... 15
3. Innebörden av påståendedoktrinen ... 17
3.1 Inledning ... 17
3.2 Påståendedoktrinens framväxt och bakgrund ... 17
Welamsons påståendedoktrin ... 17
3.2.1 Utvecklingen av påståendedoktrinen avseende domstols behörighet ... 19
ii NJA 1982 s. 738 (”Nykvarn”) ... 20 3.3.1 NJA 2008 s. 406 (”Petrobart”) ... 21 3.3.2 NJA 2012 s. 183 (”Concorp”) ... 23 3.3.3 Svea hovrätts dom i mål nr T 9128-14 (”Yukos Oil”) ... 23
3.3.4 3.4 Påståendedoktrinens räckvidd ... 25
Inledning ... 25
3.4.1 Utgångspunkten att dubbelrelevanta rättsfakta åberopas ... 25
3.4.2 Utgångspunkten att det föreligger ett bindande skiljeavtal ... 25
3.4.3 Utgångspunkten att rättsfaktumet omfattas av ett rättsförhållande som täcks av 3.4.4 skiljeavtalet ... 27
Förhållandet till anknytningsdoktrinen ... 28
3.4.5 Summering ... 29
3.4.6 3.5 Skälen för att upprätthålla påståendedoktrinen i skiljeförfaranden ... 30
Inledning ... 30
3.5.1 Processekonomiska skäl ... 30
3.5.2 Målsättningen att göra skiljedomar slutligt bindande ... 31
3.5.3 3.6 Skiljeförfarandeutredningens betänkande (SOU 2015:37) ... 32
3.7 Kvarstående frågetecken ... 33
Är påståendedoktrinen en dispositiv eller indispositiv regel? ... 33
3.7.1 Bedömningen av svarandens invändningar ... 34
3.7.2 Undantaget för uppenbart ogrundade påståenden ... 38
3.7.3 Legala skiljeförfaranden och investeringstvister ... 40
3.7.4 3.8 Sammanfattande slutsatser om påståendedoktrinens innebörd ... 44
4. Internationell utblick ... 45
4.1 Inledning ... 45
4.2 Modellagen ... 45
Inledning ... 45
4.2.1 Skiljeavtal åberopas som rättegångshinder i domstol ... 46
4.2.2 Skiljenämndens behörighetsprövning ... 47 4.2.3 Summering ... 49 4.2.4 4.3 Utländsk skiljeförfarandelagstiftning ... 50 Inledning ... 50 4.3.1 Allmänt om lagstiftningen i utvalda skiljedomsjurisdiktioner ... 50
4.3.2 Skiljeavtal åberopas som rättegångshinder i domstol ... 51
4.3.3 Skiljenämndens behörighetsprövning ... 51
iii 4.4 Skiljedomsreglementen ... 56 Inledning ... 56 4.4.1 Skiljenämndens behörighetsprövning ... 56 4.4.2 Summering ... 57 4.4.3 4.5 Påståendedoktrinen i ett internationellt perspektiv ... 57
5. De lege ferenda ... 62
5.1 Inledning ... 62
5.2 Principer och ändamål att beakta ... 62
Ett snabbt och hemligt förfarande som resulterar i en slutlig skiljedom ... 62
5.2.1 Partsautonomi och processuell flexibilitet ... 63
5.2.2 Rättssäkerhet och likabehandling ... 64
5.2.3 Förutsebarhet och internationell uniformitet ... 64
5.2.4 5.3 Bör påståendedoktrinen upprätthållas inom svensk skiljemannarätt? ... 65
5.4 Införandet av en kodifiering av påståendedoktrinen i LSF ... 68
Frågor att behandla vid en kodifiering ... 68
5.4.1 5.4.1.1 Inledning ... 68
5.4.1.2 Dubbelrelevanta motfakta som åberopas av svaranden ska beaktas av skiljenämnden 69 5.4.1.3 Bestämmelsen bör inte innehålla ett uppenbarhetsundantag ... 69
5.4.1.4 Bestämmelsen bör inte tillämpas på legala skiljeförfaranden och investeringstvister . 70 5.4.1.5 1 § LSF bör bringas i överensstämmelse med NYK ... 70
Bör påståendedoktrinen kodifieras i den reviderade LSF? ... 71
5.4.2 5.5 Summering ... 74
6. Avslutande anmärkningar ... 75
iv
Förkortningar
AAA American Arbitration Association
Brysselkonventionen Konventionen den 27 september 1968 om domstols
behörighet och om verkställighet av domar på priv-aträttens område
Bryssel I Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22
december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privat-rättens område
EAA English Arbitration Act
EKMR Europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande frihet-erna
FIL Foreign Investment Law
HD Högsta domstolen
ICC International Chamber of Commerce
ICC RoA ICC Arbitration Rules (2012)
ICSID International Centre for Settlement of Investment
Disputes
ICSID-konventionen Convention on the Settlement of Investment
Disputes between States and Nationals of other States
ICSID Arbitration Rules ICSID Rules of Procedure for Arbitration
Proceed-ings
JT Juridisk Tidskrift
LCIA The London Court of International Arbitration
v
LSF Lag (1999:216) om skiljeförfarande
Modellagen UNCITRAL Model Law on International
Comm-ercial Arbitration (1985), with amendments as adopted in 2006
NAFTA North American Free Trade Agreement
NJA Nytt Juridiskt Arkiv
NYK Konvention om erkännande och verkställighet av
utländska skiljedomar New York, den 10 juni 1958
PCA Permanent Court of Arbitration
PILS Swiss Private International Law Statute
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalk (1942:740)
SAA The Swedish Arbitration Association
SCC Stockholm Chamber of Commerce
SCC RoA Skiljedomsregler för Stockholms
Handelskamm-ares Skiljedomsinstitut (2010)
Skiljeförfarandeutredningen Skiljedomsförfarandeutredningen, Ju 2014:02
SOU Statens Offentliga Utredningar
SvJT Svensk Juristtidning
UNCITRAL The United Nations Commission on International
Trade Law
UNCITRAL RoA UNCITRAL Arbitration Rules (2010)
Wienkonventionen Wienkonventionen om traktaträtt Wien, den 23 maj
1969
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Inom svensk skiljemannarätt tillämpas påståendedoktrinen vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta som ett verktyg för att avgöra huruvida en skiljenämnd är behörig att pröva ett rättsförhållande som omfattas av skiljeavtal eller inte.1 Detta innebär, förenklat, att en part inte behöver styrka existensen av en påstådd rättighet när detta också är en fråga som rör själva saken.2 Skiljenämnden ska utgå från att den påstådda rättigheten
före-ligger. Påståendedoktrinen är inte lagfäst i LSF utan har vuxit fram och befästs i doktrin och rättspraxis. Trots att påståendedoktrinen vid ett flertal tillfällen och med utförliga motiveringar varit föremål för prövning i HD råder det dock stor oklarhet om dess närmare innebörd och hur den ska tillämpas i olika situationer.
Skiljeförfarandeutredningen har, i syfte att säkerställa att skiljeförfarande i Sverige kan fortsätta att vara en modern, effektiv och attraktiv tvistlösningsform för svenska och utländska parter, genomfört en översyn av LSF (SOU 2015:37).3 En utav de frågor som härvid har diskuterats är huruvida påståendedoktrinen bör lagfästas eller inte. Översynen har dock inte resulterat i något lagförslag. Mot bakgrund av att det inte synes finnas någon internationell motsvarighet till påståendedoktrinen i utländska rättssystem har dock två remissinstanser argumenterat för att en kodifiering av påståendedoktrinen bör införas i LSF i syfte att öka förutsebarheten för utländska parter, ombud och skilje-män.4
Vidare har Finn Madsen anfört att det inte är någon bra tanke att lagfästa påståendedoktrinen utan att den ändring som i stället bör ske är att införa Modellagens behörighetsprövning i svensk rätt.5 Madsen hävdar att en skiljenämnd, enligt Modella-gens behörighetsprövning, inte utgår från att behörighet föreligger på så sätt som sker
1 Ett dubbelrelevant rättsfaktum är ett rättsfaktum som har betydelse både för skiljenämndens behörighet
att pröva talan som för själva saken. Se vidare i avsnitt 2.5 om dubbelrelevanta rättsfakta.
2 Se SOU 2015:37 s. 166. Påståendedoktrinens innebörd redogörs för i framför allt avsnitt 3. 3 Se dir. 2014:16 s. 2 och SOU 2015:37 s. 206.
4 Se SAA och ICC:s remissvar till SOU 2015:37.
5 Madsen, Dags att införa Modellagens behörighetsprövning inom skiljemannarätten och Madsen, SvJT
genom påståendedoktrinen utan att skiljenämnden vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta kan låta behörighetsprövningen anstå till dess att målet genomgåtts i sak.
Mot bakgrund av översynen av LSF, delade meningar om påståendedoktrinens närmare innebörd i den juridiska litteraturen och ovan nämnda antydan om en avvik-ande svensk ordning är det intressant att analysera om det föreligger ett behov av förän-dring eller förtydligande av gällande rätt vad gäller skiljenämnds prövning av dubbel-relevanta rättsfakta.
1.2 Syfte och frågeställningar
Uppsatsen har två övergripande syften. Det första är att analysera och problematisera påståendedoktrinens innebörd i svensk skiljemannarätt de lege lata. Det andra är att analysera prövningen av skiljenämnds behörighet vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta de lege ferenda. Det senare syftet är normativt präglat och kommer behandlas utifrån intresset att svenska skiljeförfaranden ska bli mer attraktiva än vad de för närvarande är (se motiveringen till detta i avsnitt 1.4.4).6
Vad som utgör ett attraktivt alternativ ifråga om tvistlösningsform är inte enkelt att klarlägga.7 För att behandla uppsatsens normativa syfte på ett ändamålsenligt sätt är det
angeläget att beakta skälen till att svenska och utländska parter ska välja förfarande i Sverige, dels framför ett förfarande i domstol, och dels framför ett skilje-förfarande utomlands. För att bedöma om tänkbara förändringar kan säkerställa att skiljeförfarande i Sverige kan vara en attraktiv tvistlösningsform kommer analysen därför utgå från grundläggande skäl till att parter ska välja skiljeförfarande i Sverige.8 Dessa grundläggande skäl beskrivs kort nedan men kommer även att behandlas senare.9
Tanken bakom skiljedomslagstiftningen är bland annat att denna ska tillgodose näringslivets krav på en effektiv handläggning och ett snabbt förfarande som resulterar i
6 Dir. 2014:16, s. 2.
7 Se exempelvis Flodgren m.fl., JT 2016-17, s. 306, Jarvin, JT 2015-16, s. 713 f., Vogenauer, European
Review of Private Law Volume 21 2013, s. 16 f. och Mourre, Revista Brasileira de Arbitragem Volume XIII 2016.
8 Jfr Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 199 f. och 234.
9 Det är naturligtvis tänkbart att även andra skäl kan motivera att parterna ingår skiljeavtal. Exempelvis
en slutlig skiljedom.10 Möjligheterna att hålla förfarandet hemligt och att parterna kan utse skiljemän som de hyser förtroende för har också framhållits som centrala ingredienser för skiljeförfaranden.11 Vidare har det ansetts viktigt att främja processuell
flexibilitet utan att förfarandet förlorar i rättssäkerhet och förutsebarhet, samt förstärka att partsautonomin utgör en grundsats inom skiljemannarätten.12 För att göra Sverige attraktivt som plats för skiljeförfarande internationellt sett är det i viss mån även efter-strävansvärt att undvika att den svenska lagen präglas av nationella avvikelser, så kallade ”national peculiarities”.13 Om svensk rätt är uniform med utländska skiljeför-farandelagar finns därtill större möjligheter att tillse att kraven i NYK säkerställs, vilket är tilltalande för internationella parter eftersom konventionen underlättar verkställighet av utländska skiljedomar.14 Utifrån dessa utgångspunkter kommer följande fråge-ställningar att besvaras:
I) Vad är innebörden av påståendedoktrinen inom den svenska skiljemannarätten? Vilka kvarstående frågetecken finns?
II) Mot bakgrund av skiljeförfarandets effektiva genomförande, rättssäkerhet, parts-autonomi och internationell samstämmighet på skiljedomsområdet:
- Bör påståendedoktrinen upprätthållas inom svensk skiljemannarätt?
- Om påståendedoktrinen ska upprätthållas inom svensk skiljemannarätt, bör en bestämmelse som kodifierar påståendedoktrinen införas i den reviderade LSF? - Vilka frågor skulle behöva behandlas vid en kodifiering?
- Hur skulle en sådan bestämmelse utformas?
1.3 Avgränsningar
Framställningen är avgränsad till att behandla skiljenämnds behörighetsprövning vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta, varför tillämpningen av påståendedoktrinen inom domstolsförfaranden endast behandlas förbigående. När gällande rätt diskuteras kommer påståendedoktrinen stå i fokus, varför den nära besläktade
10 Prop. 1998/99:35 s. 169. Se även Born, International Commercial Arbitration, s. 83–89.
11 Prop. 1998/99:35 s. 39 f. Se även Born, International Commercial Arbitration, s. 73–76 och s. 89 f. 12 Prop. 1998/99:35 s. 42. Se även Born, International Commercial Arbitration, s. 84 ff.
13 Prop. 1998/99:35 s. 45.
14 HD har uttalat att det är angeläget att tillse att kraven i NYK fullföljs i NJA 1979 s. 527, NJA 1992 s.
rinen behandlas när det behövs för att klargöra påståendedoktrinens innehåll och räckvidd. En djupgående analys av anknytningsdoktrinens innehåll eller tolkningsfrågor som uppkommer när skiljeavtalets omfattning ska bestämmas kommer inte att göras.
I uppsatsen kommer vissa internationella utblickar göras (se vidare avsnitt 1.4.3). För det första kommer Modellagen att granskas. För det andra kommer utländsk skilje-förfarandelagstiftning att behandlas. Två länder som på senare år har skaffat sig starkare ställning på Sveriges bekostnad är England och Schweiz.15 Även Tyskland är på frammarsch.16 Den internationella utblicken har därför begränsats till dessa länder med vilka Sverige konkurrerar och där området för skiljeförfaranden är särskilt väl utvecklat. I avgränsningssyfte har även fem stycken välanvända skiljedomsreglementen valts ut. Dessa är UNCITRAL-reglerna, ICSID-konventionen, ICC RoA, SCC RoA och LCIA RoA. Vad gäller investeringstvister mellan stater och investerare präglas dessa av transparens. UNCITRAL-reglerna och reglerna i ICSID-konventionen är välanvända i sådana tvister och möjligheten att analysera behörighetsprövningen i förfaranden där dessa reglementen tillämpats har därför varit större. 17
1.4 Metod och material
Rättsanalytisk metod 1.4.1
För att på ett ändamålsenligt sätt besvara syftena och frågeställningarna som angetts i avsnitt 1.2 kommer en rättanalytisk metod att användas. Den rättsanalytiska metoden har klara beröringspunkter med den rättsdogmatiska metoden.18 Skillnaden mot den traditionella rättsdogmatiska metoden är att den rättsanalytiska metoden inte enbart syftar till att fastställa gällande rätt, utan den syftar även till att analysera rätten.19
Arbetet begränsas således inte till att fastställa gällande rätt enligt resonemang de lege lata, utan gällande rätt kommer också att analyseras utifrån resonemang de lege ferenda (se mer om detta nedan). Fastställandet av gällande rätt de lege lata utgör
15 SOU 2015:37 s. 199. 16 SOU 2015:37 s. 167.
17 Med termen ”investeringstvist” avses i den fortsatta framställningen tvister mellan utländska
investe-rare och en värdstat som härrör från en investering i värdstaten. Jfr Bishop m.fl. Foreign Investment Disp-utes: Cases, Materials and Commentary, s. 9.
18 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material och argumentation, s. 47.
19 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material och argumentation, s. 46 och JT
emellertid ett nödvändigt led för att kunna analysera rätten de lege ferenda. Analysen kommer göras med ledning av intresset av att skiljeförfarande i Sverige ska bli mer attraktivt som tvistlösningsform än vad det för närvarande är (se vidare avsnitt 1.4.4). Vidare kommer analysen delvis att bygga på jämförelser med utländsk rätt, och den rättsanalytiska metoden kommer därför kompletteras med komparativa inslag (se vidare i avsnitt 1.4.3).
De lege lata 1.4.2
Avsnitt 2 och 3 av uppsatsen är inriktade på att utreda gällande rätt i Sverige avseende skiljenämnds behörighetsprövning (avsnitt 2) och då särskilt vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta (avsnitt 3). Utgångspunkten för denna analys är en genomgång av de traditionella rättskällorna. Påståendedoktrinen har utvecklats i rättspraxis och varit före-mål för debatt i doktrin. Därmed har framför allt domstolspraxis och doktrin beaktats. Eftersom skiljedomar ofta hålls hemliga har möjligheten att studera meddelade skiljedomar varit begränsad, med undantag för skiljedomar som har klandrats i hovrätten samt skiljedomar i vissa investeringstvister. En rättsanalytisk metod möjliggör användningen av ett mer varierande material än det som den traditionella rättskälleläran erbjuder.20 För att få en mer allsidig analys kommer även utländsk rätt att beaktas (se vidare nedan).
Internationell utblick 1.4.3
Skiljemannarätten är i många avseenden av internationell karaktär. För att besvara uppsatsens normativa syfte ska därför vissa internationella utblickar göras. För detta ändamål kommer utredas om påståendedoktrinen finns reglerad i Modellagen, i skilje-förfarandelagarna i tre utvalda skiljedomsjurisdiktioner (ZPO, PILS och EAA) samt i fem välanvända skiljedomsreglementen (UNCITRAL-reglerna, ICSID-konventionen, ICC RoA, SCC RoA och LCIA). Tanken är att utreda om dessa lagar och reglementen föreskriver något om hur frågor om dubbelrelevanta rättsfakta ska hanteras eller hur sådana frågor annars har lösts i rättstillämpningen.
De lege ferenda 1.4.4
Uppsatsens syfte är delvis normativt och således kommer resonemang de lege ferenda att föras. Som angetts ovan kommer resonemangen bygga på utredningen av gällande rätt de lege lata. Vidare kommer resonemangen bygga på intresset av att göra skiljeförfarande i Sverige mer attraktiva än vad de för närvarande är.21
Bakgrunden till detta är följande. Sverige har alltsedan 70-talet varit en populär plats bland stater dit svenska och utländska parter väljer att förlägga sina tvister i kommersiella och internationella förhållanden.22 Den svenska spetskompetensen för
internationell tvistlösning har medfört att SCC i dag är ett av världens största skiljedomsinstitut, dit parter från drygt 35 länder varje år vänder sig för att lösa sina tvister. Därutöver är SCC världens näst största institution för administration av inter-nationella investeringstvister under egna regler, och så vitt känt hänvisar i dag 120 bilaterala investeringsskyddsavtal till SCC eller Stockholm.23
En eftersträvad effekt av att göra skiljeförfarande i Sverige mer modernt, effektivt och attraktivt som tvistlösningsform är att Sveriges goodwill som skiljeförfarandeland kan stärkas.24 Ju mer Sverige uppfattas som ett ledande, konkurrenskraftigt och skilje-domsvänligt land desto mer påverkas Sverige positivt, om det leder till att Sverige i större omfattning kommer att anlitas som skiljeförfarandeland eftersom ökade samhälls-intäkter kan genereras.25 Eftersom konkurrensen på den internationella arenan för skilje-förfaranden med tiden har ökat är det dock angeläget att säkerställa att skiljeförfarande i Sverige fortsätter att vara attraktivt som tvistlösningsform för såväl svenska som utländ-ska parter. Risken är annars att Sveriges ställning som framstående skiljeförfarandeland försämras.26
1.5 Disposition
I avsnitt 2 behandlas skiljenämndens behörighetsprövning på ett allmänt plan. Vidare utreds gällande rätt vad gäller behörighetsprövningen vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta på ett specifikt plan i avsnitt 3.
21 Dir. 2014:16, s. 2.
22 Zettermarck & Reldén, Bör lagen om skiljeförfarande internationaliseras?, s. 75 f. 23 SCC:s remissvar till SOU 2015:37 s. 1 f.
24 SOU 2015:37 s. 148.
I avsnitt 4 görs en internationell utblick för att utreda om det finns någon bestämm-else i Modellagen, tre utvalda skiljeförfarandelagar och fem utvalda skiljedoms-reglementen som föreskriver hur skiljenämnden ska gå tillväga när den prövar dubbelrelevanta rättsfakta. I en avslutande diskussion jämförs resultaten med påstå-endedoktrinen.
2. Allmänt om behörighetsprövningen
2.1 Inledning
Inom skiljemannarätten är principen om partsautonomi av grundläggande betydelse.27 Principen innebär bland annat att parterna kan bestämma tillämplig rättsordning för skiljeförfarandet (lex arbitri). Det vanligaste är att valet av tillämplig rättsordning sker genom angivande av platsen för skiljeförfarandet.28 Av 46 § LSF följer att lagen ska tillämpas på skiljeförfaranden som äger rum i Sverige även om tvisten har internationell anknytning. Regler kring skiljenämnds behörighetsprövning kommer därmed få genomslag även på internationella skiljeförfaranden som äger rum i Sverige. I det följande kommer allmänna utgångspunkter vad gäller skiljenämnds behörighets-prövning att behandlas men redogörelsen begränsas till frågor som är centrala för förståelsen av påståendedoktrinen.
2.2 Separabilitetsdoktrinen och skiljenämnds behörighetskompetens
För att skiljenämnden ska ha behörighet att pröva en tvist måste uppdraget anges särskilt. I en skiljeklausul anges vilket rättsförhållande som kan bli föremål för skilje-nämndens prövning. Skiljeskilje-nämndens behörighet grundar sig sålunda, i ett konven-tionellt skiljeförfarande som baseras sig på parternas avtal, på skiljeklausulen. Om en part invänder att ett bindande skiljeavtal aldrig kommit till stånd eller att det saknar giltighet skulle det kunna hävdas att skiljenämnden saknar behörighet att pröva frågan. En förutsättning för att skiljenämnden skulle varit behörig att pröva frågan är ju att parterna var överens om det.29Problemställningen sönderfaller i två delar. Den första delen är att skiljeklausulen, vid en prövning av den materiella delen av avtalet (huvudavtalet), måste ses som ett separat avtal (skiljeavtalet). Skiljenämnden, som härleder sin behörighet ur
27 Se exempelvis Born, International Commercial Arbitration, s. 84 ff. 28 NJA 2010 s. 508.
klausulen, skulle i annat fall kunna rycka undan grunden för sin egen behörighet att avgöra frågan, om den skulle finna att huvudavtalet saknar giltighet eller i annat fall inte är bindande för parterna. Ett omtvistat avtal vilket innehåller en skiljeklausul ska därmed inte ses som ett utan som två avtal. Synsättet kommer till uttryck i 3 § LSF och kallas vanligen ”separabilitetsdoktrinen” eller ”separationsprincipen”.30 Att huvud-avtalet har upphört att gälla, hävts av en part eller att ett enligt huvudhuvud-avtalet grundat anspråk har preskriberats gör således inte skiljeavtalet overksamt.31
Den andra delen, som går hand i hand med separabilitetsdoktrinen, handlar om skiljenämndens kompetens att pröva sin egen behörighet. Om inte skiljenämnden hade behörighetskompetens skulle en part enkelt kunna obstruera förfarandet genom att framställa en invändning mot skiljenämndens behörighet, vilket inte ansetts önskvärt.32 Kompetensen att pröva sin egen behörighet anges särskilt i 2 § LSF som lyder:
”Skiljemännen får pröva sin egen behörighet att avgöra tvisten. Detta hindrar inte en domstol från att på begäran av en part pröva frågan. Skiljemännen får fortsätta skiljeförfarandet i avvaktan på domstolens avgörande.
Även om skiljemännen i ett beslut under förfarandet funnit att de är behöriga att avgöra tvisten är deras beslut inte bindande. I fråga om talan mot en skiljedom som innefattar ett avgörande om behörigheten gäller bestämmelserna i 34 och 36 §§.”
Som framgår av andra stycket ankommer det inte på skiljenämnden att slutligt avgöra tvist som angår skiljeavtalets existens och omfattning (se vidare avsnitt 2.3.3 och 2.3.4). Ordningen är logisk. Eftersom skiljenämnden grundar sin behörighet på skiljeavtalet kan den rimligen inte ha någon slutlig behörighet att pröva sin egen behörighet. Denna behörighet ankommer i stället ytterst på domstolen. Skiljenämnden kan således sägas vara tillfälligt behörig att pröva sin egen behörighet.33 I det följande avsnittet kommer
de situationer när behörighetsfrågor aktualiseras att behandlas, vilket är av grund-läggande betydelse för förståelsen av den fortsatta framställningen.
30 Prop. 1998/99:35 s. 74 f.
31 Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s. 303 f. 32 Prop. 1998/99:35 s. 74 ff.
2.3 Situationer när frågor om skiljenämnds behörighet aktualiseras
Part påkallar skiljeförfarande 2.3.1
Som framgår av avsnittet ovan föreskriver 2 § LSF en rätt för skiljenämnden att pröva sin egen behörighet att avgöra tvisten. Skiljenämnden har ingen skyldighet att pröva sin behörighet utan yrkande av en part.34 För det fall skiljesvaranden invänder att behörighetsbrist föreligger ska skiljenämnden dock pröva sin behörighet.35 Skilje-nämnden bör även, utan att svaranden framställt behörighetsinvändning, pröva sin behörighet om det förekommer sådana brister som kan medföra att skiljedomen blir ogiltig enligt 33 § LSF.36
Part väcker fastställelsetalan i allmän domstol 2.3.2
Enligt 13 kap. 2 § RB kan part väcka positiv eller negativ fastställelsetalan vid domstol för att få ett rättsförhållande prövat, om ovisshet råder om rättsförhållandet och om detta leder käranden till förfång. Enligt 2 § st. 1 mom. 2 LSF är part oförhindrad att anhäng-iggöra en sådan talan vid domstol under pågående skiljeförfarande. Såväl en skilje-nämnds som en domstols prövning enligt 2 § LSF kan omfatta samtliga frågor som avser skiljenämndens behörighet (se vidare härom i avsnitt 2.4).37
Sammantaget innebär detta att en part kan väcka fastställelsetalan vid valfri tidpunkt beträffande skiljenämndens behörighet, således antingen före skiljeförfarandet eller under pågående skiljeförfarande.38 När slutlig skiljedom meddelats kan en sådan talan inte väckas utan parterna är hänvisade till att väcka klandertalan enligt 34 § LSF, om skiljenämnden funnit sig behörig att pröva talan (se nedan).
Den slutliga skiljedomen klandras 2.3.3
För det fall skiljenämnden funnit sig behörig och meddelat slutlig skiljedom i tvisten kan klandertalan, som nämnts ovan, aktualiseras om behörighetsbrist anses föreligga. Enligt 34 § st. 1 p. 1 LSF ska en skiljedom upphävas om den inte omfattas av ett giltigt
34 Olsson & Kvart, Lagen om skiljeförfarande – En kommentar, s. 53. 35 Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s. 276.
36 SOU 1994:81 s. 258, Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s. 274 och Olsson & Kvart, Lagen om
skiljeförfarande – En kommentar, s. 53.
skiljeavtal mellan parterna. Vidare ska en skiljedom upphävas om skiljemännen har överskridit sitt uppdrag, jämlikt 34 § st. 1 p. 2 LSF. Slutligen anges i 34 § st. 1 p. 6 LSF att en skiljedom kan upphävas om det annars, utan partens vållande, förekommit fel i handläggningen som sannolikt inverkat på utgången. Det är sålunda domstolen som har den sista talan vad gäller frågor om skiljeavtalets giltighet och omfattning.
Klandertalan ska väckas inom tre månader från den dag parten fick del av skiljedomen. Enligt 34 § 2 st. LSF har part inte rätt att åberopa en omständighet som han genom att delta i förfarandet utan invändning eller på annat sätt anses ha avstått från att göra gällande. En part måste följaktligen framställa behörighetsinvändningen under förfarandets gång för att inte förlora sin rätt att senare angripa skiljedomen genom att väcka klandertalan.
Part väcker talan mot en skiljedom utan avgörande i sak 2.3.4
Enligt 36 § LSF kan en skiljedom som innebär att skiljemännen avslutat förfarandet utan att pröva de frågor som lämnats till avgörande av dem ändras på talan av en part. Det framgår av 27 § 1 st. 2 mom. LSF att skiljeförfarandet avslutas genom skiljedom, även om skiljemännen funnit sig obehöriga att pröva tvisten och avvisat talan. Detta gäller även vid avskrivning efter återkallelse.39 Skiljedomen kan angripas genom överklagande inom tre månader från den dag då den part som skiljedomen gick emot fick ta del av densamma.40 För det fall part underlåter att väcka talan inom denna frist vinner dock skiljedomen laga kraft.41
Syftet med regleringen i 36 § LSF har i doktrin antagits vara att skapa större garantier för att en skiljedomsberättigad part inte genom ett oriktigt avvisnings- eller avskrivningsbeslut från skiljenämndens sida ska betas sin rätt till tvistlösning genom skiljeförfarande. Om en skiljenämnd exempelvis finner sig obehörig att pröva talan på grund av att den funnit att det inte föreligger ett giltigt skiljeavtal, har part möjlighet att få detta omprövat av hovrätten.42
39 SOU 2015:37 s. 106 ff.
40 Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s. 944. 41 Heuman, Skiljemannarätt, s. 360.
Skiljeavtal åberopas som rättegångshinder i allmän domstol 2.3.5
En ytterligare situation då behörighetsfrågor aktualiseras är när part väckt talan i domstol och svaranden invänder att domstolen saknar behörighet eftersom talan omfattas av ett skiljeavtal. Invändning om rättegångshinder i form av ett skiljeavtal ska beaktas av domstolen enbart efter invändning av part jämlikt 10 kap. 17 a § RB och 4 § LSF. I prövningen av om det föreligger rättegångshinder enligt 34 kap. RB kan frågor därför uppkomma om det finns ett giltigt och tillämpligt skiljeavtal.
Erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom 2.3.6
En utländsk skiljedom erkänns och verkställs inte i Sverige enligt 54 § 2 st. 3 p. LSF, om den part mot vilken skiljedomen åberopas visar att i) skiljedomen behandlar en tvist som inte avsetts med eller omfattas av parternas begäran om skiljedom, eller ii) att skiljedomen innehåller beslut i en fråga som faller utanför skiljeavtalet. De hinder som upptas i bestämmelsen vilar på NYK artikel V (1) och svarar i stort mot klander-grunderna i 34 § LSF.43 Enligt 56 § LSF görs ansökan om verkställighet av en utländsk
skiljedom hos Svea hovrätt.
2.4 Prövningen av skiljenämnds behörighet
Inledning 2.4.1
Av NJA 2016 s. 264 framgår att skiljenämndens behörighetsprövning omfattar samtliga frågor som rör behörigheten, nämligen i) tvistefrågans skiljedomsmässighet ii) före-komsten av processhinder iii) skiljenämndens domförhet och iv) parternas skiljebund-enhet. Det framgår dock inte om HD:s uppräkning av frågor som omfattas av behörighetsprövningen i detta avseende avsågs att vara uttömmande. Som kommer att framgå i avsnitt 3 är frågan om parternas skiljebundenhet (som i sig inrymmer ett antal delfrågor) av särskild betydelse när påståendedoktrinen och dess innebörd diskuteras. Nedan kommer följaktligen denna fråga att behandlas.
Omfattningen av skiljenämndens prövning av sin egen behörighet (samt prövningen av skiljenämnds behörighet i de andra situationer som beskrivits ovan i avsnitt 2.3) är
nära sammanhängande med frågan om påståendedoktrinens räckvidd, vilken kommer utvecklas i avsnitt 3.4. Nedan diskuteras enbart situationen när skiljenämnden prövar sin behörighet (se avsnitt 2.3.1), och då särskilt prövningen av om skiljebundenhet föreligger.44
Parternas skiljebundenhet 2.4.2
2.4.2.1 Skiljeavtalets giltighet
Liksom för alla avtal är frågan om ett skiljeavtal är giltigt beroende av sedvanliga regler om bland annat samtycke, frivillighet och ömsesidighet.45 Ett skiljeavtal bedöms
sålunda utifrån parternas överenskommelse och kan förklaras ogiltigt enligt allmänna avtalsrättsliga regler.46 I enlighet med separabilitetsdoktrinen ska, vid bedömningen av giltigheten av ett skiljeavtal som utgör en del av ett huvudavtal, skiljeavtalet anses utgöra ett separat avtal.47 Prövningen av om ett giltigt skiljeavtal föreligger ska därmed ske separat från prövningen av om huvudavtalet är giltigt mellan parterna (även om en avtalsdefekt i vissa fall med nödvändighet träffar både huvud- och skiljeavtal när det senare tagits in som en klausul i det förra).48
2.4.2.2 Skiljeavtalets omfattning
Som ett led i behörighetsprövningen måste även frågan om skiljeavtalets subjektiva och objektiva tillämpningsområde bestämmas. Den subjektiva omfattningen tar sikte på vilka parter som är bundna av skiljeavtalet.49 Frågor om singular- och universal-succession kan härvid komma att aktualiseras.50 Den objektiva omfattningen fastställer vilka tvister som omfattas av skiljeavtalet vilket kommer utvecklas i det följande.
Det är vanligt att parter avtalar om att framtida tvister ska slitas genom skilje-förfarande. För att inte skiljeavtalet ska ges en vidare omfattning än vad parterna kunnat förutse, uppställs krav på att framtida tvister anges som rättsförhållanden i skiljeavtalet
44 I NJA 2016 s. 264 uttalade HD att domstols prövning enligt 2 § LSF (se avsnitt 2.3.2) är lika
omfatt-ande som skiljenämndens.
45 Hobér, International Commercial Arbitration in Sweden, s. 91 f. 46 SOU 1994:81 s. 109.
47 Se 3 § LSF.
48 Jfr Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s. 295. 49 Heuman, Skiljemannarätt, s. 96 ff.
enligt 1 § LSF.51 Ett rättsförhållande innebär att en talan ska röra ett konkret, faktiskt förhållande mellan parterna, exempelvis ett överlåtelseavtal.52
Som kommer att framgå i avsnitt 3 innebär påståendedoktrinen, förenklat, att skiljenämnden inte ska ta ställning till existensen av de rättsfakta som skiljekäranden påstår omfattas av ett rättsförhållande som täcks av skiljeavtalet.53 Vid behörighets-prövningen skall skiljenämnden utgå från att dessa rättsfakta föreligger. Med rättsfaktum menas ett bevisbart, faktiskt förhållande som enligt en rättsregel eller ett avtalsvillkor är av omedelbar betydelse för att en rättsföljd ska inträda.54
I exemplet om överlåtelseavtalet ovan skulle ett åsidosättande av en sekretessklausul i avtalet utgöra ett rättsfaktum eftersom det är av betydelse för om rättsföljden, skadeståndsskyldighet, ska inträda. Ponera att skiljeklausulen i överlåtelseavtalet har följande lydelse: ”Tvister som uppstår i anledning av detta avtal ska slutligt avgöras genom skiljedom enligt SCC RoA”. För att grunda behörighet med hjälp av påstående-doktrinen måste därför det påstådda rättsfaktumet grundas på överlåtelseavtalet som utgör det rättsförhållande som täcks av skiljeavtalet. De närmare förutsättningarna för att tillämpa påståendedoktrinen kommer dock inte att utvecklas närmare här utan i avsnitt 3.4.
Genom att framtida tvister måste avse ett rättsförhållande som är angivet i avtalet, uppställer 1 § LSF ett krav på precisering av rättsförhållandet.55 Kravet på ett preciserat rättsförhållande innebär att en skiljeklausul som avser framtida tvister rörande ett visst avtal omfattar tvister i anledning av avtalet, men inte tvister rörande nya och självständiga rättsförhållanden som senare utvecklar sig ur avtalet, exempelvis ett utomobligatoriskt anspråk.56
Anknytningsdoktrinens framväxt har dock medfört att precisionskravet kommit att få minskad betydelse eftersom den medger att skiljenämndens behörighet kan utvidgas till att omfatta tvister som faller utanför huvudavtalet, men som har direkt anknytning till detta avtal (exempelvis ett utomobligatoriskt anspråk).57 Av NJA 2010 s. 734 framgår dock att prövningen av om skiljeavtalet avser ett preciserat rättsförhållande måste göras
51 Jfr Wolff, New York Convention Commentary, s. 111 f.
52 NJA 2007 s. 718 och Fitger m.fl., kommentaren till 13 kap 2 § RB. 53 Jfr NJA 2008 s. 406.
54 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 95.
55 SOU 1994:81 s. 256 f. och prop. 1998/99 s. 212. Se även Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s.
246 f.
56 Heuman, JT 2011-12, s. 665.
med noggrannhet. Den rättspraxis som behandlar anknytningsdoktrinen måste därför granskas kritiskt (se vidare om anknytningsdoktrinen i avsnitt 3.4.5).58 Frågan om
framtida utomobligatoriska anspråk kan anses uppfylla kravet på ett preciserat rättsförhållande är därför delvis oklar.59
Till skillnad från LSF framgår uttryckligen av artikel II (1) NYK att ett skiljeavtal kan omfatta tvist, som uppkommit eller kan uppkomma mellan parterna, i ”ett visst bestämt rättsförhållande, vare sig kontraktsrättsligt eller ej”. Genom att Sverige år 1972 anslutit sig till konventionen har Sverige därför åtagit sig att respektera utländska skiljeavtal även beträffande tvister som inte är kontraktsrättsliga.60 Frågan om påstå-endedoktrinen och rekvisitet ”rättsförhållande” kommer att återkomma i avsnitt 5.4.1.5.
Formen för behörighetsavgörandet 2.4.3
LSF saknar bestämmelser om handläggning av behörighetsfrågor. Av 2 § st. 2 mom. 1 LSF framgår att skiljenämnden kan pröva sin egen behörighet genom ett särskilt beslut för att sedan avgöra målet i sak genom skiljedom. Skiljenämnden anses även kunna uppskjuta prövningen av sin behörighet till skiljedomen. Behörighetsfrågan kan följaktligen avgöras antingen genom ett särskilt beslut eller tillsammans med själva skiljedomen.61 Särskilt i internationella sammanhang kan stora kostnader uppkomma varje gång parter, ombud och skiljemän ska infinna sig vid olika förhandlingar och det kan därför vara motiverat att göra en samlad bedömning av behörighets- och sakfrågan.62 Skiljenämnden bör även diskutera frågor rörande handläggningen med parterna löpande och iaktta parternas instruktioner.63 Om skiljenämnden bedömer att behörighetsfrågan bör anstå, bör parterna underrättas därom på förhand.64
2.5 Nyckelbegreppet dubbelrelevant rättsfaktum
När skiljenämnden prövar sin behörighet har den att ta ställning till uppgifter om omständigheter som gör den behörig att pröva tvisten. Som nämnts ovan tillämpas
58 Jfr Heuman, JT 2011-12, s. 665.
59 Se vidare Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar, s. 252 ff. 60 Jfr Madsen, SvJT 2013 s. 736.
61 SOU 2015:37 s. 111 och Heuman, Skiljemannarätt, s. 368. 62 Heuman, Skiljemannarätt, s. 368.
påståendedoktrinen när skiljenämnden prövar sin behörighet och någon av parterna som grund för sin talan åberopar dubbelrelevanta rättsfakta. Ett rättsfaktum är dubbel-relevant om det är av betydelse såväl för frågan om domstolen eller skiljenämnden är behörig att pröva tvisten (ett behörighetsgrundande rättsfaktum, tillika en process-förutsättning) som för avgörandet av sakfrågan i målet (ett materiellt rättsfaktum, tillika en bifallsförutsättning).
Den begreppsmässiga innebörden kan åskådliggöras med ett exempel. I en tvist som avser frågan om betalningsskyldighet utgör en försträckning ett rättsfaktum. Det är nämligen försträckningen som ska bevisas för att rättsföljden – det vill säga betalningsskyldigheten – ska inträda. Ponera att det i ett skuldebrev är intaget en skilje-klausul som omfattar tvister som uppstår i anledning av skuldebrevet och käranden som grund för sin talan åberopar att käranden försträckt svaranden pengar enligt skulde-brevet. Frågan om en försträckning gjorts på grundval av skuldebrevet är i sådant fall av betydelse för frågan om skiljenämnden är behörig – skiljenämnden är ju enbart behörig att pröva rättsförhållanden som angivits i skiljeavtalet. Vidare är försträckningen även av betydelse för sakfrågan – om svaranden är betalningsskyldig gentemot käranden. Skuldebrevet, som ger uttryck för betalningsskyldigheten, utgör förutom ett rättsför-hållande som anges i skiljeavtalet, ett bevis för själva försträckningen (ett bevisfaktum). Den närmare innebörden av att ett rättsfaktum är dubbelrelevant är att det leder till två rättsföljder; en processuell och en materiell rättsföljd. Den processuella rättsföljden, å ena sidan, är utslaget av domstolen eller skiljenämndens behörighetsprövning, vilket resulterar i att talan antingen prövas i sak eller avvisas.65 Den materiella rättsföljden, å
andra sidan, är utslaget av domstolen eller skiljenämndens sakprövning, innebärande att talan antingen bifalls eller ogillas.66 I följande avsnitt kommer påståendedoktrinens närmare innebörd att utredas, som alltså tillämpas när dubbelrelevanta rättsfakta prövas av domstol och skiljenämnd.
3. Innebörden av påståendedoktrinen
3.1 Inledning
Det är tydligt att det råder oklarhet kring påståendedoktrinens närmare innebörd och dess innehåll har varit föremål för diskussion genom åren.67 I detta avsnitt kommer inledningsvis påståendedoktrinens framväxt och bakgrund att behandlas (avsnitt 3.2). Relevant rättspraxis på området kommer att redogöras för i avsnitt 3.3. Centrala rättsfall är framför allt NJA 2008 s. 406 (”Petrobart”) och NJA 2012 s. 183 (”Concorp”). Mot bakgrund av vad som sägs i avsnitt 3.2–3.3 kommer sedan påståendedoktrinens räckvidd och dess syften att analyseras. Avslutningsvis kommer Skiljeförfarande-utredningens betänkande (avsnitt 3.6) och de kvarstående frågetecken som identifierats (avsnitt 3.7) att behandlas.
3.2 Påståendedoktrinens framväxt och bakgrund
Welamsons påståendedoktrin 3.2.1
Påståendedoktrinen introducerades av Welamson i en recension av Boldings bok ”Skiljedom. Studier i rättspraxis beträffande svensk skiljedoms giltighet och verkställbarhet”. I boken hade Bolding kommenterat rättsfallet NJA 1941 s. 198, enligt vilket två makar inför en förestående skilsmässa avtalat om vissa ekonomiska frågor. I avtalet var intaget en skiljeklausul. Hustrun yrkade att utfå ersättning av maken för vissa utlägg hon påstod sig ha rätt till enligt dåvarande giftermålsbalken (1920:405). Maken åberopade skiljeklausulen som rättegångshinder och hävdade att avtalet reglerade samtliga mellanhavanden mellan honom och makan. HD uttalade att den av svaranden åberopade skiljeklausulen inte var tillämplig på de utlägg som käranden åberopat som grund för sitt anspråk. Därmed ansåg domstolen inte att rättegångshinder förelåg.
När Bolding kommenterade rättsfallet uttalade han att rättsfallet gav möjlighet till en begränsning av skiljeklausulens tillämpning i tiden, att tvisten var av sidoordnat slag och att tvisten inte var beroende av de tvistepunkter som var avsedda med skiljeklausulen. Welamson anförde i sin recension av Boldings bok att Bolding underlåtit att, i anslutning till sin kommentar, uppmärksamma en viktig och intressant principfråga som kom till uttryck i rättsfallet. Welamson ställde sig frågan om domstolen, i fall där ena parten grundar sin talan på ett avtal med en skiljeklausul men motparten invänder att avtalet inte är tillämpligt på tvisten, kan undvika en fullständig prövning av skiljeklausulens räckvidd, med hänvisning till att en bedömning av avtalets materiella innebörd enligt skiljeklausulen är förbehållen skiljemän. En sådan prövning vore enligt Welamson olycklig.68
Welamson menade att principfrågan kunde lösas på två sätt. Enligt det första synsättet, skulle en part till ett avtal med en skiljeklausul ha en obetingad rätt att få sitt anspråk prövat i skiljeförfarande. En sådan lösning skulle dock kunna leda till det oacceptabla resultatet att ett alldeles ”huvudlöst påstående att anspråkets bedömande vore att härleda ur avtalet” skulle kunna vinna gehör. Ett andra alternativ ansåg Welamson i stället vara att en parts åberopande av ett avtal med en skiljeklausul skulle avgöras av skiljemän, med undantag för om åberopandet av avtalet saknade fog. Avgörande skulle härvid vara tvistens, och inte den rätta lösningens, relation till huvudavtalet, vilket skulle bestämmas av parternas påståenden i sakfrågan.69 Welamson hade härmed lagt grunden för påståendedoktrinen.
Det kan noteras att Welamson inte gör någon skillnad mellan käranden och svarandens åberopanden. Welamson framhåller i stället att saken ska gå till skiljedom så snart ena parten i en tvist grundar sin talan omedelbart på avtalet. Svarandens invändning om rättegångshinder, som innebar att de åberopade rättsfaktumen – det vill säga utläggen – omfattades av skiljeavtalet, borde enligt Welamsons förslag därför rimligen ha godtagits. Enligt Welamsons påståendedoktrin ska därmed båda parternas påståenden ligga till grund för bedömningen, vilket har föranlett diskussion inom den juridiska litteraturen med anledning av nyare rättspraxis (se avsnitt 3.7.3).
Som jag uppfattar Welamson tar lösningen sikte på när en domstol prövar om ett åberopat skiljeavtal utgör rättegångshinder (se avsnitt 2.3.5). Welamson uttalar dock inte hur skiljenämnden ska gå tillväga när denna prövar sin behörighet vid fall av dubbelrelevanta rättsfakta. Enligt Welamsons lösning ska domstolen i fall då en part åberopar ett avtal med en skiljeklausul ha att hänvisa parterna till skiljeförfarande om inte invändningen uppenbart saknar fog. Prövningen liknar närmast en bedömning av skiljeavtalets verkan prima facie, vilket kommer utvecklas vidare i avsnitt 3.4.3.70
Utvecklingen av påståendedoktrinen avseende domstols behörighet 3.2.2
Påståendedoktrinen är en etablerad processrättslig princip i domstolsförfaranden. Förutom den ovan nämnda artikeln av Welamson har den skiljemannarättsliga påståendedoktrinen utvecklats på grundval av bland andra rättsfallen NJA 1973 s. 1, NJA 1984 s. 705 och NJA 2005 s. 586.
NJA 1973 s. 1 rör specialdomstols behörighet. Bakgrunden till målet var följande. B väckte talan vid fastighetsdomstolen och yrkade att entreprenören G skulle förpliktas att betala skadestånd till B. Som grund för käromålet gjorde B gällande att skadan hade uppkommit genom miljöfarlig verksamhet enligt dåvarande miljöskyddslagens bestämmelser. Den som ville framställa ersättningsanspråk på grund av miljöfarlig verksamhet hade vid tidpunkten att väcka talan vid fastighetsdomstolen. Det för fastighetsdomstolen behörighetsgrundande förhållandet – om skadorna hade orsakats genom miljöfarlig verksamhet – var sålunda även av betydelse för själva sakprövningen och utgjorde därmed ett dubbelrelevant rättsfaktum. HD anförde att eftersom frågan rörde saken och eftersom frågan, samt vad B i övrigt hade åberopat till grund för sin talan, skulle prövas av fastighetsdomstol, ansågs talan väckt i rätt forum. Målet återförvisades till fastighetsdomstolen.
Även i NJA 1984 s. 705 prövades frågan om specialdomstols behörighet. Tingsrätten hade meddelat dom i mål om utfående av lös egendom mellan ingenjören T och ett bolag. Bolaget hade som grund för sitt käromål åberopat att ett anställningsavtal förelåg mellan parterna i målet och att T, såsom anställd av bolaget, hade redovisningsskyl-dighet gentemot bolaget beträffande bolagets produkter. T invände att han inte var att
anse som anställd av bolaget och att han hade äganderätt till egendomen eftersom han drivit egen affärsverksamhet under egen firma.
Tingsrätten hade funnit att T var att anse som anställd i bolaget och biföll käromålet. T fullföljde talan mot domen i hovrätten som kom att fastställa tingsrättens dom. HD meddelade inte prövningstillstånd. T anförde därefter domvillobesvär och åberopade att arbetstvist förelåg och att målet borde ha prövats av Arbetsdomstolen. Frågan i HD var således om talan mot tingsrättens dom rätteligen borde ha fullföljts till Arbets-domstolen. HD uttalade, utan närmare motivering, att bolaget som grund för sin talan åberopat att ett anställningsavtal förelegat mellan parterna. Talan skulle därför också ha fullföljts till Arbetsdomstolen.
I rättsfallet NJA 2005 s. 586 kom påståendedoktrinen att tillämpas i ett mål som rörde domstols internationella behörighet. A hade ansökt om stämning vid tingsrätten på det danska bolaget Rambøll och yrkade att bolaget skulle förpliktas att till A betala 4 miljoner danska kronor. Som grund för tingsrättens behörighet åberopades uppfyllelse-orten för en avtalsförpliktelse enligt artikel 5.1 i Brysselkonventionen. Bolaget bestred att ett avtal träffats och yrkade därför att käromålet skulle avvisas eftersom tingsrätten inte ansågs vara behörigt forum. Frågan om ett avtal träffats hade därmed betydelse såväl för domstolens behörighet som för själva saken. HD uttalade att ändamålsskäl och processekonomiska skäl starkt talade för att domstolen inte skall behöva ge sig in i själva sakfrågan i målet för att avgöra om den är behörig. Vad A anfört till stöd för förekomsten av ett avtal ansågs inte uppenbart ogrundat. Tingsrätten ansågs behörig att pröva talan.
3.3 Rättspraxis avseende påståendedoktrinen i skiljeförfaranden
NJA 1982 s. 738 (”Nykvarn”) 3.3.1
nyttja mönsterrätten enligt avtalet upphört att gälla på grund av Dymos kontraktsbrott. Dymo bestred att avtalet skulle ha upphört att gälla och anförde att Dymo således haft rätt till de omtvistade åtgärderna. Vidare invände Dymo att rättegångshinder förelåg på grund av skiljeklausulen i licensavtalet.
I HD:s avgörande, i vilket Welamson deltog som referent, konstaterades att Dymos åberopande av skiljeavtalet inte uppenbart saknade fog. Vidare uppmärksammades att Nykvarn hade valt att inte stödja sin talan på licensavtalet och att grunden för talan därmed inte omfattades av skiljeklausulen. HD uttalade att svarandens invändning att rättegångshinder förelåg inte kunde få leda till att käromålet omedelbart avvisades. En part skulle annars ställas inför valet att kanske i onödan påkalla skiljeförfarande eller, om talan väcks i domstol, riskera avvisning av käromålet.
Efter att ha resonerat kring olika alternativ fann HD att den möjlighet som återstod var att bereda part tillfälle att utverka en skiljedom rörande invändningen innan vidare prövning av målet skulle äga rum. Tingsrätten borde därför inte ha avvisat Nykvarns talan utan i stället borde den ha förelagt Nykvarn att inom viss tid visa att skilje-förfarande beträffande frågan om licensavtalet var gällande inletts. HD återförvisade målet till tingsrätten med anvisning om att vilandeförklara målet, i det fallet att skiljeförfarande påkallades i enlighet med föreläggandet.
Det kan noteras att Lindskog är av uppfattningen att målet rör frågor om blandad kompetens, alltså inte primärt tillämpningen av påståendedoktrinen.71 I doktrinen i övrigt har rättsfallet dock ansetts handla om påståendedoktrinen.72 Parternas påståenden i den inledande delen lades nämligen till grund för kompetensfördelningen.73 Det är
i stället den avslutande delen av domskälen som handlar om blandad kompetens.74
Rättsfallet ger upphov till intressanta frågor beträffande bedömningen av svarandens invändning vilket kommer att utvecklas närmare i avsnitt 3.7.3 nedan.
NJA 2008 s. 406 (”Petrobart”) 3.3.2
Påståendedoktrinen har senare belysts i ett omdiskuterat rättsfall som avsåg ett legalt skiljeförfarande. Bakgrunden till målet var följande. Bolaget Petrobart påkallade
71 Se Lindskog, Skiljeförfarande – en kommentar, s. 213.
72 Se bland annat Madsen, SvJT 2013 s. 738 ff., Hobér, International Commercial Arbitration in Sweden,
s. 103 not 55 och Heuman, Skiljemannarätt, s. 76.
skiljeförfarande mot Republiken Kirgizistan under åberopande av kirgisisk investeringslag (”FIL”). Petrobart åberopade som grund för sin talan ett leveransavtal mellan Petrobart och ett av Republiken Kirgizistan helägt bolag.75 Skiljenämnden, som
hade säte i Sverige, konstaterade att dess behörighet var begränsad till ”investment disputes” enligt FIL.76 ”Investment disputes” definierades i FIL som ”any dispute between a foreign investor and the Kyrgyz Republic in respect of a foreign investment”. Skiljenämnden prövade om Petrobart var att anse som ”a foreign investor” och om Petrobart hade gjort ”a foreign investment” i FIL:s mening. Skiljenämnden fann dock att Petrobart inte hade gjort en sådan utländsk investering som i FIL:s mening utgör en nödvändig förutsättning för att grunda behörighet för skiljenämnden att pröva tvisten.77 Petrobarts talan avvisades således.
Petrobart överklagade skiljedomen med stöd av 36 § LSF. I HD konstaterades att det är en etablerad grundsats i svensk rätt att skiljemän vid sin behörighetsprövning har att tillämpa påståendedoktrinen. HD förklarade dock att påståendedoktrinen inte har någon bäring på frågan om det föreligger ett giltigt eller tillämpligt skiljeavtal och uttalade följande:
”Kärnan i påståendedoktrinen får anses vara att skiljenämnden, när den prövar sin egen behörighet, inte skall ta ställning till existensen av de rättsfakta som skiljekäranden påstår omfattas av ett rättsförhållande som täcks av skiljeavtalet. Vid behörighetsprövningen skall skiljenämnden utgå från att dessa rättsfakta föreligger.”
Eftersom skiljenämnden i det aktuella fallet hade gått in på en materiell prövning när den bedömde om Petrobart gjort en sådan utländsk investering som omfattades av FIL, fann HD att skiljenämnden felaktigt underlåtit att tillämpa påståendedoktrinen. HD förklarade att skiljenämnden i stället borde ha lagt de rättsfakta som Petrobart åberopat, det vill säga att Petrobart gjort en investering i enlighet med definitionen i FIL, till grund för behörighetsavgörandet med följd att skiljenämnden förklarat sig behörig. Det ansågs felaktigt att skiljenämnden hade avvisat Petrobarts talan på den grunden att dessa rättsfakta inte förelåg. HD upphävde skiljedomen.
75 På skiljeförfarandet tillämpades UNCITRAL RoA. 76 Artikel 1.3.4 och 23 FIL.
77 År 2003 påkallade Petrobart ett nytt skiljeförfarande mot Republiken och stödde sig då på ett
NJA 2012 s. 183 (”Concorp”) 3.3.3
I en situation liknande den i Nykvarn har HD tillämpat påståendedoktrinen. Bolaget Concorp väckte talan vid tingsrätten och yrkade att bolaget Karelkamen skulle förpliktas att betala 12 miljoner kronor till Concorp. Käromålet grundades på ett låneavtal enligt vilket Concorp beviljat Karelkamen ett lån. Karelkamen yrkade i svaromålet att talan skulle avvisas eftersom lånefordran omfattades av ett samarbetsavtal, med tillhörande tilläggsavtal, varigenom bolaget X år 2004 förvärvade Karelkamen från Concorp. Karelkamen invände härvid att såväl samarbets- som tilläggsavtalet band alla tre bolagen samt att dessa avtal innehöll en skiljeklausul.
Frågan i HD var huruvida tingsrätten mot bakgrund av vad parterna anfört till stöd för sin talan var behörig att pröva målet i sak, det vill säga den påstådda lånefordringen. HD uttalade att de skiljeklausuler som var aktuella i målet inte angav något rättsförhållande utöver det avtal som reglerades i respektive kontraktshandling. Skilje-klausulerna omfattade endast de rättigheter och skyldigheter som gick att hänföra till avtalsförhållandena.
Frågan blev då om fordringsanspråket kunde sägas omfattas av skiljeavtalet. HD fann att Concorp vare sig hade lagt samarbets- eller tilläggsavtalet till grund för sin talan utan att talan grundades på att en försträckning gjorts redan innan dessa avtal ingåtts. Vidare förklarades att bedömningen av behörighetsfrågan skulle göras på grundval av vad Concorp påstått om sin rätt. HD konstaterade att det fordringsanspråk som Concorp gjorde gällande var en följd av ett annat rättsförhållande än samarbets- och tilläggsavtalet (som omfattades av skiljeavtalen). Allmän domstol ansågs således behörig att pröva anspråket på den åberopade grunden.
HD uttalade sedan att den omständigheten att Karelkamen med stöd av avtalen som berörde den påstådda fordringen gjort invändningar mot fordringsanspråket, inte föranledde att allmän domstol blev obehörig att pröva detta på den åberopade rättsgrunden. Det ansågs gälla fastän invändningarna omfattades av den skiljeklausul som gällde för det avtal som Karelkamen grundade sin invändning på. HD:s bedömning vad gäller svarandens invändningar kommer att utvecklas vidare i avsnitt 3.7.3.
Svea hovrätts dom i mål nr T 9128-14 (”Yukos Oil”) 3.3.4
tillämpats trots att dubbelrelevanta rättsfakta ansågs föreligga (i vart fall i tingsrätten).78 Den behörighetsgrundande bestämmelsen (artikel 10) i traktaten angav att tvister mellan investerare och värdstaten som avsåg storleken av eller sättet för betalning av ersättning enligt artikel 6 skulle slitas genom skiljeförfarande. Artikel 6 reglerade förbjudna expropriationsåtgärder, som enligt definitionen utgjordes av investeringar gjorda inom ena partens territorium.79
Ett antal spanska investeringsfonder (Fondbolagen) ägde andelar i ett ryskt oljebolag, Yukos Oil. Till följd av ett antal taxeringsrevisioner hos bolaget höjdes bolagets taxerade inkomst under två år betydligt. Bolaget förmådde inte betala de tillkommande skatterna vilket ledde till utmätning av bolagets aktieinnehav i dotterbolaget Y varefter andelarna såldes på offentlig auktion. I syfte att verkställa beskattningsbesluten vidtogs ytterligare åtgärder av ryska staten varefter Yukos Oil slutligen försattes i konkurs.
Fondbolagen påkallade skiljeförfarande mot Ryska Federationen och gjorde gällande att ett skiljeavtal mellan dem och Ryska Federationen uppkommit enligt artikel 10 i traktaten. Vidare gjordes gällande att skiljeavtalet gav nämnden behörighet att avgöra frågan huruvida Ryska Federationen företagit expropriationsåtgärder mot Fondbolagen eller inte. Skiljenämnden meddelade i beslut att den hade behörighet att pröva tvisten enligt artikel 10 i traktaten.
Ryska Federationen väckte i sin tur talan vid tingsrätten och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att skiljenämnden saknade behörighet att pröva tvisten eftersom Fondbolagens köp av andelar i Yukos Oil inte uppfyllde investeringskravet i artikel 10. Tingsrätten konstaterade att de aktuella påståendena om att investeringarna omfattades respektive inte omfattades av traktaten utgjorde frågor av betydelse för såväl skilje-nämndens behörighet som för själva saken. Påståendena ansågs inte uppenbart sakna grund. Tingsrätten fann med tillämpning av påståendedoktrinen att skiljenämnden varit behörig att pröva frågan. Ryska Federationens talan lämnades utan bifall.
Till skillnad från tingsrätten inledde hovrätten behörighetsprövningen med att tolka artikel 10 i traktaten. Med de allmänna tolkningsreglerna i artikel 31 och 32 i Wienkonventionen som utgångspunkter fann hovrätten att behörigheten för en skiljenämnd enligt artikel 10 i traktaten inte omfattade prövningen av frågan om en expropriationsåtgärd vidtagits, utan enbart storleken och sättet för betalning enligt
artikel 6. Skiljenämnden hade således varit obehörig att pröva fondbolagens talan som grundades på att en expropriationsåtgärd företagits. Rättsfallet, jämte HD:s avgörande i Petrobart, ger upphov till ett antal frågor vilka kommer att behandlas i avsnitt 3.7.5.
3.4 Påståendedoktrinens räckvidd
Inledning 3.4.1
Som framgår av den ovan redovisade rättspraxisen är påståendedoktrinens räckvidd begränsad på så sätt att den inte tillämpas i samtliga fall när dubbelrelevanta rättsfakta är för handen. Som kommer att framgå i det följande är det viktigt att hålla isär frågorna om det föreligger ett bindande skiljeavtal, om skiljeavtalet täcker åberopade rättsfakta och vilka rättsfakta som ska läggas till grund för behörighetsprövningen. Nedan kommer dessa begränsningar att utredas närmare.
Utgångspunkten att dubbelrelevanta rättsfakta åberopas 3.4.2
En förutsättning för att tillämpa påståendedoktrinen är som framgått tidigare att åberopade rättsfakta är dubbelrelevanta. Ett enkelrelevant rättsfaktum, som enbart har betydelse för behörigheten, ska styrkas av den påkallande parten för att denna ska vinna framgång med sin talan.80 Det räcker i sådant fall inte med ett påstående om att det behörighetsgrundande rättsfaktumet är för handen för att skiljenämnden ska förklara sig behörig att pröva talan. Skiljemännen bör därför alltid först pröva om en parts åberopande av ett rättsfaktum är dubbelrelevant.81
Utgångspunkten att det föreligger ett bindande skiljeavtal 3.4.3
I Petrobart uttalade HD att det råder oklarhet om vad påståendedoktrinen innebär och hur långt den sträcker sig, men att en given utgångspunkt för tillämpningen av påståendedoktrinen är att ett bindande skiljeavtal föreligger. Påståendedoktrinen kan i enlighet härmed inte användas för att göra en part skiljebunden om denne inte ingått ett giltigt skiljeavtal. För det fall det är tvistigt huruvida skiljebundenhet i och för sig är för handen, ska skiljenämnden enligt HD:s uttalande pröva den frågan när den tar ställning
till sin behörighet. Det är den påkallande parten som har att styrka att ett giltigt och bindande skiljeavtal föreligger.82 Brister i skiljebundenhet medför att den utpekade
avtalsparten har möjlighet att undanröja skiljedomen genom att väcka klandertalan, jämlikt 34 § p. 1 LSF.
Även om domskälen i Petrobart inte medger att påståendedoktrinen används för att göra en part skiljebunden, råder ändock viss osäkerhet om påståendedoktrinens tillämplighet på frågan om skiljebundenhet. Ett äldre avgörande från HD, NJA 1955 s. 500, ger stöd för att påståendedoktrinen är tillämplig i fall då tvisten består i om svaranden är avtalsslutande part. Rättsfallet kan därför tas till intäkt för att påståendedoktrinen har en vidare räckvidd än vad HD uttalat i Petrobart.83 I målet hade käranden upprättat ett avtal om överlåtelse av patenträttigheter med B, enligt vilket B skulle betala royalties till käranden. Käranden väckte talan mot C och yrkade att domstolen skulle fastställa att C var avtalsslutande part eftersom denne påstods vara den reelle motparten till avtalet (B påstods ha agerat ombud för C). C bestred att denne var part till avtalet och invände härvid att rättegångshinder förelåg på grund av en i avtalet intagen skiljeklausul. Käranden anförde att skiljeklausulen var tillämplig först för det fall domstolen skulle fastställa att C var avtalsslutande part. HD menade dock att skiljeklausulen inte skulle ges en så snäv tolkning att tvist om vem som var att anse som avtalsslutande part inte skulle anses omfattas av skiljeklausulen. Därmed ansåg HD att tvisten skulle slitas genom skiljeförfarande och kärandens talan avvisades.
Skiljemännens behörighet att pröva tvisten motiverades i 1955 års fall med att käranden som grund för sin talan påstod att svaranden C var reell motpart till huvudavtalet. HD godtog sålunda att svaranden var den reella motparten även till skiljeavtalet, trots att HD underlåtit att pröva om det i och för sig förelåg ett bindande skiljeavtal mellan parterna. Rättsprincipen i NJA 1955 s. 500 har inte ändrats genom ett avgörande i plenum varför det inte kan uteslutas att avgörandet alltjämt har visst prejudikatvärde.
Vad som kan anföras mot att 1955 års fall fortfarande har prejudikatvärde är att det i LSF numera föreskrivs en möjlighet att få frågan om skiljenämndens behörighet fast-ställd av domstol vid valfri tidpunkt under förfarandet (se avsnitt 2.3.2). Om domstolen
82 Heuman, JT 2009-10, s. 339.
83 Jfr Heuman, JT 2009-10, s. 348 f. och JT 2011-12, s. 651 f. Avgörandet har dock kritiserats av
