Svensk Botanisk Tidskrift: Volym 109: Häfte 2, 2015

Svensk Botanisk Tidskrift 109(2): 65–128 (2015)

Volym 109: Häfte 2, 2015

Svenska Botaniska

Föreningen

Svensk

Botanisk Tidskrift

Nya arter och namn i Nordens flora Årets mossa: Briljantmossa

Sveriges kalkmossor

Styv kalkmossa och alvarkalkmossa

Många botanister känner säkert till kruskalkmossa T. tortuosa som en bra kalk­

indikator, men hur många vet att vi har minst ytterligare sju arter i släktet kalkmossor i landet?

På bilden ser vi styv kalkmossa Tortella rigens till vänster, tillsammans med den betyd­

ligt mindre alvarkalkmossan T. densa.

Alla arter i släktet växer i spännande miljöer, några arter

har hittats i Sverige helt nyli­

gen, och det kan finnas fler. Läs mer om våra kalkmossor på sid. 94.

foto: Lars Hedenäs. – Gotland, Hellvi s:n, mellan Sudergårde och Lörge, 13 maj 2013.

94

120

Men Niklas Lönnell hittade den ändå, i Sörmland, första fyndet norr om Skåne.

112

Två klassiska vårtecken.

Var med och rapportera vårtecken du också med Vårkollen!

128

105

innehåll

foto: Tomas Hallingbäck foto: Wiveka Johansson

foto: Niklas Lönnell foto: Lars Hedenäs

foto: Jörg Brunet

våra regionala föreningar

Hallands Botaniska Förening har ungefär 300 betalande medlemmar, Vårt mål är att öka kunskaperna om den botaniska mångfalden i Halland, att arbeta för bevarandet av denna mångfald och att stimulera intresset för bota­

nik i allmänhet.

Föreningen bildades 2002 på initiativ av bland andra Kjell Georgson som var huvud­

ansvarig för Hallands flora som kom 1997.

Vi ordnar varje år ett stort antal exkursioner över hela landskapet med fokus på kärlväx­

ter, mossor och svampar. Sedan många år bedrivs studiecirklar i floristik i södra Halland.

Föreningen har ett nära samarbete med länsstyrelsen och flertalet kommuner när det gäller praktisk naturvård på lokaler som hyser rödlistade arter.

Ett floravårdspris delas ut varje år till någon enskild eller organisation som gjort en särskild ideell insats för vård av floran och den biolo­

giska mångfalden.

Floraväkteri

Vår floraväktarverksamhet är omfattande. Med inspiration från eldsjälen Lars­Erik Magnusson rapporterade under fjolåret ungefär 60 personer in 87 rödlistade kärlväxter på hela 820 lokaler till Artportalen. Verksamheten samordnas av en ansvarig i respektive kommun och vi genomför samlingar med floraväktarna med utbildning och uppmuntran.

Hallands Botaniska Förening

Kontaktinformation

Ordförande Jan Johansson, Onsala (jan.johansson@ballograf.se)

Floraväktaransvarig Lars­Erik Magnusson, Halmstad

(lars.erik.magnusson@gmail.com) Hemsida www.hallandsbotan.org Medlemskap 60 kr per år.

Bankgiro 202­6342.

Varje år ger vi ut en innehållsrik botanisk utflyktsguide för Halland i samband med det nya programmet för årets aktiviteter.

Botanisk vandring längs Prins Bertils stig i Halm­

stad en kväll i juni 2014.

i korth et – viktigt att veta

foto: Mattias Lindström

foto: Mattias Lindström

Hårginst Genista pilosa är Hallands landskapsblomma

conte nts

Svensk Botanisk Tidskrift

Volym 109: Häfte 2, 2015

Artiklar Nytt om nordiska kärlväxter 2014

Karlsson, T. 68

Styv kalkmossa och andra kalkmossor i Sverige

Hedenäs, L. 94

Vildsvin och vitsippor – mer dramatik i Dalby Söderskog Brunet, J. 105

Vårkollen, fenologi väkteri och en ny miljömåls indikator

Bolmgren, K., Langvall, O., Dahl, Å., Göthlin, E., Hassel, L. &

Grundström, S. 112

Millimetermossa – mossornas dvärg inte längre bara i Skåne Lönnell, N. 120

Årets mossa 2015 – briljantmossa Lönnell, N. 128 Minnesord Stefan Ericsson 123

Föreningsnytt Ledare: Samarbete i naturen 67

Nationalpark eller kalkbrott?; Föreningskonferensen 2015; Guldluppen 2015 126

Novelties in the vascular plant flora of Norden during 2014. Karlsson; p. 68. • Tortella in Sweden. Hedenäs;

p. 94. • Wild boar rooting strongly reduces abundance of spring ephemerals in a mixed temperate forest reserve in southern Sweden. Brunet; p. 105. • Developments in Swedish environmental monitoring of phe- nology. Bolmgren, Langvall, Dahl, Göthlin, Hassel & Grundström; p. 112. • Micromitrium tenerum found in Söder- manland, SE Sweden. Lönnell; p. 120.

Svensk Botanisk Tidskrift

Svensk Botanisk Tidskrift publicerar original arbeten och översikts­

artiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare artiklar av nationellt och nordiskt intresse. SBT utkommer med sex nummer per år, varav ett (nr 3–4) är ett dubbelnummer, och omfattar totalt cirka 350 sidor.

Ägare Svenska Botaniska Föreningen. © Svensk Botanisk Tidskrift res­

pektive artikel författare och fotograf har upphovsrätterna. Publicerade fotografier kan komma att åter användas i tidskriften eller på webbplat­

sen. Publicerade artiklar kommer att göras tillgängliga även på internet.

Ansvarig utgivare Ordföranden i Svenska Botaniska Föreningen, Stefan Grundström (stefan.grundstrom@svenskbotanik.se).

Redaktör Bengt Carlsson

c/o Uppsala universitet, Norbyvägen 18 D, 752 36 Uppsala.

Tel: 018­471 28 72, 070­958 10 90.

E­post: bengt.carlsson@svenskbotanik.se

Instruktioner till författare finns på föreningens webbplats (www.

svenskbotanik.se). Kan även fås från redaktören.

Priser Prenumeration på tidskriften ingår för privatpersoner i medlems­

avgiften. Prenumerationspris för institutioner och företag är det samma som medlemsavgiften för privat personer. Se vidare under medlemskap.

Enstaka häften 75 kr, vid köp av fler än 25 häften är priset 25 kr styck.

Häften äldre än två år kostar 10 kr.

General register för 1987–2006: 100 kr.

Äldre register: 30 kr styck. Porto tillkommer.

Beställningar av prenumerationer och gamla nummer av tid skriften görs från föreningskansliet (se adress nedan).

PlusGiro 48 79 11-0 Tryck och distribution:

Exakta, Malmö.

Svenska Botaniska

Föreningen

Svenska Botaniska Föreningen Svenska Botaniska Föreningen, c/o Uppsala univer sitet,

Norbyvägen 18 D, 752 36 Uppsala.

Kansliansvarig Maria van der Wie Telefon: 018­471 28 91, 072­512 10 41 E­post: info@svenskbotanik.se

Webbplats: www.svenskbotanik.se

Medlemskap 2015 (inkl. tidskrifter) 340 kr inom Sverige (under 30 år 100 kr), 435 kr inom Norden och övriga Europa, och 535 kr i resten av världen. Familjemedlemskap utan tidskrift 50 kr.

i s s n 0039-646x, u ppsala 2015

omslagsbild Wendts maskros Taraxacum wendtii är en helt nybeskriven art av sand­

maskrosor, som hittills bara är känd från öppen alvarmark på Öland.

Om denna och andra nyheter i den nordiska floran berättar Thomas Karlsson på sidan 68.

Om den nya boken om sand­ och dvärg­

maskrosor, se annons på sidan 125.

foto: Göran Wendt.

Vol 109: Häfte 2, 2015

Samarbete i naturen

^ledare

November är en lång månad. Väldigt lång … Några dagar med minus- grader ger hopp om kommande skidturer.

Men inte! Åter mör- ker, regn och storm …;

novemberväder. Så kan

årets vinter här på västkusten sammanfattas.

Utslagna hasselhängen redan i december.

Kommer det att bli så här framöver?

Mycket tyder på det, trenden är tydlig. Mal- örtsambrosia etablerar sig nu i Sydsverige.

Den blommar tills den fryser ned; kanske vid Lucia … Inte kul att vara pollenallergiker.

Du kan bidra till kunskapen om klimatets förändring genom att rapportera vår- och hösttecken på www.naturens kalender.se. Ju fler observationer som görs under en följd av år desto säkrare kan man urskilja trenderna, viktiga pusselbitar för klimatforskarna.

När du läser detta är novembervädret borta och våren har kommit långt. Det börjar bli dags att ge sig ut för att inspektera loka- lerna för desmeknopp, primören bland flora- väktarväxterna. Samma spänning varje vår att försöka hitta dess blad bland myriaderna av vitsippor i lövskogens dunkla fuktpartier.

Du drar väl ditt strå till stacken genom att bevaka en eller flera floraväktarlokaler? En del smådjur är knutna till en specifik värd- växt. Är denna minskande är oftast också dessa djur i farozonen. Ett typexempel är klockgentiana och alkonblåvinge. Varför inte ta kontakt med en amatörentomolog och tillsammans göra en insats för sådana arter?

I slutet av april kommer en ny upplaga av rödlistan. Bättre kunskap om deras utbred-

ning gör att några arter försvinner från listan, medan flera nya tillkommer. Arter knutna till det traditionellt hävdade skogs- och jordbrukslandskapet trängs undan och får det allt svårare att hitta livsrum.

Naturligtvis gäller detta även de svampar och djur som tillsammans med växterna bildar näringsvävarna i dessa, som vi tycker,

”ursvenska” miljöer.

Söndagen den 14 juni genomförs ”De vilda blommornas dag” över hela landet – föreningens största publika arrangemang.

Om du vill leda en vandring, kom ihåg att anmäla den i god tid på SBF:s hemsida.

Tveka inte heller att ta kontakt med lokalpressen för att få dem att göra ett reportage om vandringen! Använd också sociala medier för att sprida informationen.

Det gäller att få ut så många som möjligt i naturen den här dagen.

Ett tips är att bjuda in en lokal fjärils- skådare till vandringen. Att kombinera växt intresset med studier av de fjärilar och andra insekter som födosöker i blommorna ger en extra dimension åt vandringen och en än rikare naturupplevelse för deltagarna.

Den 7–8 mars arrangerades årets för- eningskonferens, denna gång tillsammans med Sveriges Mykologiska Förening (se sid.

127). Ett mycket lyckat arrangemang och förhoppningsvis ett startskott för mer sam- arbete i framtiden. Våra föreningar – tillsam- mans med motsvarande för småkryp och fåglar – behöver samarbeta mer, inte minst för att det ger ett ökat tryck i naturvårdsar- betet men också helt enkelt för att det är kul och får oss alla att se naturen med nya ögon.

tore mattsson, styrelseledamot sbf

Makaonfjäril besöker hybriden bohus­

marrisp × marrisp. ^foto: Tore Mattsson.

H

Sammanställningen baseras på vad som tryckts i de svenska botaniska tidskrif- terna och viktigare tidskrifter från övriga Norden. Vidare har jag registrerat allt det nya som kommit till Riksmuseets nordiska herbarium, och jag har även gått igenom museets redan befintliga nordiska samlingar i detalj. En del information har jag hämtat ur internationella botaniska publikationer.

Dock har ett och annat i den utomsvenska litteraturen säkert gått mig förbi, och tyvärr gäller detta också det nationella informa- tionsflödet på webben.

Men sådana luckor kan fyllas! Min avsikt är att – om tillfälle ges – göra årliga rap- porter av det här slaget, och därför blir jag mycket tacksam för alla rättelser och tillägg, och förstås för meddelanden om nyheter.

Tänk på att nyfynd för landet eller för ett landskap alltid bör dokumenteras för framtiden. Det bästa sättet att göra detta är att lämna ett belägg till något av landets stora herbarier, där samlingarna kommer att vara tillgängliga för lån och studier under överskådlig framtid.

Equisetaceae – fräkenväxter

Equisetum arvense × palustre. Hybriden åkerfräken

× kärrfräken har upptäckts i norra Finland. Den bildar en mycket stor och sannolikt urgammal

klon i en bäckravin i bergsmassivet Pyhätunturi i SoL Pelkosenniemi (Lubienski & Dörken 2013).

Den är också känd från Sverige: Nb Haparanda hamn 1994 (Stenberg 2010; Marcus Lubienski har sett materialet i S). Här blev växten dock tillfällig. – Hybriden är ytterst lik åkerfräken och bestämningarna har verifierats på epidermis’

mikrostruktur.

Equisetum arvense × pratense. Hybriden mellan åkerfräken och ängsfräken bör strykas från den nordiska listan. De exemplar från Hls Ljusdal, som ibland har tolkats som denna hybrid, är enligt Marcus Lubienski onormalt utvecklad åker fräken.

Equisetum arvense × sylvaticum, åkerfräken × skogs- fräken, är funnen på en lokal i Lofoten, Norge, och är där spridd längs 650 m (Lubienski 2010a).

Även denna hybridklon är uppenbart mycket gammal. Hybriden har en ganska karakteristisk morfologi. Att det är en skogsfräkenhybrid syns på att primärgrenarna är rikt förgrenade i sin inre del, medan den yttre delen är ogrenad (ett skott får alltså en tät ”kärna” med sekundär grenar omgiven av en ”mantel” av primärgrenarnas spre- tande toppar). Den skiljer sig från följande hybrid genom innersta grenslidans längd. Hos åkerfräken

× skogsfräken är den nästan dubbelt så lång som stjälkslidan; hos ängsfräken × skogsfräken är de båda slidorna ungefär lika långa.

Equisetum pratense × sylvaticum, ängsfräken × skogs- fräken, är funnen som ny för Sverige av Marcus Lubienski, som tidigare har upptäckt flera förekomster av denna hybrid i Norge (Lubienski 2003, 2010b). En artikel om det svenska fyndet förbereds.

Ophioglossaceae – låsbräkenväxter

Botrychium simplex var. tenebrosum, pysslinglåsbräken.

En form, som till utseendet helt överensstämmer med denna från Nordamerika beskrivna låsbrä- ken, blev funnen sommaren 2014 på Singö i Upl och i Hamrånge i Gst (Ekman 2014; det svenska namnet myntades där). När dessa fynd publicerats kom också ett äldre fynd i Nb i dagen (Westerberg

Thomas Karlsson presenterar här nya fynd och namn bland de nordiska kärlväxterna. Artikeln sammanfattar vad som hänt sedan Thomas nio­

delade artikelserie med nyheter gavs ut i SBT 2012–2014.

Nytt om nordiska kärlväxter 2014

THOMAS KARLSSON

2015). Verifiering med DNA-undersökning pla- neras, och innan resultatet är känt bör uppgiften betraktas som osäker. – Pysslinglåsbräken avviker från äkta dvärglåsbräken var. simplex genom att den fertila bladdelen utgår högt upp (inte från växtens bas). Pysslinglåsbräken bör troligen ha artrang; morfologiskt förefaller den distinkt.

De svenska fynden har gjorts på kalkpåverkad, översilad hällmark vid havet. I Nordamerika verkar miljön för var. tenebrosum vara fuktsänkor i ädellövskog. Kanske ska sökandet efter pyssling- låsbräkenlika former vidgas biotop mässigt.

Botrychium minganense, killåsbräken, tidigare känd från Island, finns kanske även i Sverige. Frida Turander har i Vrm Hagfors funnit låsbräknar som morfologiskt stämmer med denna (Arons- son 2014), men artens förekomst hos oss kan inte anses säker förrän DNA har kollats. – Killås- bräken liknar månlåsbräken B. lunaria men har kilformiga bladflikar.

Dryopteridaceae – träjonväxter

Polystichum setiferum, spetsbräken, är funnen i Danmark (Jylland, Birgittelyst vid Viborg) av Hans Øllgaard 2008 och bestämdes av Benjamin Øllgaard (Pedersen 2011). Förmodligen är den spontan. Senare har arten även blivit funnen på Langeland och i centrala Jylland. – Det finns också ett gammalt fynd från Norge (Grytten i MR Rauma, belägg samlat av A. E. Lindblom i S).

Rosendahl (1916) ansåg uppgiften trovärdig men den har senare betvivlats.

Polypodiaceae – stensöteväxter

Polypodium interjectum × vulgare, hybridstensöta, rap- porterades från Sverige hos Karlsson (2012a) base- rat på ett par ark från Sk Västra Vram; dock var den inplanterad (av Helge Rickman) med material från Danmark. Förekomsten kunde på sin höjd betecknas som kvarstående. Men hybridstensötan har också bildats spontant i Sverige på platser där båda stamarterna växer, t.ex. i karstsprickor vid Resmo på Öl (Andersson & Gunnarsson 2011) och på Kullaberg (Erik Ljungstrand muntligt). Den är även funnen på skrotsten i Bl Karlskrona (Fröberg 2012; belägg i LD), men här är ursprunget ovisst.

– Erik Ljungstrand har granskat alla beläggen från förekomsterna.

Pinaceae – tallväxter

Pinus wallichiana, himalayatall. Stavningen av det svenska namnet har ändrats (tidigare himalajatall).

Cupressaceae – cypressväxter

Juniperus squamata, himalayaen. Stavningen av det svenska namnet har ändrats (tidigare himalajaen).

Nymphaeaceae – näckrosväxter

Nymphaea alba subsp. alba × subsp. candida, sydnäck- ros × nordnäckros. Normalt tas inte hybrider mel- lan underarter upp i checklistan, men denna är så vanlig och vittspridd att det är befogat. Dessutom betraktas föräldrarna ibland som arter, och för att få jämförbarhet mellan olika sammanställningar bör man skilja ut mellanformerna.

Araceae – kallaväxter

Peltandra virginica, pilkalla, är en storvuxen sump- växt med pillika blad (något lika pilbladets Sagit­

taria sagittifolia); blomställningens hölsterblad är ljusgrönt. Den har registrerats som förvildad på Fyn i Danmark (Tranberg 2014). Det svenska namnet pilkalla är nytt; släktesnamnet blir pil­

kallor.

Wolffia arrhiza, dvärgandmat, blev funnen somma- ren 2013 i vallgraven till Stjärneholms slott i Sk Skurup (Ljungstrand 2013). Det är Europas minsta blomväxt. Förutom av storleken karakteriseras den av att den saknar rot. Den fanns i oräknelig mängd även år 2015, men tills vidare måste den ändå betraktas som tillfällig (ettåriga växter med snabb förökning kan komma och gå, och en tio- årsperiod måste förflyta innan den rubriceras som bofast i landet).

De millimeterstora gröna kulorna är Europas minsta blomväxt, dvärgandmat Wolffia arrhiza. Den blev funnen 2013 av Erik Ljungstrand som ny för Nor­

den. – Skåne, Skurup, Stjärneholm 4 augusti 2013.

foto: Roland Bengtsson.

Wolffia arrhiza was found in southernmost Sweden in 2013.

Colchicaceae – tidlöseväxter

Colchicum ”laetum”, stjärntidlösa, blev funnen av Anders Svenson på två platser när han invente- rade tidlösor på Öland (Svenson 2013). Ett bra kännetecken är att de ljuslila kalkbladen slutligen spretar ut stjärnlikt; detta har givit anledning till det svenska namnet, som har föreslagits av Svengunnar Ryman. Ett användbart vetenskapligt namn saknas; växten går i odling under namnet Colchicum laetum, men den tillhör inte denna vildväxande art. Förmodligen rör det sig om en selektion av en annan art, eller en i odling upp- kommen hybrid.

Orchidaceae – orkidéer

Dactylorhiza majalis subsp. integrata, englandsnyck- lar. En handnyckelform, som möjligen är eng- landsnycklar, är funnen i Vg Lidköping och verkar vara bofast där (Janson 2012). Tills vidare får upp- giften betraktas som osäker, men Mikael Hedrén har material för en genetisk undersökning.

Ophrys apifera, biblomster (tidigare bi-ofrys). En för landet ny orkidé, som dock tills vidare får betraktas som tillfällig. Arten är mellaneuropeisk och känd för att kunna växa i starkt kulturpräg- lade biotoper. År 2004 visade den sig första gången i Danmark och där finns arten nu på två lokaler. Sommaren 2014 fann Staffan Nilsson tre exemplar på en kulturpräglad gräsmark i Sk Trelleborg (Nilsson 2014). Staffan föreslog att det gällande svenska namnet bi­ofrys ersätts med biblomster, vilket anknyter till det danska namnet biblomst och till vår andra art i släktet, flugblom- ster O. insectifera.

Amaryllidaceae – amaryllisväxter

Allium rotundum, rundlök, får betecknas som bofast i Sverige. Vid Katthammarsvik i Gtl Östergarn finns ett idag rikt bestånd (mer än 200 blom- mande ex) som har varit känt i mer än 60 år (Johansson & Petersson 2015). Arten anses bofast även i Norge (Lid & Lid 2005).

Galanthus fosteri är en sällan odlad art från Turkiet, Libanon och Israel som har rent gröna, blanka blad och därför påminner om grekisk snödroppe G. ikariae och grön snödroppe G. woronowii. De inre kalkbladen har dock gröna markeringar både vid spetsen och vid basen. Ulla-Britt Andersson fann växten 2014 i snårmark strax O Vickleby kyrka på Öland; bestämningen har bekräftats av Torbjörn Tyler. – Arten får här det svenska nam- net libanesisk snödroppe.

Asparagaceae – sparrisväxter

Dracaena marginata, kantdracena, är ett liljeträd från Madagaskar som hos oss odlas som krukväxt.

Kantdracenan blev funnen av Bengt Nilsson 2009 på kompost på Bubbetorpstippen i Bl Rödeby.

Belägget i S tillhör sorten ’Bicolor’ med vita bladkanter.

Hyacinthoides ×massartiana, hybridklockhyacint (tidi- gare H. hispanica × non­scripta). Hybriden mellan spansk och engelsk klockhyacint tycks vara den vanligaste förvildade klockhyacinten och är som sådan bofast. Den bör betecknas med det binära namnet H. ×massartiana.

Ornithogalum narbonense, fransk stjärnlök, kan betraktas som bofast i landet. Den samlades som odlad 1937 vid Kummeln i Bl Augerum och återsågs 2013 och 2014 på lokalen, som inte längre är en trädgård utan betesmark (Fröberg & Nilsson 2014). – Belägg i LD, det. L. Fröberg.

Ornithogalum oligophyllum, turkisk stjärnlök, hör hemma på Balkan, i Turkiet och i Kaukasus.

Den skiljer sig från morgonstjärna O. umbellatum genom att ha få (2–4) basalblad och har också färre, men ganska stora, blommor. Arten blev Stjärntidlösa utmärker sig genom sina slutligen

utbredda kalkblad. Det är en odlad (och på Öland kvarstående) sort som inte har något säkert vetenskapligt namn: den brukar kallas Colchicum laetum men tillhör inte denna vildart. – Öland, V om Bredinge, 17 september 2014.

foto: Thomas Gunnarsson.

This variant of Colchicum, with narrow, finally patent tepals, is known from Öland as a persistent relic of cultivation. It goes in trade as ‘Colchicum laetum’ but does not belong to this species from the Caucasus area.

funnen på en stentipp i Öl Föra 2014 av Ulla-Britt Andersson. Belägget finns i S.

Commelinaceae – himmelsbloms­

växter

Tradescantia pallida, purpurblad, har för första gången rapporterats från Norden. Det är en krukväxt från Mexiko med rödlila bladverk. Den sågs på soptippen Sörmossen i BhG Nödinge 2014 (Andersson & Herloff 2014, med färgbild).

Zingiberaceae – ingefärsväxter

Zingiber officinale, ingefära, togs av Anders Svenson 2014 på Sjömansängs soptipp i Ög Risinge; växten är lätt igenkännlig på doften och jordstammen.

Belägg i S. – Familjen är inte tidigare represen- terad i den nordiska floran; den placeras sist i ordningen Zingiberales (efter Marantaceae). Det svenska släktesnamnet är ingefäror.

Juncaceae – tågväxter

[Juncus conglomeratus × inflexus, knapptåg × blåtåg, angavs av Fröberg (2013) från en lokal i Sk men belägget (i LD) är enligt min mening dåligt utvecklad veketåg J. effusus. Hybriden knapptåg

× blåtåg är över huvud taget inte känd med säker- het. (Båda arterna har däremot väldokumenterade hybrider med veketåg.)]

Luzula arcuata, bågfryle, och Luzula confusa, polar- fryle (tidigare underarter av Luzula arcuata).

Båg fryle och polarfryle uppfattas numera allmänt som arter, vilket stöds av en undersökning i norra Finland av Väre (2014). Han fann nedsatt fertilitet samt deformerade kapslar och blomställningar hos intermediära exemplar och tolkade dessa som hybrider. Intermediärer är vanliga i norra Finland och i Norge (Lid & Lid 2005) och förmodligen även i Sverige (belägg i S). Hybriden bör betraktas som bofast.

Cyperaceae – halvgräs

Bolboschoenus maritimus, havssäv (tidigare Schoeno­

plectus maritimus). Enligt de senaste fylogenierna (Muasya m.fl. 2009, Shiels m.fl. 2014) är släktena Bolboschoenus och Schoenoplectus väl skilda, och havssävens vetenskapliga namn måste därför ändras.

Carex rostrata var. borealis, mörk flaskstarr, publice- rades som ny för Sverige av Stenberg (2010) och fick då också sitt svenska namn. Mörk flaskstarr har kortare, mörkare honax än var. rostrata – som här får namnet ljus flaskstarr. Den liknar rund- starr C. rotundata ganska mycket men är grövre och ljus axigare; dessutom har den papillösa (och därigenom matt grågröna) bladöversidor. Den är mycket lik hybriden mellan flaskstarr och rund- starr men är fertil. Mörk flaskstarr bildar i Nb ofta stora bestånd och är vanligare än rundstarr. Alla Havssäv Bolboschoenus

maritimus. Denna viktiga vassbildare på skyddade havsstränder har fått byta släktesnamn. Den fördes tidigare samman med säv och blåsäv i släktet Schoeno­

plectus. – Skåne, Stora Ham­

mar, Videholm 8 juni 2013.

foto: Jan Thomas Johansson.

Bolboschoenus maritimus, formerly Schoenoplectus mari­

timus, common on sheltered seashores in the southern parts of Norden.

belägg (i S) har bestämts av Reidar Elven, som också har uppmärksammat varieteten i Norge och anger den från stora delar av landet (Lid & Lid 2005). – Möjligen är mörk flaskstarr en etablerad, fertil hybrid mellan flaskstarr och rundstarr, och i så fall borde den hellre vara en egen art. Ställ- ningen som varietet måste dock gälla tills saken blir bättre undersökt.

Carex rostrata × stenolepis, flaskstarr × gölstarr. Av denna hybrid finns det ett belägg i S från LyL Sorsele samlat av Edward Broddeson 1919.

Bestämningen är gjord av Stefan Ericsson 1988

(”Om Carex rostrata × stenolepis finns, skulle jag förmoda att den skulle se ut så här”), och Per Las- sen instämde i hans bedömning 1989 (”det borde vara rostrata × stenolepis!”). Hybriden är möjligen funnen även i Norge: den nämns från ST och NT i sjätte upplagan av Norsk flora, men i den sjunde är uppgiften borttagen (Lid & Lid 1994, 2005).

Carex tenera hör till gruppen kring harstarr C. lepo­

rina. Den är funnen på Värhultstippen i Vrm Ed och är en av de sex nordamerikanska starrar som visat sig där efter import av nordamerikanskt tim- mer (Flygh 2013). Gruppen är svår och mycket art- rik i Nordamerika, och bestämningen, som gjorts av Stefan Ericsson, är preliminär (”cf. tenera”).

Carex tomentosa, luddstarr. Luddstarrens vetenskap- liga namn ändrades för ett par år sedan (Karlsson 2012b) till Carex filiformis. Detta linnénamn från 1753 hade typifierats av Nelmes (1951) med en bild som Linné hänvisat till i originalbeskrivningen, och Nelmes ansåg att denna bild föreställde luddstarr. Namnet Carex filifomis måste då gälla i stället för C. tomentosa från 1767, även det ett Lin- nés namn. Ett par viktiga och aktuella europeiska standardverk hade också följt Nelmes och tagit upp namnet C. filiformis för luddstarr.

Men detta håller inte. Bilden är möjlig att tolka på flera sätt (Koopman m.fl. 2014). För att lösa problemet har man valt ett herbarieark som s.k. epityp till typen (arten definieras fortfa- rande av sin typ (bilden), men epitypen avgör alltså vilken art bilden visar). Det valda arket är lundstarr Carex montana. Därmed blir C. filiformis en synonym till denna art, och luddstarren återfår namnet C. tomentosa, som är det äldsta tillgängliga när C. filiformis faller bort.

Cyperus fuscus, dvärgag, är ursprunglig i vår flora men har betraktats som utgången, vilket i princip inte ändrades av att Ulf Axelsson (2003) upptäckte en adventiv förekomst i Göteborg. Desto mera glädjande är det då att växten inte är borta som inhemsk: den återupptäcktes hösten 2013 på en av sina gamla lokaler, Vombsjön i Sk, efter en period med exceptionellt lågvatten (Wittzell 2014).

Dulichium arundinaceum, bambuag. Ett upp till meterhögt nordamerikanskt halvgräs med grova, bambuliknande strån. De breda bladen sitter i tre markerade rader, och grenknippen med utspärrade, centimeterlånga, smala ax utgår från bladvecken. Det svenska namnet bambuag föreslås här. Växten blev funnen 2014 i kanten av en damm vid Stavtrup nära Århus i Danmark. Den bedöms inte vara inplanterad, men förmodligen är den spridd från någon odlad förekomst. – Informa- tionen kommer från Jens Christian Schou, som bestämde växten.

Bambuag Dulichium arundinaceum, ett upp till meterhögt nordamerikanskt halvgräs som har natu­

raliserats på en plats i Danmark. – Jylland, Stavtrup, 26 augusti 2014.

foto: Jens Christian Schou.

Dulichium arundinaceum, a North American sedge, has become established at one site in Denmark.

Poaceae – gräs

Brachypodium phoenicoides, styvskafting, är funnen i Danmark, i sluttning mot Roskildefjorden (Lau- sen m.fl. 2014). Växtens förekomst i naturlig torr- äng på en föga kulturpåverkad lokal antyder att det skulle kunna röra sig om en gammal, spontan förekomst som undgått upptäckt tills nu. Dess hittills kända utbredning täcker nordvästra Afrika och västra Europa norrut till och med Frankrike (i Tyskland räknas den som en etablerad inkomling).

Arten liknar backskafting men har styva blad. På danska heter den Stivbladet Stilkaks och därför har den fått det svenska namnet styvskafting.

Calamagrostis purpurascens är en arktisk art som har blivit funnen som ny för Europa i svårtillgängliga områden med köldstäppvegetation på norra Svalbard (Elvebakk & Nilsen 2002). Arten har en

tät, spolformig vippa, långt utskjutande, knäböjt borst och håriga bladöversidor.

Eriochloa pseudoacrotricha (tidigare E. ramosa). Det enda kända nordiska fyndet av ”Eriochloa ramosa”

gjorde Carl Blom 1925 i Sk Lackalänga, känt för sin rika flora av ulladventiver. Han bestämde det 1927 till E. ramosa var. pseudoacrotricha, men i Australien, där gräset hör hemma, betraktas E. pseudoacrotricha nu som en självständig art.

Eriochloa punctata. Denna Eriochloa-art kommer från tropiska Sydamerika. Den togs i hamnen i Hls Hudiksvall av Zander Säfverstam 1953, och beläg- get (i S) bestämdes 1954 av Carl G. Alm.

[Festuca brachyphylla, bergsvingel. Denna arktiska art, inom nordiskt område endast känd från Svalbard, finns enligt Scholz (hos Greuter &

Raab-Straube 2011) i Sverige. Lokalen, i TL, anges som ”fjäll, gravel- and moorplain between Styvskafting Brachypodium phoenicoides, en syd­

västeuropeisk torrängsart som oväntat upptäckts i naturlig vegetation i Danmark. Axen liknar back­

skaftingens B. pinnatum men bladöversidorna har mycket grova nerver. – Danmark, Själland, Kregme, 22 augusti 2013.

foto: Jens Christian Schou.

Brachypodium phoenicoides is found in a seashore slope in Denmark and is possibly native. Its inflores­

cence reminds of B. pinnatum but the upper side of the leaves has very strong veins.

Alesjaurestugorne and Tjäktjastugan, c. 35 km SW of Abisko, 750–1000 m” och insamlingen (i STU) gjordes 1990 av R. W. Bussmann. I samma artikel påstås arten vara känd från Norge. I Panarctic Flora (Elven odaterat) nämns inga förekomster på det nordiska fastlandet, och uppgifterna kräver bekräftelse.]

Festuca gautieri, björnsvingel, är ett prydnadsgräs från Pyrenéerna, som tidigare har noterats som förvildat både i Danmark och Norge. Ett äldre svenskt fynd, från Vg Falköping 1967, har kom- mit fram vid genomgången av Uno Bergengrens herbarium. Belägget finns nu i S och är bestämt av C. Blom 1957. Erik Emanuelsson kontrollerade. – Arten var sannolikt tillfälligt utkommen på utkast Lolium temulentum, dårrepe, är sedan länge försvun-e.d.

nen som bofast från Sverige men uppträder någon enstaka gång som tillfällig. Ett aktuellt fynd har gjorts vid Uppsala i Upl (Andersson & Arons- son 2012). Artikeln ger också en revy över andra svenska fynd det senaste halvseklet.

Miscanthus sacchariflorus, silvermiskantus, från nord- östra Asien och Japan, togs av Åke Lindström 2011 som ny för Sverige på tippområdet vid Bonstorp i Nrk Örebro (belägg i S). Arten odlas som pryd- nadsväxt och har även blivit funnen på ruderat i Danmark (Burger 2012). – Hos glansmiskantus M. sinensis (som tidigare rapporterats från vårt

land) har varje småax ett långt borst, som sticker ut långt utanför alla de övriga blomhåren, vilka är 4–8 mm långa. Silvermiskantus saknar borst och har 8–12 mm långa blomhår. Vippan och småaxen är för övrigt större hos silver miskantus, som där- för är avgjort mera praktfull än glans miskantus.

Befintliga uppgifter om glans miskantus kan behöva kontrolleras, eftersom man tidigare bara räknade med en art i släktet. (Även hybriden mel- lan arterna odlas.)

Poa nemoralis × palustris. Det svenska namnet lappgröe har lanserats (Stenberg 2010) för denna hybrid, som i norra Sverige verkar förekomma oberoende av föräldrarna.

×Triticosecale rimpaui, rågvete. Stace (1987) utredde rågvetets nomenklatur och kom fram till att det korrekta släktesnamnet var ×Triticosecale. Han kunde däremot inte finna något giltigt artnamn och konstaterade att man kunde benämna rågvete som släkte eftersom den morfologiska variationen mellan rågvetesorterna ändå är så stor. Ett binärt namn finns emellertid tillgängligt, ×Triticosecale rimpaui, vilket påvisats av Buttler & Hand (2011).

Papaveraceae – vallmoväxter

Eschscholzia lobbii, späd sömntuta, ersätter E. caes­

pitosa, tuvad sömntuta. Belägget för den enda kända nordiska uppgiften om den senare, SmI Tranås (Edqvist & Karlsson 2007), var fel bestämt.

Polarvallmo Papaver cornwallisense (till vänster) och spetsbergsvallmo P. dahlianum (till höger) är två väl skilda arktiska arter, som båda förekommer i Norden. Polarvallmon har få ståndare och korta papiller på märket medan spetsbergsvallmon har talrika ståndare och långa märkespapiller.

foto: Svalbard, Kongsfjorden, Blomstrandhalvøya, Geir Arnesen (polarvallmo); Svalbard, Longyearbyen, Endalen, Andreas Tribsch (spetsbergsvallmo). – Från Blyttia 2014 häfte 3, med tillstånd.

Papaver cornwallisense (left) and P. dahlianum (right) differ in number of stamens and length of stigmatic papillae. Solstad et al. (2014) have shown that both species are present and widespread on Svalbard;

previously all Papaver material from the archipelago was called P. dahlianum.

Båda arterna är mindre och gracilare än sömn- tuta E. californica och har mindre och blekt gula blommor, men E. cespitosa har bladrosett och stängel medan E. lobbii har grenig, bladig stjälk.

Grenarna och bladen sitter dock långt ner på stjälken, så man får se efter ordentligt. Saken uppmärksammades i samband med ett andra fynd (Sk Simrishamn 2011; belägg i LD och S); Torbjörn Tyler fann det rätta artnamnet.

Papaver cornwallisense, polarvallmo. En noggrann undersökning av vallmorna på Svalbard (Solstad m.fl. 2014) visar att att denna i Arktis vittspridda art förekommer där, fastän den tidigare passerat som P. dahlianum. P. cornwallisense har få ståndare (4–24) och korta märkespapiller (0,15–0,4 mm);

P. dahlianum har 25–35 ståndare och 0,5–0,9 mm långa papiller. Dessutom har P. cornwallisense urn- formig kapsel (bredast vid märkesskivan), medan kapseln hos P. dahlianum närmast är klotformig (avsmalnande mot märkesskivan). Ytterligare olik- heter är att blommorna hos P. cornwallisense är rätt små och oftast vita; blommorna hos P. dahlianum är något större och lika ofta gula som vita. Det finns också mindre skillnader i bladens form, färg och hårighet. – Den nya arten har fått det svenska namnet polarvallmo i överensstämmelse med det norska namnskicket.

Papaver dahlianum, spetsbergsvallmo. Arten var tidi- gare delad på två underarter, tanavallmo (subsp.

dahlianum) på Varangerhalvön i norra Norge och spetsbergsvallmo (subsp. polare) på Svalbard (t.ex.

Nilsson hos Jonsell 2001). Men Solstad m.fl.

(2014) har visat att en stor del av materialet på Svalbard hör till P. cornwallisense, och materialet av äkta P. dahlianum från Svalbard skiljer sig inte från det från norska fastlandet. Underarterna i P. dahlianum försvinner alltså. – Arten får överta det svenska namnet spetsbergsvallmo; namnet tanavallmo är uppenbart olämpligt på en art som är spridd över hela Arktis.

Ranunculaceae – ranunkelväxter

Clematis ×diversifolia, parmaklematis, en i kultur framtagen hybrid mellan helbladig klematis C. integrifolia och italiensk klematis C. viticella, är funnen av Anders Svenson 2012 på Tuddarps soptipp i Ög Västra Stenby (belägg i S). Hybriden förenar stamarternas egenskaper: stjälken är upp- rätt och slutar med en enstaka blomma; bladen är på samma stjälk både helbräddade och treflikiga.

Ranunculus arwidssonii. Denna majsmörblommas artepitet ska stavas med två s.

Proteaceae – proteaväxter

Grevillea robusta, silvergrevillea, är funnen som tillfällig i Köpenhamn 2013 (Lindbjerg Jannerup 2014). Den är en buske från Australien som nu

odlas i många tropiska och subtropiska länder. I Köpenhamn grodde den i en trädgård; fröet hade kommit dit antingen med kommunal kompost eller med barkflis. – Släktet får det svenska namnet grevilleor. Att denna rent sydhemisfäriska familj, som representerar ordningen Proteales (i Norden tidigare representerad av platanväxter Platanaceae) uppträder hos oss är överraskande.

Dess medlemmar är inte kända för att uppträda adventivt.

Saxifragaceae – stenbräckeväxter

Saxifraga rotundifolia, prickbräcka, sedan tidigare känd från Norge, där den i norr har visat en tendens att etablera sig, är nu känd även från Sverige (Dahlström 2014). Belägg, samlat och bestämt av Crister Albinsson, finns i S. Arten hör hemma i sydöstra Europa och västra Asien och odlas som stenpartiväxt. Den är relativt högväxt, har cirkelrunda, grovt naggade blad och en yvig blomställning. Kronbladen är vita men kan ibland vara prickiga i gult och rött.

Fabaceae – ärtväxter

Acmispon denticulatus. En nordamerikansk käring- tandssläkting, som insamlades 1922 på ruderat i SmI Nässjö av Gustaf Haglund (belägg i S, bestämt av Otto R. Holmberg). Den avviker starkt från andra nordiska ärtväxter. Blommorna sitter ensamma i bladvecken och är nästan oskaf- tade, och de tre småbladen sitter inte fästade i en punkt. – Arket hade sorterats fel på Riksmuseet och kom fram helt nyligen.

Lotus käringtänder. Släktet är betydligt mer mångformigt än det verkar när man bara känner de nordiska arterna. I en analys, där data från morfologi och kärn-DNA har sammanvägts, visar Deg tjareva m.fl. (2006) entydigt att släktet Tetra­

gonolobus klöverärter inte kan upprätthållas. – De nya namnen blir följande:

Lotus maritimus (tidigare Tetragonolobus maritimus), klöverärt.

Lotus tetragonolobus (tidigare Tetragonolobus purpu­

reus), sparrisärt (rödblommig, förr odlad och någon gång förvildad).

Trifolium lupinaster, lupinklöver. En magnifik art från Central- och Östeuropa – storväxt och med stora, röda blomhuvuden. Bladen har ovanligt nog fem smala småblad. Lupinklövern är samlad 2012 på en bangård i Kemi i finska Österbotten (PeP) av Åke Svensson och Charlotte Wigermo (belägg i S).

Trigonella procumbens, vildblåväppling (tidigare Trigonella caerulea subsp. procumbens). Vildblåväpp- lingen betraktas nu i regel som en egen art (t.ex.

Lid & Lid 2005, Euro+Med 2006 och senare).

Rosaceae – rosväxter

Crataegus ×persimilis, sylhagtorn, tidigare inte känd från Sverige men väl från Danmark, har blivit funnen vid Träkvista på Ekerö i Upl av Patrik Engström och Henry Gudmundson (Engström 2012, med bild). Troligen är den kvarstående från tidigare odling.

Crataegus pinnatifida, kinesisk hagtorn, finns förvil- dad i Danmark (Lindbjerg Jannerup 2014). Den har stora frukter och tandade foderblad.

Filipendula purpurea, japanskt älggräs (tidigare F. ×purpurea). Växten har förmodligen uppkom- mit i odling i Japan (naturliga förekomster är inte kända), men det är inte säkerställt att den är hybridogen och epitetet skrivs i regel utan hybridtecken.

Rubus oredssonii, mollösundsbjörnbär. Tore Mattsson beskrev i fjol detta nya krypbjörnbär (Mattsson 2014). Det finns bara i mellersta Bohuslän (Mollö- sund), men är där ganska vanligt.

Sanguisorba tenuifolia, hängpimpinell, hör hemma i nordöstra Asien och Japan. Den skiljer sig från närstående arter genom vita eller skära blommor i ett långsträckt, hängande ax, och genom smala småblad med tvär bas. Växten togs 2009 av Göran Westerström på en vägkant nära Ramsele gamla kyrka i Ång. Odlingsrest eller utkast?

Sorbaria kirilowii × sorbifolia, stor rönnspirea × rönnspirea. Denna hybrid är känd från odling (Rahn 1989) men verkar inte tidigare vara funnen i det fria. Anders Svenson och Per Wahlén fann den på vägkantsutkast i Ög Kisa 2013 (belägg i S, bestämt av Thomas Karlsson). Hybriden kan identifieras säkert då arterna är väl skilda i flera blomkaraktärer. Stor rönnspirea har brett rund- trubbiga och kala foderblad samt kala fruktämnen med stiftet fäst en bit ner på ryggsidan, medan rönnspirea har trekantiga och i kanten glandel- försedda foderblad samt håriga fruktämnen med stiftet fäst i spetsen.

Sorbus obtusifolia är det korrekta namnet för norskoxel (tidigare S. norvegica). Hedlund (1901) Klöverärten har fått tillbaka det vetenskapliga namn som Linné en gång gav den, Lotus maritimus. Den har en tid förts till släktet Tetragonolobus, men molekylära data visar att det inte kan upprätthållas. – Öland, Böda, Tokenäs udde, 6 juni 2005.

foto: Thomas Gunnarsson.

Lotus maritimus, formerly Tetragonolobus maritimus, is common on seashore meadows in the southern Baltic. It is rare in calcareous fens further inland.

publicerade namnet S. obtusifolia i sin monografi över släktet, men ändrade sig senare (Hedlund hos Dyring 1914) och kallade arten S. norvegica.

Båda namnen gäller entydigt samma växt och det tidigaste namnet måste gälla. Hylander (1945) insåg detta, men hos norska författare har det, väl av patriotiska skäl, dröjt kvar tills nu – åtminstone delvis mot bättre vetande (Grundt & Salvesen 2011).

Sorbus teodori, avarönn, betraktas nu åter som art- skild från den norska arten S. meinichii, fagerrönn.

Båda arterna är apomiktiska och har uppkommit genom korsning mellan rönn S. aucuparia och finnoxel S. hybrida. Det finns påtaglig variation inom komplexet avarönn/fagerrönn, både i Norge (Grundt & Salvesen 2011) och Sverige (Fåhræus 1989a, b, Hedrén 1994) – och finsk avarönn (Åland) avviker från svenska bestånd. Denna variation beror på att samma stamarter har gett upphov till apomiktisk avkomma på flera olika platser. Nu pågående Sorbus-forskning (i Sverige, Norge, på Brittiska öarna och på kontinenten) vill belysa hur sådana olika typer har uppkommit.

I samband med detta har man nu börjat använda ett snävare artbegrepp i släktet än tidigare. Tills vidare rekommenderas att hålla samman norskt material under namnet S. meinichii och svenskt och finskt under namnet S. teodori – men såväl avarönn som fagerrönn kan komma att delas upp i flera arter.

Saken kompliceras ytterligare av att det även finns sterila primärhybrider mellan rönn och finnoxel. Dessa sätter inte frukt och de uppträder därför i regel enstaka och bildar – till skillnad från apomikterna – inte bestånd eller lokalt spridda raser. Sådana sterila hybrider är kända från Norge, Sverige och Finland och bör redovisas som Sorbus aucuparia × hybrida, rönn × finnoxel.

Den som vill sätta sig in i hur ett apomiktiskt komplex kan byggas upp rekommenderas att studera Rich m.fl. (2010), som dessutom beskriver och avbildar alla sexuella arter, hybrider och apo- mikter inom Sorbus på Brittiska öarna.

Sorbus ×thuringiaca, hybridoxel, anses vara en hybrid mellan vitoxel S. aria och rönn S. aucuparia. Den finns belagd i Riksmuseet från tre platser i Nrk.

Ett par av arken kommer säkert från odlade träd, men åtminstone en uppgift motiverar omnämnandet: ”Örebro, Adolfsberg, skog” 1936.

Växten är samlad av Anders Dahm och har ingått i Edward Broddesons herbarium. Enligt Erik Ljungstrand är det fråga om sorten ’Quercifolia’

och det handlar därför sannolikt inte om frösprid- ning utan om ett kvarstående exemplar. ’Querci- folia’ ger nämligen vid frösådd upphov till starkt variabel avkomma. – ”Den skumma S × thuringi­

aca” är publicerad av Gudmundson (2014) som förvildad i Sverige, men utan lokaluppgift.

Sorbus ulleungensis, ullungrönn. Denna art har funnits i europeisk odling i ett trettiotal år – spridd av den svenske dendrologen Tor Nitzelius (Nitzelius 1989) – men den beskrevs först i fjol (Chang & Gil 2014). Den är endemisk för ön Ulleung utanför Korea. Arten är mycket lik rönn S. aucuparia men utmärks av stora, glänsande, mera tillspetsade och djupare sågade blad. Erik Ljungstrand känner den som förvildad från ett tiotal platser i Göteborgs- trakten; han såg den så första gången för ett 20-tal år sedan. I tryck omnämnde Gudmundson (2014) arten som förvildad med hänvisning till dessa

Avarönn Sorbus teodori finns i typisk form endast på Fårö på nordöstra Gotland. Den har tidigare inkluderats i fagerrönn Sorbus meinichii, som är en norsk art. Nyare forskning om de apomiktiska arterna i släktet Sorbus har lett till ett snävare art­

begrepp. Bilden, från Gotland, Garde, 3 juni 2006, visar en något avvikande form som tills vidare får räknas till avarönn S. teodori.

foto: Stellan Hedgren.

Sorbus teodori is an apomictic microspecies which is restricted to Gotland, Sweden. It was formerly included in S. meinichii, a local species from Norway, but critical research in the genus Sorbus has led to a narrower species concept.

fynd. – Stavningen av det svenska namnet är etablerad.

Spiraea arcuata, himalayaspirea. Det svenska namnet har ändrats från himalajaspirea.

Betulaceae – björkväxter

Alnus incana subsp. rugosa, hasselal (tidigare A. rugosa). Hasselalen är förmodligen bättre placerad som en underart av gråal A. glutinosa, vilket föreslogs i Flora of North America (Furlow 1997) och har följts i den europiska checklistan (Euro+Med 2006 och senare).

Alnus alnobetula subsp. sinuta blir namnet på sitka- alen (tidigare A. sinuata), när den behandlas som underart av björkal A. alnobetula, vilket är fallet i Flora of North America (Furlow 1997).

Betula nana × pubescens, dvärgbjörk × glasbjörk. Båda underarterna av glasbjörk hybridiserar med dvärg- björk, och båda hybriderna finns nu med i listan:

B. nana × pubescens subsp. czerepanovii, dvärgbjörk

× fjällbjörk och B. nana × pubescens subsp. pubescens, dvärgbjörk × vanlig glasbjörk.

Begoniaceae – begoniaväxter

Begonia semperflorens­cultorum är det giltiga namnet på sommarbegonia (tidigare B. ×hortensis).

Celastraceae – benvedsväxter

Euonymus hamiltonianus, tokyobenved, från nord- östra Asien och Japan, är tagen av Anders Svenson på Bubbetorpstippen i Bl Rödeby 2012 och 2014 (belägg i S). Arten har röda frön och vita blom- mor med röda ståndare. Den står nära benved E. europaeus, som har gula frön och grönaktiga blommor med vita ståndare. Tokyobenvedens blad är genomsnittligt större och största bredden ligger närmare spetsen, som är något mera tydligt avsatt. Bestämningen är aningen osäker då endast blad och halvmogna frukter hittills föreligger.

Euphorbiaceae – törelväxter

Acalypha brachystachya. Denna törelväxt, med långa svanslika blomställningar, fanns 2006 som kruk- ogräs på Riksmuseet. Den pressades vederbörli- Ljusgul tandrot Cardamine kitaibelii, en centraleuropeisk bergsväxt, har blivit funnen som förvildad på Öland. – Öland, Borgholm, 3 april 2012.

foto: Thomas Gunnarsson.

Cardamine kitaibelii, from the mountains of Central Europe, has been found as a garden escape in Öland.

gen av Marianne Hamnede och Göran Odelvik och bestämdes 2014 av Erik Emanuelsson.

Euphorbia paralias, fetbladstörel, uppträdde i Sverige 2014 (Blomgren 2014). Den har uppenbarligen kommit spontant med atlantisk drift under stark storm, just som den tidigare gjort i Norge (Peder- sen 2009). Det rör sig om ett enda bestånd i utsatt läge, och växten måste ses som tillfällig.

Euphorbia esula subsp. ×pseudovirgata är namn för mellanformer mellan bredbladig och smalbladig vargtörel subsp. esula och subsp. tommasiniana.

Det svenska namnet mellanvargtörel lanseras här.

De tre underarterna kan i praktiken endast skiljas på bladformen. Mellanvargtörel tycks vara den vanligaste och bredbladig vargtörel (åtminstone numera) den avgjort ovanligaste. Alla tre bör dock betraktas som bofasta.

Salicaceae – videväxter

Salix alba var. vitellina (tidigare Salix alba ’Vitellina’), gulpil. Gulpilen behandlas numera i regel som en varietet av arten, inte som en sort.

Salix repens subsp. repens × subsp. rosmarinifolia. Som påpekades under Nymphaea ovan brukar inte hybrider mellan underarter tas upp, eftersom det ligger i begreppet underarter att de förenas genom mellanformer. Undantag får dock göras för hybriden mellan krypvide och rosmarinvide, som är betydligt vanligare än rent rosmarinvide på Öl och Gtl och ofta får gälla för rosmarinvide.

Rosmarinvidelika hybrider kan ha mycket långa och smala blad, men avviker från rosmarinvide (som den ses i t.ex. östra Finland, där krypvide saknas) genom att ha färre bladnerver (4–7 par hos krypvide, 8–13 hos rosmarinvide). – Liksom i fallet med näckrosorna klassificeras föräldrarna ibland som arter, och jämförelser med andra länders listor underlättas om man skiljer ut mel- lanformerna.

Geraniaceae – näveväxter

Pelargonium myrrhifolium var. coriandrifolium, koriander pelargon, påträffades i Gunnilse grus- grop i Vg Angered 2012 (Andersson 2013).

Onagraceae – dunörtsväxter

Epilobium brachycarpum, grusdunört. Denna dunört från västra Nordamerika är under snabb spridning på ruderatmark i Mellaneuropa (Gregor m.fl.

2013). Peter Wind gjorde 2011 det första nor- diska fyndet i en grusgrop i Silkeborg på Själland i Danmark (Pedersen 2012 under det synonyma namnet E. paniculatum). Arten liknar närmast kärrdunört E. palustre, men man känner lätt igen den på att den är ettårig med tidigt avfallande blad och på att frukterna är korta. Det är högst

troligt att arten även blir funnen i Sverige. Man bör söka den på starkt störd mark, t.ex. i hamnar eller på bangårdar. Det svenska namnet grusdunört föreslås här.

Cleomaceae – paradisblomster­

växter

Tarenaya hassleriana, paradisblomster (tidigare Cleome hassleriana). Cleome i traditionell mening är ett extremt heterogent släkte och måste antingen delas eller utökas genom att man drar in de flesta av familjens släkten i det (Patchell m.fl. 2014).

Typarten för släktet Cleome tillhör en grupp som hör hemma i Gamla världen, och vårt ofta odlade paradisblomster hör till en helt annan grupp, som har centrum i Sydamerika. Korrekt släktesnamn för denna grupp är Tarenaya. Släktet har accep- terats både i Flora of China och Flora of North America.

Brassicaceae – korsblommiga

Arabis blepharophylla, vårtrav, räknas nu som bofast på Gotland, eftersom nya bestånd har uppstått kring det ursprungliga, som upptäcktes 1982 (Johansson & Petersson 2015).

Brassica oleracea var. capitata, huvudkål (tidigare vit- kål). Det svenska namnet på var. capitata bör vara huvudkål. Vitkål (och rödkål) kan ses som former av denna.

Cardamine corymbosa, kvastbräsma, kommer från Nya Zeelands subantarktiska öar. Den har spritts som plantskoleogräs och har rapporterats som sådant från USA, Brittiska öarna (redan vittspridd) och nu även Finland, där man fann den år 2012 i Raahe (Särkkä 2013). Arten kan förväntas även i Sverige. Den påminner närmast om bergbräsma C. hirsuta (som också uppträder i plantskolor) men är mer lågväxt och har större blommor. Det svenska namnet kvastbräsma är nytt och syftar på att blomställningen är en kvast (hos närstående arter en klase).

Cardamine kitaibelii, ljusgul tandrot, kommer från centrala Alperna, Apenninerna och nordvästra Balkans berg. Den är funnen i en dunge nära vat- tentornet i Borgholm på Öland 2012 (Andersson

& Gunnarsson 2012). Arten påminner om tandrot C. bulbifera men har ljusgula blommor. Till skillnad från vårtandrot C. enneaphyllos (också gul) har den parflikiga blad och ståndare som är kortare än kronbladen. Ljusgul tandrot odlas sällsynt som prydnadsväxt och till den öländska lokalen har den kommit med trädgårdsutkast.

Noccaea perfoliata, vårskärvfrö (tidigare Micro­

thlaspi perfoliatum). Det vetenskapliga namnet för vårskärvfrö var tills helt nyligen Thlaspi perfoli atum. Men aktuell forskning har visat att