201 Högberg, A. & Persson, C. Small pieces of flint. Mesolithic contact patterns on the Småland highlands in south Sweden.
220 Lindström, T. Ett huvudlöst förslag – angående den tredje individen i grav 7 från Ire. —Summary.
229 Ericsson, A. Kungsbetet – en medeltida fägata av stora mått. —Summary.
debatt
242 Blehr, O. Sumtangen, a medieval commu- nal reindeer (Rangifer tarandus) drive locality on the mountain plateau Hardangervidda in Norway, once more.
247 Nyborg, E. Svar till Jan Eskildsen.
249 Lovén, C. Beowulf och Gotland – replik till Bo Gräslund.
korta meddelande
253 Fjellström, M. et al. Nya14C-dateringar av glaciärfynd vid Ålmallojekna i Jokk- mokks kommun, Lappland.
258 Apel, J. et al. Erret Callahan (1937–2019) and his impact on Swedish archaeology.
recensioner
263 Illum Hansen, S. Jættestuebyggerne:
Arkitektur i Danmarks stenalder. An- mälan av L. Larsson.
265 Naumann, H-P. Metrische Runeninschrif- ten in Skandinavien. Einführung, Edi- tion, Kommentare. Anmälan av S. Oehrl.
266 Gräslund, A-S. et al. (red.). Fynden från
»Svarta jorden» på Björkö från Hjalmar Stolpes undersökningar. Anmälan av S.
M. Sindbæk.
268 Trotzig, G. Arkeologins fotografier. Några milstolpar. Anmälan av J. Wienberg.
270 Rundkvist, M. At home at the Castle.
Lifestyles at the Medieval Strongholds of Östergötland, AD 1200–1530. Anmälan av M. Hansson.
272 Eriksen, P. & Rindel, P.O. Lange linjer i landskapet. Hulbælter fra jernalderen.
Anmälan av J. Wikborg.
register
275 Innehåll, Årgång 114, 2019
VÄNNEN FORN
FORNVÄNNEN2019/4
JOURNAL OF SWEDISH ANTIQUARIAN RESEARCH
2019/4
Innehåll
issn 0015-7813
Omslag 2019/4_Omslag 3/2004 (kopia) 2019-12-04 16:24 Sida 1
Utgiven av
Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien i samarbete med Historiska museet.
Fornvännen finns på webben i sin helhet från första årgången och publiceras löpande där med ett halvårs fördröjning: fornvannen.se
Ansvarig utgivare och huvudredaktör Mats Roslund
Vitterhetsakademien Box 5622, 114 86 Stockholm mats.roslund@ark.lu.se
Redaktionssekreterare och mottagare av manuskript Peter Carelli
Vitterhetsakademien Box 5622, 114 86 Stockholm fornvannen@vitterhetsakademien.se Redaktörer
Herman Bengtsson, herman.bengtsson@upplandsmuseet.se Christina Fredengren, christina.fredengren@shm.se Åsa M Larsson, asa.larsson@raa.se
Teknisk redaktör Kerstin Öström Grävlingsvägen 50 167 56 Bromma kerstin@vinghasten.se Prenumeration Vitterhetsakademien Box 5622, 114 86 Stockholm
e-post fornvannen@vitterhetsakademien.se Bankgiro 535-3552
Årsprenumeration i Sverige (4 häften) 200 kronor, lösnummer 60 kronor Journal of Swedish Antiquarian Research
published by The Royal Academy of Letters, History and Antiquities Subscription price outside Sweden (four issues) SEK 250:–
Box 5622, SE-114 86 Stockholm, Sweden
fornvännen började utges av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien år 1906 och ersatte då Akademiens Månadsblad samt Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift, som båda tillkommit under 1870-talets första år. Förutom i Sverige finns Fornvännen på drygt 350 bibliotek och vetenskapliga institutioner i mer än 40 länder.
Tidskriften är referentgranskad.
fornvännen (»The Antiquarian») has been published by the Royal Academy of Letters, His tory and Anti quities since 1906, when it replaced two older journals which had started in the early years of the 1870s.
Outside Sweden Fornvännen is held by more than 350 libraries and scientific institutions in over 40 countries.
The journal is peer-reviewed.
issn 0015-7813
Printed in Sweden by AMO-tryck AB, Solna, 2019
Till författaren
fornvännen välkomnar manuskript i nordisk arkeologi och äldre tiders konstvetenskap med angränsande ämnen. Bidrag kan vara avfattade på de skandinaviska språken samt engelska, tyska och franska. Abstracts och sammanfattningar skall vara på engelska, bildtexter på uppsatsens språk och engelska. Hela Fornvännens inne- håll publiceras fortlöpande både på papper och på internet, det senare med ett halvårs fördröjning. Kontakta gärna redaktionen inför och under skrivandet om frågor uppstår.
Tekniska och typografiska frågor
Manuskript skall vara kompletta och noga korrekturlästa. De levereras med all text i en enda fil i RTF-format eller annat vanligt ordbehandlingsformat. Filen skickas helst per e-post, annars på CD. Inget pappersmanu- skript behövs. Om invecklad typografi som tabeller, matematiska formler eller runtranskriptioner förekommer kan dock en utskrift eller PDF-fil vara bra.
Uppsatser
Tät och kortfattad framställning är en dygd. En uppsats får inte överstiga 16 trycksidor à 4500 nedslag inkl.
abstract, illustrationer och tabeller.
Uppsatser levereras med abstract (högst 1500 nedslag), summary (2000–4500 nedslag) och bildtexter, alla dessa på engelska.
Abstract inleds med författarnamn, årtal, uppsatsens titel med engelsk titel inom parentes och avslutas med författarens namn, institutionsadress och e-postadress.
Referenser
Dessa utformas enligt Harvardsystemet med författarnamn, tryckår och sida inom parentes i texten. Under rubriken Referenser förtecknas refererade eller citerade arbeten i bokstavsordning efter författarens efternamn följt av initialer, tryckår, titel, namn på eventuell tidskrift samt nummer, utgivande institution och förlagsort.
Titlar på monografier och tidskrifter kursiveras. Inga sidnummer anges i referenslistan. Se nedan.
Forsklund, F., 1954. Skäggmode under järnåldern. Esoteriska sällskapets årsskrift 26. Stockholm.
Gendergren, G., 1993. Medeltida suffragetter i Burgund. Lund.
Sviskonkvist, S., 1946. Priapos på Kullaberg. Adlerlöffel, X. & Ölkefjär, Y. (red.). Sydsvensk järnålderskult, ett symposium. Halmstad.
Illustrationer
Illustrationer skickas med minst 1500 pixlars bredd, per e-post, på CD eller i fysiskt original. Fornvännen pub- licerar endast illustrationer där rättighetsinnehavaren givit författaren tillstånd för publicering på internet.
Debatt och mötesreferat
Debattinlägg och mötesreferat saknar abstract och summary, får ha referenser och illustrationer, överskrider inte 5 trycksidor à 4500 nedslag inkl. illustrationer. Innan ett inlägg publiceras skickar redaktionen ofta slut- redigerad version till berörd part för inhämtande av svar.
Korta meddelanden
Korta meddelanden får ha referenser och illustrationer, överskrider inte 3 trycksidor à 4500 nedslag inkl.
illustrationer. Recensioner
Recensioner får inte ha illustrationer eller referenslista (kortfattade referenser läggs inom parentes i texten), omfattar högst 9000 nedslag inklusive mellanslag. Tonvikten skall ligga på vetenskaplig utvärdering mer än på referat av böckernas innehåll.
Korrektur
Författaren får efter textredigeringen den nya textversionen per e-post för granskning. Illustrerade bidrag skickas därtill, efter slutförd typografering och ombrytning, per e-post i form av PDF-fil för granskning. Inga papperskorrektur förekommer.
Varje författare erhåller ett exemplar av det häfte i vilket bidraget blivit infört.
Debatt 249
Beowulf och Gotland – replik till Bo Gräslund
Rekapitulation
Bo Gräslund utkom 2018 med en ambitiös bok betitlad Beowulf-kvädet: Den nordiska bakgrunden.
I en debattartikel i Fornvännen 2019:2 drog jag i tvivel en av Gräslunds huvudpunkter, att Beowulf levde på Gotland och att kvädets gēatas, weder- gēatas eller wederas var gutarna. I påföljande häfte av Fornvännen försvarade Gräslund sin tes. Det är inte med någon stor glädje jag skriver en replik, för Gräslunds svar är bittert i tonen och inne- håller en rad vantolkningar av vad jag skrev.
Gräslund hävdar att inte någon forskare »un- der de senaste 200 åren har lyckats visa på en en- da detalj i dikten som pekar ut Västergötland som geaternas hemland». Vi kan bortse från överentu- siastisk hembygdsforskning, men Henrik Schück hade goda påpekanden (t.ex. 1907) och min de- battartikel har ny argumentation. Gräslund an- tar att mitt syfte är att till varje pris propagera för Västergötland, men det handlar istället om att propagera mot en ohållbar Gotlandstes innan den cementeras. Det skulle vara intressant om någon tog upp Östergötlandstanken, men tills vidare är Västergötland den starkare kandidaten.
sǣweall, beorg och clif
Debatten handlar till en del om vallar och klip- por. Eftersom jag finner att Beowulf inte alls lev- de på Gotland kan frågorna till stor del lämnas därhän – läsaren kan själv med hjälp av kartan bedöma trovärdigheten i att ett skepp i Band- lundviken kunde sägas ligga under beorge. I fråga om terrängformationerna på den danska sidan har jag missförstått Gräslunds bok och ber om ursäkt för det – vad jag var ute efter var kvädets terminologi för höjder.
I debattartikeln tar jag upp identifikationen av kvädets Hrēosna beorh, en plats hos geaterna som upprepade gånger härjas av svearna. Gräs- lund vill identifiera den med Torsburgen och emen- derar kvädets platsnamn till gehrēosen beorh, vil- ket han översätter med »den raserade, samman- störtade borgen». I debattartikeln påpekade jag stillsamt att »han översätter felaktigt beorh med borg istället för berg, men det spelar ingen roll i sammanhanget». Gräslund har uppenbarligen
missat bisatsen, för han har en tirad om att orden egentligen är de samma. Värre är dock att han hävdar att det är denna skillnad berg/borg som gör att jag vill avvisa Torsburgen som lokalise- ring. Det är helt fel: problemet med Gräslunds förslag är att arkeologin inte har givit något 500- talsskede i Torsburgen, utan den tycks ha raserats i början av 400-talet och inte tagits i bruk igen förrän under vikingatiden – detta är Gräslunds egen redogörelse för arkeologin (2018, s. 131).
ēalond ūtan
Gräslund har dragit fram ett uttryck som kvädet använderisambandmeddrakenshärjningar,ēalond ūtan, »vattenlandet därute». Det kan knappast åsyfta annat än en ö, och enligt Gräslund måste det handla om Gotland. I debattartikeln påpe- kade jag att det finns ett berättartekniskt prob- lem i det att ön enligt Gräslund ses från drak- hålans horisont – det skulle innebära att drak- hålan befann sig på fastlandet. Den flygtur eller båtfärd mellan platserna som då krävdes tiger kvädet om (jag ville inte, vilket Gräslund skriver, ha det till »att odjuret står på svenska fastlandet och sprutar eld över Gotland»). Gräslund preci- serar i sitt svar att det handlar om »den ö som draken/ormen ser utanför sin håla mot bakgrund av ett blåskimrande hav». Men härigenom blir saken i mina ögon ännu svårare att förstå.
Det Gräslund inte vill ta med i sin analys är att »ön därute» finns i en passus som förefaller gälla en annan plats än geaternas huvudområde.
Draken härjade på natten bland geaterna, och Beowulf fick veta att den hade bränt ner kungs- gården. Så kommer passusen »Elddraken hade med lågor i grund förstört folkets fäste på ön där- ute». De drabbade geaternas hem, eller Beowulfs gård, anges inte ligga på en ö, utan bara »folkets fäste». Det är tydligen en speciell händelse, på en ö som inte innefattas i geaternas huvudområde.
Det berättarperspektiv som ger uttrycket »ön därute» blir därigenom inte drakens utan geater- nas, vilket är mycket mera naturligt.
Fornvännen 114 (2019)
250 Debatt
Hronesness
I kvädet förs Beowulfs döda kropp till Hrones- ness, och en gravhög byggs. Här är det för Got- lands-spåret lockande att göra en koppling till Rone socken, omedelbart väster om Bandlund- viken. I boken (s. 128) hävdar Gräslund att ordet hron »både på fornengelska och fornnordiska har betydelsen val». I debattartikeln påpekar jag att ordet hron för val inte är belagt i fornnordiskan.
Valperspektivet har dock ingen framträdande plats i Gräslunds resonemang, utan han konstaterar att ortnamnsforskningens tolkning är att Rone syftar på stenhög, stenröse. Det är givetvis en gammal dröm att återfinna kvädets näs, där Beo- wulfs grav skulle kunna ses av sjöfarare (2805–
08). Gräslund anför med tvekan en låglänt udde väster om Ronehamn, men någon gravhög finns där inte.
Det principiellt intressanta med tolkningen är att den förutsätter att kvädet har missförstått ett nordiskt namn *Ronesnäs, ’stenrösnäs’, och tolkat det som Hronesness, ’valnäs’. Både Gräs- lund och jag tror att kvädet har haft en fornnor- disk, eller snarare urnordisk, förlaga. I den auk- toritativa Klaeber IV (s. clxxxii) finns undanstop- pat följande mening: »There must at one time have existed a core story that resembled our poem but was a good deal simpler.» Det är vid bearbet- ningen av denna förlaga, av okänd enkelhet, som svårbegripliga ord eller misstag i form av »falska vänner» kan ha flutit in i kvädet. Att Hronesness inte har att göra med Rone socken må vara hänt, men Gräslund pekar i sin bok (s. 166–172) på flera ord eller namn som var svårbegripliga för anglo- saxare, och min tolkning i debattartikeln av nam- net Hrēosna beorh utgår från samma tanke. Mitt intryck är att den engelskspråkiga forskningen är tämligen ointresserad av detta perspektiv (Klae- ber IV, s. clxxxiv), så här kan finnas flera forsk- ningsuppslag.
gēatas
Hade kvädet handlat om gutar skulle inte namn- formen gēatas ha använts. Gräslund hävdar att jag
»utan argument» viftar bort Staffan Fridells upp- fattning att stavningen gēatas kan spegla en forn- engelsk sammanblandning av två liknande folk- slagsbeteckningar. Men jag anför ju ett argument mot Fridells gissning, ett mycket starkt sådant: i
den ungefär samtida anglosaxiska stora folkslag- suppräkningen Widsith skiljs nogsamt mellan gēatas/gēatum och gotan/gotena. Nästan alla folk- slag i Beowulfkvädet finns även i Widsith, med samma eller nästan samma stavning (Malone 1962, s. 126–216).
wedermearc
Jag pekade i debattartikeln på att det wedermearc som Beowulf ska segla hem till inte kan avse Got- land, eftersom grundbetydelsen av namnledet mark var gräns, gränsskog. Gräslund anför i bo- ken den överförda betydelsen ’land’, som Dan- mark (s. 71). På annat ställe (s. 156) anger han att det även kunde betyda ’stor ö’, men han har ingen källhänvisning och jag tror att han har fel (se nedan). Han vill identifiera austmǫrk i Ynglinga- tal med Gotland (s. 150–158), men det hänger sam- man med hela hans Gotlandstes och har inget oberoende stöd. I sitt svar påpekar han att över- sättningen i Klaeber IV (s. 472) är »land of the (Weder-)Geatas». Han framhäver att Gotland var skogrikt och återkommer med Telemark, Finn- mark och Lappmark som exempel på använd- ningen av namnledet.
Problemet är att alla de nämnda områdena gränsade mot andra områden, att de utgjorde de- lar av större landmassor. Det gör att namnledet mark går att ge en förklaring som bygger på bety- delsen gräns, gränsskog. Gotland är en ö utan land- gränser. Jag har inte kunnat hitta någon större ö i norra Europa med namnledet mark. Småöar med uppkallelsenamnet Danmark finns det gott om, men ingen ö som skulle kunna erbjuda en paral- lell till Gräslunds tolkning av wedermearc. Han får dock gärna återkomma i frågan.
wederas och får
Gräslund har uppfattningen att folkslagsnamnet weder-gēatas eller wederas återgår på vädurar, bag- gar, och att detta var såväl totemdjur för gutarna som deras folkslagsbenämning. Han anger att mitt huvudargument mot hans tolkning är att vädur vid denna tid betydde årsgammalt lamm.
Men debattartikeln har ett betydligt längre re- sonemang än så. Den vanliga tolkningen ’storm- götar’ för weder-gēatas är fullt rimlig, särskilt om
’storm’ ses som en kenning för ’strid’ eller ’krig’, och vidare finns paralleller till simplexformen
Debatt 251 wederas i det samtida anglosaxiska materialet.
Detta berör inte Gräslund i sitt svar.
Istället inriktar han sig helt på översättning- en av weder med årslamm. Denna betydelse fram- kom när jag för ordningens skull kontrollerade etymologin för ordet, och jag blev lika överras- kad som Gräslund. Han framför i sitt svar ett fynd- igt resonemang om att ordet weder, ettåring, an- vändes om djuret från och med den tid det blev årsgammalt och att det därför betydde vuxet får av hankön, bagge. Men det enda belägg som är närliggande i tid till svenskt 500-tal är Wulfilas bibel (Silverbibeln) från 500-talets början, och här översätts (Guds) lamm med wiþrus. För att rädda sin tes tvingas Gräslund beteckna detta som en felöversättning, men hans djärva tanke faller på tidsmässigt äldre exempel: samma ordstam an- vändes i latin och sanskrit för ’kalv’ (Kroonen 2013, s. 584). Som jag skriver i debattartikeln kan baggar mycket väl ha varit gutarnas totemdjur, in- tygat exempelvis av en rad bilder på dopfuntar, men de kallades näppeligen för wederas på 500- talet.
Det tycks också som begreppet weðer åtmins- tone på anglosaxiskt område övergick från ’års- lamm’ till ’bagge’ senare än man har trott. Bland de belägg för ordet som Bosworth (1882–1898, s.
1212) anför har två ett större sammanhang. I kung Ines lagar från 690-talet anges att den som har 10 hides land ska erlägga 10 fat honung, 300 bröd, 12 fat välskt öl, 30 ljusa [öl], 2 vuxna tju- rar/oxar eller 10 weðeras, 10 gäss, 20 hönor, 10 os- tar, ett fat smör, 5 laxar, 20 pund foder och 100 ålar (Liebermann 1903, s. 118ff). I Aelfrics homi- lier från 990-talet berättas att kung Salomo av Gud varje dag erhöll 30 mått rent mjöl, 60 mått annat mjöl, 12 gödda oxar, 30 feld-oxan, 100 weðera och fåglar (The homilies, s. 576f). Det handlar i båda fall om rena uppräkningar av mat.
Nästa steg är att undersöka äldre värdering av fårkött av olika slag. Drottning Kristinas livme- dikus Andreas Palmchron utgav 1642 en hälso- bok, Sundhetzens speghel. Här får man veta att lamm fram till sex månaders ålder har ett fuktigt kött som avger ett segt slem. Därefter, fram till ett års ålder, är köttet utmärkt bra. De som är över året och inte blivit kastrerade har »Kött aff wärre Safft». Kastrerade baggar som inte är mycket åldriga ger »ostraffligit Blodh» som är
gott att bruka för sjuka och friska. Tackor som burit många lamm och gumsar »som myckit lupit hafwa» är hårdsmälta och ger ett segt slem och lite näring (Palmchron 1642, s. 83f). I engelsk- språkiga områden kallas kastrerade baggar nu- mera wethers – en betydelseglidning som jag inte har försökt följa bakåt. Bland amerikanska fårfar- mare på 1800-talet skedde kastreringen vid nå- gon veckas ålder, för att göra köttet mera välsmak- ande. Dessa wethers gav som vuxna en högre slakt- vikt, men trots kasteringen hade deras kött ett lägre kilopris än tackornas (The country gentleman, s.
268).
Slutsatsen blir att de anglosaxiska beläggen ovan handlar om de mest välsmakande fåren, års- lammen. Ännu i slutet av 900-talet tycks ordet inte ha fått sin senare betydelse bagge. Därigenom måste på nytt kvädets konsekventa stavning weder istället för det förväntade weðer (om fårsläktet avsågs) dras in i diskussionen. I debattartikeln tog jag lätt på skillnaden, men den är viktig. Ael- frics homilier är bara något decennium äldre än den bevarade Beowulfhandskriften. Hade kvädet, skriftligen eller vid muntligt framförande, haft fri- kativen weðer skulle de stolta storm-geatas ha förvandlats till årslamm-geatas. Gräslund har i sitt svar ett resonemang om att den ursprungliga frikativen föll bort då kvädet överfördes till Eng- land och att man där inte förstod ordets egentliga betydelse. Men alla räddningsförsök faller då de konfronteras med att weðer/viþru under och efter 500-talet betydde årslamm.
I ljuset av detta undrar man vad det var gutar- na skänkte till Olov den helige då han besökte Gotland i slutet av 1020-talet, en berättelse i Guta- sagan. Olov fick »tolv wethru och andra kleno- der» av en samling rika gutar (Gutasagan, s. 98).
Gräslund finner att hade djuren bara varit avsedda som utfodring skulle de inte ha framhävts på detta sätt. Men vad skulle Olov med tolv vuxna baggar till, baggar som blev stridslystna om de vädrade brunstiga tackor? Han var på flykt från Norge och på väg till Novgorod – skulle han skänka dem till fursten som avelsdjur? Olov hade säkerligen större nytta av tolv goda årslamm.
Avslutning
I debattartikeln skrev jag konciliant att Gräs- lunds tes att Beowulf levde på Gotland inte går
Fornvännen 114 (2019)
att kategoriskt avvisa. Efter att ha granskat hans
svar vill jag skärpa formuleringen: tesen måste av- visas.
Detta minskar inte värdet av Gräslunds öv- riga rön. Hans bok är en av de mest välkomna publikationerna inom fältet yngre järnålder som har utkommit under de senaste decennierna.
Den engelskspråkiga forskningen har förringat Beowulfkvädets skandinaviska bakgrund, och det finns till och med litteraturvetare som har velat se hela kvädet som författat i början av 1000- talet, tiden för handskriftens tillkomst. Den språk- vetenskapliga forskningen har övertygande visat att de har fel. Litteraturvetare tenderar också att avfärda varje tidsbunden företeelse eller föremåls- typ i äldre kväden som poetiskt allmängods utan bäring på arkeologin, men det är givetvis bara applicerbart på yngre texter, inte på den som kanske är den äldsta. Huruvida Beowulf levde på Gotland eller i Västergötland är ur denna syn- vinkel oviktigt; det viktiga är att här finns en text som skildrar deciderat skandinaviska förhållan- den på 500-talet, men som en del skandinaviska forskare kanske har varit rädda för att närma sig eftersom texten fullständigt har approprierats av engelskspråkig forskning. Gräslunds bok gör att det kan ändras.
Referenser
Bosworth, J., An Anglo-Saxon dictionary based on the manuscript collections of Joseph Bosworth. Edited and enlarged by T. Northcote Toller. Oxford 1882–1898.
Gräslund, B., 2018. Beowulfkvädet: Den nordiska bak- grunden. Uppsala.
– 2019. Visst var geaterna gutar! Svar till Christian Lovén. Fornvännen 114.
Gutasagan. Corpus iuris sueo-gotorum antiqui: Samling af Sweriges gamla lagar 7. Codex iuris Gotlandici. Utg. av C. J. Schlyter. Lund 1852.
Kroonen, G., 2013. Etymological dictionary of Proto-Ger- manic. Leiden/Boston.
Liebermann, F., 1903. Die Gesetze der Angelsachsen 1.
Halle a. S.
Lovén, C., 2019. Var Beowulf gute? Fornvännen 114.
Malone, K., 1962. Widsith. 2nd ed. Copenhagen.
Palmchron, A., 1642. Sundhetzens speghel. Stockholm.
Schück, H, 1907. Folknamnet Geatas i den fornengels- ka dikten Beowulf. Uppsala universitet, Inbjudnings- skrift.
The country gentleman, vol. 26. Rochester, NY, 1865–
1866.
The homilies of the Anglo-Saxon church. Ed. B. Thorpe, 1:2. London 1846.
Christian Lovén Riksarkivet Det medeltida Sverige Box 12541 SE-102 29 Stockholm christian.loven@riksarkivet.se
