Ambrosiani, Björn
Fornvännen 1985(80), s. 24-39 : ill.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1985_024
Ingår i: samla.raa.se
Debatt
Södermanland mellan forntid och medeltid
Södermanland är en både topografiskt och
historiskt särpräglad del av Mälarområdet
även om fornlämningsbeståndet i stort ser ut
att överensstämma med de omgivande
land-skapen.
Tidigt intresserade sig fornälskare som
Rickard Dybeck och Olof Hermelin för
land-skapet, antecknade fornlämningar och
gräv-de, ofta med märkliga föremål som resultat.
Flera av våra tidigaste arkeologer publicerade
enstaka fynd från landskapet, men först T.J.
Arne (1909 och 1915) försökte med
veten-skaplig bakgrund sammanfatta landskapets
förhistoria.
Under 1920- och 1930-talen var det främst
stenåldersboplatserna, som drog till sig
in-tresset: Ivar Schnell (1930) och Sten Florin
lade ner ett betydande arbete på dem,
kulmi-nerande i Florins avhandling om
Vrå-boplat-serna (1958). Vidare sammanställde Hans
Hansson och J. E. Anderbjörk
licentiatav-handlingar över järnåldersmaterial från
landskapet, men de blev tyvärr aldrig
publi-cerade.
Efterkrigstiden har i sin tur dominerats av
de stora utgrävningarna i samband med
sam-hällsutbyggnaden, i huvudsak utförda av
Riksantikvarieämbetets
uppdrags/undersök-ningssektion och, närmast Stockholm, av
Stockholms Stadsmuseum.
Förutsättning-arna var förstagångsinventeringen av
forn-lämningar för den ekonomiska kartan under
1950-talet. Kombinationen av
utgrävning-arna och inventeringen ledde till en rad
licentiat- och doktorsavhandlingar:
Ambro-siani 1964 (Salem och Botkyrka), Ferenius
1971 (Vårby och Vårberg), Iregren 1972
(Vårbys osteologi), Hyenstrand 1967
(Igel-sta-komplexet och Södermanlands
brons-ålder) och 1974 (avhandling om
Central-bygden i Mälarområdet), Damell 1971
(Re-karnc-bygden) och Jaanusson 1982
(Hallun-da-komplexet). Nästan alla dessa arbeten
be-handlar främst bronsålder och äldre
järnål-der. Yngre järnålder är däremot svagt
före-trädd utom hos Hyenstrand 1974 och
natur-ligtvis i små uppsatser om olika fynd.
Södermanlands intressanta tidiga
bosätt-ning under stenålder och bronsålder är därför
ganska väl känd medan järnålder, och då
framför allt den senare delen av perioden, är
ganska styvmoderligt behandlad utöver vad
Sune Lindqvist (1915), T.J. Ame (1909 och
1915) och Birger Nerman (1932, m.fl. mindre
arbeten) gjort. Detta är desto mer beklagligt
som landskapet också har en intressant tidig
medeltid, manifesterad i romanska kyrkor (I.
Schnell 1965), uppbyggnaden av slottslänen
(B. Fritz 1972-73) och städerna (B. Broberg
1979a-c och A. Järpe 1979, 1983) samt en
rätts- och skattehistoriskt intressant avvikelse
från mönstret i resten av Mälardalen när det
gäller jordtaxeringen, som här sker i attungar
i stället för markland. Folke Dovring (1947)
Gerhard Hafström (1949) och C A . Ekbom
(1974) står för olika bearbetningar och
tolk-ningar av detta historiska material.
In i denna skärningspunkt mellan
förhisto-ria och medeltid ger sig Keith Wijkander vid
Riksantikvarieämbetet med sin avhandling
Kungshögar och sockenbildning, Sörmländska
handlingar 39, som ventilerades vid
arkeolo-giska institutionen vid Stockholms
Universi-tet i januari 1984. Det följande är en något
utvidgad fakultetsopposition. Att jag kunde
åtaga mig uppdraget som opponent berodde
på att SHM under senare år för sitt
basut-ställningsarbete har genomgått
fornminnesin-venteringen för Mälarområdet, varigenom
jag disponerade ett analysmaterial, ägnat att
belysa en del av frågeställningnama i
av-handlingen (Gustavsson & Liden 1980).
Wijkander har efter en problemorientering
(kap. 2) kring hundaresinddning,
statsbild-ningsprocessen samt Tuna- och Husabyarna
sammanfattat kunskapen om Södermanlands
bebyggelse under 1000-talet (kap. 3. s.24) i
en diskussion om bebyggelseframväxten,
pri-Fomvännen80(l985)m ä r e n h e t e r n a och den topografiska bakgrun-den.
I k a p . 4, s. 34, diskuterar Wijkander en mo-dell för en administrativ indelning av landskapet före den dokumenterade h u n d a r e / h ä -r a d s i n d d n i n g e n . Med stöd i en analys av landskapets vattenområden rekonstruerar h a n vad han kallar hund, oftast delade i tre-dingar, fjärdingar och en gång i femtedelar. H u n d - d e l a r n a har enligt Wijkander en regel-b u n d e n storlek därigenom att antalet regel-beregel-byg- bebyg-gelser från förhistorisk tid kan fördelas på j ä m n a hel- och halvtolfter, centrerade kring
enheter med " c e n t r a l n a m n " , för heltolften i regel Berga, för halvtolften Lundby.
Härtill kommer ett antal överordnade n a m n , i regel T u n a och s.k. teofora -lunda och - b e r g a n a m n , d . v . s . n a m n med förleden O d e n , T o r , Frö, Ull etc. Denna n a m n g r u p p representerar enligt Wijkander hund-delarna s a m t halva och hela h u n d . Centralnamnsen-heterna är också i regel " c e n t r a l p u n k t e r " där-igenom att de rumsligt och kommunikations-tekniskt är centralt belägna i respektive di-strikt.
Wijkander redovisar i ett antal diagram d e n n a hierarkiska n a m n s t r u k t u r ställd mot a n t a l e t bebyggelseenheter med fornlämning-ar, primärenheter, som fastställs genom ut-nyttjande av fornminnesinventeringen och geologiska k a r t a n i dess 1800-talsversion.
M e d hjälp av landskapets storhögar, run-s t e n a r och ytterligare en enhetrun-skategori, hurun-s- hus-b y a r och kungsgårdar, rekonstruerar Wijkan-d e r så en högre, tre-hunWijkan-ds nivå. Denna analys u t m y n n a r i en diskussion om ting, kult, skatt, böter och a n d r a delar av statsbildningspro-cessen. Till dateringarna i denna komplicera-d e process skall j a g återkomma senare.
Ett problem är naturligtvis övergången till den indelning som är fastlagd i de skriftliga d o k u m e n t e n . Den utgörs av den för Mälarre-gionen vanliga indelningen i hundaren och socknar. Wijkander ser (kap. 5) i denna pro-cess ett starkt inflytande från kyrkan för att u p p n å bärkraftiga enheter för kyrkobygge och underhåll av präst. Med hjälp av storleken på långhuset i de romanska kyrkorna och kyr-kans centrala respektive excentriska läge i socknen u p p r ä t t a r Wijkander så en
kronolo-gisk och social hierarki för sockenbildningen. Till en början har denna process lett till ska-p a n d e t av n o r m a l h u n d a r e n av Attundalands modell (jfr Hyenstrand 1974 s.59) men så s m å n i n g o m h a r m a n övergått till en mer p r a g m a t i s k anpassning till det tidigare syste-met med h u n d och hunddelar. Avbrottet i bildandet av n o r m a l h u n d a r e n skulle ha skett u n d e r 1200-talet samtidigt med en omlägg-ning av skattesystemet från krigsledung till en j o r d s k a t t , uttagen från s. k. gärder av ett antal
b ö n d e r (kap. 6).
Wijkander avslutar här sin framställning m e d en kritisk analys av C A Ekboms hunda-resanalys för Södermanland. Denna kan inte bringas i samklang med faktamaterialet i form av antalet socknar per hund eller sock-n a r sock-n a s storlek, esock-ns efter esock-n del av Ekbom företagna omflyttningar.
Wijkanders arbete är alltså på många sätt ett tvärvetenskapligt arbete med arkeologi, historia, konstvetenskap, ortnamnsforskning och runologi. Det är därför inte lätt att dra ut de fulla konsekvenserna av avhandlingen med u t g å n g s p u n k t i ett av dessa ämnen och det ligger också ett problem i frågan om författa-rens möjlighet att vara up to date inom så vitt skilda forskningsgrenar. V a d beträffar den ar-keologiska sidan är Wijkander naturligtvis väl inläst på den senaste bebyggelsehistoriska litteraturen och hans modell för framväxten av en lokal administration för Södermanland är logisk och väl anpassad till det senaste på d e t t a o m r å d e t.ex. i Hyenstrands tappning.
Wijkander har också i kap. 2 och 3 på ett intresseväckande sätt identifierat en rad problem kring den bebyggelsehistoriska och a d m i n i s t r a t i v a uppbyggnaden av Söderman-land och skickligt avvägt den metodik och de materialgrupper, som måste användas för analysen. I n t e minst den översiktliga analy-sen av bygdens läge i förhållande till vatten-systemen är föredömlig och bör kunna leda till efterföljd i a n d r a områden.
M e n m a n saknar en samlad statistisk bear-b e t n i n g bear-b å d e av det aktuella fornlämnings-beståndet och av o r t n a m n e n , även om Wij-k a n d e r i Wij-kap. 2 på flera håll framhåller viWij-kten av att arbeta generellt och inte med någon form av " p l o c k m e t o d " .
Bebyggelseenheter och tolflheräkning
F r å g a n är också om det befintliga arkeologi-ska källmaterialet kan pressas in i modellen. Av naturliga skäl har j a g främst sett på de b e r ä k n i n g a r av antalet bebyggelseenheter, som Wijkander arbetat med vid rekonstruk-tionen av tolfter och halvtolfter och deras c e n t r a l n a m n , Berga respektive Lundby. Tolftberäkningen avser här de bebyggelse-enheter som genom fiirekomsten av gravfält från yngre j ä r n å l d e r kan anses ha tillkommit redan u n d e r förhistorisk tid, d . v . s . före år 1100. Wijkander kallar i anslutning till Hy-e n s t r a n d dHy-essa Hy-enhHy-etHy-er för primärHy-enhHy-etHy-er, Hy-ett n a m n som inte är riktigt lyckat. I beteckning-en ingår ett d r a g av förstagångsbosättning i förhållande till sekundära klyvningar eller av-g ä r d a enheter inom ett redan avav-gränsat terri-torium. S å d a n a primära bosättningar har m å n g a gånger tillkommit först under medel-tid. Samtidigt har ett otal sekundära enheter fornlämningar som visar, att dessa har till-kommit före gravfältsbyggandets slutskede. Den m e r neutrala beteckningen förhistorisk be-byggelseenhet (BE) är att föredra och kommer att a n v ä n d a s i det följande.
Wijkander redogör s. 25 ff. för sitt urval och d i s k u t e r a r något också förhållandet till Hy-e n s t r a n d s bHy-eräkningar 1974 och S H M s kart-g e n o m kart-g å n kart-g (Gustavsson & Liden 1980). Wij-k a n d e r h a r valt att utgå från geologisWij-ka Wij- kar-tan, i Södermanland upprättad främst på
1850-talet. Ett antal bebyggelser har därvid k u n n a t beläggas med gravfält, som troligen nu är bortodlade och därför eller genom in-venteringsmissar saknas på den ekonomiska k a r t a n från 1950-talet. Sammanlagt redovisas efter kontrollräkning av kartor och tabeller
1456 enheter vilket svarar mot 1446 enligt S H M s beräkning. Dessa tal är alltså nära identiska, vilket av Wijkander används som stöd lör beräkningen.
V a d j a g kan se är emellertid skillnaderna stora, ca 250 enheter hos Wijkander saknas hos S H M och omvänt. Till en del kan detta bero på förväxlingar mellan två enheter på g r u n d av att geologiska kartan saknar gräns-markeringar. Detta gäller dock endast en bråkdel av de 250. Wijkander framförde vid disputationen och vid fortsatt diskussion, att
m å n g a enheter i S H M s förteckning är d u b b -leringsenheter utan n a m n inom ramen för ett större byterritorium och därför inte borde räknas utan ersättas av de från geologiska k a r t a n tillkommande graviältsenheterna.
Dubbleringsenheterna är ca 100. De avser s å d a n a gravfält från yngre järnålder som lig-ger på > 700-1000 m avstånd från bebyggel-seplats med gravfält inom dess gränser och icke kan knytas till komplex från äldre järnål-der eller till gravfältslös bebyggelse utanför enhetens gräns. Av dubbleringsenheterna är ca 35 k n u t n a till kända medeltida sätesgårds-bildningar d ä r m a n kan vänta sig avhysning-ar av äldre bebyggelser, som därför inte finns i jordregistren från 1600-talet och framåt. Li-ka m å n g a ligger i anslutning till säteribild-n i säteribild-n g a r fråsäteribild-n stormaktstidesäteribild-n, vid kusäteribild-ngsgårdar eller inom nutida stadsbebyggelse. U t a n när-m a r e kontroll av när-materialet från 1600-talet är det inte möjligt att säkert utdöma dem som enheter. J a g anser att m a n måste bibehålla d e m i beräkningarna liksom att man måste lägga till minst de 45 enheterna som enligt geologiska men inte den ekonomiska kartan h a r gravfält, troligen från yngre järnålder.
R e d a n härigenom spricker överensstäm-melsen mellan antalet förhistoriska BE i de två b e r ä k n i n g a r n a vilket i sin tur påverkar tolft- och halvtolftberäkningarna hos Wijkan-der. Som framgår av tabellen fig. 1 bör man i stället räkna med minimi- och maximivärden för antalet BE, d ä r minimitalet representeras av S H M s BE med gravfält från yngre järnål-d e r och maximitalet inräknar Wijkanjärnål-ders i övrigt a n v ä n d a BE som de framkommer av h a n s kartserie s. 50-60. En del av skillnaden är belagd genom de ca 45 enheterna från geologiska kartan.
Tabellens a n d r a hälft visar, att skillnaden mellan de h ä r föreslagna minimiberäkningar-na och Wijkanders beräkning inte går syste-matiskt i en riktning, utan leder till både hög-re och läghög-re antal tolfter — halvtolfter i hun-d e n och hun-dess hun-delar. Härigenom faller också halvtolfterna ofta på helt a n d r a distrikt än d ä r ett L u n d b y kan beläggas. Flera Lundby blir överflödiga och ytterligare Lundby borde finnas om L u n d b y verkligen skulle spela en roll som centralnamn i en tolftorganisation.
Fig. 1. Tabell över förhållandet mellan Ambrosianis och Wijkanders beräkning av antalet lörhistoriska BE (bebyggel-seenhetcr) och tolfter i Södermanland. I den sista kolumnen anges förkorns! av Lundby och genom + resp — de distrikt, där Lundby borde tillkomma, resp inte finnas.
A 1 2 3 B 1 2 3 C l 2 3 4 D 1 2 3 4 E 1 2 3 4 F 1 2 3 4 G 1 2 3 4 5 H 1 2 3 I 1 2 3 Ambrosiani BE Min. Max. 5 8 - 62 5 1 - 59 4 6 - 52 155-173 3 5 - 41 4 4 - 51 5 7 - 68 136-159 5 0 - 60 6 4 - 70 3 5 - 46 3 8 - 43 187-219 3 8 - 44 4 4 - 4 6 4 6 - 48 6 8 - 70 196-208 7 0 - 77 4 2 - 46 3 9 - 47 3 9 - 45 190-215 4 0 - 45 3 5 - 43 3 7 - 42 4 1 - 46 153-176 3 8 - 47 3 6 - 39 3 6 - 44 3 4 - 42 3 2 - 45 176-207 4 5 - 59 6 2 - 69 4 3 - 52 150-180 5 2 - 60 5 6 - 72 5 - 25 113-157 SGU + 1 + 1 + 2 + 1 + 3 + 1 + 5 + 1 + 1 + 2 + 2 + 5 4-5 4-2 + 1 + 1 + 1 4-2 + 4 + 4 Tolfter Min. Max. 5 4 , 5 - 5 4 13 -14,5 3 - 3,5 3 , 5 - 4 5 - 5,5 11 - 1 3 4 - 5 5 , 5 - 6 3 - 4 3 - 3,5 15,5-18 3,5 3,5 4 5 , 5 - 6 16 - 1 7 6 - 6,5 3 , 5 - 4 3 , 5 - 4 3,5 16 - 1 8 3,5 3 - 3,5 3 - 3,5 3,5 13 -14,5 3 - 4 3 3,5 3 - 3,5 3 - 3,5 14,5-17 4 - 5 5 - 5,5 3 , 5 - 4,5 12,5-15 4 , 5 - 5 4 , 5 - 6 0 , 5 - 2 9 , 5 - 1 3 Wijkander BE 50 53 47 150 40 46 55 141 52 55 40 35 182 39 37 43 59 178 57 37 44 40 182 41 38 36 41 156 37 31 42 32 37 179 45 57 49 151 54 61 22 137 Tolfter 4 4,5 4 12,5 3,5 4 4,5 12 4,5 4,5 3,5 3 15,5 3 3 3,5 5 14,5 4,5 3 3,5 3,5 14,5 3,5 3 3,5 3 13 3 2,5 3,5 3 3 15 4 5 4,5 13,5 4,5 5 2 11,5 Skillnad i tolfter 4- Vi - % - %
+%
+ 1 - ' / 2+%
+%
+ V2 4-V2-1 + l'/2 + '/2 - %+%
-M/2 - V 2 - 1 Lundby + 1? 1 1-+
1 -1 1 1-+
+ 1 -+ 1 -+ 1 1 1 1 1-+
1 -1 12 -1 1Anm. till Lundby: 4- = Lundby borde finnas — = Saknar relevans
HUNDDELARNAS STORLEK: MIN. + SGU B E ~ & T o l f f e r G5 F2 C3 Bl
1
3 G, F3 C4 M F l Ej H3 G3 F4 E2 Dl 40 B21
3,5 H l D3 A3 C l A 2 B3 A l H2 El C2 D4 50 60 70 80 I 4,5 5,5 Ii*
Fig. 2. Diagram över antalet BE resp tolfter i hund-delarna enligt beräkning av minsta antal BE + enheter tillkomna genom kontroll av Geologiska kartans 1800-talsversion.
En annan felkälla ligger i förhållandet att
många BE med centralnamn, som alltså
skul-le belägga gårdar med en administrativ roll i
systemet, saknar gravfält från yngre järnålder
och alltså inte är med i minimivärdena och
till en del inte i Wijkanders tolftberäkningar.
Detta rör ca 25 enheter. Detta faktum
åter-kommer jag till senare i samband med
date-ringsfrågorna.
Hund och hund-del: Iredingjjärding etc.
Som redan påpekats ovan har Wijkander med
utgångspunkt i en simulation av
bygdegrän-ser och bygdens förhållande till vattendragen
försökt rekonstruera en administrativ
indel-ning för det högmedeltida normalhundaret.
Han kallar enheterna i denna äldre indelning
hund och beroende på distriktens omfattning
indelar han dem i delar = tredingar,
fjärding-ar respektive i ett fall femtedelfjärding-ar. Denna
in-delning efter topografiska grunder känns som
ett betydande resultat av undersökningen och
kan tillsvidare läggas till grund för
diskussio-nen. Ett problem ligger dock i den dåliga
anpassningen till den senare, medeltida
hun-dares- och häradsindelningen.
Antalet förhistoriska BE per hund och
hunddel enligt Wijkander framgår av karta
V, s.37. Wijkander anser, att de nio
hypote-tiska hunden härigenom blir relativt lika
stora inom en ram av 11,5-15,5 tolfter.
Hund-delarna skulle likaså med få undantag hålla
sig mellan 3 och 5 tolfter.
I diagrammen fig. 2-3 här redovisas som
jämförelse det kontrollerade antalet
förhisto-riska BE (min + SGU) per hund och
hund-del. Det ger delvis en annan bild.
När det gäller hunden är spridningen
stör-re än Wijkander anger den, 10-16,5 tolfter,
men man kan iakttaga en tydlig gruppering
av hunden CDEG vid 16-16,5 tolfter och
AFHvid 13 tolfter.
Också hunddelarnas storlek far en större
spridning, från knappt 3 till 6 tolfter per del.
Av de 32 hunddelarna är dock 22 samlade
inom intervallet 3-4 tolfter. Bland de övriga
finns en grupp, C2, D4, och El, som genom
en enkel operation skulle kunna delas i två
distrikt omkring tre tolfter, d.v.s. lika stora
som övriga hund-delar inom respektive hund.
Därigenom skulle endast sju hunddelar vara
större än fyra tolfter och hunden CDE var för
sig bestå av ett antal lika stora delar i stället
för av en del som är dubbelt så stor som de
övriga.
Skillnaden mellan grupp AFH och CDEG i
diagram 2 är också ungefär i
storleksordning-en tre tolfter. Dstorleksordning-en första gruppstorleksordning-en skulle då
vara fjärdingsinddad, den andra i femtedelar.
Hunden B och I kan knappast vara mer än
tredelade.
Det finns alltså en möjlighet att man har en
Fornvännen 80 (1985)Hundens storlek: min + SGU enligt KW I B AH F DG C E enligt BA I [ |_ HAF 100 150 I 10 I 12
I
14 GC ED - t 1 200BE TOLFTERFig. 3. Sammanställning av hundens antal BE enligt Keith Wijkander resp enligt beräkning som i diagram 2.
ursprunglig hunddel med ca 3 tolfter förhisto-riska BE som indelningsgrund. Det kan här ha sitt intresse att diskutera, om dessa hund-delar egentligen är skeppslag, vilka grupperats i olika antal i de hypotetiska hunden.
Skeppslagsdiskussionen har ursprungligen u t g å t t från Erland Hjärne (1947), Adolf Schuck (1949) och G e r h a r d Hafström (1949), vilka alla sett skeppslaget i den uppländska Roden som en utbrytning av två tolfter ur det innanförliggande hundaret. Denna uppfatt-ning togs också u p p av Hyenstrand 1974 då han k u n d e räkna till två tolfter primärenheter = förhistoriska BE i åtskilliga skeppslag. Det-ta är emellertid en undervärdering av anDet-talet BE i respektive skeppslag. J a g har (1983) k u n n a t påvisa att skeppslagen i södra Roden med något u n d a n t a g har > 30 förhistoriska BE och att h u n d a r e t Attundaland i regel har > 90, d . v . s . 3 skeppslag. Denna uppgift kan också kopplas till de antagna ursprungliga bestämmelserna om tre skepp per hundare i U p p l a n d s l a g e n s Kungabalk, liksom antalet > 60 förhistoriska BE i de västra h u n d a r e n a i V ä s t m a n l a n d kan ses i förhållande till Väst-m a n n a l a g e n s bestäVäst-mVäst-melse oVäst-m att varje hun-d a r e skulle stå för två skepp. Skeppslagsinhun-del- Skeppslagsindel-ningen skulle alltså, om man antar att den h a r kommit till kort före gravfältsbyggandets slutskede, ha byggt på ca 30 enheter.
En enkel topografisk analys (Ambrosiani
1983 fig. 3) visar också att anknytningen mel-lan h u n d a r e och skeppslag ofta är obefintlig eller krystad, varför m a n måste se tillkomsten av skeppslagsområdet i Roden i ett annat per-spektiv.
De sörmländska hund-delarna med sitt an-tal 3 6 - 4 8 BE med gravfält är uppenbarligen något större än de uppländska skeppslagen. M e n m a n måste ställa frågan om inte hund-delen motsvarar just skeppslaget. Det finns d å två möjligheter: att skeppslagsindelningen h a r införts något tidigare i Södermanland än i U p p l a n d eller att det sörmländska skeppsla-get var något större än det uppländska. Ett entydigt svar på d e n n a fråga går inte att ge. Först detaljanalyser av de olika distrikten kan hjälpa oss här.
Bilden kompliceras dock ytterligare av att det e n d a distrikt i Södermanland, där man k ä n n e r skeppslagsindelningen är ö s t e r r e k a r -ne med två skeppslag, inom ramen för nor-m a l h u n d a r e t s 104 förhistoriska BE. Detta skulle också k u n n a tyda på, att det sörmländska skeppet är större än det u p p l ä n d s k a -v ä s t m a n l ä n d s k a skeppet. Klara besked om det sörmländska hundarets skyldighet att ställa skepp saknas också i Södermannalagen, jfr n e d a n .
Namnskick och datering
Vid sin tolkning av hundsystemets
200
100
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 110 120 130 140 150 160 170 180 190 200 210 220 230 240 <250 Fig. 4. Diagram över antal fornlämningar från yngre järnålder per BE enligt fornlämningsregistret. O-gruppen (455 BE) omlättar sådana enheter som saknar fornlämningar från yngre järnålder men har namn av "förhistorisk" typ med suffixen -by, -sta, -inge, -a och motsvarande.
giska framväxt har Wijkander (s. 85) hävdat en modell med ett begynnelsestudium med 10 tolfter (120 förhistoriska BE) under vikingati-dens början och därefter en gradvis utvidg-ning alltefter bebyggelsetillväxten. Allt efter-som bygden växte inrättades nya tolfter, och g å r d a r med n a m n e t Berga (för halvtolfter L u n d b y ) skapades. H u n d d e l a r n a och högre enheter i den administrativa hierarkin försågs också med teofora o r t n a m n eller T u n a g å r d a r .
Bakgrunden till en diskussion är då den också av Wijkander (s. 24ff.) accepterade te-sen att bebyggelseenheten under förhistorisk tid i regel är en ensamgård och att gravfälts-storleken ger ett relativt mått på hur långt löre övergången till kristendomen och kyrko-g å r d s b e kyrko-g r a v n i n kyrko-g a r n a kyrko-gården har tillkommit. J a g h a r i figur 4 sammanställt inventerat
g r a v a n t a l / B E d ä r storleksklassen 0 represen-terar enheter med "förhistoriska" namn men
utan k ä n d a gravar från yngre järnålder. Dia-g r a m m e t visar en förvånansvärt j ä m n kurva med b a r a ett par hack, vid 10 respektive 70 g r a v a r / B E . Ett obetydligt antal enheter har m e r än 150 g r a v a r / B E .
U n d e r förutsättning att antalet gravar från yngre j ä r n å l d e r / B E är a n v ä n d b a r t för en grov b e r ä k n i n g av startpunkten före respektive be-byggelse tyder kurvan i diagrammet på en j ä m n tillväxt av antalet bebyggelser per 100
å r m e d 5 0 % .
Figur 5 h a r omvandlat materialet till ett kumulativt d i a g r a m . O m m a n räknar med att tillväxten h a r varit så s n a b b som j a g antagit ovan, 5 0 % per å r h u n d r a d e , utgör 60 reg. fornlämningar det antal som representerar BE tillkomna omkring år 800 och 90-100 gra-v a r / B E motsgra-varar en startpunkt ca 600 e.Kr. Dessa b å d a tal svarar exakt mot vad jag tidi-gare antagit om bebyggelseutvecklingen i
Fig. 5. Kumulativt diagram över antal gravar från yngre järnålder per BE. Under
för-utsättning att bebyggclsetill-växten har varit ca 50 % per århundrade svarar antalet BE år 600 c Kr nära nog precis mot det kända antalet bebyg-gelseområden från äldre järn-ålder i landskapet, och BE med >60 gravar mot tillväx-ten under tiden efter år SOt) e K r . Uppgifterna avser: antal m i n s t a antal g r a v a r / B E BE är 286 Ca 220 BE - ? * • ca 80
Slutet av äldre Järnålder. ca500-600€ I9l|ca90 ca 600 ca 700 »150 140 130 120 110 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 Gravar yj/BE
M ä l a r o m r å d e t att vendeltida BE måste ha > 60 reg. fornlämningar från yngre järnålder (Ambrosiani 1980 s. 128 ff.). Antalet BE vid slutet av äldre järnålder, under 500 talet e. K r . är enligt analysmaterialet ca 220. Det finns ca 200 enheter med > 90 gravar från yngre j ä r n å l d e r . Från båda utgångspunkter-na når m a n alltså till s a m m a resultat.
O m tillväxttakten har varit 5 0 % bör anta-let BE omkring år 1000 ha varit ca 950. Re-d a n Re-d e t t a tal är avsevärt lägre än Re-det av Wij-k a n d e r a n t a g n a antalet enheter i nio hund om
10 tolfter = 1080 BE. Bebyggelsetillväxten som den avspeglas i fornlämningsmaterialet talar alltså för att det hund Wijkander räknar med inte kan ha funnits förrän under 1000-ta-let. En datering till 800-talet är i detta läge inte rimlig.
Det är möjligt att detta ger en förklaring till varför så m å n g a av de centralnamn
Wijkan-der a n v ä n d e r saknar fornlämningar från yng-re j ä r n å l d e r . H a n s beräkningar av antalet pri-m ä r e n h e t e r u p p t a r i regel inte sådana cent-r a l n a m n s e n h e t e cent-r , även om de används i den hierarkiskt uppbyggda distriktsindelningen. Det saknas också en utvärdering av om dessa enheter ligger i o m r å d e n med särkskilt låga fornlämningstal/BE, och alltså skulle kunna ha tillkommit för att fylla sin plats i ett aktivt kolonisationsområde.
A n n a r s tycks både Lunda, -lunda, Berga, -berga, T u n a och Lundby visa samma fördel-ning för sitt Ibrnlämfördel-ningsantal som materia-let i stort. N a m n g r u p p e n utgör normalt 1 0 % a v totala antalet BE i respektive klass ända u p p till 150. För enheter med > 160 fornläm-ningar utgör d ä r e m o t d e n n a n a m n g r u p p mer än 4 0 % av samtliga (diagram fig. 6). M a n m å s t e därför anta att den aktuella namngrup-pen h a r haft s a m m a åldersfördelning som BE
DIAGRAM X ANDEL TUNA, TEOFORA, - B E R G A , LUNDBY, HUSBY
100Z
5 0 *
Fig. 6. Diagram över andelen BE med centralnamn som Tuna, -berga, Lundby, Husby och teofora ortnamn i förhål-lande till samtliga namn av förhistorisk typ.
90 100 110 120 130 140 150 160 < 160
med fornlämningar från yngre järnålder
över-huvud taget. Att binda namngruppen till
till-komsten av ett administrativt system, som
tillkommit i ett sent skede av processen, tycks
då också kunna vara farligt. Man skulle i så
fall ha valt ut gamla gårdar med "rätt" namn
och på många håll kompletterat med
nybyg-gen, av vilka många till och med skulle ha
kommit till efter systemets införande.
Den enda namngrupp som synes kunna ges
en annan tidsspridning än huvudmassan av
BE är Husby. Wijkander anser (s.64 ff. och
135), att Husbyarna tillhör ett sent skikt som
snarast hör samman med en övergripande
3-hundsorganisation. Han ser inte heller
nå-got starkt samband mellan bebyggelse och
gravfält på dessa enheter. Som närmast skall
utvecklas nedan tycks detta vara en felsyn:
Husbyarnas fornlämningsstal är relativt
hög-re än övriga enheters och endast 2 saknar helt
fornlämningar (diagram fig. 7).
Man kan också fråga sig om t.ex. Berga,
-berga verkligen främst har en administrativ
funktion och inte enbart betecknar "gården
på bergknallarna". Man möter t.ex. i
Upp-land namn som Berga och Lunda på
grann-gårdar/byar, på ett sådant sätt att man tycker
sig kunna se en klyvning i en högre, bergigare
och en lägre, lummigare belägen enhet. Man
saknar i Wijkanders genomgång en
genomar-betad analys av frågan om berganamnet inte
enbart är en topografisk beteckning.
Husbyar och andra kungsgårdar
Wijkanders uppfattning om Husbyarnas låga
ålder stämmer inte överens med någon
tidiga-re bearbetning och bygger främst på att han
inte ser något närmare samband mellan
gårdsläge och gravfältsläge när det gäller
dessa enheter (s. 135).
Detta är uppenbarligen en felsyn. Man
måste nämligen skilja mellan normalgårdens
förhållande mellan bebyggelseplats och
grav-fält och kungsgårdens. På denna finns ofta en
mer komplicerad struktur med flera gravfält
av olika dignitet, ofta en kyrka, ibland
an-knytning till cn handels- och marknadsplats,
ibland en känd tingsplats. Ofta omges husbyn
eller kungsgården dessutom av en krans av
BE utan fornlämningar, vilka troligen
repre-senterar en organiserad medeltida
kolonisa-tion på kronomark. Deras areal måste alltså
räknas in i Husbyns förhistoriska territorium.
Låt oss se på några sörmländska exempel
även om samma struktur återfinns också i
Uppland, t. ex vid Hovgården i Adelsö,
Ås-husby i Norrsunda, Vadakomplexet,
Runby-Runsa-komplexet i Ed, Gamla
Uppsala-kom-plexet och varför inte vid Husby och
Hov-gårdsberg i Vendel.
Hundhamra i Botkyrka socken. Denna sedan
gam-malt kända folkungagård har ofta behandlats
i den arkeologiska litteraturen (t.ex. B.
Einer-stam 1940, B. Nerman 1961, B. Ambrosiani
Förmännen 80 (1985)1964, H . J a a n u s s o n 1975 och B. Ambrosiani m a n u s k r i p t för Visbysymposiet 1983). Själva H u n d h a m r a var, n ä r enheten försvann vid slutet av 1700-talet, en ganska liten enhet, men ur den hade med säkerhet (Nors) Borg brutits ut på 1500-talet och dessförinnan T o m t b e r g a (tingsplats), Kärsby (med ett få-tal g r a v a r från yngre j ä r n å l d e r ) , Averhulta (medeltida kolonisation, sedermera säteriet Sturehov) och kanske Sillvik. Det väster om Sillvik belägna Vällinge i Salems socken är också krono under 1500-talet. Med hänsyn till de topografiska förhållandena skulle möj-ligen Askanäs på Ekerölandet och Bona på Helgon med verkstadsplatser och gravfält också k u n n a räknas in i kungsgårdens områ-d e , som områ-då har omgivit en större mälarfjärområ-d med sina olika funktioner.
K u n g s g å r d e n s egna gravfält är minst två, det ena med två storhögar på den udde i M ä l a r e n d ä r sedan Norsborgs medeltida borg a n l a d e s , det a n d r a vid Tomtberget ca 500 m öster om det gamla tomtläget. Den undersök-ta storhögens äldsundersök-ta gravar sammanfaller i tid och utrustning väl med gravarna vid T o m t -berget och med den speciella 700-talsfasen på H d g ö , till vilken flera av praktfynden och t. ex. de flesta glasskärvorna hör. Däremot finns ingen kyrka inom komplexet, om inte Ekerö kyrka räknas hit. Den ligger vid Aska-n ä s .
Situationen är jämförbar med Hovgården på Adelsö. H ä r är det terrasserade boplats-o m r å d e t med det överlagrande medeltida Alsnöhus beläget på en udde utanför den g r u n d a hamnviken med runblocket. Väster o m d e n n a ligger storhögarna, kyrkan och l a n d b o b y n m e d a n normalgravfaltet är för-skjutet längre bort mot väster. Möjligen har också Björkön med Birkas stadsliknande be-byggelse hört till kungsgården. Avståndet är h ä r m i n d r e än mellan Helgö-komplexet och H u n d h a m r a .
taf Adolf 1900 och 1904 (B. Nerman 1932). N e r m a n anför att fynden från detta gravfält är av hög klass och från en tid som gör det troligt att husbyn skulle kunna vara anlagd av Bröt-Anund, en av Ynglingatals sagokung-ar.
Den topografiska situationen är här klar: det i N . och S. H u s b y samt ett antal mindre, fornlämningslösa avgärda BE uppdelade komplexet ligger omkring Trosaån där den m ö t e r 5-meterskurvan. Storhögarna ligger vid vattnet, normalgravfaltet på en höjd nå-got indragen i land och bakom kyrkplatsen. N å g r a kilometer utefter fjärden, senare ån, ligger T r o s a med ytterligare en kyrka (B. Bro-berg 1979 b). H ä r tycks dock kungsgårdstra-ditionen ha brutits tidigt och komplexet har splittrats i ett antal smågårdar.
Husby i Jäders socken. Den östligaste delen av J ä d e r s socken utgör en stor udde i Sörfjärden. På dess krön ligger Husby omgivet av flera gravfält av normal typ. Storhögar finns inte. A v s t å n d e t mellan byn och gravfälten är ca 200 m. R u n t udden ligger ett antal BE med medeltida och senare n a m n utan registrerade fornlämningar.
Husby i Ytter-Selö socken. Längs Selaöns södra s t r a n d vid Kolsundet ligger en rad synnerli-gen fornlämningsrika BE från T u n a och O p p t u n a i öster med Ytterselö kyrka, över H u s b y till ö s t a sjöhage, d ä r också fyra större högar finns. H u s b y n ligger också på en be-g r ä n s a d höjd centralt i sitt åkerområde med gravfalten fördelade över impedimenten om-kring bebyggelseplatsen på ca 100-400 m av-s t å n d . Wijkanderav-s uppfattning (av-s. 74) att H u s b y n saknar gravfältssamband är svår att förstå. Gravfalten kan inte tillhöra någon an-n a an-n ean-nhet äan-n H u s b y . Dean-n gamla tian-ngsplatsean-n vid Kolhöga ligger strax öster om Husby ( W i j k a n d e r s . 73).
Husby i Vagnhärads sn. Inne i V a g n h ä r a d s sam-hälle finns ett p a r BE med beteckningarna N. och S. H u s b y . Vid S. H u s b y ligger en större g r u p p överplöjda storhögar, av vilka två grävdes 1959 (I. Särlvik 1962) och vid N. H u s b y ett gravfält som grävdes av prins
Gus-Husby i Tumbo socken. D e n n a enhet har också sin bebyggelseplats på en begränsad höjd om-given av åkermark. C a 800 m väster om Hus-by löper den grusås, på vilken tre av Söder-m a n l a n d s största gravfält från yngre järnål-d e r är belägna: Husby-, Berga- och
300. 200 • Husby • ö v r i g a k ä n d a k u n g s g å r d a 100 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 110 120 130 140 150 160 170 180 190 200 210 220 230 240 <250 Fig. 7. Antalet registrerade gravar från yngre järnålder på Husbyar och övriga kända kungsgårdar är jämnt fördelade över hela skalan utan särskild ökning motsvarande det stora antalet enheter med lågt antal registrerade lömlämningar.
gravfalten. Wijkander har (s. 69) knutit grav-faltet på Husbys mark till en numera försvun-nen t u n a e n h e t , vars n a m n återfinns i T u m b o . M a n kan med Hyenstrand (1980 s. 32) natur-ligtvis a n t a att detta gravfält, kanske tillsam-m a n s tillsam-med det lika stora Bergagravfältet ca 3 km sydost d ä r o m , har hört till en liten tätorts-d i e r centralortsbiltätorts-dning metätorts-d namnet T u n a . Alternativt kan det röra sig om ett kungs-gårdskomplex med gravfälten i ett på grund av bebyggelseplatsens begränsade impedi-m e n t "perifert" läge, i vars närhet kyrkan, T u m b o , med tingplatsen och eventuellt en liten m a r k n a d s - eller handelsort h a r anlagts. En bekräftelse härpå är kanske ett av L. Hell-berg (1942 s. 101) påvisat belägg från år 1452, att T u n a är en gård om 6 öresland i H u s b y .
Husby i Vansö socken. Också här finner man en komplicerad struktur. Ingjaldshögen (S.
Lindqvist 1936s.22ff.) ligger ut mot dalgång-en med det vikingatida sundet mellan Vansö och Fogdö. Själva Husbyn tycks ligga indra-gen b a k o m och söder om en bergsrygg där också ett vanligt yngre järnäldersgravfält finns. M e n kungsgårdsområdet tycks ha sträckt sig mot nordost ut till Vårfruberga kloster vid n u v a r a n d e Kungsberg. Klostret anses vara flyttat hit från Fogdö kyrka av M a g n u s Ladulås.
K u n g s g å r d s s t r u k t u r e n är alltså i samtliga ex-empel tydlig med ett bebyggelseläge nära en vikingatida havsvik eller på en större udde. Gravfalten ligger gärna runt om eller, från vattnet räknat, bakom bebyggelsen, på något a v s t å n d , och om det finns storhögar, så ligger dessa väl synliga från farleden på en udde. T i n g s p l a t s och marknadsplats uppträder gär-na i s a m b a n d med kungsgården. I något fall kan m a n förmoda att gravfälten använts
också av d e n n a specialiserade ort. Endast ett p a r av h u s b y a r n a saknar helt fornlämningar från yngre j ä r n å l d e r . Dessa ligger också se-k u n d ä r t i bygdens utse-kant och se-kan möjligen vara uppkallelsenamn, eller anlagda på av-lägsna u t m ä r k e r till någon a n n a n Husby.
De övriga ansluter nära till övriga BE i sitt g r a n n s k a p när det gäller fornlämningstalet. H u s b y a r n a hör alltså snarare till en äldre administrativ indelning än en hund- eller h u n d a r e s i n d d n i n g från 1000-talet.
Det kan också vara intressant att fråga var-för inte Wijkander sätter in kända medeltida k u n g s g å r d a r som Gorsinge i Strängnäs och Ö s t r a (Olustra) i Sundby socken i något ad-ministrativt s a m m a n h a n g (B. Fritz 1973 s. 11:27).
O c k s å på en a n n a n punkt kan man ställa sig tveksam till Wijkanders tolkning av Hus-byns ställning i den administrativa hierarkin. H a n för n ä r m a s t u p p Husbyn på
trehunda-resnivån, och, eftersom han uppenbarligen uppfattar det administrativa systemet som byggt nedifrån och u p p , ger Husby en sen tidsställning.
J a g har här försökt visa att Husbyn snarare ä r en tidig företeelse i det administrativa sys-temet på grund av sina relativt höga fornläm-ningstal (diagram fig. 7). Men härtill kommer att h u s b y a r n a och kungsgårdarna har en tyd-lig a n k n y t n i n g till h u n d d e l a r n a i det system Wijkanders analys synes leda till.
Hunddel Al Husby i ö j a sn A2 Husby i Tumbo sn., A3 Husby—Rekarne sn.
Bl Östra i Sundby sn, B2 Husby i Jäders sn, B3 Husby i Vansö sn.
C1 Husby i Aspö sn, C2a Gorsinge i Strängnäs, C2b Husby i Ytterselö sn, C3 ?, C4 Husby (Ekens-berg) i överenhörna sn, och Husby (Hanstavik) i Västertälje sn.
Dl ? (ev Linga i Ytterjärna sn), D2 Husby i Grö-dinge sn., D3 Hundhamra i Botkyrka sn, D4a
Västerrek östcrrek Äker Selebo öknebo ö v r a Tör Yttra Tör Hölebo Daga Rönö Villättinge Jönåker Oppunda Antal skeppslag 2-3 3 2-3 3 3 4 4 2 2 4 1 3 4 Husbyar och kungsgårdar Husby öja Husby Tumbo Husby Rekarne Östra Sundby Husby Jäder Husby Vansö Gorsinge Strängnäs Husby Aspö Husby Ytterselö Husby Enhörna Husby Tälje Hundhamra Botkyrka Husby Grödinge Husby österhaninge ? Västerhaninge ? ösmo ? Ullevi Sorunda ? Hölö Mörkö Husby Vagnhärad ? Husby-Svärta Uppsa Runtuna Ludgo (Trollesund) Husby Oppunda min. max. 4-SGU 44 BE — 48 72 B E — 81 25 BE — 30 40 BE — 47 39 BE — 44 58 BE — 65 42 BE — 52 37 BE — 45 69 BE — 75 33 B E — 37 82 BE — 90 104 BE — 108 35 BE — 36 42 BE — 45 37 BE — 39 42 BE — 46 40 B E — 47 40 BE — 45 40 BE — 45 82 BE — 93 55 BE — 70 43 BE — 46 70 BE — 76 38 BE — 49 118 BE — 141 163 BE — 197 Fornvännen 80 (1985)
Askanäs eller Bona i Ekerö sn., D4b ?
Ela Husby i österhaninge sn., Elb ?, E2 ?, E3 Hoxla-Ullevi i Sorunda sn ?, E4 ?
F Husby Vagnhärad sn.
G2 Ludgo (Trollesund) och Uphusa i Runtuna, G3 Husby i Svärta sn.
H saknar Husby eller kungsgård, om inte Nykö-ping och dess eventuella föregångare vid Kungsla-dugården skall räknas.
I Husby i Husby-Oppunda sn.
M a n kan här urskilja två grupper: hunden A B C D , d ä r så gott som varje hunddel har en egen H u s b y eller kungsgård, och E F G H I där b a r a en eller ett par hunddelar har sådana enheter. Den första gruppen är klart inriktad mot M ä l a r e n och inrymmer de delar av land-skapet, d ä r Wijkander anser att omreglering-en till n o r m a l h u n d a r e har gomreglering-enomförts medan den a n d r a gruppen finns vid östersjökusten och på sjöplatån i landskapets centrum, där den äldre organisationen i " h u n d " skulle ha vidmakthållits med små justeringar.
F r å g a n är om inte det komplicerade hierar-kiska systemet måste ersättas med denna tämligen enkla, enskiktade organisation, där varje " s k e p p s l a g " eller hunddel i norr har haft sin kungsgård m e d a n i regel bara en s å d a n h a r funnits för varje h u n d a r e i söder. D e t t a synes k u n n a vara en alternativ hypotes till den, som Wijkander för fram. De måste grundligt prövas mot varandra om man skall k u n n a nå längre med kunskapen om upp-b y g g n a d e n av en sörmländsk administration vid slutet av vikingatiden.
Normalhundare och sockenbildning
Ett intressant problem är övergången från den hypotetiska hund-organisationen till den k ä n d a högmedeltida h u n d a r e s i n d d n i n g e n . Wijkander kopplar, troligen med rätta, denna övergång till en icke helt fullgången omarron-dering i s a m b a n d med sockenbildningen och dess behov av lämpliga resursområden för kyrkobygge och prästunderhåll. M a n har d ä r m e d skapat enheter som ungefärligen sva-rar mot n o r m a l h u n d a r e t s 100 BE.
F r å g a n är dock om inte Wijkander här än-då gör ett logiskt tankefel. H a n hävdar att hundindelningen h ä r s t a m m a r från tidig vi-kingatid och har fyllts på med nya tolfter
ä n d a fram till slutskedet av gravfältsbyggan-det. N o r m a l h u n d a r e t började enligt Wijkan-der genomföras unWijkan-der 1100-talet, men kan, om det h a r sin förebild i de regelbundna nor-m a l h u n d a r e n a norr onor-m Mälaren, knappast ha tillkommit förrän under 1200-talet. Att det d å efter en ytterligare, t . o . m . ganska omfat-t a n d e bebyggelseomfat-tillväxomfat-t, foromfat-tfarande skulle v a r a knutet till antalet BE vid gravfältsbyg-g a n d e t s slutskede ca år 1100, verkar mindre troligt.
H u n d a r e n som Hölebo och Daga skulle kanske k u n n a fungera i en situation av detta slag men Västerrek med min. 4- S G U 116, m a x . 129, ö s t e r r e k 104-122, Äker 96-114, Selebo 108-128 och ö k n e b o 112-128 BE ver-kar v a r a svåra att passa in i ett sådant system så sent. Wijkander söker förklara detta med att omregleringen har skett successivt med början j u s t i Åker och Selebo. Slutsatsen kan dock b a r a bli att h u n d r a gårdar knappast kan ha varit en reell indelningsgrund så sent som t . e x . Väster- och ö s t e r r e k samt ö k n e b o i så fall skulle ha tillkommit, ö v e r l a d d n i n g e n är alldeles för stor.
Ett d i a g r a m (fig. 8) över socknarnas antal förhistoriska BE ger inte heller någon över-ensstämmelse med hel- eller halvtolft. Detta kan ha flera orsaker: att senare utbrytningar av nya socknar har tagit med sig ett antal förhistoriska BE eller att senare kolonisation h a r tillfört BE som saknar gravfält. Det sena-re synes mest sannolikt. I denna nivå tycks tolften då k u n n a vara en lämplig indelnings-g r u n d .
H ä r skulle j a g då också vilja inskjuta att tolften i U p p l a n d kanske inte hör samman m e d en indelning tidigare än 1200-talets mitt (Ambrosiani 1983 s.80) eftersom tolft och h u n d a r e s å t t i n g i regel tycks svara mot var-a n d r var-a och en indelning i fjärdingvar-ar och åtting-ar rimligen hör till det stadium efter 1200-talets mitt d å taxeringen har höjts till 4 skepp per h u n d a r e i U p p l a n d .
En alternativ hypotes till Wijkanders för-slag skulle d å vara att det inte är tolften utan h u n d d e l e n = skeppslaget som utgör indel-ningsgrund i Södermanland också vid över-gången till n o r m a l h u n d a r e t . Nedanstående förteckning över kungsgårdar och husbyar
Fig. 8. Diagram över antalet BE med fornlämningar från yngre järnålder per socken. Någon samvariation mellan socken och tolft synes inte föreligga på detta kronologis-ka stadium. antal sn ' 0 ,
lll.ll!
T ViII
l l l l l I....I . .
X
35 40 * V ,n T t 3 iVi g å r från ett sådant a n t a g a n d e .I ett antal tillfällen saknas dock särskilda kungsgårdar motsvarande hela antalet skepps-lag även i det M ä l a r v ä n d a området. Möjligen kan m a n komplettera med de enheter som heter Bo eller Bona, en intressant grupp, som finns belagd främst i kustområdet. Dess an-knytning till administrationen framgår t.ex. av ö s t g ö t a l a g e n s bestämmelse i Dråpsbalken X I V (Holmbäck och Wessén 1933, s. 62) om " K o n u n g s bryte i U p p s a l a bo, jarls bryte i R o d e n s bo och biskops bryte i Stavs och stols b o " men också av att " b o s g å r d " i Götaland-skapen uppenbarligen är beteckningen på en kungsgård. M a n måste också ta in i diskussio-nen att Västergötland är indelat i åtta " b o n " , som alltså h ä r snarast är administrativa di-strikt.
I flera av Rodens skeppslag finner man en gård med n a m n e t Bo, som synes bevaka in-färtslederna till Mälaren från öster. Det finns också ett p a r g å r d a r med namnet Bona inne i M ä l a r e n : Bona i Ekerö socken på Helgon, och Bona i M u n s ö socken. Den förstnämnda var g a m m a l t frälsegods ( D M S ) , den senare skänktes uppenbarligen av kungen till ärkebiskopen redan på 1100-talet.
M e n Bona i Ekerö socken kan också vara den saknade kungsgården i ett sörmländskt skeppslag. Ekerö räknades länge till Söder-m a n l a n d och bör tillsaSöder-mSöder-mans Söder-med SaleSöder-m ha k u n n a t utgöra ett skeppslag i ö v r a T ö r . Yt-terligare en kungsgård erfordras dock för ett fjärde skeppslag i detta hundare. 1 ö k n e b o saknas också en lämplig enhet för ett tredje skeppslag. H ä r finns ett Bo i Tveta socken. V i d a r e finns ett Bo i Bälinge socken, som skulle k u n n a svara mot det fjärde skeppslaget i R ö n ö h u n d a r e . I övrigt är det inte möjligt
att för n ä r v a r a n d e komplettera förteckningen över " k u n g s " - g å r d a r som kan svara mot h u n d d e l a r n a .
Listan visar också med all önskvärd tydlig-het att även i d e n n a version är de söderman-ländska h u n d a r e n a så olikstora, att ett uttag a v ett bestämt antal skepp per hundare inte är rimligt. Därför saknar också Sörmlandsla-gen till skillnad från U p p l a n d s - och Väst-m a n n a l a g a r n a en sådan bestäVäst-mVäst-melse oVäst-m h u n d a r e t s taxering i skepp.
Hafström har påpekat en tendens i det me-deltida materialet, att det sörmländska hun-daret är delat i två skeppslag (Hafström 1949 s. 33). Skeppslag är dock bara kända i ö s t e r -rekarne (Styffe 1911 s.295). Förteckningen h ä r visar att Hafströms antagande kan ha visst fog för sig men att det också finns en stark tendens till att det finns bebyggelse mot-s v a r a n d e fyra mot-skeppmot-slag i remot-spektive hundare. H y e n s t r a n d har (1974 s.81) tolkat denna storleksskillnad som att vissa sörmländska h u n d a r e n , t.ex. Rönö och O p p u n d a , egentli-gen är sammanslagningar av två äldre nor-m a l h u n d a r e n .
Det är u p p e n b a r t att hundaresorgansiatio-nen i S ö d e r m a n l a n d liksom skeppslaget har en a n n a n struktur än i U p p l a n d V ä s t m a n -land. M a n kan också se att Södermannalagen på m å n g a punkter, trots att den tillkommit vid en lagrevision 30 år efter Upplandslagen, ger en ålderdomligare bild av taxeringen och s a k n a r flera d r a g av den förvandling till skat-teledung, som m a n kan spåra i Upplandsla-gen. Wijkander anser (s. 140), att detta visar att ledungsskatterna redan omkring år 1325 mist sin betydelse och att enbart bestämmel-sen o m den militära aktiviteten behövdes i S ö d e r m a n n a l a g e n .
Sammanfattning
J a g h a r här främst granskat det arkeologiska och g r u n d l ä g g a n d e topografiska materialet i Wijkanders avhandling. Det är uppenbart att en m o t s v a r a n d e granskning borde ske beträf-fande b å d e o r t n a m n , kyrkor och historiska d o k u m e n t . A n d r a torde vara mer skickade att genomföra en sådan granskning. S a m m a n -fattningsvis bör dock framhållas följande.
Wijkander har i sin avhandling tvärveten-skapligt tagit u p p till behandling ett svår-överskådligt problemkomplex kring den äld-sta administrativa indelningen. H a n framläg-ger en hypotes, att ett äldre system, hund-in-delningen, med sina av tolfter och halvtolfter u p p b y g g d a hund-delar, centralnamn och fornlämningsbestånd är topografiskt betingat och tillkommet under vikingatiden för att se-d a n successivt byggas upp i flera hierarkiska nivåer till 1100-talet. Den topografiska an-knytningen och hunddelarnas storlek synes, med fa u n d a n t a g , vara goda tillskott till vår g r u n d k u n s k a p om äldre bebyggelsehistoria. D ä r e m o t skulle en alternativ hypotes behöva prövas: att h u n d d e l a r n a , eventuellt i en an-n a an-n grupperian-ng äan-n Wijkaan-nders, är skeppslag u t a n ytterligare inre strukturering. Det som talar härför är det j ä m n a antal BE, ca 36-48 per h u n d d e l , som kontrollanalysen ger, och a t t varje hunddel mot Mälaren hyser en kungsgård, oftast en Husby. Husbyn är till skillnad från m å n g a av de teofora central-n a m central-n e central-n och Berga respektive Lucentral-ndby för-sedd med gravfält och tillhör därför det äldre skiktet.
N o r m a l h u n d a r e s i n d d n i n g e n i Söderman-land bör rimligen i anslutning till Wijkanders hypotes tillhöra en av kyrkliga skäl genom-förd administrativ omarrondering för att ska-pa lämpliga kyrksocknar med t. ex. tolv byar i varje. Vid genomförandet av denna omorga-nisation kan med hänsyn till bebyggelsetill-växten inte de förhistoriska BE längre tillmä-tas någon självständig roll. De ingår i syste-met men är icke längre dess grund. Det är möjligt att beteckningen T u n a också hör till j u s t d e n n a gruppering. Därmed skulle man fa en förklaring till att tuna-namnet så ofta är knutet till de större socknarna med två tolfter BE eller fler.
Wijkanders bild av ett landskap vars admi-nistration hela tiden anpassas till de lokala förutsättningarna känns riktig. Förändring-a r n Förändring-a bör dock hFörändring-a skett under kortFörändring-are tids-r y m d än han hatids-r antagit åtminstone nätids-r det gäller det äldre skiktet.
M a n kan också iakttaga, att Södermanland avviker från övriga delar i Mälarområdet i så m å n g a detaljer, att det är motiverat att se landskapet som en särskild provins inom svearnas o m r å d e "ovanskogs", d . v . s . norr o m K o l m å r d e n . Därigenom kan Wijkanders a v h a n d l i n g och d e n n a kommentar kanske ge en b ä t t r e bild av den komplexitet och provin-sialism som administrationen i det medeltida Sverige uppvisar. Uppenbarligen kan man inle ens j ä m s t ä l l a alla svear. Att Götalandskapen v a r för sig haft motsvarande egenheter är känt sedan g a m m a l t .
Slutligen måste framhållas att en avhand-lings värde inte enbart består av de konkreta resultatens hållbarhet utan också av det sätt v a r p å problemställningar identifieras och analysmetodiken genomförs. Särskilt beträf-fande problemen i identifieringen och det lo-giska genomförandet av modellen står Wij-kanders avhandling högt. Däremot kan mate-rialval och tolkningar av detta ofta ifrågasät-tas. M e n i stort tycks mig hans arbete leda vidare i diskussionen och forskningsarbetet, särskilt om den ställs i relation till och utvär-d e r a s mot alternativa hypoteser.
Referenser
Ambrosiani, B. 1964. Fornlämningar och bebyggelse. Studier i Attundalands och Södertöms förhistoria. KVHAA. Uppsala.
— 1980. Båtgravamas bakgrund i Mälardalen. I Vendel-lid, Historia i Fickformat. SHM.
— 1983. Hundare, skeppslag och fornlämningar. Bebyg-gelsehistorisk Tidskrift 4.
— manus. Specialization and urbanization in the Mäla-ren valley — a question ol maturity. Visby-symposiet för historiska vetenskaper 1983. Acta Visbyensia VII. Arne, T.J. 1909. Om det forntida Södermanland. Bidrag
till Södermanlands äldre kulturhistoria XIV. Strängnäs. — 1915. Nya bidrag till Södermanlands lörhistoria.
Bi-drag till Södermanlands äldre kulturhistoria XVI. Sträng-näs .
Broberg, B. 1979a. Nyköping. Medeltidsstaden 14. RAÄ-SHMM Rapport.
— 19796. Trosa. Medeltidsstaden 15. RAÄ-SHMM Rap-port.
— 1979c. Södertälje. Medeltidsstaden 13. RAÄ-SHMM Rapport
Damell, D. 1971. Rekarne under bronsålder — äldre järnålder. Lic.-avh. Stencil. Uppsala.
Dovring, F. 1947. Attungen och Marklandet. Studier över agrara förhållanden i medeltidens Sverige. Lund. Einerstam, B. 1940. En kungshög vid Norsborg.
Sörm-landsbygden.
Ekbom, C. A. 1974. Viennetionde och hundaresning. Studier rörande Sveriges äldsta politiska indel-ning. Rättshistoriskt bibliotek 23. Lund.
Ferenius, J. 1971. Vårby och Vårberg. Thesis and papers in Offset. Acta Universitatis Stockholmiensis. Studies in North-European Archaeology, Series B.
Florin, S. 1958. Vråkulturen. Stenåldersboplatsema vid Moge-torp, östra Vrå och Brokvam. KVHAA. Stockholm. Fritz, B. 1972-73. Hus, land och län. Förvaltningen i Sverige
1250-1434. 1-2. Stockholm Studies in History, 16 och 18.
Gustavsson, J. & Liden, H, A. 1980. Mälardalens bebyg-gelse — ett kartprojekt vid Statens Historiska Muse-um. Fornvännen.
Hafström, G. 1949. Ledung och marklandsindelning. Uppsala Hellberg, L. 1942. Ortnamn på Rekarna. Namn och Bygd. Hjärne, E. 1947. Roden, Upphovet och namnet.
Områ-det och jarlen. Namn och Bygd.
Holmbäck, Å. & Wessén, E. 1933. östgötalagen och Upplandslagen. Svenska landskapslagar, första serien. — 1940. Södermannalagen och Hälsingelagen, Svenska
landskapslagar, tredje serien.
Hyenstrand, Ä. 1967. Igelsta i östertälje. Ett sörmländskt bronsålderskomplex. Fornvännen.
— 1974. Centralbygd — Randbygd. Acta Universitatis Stockholmiensis. Studies in North-European Ar-chaeology 5. Stockholm.
— 1980. Mälarområdels centralortsbildning i tids- och rumsperspektiv. I Handelsplats — stad—omland. Me-deltidsstaden 18. RAÄ-SHMM. Rapport,
Iregren, E. 1972. Vårby och Vårberg II. Thesis and Papers in North-European Archaeology 1. Stockholm. Jaanusson, H. 1975. Arkeologisk undersökning 1969,
Fornl. 10, Gravfält, Tomtberga, Botkyrka sn., Söder-manland. RAÄ Rapport 1975 B 14.
— 1982. Hallunda. SHM Studies 1. Stockholm. Järpe, A. 1979. Strängnäs. Medeltidsstaden 10.
RAÄ-SHMM Rapport.
— 1983. Eskilstuna, Torshälla. Medeltidsstaden 16. RAÄ-SHMM Rapport.
Lindqvist, S. 1915. Den helige Eskils biskopsdöme. Anti-kvarisk Tidskrift för Sverige 22.
— 1936. Uppsala högar och Ottarshögen. KVHAA. Stock-holm.
Nerman, B. 1932. En kungsgård från Bröt-Anunds tid? / Arkeologiska studier tillägnade HKH Kronprins Gustaf Adolf. Stockholm.
— 1961. Till vilken ätt har de stora gravhögarna vid Norsborg hört? Fornvännen.
Schnell, I. 1930. Södertöm under stenåldern. Söderman-lands fornminnesförenings Årsskrift.
— 1965. Kyrkorna i Södermanland. Nyköping.
Schuck, A. 1949. Svithiod och folklanden. 1 Festskrift till Nils Ahnlund25.8.1949. Stockholm.
Styffe, C-G. 1911. Skandinavien under unionstiden. Tredje upplagan. Stockholm.
Särlvik, I. 1962. Två sörmländska stormansgravar. Forn-vännen.
Wijkander, K. 1983. Kungshögar och sockenbildmng. Sörm-ländska Handlingar 39. Nyköping.
