Den medeltida handelssjöfarten i Bohuslän är ett område där forskningen länge varit eftersatt och vår kunskap fortfarande har stora luckor. De få-taliga studier som har gjorts har i princip ute-slutande baserats på skriftliga källor. Arkeologiskt källmaterial har inte utnyttjats i någon nämn-värd utsträckning. Detta missförhållande försö-ker Bohusläns museum sedan några år tillbaka råda bot på genom projektet »Medeltida trader och transportstrukturer i Bohusläns skärgård», som drivs med stöd av bland andra Johan och Jakob Söderbergs stiftelse och Carl Jacob Linde-bergs fornminnesfond.
Huvudfokus i projektet har hittills legat på det så kallade Skaftövraket, påträffat sommaren 2003 i Lysekils skärgård. Fartyget, som genom dendro-kronologisk analys daterats till omkring år 1440, förde en last av koppar, kalk, timmer, tjära och tegel. Det förmodas ha varit på väg från Danzig, dagens Gdansk i Polen, till någon nordsjöhamn när det av okänd anledning förliste några år in på 1440-talet (von Arbin i tryck). Undersökningar-na av Skaftövraket pågick i etapper mellan åren 2005 och 2009 och är idag helt avslutade. Fort-farande pågår dock analysarbete, bearbetning av fynd och dokumentation samt rapportskrivning. Vi avser att slutföra detta arbete under loppet av år 2011.
Fartygslämningar är förstås en viktig kate-gori av källmaterial i den pågående studien, om än inte den enda. Inom ramen för projektet har vi därför inventerat fartygsfynd som på olika grun-der kunde misstänkas vara av medeltida ålgrun-der. De mest intressanta objekten valde vi sedan ut för besiktning i fält samt provtagning för diagnos-tiserande dendrokronologisk analys. I ett par fall visade sig våra misstankar vara berättigade. En av fartygslämningarna gav – något överraskande – en datering till 1200-talets början, vilket gör den till den hittills äldsta som lokaliserats i Bohuslän.
Detta meddelande syftar till att dels ge en första orientering om fyndet och resultatet av den dendro-kronologiska undersökningen, dels översiktligt diskutera den kulturhistoriska kontexten.
Kort om fartygslämningen
Stenungsundsföretaget HydroGIS AB utför på Bohusläns vattenvårdsförbunds uppdrag återkom-mande flygfotografering av grunda havsbottnar längs Bohuskusten i syfte att kartlägga utbred-ningen av fintrådiga alger. Vid överflygning längs Jorefjordens stränder fotograferade man somma-ren 2008 en avvikande bottenformation nära land, vilken tolkades som en fartygslämning. Vatten-djupet på platsen är bara omkring en meter, och då siktförhållandena vid det aktuella tillfället var goda avtecknade sig lämningen tydligt mot den omgivande ljusa sandbottnen (fig. 1). I sedvanlig ordning rapporterades observationen till Bohus-läns museum för antikvarisk bedömning och even-tuell åtgärd. En första besiktning av platsen ut-fördes av museets dykande arkeologer i augusti samma år. Det visade sig då att det rörde sig om en till delar översandad fartygslämning av trä, vil-ken i grova drag ligger orienterad i nordvästlig-sydostlig riktning.
Den synliga längden av skeppskonstruktio-nen uppmättes till cirka 18 meter och bredden till cirka sex. Fartyget är klinkbyggt, åtminstone i synliga delar, och verkar vara helt byggt i ek. För-utom uppstickande spant, bordläggning och gar-nering noterade vi också en del av en stäv. I dagsläget är det oklart om det rör sig om för- eller akterstäven. Dessutom iakttog vi flera grova tvär-balkar, vilka även kan anas på flygfotot. Balkar-nas ändar har ursprungligen stuckit ut genom skrovsidorna. Det är en konstruktionslösning som är karakteristisk för medeltida kontinentalt skeppsbyggeri, men som under loppet av perio-den anammades även i Skandinavien. Vi
bedöm-Korta meddelanden
Fartygslämning från 1200-talet i Jorefjorden,
Kville socken, Bohuslän
de mot denna bakgrund att en närmare datering av lämningen var av stort vetenskapligt intresse.
Dendrokronologi
Efter att ha inhämtat tillstånd för dendrokrono-logisk provtagning från länsstyrelsen återbesök-te vi vrakplatsen i augusti 2009. Sammanlagt sam-lade vi in fyra prover för analys vid detta tillfälle. Ett prov togs från ett löst spantliknande timmer medan de övriga tre härrör från fartygets bord-läggning. Proverna analyserades av underteck-nad Hans Linderson (2010). Samtliga prover vi-sade sig vara av ek. Tyvärr kunde endast ett date-ras. Provet, som kommer från ett bord, har 157 årsringar, av vilka den yttersta daterats till år 1198. Provet saknar splint, och därmed också ett okänt antal kärnvedsringar. Eftersom antalet års-ringar i splinten på statistiska grunder kan beräk-nas till mellan 10 och 24 (extremer kan dock över-skrida det senare värdet) blir dateringen av pro-vet efter 1208.
Dateringen kan dock sannolikt skärpas ytter-ligare genom att provet är drygt 20 centimeter långt och i stort sett samma årsring utgör den
yttersta längs med hela kanten. Det förefaller som om man varit rädd om kärnveden och så långt möjligt bara skrätt bort den mjukare och mindre motståndskraftiga splinten. Eken är där-för sannolikt avverkad på 1210- eller 1220-talet. Dess växtplats bedöms vara i området Westfalen till Ardennerna, eller något mer allmänt beskri-vet, mellersta västra Tyskland till sydöstra Bel-gien. De tyska floderna Rhen och Weser samt de belgiska flodsystemen är, i nämnd ordning, de troliga kandidaterna för virkets transport. Då endast ett av de analyserade proverna kunde da-teras är det givetvis osäkert i vad mån detta prov är representativt för fartygslämningen som hel-het. Fartyget kan ju ha byggts med timmer av blandat ursprung, och det kan dessutom ha re-parerats vid upprepade tillfällen. För att närmare kunna ringa in byggtidpunkt och byggnadsort är det således önskvärt med fler analyserade prover.
Kulturhistoriskt sammanhang
Fyndet av ett fartyg från tidiga 1200-talet långt inne i en bohuslänsk fjord väcker en del funde-ringar. Den dendrokronologiska analysen visar Fig. 1. Flygfoto av fartygslämning från 1200-talet i Jorefjorden. Foto Lars-Harry Jenneborg, HydroGIS AB. —Recently discovered ship remains from the early 13th century.
otvetydigt att det är fråga om ett långväga fartyg – trolig proveniens är som framgått västra Tysk-land eller nuvarande Belgien. Man antog länge att reguljär trafik mellan Västeuropa och Öster-sjöområdet förbi Jylland och den farliga passagen vid Skagen, den så kallade ummelandsfarten, in-leddes först omkring år 1250 (jfr Hørby 1966, s. 246 f). Med stöd av tidiga, företrädesvis danska koggfynd har dock Crumlin-Pedersen (2000) och Hocker/Daly (2006) övertygande visat att denna rutt nyttjades redan i slutet av 1100-talet. Vi kan därför på tämligen goda grunder anta att västeu-ropeiska handelsfartyg var en inte alldeles ovan-lig syn längs Bohuskusten i början av 1200-talet. Tidens sjöfart var i stor utsträckning bero-ende av tillgången på lämpliga natthamnar med vissa intervall utmed segellederna. Sådana hamn-lägen saknas inte längs Bohuskusten och följakt-ligen inte heller i Jorefjordens närhet. Omkring en halvmil åt sydväst ligger Hamburgsund som har dokumenterat gamla anor som hamnplats. Orten omtalas av Snorre som berättar hur kung Inge år 1137 låg i »Hornborusundene» med sina skepp och sin här under stridigheter om den norska kronan (Sturlasson 1957, s. 656). Ytterli-gare några kilometer västerut ligger en annan välkänd och ofta nyttjad hamnplats, uthamnen Hamnholmarna. I berget inristade heraldiska sköl-dar samt fynd av keramik från hamnbassängens botten visar att hamnen var i bruk under me-deltiden (Lisberg Jensen 1981; Lundin 1999, s. 40 f; Bergstrand 2010). Mycket talar för att både Hamburgsund och Hamnholmarna var viktiga replipunkter för den nordeuropeiska handelssjö-farten vid den aktuella tidpunkten.
Kvillebygden, och i synnerhet trakten kring Jore, Edsten och Hamburgsund, har i arkeolo-giska sammanhang ofta lyfts fram som exempel på en tidig centralbygd och ett politiskt maktcent-rum (se t.ex. Fabech 1992; Dahnberg & Sandin 1996; Nordell 2006; Nyqvist 2007). Som belägg för detta har man bland annat pekat på de många praktfulla och påkostade grav- och offerfynden från företrädesvis folkvandringstiden som gjorts i området. Trakten har även senare haft viktiga centrala funktioner. Strax söder om Hamburg-sunds samhälle ligger en klippa som senare under medeltiden kom att hysa fästet Karlsborg. Här låg under tidiga medeltiden Hornborgatinget,
tingsplatsen för Ranrike som omfattade större delen av norra Bohuslän. Det finns därtill upp-gifter som kan tolkas som att någon form av be-fäst anläggning funnits på platsen redan omkring år 1200 (Arvidsson 1985, s. 42).
I mer direkt anslutning till fartygsfyndet finns de intressanta platsnamnen Skeppstad och Kungsjöbod. Skeppstad tolkas som »tilläggsplats för skepp» (Ortnamnen 1945). Namnet är belagt i skrift först under 1800-talet men kan vara gam-malt. Vad gäller namnet Kungsjöbod, först be-lagt år 1617, antyds en möjlig koppling till 1500-talets stora sillfiske då den danska kronan hade en bod i Hamburgsund, men det är högst osä-kert. I närheten lär finnas ytterligare minst en fartygslämning samt lämningen efter vad som kan ha varit ett naust – i så fall ett av få kända i Bohuslän. Ingen av dessa lämningar är emeller-tid daterad. En brett upplagd undersökning av områdets politiska och ekonomiska betydelse under järnåldern och medeltiden har länge varit en angelägen forskningsuppgift. Med det nyupp-täckta 1200-talsfartyget synes motiven för en sådan undersökning ytterligare ha stärkts.
Referenser
von Arbin, S., I tryck. A 15th century bulk carrier wrecked off Skaftö, western Sweden. Between
Con-tinents. Proceedings of the 12th International Sympo-sium on Boat and Ship Archaeology, Istanbul 2009
(ISBSA 12). Istanbul.
Arvidsson, E.M. 1985. Gustav Vasa befaller. Kville
hä-rad. Bottna, Kville, Svenneby. Ed.
Bergstrand, T., 2010. Keramik från Hamnholmarna, en
historisk uthamn. Stencil. Bohusläns museum. Crumlin-Pedersen, O., 2000. To be or not to be a cog:
the Bremen cog in perspective. International
Jour-nal of Nautical Archaeology29:2. London.
Dahnberg, J. & Sandin, M., 1996. Centrum och peri-feri i järnålderns Göteborgs och Bohus län. Tankar kring en fallstudie. Goldhahn, J. (red.).
Kontaktsten-cil39. Umeå.
Fabech, C., 1992. Edsten. Ett möjligt herresäte och kul-turcentrum i yngre järnålder. Bohuslän 1992. Udde-valla.
Hocker, F. & Daly, A., 2006. Early cogs, Jutland boat-builders, and the connection between East and West before AD 1250. Blue et al. (red.) Connected by
the sea. Proceedings of the Tenth International Sympo-sium on Boat and Ship Archaeology, Roskilde 2003
(ISBSA 10). Oxford.
skibs-told. Middelalderstudier tilegnede Aksel E. Christensen
på tresårsdagen. Köpenhamn.
Linderson, H., 2010. Dendrokronologisk analys av en
far-tygslämning vid Skeppstad, norr Hamburgsund i Ta-nums kommun. Nationella Laboratoriet för Ved-anatomi och Dendrokronologi, rapport 2010:27. Lund.
Lisberg Jensen, O., 1981. Undersökningen 1980 av Hamnholmarnas naturhamn i Fjällbacka skärgård.
Meddelanden från Marinarkeologiska sällskapet 1. Stockholm.
Lundin, I., 1999. En inventering och dokumentation av
maritima ristningar från Vinga till Koster.Delrapport för projekt Blå Skagerrak 1999:44. Bohusläns mu-seum. Uddevalla.
Nordell, L., 2006. Guldet i Hamburgsund. Bohuslän 2006. Uddevalla.
Nyqvist, R., 2007. Landskapet som ram – hus och grav som
manifest. GOTARC series B, Gothenburg Archaeo-logical Theses 20. Göteborgs universitet.
Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län XVI. Ortnamnen i Kville härad.Institutet för ortnamns- och
dialekt-forskning vid Göteborgs Högskola. Göteborg 1945.
Snorre Sturlasson, Kongesagaer. Oversatt av Anne Holts-mark og Didrik Arup Seip. Oslo 1957.
Staffan von Arbin Bohusläns museum Box 403 SE–451 97 Uddevalla staffan.arbin@vgregion.se Hans Linderson Kvartärgeologiska avdelningen Lunds universitet Sölvegatan 12 SE–223 62 Lund hans.linderson@geol.lu.se
Under medeltiden skilde man i allmänhet mellan de fria och de mekaniska konsterna. Till de fria (artes liberales) räknades de som förknippades med intellektet och som förekom som läroämnen vid katedralskolorna och universiteten. I gruppen in-gick förutom grammatik, retorik och dialektik även musik, astronomi, aritmetik och geometri. De mekaniska konsterna (artes mechanicae) hade ett lägre anseende, eftersom de inte ansågs kräva någon djupare tankeverksamhet eller högre ut-bildning. Hit hörde bl.a. måleriet och skulpturen, liksom flera andra sysselsättningar som vi idag betraktar som hantverk (Kristeller 1951; Binding 2000). Uppdelningen i fria och mekaniska kon-ster hade gjorts redan under antiken. Utgångs-punkten var det förakt för kroppsligt arbete som präglar mycket av den grekiska och romerska fi-losofin. Samma värderingar kommer också till
ut-tryck i den medeltida litteraturen, t.ex. i nyplato-nikern Hugo av Saint Victors inflytelserika
Dida-scaliconfrån 1130-talet. En annan ofta åberopad skrift i ämnet var Martianus Capellas De nuptiis
Mercurii et Philologiaefrån 400-talet.
Innan renässansens idéer slog igenom i Eu-ropa omkring år 1500 värderades därför måleriet och skulpturen ganska lågt (Martindale 1972). Arkitektyrket åtnjöt däremot ett högt anseende, både under antiken och medeltiden. Främsta or-saken var att man för att kunna uppföra en bygg-nad i sten måste vara väl insatt i geometri och klara av att göra avancerade matematiska beräk-ningar, d.v.s. två fria konster. Att den som ritar en byggnad bör vara välutbildad framhålls också särskilt av den romerske författaren och arkitek-ten Vitruvius, vars verksamhet inföll under de sista årtiondena före vår tideräknings början. Hans
