EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION
Bryssel den 22.12.2006 KOM(2006) 853 slutlig
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN
om tillämpningen av bestämmelserna i direktiv 2003/88/EG på arbetstagare som utför offshorearbete
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN
om tillämpningen av bestämmelserna i direktiv 2003/88/EG på arbetstagare som utför offshorearbete
1. INLEDNING
1.1. Juridisk bakgrund
I rådets direktiv 93/104/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden1 hölls flera sektorer och verksamhetsområden, bl.a. fiskeri och annan verksamhet till havs, utanför dess tillämpningsområde. Därmed omfattas inte heller arbetstagare på offshoreanläggningar av direktivet.
År 2000 antog Europaparlamentet och rådet direktiv 2000/34/EG2 om ändring av det tidigare nämnda direktiv 93/104/EG så att det skulle omfatta även de sektorer och verksamheter som tidigare hållits utanför. Efter denna ändring tillämpas gemenskapsrätten i fråga om arbetstidens förläggning för arbetstagare som utför offshorearbete. Medlemsstaterna skulle genomföra bestämmelserna i direktiv 2003/34/EG i nationell rätt senast den 1 augusti 20033.
Under 2003 kodifierades och upphävdes de två ovannämnda direktiven genom direktiv 2003/88/EG4 (nedan kallat ”direktivet”), som nu är den enda gällande rättsakten.
1.2. Tillämpliga bestämmelser
I artikel 2.8 i direktivet definieras offshorearbete som ”arbete som huvudsakligen utförs på eller från offshoreanläggningar (inklusive oljeborrplattformar) i direkt eller indirekt anslutning till prospektering, utvinning eller exploatering av mineraltillgångar, inbegripet kolväten, samt dykning i anslutning till sådan verksamhet, oavsett om dykningen utförs från en offshoreanläggning eller från ett fartyg”.
I artikel 17.3 a föreskrivs att avvikelser kan göras från artiklarna 3 (dygnsvila), 4 (raster), 5 (veckovila), 8 (nattarbetstidens längd) och 16 (beräkningsperioder) ”i fråga om verksamhet då det föreligger långt avstånd mellan arbetstagarens bostad och arbetsplats såsom vid offshorearbete, eller då arbetstagarens olika arbetsplatser ligger långt ifrån varandra”. Enligt artikel 17.2 får dock dessa avvikelser endast tillåtas ”på
1 Rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, EGT L 307, 13.12.1993, s. 18.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/34/EG av den 22 juni om ändring av rådets direktiv 93/104/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden för att täcka sektorer och verksamheter som inte omfattas av det direktivet, EGT L 195, 1.8.2000, s. 41.
3 Se artikel 2 i direktiv 2000/34/EG.
4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, EGT L 299, 18.11.2003, s. 9.
villkor att motsvarande kompensationsledighet beviljas de berörda arbetstagarna eller – i undantagsfall, när det inte är möjligt att bevilja sådan ledighet av objektiva skäl – att de berörda arbetstagarna ges lämpligt skydd”.
I artikel 20.2 föreskrivs att medlemsstaterna på objektiva grunder eller av tekniska skäl, eller av skäl som har att göra med arbetets organisation och ”under förutsättning att de allmänna principerna om skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet respekteras, och under förutsättning att samråd förts mellan arbetsmarknadens parter och försök gjorts för att uppmuntra alla former av relevant social dialog, inbegripet förhandlingar om parterna så önskar” får ”utsträcka den beräkningsperiod som avses i artikel 16 b till tolv månader för arbetstagare som huvudsakligen utför offshorearbete”.
Med andra ord omfattas arbetstagare som arbetar offshore av alla direktivets bestämmelser. Medlemsstaterna har dock för dessa arbetstagare möjlighet att i lagstiftning eller andra föreskrifter avvika från artiklarna 3, 4, 5, 8 och 16, genom att som ett undantag från artikel 19 fastställa en beräkningsperiod på högst 12 månader för den maximala veckoarbetstiden.
Viss offshoreverksamhet som är definierad i direktivet, utförs från fartyg eller plattformar i internationella farvatten. I det sammanhanget kan det uppstå tvivel om vilken lag som gäller för dessa anställningsavtal.
I Rom-konventionen av 1980 om vilken lag som skall tillämpas på avtalsförpliktelser5 föreskrivs att i situationer där det finns en lagkonflikt skall principen om parternas valfrihet gälla. Enligt artikel 3.1 i konventionen ”tillämpas den lag som parterna har valt” på ett avtal. Dock omfattas principen om parternas valfrihet när det gäller lag av vissa förbehåll när det gäller anställningsavtal. För det första får ”parternas val av tillämplig lag i ett anställningsavtal inte medföra att den anställde berövas det skydd som tillförsäkras honom enligt tvingande regler i den lag som enligt punkt 2 skulle tillämpas om inget lagval gjorts” (artikel 6.1). För det andra fastställer konventionen ytterligare bestämmelser när parterna inte har valt vilken lag som skall gälla. I artikel 6.2 föreskrivs att ett anställningsavtal i avsaknad av lagval skall vara underkastat a) lagen i det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete, även om han tillfälligt är sysselsatt i ett annat land, eller b) om den anställde inte vanligtvis utför sitt arbete i ett och samma land, lagen i det land där det verksamhetsställe genom vilket han anställdes är beläget, om det inte av de samlade omständigheterna framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land, i vilket fall avtalet skall vara underkastat lagen i det landet.
1.3. Rapportens motivering
Enligt artikel 20.3 i direktivet skall kommissionen ”senast den 1 augusti 2005, efter samråd med medlemsstaterna och med arbetsgivar- och arbetstagarparter på europeisk nivå, granska hur bestämmelserna fungerar vad gäller hälso- och säkerhetsmässiga aspekter för arbetstagare som utför offshorearbete i syfte att vid behov lägga fram lämpliga ändringar”.
5 1980 års Romkonvention om tillämplig lag på avtalsförpliktelser (konsoliderad version), EGT C 27, 26.1.1998, s. 34.
Därför har kommissionen utarbetat ett frågeformulär till medlemsstaterna och har hört arbetsmarknadens parter på EU-nivå. Syftet med denna rapport är att uppfylla kravet i direktivets artikel 20.3.
2. OFFSHOREVERKSAMHET I EUROPEISKA UNIONEN
De flesta medlemsstater har ingen offshoreverksamhet på sitt territorium eller i sitt
”territorialhav”. Det gäller Belgien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Grekland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Portugal, Slovakien, Slovenien, Sverige, Tjeckien, Ungern och Österrike.
Bortsett från Danmark och Portugal meddelar alla dessa länder dessutom att det inte finns några företag i deras land som utvecklar offshoreverksamhet utanför landets territorialhav.
Bland de medlemsstater som har offshoreverksamhet på sitt territorium eller där det finns företag som bedriver sådan verksamhet utanför deras territorium finns det betydande skillnader i fråga om antalet sådana arbetstagare och deras arbetsförhållanden. Förenade kungariket framstår tydligt som den medlemsstat som har flest arbetstagare sysselsatta i offshoreverksamhet. Nedanstående tabell visar vilken verksamhet som finns och hur många arbetstagare som är sysselsatta.
I territorialhaven Utanför territorialhavens gränser
Medlems- stat
Beskrivning Antal arb.
Beskrivning Antal arb.
DE Borrplattformar och
oljeutvinning i Nordsjön
± 75 Ingen -
DK Ingen 0 – Mærsk Olie och Gas
AS
– Dong Exploration &
Production A/S – Amerada Hess ApS
± 2 000
ES Fast offshoreplattform, Gaviota (Kantabriska
havet, utanför Biscayakusten)
- Fasta
offshoreplattformar, Casablanca
(Medelhavet, utanför Tarragona) och Poseidón (i Cadiz-bukten).
-
IE Marathon Oil Ireland Limited
± 40
FR Borrningsverksamhet som +-50
utförs punktvis
NL ± 50 ±
2 300
PL ± 330 ± 580
PT Saipem Portugal driver
24 fartyg och plattformar 9
UK – Liverpool Bay
Complex, drivs av BHP Billiton
– Oljeproduktions- plattformen Beatrice i Moray Firth, drivs av Talisman
86 85 oljeplattformar, 18 flytande anläggningar och 167 gasplattformar
25 000
3. ANVÄNDNINGEN AV UNDANTAG
Som tidigare angetts ger direktivet medlemsstaterna möjlighet att avvika från artiklarna 3, 4, 5, 8 och 16 i direktivet. Dessutom kan de också, genom lagstiftning eller andra föreskrifter, fastställa en beräkningsperiod på högst 12 månader för den maximala veckoarbetstiden.
Det är därför lämpligt att undersöka i vilken omfattning medlemsstaterna har använt sig av möjligheten att göra undantag från direktivets bestämmelser i de områden där det förekommer offshoreverksamhet.
3.1. Tyskland
Arbetstidens längd för arbetstagarna på den enda existerande plattformen regleras av arbetstidslagen, en kollektiv företagsöverenskommelse och av ett företagsavtal om arbetstid.
Arbetstidens förläggning varierar beroende på arbetstagarkategori, men följer generellt en rytm med 14 dagars vistelse på plattformen och 14 dagars vila i land.
Arbetstagarna omfattas av bestämmelser som motsvarar artiklarna 3, 4, 5 och 8 i direktivet. Dygnsvilan är fastställd till 11 sammanhängande timmar, arbetstagarna måste få en rast på 30 minuter efter en arbetsperiod på 6 timmar, de garanteras en vilodag per vecka (i princip söndag), och nattarbetet får i princip inte överstiga 8 timmar.
Tyskland har inte använt sig av möjligheten att fastställa en beräkningsperiod på 12 månader för de 48 timmarna. I det gällande kollektivavtalet används inte heller en längre beräkningsperiod än den normala på 4 månader.
Även om det i den tyska lagstiftningen införts en bestämmelse som genomför direktivets artikel 22 (på villkor att det först gjorts en överenskommelse om detta i form av ett kollektivavtal), används denna möjlighet inte i sektorn.
3.2. Danmark
Danmark har antagit en lag som reglerar arbetstidens längd för arbetstagare som utför offshorearbete6. Där fastställs en dygnsvila på 11 sammanhängande timmar för varje 24-timmarsperiod (motsvarande direktivets artikel 3), en rast efter varje 6-timmars arbetsperiod (motsvarande artikel 4) och tre sammanhängande vilodagar i land för varje 14-dagarsperiod till havs (motsvarande artikel 5 och artikel 6 a).
Lagen fastställer ingen begränsning för nattarbetstidens längd.
Den danska lagstiftningen ger möjlighet att skjuta upp eller begränsa dygnsvilan genom kollektivavtal. För arbetstagare som inte omfattas av ett kollektivavtal kan det i det enskilda anställningsförhållandet avtalas att dygnsvilan skall skjutas upp eller begränsas (till minst 8 timmar). Vid avvikelse från detta skall arbetstagarna få motsvarande kompensationsledighet.
I den danska lagstiftningen fastställs en beräkningsperiod på ett år för arbetstagare som utför offshorearbete.
Danmark använder sig inte av möjligheten i direktivets artikel 22 (individuellt undantag).
3.3. Spanien
De bestämmelser som skall tillämpas på arbetstagare som utför offshorearbete är de generella bestämmelserna i Estatuto de los Trabajadores. Det finns alltså inga särbestämmelser för denna sektor.
Avvikelser från lagens minimiföreskrifter får bara ske genom kollektivavtal.
På samma sätt kan en förlängning av beräkningsperioden till ett år också bara ske genom kollektivavtal.
Spanien använder sig inte av möjligheten i direktivets artikel 22 (individuellt undantag) när det gäller arbetstagare som utför offshorearbete.
3.4. Frankrike
Den borrningsverksamhet som genomförs i Frankrike sker endast punktvis och försiggår under korta perioder (1–2 månader). Därför finns det inga specifika bestämmelser för arbetstagare som utför offshorearbete när det gäller direktivets möjligheter till avvikelser.
6 Bekendtgørelse nr. 630 af 1. juli 2003 om visse aspekter i forbindelse med tilrettelæggelsen af arbejdstiden på havanlæg.
3.5. Irland
Offshorearbetstagarna hos Marathon, som är det enda företag som bedriver verksamhet i Irland, har rätt till en dygnsvila på 12 timmar och en rast på 75 minuter.
Det finns inga begränsningar för nattarbetstidens längd.
Arbetsrytmen tycks vara baserad på sju dagars arbete till havs och sju dagars vila i land.
Beräkningsperioden för den maximala veckoarbetstiden är 12 månader.
Irland använder sig inte av möjligheten i direktivets artikel 22 (individuellt undantag).
3.6. Nederländerna
Arbetstagare som utför offshorearbete har rätt till en dygnsvila på 12 timmar och en rast på en timme. Deras nattarbete får inte överstiga 11 timmar för varje 24-timmarsperiod, och perioderna av nattarbete får inte överstiga 28 för varje 13-veckorsperiod.
Beräkningsperioden för den maximala veckoarbetstiden (40 timmar) är i princip 13 veckor. Denna förlängs till 26 veckor för arbetstagare som inte har ett fast, regelbundet arbetstidsschema, och får förlängas till 52 veckor bara när vilotiden i land avbryts av säkerhetskurser.
3.7. Polen
För arbetstiden i sektorn gäller de allmänna bestämmelserna i arbetslagen. Man har inte infört några sektorsspecifika avvikelser.
Polen använder sig inte av möjligheten i direktivets artikel 22 (individuellt undantag).
3.8. Portugal
I Portugal driver företaget Saipem Portugal 24 fartyg och plattformar runt omkring i världen (Australien, Indien, Ryssland, Fjärran Östern). Av företagets anställda är det bara nio som omfattas av portugisisk lag, som inte innehåller sektorsspecifika bestämmelser.
3.9. Förenade kungariket
Förenade kungariket har använt sig av möjligheten att avvika från artiklarna 3, 4, 5 och 8. Vid avvikelse skall arbetstagarna garanteras tillräcklig vila.
Förenade kungariket har på samma sätt genom lagstiftning fastställt en beräkningsperiod på ett år för arbetstagare som utför offshorearbete.
Landet tillämpar den i artikel 22 fastställda möjligheten (individuellt undantag).
Detta undantag förefaller inte utnyttjas särskilt ofta bland arbetstagare som utför
offshorearbete; den är begränsad till vissa specialiserade områden som t.ex. dykning och skeppsbyggande.
4. KOLLEKTIVAVTAL
Arbetstid är ett område som traditionellt omfattas av kollektivavtal i den mån sådana finns. Eftersom det som föreskrivs i direktivet är minimiregler är det i allmänhet mer fördelaktiga regler för arbetstagarna som fastställs i kollektivavtalen, särskilt i fråga om den maximala veckoarbetstiden.
Kollektivavtalen kan också spela en viktig roll vid genomförandet av de undantag som direktivet ger möjlighet för, i fråga om den dagliga vilan och veckovilan, raster, nattarbete och beräkningsperioder (när medlemsstaten inte genom lagstiftning har fastställt beräkningsperioden till ett år).
Täckningsgraden för kollektivavtal i offshoresektorn varierar mycket. Således tycks det inte finnas kollektivavtal i Polen och Irland. I Förenade kungariket har det sedan 1999 undertecknats kollektivavtal, men de tillämpas bara på de arbetstagare som är medlemmar av de undertecknande fackföreningarna. Andelen fackföreningsanslutna arbetstagare är dock tämligen låg (cirka 4 500 arbetstagare). I Nederländerna är offshorearbetstagarna huvudsakligen anställda av ett företag som inte omfattas av något kollektivavtal. Däremot tillämpas de kollektivavtal som finns i Danmark och Spanien på en stor procentandel av arbetstagarna, då kollektivavtal i dessa två länder har en hög täckningsgrad (över 80 %). I Tyskland omfattas arbetstagarna på den enda existerande plattformen av ett företagsavtal för personal med regelbunden sysselsättning på plattformen och av ett företagsavtal om arbetstiden.
Den genomsnittliga veckoarbetstiden för danska arbetstagare som utför offshorearbete och som omfattas av ett kollektivavtal är cirka 33 timmar (i stället för de 48 timmar som anges i direktivet). I Spanien garanterar företaget Repsols kollektivavtal arbetstagarna mer gynnsamma vilotidsbestämmelser (dagligen, varje vecka och räknat i årlig vilotid). I Tyskland fastställs i kollektivavtalet en veckoarbetstid på högst 40 timmar.
5. SLUTSATSER
Offshoreverksamheten rör bara ett begränsat antal medlemsstater och uppskattningsvis 30 000 arbetstagare. En stor majoritet av dessa (25 000) är sysselsatta i en enda medlemsstat, Förenade kungariket.
Efter den ändring som infördes 2000, omfattar direktivet arbetstagare som utför offshorearbete, men ger medlemsstaterna möjlighet att avvika från flera av bestämmelserna, under förutsättning att de berörda arbetstagarna garanteras motsvarande kompensationsledighet.
Det kan dock konstateras att de flesta medlemsstaterna inte använder sig av denna möjlighet, och att offshorearbetstagarna således omfattas av de nationella bestämmelserna om dygnsvila och veckovila, raster och nattarbetstidens längd. Som enda medlemsstat använder sig Förenade kungariket fullt ut av avvikelsemöjligheten för offshorearbetstagarna.
Det framgår dessutom att det i kollektivavtalen, när sådana finns, fastställs regler som är mer gynnsamma än direktivets minimiföreskrifter, särskilt när det gäller den maximala veckoarbetstiden och årlig semester.
Flexibiliteten i direktivets bestämmelser om arbetstagare som utför offshorearbete är förmodligen förklaringen till att medlemsstaterna nästan helt samstämmigt förklarar att de finner direktivets bestämmelser tillräckliga för den berörda sektorn, och att det inte finns något behov av ändringar. Arbetsmarknadens parter har inte yttrat sig vid det samråd som kommissionen inledde.
Sett mot bakgrund av medlemsstaternas ståndpunkter och tystnaden från arbetsmarknadens parters sida bedömer kommissionen att det inte finns behov av att ändra reglerna när det gäller förläggningen av arbetstiden för arbetstagare som utför offshorearbete.
