Det finns en skog ganska nära där jag bor. Den är djup och vildvuxen. Många av trädens stammar är så tjocka att jag inte räcker runt med mina armar. På sommaren brukar jag bada i sjön som ligger där. Den är tjugosju meter djup på det djupaste stället och dess vatten är svartbrunt. Eftersom djupet är en tanke som skrämmer mig simmar jag alltid nära klippkanten.
Det finns ett par korpar som håller till där. Jag kan höra deras uråldriga kraxande som ekar högt ovanför mig när de målar cirklar med sina kroppar i luften.
En källa vars vatten rinner direkt ut ur berget finns där också. Källan måste ha existerat sedan ur- minnes tider. Jag brukar alltid stanna till vid den och dricka några klunkar. Vattnet är iskallt och gott. Den här skogen är en väldigt rogivande plats. Jag har åkt dit nästan varje dag det senaste året.
Där har jag funnit mig själv bland höga tallar och krokiga gamla granar. Vandrandes runt under va- jande trädkronor, pratandes högt ut i luften. Ofta pratandes med Henne, förtvivlad eftersom Hon aldrig svarade. Jag lyssnade noga, försökte höra Hennes röst men hörde bara vinden.
Länge mindes jag bara sista gången vi sågs. Bilden av Hennes utmärglade kropp i sjukhussängen hade etsat sig fast på min hornhinna. Hon som alltid var så full av liv, pigg i blicken och yvig i hå- ret. Hungrig på nya upplevelser. Nu var ögonen rädda och trötta på samma gång. Blåare än någon- sin mot den gulbleka huden. Hon hade svårt att prata för att hon hade ont. Jag hade svårt att prata för att gråten låg som ett lock i halsen. Jag höll Hennes svala knotiga hand. Den var så liten och skör i min. Jag klappade på hennes panna och viskade i Hennes öra. Du behöver inte vara rädd Mormor. Vi är här, alla vi som älskar dig. Ena sekunden var hon där. Andra sekunden var det bara skalet av henne kvar. När något så oåterkalleligt som ett dödsfall inträffar raseras allt. Den bottenlö- sa sorgen tar över. Med långa, krökta fingrar och sylvassa klor river och sliter den upp en inifrån.
Karvar blödande sår.
Sammanfattning
Mitt examensarbete är till lika delar ett sorgearbete liksom ett minnesarbete och ett handens arbete.
Det tar avstamp i det tomrum som en förlust lämnar efter sig. I minnet av någon, minnet av en lukt,
minnet av en känsla. De suddas ut, bleks och omformas. Via dessa fragment undersöker jag dialo-
gen mellan det analoga och digitala, då och nu. Mitt arbete handlar om omsorg och att föra vidare
ett arv. Jag tar upp tråden där min mormor lämnade den.
Innehållsförteckning
1. att sörja (inledning) 2. att minnas (bakgrund)
3. att ärva (referenser och inspiration) 4. att vårda (syfte och frågeställning) 5. att omformas (arbetsprocess) 6. att glädjas (utställning)
7. att leva vidare (avslutande reflektioner och respons)
1. att sörja (inledning)
Fragment av minnen / Fragmenterat minne
Fragments of Memories / Fragmentation of Memory
”Fragmentation of memory is a type of memory disruption pertaining to the flaws or irregularities in sequences of memories, ”coherence, and content” in the narrative or story of the event. During a traumatic experience, memories can be encoded irregularly which creates imperfections in the me- mory…”
- Bessel A. van der Kolk & Rita Fisler, ”Dissociation and the fragmentary nature of traumatic me- mories: Overview and exploratory study" (1995).
”... Memories of trauma are often fragmented because these memories aren’t usually put together properly. Instead, they include intense emotions, sensations, and perceptions. Memories of trauma- tic events can eventually be constructed into a narrative but usually remain fragmented.”
- Bedard-Gilligan, M.; Zoellner, L. A., "Dissociation and Memory Fragmentation in Posttraumatic
Stress Disorder: An Evaluation of the Dissociative Encoding Hypothesis" (2012).
2. att minnas (bakgrund)
En bok jag läst är "On Death & Dying" av den tysk-amerikanska psykologen Elisabeth Kübler- Ross. Boken är en tvärvetenskaplig studie som tog form genom samtal och intervjuer och undersö- ker en sorgeprocess fem olika faser; förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Studi- en är ett försök att öka förståelsen för de personer som går igenom död eller andra traumatiska upp- levelser på nära håll. Kübler-Ross skriver om patienten, de personer som vårdar den döende och den döendes familj. Om död, liv och förändring.
Kübler-Ross modellen kom senare att bli startpunkten i mitt arbete.
“The reality is that you will grieve forever. You will not ‘get over’ the loss of a loved one; you will learn to live with it. You will heal and you will rebuild yourself around the loss you have suffered.
You will be whole again but you will never be the same. Nor should you be the same nor would you want to.”
- Elisabeth Kübler-Ross, ”On Death and Dying” (2014).
Ganska snabbt etablerade jag egna ord för den process som sorg innebär.
att sörja att minnas att ärva att vårda
att omformas att leva vidare att glädjas
Dessa ord har blivit rubriker för den här texten och stoff till projektets narrativ. De talar om att for- ma och omforma. Att växa, omfamna, blicka bakåt och framåt, utåt och inåt.
”Now I have to remember you for longer than I have known you.”
- c.c.aurel
Jag har tänkt mycket på min mormors kärlek för textilt hantverk. Det faktum att hon under hela sitt liv inte bara skrev dagböcker, utan också broderade. När mormor dog fanns mängder av påbörjade broderier kvar. Tyg där nålen fortfarande satt kvar i tyget. Liksom pausade mitt i stygnet. Till en början var hennes broderier klassiska i sitt formspråk, men med tiden blev de allt mer fria. Från och med det att hon fick barnbarn började hon även brodera våra teckningar. Klargula solar och snirkli- ga larver ritade med kritor blev till lekfulla applikationer och tredimensionella figurer. Jag finner en inspirerande nyfikenhet i gesten att översätta barnteckningar textilt. Över åren växte denna samling av reproduktioner sig allt större. Hon fortsatte med det här projektet livet ut.
Jag tänker också på min mormors kvinnliga föregångare. På det sydda som ett klassiskt kvinnoarbe-
te. Ett hantverk som bygger på tradition och arv, att föra vidare kunskap från generation till genera-
tion. Att laga, lappa och göra funktionellt. Dekorera, pryda och göra fint.
Sömnad är en syssla som jag alltid förknippat med min mormor. Redan när jag föddes fick jag en vadderad och mjuk filt av henne, ett lapptäcke av tygbitar från textilier hon samlat på sig genom livet.
3. att ärva (referenser och inspiration)
Hösten 2020 såg jag utställningen ”Sorgearbete” på Bonniers Konsthall. Temat för utställningen
och verken gjorde starkt intryck på mig. Speciellt Jennifer Loebers verk ”Left Behind.” Det är en
serie ihopparade fotografier, där det ena i varje duo föreställer hennes mamma och det andra ett av-
fotograferat föremål från mammans dödsbo.
”The act of sewing is a process of emotional repair”
- Louise Bourgeois
Efter min mormors bortgång och under arbetet med det här projektet har jag märkt hur jag letat upp och läst mycket poesi som behandlar ämnet sorg och saknad. Jag tror att jag dras till det fragmenta- riska och fria i poesins uttryck. Jag har funnit en stor tröst i att få inblick i andras sorgeprocesser. De böcker som varit mina följeslagare det senaste halvåret har varit bland annat Naja Marie Aidts böc- ker ”Har døden taget noget fra dig så giv det tilbage” och ”Omina.” Även Tua Forsströms ”Anteck- ningar.”
”TIT GÅR JEG IKKE UD AF LEJLIGHEDEN EN HEL DAG JEG SER SOLEN STÅ OP JEG
SER DEN GÅ NED JEG SIDDER I MØRKET JEG LÆSER IKKE JEG SKRIVER IKKE JEG HØRER IKKE MUSIK JEG TÆNKER MED FORAGT PÅ FOLK DER SKRIVER OM DØDEN SOM KOKETTERER MED DØDEN MALER DØDEN DØDEN GÅR VED SIDEN AF OS DER ER VIRKELIG DEN ER IKKE SKØNSKRIFT IKKE FUCKING FORESTILLET LIDELSE DEN ER VIRKELIG DEN ER EN MUR DET GØR MIG RASENDE MIN SORG GØR MIG RASENDE HA- DEFULD JEG ER RASENDE OVER ATT VÆRE ISOLERET I MIN SORG JEG HADER KUNST JEG HADER ALT DET JEG SELV HAR SKREVET OM DØDEN FØR TIT GÅR JEG IKKE UD AF LEJLIGHEDEN I FLERA DAGE JEG SIDDER I MØRKET JEG SIDDER I MØRKET LÆSER IKKE SKRIVER IKKE HØRER IKKE MUSIK”
- Naja Marie Aidt, ”Har døden taget noget fra dig så giv det tilbage” (2018).
4. att vårda (syfte och frågeställning)
Jag har haft idén om att mitt examensarbete ska handla om mormor sedan jag började min utbild- ning. Men länge kändes det för tungt att ta sig an och jag lade idén åt sidan. Jag behövde läka. När jag väl plockade fram den igen var det både spännande och läskigt på samma gång. Jag var orolig för att det skulle riva upp gamla sår. Att det skulle kännas för sorgset. Jag tänker på sorg. En känsla, eller snarare ett tillstånd, som är högst individuellt i hur den tar sig uttryck. Hur den formar oss och vilka ärr den lämnar efter sig. Men samtidigt som sorg till stor del är ensam är den också en kollek- tiv erfarenhet. Något som gör oss till kännande varelser. För att vara människa är att någon gång uppleva sorg. Att förlora och sakna.
allt alltid aldrig är var har varit kommer att bli född av liv död av liv
Jag har funderat mycket på arv och vad det innebär att ärva. Överta såväl prylar som kunskap. Att vara en länk i en lång kedja av generationer och öden. Hur tiden på något sätt går in i sig själv och överlappas, som årsringar på ett träd. Jag har tänkt på hur minnet av någon eller minnet av en hän- delse delvis är en efterkonstruktion. Fragment av ett större bild som omformas och ändrar skepnad när de vandrar från person till person. När jag minns min mormor gör jag det både genom de erfa- renheter och bilder som jag själv bär på, och med hjälp av hennes efterlämnade arbete och texter.
”Masar רַסָמ är ett hebreiskt verb som betyder att ge, att överföra, att leverera och delar ursprung med ordet för tradition, masoret תרוסמ (plural masorets).”
- Bente Groth, ”Judendomen: Kultur, historia, tradition” (2002).
Båda dessa ord syftar på en enkelriktad rörelse, från en äldre generation till en yngre. En viktigt del i att vara jude är att föra vidare sin yiddishkeit, ”judiskhet,” vilket exempelvis sker genom traditio- ner. Låta ordet gå vidare till kommande generationer. Att det är samma ord för tradition som för att föra vidare något tycker jag är fint. Min mormors judiska arv blir till mitt judiska arv.
”Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vet. Jag vet inte vad jag inte vet. Jag vet inte om jag vet eller inte.
Jag vet det. Jag tror det. Jag tror mer än vad jag vet. Jag vet mindre än jag tror. Jag tror mig veta att jag inte vet allt jag tror mig veta”
- Naima Chahboun, ”Äpplen och päron” (2019).
5. att omformas (arbetsprocess)
Under hösten 2020 började vi gå igenom mormors dödsbo och jag slogs av hur mycket textrelaterat
hon sparat under livets gång. Kartonger och åter kartonger med dagböcker, anteckningsböcker, re-
ceptuppskrifter och brev. Vartenda litet vykort någon skickat genom åren hade hon sparat. Det var
som att få ta del av ett helt arkiv av minnen. Jag började läsa och utan att riktigt veta om det hade
jag påbörjat mitt projekt. Jag läste om sådant som jag aldrig hade hört henne berätta om när hon var
i livet. Det var som att ta del av något hemligt och lite magiskt.
Jag tog mig tid att läsa, minnas och förstå. Jag tyckte mig kunna se vilket humör hon varit på när hon skrev. Ibland var det arga streck där pennan pressats hårt mot pappret. På en annan sida dansade bokstäver lätt över raderna. Sida upp och sida ner med en rätt svårläslig skrivstil, som jag med tiden lärde mig tyda allt bättre. Det kunde vara en målerisk beskrivning av en plats som jag själv aldrig sett men nu fick besöka genom hennes ord. Vissa sidor fick mig att skratta högt. Andra fick mig att gråta. Jag läste anteckningar från ett liv långt innan jag själv blev till. Jag läste om den dagen jag föddes. Jag läste om våran relation. Jag läste om hennes sorg och hennes glädje. Stort och smått.
Vissa texter fastnade jag mer för. Meningar där jag kunde höra hennes röst extra tydligt. Bokstäver skrivna på ett sätt där hennes personlighet lyste igenom. Jag gjorde ett urval bland dessa texter, som kom att bli stoffet för det här projektet. Researchfasen i mitt fall har alltså varit ett insupande och insamlande av det rika textmaterial jag haft att tillgå. När jag gjort urvalet av text från min mormors anteckningsböcker skannade jag in dom. Både fram och baksida av arket, för att få med dom genomblödningar och transparens ett papper i en gammal anteckningsbok ofta har.
Av de slutgiltiga texterna är den äldsta från 1954 och den senaste är från ett par månader innan hon
gick bort.
Grundstenarna i mitt utförande materialmässigt har varit högtryck och textil.
Jag tycker om känslan av att karva fram ett motiv. Att skapa en bild genom att ta bort något, linole- um i detta fall. Jag gillar tanken på att det inte går att sudda om jag gör fel, ett snett snitt och det sit- ter där för alltid. Jag har inte skissat innan jag börjat skära. Det är ett intuitivt och direkt arbetssätt jag tycker om. Det är en teknik som tar lång tid, och tvingar mig att stanna upp.
Det fungerar nästan meditativt. Jag tänker bäst medans handen gör. Högtrycket blir min röst i dialo- gen med henne. Min hand som skär och hennes hand som skriver. När jag skannat in allt så testade jag olika format, drog upp i storlek och skrev ut. Jag märkte att det hände något med text och bild när den fick gå upp i skala. Texten blev mer dekorativ och mindre avkodningsbart ju större den fick bli. Det digitala möjliggjorde att mina tryck kunde bli i en storlek som aldrig kunnat vara möjlig på en tryckbädd. När jag väl bestämt storlek så satte jag ihop text och bild, även här baserat på intuiti- va och emotionella val. Därefter printade jag allt igen för att slutligen trycka det på tyg. Den metod jag använt under senare tid är en metod som går fram och tillbaka mellan det analoga och digitala och förkroppsligar den dialog jag undersökt i detta projekt. Jag sydde sedan ihop dom tryckta tygen med vadd emellan. Vadderade för att tala om tröst. Att omfamna sig i något värmande, omslutande.
Också för att skapa mer tyngd i objekten, mer kropp. Resultatet blev 11 stycken minnestäcken.
6. att glädjas (utställning)
När jag väl började installera i Vita Havet insåg jag att det är ett svårt rum att installera i. Det jag
suttit hemma och sytt i mitt vardagsrum och upplevt som gigantiskt upplevdes plötsligt som ganska
smått. Det visade sig vara svårt att hänga från taket i existerande skenor och jag fick prova med di-
verse vajrar och rör innan jag lyckades lösa det. Jag funderade på hur jag skulle kunna skapa ett rum
i rummet och drog mig till minnes en utställning med Thomas Schütte jag sett på Hamburger Bahn-
hof i Berlin för flera år sedan. Han hade hängt upp ett antal tyg som bildade nästan som en skog i
rummet.
Att det slutgiltiga arbetet skulle presenteras som något textilt har varit viktigt från början.
Min grundtanke var först att trycka mina bilder direkt på klädesplagg. Att varje plagg skulle få re- presentera de olika sorgefaserna i Kübler-Ross modellen.
Att jag med hjälp av visuellt material skulle försöka gestalta de känslor som hör en sorgeprocess
till. Men ganska snabbt insåg jag dock att denna idé begränsade mig. Dels för att jag skulle behöva
förhålla mig till ett plagg formatmässigt, vilket är ganska litet och mina tryck skulle inte kunna bli
så stora. Det kändes viktigt att få göra något rumsligt stort. Jag insåg också att det inte går att sepa-
rera de känslor Kübler-Ross beskriver i sin bok. Man upplever sällan en känsla i taget, utan dom
blandas och löper om vartannat. Jag insåg att det viktiga i mitt val av textil som material inte låg i
att det skulle bli något funktionellt som går att bära på kroppen utan snarare som en representant för
det ärvda. Ett material laddat med minnen.
Jag kunde tidigt i processen tydligt visualisera hur jag ville att min slutgiltiga installation skulle se ut. Jag ville att det skulle finnas gott om utrymme både över, under och omkring mitt verk. Jag ville att besökare skulle få möjlighet att se det från långt håll för att sedan kunna gå nära, och träda in i den dämpade akustik som uppstod mellan tygen. Valet att hänga täckena på tvättlinor och fästa med klädnypor pratar om det cirkulära. Minnen som bleks liksom tvätt som hänger i solen och torkar, blöts upp och tvättas igen. Fram och tillbaka.
Tyget har en lätt glansig yta och när solen faller på från takfönstret så reflekteras strålarna och kas- tar ljus på tygen runtomkring. Det bildas skuggor som letar sig ut i rummet, likt minnen som av- tecknar sig.
7. att leva vidare (avslutande reflektioner och respons)
Under projektets gång så har det väckts nya frågor i mig. Frågor jag ser fram emot att fortsätta att leta efter svaret på genom min praktik.
Vad ska lämnas till eftervärlden?
Gör våra minnen oss till dom vi är?
Vad händer med alla de minnen som aldrig blir minnen?
Var försvinner dom?
Min samtalspartner under kandidatpresentationen var Shabnam Faraee. Hon inledde med att berätta om ett eget minne som väckts till liv i henne när hon sett mitt verk. Hon berättade om när hon själv gick på Konstfack och var i full färd med att arbeta på sitt masterprojekt. Hon satt i en av datorsa- larna och arbetade. Plötsligt tog en tung mörk känsla av sorg över och tårarna rann till synes utan orsak. Senare samma kväll fick hon ett telefonsamtal där det tillkännagavs att hennes mormor gått bort. Shabnam berättade att hon ville tro att det var där och då, när hon satt i datorsalen och tårarna föll, som hennes mormor tog farväl. Shabnam pratade om att hon tyckte att det var befriande att jag valt att karva i linoleum då händernas arbete blir ett bevis på att jag funnits. Hon pratade om att mängden fysiska ting jag haft att tillgå skulle kunnat lett till ett övertänkt verk. Men hur jag låtit bli detta då sorgen och kärleken inte har tillåtit det. Hon undrade om jag skurit mig när jag arbetat, pre- cis som man blöder när man går igenom en sorgeprocess. Vi pratade om huruvida handarbete och tradition förs vidare genom blodet, släktskap och tillhörighet.
Shabnam pratade om det jag haft i tankarna när jag installerat mitt verk. Hur man kan gå in i och igenom verket från olika håll. Att det inte har en början eller slut, framsida eller baksida. Hon tyckte det blev som att gå igenom känslor och komma ut på andra sidan utan att veta var andra sidan är, och var man hamnar. Hon sa att hon kände trygghet bland tyget, att det var en plats där man kunde få vara ifred. Hon tänkte också på aggression för hon såg linoleumsnitten, då vetskapen finns om att det är ett material som inte ger med sig så lätt. Hon undrade om utförande var kopplat till uppror?
Och delvis ja. Valet av material talar om att uppleva och beröra alla sinnen. Att bli trött i armen, att
kanske råka skära sig, att känna frustration men också glädje samtidigt. Den fysiska arbetsprocessen
som berör alla sinnen gör mig lycklig och ger mig en känsla av närvaro. Vi pratade vidare om tex-
tens funktion. Att det viktiga inte ligger i att det är läsbart. Att text också kan fungera som ett bevis
på att någon funnits där. Även om mitt verk är självbiografiskt så utforskar det ett allmänmänskligt
ämne. När jag ser mig omkring kan jag se att det är många runt omkring mig som arbetar på temat
minnen och sorg just nu. Det är som någon slags kollektiv process. Jag kan tänka mig att det är nå- got som går att koppla till det samhälle vi lever i.
I en värld som blir mer och mer digital så tror jag att vi är många som har ett behov av att hålla fast i material och hantverk. Kommer mina framtida barnbarn att få ta del av mina dagböcker och känna igen min handstil eller kommer det att vara som digitala skärmdumpar på en hårddisk? Jag hoppas att jag själv ska lämna efter mig något som någon annan kan finna inspiration i, ta i, lukta på, se mitt avtryck och närvaro i.
Jag är oerhört glad och tacksam för att Shabnam Faraee lagt så mycket tid och energi i att sätta sig in i och tolka mitt kandidatarbete. Det samtal som uppstod oss emellan är något jag kommer bära med mig alltid. Det faktum att något så personligt som mina egna minnen och sorg ändå kan väcka känslor, tankar och associationer hos en annan människa är något jag blir väldigt berörd av.
