Värderingsproblematik vid finansiella instrument: En studie ur revisorns perspektiv

Linnéuniversitetet, VT 2011

Civilekonomuppsats, 30 HP, 4FE03E

Värderingsproblematik vid finansiella instrument

- En studie ur revisorns perspektiv

Författare: David Carlsson, 871231 & Per-Johan Elert, 851120 Handledare: Andreas Jansson

Examinator: Sven-Olof Yrjö Collin

2

Förord

Vi vill rikta ett stort tack till vår handledare Andreas Jansson som har gett hos ovärderligt stöd under arbetets gång och bidragit med kloka kommentarer.

Vi vill även rikta ett stort tack till våra respondenter som tog sig tid att ställa upp på våra intervjuer och bidrog med värdefull information.

Växjö, maj 2011

____________________ ____________________

David Carlsson Per-Johan Elert

3

Sammanfattning

Titel: Värderingsproblematik vid finansiella instrument: En studie ur revisorns perspektiv.

Författare: David Carlsson & Per-Johan Elert Handledare: Andreas Jansson

Kurs: Civilekonomuppsats 30 HP, VT 2011 Seminariedatum: 31 maj

Nyckelord: Revision, finansiella instrument, utan marknadsvärde, värdering.

Syfte: Vårt syfte är att belysa och skapa en förståelse för de problem som revisorerna själva anser finns vid värderingsprocessen av finansiella instrument. Vår ambition är att få fram nya aspekter på vad revisorerna anser vara svårt utöver det som litteraturen kring svårbedömda tillgångar tar upp.

Metod: Vårt syfte är inte att göra några statistiska generaliseringar utan vi vill få fram vad revisorerna själva upplever vara svårt och fånga nyanserna bakom dessa svar. Därför kommer vi att i huvudsak använda oss av en deduktiv ansats med inslag av induktion.

Teori: Teorikapitlet är uppdelat i fyra olika teman identifierade utifrån hur revisions- värderingsprocessen går till. Inom dessa teman har vi sedan tagit fram åtta stycken problemantaganden.

Empirisk metod: Vi har använt oss av en kvalitativ metod där vi genom ett subjektivt urval genomfört semi-strukturerade intervjuer med nio respondenter. Syftet med intervjun var att se om våra problemantaganden stämde in med respondenternas åsikter samt att få fram nya problem som upplevs av respondenterna.

Slutsats: Revisorer ställs inför en hel del problem i revisionsprocessen av finansiella instrument. De upplever det svårt att avgöra vad som är rätt eller fel. En revisor måste vara väldigt specialiserad för att kunna sätta sig in i de värderingsmodeller som används varvid det snarare är regel än undantag att en värderingsexpert används. Redovisningen och regelverken är den nya problematiska aspekten som framkom under intervjuerna.

4

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 7

1.1 Problembakgrund ... 7

1.2 Problemdiskussion ... 8

1.3 Problemformulering ... 11

1.4 Syfte ... 11

1.5 Avgränsning ... 11

1.6 Uppsatsens disposition ... 11

2. Uppsatsens metod ... 13

2.1 Forskningsansats ... 13

2.2 Kunskapssyn ... 14

2.3 Val och användandet av teorin... 15

3. Teori ... 17

3.1 Definitioner... 17

3.2 Värdering av finansiella instrument ... 18

3.3 Värderingsprocessen ... 23

3.4 Identifierade problem utifrån litteraturen ... 24

3.4.1 Revisorns förhållande till klienten ... 24

3.4.2 Insamling av data ... 27

3.4.3 Bedömning ... 30

3.4.4 Förhandling ... 32

3.5 Sammanställning av problemantaganden ... 35

4. Empirisk metod ... 36

4.1 Kvalitativ och kvantitativ metod ... 36

4.2 Datainsamling ... 37

4.3 Urval ... 38

4.4 Operationalisering ... 41

4.5 Validitet och Reliabilitet ... 51

4.6 Källkritik ... 52

4.7 Analysmetod ... 53

5. Empiri med analys ... 54

5.1 Tema 1 - Revisorns förhållande till klienten ... 54

5.1.1 Personliga relationer ... 54

5.1.2 Påtryckningar ... 56

5.1.3 Allmänt om konkurrens ... 58

5.1.4 Offertförfarande ... 60

5

5.1.5 Anledningar till byte av revisionsbyrå ... 61

5.1.6 Effekt av förlorad klient ... 64

5.1.7 Scenario ... 66

5.1.8 Besvärande att meddela klienten? ... 69

5.1.9 Analys - Tema 1 ... 72

5.2 Tema 2 – Insamling av data ... 77

5.2.1 Insamling av revisionsbevis ... 77

5.2.2 Svårigheter att få fram information ... 82

5.2.3 Allmänt om förväntningsgap ... 84

5.2.4 Förväntningsgapets påverkan ... 86

5.2.5 Analys - Tema 2 ... 87

5.3 Tema 3 – Bedömning ... 90

5.3.1 Bedömningsproblematik ... 90

5.3.2 Upprätthållande av kunskapsnivå ... 92

5.3.3 Experthjälp ... 93

5.3.4 Expertens lämplighet ... 96

5.3.5 Analys - Tema 3 ... 98

5.4 Tema 4 – Förhandling ... 100

5.4.1 Scenario 2 ... 100

5.4.2 Påverkan av personlig relation ... 105

5.4.3 Auktoritära och förtroendeingivande klienter ... 107

5.4.4 Analys - Tema 4 ... 108

5.5 Tema 5 – Övrigt ... 111

5.5.1 Ytterligare problem ... 111

5.5.2 Analys - Tema 5 ... 112

6. Sammanställande analys ... 114

6.1 Jämförelse med litteraturen ... 114

6.1.1 Tema 1 – Revisorns förhållande till klienten ... 114

6.1.2 Tema 2 – Insamling av data ... 115

6.1.3 Tema 3 – Bedömning ... 116

6.1.4 Tema 4 – Förhandling ... 117

6.2 Övergripande analys ... 119

7. Avslutning och diskussion ... 124

7.1 Redovisning av problemantagandena ... 124

7.2 Slutsats ... 125

6

7.3 Praktiska implikationer ... 126

7.4 Förslag till fortsatt forskning ... 127

Källförteckning: ... 128

Bilaga 1 - Intervjuguide ... 134

Bilaga 2 – Intervjuguide (utskicksversion) ... 137

Bilaga 3 – Intervjuguide revisionsprocessen ... 138

7

1. Inledning

I detta kapitel kommer vi att behandla bakgrunden till vårt problem, vilket är revisorers

problem vid bedömning av finansiella instrument, och föra en problemdiskussion som mynnar ut i en problemformulering. Därefter kommer uppsatsens syfte att presenteras och även de avgränsningar vi valt att göra. Avslutningsvis kommer en disposition för uppsatsens fortsättning att presenteras.

1.1 Problembakgrund

Den senaste finanskrisen drabbade många banker och finansiella institut varvid några även gick i konkurs (riksbank.se). I många fall visade det sig att de finansiella instrumenten varit felvärderade och ej överensstämt med dess verkliga värde. HQ Bank och Carnegie är två exempel på banker som felvärderat sina finansiella instrument och som ett led av detta råkat ut för svåra komplikationer. I dessa två banker har revisorn inte heller uttalat sig om

felvärderingen vilket tyder på att han/hon ej upptäckt detta. (Finansinspektionens rapport, 2007; Finansinspektionens rapport, 2010) Oavsett om revisorn upptäckt felvärderingen eller inte är det svårt att avgöra ifall ett revisionsarbete varit misskött eller inte. Även efter uppenbara skandaler är det svårt att påvisa om revisorerna gjort ett bra eller dåligt arbete (Power, 2001; Ronen, 2010).

Vid värdering av finansiella instrument finns det tre olika värderingsmetoder:

anskaffningsvärde, verkligt värde och lägsta värdets princip (Schroeder et al, 2005). Sedan antagandet av IAS 39 skall finansiella instrument värderas till verkligt värde istället för anskaffningsvärde eller lägsta värdets princip (Cairns, 2006; Marton et al, 2008). Vid värderingen ska pris i första hand inhämtas från en aktiv marknad. I de fall då en aktiv marknad saknas ska värderingen ske till en liknande tillgång som handlas på en aktiv marknad. Det blir dock problematiskt då vissa finansiella instrument både saknar en aktiv marknad att inhämta ett pris ifrån och ingen liknande tillgång med en aktiv marknad finns att tillgå (Marton et al, 2008). Värderingsarbetet vilar i dessa fall på modeller som grundar sig på antaganden och subjektiva bedömningar. Det gör att värderingen får en låg tillförlitlighet och en stor osäkerhet i redovisningen (Marton et al, 2008; Cairns, 2006).

8 Utåt sett förväntas en revisor att upptäcka de fel som finns och vid en ren revisionsberättelse skall det ej finnas några större fel i redovisningen. Men vad som förväntas av en revisor och vad en revisor faktiskt, enligt professionen, ska göra är något som inte alltid stämmer överens.

Därmed uppstår det s.k. förväntningsgapet mellan revisorer och användarna av dess arbete.

(Sikka et al, 1998; Öhman 2004; Humphrey et al 2009)

Värdering av finansiella instrument som saknar marknadsvärde görs med hjälp av komplicerade modeller som bygger på subjektiva antaganden och bedömningar. Dessa värderingar har legat till grund för flertalet bankskandaler och därmed tycker vi att det är intressant och vill undersöka detta närmare. Vi vill ta reda på vad revisorerna gör i sin revisionsprocess av finansiella instrument och vilka problem de stöter på då media, under flertalet olika skandaler, målat upp en bild av revisorer som ”skurkar” som ej utför sina arbetsuppgifter korrekt. Denna bild förstärker det redan existerande förväntningsgapet mellan revisorerna och användarna. Då tidigare undersökningar om svårbedömda tillgångar inte behandlar problemen ur revisorns perspektiv, utan endast ger en generell bild av

problematiken vid värdering av svårbedömda tillgångar, vill vi därmed undersöka vad revisorerna själva anser är problematiskt vid värdering av finansiella instrument.

1.2 Problemdiskussion

Revisorer har till uppgift att granska företagsledningens värdering av de finansiella

instrumenten även om det är ledningen som har det yttersta ansvaret för att rapporterna, där värderingen ingår, inte innehåller väsentliga fel (Ronen, 2010). I de fall instrumenten saknar ett marknadsvärde blir detta problematiskt då teoretiska modeller och bedömningar används (Carrol et al, 2003; Marton et al, 2008; Cairns, 2006; Wines et al, 2007). Dessa problem förefaller både företagsledningen och revisorn. Då det är svårt för företagsledningen att värdera finansiella instrument (Wines et al, 2007) förefaller det naturligt som problematiskt för revisorerna då de till viss del förlitar sig på företagsledningens bedömning. Då

revisionsbevisen, informationen som revisorn samlar in för kunna verifiera värderingen (Power, 2001), grundar sig till stor del på en bedömning gjord av ledningen sjunker trovärdigheten vilket skapar problem för revisorerna bedömning (Cosserat, 2004).

9 För att revisorerna ska kunna göra objektiva bedömningar av redovisningen och för att

användarna av de finansiella rapporterna ska kunna förlita sig på och kunna fatta beslut utifrån rapporterna behöver revisorn vara oberoende mot sina klienter (Watts & Zimmerman, 1983; Wines et al, 2007). Oberoendet är en av de frågor som har debatteras mycket från allmänhetens och medias sida. Lagstiftare försöker hela tiden förbättra regleringen av revisorns oberoende som en följd av olika företagsskandaler. Oberoendet är dock en av de frågor som är svårast att komma till rätta med då oberoendet uppfattas olika av olika intressenter (Plaats, 2000). En orsak är att revisorerna är anlitade och får betalt av

klientföretagen de ska granska. Detta kan locka revisorerna att göra svåra bedömningar, som ligger i gråzonen för vad som är rätt och fel, till fördel för ledningen i klientföretaget för att inte förlora företaget som kund. (Ronen, 2010)

Eklöv (2001) tar upp några av de problem som revisorerna ställs inför vid värdering av olika tillgångar, exempelvis att revisorer har bristande kunskap för att utföra värderingen och att det kan vara svårt att samla in rätt och tillräckliga revisionsbevis. Eklöv beskriver problemen som finns vid värdering av immateriella tillgångar och inte finansiella instrument, dock anser vi att resonemanget går att använda för att beskriva de problem revisorn stöter på vid värdering av finansiella instrument. Vi använder oss av den litteraturen då värderingen till viss del grundar sig i bedömningar och subjektiva antaganden och det är här vi tror problemet ligger. Då värderingen av tillgångar där det saknas marknadsvärden är komplexa kan det krävas att experthjälp anlitas för en säkrare värdering och att tillräckliga revisionsbevis finns (Eklöv, 2001). Power (2001) för ett liknande resonemang att en revisor omöjligen kan kunna allting varvid han/hon kan ta in experthjälp vid frågor där revisorn saknar den kunskap som krävs.

Expertens uttalanden bidrar sedan till revisorns bedömning, som i slutändan alltid måste göra en egen bedömning, som inte kan granska expertens tillvägagångsätt vid värderingen utan får istället granska att experten är kvalificerad nog att göra en objektiv bedömning av tillgången i fråga. Expertutlåtandet blir i slutändan en del av revisorn revisionsbevis som är en central del i revisorns arbete (Power, 2001). Det ska också poängteras att helt säkra revisionsbevis vid komplexa bedömningar sällan existerar men en bedömning måste hursomhelst göras (Ronen, 2010). Problemet blir således att revisorn saknar den kunskap som krävs och därför anlitar revisorn experthjälp men det är revisorn som ansvarar för att den slutgiltiga värderingen är korrekt.

10 En relevant fråga i detta sammanhang är hur pass reviderbara finansiella instrument verkligen är. Då dessa tillgångar är svårvärderade då det exempelvis kan saknas ett marknadsvärde och för att revisorerna ska kunna göra en bedömning som är reviderbar krävs det att värdet går att verifiera som i sin tur baseras på revisionsbevisen (Eklöv, 2001; Power, 2001).

Finansiella instrument som saknar marknadsvärde värderas på ett till synes strukturerat sätt genom olika modeller (Carrol et al, 2003). Siffror stoppas in i modellen och en värdering är gjord. Det som dock ska beaktas är att de siffror som stoppas in i modellen uppskattas subjektivt av företaget där antaganden av olika slag görs (Marton et al, 2008; Carrol et al, 2003; Wines et al, 2007). Således kan det tänkas vara näst intill omöjligt för en revisor att bedöma om klientföretaget gjort en korrekt bedömning av värdet eller ej. Man kan säga att revisorer gör dessa värderingar reviderbara genom att ändå använda sig av modeller och på så vis ett strukturerat sätt att bedöma värderingen, även om de i grunden utgår från subjektiva antaganden (Power, 2001).

Då vissa tillgångar är svårbedömda (Gu & Wang, 2005) och har varit en bidragande faktor till flertalet skandaler de senaste åren, exempelvis Carnegie och HQ Bank, blir det således

intressant att undersöka detta närmare. Då vi har gått igenom den litteratur som finns på området har vi inte sett någon liknande undersökning som berör revisorns problematik vid värdering av finansiella instrument. Det finns relativt mycket litteratur om värdering av immateriella tillgångar och de problem som finns vid värdering av dessa som vi kan använda då värderingsmetoderna ter sig likartade. Marton et al (2008) behandlar exempelvis de problem som finns vid värdering av finansiella instrument, dock behandlas detta utifrån ledningens perspektiv. Vi vill få fram vad revisorerna själva anser som problematiskt vid värderingarna och förhoppningsvis kunna upptäcka nya skildringar och/eller teman inom detta. Att få fram konkreta punkter på vad som revisorerna anser vara svårt kan hjälpa till att förbättra revisionsprocessen i framtiden. Genom att försöka upptäcka nya skildringar och/eller teman hoppas vi åstadkomma och utveckla en mer djupgående förståelse för problematiken inom området då det i dagens forskning ej finns någon större mängd litteratur som utgår från revisorns aspekt vid värdering av finansiella instrument. Därmed hoppas vi kunna bidra med ny kunskap inom området då det saknas studier som behandlar vår nedan formulerade frågeställning. Eftersom vi önskar få fram revisorernas egna subjektivt upplevda svårigheter kan vi bidra med en bättre förståelse och inblick i revisorernas situation som inte tidigare har behandlats. Detta skulle kunna användas som ett underlag till förbättring av både

revisionsprocessen och regelverk kring finansiella instrument.

11

1.3 Problemformulering

Ovan nämnda bakgrund och diskussion har mynnat ut i vår problemformulering enligt följande:

- Vad upplever revisorer för problematik vid värdering av finansiella instrument som saknar marknadsvärde?

1.4 Syfte

Vårt syfte är att belysa och skapa en förståelse för de problem som revisorerna själva anser finns vid värderingsprocessen av finansiella instrument. Utifrån revisorernas egna svar och den teori som finns tillgänglig ska vi utforma en sammanställning över de generella problem som återfinns vid revision av finansiella instrument. Vår ambition är att få fram nya aspekter på vad revisorerna anser vara svårt utöver det som litteraturen kring svårbedömda tillgångar tar upp.

1.5 Avgränsning

Vi kommer inte att fördjupa oss i alla specifika matematiska modeller som finns utan kommer att redogöra för den mest grundläggande modellen som finns vid värdering av optioner. Vi kommer att ge exempel på vilka skillnader olika antaganden kan göra för slutpriset och vad som är svårt när dessa modeller används.

1.6 Uppsatsens disposition

Kapitel 2: Teoretisk metod

Detta kapitel kommer att behandla uppsatsens metod där det kommer att beskrivas vilka forskningsansatser, vilken kunskapssyn och vilken teori vår uppsats grundar sig på. Därefter kommer vi förklarar de val som vi har gjort och varför vi har avstått från vissa andra val.

Kapitel 3: Teori

Detta kapitel kommer att behandla olika definitioner av olika finansiella termer för att sedan förklara olika värderingsmetoder när finansiella tillgångar ska värderas. Detta kapitel kommer

12 sedan att avslutas med en sammanställning av de problem som litteraturen tar upp att det finns vid bedömning av olika finansiella instrument vartefter vi presenterar våra egna

problemantaganden.

Kapitel 4: Empirisk Metod

I detta kapitel beskriver vi tillvägagångssättet för undersökningen. Vi tar upp vilken metod som används, hur datainsamlingen går till, urval, operationalisering, validitet och reliabilitet, källkritik samt analysmetod.

Kapitel 5: Empiri med analys

I detta kapitel kommer vi att inleda med att presentera det empiriska materialet. Detta kommer att vara uppdelat efter de olika teman vi identifierade i teorikapitlet. Under varje tema

kommer respondenternas svar att kort sammanfattas. Efter detta kommer det att följa en analys av temats empiriska material.

Kapitel 6: Sammanställande analys

I detta kapitel kommer vi att göra en sammanställande analys kring de problemantaganden som vi tagit fram i vårt teorikapitel. Vi kommer även att göra återkopplingar till litteraturen.

Avslutningsvis kommer vi att reflektera över de nya problemen som framkommit från respondenterna.

Kapitel 7: Slutsats

I detta kapitel kommer vi att presentera våra slutsatser. Avslutningsvis tar vi upp praktiska implikationer samt förslag till fortsatt forskning.

13

2. Uppsatsens metod

Detta kapitel kommer att behandla uppsatsens metod där det kommer att beskrivas vilka forskningsansatser, vilken kunskapssyn och vilken teori vår uppsats grundar sig på. Därefter kommer vi förklarar de val som vi har gjort och varför vi har avstått från vissa andra val.

2.1 Forskningsansats

Syftet med vår uppsats är att få fram vad revisorerna själva anser vara problematiskt vid värdering av finansiella instrument som saknar marknadsvärde. Detta kommer att besvaras genom intervjuer med revisorer vars svar sedan ska jämföras med vad teorin tar upp angående de problem som finns vid dessa värderingar. Slutligen ska denna uppsats mynna ut i en

sammanställning av de problem som revisorer upplever vid värdering av finansiella

instrument som saknar ett marknadsvärde. Då det finns begränsat med teori kring värdering av finansiella instrument som saknar ett marknadsvärde kommer vi även att grundar vårt teorikapitel på de problem som finns vid värdering av immateriella tillgångar då det är en liknande bedömningsprocess och det är problemen kring bedömningsprocessen vi vill få fram.

Därmed finns det en bra grund för oss att använda denna litteratur för att utarbeta vårt teorikapitel och belysa de problem som litteraturen anser existerar kring värderingar av tillgångar som saknar marknadsvärde. De problem som litteraturen tar upp kommer sedan att ligga till grund för våra problemantaganden som vi sedan ska undersöka om dessa problem överrensstämmer med vad revisorerna upplever vara problematiskt. Därmed kommer vi att använda oss av en deduktiv ansats då vi ska undersöka vilka problem revisorerna själva anser finns för att sedan jämföra detta med de problem teorin tar upp gällande värdering av

finansiella instrument.

Jacobsen (2002) förklarar den deduktiva ansatsen genom att forskaren ska sätta sig in i ämnet och skapa vissa förväntningar för att sedan undersöka frågan genom insamling av empiri för att se om dessa förväntningar stämmer överens med den insamlade empirin. De förväntningar som forskaren ska skapa innan undersökningen bygger på tidigare teorier och empiriska observationer. (Jacobsen, 2002) Då vi ska undersöka värdering av finansiella instrument som saknar marknadsvärde som är en komplicerad fråga för revisorerna anser vi att vi behöver en viss förkunskap innan intervjuerna. Ett exempel på detta är att en av frågorna behandlar

14 situationen då revisorn och klientens antagande om volatilitet skiljer sig åt. Tanken med vår intervju är att få fram vad revisorerna själva anser vara svårt och vi tror att det kan vara problematiskt på så sätt att de inte är helt ärliga för att de inte vill visa sina svagheter. Därmed är vår tanke att vi ska få fram deras egna åsikter och fånga nyanserna bakom deras svar och därför behöver vi en förkunskap innan vi kan utforma dessa frågor. Då vi ska jämföra vilka problem teorin tar upp och vilka problem revisorerna själva anser att det föreligger behövs det i huvudsak ett deduktivt arbetssätt.

En nackdel med den deduktiva ansatsen är att forskaren enbart leta efter sådan information som kan ge stöd åt de förväntningarna som finns innan undersökningen görs (Jacobsen, 2002).

För att motverkar detta kommer vi att avsluta intervjun med öppna frågor där revisorerna i vår studie kan berätta om det finns ytterligare problem än de som vi redan frågat efter.

Uppsatsen kommer att bestå av inslag av det induktiva arbetssättet då sammanställningen av problemen och jämförelsen mellan revisorernas svårigheter vid bedömningen och vad teorin anser är svårt kommer det att leda till ny information.

Vi kommer inte huvudsakligen att använda oss av en induktiv ansats eftersom enligt Jacobsen (2002) innebär den induktiva ansatsen att forskare undersöker ett fenomen nästintill utan förväntningar och samlar in relevant information för att sedan systematisera data som samlats in. När data är systematiserad ska det sedan formuleras teorier och tanken är att ingenting ska begränsa den information som ska samlas in. (Jacobsen, 2002) Revidering av finansiella instrument är komplicerade processer och därför anser vi att vi behöver en viss förkunskap för att vi ska kunna genomföra intervjuerna och därmed går från teori till empiri. Därmed blir det mer lämpligt att använda sig av en deduktiv metod än en induktiv metod.

2.2 Kunskapssyn

Uppsatsens syfte är att få fram revisorernas egna upplevelser angående de problem som finns vid värdering av finansiella instrument som saknar marknadsvärde och därför kommer vi att använda oss av ett hermeneutiskt synsätt i vår undersökning. Vi tror att det kan vara svårt att få fram vad revisorerna själva anser vara problematiskt vid värdering av finansiella instrument genom att enbart lyssna på svaren från intervjuerna utan vi kommer att leta efter antydningar

15 för att få fram vad de egentligen anser vara problematiskt vid värdering av finansiella

instrument. Vi kommer således använda oss av ett hermeneutiskt synsätt som enligt Hartman (2004) innebär att forskaren vill tränga bakom texten genom tolkningar och därmed kunna förstå texten och hur människor uppfattar olika saker. Därmed ska forskaren kunna få fram vad respondenten anser utifrån dennes perspektiv (Bryman & Bell, 2007).

Vi kommer inte att använda oss av ett positivistiskt synsätt då det enligt Hartman (2004) är ett synsätt som innebär att kunskap erhålls genom observationer och dessa observationer kan nås genom experiment eller att de naturliga situationerna observeras. Ett hermeneutiskt synsätt blir mer lämpligt då vi vill tränga bakom intervjusvaren och få fram vad revisorerna antyder och egentligen tycker är problematiskt ur dennes perspektiv. Således vill vi tolka och förstå revisorernas upplevda problem och inte hitta korrelationer emellan olika faktorer.

2.3 Val och användandet av teorin

Det finns begränsad litteratur angående värderingsproblematiken av finansiella instrument från revisorns perspektiv och därför kommer vi att använda oss av den teori som behandlar de problem som finns vid bedömningar av andra finansiella tillgångar som består av liknande bedömningsprocesser. Uppsatsens teori som samlas in ska sedan ligga till grund för en sammanställning över de problem som litteraturen anser kan föreligga vid värdering av svårvärderade tillgångar och som vi tror föreligger för revisorer vid värdering av finansiella instrument. Dessa problem som vi kommit fram till kommer framöver kallas för våra

problemantaganden. Vi kommer att börja med att läsa artiklar inom området för att skapa en bild av hur värderingsprocessen ser ut. Förutom artiklar kommer vi även att ge exempel på en värderingsmodell som är vanligt förekommande vid värdering av finansiella instrument som saknar marknadsvärde. Därutöver har vi gjort en intervju (för intervjuguide se bilaga 3) med en revisor för att få fram hur en generell värderingsprocess går till. Då vi har läst artiklar, satt oss in i en värderingsmodell och utfört en intervju anser vi att vi har de förkunskaper som krävs innan intervjufrågorna ska utarbetas. För att få fram artiklar har vi delvis kollat på vilka referenser tidigare avhandlingar och uppsatser har använt sig av men även sökt artiklar genom de databaser som finns tillgängliga på Linnéuniversitetets bibliotek.

16 Uppsatsens teoriavsnitt kommer att delas upp i olika teman av problem som kan finnas vid värdering av finansiella instrument. Först presenteras värderingsmodellen och

värderingsprocessen, därefter beskrivs våra teman som är revisorns förhållande till klienten, insamling av data, bedömning och förhandling. Dessa består i huvudsak av problem som litteraturen påpekar kan föreligga för revisorer vid värdering av svårvärderade tillgångar som saknar marknadsvärde. Värderingsprocessen grundar sig på en intervju med en erfaren revisor där vi klarlägger de olika stegen i processen. Utöver detta har vi även använt oss av

agentteorin för att förklara uppkomsten av eventuella problem som berör revisorns

förhållande till klienten. Agentteorin säger att individer agerar i egenintresse varvid denna borde kunna förklara revisorns agerande.

För att stärka uppsatsens teoriavsnitt kommer dessa teman även innehålla tidigare empiriska studier av de utvalda problem för att se vad dessa studier kom fram till. Uppsatsens intention är att denna litteratur ska hjälpa oss att utforma frågorna som ska användas vid intervjuerna.

Våra intervjuer kommer sedan att ligga till grund för en sammanställning av de problem som finns vid värdering av finansiella instrument, som saknar ett marknadsvärde, som revisorerna själva anser vara problematiskt. Efter intervjuerna med revisorerna ska vi göra en jämförelse mellan vad revisorerna själva anser vara problematiskt och vad litteraturen tar upp att det finns för problem vid värdering av finansiella instrument.

17

3. Teori

Vår uppsats behandlar vad revisorerna själva anser vara svårt vid värdering av olika finansiella instrument. Först kommer detta kapitel att behandla olika definitioner av olika finansiella termer för att sedan förklara hur revisionsprocessen går till och vilka

värderingsmetoder som finns när finansiella tillgångar ska värderas. Därefter beskrivs de problem som litteraturen tar upp att det finns vid bedömning av olika svårbedömda tillgångar vartefter vi presenterar våra egna problemantaganden.

3.1 Definitioner

I vår uppsats kommer vi att använda oss av flertalet olika begrepp och därför behöver vi definierar dessa begrepp. Då vi ska undersöka vad revisorerna själva anser att det finns för problem vid värdering av olika finansiella instrument börjar vi med att definierar begreppen finansiella instrument, finansiella tillgångar, derivatinstrument och verkligt värde.

- Finansiellt instrument: ”Varje form av avtal som ger upphov till en finansiell tillgång i ett företag och en finansiell skuld eller ett egetkapitalinstrument i ett annat företag.”

(FAR SRS, 2010, s. 419)

- Finansiella tillgångar: ”Varje form av tillgång i form av o Kontanter

o Egetkapitalinstrument i ett annat företag

o Avtalsenlig rätt att erhålla kontanter eller annan finansiell tillgång från ett annat företag

o Avtalsenlig rätt att byta en finansiell tillgång eller finansiell skuld med ett annat företag under villkor som kan vara förmånliga” (FAR SRS, 2010, s.

418)

- Derivatinstrument: ”Ett derivat är ett finansiellt instrument med samtliga tre nedanstående kännetecken:

o Dess värde ändras till följd av ändringar i en underliggande variabel, t ex räntor, råvaror, valutakurser eller aktiekurser.

18 o Det kräver ingen eller lite initial investering jämfört med andra avtal med

liknande egenskaper

o Det regleras vid en framtida tidpunkt.” (FAR SRS, 2010, s. 538)

Artsberg (2005) delar upp de finansiella instrumenten i två olika typer, avistainstrument och derivatinstrument. De värdepapper som har ett marknadspris och där det finns en kontinuerlig handel och där det sker betalning vid kontraktets ingående, t.ex. aktier och fondandelar, är avistainstrument. De värdepapper som istället prissätts och betalning sker vid kontraktets stängning eller utgående och vars värde är relaterat till en underliggande tillgång kallas för derivatinstrument. (Artsberg, 2005)

Den teoretiska definitionen av verkligt värde är: ”Verkligt värde är det belopp till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas eller en skuld regleras, mellan kunniga parter som är

oberoende av varandra och som har ett intresse av att transaktionen genomförs.” (Marton et al, 2008 s. 34) Med kunniga parter avses de som är insatta i vad skulden eller tillgången innebär och att ett korrekt pris är satt, för att undvika att man säljer till underpris till någon av olika skäl ex. vänskaps och därför krävs det att de är oberoende parter (Marton et al, 2008).

3.2 Värdering av finansiella instrument

Det finns tre olika metoder för värdering av finansiella instrument, nämligen

anskaffningsvärde, verkligt värde och lägsta värdets princip. Lägsta värdets princip innebär att det lägsta av anskaffningsvärde och verkligt värde används som värderingsmetod. (Schroeder et al, 2005) Det finns många olika åsikter om vilken metod som ska användas. De som anser att anskaffningsvärdet är bäst lämpat för värdering av olika finansiella instrument har som argument att eftersom det är detta värde som finns verifierat i bokföringen blir därmed tillgången objektivt värderad. Förespråkarna för anskaffningsvärdet som värderingsmetod anser att den eventuella avvikelsen från anskaffningsvärdet blir verklig först då tillgången realiseras och bör därför inte tas upp förrän tillgången är realiserad, vilket annars görs årligen med verkligt värde metoden. Dock finns det en risk vid användning av anskaffningsvärdet att tillgången övervärderas då tillgången kan vara för högt värderad om den köps in när

marknadsvärdet är högt och om priset går ner ett tag efter kommer det inte att återspeglas i årsredovisningen, därmed uppstår en övervärdering. Fördelarna med anskaffningsmetoden

19 jämfört med verkligt värde är att företaget slipper göra nya värderingar varje gång och

eftersom marknadspriset kan vara varierande ger detta stora variationer. De som anser att det är bäst med verkligt värde som värderingsmetod anser att denna metod ger ett värde som är aktuellt för tiden då bokslutet görs. Förespråkarna för verkligt värde anser även att det är lättare att jämföra innehavet mellan företagen eftersom de har köpt tillgångarna vid olika tillfällen och därmed blir det bättre jämförbart om alla företagen redovisar till verkligt värde.

Nackdelen är således extra jobb samt att förändringar i tillgångarnas pris kan ge stora effekter på resultaträkningen. De som förespråkar lägsta värdets princip gör det för att det ska stämma överrens med försiktighetsprincipen. (Artsberg, 2005) Nackdelen med att värdera de

finansiella tillgångarna till anskaffningspris är att en eventuell värdeökning inte syns och därför kommer de att sälja tillgången för annars visas inte den eventuella vinsten och det framgår inte att det har skett en ökning. (Plantin et al, 2008)

När en värdering ska göras måste det göras en avvägning mellan tillförlitlighet och relevans.

Om en tillgång eller skuld värderas till verkligt värde får de en hög relevans för användarna då det visar verkliga händelser i företaget men en lägre tillförlitlighet då dessa poster är osäkra om de saknar marknadsvärde. Men verkligt värde används för att tillförlitlighet ska

kombineras med relevansen då historiskt värde inte alltid speglar nuet. (Marton et al, 2008)

Det är svårt att värdera immateriella tillgångar i de fall det saknas ett marknadsvärde eller någon form av referensvärde. Då det kan finnas en stor osäkerhet kring en tillgångs värde kan det vara svårt att göra en objektiv bedömning. (Gallego & Rodriguez, 2005; Marton et al, 2008). IASB kräver att en tillgång ska värderas till marknadspris om det finns ett sådant att tillgå. (Cairns, 2006) Då det inte finns ett marknadspris på en tillgång ska man använda sig av priser på en aktiv marknad som avser en liknande tillgång som värderingsgrund (Marton et al, 2008). Om det inte är möjligt att värdera tillgången enligt ovanstående tekniker ska tillgångar och skulder värderas till verkligt värde genom uppskattningar. När dessa bedömningar uppskattas kan det uppkomma problem då de bygger på antaganden och att de kan få en låg tillförlitlighet. Om tillgången eller skulden som ska värderas inte handlas på en aktiv marknad ska tillgången eller skulden värderas efter olika värderingstekniker. (Cairns, 2006) Om en tillgång saknar ett marknadsvärde behövs det göras uppskattningar med hjälp av modeller som i sin tur kräver internt utvecklad information och subjektiva antaganden (Carrol et al, 2003).

20 Black-Scholes modellen är en grundmodell som används vid värdering av vissa finansiella instrument, exempelvis optioner (Sjöstrand, 2010). Modellen ger en generell bild av hur det går till att värdera finansiella instrument som saknar marknadsvärde och belyser de problem som finns, framför allt de subjektiva antagandena om volatilitet och den riskfria räntan.

Nedan visas Black-Scholes modellen, utan hänsyn till utdelningen, för en europeisk köpoption med en aktie som underliggande tillgång, där C = optionens värde:

C=SN(d₁) – Ee ^–rt N(d₂)

d1= [ln(S/E) + (r+1/2 ²) t] /  ²t d2= d1 -  ²t

(Buckley et al, 1998)

Modellen utgår från fem faktorer och inom parantes visas vad de olika faktorerna har för beteckning i Black-Scholes modellen:

1. Nuvarande aktiepriset (S) 2. Lösenpriset (E)

3. Löptiden (t)

4. Aktiens volatilitet ( ²) 5. Riskfri ränta (r)

(Barker, 2001; Berk & DeMarzo, 2007; Brealey et al, 2001; Buckley et al, 1998) N tas fram med hjälp av en normalfördelningstabell.

Vi har valt att ta med denna modell då den är vanligt förekommande vid värdering av

finansiella instrument. Vi väljer att visa de fem faktorer som påverkar modellen för att påpeka vad som är svårt då värderingen görs enligt denna modell. Tre av dessa faktorer är direkt observerbara men inte volatiliteten och den riskfria räntan. Då volatiliteten inte är direkt observerbar blir det problematiskt att använda denna modell eftersom volatiliteten bestäms genom subjektiva bedömningar som skapar utrymme för laborering med det finansiella instrumentets värdering (Engvall, 2007). Volatiliteten påverkar värderingen och variationer i denna faktor kan få stora variationer på den slutgiltiga värderingen. Därmed skapar det problem för revisorn vid bestämmandet av volatiliteten då detta kan göras på flertalet olika sätt och genom subjektiva bedömningar. Volatiliteten kan bestämmas genom att värdet tas

21 fram genom historisk- eller implicit volatilitet. Detta skapar möjlighet för ledningen att

bestämma volatilitetsantagandet till det värde som passar ledningen. Lindkvist (2007) gör en sammanställning av hur företagen beskriver hur de kommer fram till sitt volatilitetsantagande och uttalar sig följande: ”volatiliteten har bestämts av den historiska volatiliteten, justerad med eventuella framtida förändringar i volatiliteten till följd av officiell tillgänglig

information” (Lindkvist, 2007, s.37). Därmed drar Lindkvist (2007) slutsatsen att företagen kan bestämma volatiliteten till vad som passar företaget och dess ledning bäst. Återigen påvisar detta hur svårt det kan vara för revisorer att värdera ett finansiellt instrument enligt dessa modeller då det inte finns något rätt eller fel. Därmed blir det svårt för revisorn att motsäga sig ledningen då de grundas på subjektiva antaganden.

Nedan beskrivs skillnaden då volatilitetsantagandet ökar och de andra faktorerna hålls konstanta och därmed kan vi påvisa optionens ökade värde:

Nuvarande aktiepris är 124 kr, lösenpriset 160, riskfria räntan är 4 % och den återstående tiden är 29 dagar. Exemplet behandlar en europeisk köpoption.

Ursprungligen är volatiliteten 50 % men om företaget istället uppskattar volatiliteten till 65 % ökar optionens värde ifrån 0,24 till 1 krona. Därmed blir det en ökning procentuellt på ca 417

%. Detta påvisa tydligt hur stor förändring ett volatilitetsantagande kan göra på slutpriset och vilka effekter det kan få på värderingen. Därmed får små skillnader i antagande om volatilitet en stor effekt på den slutgiltiga värderingen.

Volatilitet Pris

50% 0,24

55% 0,38

60% 0,79

65% 1

70% 1,20

75% 1,64

22 Här visar vi hur vi kommer fram till värdet på optionen där den första uträkningen antar att volatiliteten är 50 % medan det undre exemplet antar att volatiliteten är 65 %. För att få fram N behövs en normalfördelningstabell.

Exempel1:

d1= [ln(124/160)+(0,04+0,5*0,5²)*(29/365)]/ (0,5² *29/365) = -1,7155 d2= -1,7155- (0,5² *29/365) = -1,8564

C= (124*0,0431) – (160e^(-0,04*29/365)

*0,032)=0,24

Normalfördelning:

d1=1-0,957=0,0431 d2=1-0,969=0,032

Exempel 2:

d1= [ln(124/160)+(0,04+0,5*0,65²)*(29/365)]/ (0,65² *29/365) =-1,282249118 d2= -1,7155- (0,65² *29/365) = -1,4654662

C= (124*0,1)-(160e^(0,04*29/365)

*0,071)= 1,00

Normalfördelning:

d1= 1- 0,900=0,1 d2= 1- 0,929= 0,071

Den riskfria räntan är ett annat antagande som kan skilja sig åt. Lindkvist (2007) gjorde en undersökning och kom fram till att hans värdering skiljde sig åt mot företagens värdering angående personaloptioner. Detta beror på att företagen har flertalet olika räntesatser att använda vid sina värderingar då de bl.a. kan välja den nuvarande räntan eller en ränta som de i framtiden kan få. Det gör att ledningen kommer att använda den räntesatsen som de anser vara mest lönsam. Valet av räntesats ger även skillnader i den slutgiltiga värderingen och Lindkvist (2007) kommer fram till att en ökning med en procentenhet av den riskfria räntan ger en slutlig förändring på personaloptionen med 13 %. (Lindkvist, 2007) Således blir det

23 svårt för revisorn att bestämma vilken ränta som ska användas då det finns ett flertal olika sätt att bestämma den riskfria räntan.

3.3 Värderingsprocessen

För att reda ut hur det praktiska arbetet vid värdering av olika svårbedömda tillgångar går till har vi genomfört en intervju med en godkänd revisor med tio års erfarenhet av branschen.

Revisorn arbetar på en av Big four byråerna. Genom intervjun har vi fått fram hur värderingsprocessen går till.

Första steget är att se till att oberoendet upprätthålls. Detta görs genom en bedömning om huruvida förutsättningarna för att kunna göra en oberoende revision uppfylls. För att kunna utföra en oberoende revision krävs det bland annat att det inte föreligger någon nära vänskap mellan klienten och revisorn. Vidare måste självgranskningshotet, som innebär att revisorn inte ska granska sitt eget eller kollegors arbete, beaktas men detta varierar beroende på klientens storlek. I större företag, 50-25-50¹ företag, får ingen självgranskning förekomma vilket innebär att ingen inom samma byrå får ha hjälpt till med klientens redovisning.

Däremot i mindre företag får detta göras i de fall då redovisningstjänster utförts av en annan avdelning än den revisorn arbetar på. För att förtydliga så innebär inte självgranskningshotet att man inte får bistå med konsulttjänster utan bara att man inte får revidera en egen eller en kollegas värdering.

Nästa steg är att samla in revisionsbevis och man ska samla in så pass mycket att man kan drar betryggande slutsatser. Vilken typ av bevis som krävs varierar beroende på vilken typ av tillgång som ska värderas. Externa bevis är tillförlitligare än bevis som erhålls från klienten.

Detta behandlas mer ingående senare i kapitlet.

Steget därefter innebär att det ska göras en bedömning av hur pass trovärdiga revisionsbevisen är. Det kan vara svårt att få ut tillförlitlig information från klienten då denna tenderar att vara allt för optimistisk i sin bedömning. Här måste revisorn bedöma hur rimlig klientens

1 Detta innebär företag som uppfyller minst 2 av dessa 3 kriterierna. 50 anställda, 25 miljoner i balansomslutning och 50 miljoner i omsättning. (FAR SRS Förlag, 2009)

24 värdering är. Då det är svårt att värdera tillgångar utan marknadsvärden uppstår lätt skillnader mellan revisorn och klientens värderingar då dessa bygger på subjektiva antaganden.

På grund av de skillnader som uppstår mellan revisorn och klientens värderingar blir det slutliga steget att föra en diskussion med ledningen där de får motivera sin värdering. Om revisorn anser att skillnaden mellan hans värdering och klientens är för stor kommer revisorn att lämna en oren revisionsberättelse. Däremot om värderingsskillnaden understiger det för revisionen väsentliga beloppet görs ingen anmärkning utan då meddelas bara ledningen och styrelsen om värderingsskillnaden.

Denna beskrivning av revisionsprocessen vid revidering av finansiella instrument stämmer överens med FARS riktlinjer för hur en revision ska genomföras. Riktlinjerna är hämtade utifrån FARS Samlingsvolym (2009): Revision.

3.4 Identifierade problem utifrån litteraturen

Nedan kommer vi att presentera de problem litteraturen anser kan föreligga vid värdering av svårbedömda tillgångar. Problemen är uppdelade inom olika teman som avslutas med en kort sammanfattning av problemen vi tror föreligger för revisorerna i deras arbete (nedan kallat problemantagande). Denna struktur kommer sedan att ligga till grund för strukturen av den empiriska undersökningen och för vår analys.

3.4.1 Revisorns förhållande till klienten

Revisorns oberoende är en viktig och central fråga inom revisionsprofessionen (Plaats, 2000;

Sikka et al, 1998; Warren & Alzola, 2008; Watts & Zimmerman, 1983; Öhman, 2004). Att revisorerna har ett etiskt uppförande är en grundförutsättning för att investerare ska kunna dra nytta av revisorns produkt (Ronan, 2002). Utfärdandet av relevant, trovärdig och jämförbar finansiell information är därför en grundförutsättning för en väl fungerande kapitalmarknad (Plaats, 2000). En trovärdig revision och förtroende för professionen är således viktigt utifrån ett samhällsperspektiv (Öhman, 2004). Revisionen innefattar både ”samhällsaffärer” och

”affärer i samhället”. Detta innebär att revisionen fyller en viktig samhällsfunktion men att den riskerar att påverkas negativt av att revisionsfirmorna är vinstdrivande företag. (Öhman,

25 2007) Om revisorernas arbete skall kunna reducera agentkostnaderna är det viktigt att de olika intressenterna har den uppfattningen att revisorn rapporterar de fel som han/hon hittar och ser till att de åtgärdas. Det blir således viktigt med revisorns oberoende för att inte ge

intressenterna tvivel om deras uppfattning (Taylor et al, 2003; Watts & Zimmerman, 1983;

Wines et al, 2007). Helt objektiva bedömningar är dock inte möjligt i en bedömningsbaserad profession som revisorer har (Taylor et al, 2003).

Revisorers oberoende är en del av grunden för denna uppsats. Agerar inte revisorer som en oberoende part uppkommer det problem då de kan agera i egen vinning istället för det de är lagstadgade till att göra. Detta beteende anser vi kunna förklaras lämpligast med hjälp av agentteorin.

Agentteorin är en teori som används för att klarlägga de problem som uppkommer vid separerandet av ägande och kontroll samt hur dessa svårigheter ska bemötas. Agentteorin innebär att det finns en agent och en principal där agenten är den part som ska utföra något åt sin uppdragsgivare, principalen. I ett företag existerar det flera olika kombinationer av agenter och principaler. (Fama, 1980) Agentteorin antar att agenten agerar i eget intresse och berikar sig själva framför principalerna på principalernas bekostnad om de inte blir kontrollerade på något sätt, därför krävs det en övervakningsmekanism (Moizer, 1991). Övervakningsorganet i ett företag är styrelsen som ägarna utser för att företagsledningen ska övervakas (Gomez- Mejia & Wiseman, 1997). Även revisorn fungerar som ett slags övervakningsorgan som för ägarnas räkning ska säkerställa att ledningens information är korrekt. Agentkostnader inträder då agenten väljer att maximera sin egen nytta istället för principalens, exempelvis genom utebliven vinst (Gomez-Mejia & Wiseman, 1997). Agentkostnaderna finansieras av principalen, därför försöker ägarna att minska agentkostnaderna för att de själva ska få en större vinst (Fama & Jensen, 1983). Revisorerna kan genom sitt arbete minska

agentkostnaderna om de uppfattas som troligt att de rapporterar eventuella fel som upptäcks (Watts & Zimmerman, 1983)

Det finns ett antal hot mot revisorns oberoende. Ett av dessa är av den agentteoretiska arten där revisorn kan sägas ha två principaler. Först har vi investerarna, de som faktiskt äger klientföretaget, som via bolagsstämman väljer och ”anställer” revisorn. Sedan har vi företagsledningen som är de som faktiskt betalar ut arvodena och eventuellt ger

revisionsfirman diverse konsultuppdrag. Här finns en risk att revisorn väljer att favorisera

26 ledningen istället för ägarna då revisorerna, som arbetar för vinstdrivande revisionsbyråer, har ekonomiska incitament att favorisera ledningen (Wines et al, 2007; Öhman, 2004).

Om revisionen utförs av en icke oberoende revisor leder det till en sämre revisionskvalitet därför att det finns en risk att revisorn då kan godkänna vissa händelser utan anmärkning i revisionsberättelsen trots att dessa borde ha uppmärksammats (Kinney et al, 2004; Öhman, 2004). Detta beror på att revisorn litar fullt ut på klientens uppgifter eller att den beroende revisorn inte klarar av att ifrågasätta klientens uppgifter och därmed godtar dennes uppgifter rakt av (Kinney et al, 2004). Detta leder till att gränserna flyttas för vad revisorn godkänner och det kan leda till att bedrägerier och fel i redovisningen ej kommer fram (Myers et al, 2003).

På senare tid har en ökad prispress lett till pressade priser på revisionen (Beattie et al, 1999;

Warren & Alzola, 2008; Öhman, 2004) på grund av en ökad konkurrens vilket har gjort att det blivit viktigare att behålla sina befintliga kunder (Beattie et al, 1999). Därmed har det blivit en större inriktning på konsulttjänster i revisionsbyråerna där dessa tjänster idag är viktiga för deras lönsamhet och detta har fått effekten att fokus har tagits från ägare och investerare till klientföretaget i sig (Beattie et al, 1999; Warren & Alzola, 2008). Denna blandning av både revisions- och konsulttjänster har resulterat i problem för revisorerna att upprätthålla sitt oberoende (Johansson et al, 2005). Johansson & Vikberg (2003) anser att revisorn och

klienten har fått nya roller som är skilt från den mer traditionella uppdelningen där revisorn är granskare och oberoende från klienten. Nu har revisorn fått rollen som konsult och

klientföretaget har trätt in i rollen som kund. Enligt författarna har denna uppdelning skapat en mentalitet som kan få effekten att revisorn gör fler och fler eftergifter till klientföretagets fördel (Johansson & Vikberg, 2003). De revisorer som både reviderar och bistår med enklare rådgivning i samma företag har mindre vilja och svårare att våga ifrågasätta klientföretagets redovisning (Kinney et al, 2004). Samma sak gäller när samma revisionsbyrå bistår med konsulttjänster och revisionstjänster. Även om det inte är samma revisor som bistår med båda dessa tjänster är de ändå kollegor och intäkterna går till samma arbetsgivare.

Bazerman et al (2002) anser att revisorer har starka skäl att leverera en fördelaktig revision till klienterna då det är känt att klientföretagen sparkar de revisorer som levererar en ogynnsam revision. En enskild klient kan vara viktig för den enskilda revisorn då en specifik klient kan påverka revisorns ersättning och karriär (Bazerman et al, 2002). Revisorn kan sägas står i

27 tacksamhetsskuld till klientföretaget (Beattie et al, 1999) då revisorn väljs av klienten och revisorn erhåller sedan arvode för av denna (Erlandsson & Ullbrand, 2010; Wines et al, 2007;

Öhman, 2004). Att revisorn agerar i egenintresse kan bero på att han/hon vill erhålla mer makt eller en högre position (Jansson et al, 2010).

Det finns starka ekonomiska band mellan revisionsbyråerna och klientföretagen (Erlandsson

& Ullbrand, 2010; Ferguson et al, 2004; Öhman, 2007). Då båda parterna behöver varandra skapas det ett beroendeförhållande vilket leder till uppenbara problem för att upprätthålla oberoendet (Erlandsson & Ullbrand, 2010). Ferguson et al (2004) anser att det finns ett ekonomiskt beroende mellan revisionsbyrån och klientföretaget vilket skapar incitament till att gynna klienten vid konflikter eftersom revisionsbyrån inte vill förlora klienten och därmed intäkterna (Ferguson et al, 2004). På grund av detta är det omöjligt för en revisor att vara helt oberoende (Erlandsson & Ullbrand, 2010; Ferguson et al, 2004; Taylor et al, 2003).

Sammanfattningsvis är revisorerna anställda av ägarna för att bl.a. granska företagets finansiella rapporter som är framtagna av ledningen. Deras arvode betalas dock ut av ledningen som även ger ut de mer lönsamma konsultuppdragen varvid revisorerna får ekonomiska incitament att gynna ledningen. Då klienten kan sparka revisorn om han/hon lämnar en ogynnsam revision kan enskilda revisorers karriär och lön påverkas vilket kan ge revisorer personliga ekonomiska incitament till att gynna ledningen. Vid revisorns

värderingsprocess förefaller det sig att revisorns har incitament att inte ifrågasätta klienten utan litar på dennes egen värdering. Detta torde leda till att det är problematiskt för revisorn att agera som en oberoende part. Således blir vårt problemantagande följande:

- Revisorer har på grund av ekonomiska skäl svårt att agera som en oberoende part.

3.4.2 Insamling av data

Det centrala för revisionsarbetet är verifierbarheten som i sin tur är baserad på bevis. För att något skall vara reviderbart skall det genom bevis kunna gå att verifiera och göra en rimlig bedömning. (Cosserat, 2004) Det ligger i revisorns bedömning att bestämma vilken nivå av bevis som måste finnas i förhållande till omständigheterna (Eklöv, 2001). Hur tillförlitliga revisionsbevisen är beror på var de kommer ifrån, externt eller internt, och om

28 revisionsbevisen är skriftliga, muntliga eller visuella. Nedan beskriver FAR SRS

tillförlitligheten för revisionsbevis:

- ”Revisionsbevis från externa källor (t.ex. en bekräftelse från tredje part) är tillförlitligare än det revisionsbevis som har internt ursprung

- Revisionsbevis som har internt ursprung är tillförlitligare om det redovisningssystem och system för intern kontroll som det hänförs sig till är effektiva

- Revisionsbevis som revisorn skaffat sig direkt på egen hand är tillförlitligare än det revisionsbevis som inhämtats från företaget

- Revisionsbevis i form av dokument och skriftliga uttalanden är tillförlitligare än revisionsbevis grundat på muntliga uttalanden.” (FAR SRS, 2009. s. 274)

Av de insamlade revisionsbevisen enligt ovan har de som är insamlade av revisorn själv en större tillförlitlighet än de som är insamlade från klienten. Vid värdering av finansiella instrument är det komplicerade värderingsmetoder som används och därför kan det vara svårt för revisorn att själv kontrollera tillförlitligheten vilket får effekten att revisionsbeviset inte blir lika starkt. Det kan även vara svårt att samla in revisionsbevis och det krävs olika mycket bevis beroende på vilken situation företaget befinner sig i. (Cosserat, 2004) Detta innebär exempelvis att skulle ett företag gå dåligt och eventuellt visa upp ett negativt resultat blir det extra viktigt att samla in tillräckliga och tillförlitliga revisionsbevis.

En annan bedömning revisorn behöver göra är att revisorn ska bestämma vad som räknas som ett fel och att revisorn behöver se situationen ur en helhetssynpunkt. Detta styrker att

revisionsprocessen är fullt av bedömningar vilket gör det hela mer komplicerat. (Power, 2001) Revisorn dokumenterar sedan alla bevis vilket också utgör hans grund för sin värdering och verifiering av olika poster i redovisningen. Även om revisorns värdering skulle visa sig vara felaktig kan han/hon då med hjälp av sin dokumentation, om revisorn skulle få kritik eller en anmälan, påvisa hur han/hon kom fram till sin värdering utifrån den information som fanns tillgänglig. (Eklöv, 2001)

Förväntningsgapet är den skillnad som finns mellan vad användarna förväntar sig av revisorns arbete och vad revisorerna och revisionsprofessionen själv anser rimligt att utföra (Koh &

Woo, 1998; Lee et al, 2010; Sikka et al, 1998). Användarna förväntar sig en högre grad av säkerhet vid revisorernas värdering än vad som anses rimligt enligt revisorerna (Eklöv, 2001;

29 Koh & Woo, 1998; Öhman, 2004). Då förväntningsgapet finns mellan revisorerna och

användarna av revisionen tror vi att det kan vara problematiskt för revisorerna att göra en avvägning av mängden och vilka revisionsbevis som ska samlas in för att styrka en värdering.

Användarna av de finansiella rapporterna har högre förväntningar än revisorerna och

användarna anser att revisorerna ska upptäcka de fel som finns. Revisionsprofessionen anser däremot inte att revisorn ska upptäcka alla fel utan att de endast ska uttala sig om att

informationen är korrekt till en viss sannolikhetsgrad. Om revisorerna ska uppfylla

användarnas krav skulle revisorerna behöva samla in en större mängd revisionsbevis vilket skulle göra att revisorerna skulle behöva lägga ner mycket mer tid på varje uppdrag och därmed skulle kostnaderna öka. Vi tror att revisorerna står inför detta dilemma då de vill uppfylla användarnas krav men samtidigt utföra revisionen till en låg kostnad. Användarna har däremot lägre förväntningar gällande revisorns kompetens än vad revisorerna själva har (Öhman, 2007).

Humphrey et al (2009) förklarar uppkomsten av förväntningsgapet genom att säga att det finns lite av en mystik kring professionen. På grund av bristande insyn i revisorernas arbete ter det sig svårt för utomstående att förstå vad det är de egentligen gör. Detta är åtminstone en bidragande orsak till förväntningsgapet.

Förväntningsgapet behöver inte i sig vara av ondo men ter sig mindre önskvärt (Öhman, 2007). Förväntingsgapet kan vara skadligt för värdet av revisionen och välmående för professionen (Lee et al, 2010).

Sammanfattningsvis har ett revisionsbevis större tillförlitlighet när revisorn själv har införskaffat beviset än om beviset har erhållits direkt från klienten. För att något ska vara reviderbart måste det kunna verifieras och kunna göras en rimlig bedömning. Det finns även problem för revisorn då denne ska bestämma vilken nivå av revisionsbevis som behövs då för mycket bevis blir för kostsamt för kunden och för lite revisionsbevis ger inte en tillräcklig säkerhet för bedömningarna. En revisor ska även bestämma vilka fel som kan godtas och behöver därmed göra en helhetsbedömning. Användarnas eventuellt orimligt höga förväntningar på revisorns arbete kanske kan ställa till problem i revisionsprocessen eller åtminstone utsätta revisorns för ett dilemma om hur pass noggrann och mängden

revisionsbevis han/hon behöver i sin granskning. Således blir vårt problemantagande följande:

30 - Det är svårt för revisorn att göra en avvägning av hur mycket och vilka revisionsbevis som krävs för den specifika situationen.

Informationsasymmetri, som uppstår när ägandet och kontrollen separeras, är ett generellt begrepp som innebär att någon part vet mer än den andra (Jansson et al, 2010). Det kan även finnas en informationsasymmetri mellan revisorn och ledningen, då ledningen i ett företag kan välja att enbart berätta en del av den information som finns till revisorn (Eklöv 2001; Fama, 1980; Öhman, 2004;).

Det finns en informationsasymmetri mellan revisorn och företagsledningen då

företagsledningen kan välja att enbart berätta en del för revisorn. Ledningen kan välja att utelämna viss information i syfte att gynna sig själva om de exempelvis är medvetna om att det finns tveksamheter i deras egen värdering. Vidare måste företagsledningen lämna ut information så att revisorn kan göra en egen bedömning varvid revisorn annars inte kan verifiera posten på ett tillförlitligt sätt. Om revisorn inte får ut den information denne behöver för sin granskning kan revisorn skriva en oren revisionsberättelse vilket företagsledningen vill undvika. Därmed föreligger en risk att företagsledningen agerar i egenintresse och enbart ger ut den information som revisorn kräver för att kunna verifiera posten men ingen ytterligare information som skulle kunna missgynna dem. Denna undanhålla informationen kan göra att revisorn inte gör en korrekt värdering då exempelvis små skillnader i volatilitetsantaganden kan få stor effekt på den slutliga värderingen. Revisorn som har svårt att säga vad som är rätt och vad som är fel kan således inte veta om ledningen lämnar ut all information och därmed vet inte revisorn om denne gör sin bedömning utifrån korrekta parametrar. Således blir vårt problemantagande följande:

- Revisorn kan ha svårt att veta ifall de får fram all information som behövs vid värderingen då ledningen kan undanhålla sådan information som kan missgynna dem.

3.4.3 Bedömning

Humphrey et al (2009) menar på att revisorer kan ha svårt att värdera vissa tillgångar, framförallt specifika finansiella tillgångar. Det finns gränser för revisorernas kunnande

31 (Eklöv, 2001) då det ofta kan vara väldigt matematiskt invecklat att förstå sig på exempelvis olika typer av derivat (Wines et al, 2007).

Revisorer kan utbildas mer för att få ökad kompetens inom svårhanterliga områden. Målet med mer sådan utbildning är att få en bättre helhetsförståelse och kunna branschspecifika och företagsspecifika förutsättningar. (Öhman, 2007)

Då det är komplicerade modeller som används vid värdering av finansiella instrument utan marknadsvärden, exempelvis Black-Scholes modellen, är det svårt för revisorer att göra en egen värdering. I Black-Scholes modellen ska exempelvis ett volatilitetsantagande göras utifrån olika metoder och enskilda personers subjektiva preferenser kan få stor inverkan på den slutliga värderingen. Revisorer har många olika uppdrag och arbetsuppgifterna är varierande varvid det ter sig orimligt att begära att revisorer ska besitta den kunskap som krävs för alla modeller och antaganden som behövs för en korrekt värdering. Revisorer kan få mer utbildning inom svårhanterliga områden för att kunna ha möjlighet att göra en bättre granskning vilket också skulle leda till en smalare specialisering för dem. En så smal specialisering är dock antagligen orimlig för merparten av revisorerna. Således blir vårt problemantagande följande:

- Revisorer saknar den kunskap som krävs vid värdering av finansiella instrument.

Är revisorn osäker vid värderingen av en tillgång, framför allt om ett marknadspris ej finns tillgängligt, kan han/hon ta hjälp av en utomstående expert. Experten har ingen koppling till det granskade företaget och kan således göra en objektiv bedömning av värdet. Detta

expertuttalande hjälper sedan revisorn att komma fram till en bättre bedömning av värdet på tillgången och därmed behöver inte revisorn förlita sig i samma utsträckning på företagets egna internt framtagna dokument. (Eklöv, 2001)

När revisorn anlitar en expert för värdering är det expertens ansvar att det används

ändamålsenliga och rimliga metoder och antaganden. Det är sedan revisorns ansvar att göra en bedömning om metoderna och antaganden som har använts är korrekta och om denna värdering kan tas med i de finansiella rapporterna. (FAR SRS Förlag, 2009) Eklöv (2001) menar dock på att revisorerna många gånger inte besitter den kunskap som krävs för att

32 bedöma expertens arbete utan får istället bedöma expertens erfarenhet och lämplighet till att göra bedömningen. (Eklöv, 2001)

Sammanfattningsvis ska revisorerna då de saknar kunskap om värderingen ta in experthjälp.

Revisorerna ska sedan göra en bedömning om expertens metoder och antaganden är korrekta och lämpliga att använda. Detta ter sig dock problematiskt då revisorer många gånger inte besitter den kunskap som krävs för att kunna göra denna bedömning utan får istället bedöma expertens lämplighet att göra värderingen. Revisorn är den som har det slutliga ansvaret för värderingen varvid det ter sig problematiskt att han/hon inte kan bedöma expertens värdering.

Skulle revisorn däremot kunna bedöma expertens värdering skulle han/hon inte behöva experten överhuvudtaget utan göra värderingen själv. Expertens uttalande styrker i alla fall revisorns värdering som dokumenterar uttalandet och som således utgör en del av revisorns revisionsbevis. Problemet som uppkommer är att skulle experten ha gjort en felvärdering skulle inte revisorn upptäcka detta då han/hon inte kan kontrollera värderingen utan enbart expertens lämplighet att göra värderingen. Detta skulle kunna leda till att revisorn känner att denne inte har tillräckliga kunskaper för att personligen kunna känna sig trygg i värderingen.

Således blir vårt problemantagande följande:

- Revisorn har ansvar att bedöma expertens värdering och hur den skall användas men saknar den kunskap som krävs för att göra detta och får därmed förlita sig på expertens förmåga att utföra värderingen.

3.4.4 Förhandling

Ibland stämmer inte revisorns värdering överens med klientföretagets värdering av tillgången varvid det är viktigt att revisorn inte ger med sig i värderingsbedömningen (Eklöv, 2001).

Oberoendeställningen måste hela tiden beaktas för att upprätthålla förtroendet för arbetet (Bazerman et al, 1997; Eklöv, 2001). När revisorn har svårt att verifiera ledningens värdering har revisorn ekonomiska incitament att göra sin bedömning i ledningens favör då revisorn kan vara rädd för att förlora klienten och de ekonomiska intäkter denne genererar (Ronan, 2002).

Detta skulle kunna ske då det är känt att klientföretagen sparkar de revisorer som inte levererar en gynnsam revision (Bazerman et al, 2002). Lyckas inte revisorn övertyga

33 ledningen om att de måste ändra sin värdering i redovisningen är en sista utväg för revisorn att hota med att skriva en oren revisionsberättelse (Eklöv, 2001).

Det finns inget yrke där oberoendet är lika viktigt som i revisionsyrket (Bazerman et al, 1997). Problemet är att revisorn är anställd, avlönad (Wines et al, 2007; Öhman, 2004 )och även möjligtvis avskedad av företaget de granskar, istället för av allmänheten och dem som använder revisorns arbete (Bazerman et al, 1997; Bazerman et al, 2002). Revisorers

bedömningar kommer förmodligen på grund av detta vara till fördel för dem själva och klienten. (Bazerman et al, 1997; Eilifsen et al, 2006; Wines et al, 2007; Öhman, 2004)

Revisorn måste vidare försöka införskaffa sig så mycket information om värderingsobjektet och följa lagar och regler för att kunna komma fram till en korrekt bedömning av värdet (Eklöv, 2001). Vid komplexa frågor kan man inte bara rakt av följa en regel eller modell utan måste kunna beakta arbetet från människorna som befinner sig i den komplexa miljön vilket annars kan riskera att revisorn missar felaktigheter (Johansson et al, 2005). Samtalen med ledningen kan vara problematiska för revisorn ur en oberoendesynpunkt och bör därför inte förlita sig i allt för stor utsträckning på internt genererad information från ledningen (Eklöv, 2001) samtidigt som det kanske är de som vet mest om tillgången i fråga. Revisorn finner det svårt att avvika från ledningens bedömningar i de fall det handlar om poster i de finansiella rapporterna som är svårverifierade. Då det är svårt eller nästan omöjligt att verifiera har revisorn otillräckliga grunder för att motsätta sig ledningens egna subjektiva bedömning.

(Ronan, 2002)

Sammanfattningsvis finns det ekonomiska incitament för revisorn att gynna klienten då denna anställer och betalar ut arvoden till revisorn. Då det är känt att klienten sparkar revisorn om de inte utför en gynnsam revision kommer revisorns bedömningar förmodligen ligga till

klientens fördel. Revisorer har också svårt att motsätta sig klientens värdering då han/hon har svårt att verifiera värdet. I dessa fall kommer revisorn sakna grund för att motsätta sig

ledningens värdering, oavsett om han/hon håller med eller inte, och blir tvungen att godta den befintliga värderingen. Således blir vårt problemantagande följande:

- Revisorn har svårt att ifrågasätta ledningens värdering i de situationer då revisorn har svårt att verifiera värderingen.