Sigtunakyrkorna och Norge Lundberg, Erik
Fornvännen 30, 219-236
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1935_219 Ingår i: samla.raa.se
SIGTUNAKYRKORNA OCH NORGE
AV
E R I K L U N D B E R G
Genom den utgrävning, som av Erik Floderus företagits vid S:t Pers kyrkoruin i Sigtuna och vilken ovan skild- rats, har ett hittills okänt, men ytterst betydelsefullt drag i den märkliga byggnadens utvecklingshistoria fram- trätt. Den av Floderus väster om västtornet anträffade egendomliga grundmuren av rektangulär form, lagd icke endast i rektangelns yt- terkanter, utan fyllande densamma helt och hållet utgör ett moment i byggnadshistorien som är helt och hållet nytt för forskningen. På alldeles samma sätt som denna grundmur är bl. a. grunden under Östtornet i kyrkan lagd. Det råder heller ingen tvekan om den nu an- träffade byggnadsdelens ändamål: man har ursprungligen planerat ett helt annat västparti än det nuvarande och dessutom har man av- sett att göra långhuset längre än vid utförandet blev fallet. Det ur- sprungligen tillämnade västpartiet har av grundplanen att döma varit planerat såsom en mäktig tornanläggning.
En uppmärksam granskning av långhusmurarna visar också med all önskvärd tydlighet skarven mellan det parti av högmurarna, som utförts i första omgången, d. v. s. av allt att döma i följd med grun- dens utläggande över hela byggnadsplatsen. Denna skarv går strax väster om östtornet och tvärskeppets västra murliv samt ligger på sådant sätt (fig. 3) att det är tydligt att östtorn, kor och tvärhus upp- förts i samma omgång, men att långhus och västparti något senare tillfogats — och då beträffande det senare efter reducerat program.
Detta förut ej kända förhållande är helt naturligt av allra största betydelse för de arkitckturhistoriska jämförelser, med hjälp av vilka byggnaden skall bestämmas till sin art samt dateras. D e t n u v a - r a n d e t o r n p a r t i e t f å r t i l l e n b ö r j a n i c k e i n d r a - g a s i d y l i k a j ä m f ö r e l s e r .
Innan jag söker framlägga vissa nya sådana jämförelser synes det dock vara lämpligast att konstatera, att ehuru kyrkan är byggd av
Fig. 1.
S:t Per i Sigtuna. Plan.
1 :400.
Fig. 2.
Skala S:t Per i Sigtuna. Försök till re- konstruktion av ursprungligen av-
sedd planbildniug.
synnerligen skickliga s t e n a r b e t a r e , b y g g n a d s l e d a r e n däremot s y n e s h a v a varit betänkligt o k u n n i g i flera avseenden, framförallt i fråga om u t s t a k a n d e t av planen för en mera s a m m a n s a t t byggnad. I stället för att d r a g a hela, genomgående linjer i t v ä r h u s och k o r h a r h a n på ett otympligt sätt av allt att döma satt ut mittkvadraten för sig och t v ä r a r m a r n a s och k o r e t s r u t o r för sig. Cornell1 h a r av detta
1 H e n r i k C o r n e l l , Sigtuna och Gamla Uppsala, Sthlm 1920. Fram- ställningen i föreliggande ujrpsats utgår från denna Cornells bok samt från B e n g t T h o r d e m a n s uppsats S:t Pers kyrka i Sigtuna, Fornvännen 1924, och upprepar icke däri gjorda utredningar och sammanställningar av äldre litteratur.
S I G T U N AK YR K O fi JV A O C H N O R G E 2 2 1
förhållande samt av det faktum, att t v ä r a r m a r n a s p l a n k v a d r a t e r h a ett a n n a t och mindre mått än mittkvadraten velat bestämma planen såsom a n g l o s a x i s k till dess typ. K y r k o p l a n e r , vilka utvisa små, kapellartat a n b r a k t a tvärskepp k r i n g en s t ö r r e mittkvadrat, före- komma nämligen i E n g l a n d u n d e r den tid som föregår den n o r m a n - diska erövringen. Det torde emellertid v a r a s v å r t att u t a n vidare h ä v d a detta s a m b a n d för en byggnad, v a r s planbildniug ä r s å otymp- lig som S:t P e r s . F ö r s k j u t n i n g a r n a i och k r i n g mittkvadraten k u n n a också f ö r k l a r a s s å l u n d a , att b y g g m ä s t a r e n med h ä n s y n till det s t o r a tornbygget därovan icke vågat g ö r a triumfbåge och k o r b å g e av de n u befintliga måtten u t a n att avsevärt öka de b ä r a n d e m u r v e r k s p a r t i e r n a på s i d o r n a om desamma. E n s å d a n ö k n i n g k u n d e genomföras bl. a.
genom att förstora hela t o r n k v a d r a t e n s plan. Såväl i G a m l a U p p s a l a som i S:t Olof i Sigtuna h a r man, i tydlig bävan för samma svårighet, lika otympligt löst s a k e n genom att dela i f r å g a v a r a n d e i n u r b å g a r i tvenne s m ä r r e , av en mittelpelare b u r n a b å g a r . P l a n f o r m e n defor- m e r a s i dessa fall ej s å s t a r k t som i S:t P e r , men däremot följa a n d r a , p r a k t i s k t sett s t ö r r e olägenheter.
S:t P e r s k y r k a h a r som bekant utgjort u t g å n g s p u n k t e n för en mycket omfattande g r u p p av ö s t t o r n k y r k o r , till vilka framför allt G a m l a U p p s a l a d o m k y r k a hör, men även l a n d s k y r k o r n a i H u s b y E r l i n g h u n d r a , N o r r s u n d a , Skånella, F ä r e n t u n a , M u n k t o r p samt Sö- d e r a l a och Brunflo.2 Av s k ä l som h ä r ej n ä r m a r e skola d i s k u t e r a s torde man hava rätt att b e t r a k t a s ä r s k i l t de båda s i s t n ä m n d a såsom viktiga centrala helgedomar i sina respektive l a n d s k a p , H ä l s i n g l a n d och J ä m t l a n d . Det ä r j u helt n a t u r l i g t att man i Uppsalastiftet sökte giva dessa viktiga ortcentra k y r k o b y g g n a d e r av en d o m k y r k a n n ä r - stående typ.
I Norden finnes ä n n u en g r u p p av ö s t t o r n k y r k o r , vilken på ett slående sätt e r i n r a r om den nu berörda uppsvenska. J a g åsyftar den r a d av n o r s k a k y r k o r , vilken s y n e s utgå från S:t H a l v a r d s d o m k y r k a i Oslo och v a r s övriga k ä n d a exemplar ä r o Gamel Å k e r i Oslo, R i n g s a k e r , samt G r a n .3 U t a n tvekan r å d e r inom denna g r u p p samma påtagliga filiationsförhållande som i den svenska. D o m k y r k a n h a r även h ä r fått sina ättlingar, raen dessa ä r o i flera fall till b y g g n a d s -
2 Sammanställning av monumenten hos C o r n e l l , anf. arb.
3 J o h a n M e y e r , Kirkebyggningen i middelalderen, i Norsk Kunstbis- torie I, Oslo 1925, och G e r h a r d F i s c h e r , Vägledning över utgräv- ningarna i Gamla Oslo.
sätt och detaljer i n g a l u n d a b u n d n a vid d o m k y r k a n s s t å n d p u n k t u t a n hava i åtskilliga avseenden följt med den a l l m ä n n a utvecklingens framsteg. Detsamma gäller i den u p p s v e n s k a g r u p p e n dock egentligen blott om Skånella.
De n o r s k a k y r k o r n a u t m ä r k a sig gent emot de n ä m n d a s v e n s k a i genomsnitt genom sin mera k u n n i g a och omsorgsfulla utbildning. S:t H a l v a r d da- t e r a s (Meyer) till tiden omedelbart före 1130. De övriga följa u n d e r loppet av n å g r a decennier.
Det synes mig böra n ä r m a r e u n d e r s ö - k a s h u r u v i d a något s a m b a n d mellan de båda n o r d i s k a b y g g n a d s g r u p p e r n a , den n o r s k a och den svenska, k a n förefinnas.
S:t H a l v a r d och S:t P e r visa s t o r a all- m ä n n a likheter. Å ömse håll finna vi k o r s k y r k a n med k o r och tvärskepp ut- bildade tämligen k v a d r a t i s k a . A ömse håll absid i högkoret. Det ä r däremot endast i S:t P e r vi finna t v ä r h u s a b s i - der. E n bestämd proportionsöverensstäm- melse ligger däri, att t v ä r h u s e t s inre längd m o t s v a r a r l å n g h u s e t s , från triumf- bågen r ä k n a t till västgaveln. D e n n a pro- portion ä r långt ifrån allmänt förekom- mande.. I båda k y r k o r n a s y n e s en tvåtornsfront hava varit planerad, i Oslo möjligen även utförd. L å n g h u s e t s bredd ä r däremot i S:t P e r avsevärt m i n s k a d — tydligen emedan man i S:t P e r a v s å g att låta t v e n n e skepp motsvara S:t H a l v a r d s t r e .1
Accepterar m a n ovan gjorda a n t a g a n d e om att mittkvadraten i S:t P e r på g r u n d av f a r h å g o r r ö r a n d e den k o n s t r u k t i v a hållbarheten blivit s. a. s. u t t r ä n g d i a n l ä g g n i n g e n s övriga delar torde k y r k a n s u r s p r u n g l i g e n avsedda plan k u n n a r e k o n s t r u e r a s s å som fig. 2 utvisar, ö v e r e n s s t ä m m e l s e n med S:t H a l v a r d framträder h ä r g a n s k a väl. — P l a n s c h e m a t i fråga ä r j u dock även allmänt r o m a n s k t och synnerligen vanligt i hela Västerlandet.
1 Författaren har att tacka arkitekten G e r h a r d F i s c h e r , Oslo, för synnerligen värdefulla upplysningar angående S. Halvard, vilken kyrka av F. utgrävts och konserverats.
S:t
Fig. 3.
Per i Sigtuna i första utbyggnadsstadiet.
SIGTUNAKYRKORNA O C II N O It G E 223 E n jämförelseraöjlighet erbjuder sig
emellertid även mellan H a m a r s dom- k y r k a i Norge, g r u n d l a g d efter 1152, och G a m l a Uppsala. H a m a r h a r bibehållit de relativa h u v u d p r o p o r t i o n e r n a från S :t H a l v a r d men ä r till s i n a a r k i t e k t o n i s k a former långt mera avancerat högro- m a n s k än denna — r u n d a pelare, r i k a profiler i vackert hugget arbete. Dess- utom torde torn överhuvudtaget hava s a k n a t s . S:t H a l v a r d ä r liksom S:t P e r byggd av tuktad sten i smått format.
K o r p a r t i e t ä r m e r a utvecklat i H a m a r än i Oslo. 1 Gamla U p p s a l a h a r i jäm- förelse med S:t P e r koret likaledes växt ut avsevärt. L å n g h u s e t s bredd h a r dess- utom ö k a t s mycket s t a r k t , men i stället h a r längden k n a p p a t s in och västtornen försvunnit. L å n g h u s e t ä r ungefär kva- dratiskt — liksom f. ö. i den äldsta k y r - k a n i V r e t a i Östergötland.4 P e l a r a n t a l e t stämmer däremot med H a m a r liksom även a n o r d n i n g e n av västpartiet. Väst- tornen ha som n ä m n t å ömse håll fallit bort och i stället av allt att döma en tri-
bun invid västgaveln a n o r d n a t s . Även denna s i s t n ä m n d a a n o r d n i n g h a r dock äldst haft sin motsvarighet i Vreta.
Det k o r t a långhuset och a b s i d e r n a s tretal visa i U p p s a l a och absid- g n i p p e r i n g e n även i S;t P e r m å h ä n d a på ett visst s a m b a n d med G ö t a l a n d s äldsta k u n g s k y r k o r , Vreta och L i n k ö p i n g . Detta ä r jäm- väl av betydelse för dateringen. Vreta torde h a v a byggts vid 1100- talets början, Linköpingsdomen något senare.5 Å a n d r a sidan t a l a r b y g g n a d s t y p e n såsom helhet m e r a om f r ä n d s k a p med den n o r s k a ö s t t o r n - k y r k o g r u p p e n . Även inom denna förekomma korta, ungefär k v a d r a t i s k a l å n g h u s ( G r a n , R i n g s a k e r ) .
Fig. 4.
S:t Halvards domkyrka i Oslo.
Plan av kyrkans nu synliga ruiiunurar. Efter Fischer.
Skala 1 : 800.
4 Jfr Sv. Fornminnesplatser 6, Vreta kloster.
5 S i g u r d C u r m a n , Den äldsta stenkyrkan, köpings domkyrka 1234—1498, Göteborg 1934.
Axel L. Romdahl, Lin-
F i g . 5.
Plan av Gamla Uppsala d o m k y r k a . Skala 1:400.
S I G T U N A K Y K K O II N A O C I I N O It G E 225
4 t i . ,~ i . 1. ! . . . 1... . I - i / ' L _ 1 . J J- 1 * i
Fig. 6.
Hamar domkyrka, Norge. Plan.
En viss överensstämmelse kan alltså spåras mellan den forna Oslo- katedralen och S:t Per. Kan denna överensstämmelse innebära att den senare utgör en efterbildning av den förra, skulle S:t Pers bygg- nadstid infalla, icke såsom Eckhoff och Cornell sökt leda i bevis på 1000-talet, utan tidigast på 1130-talet, d. v. s. tämligen nära den tid- punkt, då biskopssätet förflyttades från Sigtuna till Gamla Uppsala.0
Måhända skulle då S:t Pers utbyggande efter r e d u c e r a d plan kunna sammanhänga med denna förflyttning av biskopsstolen.
1 själva verket vore det också långt rimligare att de båda befryn- dade byggnadsverken S:t Per och Gamla Uppsala domkyrka till ti- den låge varandra så nära, att den senare, som plägar dateras till ti- den omkring 1150, tämligen omedelbart fullföljde uppslagen från Sig- tuna, ehuru i avsevärt förstorad skala. Detta vore så mycket rim- ligare, som hela gruppen av östtornkyrkor ju visar intim samhörig- het. Det blir på detta sätt ej endast domkyrkan, som bildar en en- hetlig skola tillsamman med centralortkyrkorna i Söderala och Brun- flo, utan även S:t Per hör nära samman med denna grupp — ej endast såsom en till tiden avlägsen förebild.
I Sigtuna förekommer emellertid även ett icke ringa antal fragment av huggen arkitektonisk utsmyckning, anträffade på olika ställen i staden och härstammande från flera nu helt eller delvis försvunna kyrkobyggnader, vilka fragment visa otvetydigt samband med Göta- lands från Lunds domkyrka starkt influerade kyrkoarkitektur. (Jfr
6 So härom C o r n e l l , anf. arb.
15 Fornvännen 1935.
härom ovan Floderus uppsats.) Hit höra elt antal profildelar med den typiskt lundensiska sammanställningen av vulst och käl eller vulst och platt i olika kombinationer och med olika inbördes propor- tionering. En dylik byggnadskonst bör enligt analogierna med Göta- land hava utövats omkring och efter 1100-talets mitt, d. v. s. vid
samma tidpunkt som S:t Per
—Gamla Uppsala-gruppens yngre kyrkor resas. Det är då ägnat att förvåna att icke den lundensiska gruppens rika detaljbildning mera ge- nomgående influerat samtida exemplar av den andra grup- pen. Denna saknar i stället på det hela taget egentlig profilbildning. I ett fall kun- na vi emellertid bestämt spå- ra en sådan påverkan, näm- ligen i Skånella kyrka. Här finnas kolonetter m. m., vil- kas detaljer — tärningskapi- täl bl. a. — så direkt höra samman med vissa småländ- ska och östgötska arbeten i lundensisk anda, framförallt med Högby kyrka i Östergöt- land, samt Ströja kyrka på Visingsö, att ett samband med dessa arbe- ten synes uppenbart. Högby kyrkas portal är i sin tur nära bef ryndad med Hörby i Skåne, vilken kyrkas portal tillhör Carl Stenmästares krets. Av allt att döma är Skånella kyrka byggd och smyckad av en lundensiskt skolad mästare som via Götaland nåttmälarområdet. Denne mästare har emellertid följt eller halt att följa det b y g g n a d s p r o - g r a m , som utgår från S :t Pers typ, d. v. s. östtorntypen. Den ifråga- varande Götalandsgruppen torde vara att datera till årtiondena om- kring och efter 1100-talets mitt, d. v. s. senare delen av Sverker den äld- res tid och Karl Sverkerssons regering. Detta synes styrka ovan gjorda antagande om S:t Pers byggnadstid: Skånella utgör en yngre repre- sentant för S:t Pers typ (vilken typ enligt antagandet ifråga uppstått
Fig. 7.
S:t Olof i Sigtuna. Tillämnad plan, efter Thordeman. Skala 1 : 400.
S I G T U N A K Y R K O R N A O C H N O R G E 227
på 1130-talet) men visar sam- tidigt inslag av Götalands- arkitektur från seklets mitt.
Men Skånella är ganska ensamstående inom den upp- svenska gruppen. Denna vi- sar i övrigt en avsaknad av dekorativ utsmyckning, som visserligen är ganska natur- lig för gråstensarkitektur, men som dock även synes manifestera en bestämd stil- vilja. Man kan m. a. o. be- stämt urskilja en Sigtuna- Uppsala skola, som är kän- netecknande för det senare ärkestiftet och dess influens- område i motsättning mot framförallt Linköpingsstif- tets byggnadskonst. Medan den sistnämnda, som jag i annat sammanhang sökt vi- sa,7 har sina utgångspunkter framförallt i Lund, d. v. s.
Danmark, har den uppsven- ska gruppen sina närmaste fränder i en norsk östlands-
mzrnrt
•
itu H i i
i i i i
P td
d i i
• i i i
n i i
ti i i i t
i i i i
• i i
i i
ti
Fig. 8.
S:t Olof i Sigtuna. Planen fig. 7 omritad med enhetligt modulsystem för längd-
och broddmått.
grupp av katedraler och kyrkor samt utgår möjligen från dennas äldsta representant, S:t Hal värds domkyrka i Oslo.
Dessa förhållanden svara ju ganska väl mot den politiska och kul- turella situationen i dåtidens Sverige.8 Linköpingsbiskopen Gisle har intima förbindelser med Lund. Han deltar i den stora domkyrko- invigningen därstädes år 1145 och röner den stora hedersbevisningen att få inviga ett av de två sidoaltarna. Och hans världsliga herrar, de sverkerska konungarna, ha — åtminstone i senare tid — sina
7 Östergötlands romanska landskyrkor, Meddel. fr. Österg. Fornm. o.
Museifören. 1926.
8 K. B. W e s t m a n , Den svenska kyrkans utveckling etc., Sthlm 1915, samt S v e n T h u n b e r g , Den äldre medeltiden, i Norstedts Sveriges Historia.
viktigaste förbindelser utåt med den danska konungafamiljen. I svearnas kärnland råda helt andra förhållanden. Det vore icke orim- ligt att vänta att man här sökt anknytning till andra, närbesläktade länder. De yngre erikska konungarna ha i varje fall haft n o r s k a förbindelser av betydenhet.
Under dylika omständigheter torde det vara berättigat att under- söka, huruvida icke även det återstående huviidmoiiumentet i Sig- tuna-Uppsalagruppen, S:t Olof i Sigtuna, kan ha att uppvisa några norska inflytelse- moment. S:t Olof har en byggnadshistoria, som frappant erinrar om S:t Pers. Kor, tvärskepp och centraltorn äro byggda i för- sta omgången, medan långhuset samtidigt endast utlagts till sina grundvalar. Senare, när man skrider till fullbordan av långhu- set, utföres detta emellertid liksom i S:t Per med reducerad längd. Medan man ur- sprungligen avsåg att ge långhus och kor ungefär lika längd har vid utbyggnaden det förra blivit starkt förkrympt gent emot det senare.
Den ursprungliga byggnadsplanen med två likvärdiga huvudpartier, utgående från ett centraltorn, har givit Thordeman uppslag till den fascinerande teorien om österländskt, närmast byzantinskt eller armeniskt ur- sprung.0 Åtskilligt talar för denna teori. Men det gives dock även ett annat kulturområde, på närmare håll, varest ett långt, ej sällan med långhuset likvärdigt kor icke hör till det ovanliga, nämligen England. Och jag skulle vilja ifrågasätta, huruvida icke den engelska kyrkoarkitekturens förnämsta exponent inom Norden, Trondheims domkyrka, i sin äldsta gestalt har haft en avgörande betydelse för just S:t Olofs kyrka i Sigtuna.
Trondheimskatedralen planlades av allt att döma omedelbart efter ärkestiftets upprättande och den förste ärkebiskopens utnämning 1152.10 Man utgick därvid från den redan befintliga Kristkyrkan, i vars kor Olof den heliges helgonskrin var uppställt. Den gamla kyr-
Fig. 9.
S:t Olof i Sigtuna. Re konstruktion av första
utbyggnadsskodet.
9 En österländsk kyrkolyp i Sverige? Dikt och Studie, Uppsala 1922.
10 M e y e r , anf. arb.
S I G T U N A K Y R K O R S A O C II S O R G E 229
T3
CD T3 C3
a M M
a
O xJ
OJ
0) . O
CD CO
=
c3
C8 N >.
.il
O S
ro I
-a a o
Fig. 11.
Källstads kyrka i Östergötland efter gammal uppmätning.
kan i dess helhet omdanade man till kor i den nya anläggningen. I västor planerades ett mäktigt tvärskepp med torn över mittkvadraten och väster därom ett treskeppigt långhus av ungefär korets längd. Se- dan man byggt tvärhus och påbörjat långhuset, vilket arbete tog flera decennier i anspråk, följde fortsättningen i förändrad stilart Bl. a. byggdes i stället för en ursprungligen sannolikt befintlig absid den nuvarande oktogonen invid korgaveln såsom omfattning till hel- gongraven.
Domkyrkans mått voro betydande. I allt väsentligt äro de den nu- varande byggnadens — bortsett från cn dennas yngre västliga förlängning: c:a 115 m längd, i tvärhuset 69 m längd, i långhuset C:a 31 m bredd. I jämförelse härmed äro S:t Olofs mått oerhört blyg- samma: längden 24,5 m, tvärhuset 19,2 m, långhusets bredd 11,5 ni.
Och dock förefinnas påtagliga överensstämmelser å ömse håll. Först och främst korets likvärdighet med långhuset, men även I vä rimsets egenartade plan. I stället för att, såsom normalt plägar vara fallet i romanska planer, utgöra tvenne kvadrater fogade till korskvadra- ten, en å vardera sidan, äro såväl i Trondheim som i Sigtuna respek- tive kvadrater fogade till i långhusets och korets yttermurlinje.
Tvärhuset får härigenom en egendomligt långsmal form samt fram- träder starkt i exteriören. Måhända är, såsom framgår av vad när-
S I G T U N A K Y R K O R N A O C H N O R G E 231 mast nedan anföres, denna överensstämmelse i tvärskeppsbildningen dock en smula tillfällig.
Studerar man relationerna mellan olika delar i planen framgår däremot, såsom fig. 7 och 10 antyda, att proportionerna mellan sido- skepps- och mittskeppsbredd direkt överensstämma å ömse håll. Sido- skeppen äro hälften så breda som mittskeppet om m a n r ä k n a r f r å n y t t e r m u r l i v t i l l m i t t e l i a r k a d m u r e n . Detta är en egenartad måttsättning. I regel plägar det vara resp. skepps i n r e mått som stå i nämnda relation (detta för att kunna åstad- komma mot varandra svarande kvadratiska valv å ömse håll).
Ifråga om kyrkornas längdmått är överensstämmelsen icke fullt så tydlig. S:t Olofs plan verkar vid jämförelsen starkt sammanpressad i längdriktningen. Tvärhusets inre bredd motsvarar sålunda endast halva mittskeppsbredden (räknad mellan arkadinursmittlarna). I Trondheim är tvärhusbredden på normalt sätt lika med mittskeppets.
Betraktar man t v ä r s k e p p s b r e d d e n från murmitt till mur- mitt såsom modul för längdmåtten går denna jämnt två gånger upp i långhusets längd men däremot knappt två i korets. Modulen motsva- rar däremot den v ä s t l i g a arkaden i'koret exakt. Den östliga är förkrympt på ett egendomligt, ologiskt sätt. Av allt att döma har man här godtyckligt kortat av i öster, utan att ge systemet den korrigering som bort bliva följden därav.
I Trondheim synas längdmåtten hava haft ungefär samma i n- h ö r d e s fördelning (korkvadraten är modul) : 2 1/2 -4-1 -}- 2, ehuru icke alldeles exakt.
Att man i S:t Olof verkligen tagit olika modul för längd- och för breddmått synes framgå av mittelrutans rektangulära form, vilken är ganska exempellös. Man har måhända icke haft fritt utrymme för full längdutsträckning.
För författaren vill det synas som om dessa överensstämmelser vore ganska talande. Har man icke, när man i Sigtuna skall bygga en stenkyrka åt den helige Olof, tagit till mönster den plan, som just uppgjorts för helgonets egen gravkyrka? Och velat följa den ganska noga: man planerar centraltorn, likvärdiga treskeppiga öst- och väst- partier, absiclutbygge, långt framspringande tvärarraar etc, men man reducerar måtten till omkr. en tredjedel av originalets? Trots detta kan man icke inpassa bygget på den till buds stående platsen och får då pressa ned alla längdmått men med bibehållande av deras i n b ö r d e s förhållanden — bortsett från en sista prutning i öster.
Såsom Cornell framhållit kunna detaljformerna tyda på engelskt eller iriskt inflytande: fönster med dageröppning i murlivet och smyg endast inåt; alla muröppningar avsmalnande uppåt etc. Dessa engelska drag kunna gott hava nått oss via Trondheim.
M sr*
«4B
• r
F i g . 1-'.
Källstads k.\ rk.-i i ( istergöl land.
I n t e r i ö r cftor ä l d r e t r ä s n i t t .
Det kan tyckas egendomligt att jämställa så olikartade arkitektur- verk som don rikt ubildade domen med den enkla odekorerade Sig- tunakyrkan. Men man måste härvid betänka atl sambandet gäller p l a n e n , s k i s s e n till domkyrkan, ej det långt senare fullbordade verket. Ty, under förutsättning att vårt resonemang är riktigt, måste S:t Olof dateras till liden omedelbart efter den norska domens grund- läggande eller samtidigt därmed, d. v. s. till 1150-talet. Den bör så- lunda vara uppförd vid ungef. samma tidpunkt som Gamla Uppsala eller rent av något efter denna — tornets bärande arkaclsystem kan hava hämtats från Gamla Uppsala såsom förebild. Intet b e s t ä m t skäl finnes för den vanligen antagna relativa ordningsföljden till liden mellan ifrågavarande båda kyrkor.
Kan man sålunda göra boskillnad mellan Qorsk-uppsvensk och dansk-götaländsk kyrkobyggnadskonst under årtiondena kring 1100- talets mitt, så blir frågan om östtornkyrkornas i Götaland proveniens högst intressant. Kalmartraktens och Ölands hithörande kyrkor •—
Hossmo och klövsadelkyrkorna — böra ju dock från allmänt histo- risk synpunkt seit gol! kunna höra samman med den uppsvenska
S I G T U N A K Y R K O R N A O C H N O R G E 233
gruppen. Sveaväldet har ju sedan gammalt haft starka rötter å Ös- tersjöns öar och i dess kustområden.
Hossmo kyrka1 1 företer också en slående likhet med S:t Per i Sig- tuna. Den ursprungliga kyrkan utgjorde en normalt utbildad ro-
Fig. 13.
Askeby kyrka. Plan etter Sveriges Kyrkor. Skala 1 : 400. • mansk, enskeppig anläggning med torn över koret samt en i tornets första ovanvåning anbrakt kammare eller ett kapell.
Senare har l å n g h u s e t försetts med en för försvarsändamål av- sedd ö v r e våning. I samband härmed ha valven tillkommit. Den äldsta kyrkans material är tuktad kalksten i smått format av den typ som i Östergötland kan hänföras till tiden närmast före 1100-talets mitt — Sverker d. ä:s tid.
Hossmo har utgjort en h u s a b y — en kungsgård alltså. Intet motsäger antagandet, att man här, liksom tydligen i de norrländska storbygderna, från uppsvenskt håll föranstaltat ett centralt kyrko- bygge. Hossmo skulle sålunda såsom Mörelandets centrumkyrka kunna utgöra en direkt parallell till Söderala och Brunflo. Måhända skall ett liknande förhållande kunna påvisas för ursprungsbygg- naden bland Ölands klövsadelkyrkor.
Samhörigheten mellan Mälardalen och Ostkustens stora samlade bygd i söder, Möre, kommer klart till uttryck även under ett något senare skede än här ifrågavarande, under den period nämligen, då rundkyrkorna och andra fästningsbetonade kyrkor tillkomma, lik-
11 C o r n e l l anf. a r b .
som även de egentliga kastalerna. Fröléns datering av rundkyrkorna och Martin Olssons av kastalerna sammanfalla: med allt sannolikhet har denna säregna byggnadsverksamhet infallit under konung Knut Erikssons tid och med all säkerhet har den statlig karaktär på ett eller annat sätt. Vid denna tidpunkt är landet dock redan slutgiltigt enat och någon principiell skillnad mellan rundkyrkorna i Mälar- dalen och Möre å ena sidan samt öster- och Västergötland å den andra torde icke kunna skönjas. Vid århundradets mitt är lands- enheten däremot av allt att döma icke genomförd i f u l l utsträck- ning. Det är därför som man kan vänta, att sveaväldets gamla in- tresseområden vid denna tidpunkt kunna uppvisa motsatser mot det egentliga Götaland, som väl icke hade starkare anknytning till kus- ten, utan framför allt utgjordes av de stora inre slättbygderna.
Ö s t e r g ö t l a n d s trenne östtornkyrkor ha i många avseenden sina särdrag. I Ask framträda dessa mindre påtagligt. Men så utgör denna kyrka också ett relativt sent och ur historisk synpunkt mindre betydelsefullt fall än de båda andra, Källstad och Öcleshög, ehuru den är bäst bevarad och därför viktig, ödeshög visar i åtskilliga av- seenden överensstämmelser med S:t Per i Sigtuna. Tornkammaren har dörr inåt långhusvinden, glugg mot koret. Trappan är liksom i Norrsunda samt Ask och Källstad inbyggd i tornmuren.
Källstads tornkapell visar särskilt ståtliga och dekorativa anord- ningar med öppningen mot koret infattad i en apsisnisch, utbildad med kolonnbaldakin av lundensiskt snitt. Anordningen är analog med andra östgötska tornkapell (Askeby, Hagebyhöga). Men ehuru de- taljernas anordning har sina analogier inom orten utgöra dock dessa tre östtornkyrkor främlingar i landskapet och synas dessutom vara relativt sena, 1100-talets senare hälft. Måhända skola även de fram- deles kunna sättas i samband med den tid då Knut Eriksson obestritt var hela landets herre samt med Birger Brosas hjälp definitivt info- gade även Östergötland i landsenheten.
Möjligen skall det då också visa sig, att den nära frändskapen mellan västpartierna i S:t Per, Askeby och Dalby utgör ett annat led i den stora utjämningen mellan ortmotsättningarna. Det torde näm- ligen vara otvivelaktigt att Askeby tornparti12 i många avseenden utgör en starkt förminskad efterbildning av Dalby västtorn med dess
" A n d r e a s L i n d b l o m , Askeby, i Sveriges Kyrkor, 1921, samt En gammalromansk torntyp i Östergötland, Fornvännen 1908.
S I G T U N A K Y R K O R N A O C H N O R G E 2 3 5
p r ä k t i g a förhall, medan å a n d r a sidan a n o r d n i n g e n av dubbeltrap- p o r n a avgjort för tanken till S:t P e r s slutliga västparti. Det ä r emel- lertid icke endast dessa t r a p p o r som visa mot S:t P e r . D e b å d a ifrå- g a v a r a n d e k y r k o r n a förete även i övrigt s t o r a överensstämmelser:
tvärhuset ä r smalt samt försett med absider och sluter sig till ett l å n g h u s , resp. en k o r k v a d r a t av s t ö r r e bredd. Även huvudmåtten komma v a r a n d r a n ä r a : t v ä r h u s e t s yttre längd i A s k e b y 21 m, i S:t P e r 20,8 m; från k o r s k v a d r a t e n s östra y t t e r m u r till tornets v ä s t r a murliv mäter A s k e b y 28,2 m, S:t P e r 28,2 m. A s k e b y l å n g h u s h a r en bredd, som medlar mellan k o r s k v a d r a t e n s och l å n g h u s e t s mått i S:t P e r .
U t g ö r m. a. o. icke A s k e b y en modifierad tillämpning av S:t P e r efter västpartiets u t b y g g a n d e d ä r s t ä d e s ? E h u r u med ytterst bety- dande inslag av lundensisk dekoration i form av rundbågsfriser, s a n d s t o n s s k u l p t u r etc. samt även lånet av D a l b y f ö r h a l l e n s tack- s a m m a g r e p p ?
Man skulle s å l u n d a u n d e r 1100-talets s e n a r e hälft k u n n a åter- finna ett g a n s k a livaktigt utbyte av byggnadsidéer inom landet, resp.
inom Norden, varemot tiden omkring och före seklets mitt s n a r a r e k a r a k t e r i s e r a s av en viss motsättning mellan Mälardalen och Öster- götland samt i stället en viss a n k n y t n i n g i det ena fallet till Norge, i det a n d r a till D a n m a r k .
Z U S A M M E N F A S S U N G .
E R I K L U N D B E R G : Die K i r c h e n v o n S i g t u n a u n d N o r w e g e n . Den bcmorkcnsworton Granitkircbon dor Stadt Sigtuna ist in der schwe- dischen Arcbitekturgeschichte seit länge ein hohes Alter und besondere Bedeutung zugosprochen worden. Die Kirchen St. Per und St. Olov sind so gewöhnlich in das 11. Jahrhundert datiert und mit der angolsächsiscben Mission dioscr Zeit in Zusammenhang gebracht worden. Betreffs St. Olov sind ausserdem (Thordeman) byzantinische odör armenische Ausgangs- jmnkte vorgoschlagcn worden.
Verf. weist', von gewissen neuen Ausgrabungsfunden bei St. Per aus- gohend, nach, dass diese Kirche und dio ihr Verwandten Bauten, die Dom- kirche zu Gamla Uppsala sowie gewisse Landkirchon, fiir die das Vor- liandensoin eines Zontralturms, nicht aber eines Westturms kennzeichnend ist, ihre nächsten Entsprechungen in Norwegen haben. Eine Gruppe von norwegischen Kirchen, ausgehend von St. Halvards Domkirche in Oslo,
zeigt dieselbe charakteristische Baugruppierung. Ein Zusammenhang diirfte vorliegon, und allos deutet darauf hin, dass dio St. Halvards- Kircbe der Ursprungsbau sowohl fiir dio norwegische wie fiir die schwe- dische Gruppe ist. Diose Kircho känn jedoch in dio Zoit gleich vor 1130 datiert werden, wesbalb St. Per in Sigtuna als aus den 1130-er Jahren stammend angonoinmon werden känn.
Im Anschluss hieran sucht Verf. nach norwegischen Parallolen auch zu der St. Olovs-Kirchc in Sigtuna und findot oine solcho in dom Plan der Grabeskirche des hl. Olof, dom Dom in Drontboira, zu dem dor Grund i. J.
1152 gelegt worden sein diirfte. Gewisse angelsächsisch betonte Einzel- heiten sowie das dom Langbausc glcichwcrtigo länge Chor des Plans erhalten ihre Erklärung durch die englische Grundform und Ausgo- staltung, die dor norwegischen Domkirche durchwog ihr Goprägo vorloibt.
In Schweden känn eine Gruppe von Kirchen untorschioden worden, dio in den Bauwerken in Sigtuna und Gamla Uppsala ihron Ausgangspunkt besitzen. Diese Kirchen verteilen sich iiber das Mälartal, das nördlicho Svealand und Norrland, aber auch iibor das alte Interesscngobiet der Svear längs dor schwedischen Ostsockiisto, besonders dio Kalmarer Ge- gend und die Insel Öland in Siidschweden. Dagegen zoigt das alte Land dor Götastämmo ganz andorc Typon und oino augonfälligo Oricntiorung zur Baukunst Dänemarks hin, vor allom Ankniipfung an don Dom in Lund in seinen verschiedenen Baiiporiodon. All clios gilt jodoch nur von der ersten Hälfte dos 12. Jahrhunderts, wo die schwedische Rcichsoinbcit auch zcitwciso stark bodrubt war durch die alto Rivalität zwischen don Svoar und Götar. Im Laufe der zweiten Hälfte dieses Jahrhunderts gleichen die Gogensätzo sich aus, und es entstehon gewisso Mischtypen. Besonders bezciebnend fiir einen dieser letzteren ist dio Kirche in Askeby, die in gcwisser Hinsicht nach demsolbon Programra wie die Kirche zu St. Per in Sigtuna im Stadium ihror ondgiiltigou Ausfiihrung gebaut ist, während die Details ontschiedon auf oinon in Lund gcschulton Meister hinweison.
