Sanning eller ej, det är frågan...

1

Sanning eller ej, det är frågan...

En diskussion omkring hur autenticitet gestaltas i Tara Westovers självframställning Allt jag fått lära mig.

Truth or not, that’s the question…

A discussion about how authenticity is portrayed in Tara Westovers self- presentation Educated.

Ida Cardesjö

Fakultet: Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap. Institutionen för språk, litteratur och interkultur. Svenska språket

Ämne/Utbildningsprogram: Ämneslärarprogrammet Nivå/Högskolepoäng: Avancerad nivå, 15 hp

Handledarens namn: Anna Forssberg Examinatorns namn: Alfred Sjödin Datum:

2

Innehållsförteckning

1. Inledning... 4

2. Metod... 5

3. Syfte och frågeställningar... 5

4. Forskningsöversikt... 6

5. Teori... 8

5.1. Självframställningens mönster... 8

5.1.1. Resan, förlusten och exilen... 8

5.1.2. Den självbiografiska pakten... 10

5.2. Verktyg för analys av sanningsenlighet... 10

5.2.1. Minnet och autenticitet... ... 11

5.2.2. Auktoritet och autenticitet... 12

5.2.3. Bevis och autenticitet... 14

6. Analys... 16

6.1. Sammanfattning Allt jag fått lära mig... 16

6.2. Självframställningens mönster... 17

6.2.1. Resan, förlusten och exilen... 17

6.2.2. Den självbiografiska pakten... 20

6.3. Analys av autencitet……... 21

6.3.1. Minnet... 21

6.3.2. Auktoritet och bevis... 23

7. Avslutning... 29

8. Referenslista... 30

3

Abstract

Discussions about whether self-portrayals should be under non-fiction or fiction is an issue that has engaged many through the decades. They often end up in the non-fiction literature, precisely because it is not fictional, it’s fact. But is it really possible to say that what can be read in a self-presentation is authentic facts? It's not possible. The author himself can in principle not promise that what he has written is completely true, because work with memory and emotions can affect a person's choice of what he chooses to write, both consciously and unconsciously. In this essay, I will therefore discuss how the tools memory, authority and proof can be applied to the self-presentation Educated by Tara Westover to see how it relates to austenitic design.

Sammanfattning

Diskussioner kring om självframställningar ska ligga under facklitteratur eller skönlitteratur är en fråga som engagerat många genom årtiondena. Ofta hamnar dem under facklitteraturen, just för att den inte är fiktiv utan fakta. Men går det att verkligen säga att det som går att läsa i en självframställning är autentisk fakta? Det går inte. Författaren själv kan i princip inte heller lova att det hen skrivit är helt sant, eftersom arbete med minnet och känslor kan påverkar en persons val av vad hen väljer att skriva, både medvetet och omedvetet. I denna uppsats kommer jag därför diskutera hur verktygen minne, auktoritet och bevis kan appliceras på en självframställningen Allt jag fått lära mig av Tara Westover för att se hur den förhåller sig till autentisk gestaltning.

4

1. Inledning

“Det förflutna är vackert eftersom man aldrig är medveten om en känsla under tiden.

Den utvidgas senare, och därför har vi inte fullständiga känslor om nuet, bara om det förflutna.”

- Virginia Woolf

Självframställning av alla dess former har sedan 1990-talet blivit en allt mer populär genre att skriva i, både för etablerade författare och för nykomlingar. Nästan alla verkar kunna skriva om sitt liv, oavsett om ens titel är politiker, kläddesigner eller, etablerad och välkänd

författare.

Självframställningen som litterär form är omdiskuterad. Mycket handlar om dess autenticitet.

Den ligger under facklitteratur, eftersom det inte går att kategorisera den under

skönlitteraturen och dess fiktiva genrekonventioner. Självframställningen är alldeles för ihopkopplad med fakta för att hamna under fiktion.¹ Phillippe Lejeune är det främsta namnet inom diskussionen omkring självframställning och detta genom sin så kallade

självbiografiska pakt. Pakten handlar just om vilka förväntningar på sanning som läsaren kan ha på författaren till en självframställning.² Lejeunes pakt kan upprättas och författaren i sig kan påstå att allt är sant, men kan hen lova att de minne från en händelse hen berättar om är helt utan rekonstruktion? Svaret är nej. Däremot går det att analysera en självframställnings framförande och möjlighet till autenticitet genom att titta på vilka verktyg som används av författaren för att bygga sin autenticitet. Virgina Woolf, en av modernismens mest kända författare, påstår att våra minnen behöver bearbetas innan vi skriver dem – och minnet är ändå ett av självframställningens mest relevanta verktyg, så att skriva om minnen ett par år senare och förgylla dem med olika saker som inger auktoritet och bevis för autenticitet, är kanske inte så dumt ändå, eller?

1 Erik Wikberg, Bokförsäljningsstatistiken - Helåret 2019, Stockholm: Svenska Bokhandlareföreningens Service AB och Svenska Förläggareföreningen Ek. för, 2020, s. 52–53

2 Lejeune, Philippe, On autobiography, Univ. of Minnesota Press, Minneapolis, 1989, s. 15–17

5

1. Metod

Min avsikt med den här uppsatsen är att diskutera och resonera omkring hur

självframställningen Allt jag fått lära mig av Tara Westover gestaltar autenticitet genom att använda olika analytiska verktyg som hör genren till. Metoden blir en egenskapad för ändamålet och jag är medveten som att jag hade kunnat bredda den genom att titta på fler mönster och använda fler verktyg, men med tanke på uppsatsens storlek och tiden för den har jag fått välja ut de verktyg och vanligare mönster som jag anser är mest användbara för att göra denna typ av analys. De verktyg jag har valt att arbeta med är minne, auktoritet, och bevis. De teoretiker som tar upp dessa begrepp är Sidonie Smith och Julia Watson i boken Reading autobiography samt Arne Melberg i sin bok Självskrivet: om självframställning i litteraturen. Jag kommer presentera dessa begrepp och forskare djupare under

forskningsöversikten och sedan utveckla dem som verktyg i teorikapitlet, här kommer dessa förklaras utförligt, både vad de handlar om och hur de kommer användas på analysen.

Innan jag applicerar dessa verktyg på verket kommer jag först klargöra hur verket förhåller sig till självframställningens vanligare mönster, helt enkelt titta på om verket överhuvudtaget kan analyseras med mina verktyg. Jag kommer då diskutera intrigens förlopp i verket och dess förhållande till resan, förlust och exil, och sedan även hur det förhåller sig till Phillippe Lejeunes teori om den självbiografiska pakten.

2. Syfte och frågeställningar

Syftet med denna undersökning är att titta på hur autenticitet gestaltas i verket Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Analysen är uppdelad i två delar. I den första delen kommer jag titta på vilken typ av självframställning verket är, detta för att klargöra om verket

överhuvudtaget kan diskuteras ur autentisk gestaltning, vilket är den andra delen i undersökningens uppgift att göra.

1. Hur synliggörs resan, förlusten och exilen i självframställning Allt jag fått lära mig?

2. Hur har författaren gestaltat autenticitet i verket?

6

3. Forskningsöversikt

Först och främst vill jag klargöra att denna forskningsöversikt inte kommer innehålla forskning kring det verk som jag valt att analysera, alltså Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Anledningen till detta är att ingen ännu har gjort några större forskningsanalyser på verket. Jag kommer därför här nedan presentera forskaren som diskuterar relevanta teorier för den typ av analys jag kommer göra.

Arne Melberg är litteraturforskare och professor i Oslo sedan 1987.³ Han har skrivit boken Självskrivet: om självframställning i litteraturen där han diskuterar hur självframställningar har förändrats genom åren. Anledningen till att boken skrevs från första början var att

Melberg alltid tidigare varit noga med att i sin litteraturvetenskapliga undervisning betona att skilja på ”biografisk person och författare-personlighet”⁴ , då han själv alltid varit väldigt skeptisk till det personliga och sanningsenliga i litterära texter. Han bestämde sig därför en dag för att avsluta den skepticismen, cirka 10-15 år innan just denna bok skrevs, och började istället att diskutera fenomenet att skriva om sig själv. I 10-15 år har han alltså diskuterar fenomenet att skriva om sig själv, innan han skriver Självskrivet: självframställning i litteraturen, vilket gör boken, och Melberg själv, välorienterad i ämnet.⁵ Melberg kommer fram till att förlust och exil har blivit två ledord för moderna självframställningar,

tillsammans med det självklara minnet. Melberg menar att moderna författare skriver för att hitta tillbaka till sig själva när den tidigare identiteten gått förlorad. Han diskuterar även att det kanske inte spelar någon större roll, i vissa fall, om det som skrivs i en självframställning är hundra procent sant eller inte.⁶ Ovanstående om förlust, exil, minnet och sanning är även ledord i min analys vilket gör denna bok av Melberg, väldigt intressant för mig då det är just dessa begrepp och verktyg jag använder i min analys, jag kommer utveckla detta i mitt teoriavsnitt nedan.

Philippe Lejeune är som sagt det namn som oftast dyker upp när det handlar om

självframställningar och dess autenticitet. Han diskuterar hur olika pakter upprättas mellan

3 Nationalencyklopedin, Arne Melberg, https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/arne-melberg

4 Arne Melberg, Självskrivet: om självframställning i litteraturen, Stockholm: Atlantis, 2008, s. 8

5 Melberg, 2008, s. 7–9

6 Melberg, 2008, s. 63–65

7 läsaren och författaren beroende på hur författaren valt att skriva sin självframställning. Det handlar alltså om den självbiografiska pakten eller den självbiografiska romanpakten. ⁷ För att den förstnämnda ska upprätthållas ska det finnas en namnidentitet som genomsyrar tre parter i verket, nämligen; författarens, berättarens och huvudpersonens. Har alla dessa samma namn, då upprättas den självbiografiska pakten, den innebär att författaren lovar läsaren att det som kommer läsas är sant. Bryts denna namnidentitet, är det frågan om en självbiografisk roman, vilket betyder att författaren inte lovar att allt är sant men vissa delar är. Om däremot bara någon form av namnidentitet infinns, till exempel bara mellan författaren och berättaren, så införlivar författaren den självbiografiska roman pakten. Den omöjliga pakten för

sanningsenlighet är däremot om ingen namnidentitet finns, då kan författaren inte påstå att det är en självbiografi alls.⁸

Sidoine Smith och Julia Watson skrev 2001 den första kritiska introduktionen till att läsa självframställningar, eller livsberättelser, som de också kallar dem. Boken heter Reading Autobiography och fungerar som en handbok för så väl forskare som studenter när de tänker ta sig an att läsa eller analysera en självframställning. Jag har i denna analys använt mig av deras reviderade upplaga från 2010. Smith och Watson diskuterar teoretiskt hur man ska ta sig an den populära genren att skriva om sitt liv. Det är en bok som rekommenderas för både forskare och studenter som väljer att fördjupa sig i detta ämne.⁹ De diskuterar hur olika författare hanterar de särdrag som hör en självframställning till, till exempel hantering av minnet. De diskuterar även hur man som läsare kan fokusera på vad en författare till en självframställning valt att ta med i sin berättelse, det vill säga sådant som påverkar dess förhållande till sanning, eller sannolikhet. I slutet av boken har de gjort ”A tool kit”, den fungerar som en verktygslåda som läsaren kan använda sig av när den analysera en

självframställning. Det är i denna verktygslåda, med stöttning från delar av boken, som jag har valt verktyg för min analys. De verktyg jag har valt är minnet, auktoritet, och bevis.¹⁰ Smith och Watsons bok blev intressant för mig när jag insåg att de diskuterar väldigt utförligt hur man ska läsa en självframställning. Även fast de inte direkt fokuserar på diskussionen om autenticitet i denna genre, så är det något som genomsyrar boken indirekt. till exempel har

7 Med denna pakt menar Lejeune att författaren inte förhåller sig till namnidentieten, vilket betyder att det är en självbiografisk roman, alltså att den kan handla om verklighet men berättelsen är uppdiktad.

8 Lejeune, 1989, s. 15–17

9 Smith, Sidonie & Watson, Julia, Reading autobiography: a guide for interpreting life narratives, 2. ed., University of Minnesota Press, Minneapolis, 2010

10 Smith & Watson, 2010, s. 235

8 diskussioner kring hur minnet påverkas av diverse utomstående faktorer en stor del i boken, och att diskutera detta handlar ju i slutändan om att ta reda på om ett minne som nämnts i en självframställning är autentiskt eller ej, annars hade det inte behövts diskuteras.¹¹ Även vilken auktoritet eller vilka bevis en självframställning innehar, handlar det om att ta reda på om författaren har rätt till sin berättelse, att berätta denna verklighet, samt hur hen stärker upp detta genom bevis. I verktygslådan som finns i slutet av boken hittar jag sedan exempel på konkreta analysverktyg som jag kan applicera på verket jag analyserar.¹² Jag kommer att gå in mer utförligt kring dessa verktyg i teorikapitlet nedan.

4. Teori

I detta kapitel kommer jag att först presentera mönster, resan, förlusten och exilen, som konstaterar att texten tillhör en typ av självframställning, och sedan de verktyg som jag kommer att applicera under analysen av verkets autenticitet. Det som gör att en

självframställning hamnar bland facklitteratur och inte skönlitteratur har att göra med dess förhållande till autenticitet. Det är just dess innehåll av sanning och fakta, som gör att den inte kan hamna under fiktion. Men hur kan vi veta att det vi läser är sanning och inte fiktion, bara för att författaren säger att det är en självframställning? Genom att plocka fram relevanta verktyg i detta teoriavsnitt ska jag försöka analysera verket Allt jag fått lära mig’s gestaltning av autenticitet.¹³

5.1. Självframställningens mönster

Alla typer av genrer uppvisar ofta olika mönster i sina texter, till exempel så handlar en deckare ofta om något typ av brott som man som läsare få följa lösas. Även

självframställningar innehåller vissa mönster, till exempel är det att självframställningar handlar om en resa, eller en förlust av något som gör att författaren känner sig i exil från sitt jag, och nu, genom att skriva självframställningen, försöker hen hitta sitt jag igen. Jag kallar dessa konventioner för mönster just för att det går att se att dessa mönster syns i olika genrer,

11 Smith & Watson, 2010, s. 22–30

12 Smith & Watson, 2010, s. 236–242

13 Erik Wikberg, 2020, s. 52–53

9 men det kan inte riktigt sägas att de utförs på samma sätt. Jag kommer nedan förklara mer djupgående i hur jag menar.

Jag har valt att diskutera hur Allt jag fått lära mig förhåller sig till vanliga mönster i

självaframställningar som resa, förlust och exil. Anledningen till att jag valt just dessa är för att de blir relevanta i förhållande till autenticitet. När det kommer till att skriva en

självaframställning blir just ämnen som handlar om att finna sig själv efter att ha tappat bort sig extra känsligt, det är svårt att skriva fram ett nytt jag, vilket också kan komplicera autenticiteten i det man skriver.¹⁴ Därav valet att analysera hur verket förhåller sig till resa, förlust och exil, då dessa innebär att finna sitt förlorade jag.

5.1.1. Resan, förlusten och exilen

En anledning till att skriva en självframställning är för att berätta om en resa. Författaren skriver för att bearbeta något, och ofta handlar det om någon form av sorgearbete. Detta

”arbete” bygger då upp den litterära texten, genom en typ av resa. Resan är ofta mental för författaren, det behöver alltså inte handla om en resa i form av att ta sig från en plats/ett läge till ett annat, utan mer om mental bearbetning. För författaren blir skrivakten därför en bearbetning av ett sorgearbete genom en resa, och för läsaren fungerar texten möjligtvis som en igenkänning eller så väcker den ett intresse i frågan.¹⁵

Det kan tyckas vara en enkel uppgift att skriva en självframställning, eftersom det handlar om att skriva om det som författaren vet bäst; dennes egna liv. Det är dock lite mer komplext än så. När det väl kommer till att bygga sin egen berättelse är det svårt att hålla koll på alla delar som ska bearbetas; händelseförloppet, minnet, tidsaspekter etc. och att detta sedan ska

blandas ihop med de känslomässiga över berättelsen gör det svårt för en författare att verkligen kunna urskilja vad som är sant, och vad som omedvetet (eller medvetet) är

rekonstruerat.¹⁶ Sorgearbetet är som sagt en vanligt förekommande anledning till att göra en självframställning. Men just bearbetning av livet är en av de stora anledningarna till att skriva om sitt liv. Det övergripande med att behöva bearbeta sitt liv handlar för det mesta om att

14 Smith & Watson, 2010, s. 1–3

15 Cullhed, Anders, Wahlström, Maria & Hackman, Boel, Jag är den jag är: från bekännelser till bloggar, Ellerström, Lund, 2015, s. 119–120

16 Smith & Watson, 2010, s. 1

10 man känner att man behöver hitta sig själv igen efter att ha tappat bort sig själv och sin

identitet. För att då hitta sig själv skapar man ett “jag” i textform, som sedan blir en möjlighet till att bearbeta och ”resonera fram” sig själv igen.¹⁷ Det finns även en annan stor anledning att skriva en självframställning, och det är för att man vill försäkra sig om att den bilden av en själv som kommer leva kvar, är den man själv har berättat.¹⁸

Den absolut viktigaste frågan, i och med att framställa sig själv är att besvara frågan; Vem är jag? Eller, vem var jag? Melberg diskuterar hur döden och sorgen framkallar dessa frågor hos en människa, men han poängterar även att det ofta handlade om döden i de tidigare

självframställningarna, medan det för moderna författare mer handlar om att bearbeta förlust.

All form av förlust.¹⁹ Melberg lägger även till exil som en anledning för moderna

självframställare att skriva om sig själva, och formulerar sig följande: ”Självframställningen handlar om att skapa sig ett jag och ett själv när nu en ursprunglig identitet har gått

förlorad”.²⁰ Exil kan tolkas väldigt konkret, nämligen som landsflykt.²¹ Däremot kan man fråga sig vad egentligen landsflykt har för innebörd. Det första man tänker på är självklart flykt från ett land du av olika anledningar inte kan eller får vistas i. Men man skulle kunna förstå exilbegreppet mer metaforiskt. Ett land kan ju lika gärna symbolisera familjen, den familj med regler och lagar man känner till, precis som ett lands, och flykten kan symbolisera hur man gör sig fri därifrån. Jag tolkar Melbergs citat ovan som att han menar att det är just det här exil kan handla om, i och med hans diskussion att skapa sig ett nytt jag när det gamla har gått förlorat.²²Även Smith och Watson tolkar exil på detta sätt. Många

självframställningar skrivs ur ett perspektivet hos en son eller dotter som lämnat en familj bakom sig, och med hjälp av berättelsen försöker förklara sig själv och sitt val genom att berätta om hur familjen var dysfunktionell och att den enda vägen att gå var att avsluta den relationen. Man skulle kunna uttrycka det som att denna typ av självframställningsförfattare använder sitt skrivande till att rättfärdiga sig själva.²³ Frågan är då följande: i ett försök att rättfärdiga sig själv, finns det risk till rekonstruktion av verkligheten då? För att få sig själv att framstå som den goda, och de andra som den onda?

17 Melberg, 2008, s. 20–23

18 Melberg, 2008, s. 20–23

19 Melberg, 2008, s. 7

20 Melberg, 2008, s. 63

21 Svenska Akademiens ordböcker, Exil, https://svenska.se/tre/?sok=exil&pz=1

22 Melberg, 2008, s. 63

23 Smith & Watson, 2010, s. 154–156

11

5.1.2. Den självbiografiska pakten

Lejeune skiljer mellan självbiografin och den självbiografiska romanen (den sistnämnda är fiktion, menar han). I självbiografin finns det som tidigare nämnt ett kriterium, enligt Lejeune, som måste uppfyllas för att den ska klassas som just självbiografi: att namnindentiten är densamma mellan författare, berättare och huvudperson. Om detta upprätthålls, så upprättas en pakt mellan författare och läsare, att det som står i texten är fakta, och inte fiktion.²⁴ Det finns två typer av dessa pakter, eller kontrakt som Lejeune också uttrycker sig, och det är antingen fiktionskontraktet eller det självbiografiska kontraktet.

Lejeune var ganska bestämd när det kom till vad som räknades till självbiografi och vad som skulle räknas till självbiografisk roman, men medgav ändå senare i en diskussion att det möjligen finns andra utfall av den teori han lagt fram. Ett verk som har ingått ett

fiktionskontrakt med läsaren, där det alltså har påståtts att det är en påhittad berättelser, men där samma namn på huvudpersonen som författaren används, har en föga möjlighet att klassas som självbiografi, och inte självbiografisk roman. Ett verk som däremot har upprättat en kommunikationssituation i form av ett självbiografiskt kontrakt, men inte har någon sådan genomgående namnidentitet, är helt omöjlig att klassa som något annat än självbiografisk roman, alltså en fiktiv berättelse, enligt Lejeune. Med andra ord tänjde Lejeune lite på sina hårda gränser senare i sin teoribildning.²⁵

5.2 . Verktyg för analys av autenticitet

5.2.1. Minnet och autenticitet

Minnet är som sagt en central del i självframställningen. Det är nästintill en omöjlighet att skriva helt autentiskt från minnet, utan minsta lilla ombildning av rekonstruktionen.²⁶ Arne Melberg skriver om hur minne och tid spelar en viktig roll i självframställningen, minnet då det spelar den huvudsakliga rollen i att självframställningen baseras på autentisk fakta, och

24 Lejeune, 1989, s. 15–17

25 Lejeune, 1989, s. 18–19

26 Melberg, 2018, s. 63

12 tiden därför att det är den som påverkar minnets möjligheter att konstruera den sanna

verkligheten.

Innan jag går in på minnet som verktyg vill jag tydliggöra vad jag menar med minne.

Nationalencyklopedin definierar det på följande sätt: “minne, det som möjliggör lagring av information från ett tillfälle till ett annat”.²⁷ Kortfattat påstår jag att det är på samma sätt som jag definierar ordet. Om man då problematiserar det, är nästa fråga att ställa sig om hur länge det går att lagra information från ett tillfälle till ett annat? Vilket är precis det minnets uppgift handlar om i min analys. Hur autentiskt är ett minne som berättas flera år senare?

Det är viktigt att tänka på att oavsett hur autentisk en författare påstår att hens text är, så går det aldrig att avgöra om den är det. Det beror inte på att författaren ljuger utan som sagt beror det på att allt arbete med minnet är omöjligt att säkerställa till hundra procent. Minnet ska inte att rekonstrueras utan återge ett visst skeende precis som det var. Här kan t.ex. ett kreativt minne stjälpa mer än hjälp, då det finns större risk där att skeendet som ska minnas rekonstrueras.²⁸ När vi funderar på minnets kapacitet till att vara autentiskt i berättelsen kan vi titta på hur mycket känslor som författaren verkar minnas. Om författaren verkar minnas sin känsla omkring precis allting är troligtvis minnet rekonstruerat. Om mycket känslor är inblandade så är det intressant att titta på om det oftast handlar om samma känsla genom olika händelser, eller om det skiftar. Samma känsla kan betyda att det är en känsla som författaren vet genomsyrar hela händelseförloppet, och därför gör den sig hörd hela tiden.²⁹

En annan viktig sak med just minnets autenticitet är om författaren själv problematiserar att minnet kan förändras under konstruktionen av det, det vill säga om författaren tydligt diskuterar att det hen nu berättar kanske inte stämmer, att hen är osäker.³⁰ Det finns även en problematik kring att minnet kan påverkas av nuet. Därför är det viktigt att som

författare/berättare inte använda sitt nu-perspektiv för att tolka ett skeende, utan bara fokusera på att återberätta minnet. Det finns dock en typ av användning av nuet som författaren kan använda sig av och det är att kommentera det förflutna med tankar från nuet, t.ex. ”Nu flera år efter förstår jag att...”. Det är bara viktigt att denna typ av nu-perspektiv inte stör det

27 Nationalencyklopedin, minne. https://www-ne-

se.bibproxy.kau.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/minne (Hämtad 2021-01-03)

28 Cullhed, Hackman & Wahlström, 2015, s. 98

29 Smith & Watson, 2010, s. 245

30 Smith & Watson, 2010, s. 245

13 återberättade minnets skeende.³¹ Det finns även en diskussion att föra kring minnets

möjlighet att uppenbara sig helt autentiskt flera år efter om minnet handlar om någon typ av trauma. Det brukar oftast vara svårt för en självframställningsförfattare att återberätta ett sådant minne. Det borde därför normalt finnas vissa sprickor i det när det rekonstrueras i verket, gör det inte det kan det tolkas att författaren hittar på.³²

Jag vill även här tillägga att jag är medveten om att författaren och dess konstnärliga mål är en faktor i hur minnet porträtteras. Minnet kan till större del vara autentiskt, men konstruerat utefter författarens konstnärliga kunskap.

5.2.2. Auktoritet och autenticitet

Diskussionen om sanning eller lögn är en omdiskuterad fråga, och förmodligen en som vi aldrig kan få ett slutgiltigt svar på. Christian Lenemark, lektor i litteraturvetenskap med inriktning på bland annat hur media påverkar en författares självframställning, och Melberg är två som diskuterar detta, och kommer båda fram till att gränsen mellan sanning och lögn har experimenterats mer med nu i dagens moderna självframställningar, än vad det gjorts förr.³³ Detta har gjort att den diskussion som idag förs kring självframställning är i vilken utsträckning ett verk innehåller sanningar eller lögner.³⁴

Auktoritetens roll i självframställningen handlar om att ställa sig frågan om den som berättar upplevelsen har auktoritet/kunskap nog för att kunna göra det. Auktoriteten hör ihop med autenticiteten, det vill säga ju högre auktoritet i rätten att tala om upplevelsen ju högre blir även läsarens inställning till att upplevelsen är autentisk. Men oavsett om upplevelsen är autentisk eller inte så finns en annan form av auktoritet som också spelar in, och det är om den är ”av intresse för en större publik”, om denna upplevelse tillhör en upplevelse som

”räknas” helt enkelt.³⁵ För att titta på om en självframställning innehåller auktoritet som skapar autenticitet kan man leta efter olika saker i texten. Till exempel om författaren tar upp direkt i berättelsen just frågan om auktoritet, att hen helt enkelt tydligt hävdar sin auktoritet.

31 Cullhed, Hackman & Wahlström, 2015, s. 72

32 Smith & Watson, 2010, s. 27–30

33Lenemark, Christian, Sanna lögner: Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering, Gidlund, Hedemora, 2009, s. 171

34 Lenemark, 2009, s. 101

35 Smith & Watson, 2010, s. 237

14 En annan är om författaren har problem med att berätta berättelsen, beroende på vilket

problem hen har med att berätta så rubbas auktoriteten och då även autenticiteten. Ett annat exempel är att undersöka hur författaren hanterar de händelser som exponerar hen som person. Försöker författaren normalisera eller dämpa det hen berättar? Det är vanligt att rekonstruera vad som hänt för att inte se allt för ”dålig ut”. Det är därför intressant att titta på om författaren verkar göra det genom att diskutera vad hen väljer att berätta, och vilka utomstående faktorer som påverkar hennes val av berättande. till exempel kan en sak som påverkar vara den nuvarande relation till personer som nämns i berättelsen, om till exempel ilska mot en person finns kanske berättelsen hårdnar extra mycket, eller om författaren känner sorg och medlidande till personer som är med. Det finns då möjlighet att hen förskönar delar i sin berättelse. Ett annat alternativ kan vara om författaren är rädd för att berätta den sanna sidan p.g.a. kanske religion eller hot.³⁶

Det är även intressant att titta på hur auktoriteten till sin berättelse används av författaren när det kommer till att bekräfta sig själv. Författaren bör någon gång i verket behöva förklara sig själv och sina val. Hur författaren gör det beror på, men det ger autenticitet till framställning om hen gör det då det påvisat att hen är kritisk till sig själv och sina egna val.³⁷ Det sista i frågan man kan titta på om auktoritet handlar om slutet på en berättelse. Det är så lämpligt att göra ett övergripande antagande som läsare angående om författaren har gjort sig förtjänt till att vara auktoritär i denna berättelse. Alltså, hur har författaren förhållit sig till sin

möjlighet att vara auktoritär och autentisk.³⁸

5.2.3. Bevis och autenticitet

Som en fortsättning på auktoritetens roll i självframställningen så ska vi diskutera begreppet bevis. Här kan vi då titta på om texten har bevis som gör den autentisk. Finns det något som tyder på att författaren använder olika bevis som gör att berättelse blir mer trovärdig för läsaren? Vilken auktoritet har just det beviset som författaren väljer att ta upp, handlar det om något personligt minne, eller är det drömmar, eller religiösa förändringar? Vi kan även titta på de objektiva bevisen i en självframställning när vi försöker se dess autenticitet, till

exempel dom foton eller olika dokument används inscannade i texten, om det finns referenser

36 Smith & Watson, 2010, s. 237

37 Smith & Watson, 2010, s. 237

38 Smith & Watson, 2010, s. 237

15 till historiska händelser och platser samt hur författaren använder sig av andras berättelser i sin berättelse.³⁹

Just att ta in andras berättelser i sin egen kan diskuteras när det kommer till att vara så

autentisk som möjligt. Det behöver inte betyda bristfällighet i sanningen, men som läsare ska man vara uppmärksam på hur någon annans berättelse används. Antingen kan den användas på ett visst strategiskt sätt för att föra händelseförloppet framåt, eller så kan den ”bygga upp”

en hel del av händelseförloppet. Här är det sistnämnda det man som läsare främst bör vara vaksam på när man funderar kring verkets autenticitet. Någon annans berättelse kan inte författaren gå i god för, hen kan inte veta om den är sann eller inte. Byggs därför en självframställning upp på andras berättelser, kan man ifrågasätta dess autenticitet.⁴⁰

5. Analys

Jag har valt självframställningen Allt jag fått lära mig av Tara Westover till min analys.

Westovers verk handlar om författaren själv och dennes uppväxt i en familj vars ledord är både religion, fundamentalism och survivalism, samt hur hennes väg att slå sig fri från denna verklighet ser ut. Jag kommer i analysen benämna författaren med efternamnet; Westover, och berättaren/huvudpersonen i verket med förnamnet; Tara.

6.1. Sammanfattning Allt jag fått lära mig

I originalutgåva heter självframställningen “Educated”, vilket sammanfattar dess röda tråd bra. Berättelsen handlar om Tara som bor tillsammans med sin mormonska survivalist- och fundamentalistfamilj vid Klippiga bergen i Idaho. Tara går inte i skolan, hon blir heller inte

“jagad” av amerikanska staten för att hon inte gör det, för ingen vet att hon finns. Hon har inget födelsebevis, vilket även stämmer in på flera av hennes syskon. I boken får läsaren möta Taras survivalistiske och fundamentalistiska mormonska pappa. Han är starkt troende vilket resulterar i bilar utan bilbälten och fokus på att världen kommer gå under. Han för en kamp för att skrotverkstaden ska gå runt och Taras mamma, som från början kommer från en annan verklighet än den hon nu befinner sig i, är nu tillfreds med att all sjukdom kan botas av örter eller av lite solsken. Tara tvättar inte händerna efter hon varit på toaletten, hon vet inte

39 Smith & Watson, 2010, s. 242

40 Smith & Watson, 2010, s. 237

16 vad Förintelsen är och hon tar inga former av tabletter för värk. Däremot har Tara en längtan i sin kropp som inte rimmar med föräldrarnas längtan – hon vill bort. Bort från bergen och det liv hon lever. Och trots att det inte sker utan ambivalens så tar Tara till slut steget, med hjälp av sin bror som redan försökt ta sig ur, och hennes morföräldrar. Hon börjar på ett

mormonskt universitet. Detta är starten för Taras väg mot utbildning, och en helt annan syn på världen än den hon är van vid.⁴¹

6.2. Självframställningens mönster

Jag kommer börja med att titta på vilken typ av självframställning Allt jag fått lära mig tillhör, i detta fall utifrån begreppen resan, förlust, exil och den självbiografiska pakten.

Denna analys behövs för att få en förståelse till hur berättelsen är uppbyggd och hur den då kan analyseras utifrån de verktyg jag diskuterat i teorikapitlet. Jag kommer därför nedan föra en diskussion kring hur Allt jag fått lära mig följer under detta vanliga mönster för

självframställning.

6.2.1. Resan, förlust och exil

I Westovers självframställning pågår flera olika typer av resor. Först och främst Westovers resa från sin uppväxt till högutbildad på ett av världens främsta universitet, Cambridge University. Men även resan som Westover själv gör i sitt inre. Hon försöker på något sätt med denna bok reda ut saker och ting kring hennes uppväxt, varför hon blivit som hon blivit, och vad hon förlorat. Vi skiljer dessa två resor åt genom att kalla den förstnämnda för

utbildningsresan och den andra för förlustresan. Vi skulle även kunna säga att

utbildningsresan är mer fysisk och förlustresan mer mental, men dessa två resor hänger samman i mycket, vilket gör att de går in i varandra och inte riktigt går att skilja åt helt.

Samtidigt som Westover hittar sig själv genom utbildning och kunskap så förlorar hon den verklighet hon i flera år har trott på. Som barn brottas hon med att vilja ta steget utanför den värld hon lever i och pappans starka grepp om henne. Verket handlar om Taras exil från

41 Westover, Tara, Allt jag fått lära mig, Staffansson, P., (övers.), Educated. Stockholm: Natur och kultur, 2019

17 familjen och hennes försök att hitta en egen ny verklighet. Hon lever länge i exil innan hon återigen tar reda på ”Vem är jag?”.⁴² Det första som läsaren får möta i detta tema är när Tara känner att hon vill börja skolan, men inte vågar för hon vet att pappan inte vill. Det är Taras farmor som försöker få Tara att gå till skolan genom att få bort henne från sina föräldrar och deras åsikter . Tara funderar länge men bestämmer sig i sista stund att inte åka med, eftersom hon vet att det kommer göra pappan ledsen.⁴³ Senare är det Taras bror som försöker få henne att börja i skolan, och återigen förstår läsaren att Tara vill, även om hon försöker hitta

undanflykter som gör att hon inte kan gå i skolan. Det är något annat som egentligen sätter stopp:

College betyder ingenting för mig. Jag visste hur mitt liv skulle utspela sig: När jag var arton eller nitton skulle jag gifta mig. Pappa skulle ge mig ett hörn av gården, och min man skulle bygga ett hus där. Mor skulle lära mig om örter, och om barnmorskeri också, som hon hade börjat med nu igen när migränanfallen inte kom lika ofta längre. När jag fick barn skulle mor förlösa dem, och en dag skulle jag vara Barnmorskan, antog jag. Jag såg inte var college passade in.⁴⁴

Tara kan inte placera sig i en värld som inte är den hon har fått planerad för sig. Jag tolkar det som att hon förstår att varje steg hon tar mot den andra världen, är ett steg ifrån den

nuvarande. Hon skulle förlora alltför mycket på att lämna, tror hon.

Senare i boken berättar Tara om en situation där hon tagit ett steg utanför pappans värld, och in i den nya. Det är när hennes andra bror krockar och hon bestämmer sig för att ta honom till sjukhuset, vilket aldrig är ett alternativ i den familj Tara lever i. Men Tara tar sin bror till sjukhuset, och kontaktar pappan att hon är där:

Pappa varken skällde eller förmanade; faktum är att han aldrig nämnde den kvällen igen. Men det var något med sättet han fixerar blicken och undvek att titta direkt på mig, som fick mig att tro att vi hade kommit till ett vägskäl, och jag hade gått åt ena hållet och han hade gått åt det andra. Efter den kvällen rådde det aldrig någon tvekan om huruvida jag skulle åka eller stanna kvar. Det var som om jag levde i framtiden, och jag var redan borta.⁴⁵

42 Melberg, 2008, s.63 och Smith & Watson, 2010, s. 154–156

43 Westover, 2018, s. 20–23

44 Westover, 2018, s. 157

45 Westover, 2018, s. 186

18 Meningen som lyder ”... om huruvida jag skulle åka eller stanna kvar ” handlar om att åka till skolan. De ovan nämnda exempel är tydliga tecken på den förlustresa jag diskuterar, insikten i vad ett steg utanför pappans värld innebär blir tydligt i detta citat. Hon har brutit med den verklighet hon blivit införstådd i och försöker med denna litterära självframställning förstå vem den nya Tara Westover är, och hur hon blev som hon blivit. Westover försöker därför genom att berätta om händelser rättfärdiga Taras beslut att hela tiden ta ett steg ifrån familjen och den verkligheten, vilket stämmer överens med den typ av självframställning som handlar om en son eller en dotters rättfärdigande och exil från sin uppväxt. Westover undanhåller heller inte Taras motstridiga känslor, hur svårt varje steg ur pappans värld är. Hon lägger ingen värdering i att hon ”borde” ta sig därifrån, utan hon berättar bara om känslorna och tankarna Tara hade just då.⁴⁶ Det blir därför tydligt att Westovers litterära självframställning följer det typiska mönstret att göra en resa, och i detta fall förlustresan, en resa ifrån något till något annat.⁴⁷

Den andra resan som Tara gör är som sagt ”utbildningsresan”. Denna resa handlar också om förlust, då resan i sig innefattar att Tara förlorar något när hon lär sig något nytt. Genom att Tara får ny kunskap så ifrågasätter hon den som hon tidigare haft. Varför Westover sedan väljer att ta upp detta i en litterär text är just för att hon behöver problematisera och resonera fram sig själv igen, sitt jag, detta genom att ta reda på – vem är jag? Eller, vem var jag?,⁴⁸som Melberg uttrycker det. Han sammanfattar även sina teorier genom att förklara att

”Självframställningen handlar om att skapa sig ett jag och ett själv när nu en ursprunglig identitet har gått förlorad”.⁴⁹ Och det är precis det Westover beskriver, hennes ursprungliga identitet är förlorad, så nu behöver hon hitta sin nya.

Utbildningsresan synliggörs många gånger i den litterära texten, men det finns några

utmärkande tillfällen. Den första är när Tara har börjat skolan och för första gången får höra om Förintelsen. Hon känner en enorm ilska mot sin mor för att hon inte har berättat om detta för henne, och känslan är stark: ”Den fick mig att vilja skrika åt henne, åt min egen mor, och det skrämde mig”.⁵⁰ Ett annat tillfälle när utbildningsresan syns tydligt är när Tara fått reda

46 Smith & Watson, 2010, s. 154–157

47 Melberg, 2008, s. 20–22

48 Melberg, 2008, s. 7

49 Melberg, 2008, s. 63

50 Westover, 2018, s. 198

19 på vad ordet ”nigger” har för mening. En hel sommar har hennes ena bror kallat henne för detta, och Tara har aldrig vetat exakt vad det betydde, utan hon har bara skrattat åt det. Fram tills nu. Såhär skriver Westover om denna uppenbarelse: ”Sedan hade världens ställts på ända: Jag hade klivit in på ett universitet och vandrat in i en hörsal där jag storögd och med tankarna virvlande i huvudet lyssnat på föreläsningar om amerikansk historia”.⁵¹ och detta fick henne att se sin bror på ett helt nytt sätt när han uttalade de orden: ”Nu fick det mig att vilja sätta munkavle på honom.”⁵² Tara beskriver denna nya medvetenhet som ett sätt att förstå vilken verklighet hon själv, och också hennes bror, hade fått höra. Och hur fel den var.

Samtidigt påpekar hon att hon aldrig såg sin bror som den som tyckte att ”niggers” skulle förtryckas, för hon visste att han bara inte förstod.⁵³ Däremot insåg hon i denna stund att något hade förändrats med hennes syn på sina familjemedlemmar, vilket kopplas till att Westover hela tiden försöker förklara dysfunktionaliteten i familjen, och rättfärdiga sina val.⁵⁴

Westovers självframställning byggs med andra ord tydligt upp av en resa, en förlust och en exil från något till något annat, utbildningen. Hon försöker ”reda ut” sig själv genom boken, förstå saker och ting och hitta sig själv igen. Allt detta blir väldigt tydligt i och med sista kapitlet. Det kapitlet heter ”Utbildad” och här försöker Westover förklara hur hennes process att klara av att bryta med sina föräldrar har varit.⁵⁵ Resan har tagit tid, och den exil hon har levt i har inte varit lätt. Däremot har hon insett att denna slutdestination är den enda möjliga för att finna frid.

Frågan att ställa sig nu är om hon förhållit sig autentisk i sin berättelse till rättfärdigande? Det kommer analyseras i avsnittet om ”Analys av autenticitet”. Men först ska vi titta på om verket upprättar den självbiografiska pakten, för att sedan prata om autenticitet.

6.2.2. Den självbiografiska pakten

51 Westover, 2018, s. 222

52 Westover, 2018, s. 224

53 Westover, 2018, s. 225

54 Smith & Watson, 2010, s. 154–156

55 Westover, 2018, s. 394–396

20 När det kommer till om verket av omvärlden ska tolkas som sanning eller lögn, eller

självbiografi eller självbiografisk roman som Lejeune hade uttryckt det, så stämmer Westovers verk in bäst på Lejeunes självbiografiska pakt, och inte den självbiografiska romanens pakt. Namnidentiteten som är ett signum för att den självbiografiska pakten ska slutas med läsaren stämmer i Westovers verk. Författaren heter Tara, huvudkaraktären heter Tara och berättaren är Tara. Med utgångspunkt i Lejeunes paktteori kan Allt jag fått lära mig läsas som fakta och inte fiktion. Detta innebär då att Westovers verk ger omvärlden en kunskap i hur det kan vara att växa upp i en liten stad med en mormonsk survivalist- och fundamentalismfamilj, ha nästintill obefintliga förutsättningar för att ta sig därifrån och ändå lyckas göra det. Även om Westovers omständigheter kanske inte hör till de vanliga, så är själva konceptet inte ovanligt.⁵⁶ Hon själv säger i en intervju att konceptet att komma från en liten stad och börja på Cambridge University⁵⁷ inte hörde till vanligheten, och som sagt var det egentligen bara det som boken först endast skulle handla om.⁵⁸ Westover beskriver sin känsla av att vara malplacé på Cambridge:

Jag valde en plats vid det stora fyrkantiga bordet och hörde på med de två studenterna närmast mig diskuterade ämnet för föreläsningen, vilket var Isaiah Berlins två frihetsbegrepp.

Studenten bredvid mig sa att han hade studerat Isaiah Berlin vid Oxford; den andre sa att han redan hade hört den här föreläsarens kommentarer om Berlin vid sina grundstudier i

Cambridge. Jag hade aldrig hört talas om Isaiah Berlin.⁵⁹

Med detta sagt betyder det inte att Westover var malplacé på Cambridge University, och det vill inte Westover heller antyda med detta. Men hennes resa kan ge hopp att vem som helst, oavsett förutsättningar, kan lyckas. Är det de här som Westover vill att hennes verk ska förmedla, en smula hopp?⁶⁰

6.3. Analys av hur autenticiteten gestaltas

6.3.1. Minnet

56 Westover, 2018

57Cambridge kan i detta sammanhang ses som en metafor för “att lyckas”. Cambridge University rankas bland de mest prestigefyllda universiteten i världen, det är med andra ord inte vem som helst som kommer in där.

58 Aspen institute, Educated: A Conversation with Tara Westover, 2019

59 Westover, 2018, s. 314

60 Aspen institute, 2019

21 Minnet har en central roll i självframställningen, och så även i Allt jag fått lära mig.

Westover beskriver fragment från sin barndom, sådant som har betydelse för, och som har påverkat, hennes liv idag. Hon berättar händelserna som Tara är med om som liten väldigt sakligt. Ibland skulle läsaren kunna känna att Westover är helt objektiv i sin förklaring av dem, trots att hon själv egentligen är subjektet i händelsen. Ett exempel är när pappan ger Tara tips om hur hon ska bli av med sitt halsont, nämligen genom att stå med öppen mun mitt i vintern vänd mot solen, då solen är den starkaste medicinen som finns, enligt pappan.⁶¹ Denna situation kan verka absurd i mångas öron och som läsare undrar man vad Tara tänker, men Westover berättar inget om vad som skedde i Taras huvud när pappan sagt det här, inga känslor utan bara sakligt vad som hände. Samtidigt tydliggör det också att Tara inte tänkte att det var något speciellt, vilket man kunde förvänta sig att Westover kommenterat något om i nu-perspektiv. Att Westover inte lägger någon värdering i sina minnen kan kopplas ihop med den anmärkning som hon som författare gjort i början av boken:

DEN HÄR BOKEN handlar inte om mormonism. Inte heller om någon annan form av trosuppfattning.

I den förekommer många olika slags människor, vissa troende, andra inte; vissa vänliga, andra inte.

Författaren vill understryka att det inte finns något samband, positivt eller negativt, mellan livsåskådning och personliga egenskaper.⁶²

Westover har redan klartgjort innan hennes berättelse börjar att situationer som händer i boken inte ska värderas i samband med om karaktären kan tolkas som god eller ond, eller om det handlar om livsåskådning eller personliga egenskaper. Detta är inte relevant i den historia som Westover vill berätta för sin publik. Hon väljer därför att i de flesta fall berätta händelser så objektivt det går, utan värderingar och känslor. Skulle hon ha lagt värderingar i minnena, hade det istället spätt på läsarens tankar och värderingar om utomstående påverkningar av karaktärerna. Det är här tydligt att Westover väljer vilka av sina personliga minnen som hon vill förmedla till sin publik.⁶³ Hon må kanske inte rekonstruera minnet, men hon är troligtvis väl medveten om att hon styr vilken ”del” av minnet som är av vikt för läsaren att ta del av, för resterande berättelse. Och värderingar är inte en del av det.⁶⁴

61 Westover, 2018, s. 115–116

62 Westover, 2018, s. 9

63 Smith & Watson, 2010, s. 245

64 Hackman & Wahlström, s. 98

22 Det finns ingen större problematisering om att minnena kan vara rekonstruerade, vilket

äventyrar verkets autenticitet. I verket sker några ganska allvarliga bilolyckor, där Tara skadas.⁶⁵ Dessa beskrivs ganska detaljerat, trots att olyckorna är allvarliga och måste ha ingivit en viss chock hos alla inblandade. Att Westover inte någonstans här påpekar sitt förtroende för sitt eget minne kan därför verka lite oreflekterande från hennes sida, enligt Smiths och Westons teori. Just i sådana traumatiska situationer kan det vara möjligt att minnet av det påverkas.⁶⁶ Det finns däremot ett tillfälle i verket där Westover tydligt

reflekterar över ett minne. Hon skriver arton år efter händelsen; ”Nu, vid tjugonio års ålder, sätter jag mig för att skriva, för att rekonstruera händelsen utifrån ekona och ropen från ett trött minne”.⁶⁷ Här reflekterar hon över att minnet är ”trött”. Det är svårt att minnas och det var längesen, är vad hon menar. Om detta ska sätta grund för att resterande minnen i verket också är trötta framgår inte, men att detta minne ska det är i alla fall tydligt här. Det hade behövts fler sådana här reflektioner kring minnet, för att tydliggöra ett medvetande från Westover att det är möjligt att minnet är rekonstruerat, och detta hade då höjt verkets

autenticitet. Däremot är jag medveten om att för många sådana tydliggöranden skulle ta bort verkets konstnärliga sida, det hade helt enkelt blivit tjatigt för läsaren. Men på några fler ställen hade Westover behövt problematisera minnets möjlighet till att vara konstruerat. Det hade då som sagt ökat hennes autenticitet.⁶⁸

6.3.2. Auktoritet och bevis

Westover använder sig av andras berättelser för att fastställa sin egen. Detta tillhör verktyget bevis. Det är särskilt i ett kapitel som det blir extra tydligt och det är kapitlet som handlar om hennes mor och pappas liv. Detta är berättelser om en tid innan Tara fanns, vilket betyder att någon måste ha berättat det för henne. Händelserna hon beskriver är föräldrarnas uppväxt och hur de träffades, och sedan hur de hamnade i att leva i det liv de gjorde.⁶⁹ Detta kapitel i boken är i princip nödvändigt för att föra händelseförloppet framåt, för att förstå vilken grund Taras verklighet vilade på. Kapitlet bär inte händelseförloppet, dess autenticitet är inte

nödvändig för Westovers berättelse, den bygger inte upp händelseförloppet utan för det bara

65 Westover, 2018, s. 55–59 och 123–125

66 Smith & Watson, 2010, s. 27-30

67 Westover, 2018, s. 99

68 Smith & Watson, 2010, s. 245

69 Westover, 2018, s. 40-44

23 framåt, som Smith och Waston diskuterar. Det viktiga för läsaren är att få ta del av den

historia som för Tara är sanning, och detta är den hon har fått berättad för sig av sina

föräldrar. Den fungerar som bevis på ett strategiskt sätt för att föra händelseförloppet om Tara och hennes resa framåt.⁷⁰

På andra ställen i boken använder hon berättelser och påståenden som inte är hennes egna. till exempel när hon pratar om att hennes mamma egentligen inte ville arbeta som barnmorska⁷¹ eller när hon berättar att hennes farfar hade hästar⁷². Det sistnämnda påpekar hon att hon inte vet om det är sant, men ”Det var åtminstone vad jag fick hör”.⁷³ Westovers bok handlar till stora delar om vad hon fått lära sig, och att det är det som format henne. Sådana här bevis används för att man skall förstå Tara och hennes livsöde. När Westover nu i efterhand berättar om det, påvisar att hon är mycket väl medveten om att hon inte vet om det är sant, men att det var i alla fall det Tara fick höra. Här skapar Westover autenticitet, eftersom hon är kritisk till sin egen verklighet, eller i alla fall till den hon blivit berättad. Däremot hade denna kritiska syn på minnet kunna problematiseras fler gånger i berättelsen.⁷⁴

Redan i början av boken berättar Tara att hon fått en dagbok av sin mormor. Stycken

kopplade till dagboken dyker sedan inte upp förrän senare i verket.⁷⁵ Om denna dagbok ligger till grund för flera av Taras minnen vet vi alltså inte, då det inte hänvisas till den tidigare. Det är därför svårt att använda dagboken som bevis för Westovers autentiska gestaltning. Det är nämligen ett typiskt drag av en självframställningsförfattare att använda sig av olika typer av dokument för att stärka sin autenticitet till sin historia, till exempel då dagboksmaterial (oftast ska de vara inskannade för att stärka autenticiteten ännu mer, alltså att man inte ljuger). I detta fall citerar Westover bara det som står i Taras dagbok men det skulle lika gärna vara påhittat av Westover i ett försök att stötta upp sin autenticitet, så tyvärr håller det inte riktigt.⁷⁶

70 Smith & Watson, 2010, s. 242.

71 Smith & Watson, 2010, s. 237

72 Westover, 2018, s. 128

73 Westover, 2018, s. 128

74 Smith & Watson, 2010, s. 237

75 Westover, 2018, s. 242-244

76 Smith & Watson, 2010, s. 237-239

24 Bevis för att skapa autenticitet i en berättelse kan också vara att författaren refererar till verkliga offentliga platser eller historiska händelser, passar detta in i berättelsens gång så får berättelsen fasta punkter, som gör att den blir mer autentisk. Handlar det om en

uppväxtskildring, som Westovers verk gör, är därför ett smart drag att nämna offentliga platser och historiska händelser som sker under de år händelseförloppet förlöper. Kan sedan majoriteten av läsarna relatera till dem blir detta bevis ännu starkare.⁷⁷

Westover poängterar redan tidigt i boken att Tara lever helt isolerat från verkligheten, hon har inget födelsebevis, går inte i skolan och har aldrig besökt ett sjukhus eller blivit inskriven i en journal. Det finns helt enkelt inga vittnen eller bevis på att hon ens existerar. Detta gör att Westovers historia, som påstås vara en självbiografi, har ännu mer ”potential” till att vara påhittad. Det finns inte andra människor förutom familjen som ens har en liten aning vad som pågår på berget och i familjen.⁷⁸ Därför blir det viktigt för Westover att försöka förankra sin historia i objektiva perspektiv, för att skapa en bro mellan författare och läsare. Alltså, att här är något vi båda känner till, eller här finns det människor som kan vittna för det jag skriver.⁷⁹ Westover gör detta och den första platsen vi möter är Buck Peak i Idaho,⁸⁰ där familjen bor.

De må kanske inte vara en plats en majoritet av mänskligheten känner till, men det är en offentlig plats. Hon förankrar även platsen genom närliggande ställen som dyker upp i verket, så som Worm Creek opera house⁸¹, Bloomingtong Lake⁸² och Bear River⁸³. Dessa bevis, att berättelsen är förankrad i verkligheten, ger den mer autenticitet.⁸⁴ Två andra platser som dyker upp är skolor. Först BYU, Brigham Young University. Detta är den plats där Tara för första gången går i en skola. BYU ligger i Utah, norr om Idaho, och det tar cirka tre timmar med bil från Buck Peak till BYU enligt Tara⁸⁵, vilket även stämmer överens med en

vägbeskrivning genom en sökning på google. Den andra skolan är Cambridge University.

Hon får börja där tack vare ett stipendium. Eftersom Cambridge är ett av världens mest framstående universitet, är även detta en förankring för berättelsen, många känner till

Cambridge University. Lite annorlunda blir det med BYU, på gott och ont, då det kanske inte

77 Smith & Watson, 2010, s. 237

78 Westover, 2018, s. 11–13

79 Smith & Watson, 2010, s. 237

80 Westover, 2018, s. 18–19

81 Westover, 2018, s. 112, 138, 146, 213

82 Westover, 2018, s. 275

83 Westover, 2018, s. 386

84 Smith & Watson, 2010, s. 237

85 Westover, 2018, s. 161

25 är lika känt. Däremot finns det, det är bara att söka på det på internet för att se att det som Westover berättar om det stämmer. Som bevis för att stärka sin autenticitet till berättelsen kan läsaren se denna plats ur två synvinklar, antingen som att den skapar mer autenticitet just för att den inte är så känd, det skulle helt enkelt vara svårare att ”komma på” den än vad det är att komma på att skriva om Cambridge University. Å andra sidan kan det, för den inte så aktiva läsaren som bara tar sig igenom boken, uppfattas som påhittat. Cambridge däremot, det skulle en majoritet av läsarna troligtvis koppla direkt till att det inte är påhittat, även det på gott och ont.⁸⁶

Går man vidare till att titta på om författaren kopplar till historiska händelser för att förankra sin berättelse så gör i detta fall Westover det två gånger. De historiska händelserna är

Millenniebuggen och 11:e september-attackerna. Millenniebuggen är en offentligt stor händelse, som fick mycket plats i massmedia och stora summor pengar var inblandade i problemet. Taras pappa däremot, han trodde att millenniebuggen skulle krascha hela världen och att Jesus då skulle uppstå, men så blev inte fallet.⁸⁷ Denna förankring i en historisk händelse som troligtvis de flesta av läsarna hört talas om skapar autenticitet till berättelsen.

Taras pappas reaktion känns pålitlig då det var allmänt känt att de med mormonsk tro tänkte såhär kring millenniumskiftet, eftersom hela deras trosuppfattning är uppbyggd på tanken att sista dagen är nära, och då återvänder Jesus.⁸⁸ Genom att detta bevis, det vill säga pappans reaktion, blir pålitlig blir också en stöttning för att mycket av hans andra beteenden som Westover beskriver stämmer. Med andra ord är förankringen i millenniebuggen ett bra bevis som ger autenticitet till berättelsen.⁸⁹ Senare är det 2001 World Trade Center utsätts för terrorattentat. Det är ingen händelse som får en stor plats i verket, men den nämns och Tara berättar att pappan kommer in för att se händelsen på tv och säger ingenting. Senare på kvällen däremot läste han diverse heliga skrifter, som berörde diskussioner om krig.⁹⁰ Även detta förankrar Westovers verk i en offentlig händelser, vilket skapar autenticitet till

berättelsen.⁹¹

86 Smith & Watson, 2010, s. 237

87 Westover, 2018, s. 118–121

88 Populär historia, Mormons folk. https://popularhistoria.se/religion/mormons-folk (Hämtad 2020-12-13)

89 Smith & Watson, 2010, s. 237

90 Westover, 2018, s. 144

91 Smith & Watson, 2010, s. 237

26 Året 2019 blev Westovers verk Allt jag fått lära mig trea på listan över mest sålda

facklitteraturer i Sverige.⁹² Läser man verket, förstår man varför. Hur den hamnade där finns det troligtvis många anledningar till, men främst handlar det om dess auktoritära roll. Allt jag fått lära mig får ingen auktoritet genom författarens namn, eftersom det är, fram tills nu, helt okänt för världen. Det är Westovers debutroman och hon har ingen känd karriär från

tidigare.⁹³ En jämförelse kan vara Michelle Obamas debutverk, också en självframställning, som direkt får auktoritet genom att det är Michelle Obama som har skrivit den, en

presidentfru som nästintill hela världen känner till.⁹⁴

Förutom författarnamnets möjlighet till att ge verket auktoritet så kan också handlingen ha auktoritet, vilket Westovers berättelse har. Om vi diskuterar den ur frågan att den ”intresserar en större publik” så är svaret här ett klart ja. Westovers verk handlar om en uppväxt i en mormonsk fundamentalist- och survivalistfamilj, och i verket får läsaren läsa om den ena förundransvärda händelsen efter den andra. Allt som är bortom ”det normaliserade”⁹⁵ intresserar läsaren. Däremot, så avslår sig Westover tanken om att boken handlar om mormonism redan innan prologen i boken, nämligen genom en så kallad ”författarens anmärkningar”. Detta går som sagt att läsa där: ”DEN HÄR BOKEN handlar inte om

mormonism. Inte heller om någon annan form av trosuppfattning...”.⁹⁶ Så redan på sidan nio i verket slår författaren Westover ifrån sig att boken skulle ha auktoritet genom att dess

innehåller har ett ”intressant innehåll för en stor publik”. Däremot har nog de flesta som läser denna anmärkning redan införskaffat sig verket, så om detta var ett strategiskt drag av

Westover, för att höja sin försäljningssiffror, vet vi inte. Vad vi dock vet är att om boken skulle anses ha auktoritet på grund av denna delen av dess handling, så raserar Westover den styrkan direkt som läsaren tar sig an boken.⁹⁷

Nog att Westover raserar denna delen handlingens auktoritet redan på sidan nio, så är frågan om hon bara inte tar sig an auktoritet på ett annat sätt, nämligen det som handlar om

92 Erik Wikberg, 2020, s. 52–53

93 Smith & Watson, 2010, s. 237

94 Obama, Michelle, Min historia, Månpocket, Stockholm, 2019

95 Här vill jag påpeka att jag förstår att denna generalisering inte är helt felfri. Att prata om vad som är normalt och inte är normalt är väldigt svårt. Jag vill poängtera det, då jag använder ordet ändå för att det är det bästa ordet jag kan komma på som omfattar diverse händelser i verket. Det jag menar är att det är svårt att hitta en annan kategorisering för alla de olika typer av händelser som händer i verket.

96 Westover, 2018, s. 9

97 Smith & Watson, 2010, s. 237

27 författarens rätt till att skriva om denna berättelse. Genom att förminska mormonismens roll i verket så äger hon även situationen om mormonismen. Troligtvis (jag ska aldrig säga aldrig) hade en författare som ljugit om en uppväxt i en mormonskfamilj aldrig skrivit denna

anmärkning i sin bok. Det finns en anledning att Westover gör det. Hennes tanke med den här boken är inte att prata om mormonism, utan om hennes uppväxt till den hon är idag. Om en författare skulle påstå sig skriva en självframställning om mormonism, fast egentligen bara hittar på allt, skulle hela dennes upplägg/tanke raseras av en sådan anmärkning i början av den boken. Men för Westover skapar det istället mer autencitet till hennes berättelse, och auktoritet till hennes rättighet att skriva om det hon sedan kommer skriva om.⁹⁸

Författaren kan hävda sin auktoritet även genom hur hen förhåller sig till sin exponering av det hen berättar. Självframställningar handlar ju ganska självklart om exponering av sig själv, vilket gör denne genre komplex att skriva i. Det är möjligt att som

självframställningsförfattare vilja normalisera eller hålla igen i det som berättas, vilket då äventyrar autenticiteten i det.⁹⁹ Westover exponerar Tara och hennes familj i verket. Ett exempel är alla diskussioner kring att Tara inte tvättar sin händer efter hon varit på toaletten, p.g.a. att hon inte lärt sig det, och pappans kommentar om att han ”lär dem att inte pissa på händerna”.¹⁰⁰ Detta är ett beteende som det tar lång tid för Tara att ändra på. Denna

exponering av något som tydligt faller utanför ramen av samhällets normer och det har inte Westover försökt dämpa ner eller normalisera för att få sig själv att se bättre ut, utan hon berättar bara rakt upp och ner att så var fallet, hon tvättade aldrig händerna efter ett toalettbesök under hela sin uppväxt, första gången var på college.¹⁰¹ Även pappans

fundamentalistiska sida som leder till att bilen saknar säkerhetsbälte och när familjen lider av livshotande skador så tas de ändå inte till sjukhuset är något som Westover väljer att berätta om, även fast man kan tycka att det framställer pappan ganska illa. Intressant att ha i åtanke är att i slutet av verket så framkommer det att Westover inte på flera år har haft kontakt med den pappan hon berättar om.¹⁰² Här kan därför auktoriteten kring Westovers autenticitet ifrågasättas. Det går att se det på två sätt. Det första är om hon känner ilska mot pappan, och därför ”späder på” minnena om honom. Det andra sättet man kan se det på är att hennes icke kontakt med pappan på så pass länge gör att hon känner att hon kan berätta sanningen, precis

98 Smith & Watson, 2010, s. 237

99 Smith & Watson, 2010, s. 237

100 Westover, 2018, s. 75

101 Westover, 2018, s. 229

102 Westover, 2018, s. 394–395