Livet på en

Livet på en

dagcentral

Livet på en dagcentral

Om hälsofrämjande arbete och utvecklingen av stödjande miljöer för äldre

Lena Lindell

© FoU i Väst

Första upplagan december 2002 Layout: Infogruppen GR

Tryckeri: InformTrycket AB, Göteborg ISBN: 91-89558-13-8

FoU i Väst

Göteborgsregionens kommunalförbund Box 5073, 402 22 Göteborg

e-post: fou@gr.to

Förord

Rapporten beskriver hur några dagverksamheter för äldre utvecklas och förändras under en period av två och ett halvt år. Inledningsvis i projek- tet ställdes frågan; Hur vill äldre att en dagverksamhet skall se ut? Svaren var enstämmiga på en punkt; det skall finnas tillgång till god och hemlagad mat! Maten kom också att bli navet kring vilket detta projekt utvecklades.

Författaren Lena Lindell, stipendiat vid FoU Väst, belyser arbetsproces- sen i projektet och dagverksamhetens betydelse för de äldre. Projektet som finansierats av Socialdepartementet och Folkhälsoinstitutet syftar till att ut- veckla hälsobefrämjande arbete och stödjande miljöer för äldre.

För mig som vetenskaplig handledare har det varit mycket lärorikt att följa projektet under en längre tid och i dess olika faser. Det finns lite kunska- per om dagverksamheters betydelse för de äldre och hur hälsofrämjande ar- bete för äldre kan utvecklas genom samverkan mellan olika offentliga och frivilliga verksamheter. Rapporten bidrar på ett förtjänstfullt sätt till kun- skapsutvecklingen inom detta område.

Kommunal dagverksamhet för äldre är inte lagstadgad och i tider av kärv ekonomi är detta en verksamhet som ständigt utsätts för nedläggnings- hot. Inte heller Majornas dagcentraler i Göteborg har undgått detta. Men som författaren skriver så har detta inte bara varit ett störande moment i arbetsprocessen utan också en sammansvetsande faktor som drivit projektet framåt.

Genom att författarens låter oss ta del av sina erfarenheter som projekt- ledare bidrar rapporten till kunskapsutveckling kring arbetsprocesser i pro- jekt som genomförs inom ramen för en befintlig verksamhet. Det är min förhoppning att denna rapport skall stimulera till fortsatt arbete med att initiera och utveckla förebyggande hälsoarbete för äldre i olika former.

Göteborg den 15 november 2002 Monica Nordström

Forskningsledare, inriktning äldre FoU i Väst

Innehållsförteckning

Livet på en dagcentral – en tillbakablick ...9

Majorna och dagcentralsprojektet...15

Majorna ... 15

Dagcentralerna ... 15

Dagcentralprojektet ... 16

Arbetsformer och metoder ...¹⁹

Arbetsformer ... 19

Metoder ... 21

Processen i projektet ...²³

Att starta ett projekt ... 24

Kartläggning av de yngre pensionärernas intressen och önskemål .... 24

Besökarna ... 28

Medarbetarna ... 29

Samverkansparter ... 30

Att realisera nya idéer ... 33

Kollegial utvärdering ... 35

Samverkan i projektet ...³⁹

Besökarna på dagcentralen...⁴¹

Boende ... 41

Köns- och åldersfördelning ... 42

Rekryteringsvägar ... 42

Dagcentralsbesöket ... 42

Synpunkter på verksamheten ... 43

Det förebyggande arbetets betydelse – samman-

fattande diskussion ...⁴⁵

De fyra hörnstenarna ... 45

Dagcentralen som stödjande miljö ... 48

Slutord ...49

Avslutande reflektioner ... 50

Bilagor Bilaga 1: Dagcentralprojektet – att utveckla verksamheten ur ett folkhälsoperspektiv Projekt nr 9/812 ... 51

Bilaga 2: Frågeformulär till 70-75 åringar i Sandarna ... 53

Bilaga 3: Karta över geografiskt avgränsat område i Majorna ... 57

Bilaga 4: Frågeformulär till besökarna på Sandarnas dagcentral ... 58

Bilaga 5: Frågeformulär angående dagcentralprojektet ... 59

Bilaga 6: Deltagare i Dagcentralprojektet ... 60

Bilaga 7: Samverkansformer ... 61

Litteraturlista ...⁶²

Livet på en dagcentral – en tillbakablick

I två och ett halvt år har jag haft nöjet att arbeta som projektledare för Dagcentralsprojektet i Göteborgs stad Majorna. När jag tillträdde tjäns- ten i början av år 2000 bestämde jag mig för att sitta på en av dagcentraler- na. Det blev Sandarnas dagcentral som blev min hemvist under dessa år.

Genom att finnas mitt i verksamheten har jag kunnat följa livet på en dag- central på mycket nära håll. Jag har sett människor komma och gå. Jag har upplevt glädje och sorg, medvind och motvind, skratt och gråt. Framförallt har jag lärt känna verksamhetens själva själ och hjärta. Varje dag har jag hört besökare berätta om hur mycket dagcentralen betyder för dem. Jag har sett människor som knappt kunnat röra sig, släpa sig hit med sina sista kraf- ter för att efter besöket få ny energi som gjort att de kunnat gå hem med lättare steg. Tanken går till mirakel och helbrägdagörelser. Men egentligen är det inget konstigt som förekommer, det handlar bara om mycket enkla och basala saker som att erbjuda en mötesplats som äldre finner lockande att besöka. Där man kan äta god och prisvärd husmanskost, träffas samt stimu- leras till ett aktivt och meningsfullt liv.

Redan vid 11-tiden kommer matgästerna till Sandarnas dagcentral. Her- rar och damer samlas i entrén och sitter och samtalar i en timme innan maten börjar serveras. De flesta dröjer sig kvar en bra stund även sedan maten väl är uppäten. Här talas det om allt mellan himmel och jord. Sorger och bekymmer ventileras, gårdagens TV-program debatteras, man läser tid- ningen och håller även ordning på varandra. En dam som varit sjuk och inte besökt dagcentralen under ett par månader får ett så varmt välkomnande när hon återkommer att hon blir riktigt rörd. ”Det hade jag inte väntat mig att jag var så saknad” säger hon. Det händer även att kärleken kommer på besök och att nya par bildas. Mer vanligt är dock att det knyts vänskaps-

band, helt nya eller att gamla band återupptas. Vad som är speciellt med Sandarnas dagcentral är att det är lika mycket herrar som damer som besö- ker dagcentralen. På alla andra liknande ställen i Göteborgsområdet är det övervägande damer som kommer.

När jag tänker tillbaka på den här tiden är det många minnen som dyker upp. Jag minns till exempel Gustav som blev så upprymd av att vinna en boulematch att han glömde bort sina balanssvårigheter för att med armarna i segergest mot skyn ropa ”jag vann, jag vann”. Jag tänker på Märta som kom till dansen med sin rollator men gick hem utan den. Annie som började gå stavgång och klarade av att gå långpromenader igen med hjälp av sina stavar. Rickard som efter att ha mist sin bäste vän bearbetade sorgen med ännu tätare besök på dagcentralen. Energin som fyller lokalerna när Klubb Lanternan varje vecka anordnar dans. Ja, listan över minnen kan göras lång.

Jag kom till dagcentralen en kall vinterdag. Jag skulle börja mitt nya arbete som projektledare för Dagcentralsprojektet. Det var inte första gång- en jag besökte en dagcentral, jag hade tidigare varit chef för flera stycken på andra håll i landet. Men det var mitt första besök på Sandarnas dagcentral.

Ganska snart märkte jag att det var något särskilt med just det här stället.

Men det var svårt att sätta fingret på exakt vad som var speciellt.

En av mina första arbetsdagar firade dagcentralen 15-årsjubileum. Hela dagen kom det en strid ström av gäster. Hedersgästen för dagen var en man som just fyllt 100 år. Efter maten blev det en svängom bland matborden till den levande musiken som förgyllde dagen. Talen och blommorna avlöste varandra. Dagen var fylld av glädje över att verksamheten trots allt överlevt alla sina nedläggningshot i den ekonomiskt krisdrabbade stadsdelen Majo- rna. Men knappt hade musiken hunnit tystna förrän nästa sparförslag med nya nedläggningshot tornade upp sig vid horisonten. Även denna gång skulle Sandarna och Mariaträffen klara sig medan Dagcentralen Lanternan kom att stängas. Sommaren 2000 slog Lanternan igen portarna efter 14 års verk- samhet.

Det var inte helt lätt att gå igång med ett projekt som syftar till att utveckla dagcentralerna i stadsdelen samtidigt som en av dem blev nedlagd.

Många, både invånare och medarbetare i Majorna, var kritiska och undrade vad vi egentligen höll på med. Jag såg det dock som desto viktigare att jobba med det vi hade kvar. Efter många och långa diskussioner var det fler som höll med mig. Projektet gick igång och allt fler kom att ansluta sig till arbe- tet. Till slut var vi över 60 personer som aktivt deltog i Dagcentralsprojektet.

Astrid har varit aktiv i pensionärsföreningar i många år. Hon är en riktig fighter. ”Jag har haft värk i kroppen ända sedan jag var 40 år.” säger Astrid.

”Hur skulle det ha sett ut om jag bara suttit hemma och tänkt på smärtan.”

Astrids medicin har varit att hålla sig igång. ”Jag har försökt hjälpa andra med det jag kunnat och det har gjort att jag själv också mått mycket bättre.”

Helt nyligen fick hon på grund av en tids sjukdom stanna hemma i lägenhe- ten i några veckor. ”Det var inte alls bra för jag blev nästan folkskygg på kuppen” säger Astrid när hon är tillbaka igen som trogen gäst på dagcentra- len. Vid ett av de senaste nedläggningshoten höll Astrid, i sin egenskap som ledamot i pensionärsrådet, ett riktigt brandtal för dagcentralens verksamhet inför politikerna. Det finns ingen som på ett bättre sätt kan beskriva vad det hela går ut på än just Astrid. Ytterligare en gång klarade sig Sandarnas dagcentral från nedläggning. Den här gången var det nog till stor del Astrids förtjänst samt protestlistorna som över 500 besökare skrivit under.

”Inte toppen, men rätt bra ändå” svarar en kvinna på frågan om hur hon upplever sin egen hälsa. Så är det för de allra flesta som hunnit upp en bit i åldrarna. Det finns en hel del krämpor, men förmågan att hantera ohälsan varierar. Lena, en av distriktsköterskorna som deltagit aktivt i projektet slås ofta av hur olika en och samma person kan vara när hon möter dem på vårdcentralen jämfört med på dagcentralen. På vårdcentralen är det den sju- ka sidan som kommer fram, på dagcentralen den friska. Lena ser patienter som hon inte tror ska orka ta sig hem efter besöket på vårdcentralen, komma till dagcentralen på pigga ben och med glimten i ögat.

Gösta har sin fru på sjukhem sedan några år tillbaka. Han kommer nästan varje dag till Sandarna för att äta en bit mat och träffa sina vänner.

”Vi är som en stor familj här” säger Gösta, som hämtar lite ny energi inför sitt nästa besök hos ”lilla gumman” på sjukhemmet. Gösta brukar hålla i bingon som klubb 84:an har på dagcentralen och har sedan Klubb Lanternan flyttat in med dansen börjat ta sig en svängom på dansgolvet då och då. Det hjälper honom att hålla det goda humöret uppe.

”Nu för tiden känner jag fler som är döda än som lever” säger en av gästerna på vägen in till matsalen på Sandarna. Det är en ganska slående formulering som beskriver hur livet gestaltar sig för många av besökarna.

Merparten är ensamstående med en bekantskapskrets som tunnats ut genom åren. Numera är det på dagcentralen de har sin vänkrets. Man strålar sam- man i samband med maten, träffas i några timmar och går sedan var och en hem till sig. Det verkar vara en umgängesform som passar många att träffas på det här mera otvungna sättet. Däremot är det inte särskilt vanligt att gästerna träffas utanför dagcentralen.

Några av gästerna har börjat få lite problem med minnet. De har haft dagcentralen som sitt fasta mål i många år och fortsätter komma hit även fast minnet sviker. När de väl är här får de hjälp av andra besökare med att orientera sig i tid och rum. Någon påminner om vad det är för veckodag,

någon annan om vad som hände igår. Personalen i köket meddelar vänligt men bestämt att herr Andersson faktiskt redan ätit lunch en gång. Dessa små fingervisningar gör att det faktiskt fungerar att bo kvar hemma ytterligare ett tag. På Majornas andra dagcentral, den lite intimare Mariaträffen, finns det särskilda grupper för glömska personer. Två dagar i veckan träffas de i en fast grupp och får meningsfull sysselsättning, gemenskap, lite gymnastik och god mat. När jag kommer dit på besök möter jag en grupp skärpta damer som inte alls ger intryck av att ha problem med minnet. Tryggheten och stimulansen de får i gruppen och av miljön gör underverk även på ett trasigt minne.

En vacker septemberdag ska vi inviga boulebanan som Bostads AB Po- seidon har anlagt åt oss på andra sidan vägen. Jag har bett Walle, pensionär och aktiv i bland annat Majträffen, att komma och lära oss hur spelet går till. Walle är bouleinstruktör och en fena på allt som har med boule att göra.

Vi har fått med oss ett gäng på 12 personer. Rosa som är rullstolsburen har följt med bara för att titta på. Innan hon vet ordet av befinner hon sig dock mitt i spelet. Walle vet minsann hur man anpassar spelet för att alla ska kunna vara med. Rosa blir en av våra hängivnaste boulespelare och ber under hösten sin son att köpa henne en ny jacka att använda vid boulespelet.

Vi spelar varje torsdag ända fram till jul när snön lägger sig.

Under mina år på dagcentralen var en av höjdpunkterna när mästerkock- en Leif Mannerström gästade Sandarnas dagcentral en dag våren 2001.

Mannerström lagade sin berömda strömming med potatismos som gästerna kunde äta till vanligt lunchpris. Under dagen slogs publikrekord, 153 perso- ner kom och åt av ”Mannerströmmingarna”. Leif Mannerström har ett starkt engagemang för Majornas dagcentraler. Flera år i rad har han bjudit dess stamgäster på middag på Sjömagasinet. Att just maten är det viktigaste drag- plåstret för att få besökarna att komma finns det många exempel på. Den vällagade husmanskosten som smakar som hemlagat är helt enkelt det star- kaste kortet som Sandarnas dagcentral har. ”Maten här är berömd, hemla- gad. Det är därför det är så populärt. Sandarna får högsta betyg” säger till exempel en av gästerna jag intervjuar.

När jag nu slutar mitt projektarbete sommaren 2002 har Sandarna hun- nit fylla 17 år och Mariaträffen 20. Nya sparbeting hotar i kulisserna och ingen vet hur det kommer att gå i framtiden. Oron vilar ständigt över dag- centralerna i Majorna, nu som så många gånger förut. ”Viktigt att det får vara kvar, de får inte rycka undan fotfästet man har” säger en av besökarna som jag intervjuar. ”Om inte detta fanns skulle vi inte ha någonstans att gå och mer hemvård skulle behövas” säger en annan. Det enda jag kan göra är att fortsätta hoppas, hoppas att beslutsfattarna i stadsdelen även denna gång

ska sansa sig och låta verksamheten vara kvar. Att de ska inse att Sandarnas dagcentral och Mariaträffen båda är värda sin vikt i guld. Förstå hur viktiga dessa mötesplatser verkligen är för Astrid, Gösta, Rickard, Rosa och alla de andra besökarna. Se det jag med egna ögon sett; att många av gästerna fått tillbaka lite av livet sedan de börjat besöka dagcentralerna. På Sandarna och Mariaträffen pågår ett liv, som också alstar liv och som därmed blir en mycket bra affär för Majornas stadsdelsförvaltning.

Den här rapporten har kommit till för att jag vill dela med mig av de erfarenheter jag gjort under min tid som projektledare för Dagcentrals- projektet. I första hand har jag fokuserat mig på processen i projektet samt på den samverkan som skett, alltså mer på själva resan än målet. I den här rapporten kommer jag inte att göra en fullständig redovisning av enkäter, intervjuer och andra undersökningar vi gjort i projektet. Istället har jag valt att lägga tyngdpunkten på allt det där andra som sällan brukar komma med i en projektrapport. Jag har även försökt beskriva verksamheten vid Major- nas två dagcentraler för äldre utifrån besökarnas perspektiv och från det jag själv observerat under min tid i projektet.

Majorna

Majorna är en av 21 stadsdelsförvaltningar i Göteborgs stad. Här bor drygt 28 000 invånare. Cirka 14 procent är över 65 år och av dessa är det cirka 13 procent som har någon form av hemtjänst. Förr var Majorna en sjöfarts- stadsdel och många av dagens pensionärer har varit verksamma inom yrken knutna till havet och sjöfarten. Bostadsbeståndet består av övervägande små- lägenheter i fastigheter utan hiss. I Majorna är ohälsotalen högre och medel- livslängden för män betydligt lägre än i andra jämförbara stadsdelar. För kvinnor skiljer sig inte medellivslängden åt på samma drastiska sätt.

Dagcentralerna

I Majorna finns det idag två dagcentraler som drivs av kommunen, Sandar- nas dagcentral och Mariaträffen. Dessutom finns det en föreningsdriven dag- central, Lanternan. Även Lanternan drevs tidigare av kommunen, men över-

Majorna och

dagcentralsprojektet

gick i början av projektet till föreningsdrift efter ett politiskt beslut.

Sandarnas dagcentral är den största av dagcentralerna. Här lagas det hemlagad husmanskost alla dagar i veckan. Det är även öppet för aktiviteter varje vardag. Till Sandarna kommer det i genomsnitt 75 besökare per dag.

Mariaträffen är en lite mer familjär dagcentral i intimare lokaler. På Maria- träffen serveras det mat som tillagats på Sandarna. Aktiviter erbjuds varje dag, men två dagar per vecka är verksamheten helt inriktad för äldre glöm- ska. Till Mariaträffen kommer det i genomsnitt mellan 25–30 besökare per dag. Mariaträffen har funnits i 20 år och Sandarna i 17 år. Lanternan drivs sedan två år tillbaka av en lokal PRO-förening. Där förekommer ingen mat- servering. Olika aktiviteter anordnas via den lokala PRO-föreningen. Dess- utom hyrs lokalerna ut till privatpersoner för fester och liknande.

Dagcentralprojektet

Dagcentralprojektet (Bilaga 1) har pågått under två och ett halvt år, från januari 2000 till och med juni 2002. Det initierades av Göteborgs stad Majorna och har finansierats av stimulansbidrag från Socialdepartementet. Projektet har även fått stöd från Folkhälsoinstitutet samt FoU i Väst. Syftet med pro- jektet har varit att utveckla dagcentralerna i Majorna till ett centrum för hälsobefrämjande aktiviteter utifrån de äldres intressen och önskemål. För att nå målet gjordes en kartläggning över vad pensionärer i 70-75 årsåldern hade för intressen och hur de ville ha det på en mötesplats. Ett samarbete inleddes med pensionärsföreningar och andra frivilliga krafter i Majorna.

Verksamheten har sedan anpassats till en mer hälsobefrämjande profil uti- från Folkhälsoinstitutets fyra hörnpelare för hälsa:

1. Fysisk aktivitet 2. Bra matvanor 3. Social gemenskap

4. Meningsfull sysselsättning – att ha en uppgift.

I projektet har drygt 60 personer deltagit aktivt. Bland annat representanter från alla nivåer inom äldreomsorgen i Majorna, liksom representanter från primärvårdens båda vårdcentraler, från politiker i stadsdelen samt från pen- sionärsföreningarna. Det höga antalet deltagare har varit en medveten stra- tegi. Genom att göra många personer involverade i projektet har vi lyckats bättre med att förankra de nya idéerna. Projektet står idag på en betydligt stabilare grund inför övergången till ordinarie verksamhet än det skulle ha gjort med ett färre antal deltagare. Det har dessutom varit en nödvändighet

att arbeta på en bredare front i tider med ständiga förändringar och stor personalomsättning.

Projektet har ingått i ett nätverk lett av Anna Thille på Folkhälsoinstitu- tet och därigenom samverkat med tio andra kommuner i landet.

Som en del av utvärderingen genomfördes en kollegial granskning till- sammans med två andra likartade projekt i Emmaboda och Högsby kommu- ner. Granskningen leddes och dokumenterades av Monica Nordström, forsk- ningsledare vid FoU i Väst (Nordström 2002).

Redan tidigt i projektet bestämde vi oss för ett processorienterat arbets- sätt. Det föll sig mera naturligt än det andra alternativet som stod oss till buds, att arbeta resultatorienterat. Som i alla processer ändrade sig vä- gen under resans lopp. Det har därför blivit aktuellt att använda många olika metoder. Vid starten av projektet gjordes en tidsplan som vi i stort sett följde. Vi har under projektets gång gjort vad vi tänkte göra, men resultatet och metoder har varierat.

Då vi ville få med så många deltagare som möjligt var det viktigt att projektet arbetade efter en tydlig struktur som var lätt att följa. Samtidigt fick strukturen inte vara ett hinder för själva arbetsprocessen. Projektet har haft fyra olika arbetsgrupper. Vid vissa tillfällen har dessa flutit i varandra när det varit viktigt för processen. Deltagarna har givits möjlighet att delta relativt fritt. Det har inte varit ett tvång att vara med vid varje möte om man inte har kunnat. För att kunna följa arbetet har varje möte dokumenterats med utförliga minnesanteckningar. I minnesanteckningarna har även redo- gjorts för vad som hänt i själva projektet mellan mötena. Vi har arbetat efter en dagordning och skickat inbjudan till varje möte.

Arbetsformer

Grupper

I Dagcentralsprojektet har det funnits fyra olika arbetsgrupper. Dessa grup- per har engagerat 67 personer med olika bakgrund.

1. Styrgruppen har varit den ledande funktionen för projektet. Där har äldreomsorgschefen, enhetschef för dagcentralerna och hemtjänst, enhetschef för biståndsbedömare, folkhälsosamordnaren i Majorna samt forskningsle-

Arbetsformer och metoder

dare från FoU i Väst ingått. Gruppen har träffats cirka en gång per månad och bestått av totalt sex personer. Gruppen var redan bildad när jag tillträd- de som projektedare. Styrgruppen hade lagt en lös struktur ungefär hur de ville att projektet skulle läggas upp.

2. Projektgruppen har varit projektets motor. Gruppen har träffats var- annan eller var tredje vecka. I gruppen har distriktsköterskor från primär- vårdens två vårdcentraler i Majorna ingått samt personal från olika delar i Majornas äldreomsorg. Totalt har 25 personer med olika kompetens inom äldreomsorgen deltagit. Distriktsköterkornas medverkan fanns med som en bärande tanke redan i projektansökan. Gruppen i övrigt formades efter hand.

Målsättningen var att gruppen skulle ha en så bred förankring som möjligt.

3. Referensgruppen har följt projektet under hela projekttiden. Syftet med den här gruppen har varit att både förankra och inhämta synpunkter från viktiga funktioner eller nyckelpersoner under projektets gång. Fem möten har förekommit och fortlöpande information har skickats per brev. Här har politikerna från Majornas stadsdelsnämnd ingått, fastighetsägarna i områ- det, kyrkorna, Röda Korset, PRO, SPF och RPG på distriktsnivån. Totalt har 12 personer deltagit.

4. Föreningsgruppen har bestått av representanter från de 21 pensionärs- föreningarna i Majorna. Just de lokala pensionärsföreningarna har varit en av våra målgrupper i projektet. Det har även varit ett av våra delmål att utöka samarbetet med föreningar och andra frivilliga krafter i Majorna. Den här gruppen blev därför väldigt viktig för att vi skulle lyckas i vårt arbete.

Fem träffar har förekommit under projekttiden och föreningarna har även inbjudits till alla andra aktiviteter som förekommit i projektets regi. På träf- farna har upp emot 24 personer deltagit som representerat drygt hälften av de 21 pensionärsföreningarna.

Samverkansparter

Det har även förekommit samverkan med flera parter som inte ingått i nå- gon arbetsgrupp. Denna samverkan har utvecklats som ett led i processen och var inte något som vi planerade från början. Till exempel har vi haft kontakt och utbytt erfarenheter med Ale Besöksverksamhet och Ale Kommun vid flera tillfällen. Vi har samarbetet med Majornas frivilligcentral och med det Anhörig 300 – projekt som pågått i Majornas stadsdelsförvaltning samt haft ett visst utbyte med projektledaren för Anhörig 300-projektet i Centrums stadsdelsförvaltning.

Nätverk

Dagcentralsprojektet har deltagit i tre olika nätverksgrupper.

1. I Folkhälsoinstitutets nätverk för folkhälsoarbete riktat till äldre har tio olika kommuner och landsting ingått. Vi har träffats regelbundet och tagit del av varandras folkhälsoarbete, fått inspiration genom föreläsningar, handledning och studiebesök. Träffarna har dels ägt rum i Stockholm dels på övriga håll i landet när vi besökt Emmaboda, Sundsvall och Kristianstad kommun. Under projekttiden har nio nätverksträffar ägt rum. Nätverket har kommit till på initiativ av Anna Thille, Folkhälsoinstitutet.

2. Socialdepartementet har anordnat två nätverksträffar under projekt- tiden för de äldreprojekt med hälsobefrämjande inriktning som beviljats sti- mulansbidrag. På träffarna har mellan 20 till 25 olika projekt träffats för att rapportera om sin verksamhet. Vi har varit tre projekt som ingått både i FHI’s nätverk och i Socialdepartementets.

3. I Göteborgs stad har sedan några år tillbaka funnits ett nätverk för Äldreaktiviteter. Dagcentralsprojektet har även ingått i detta. Nätverket har träffats cirka fyra till fem gånger per år. I nätverket ingår representanter för de olika stadsdelarna i Göteborg och det har tillkommit på initiativ av Anna- Lena Pettersson, Idrotts- och föreningsförvaltningen.

Metoder

Deltagande observation

Som projektledare har jag suttit på den ena av de två dagcentralerna. Det var ett medvetet val från min sida. Min förra chef hade dock planerat att jag skulle sitta på ett kontor mera centralt i förvaltningen men långt ifrån verk- samheten. Då jag inte såg detta som ett bra alternativ förhandlade jag mig istället till att få en plats i verksamhetens hjärta. Jag har haft mitt kontor i anslutning till huvudentrén på Sandarnas dagcentral och kunnat använda metoden deltagande observation av den verksamheten som varje dag pågått utanför min öppna dörr.

Intervjuer

Vid två olika tillfällen har vi genomfört intervjuer.

I början av projektet var det viktigt att få kontakt med de lite yngre pensionärerna i närområdet. Vi behövde veta vilka intressen de hade samt hur de ville att en för dem attraktiv mötesplats skulle se ut. Vi valde intervju som metod (Bilaga 2). Totalt intervjuade vi 52 personer i åldersgruppen 70–

75 år. De flesta intervjuades per telefon, några få vid ett hembesök och ytter- ligare några i annan lokal efter överenskommelse (Lindell 2001 a).

I slutet av projektet intervjuade jag 130 av besökarna på Majornas två dagcentraler (Bilaga 4). Syftet var nu att göra en utvärdering av verksamhe-

ten och projektet. Besökarna tillfrågades bland annat om hur länge de besökt dagcentralen, vad de brukade göra vid sina besök, vad de tyckte om verk- samheten samt om sina erfarenheter av Dagcentralsprojektet (Lindell 2002 a).

Fokusgrupper

Som projektledare utbildade jag mig i metoden Fokusgrupp, vilket är ett strukturerat sätt att genomföra en gruppdiskussion. Metoden använde vi se- dan vid fyra olika tillfällen, i grupper med allt ifrån 5 till 24 deltagare. Vi använde metoden i det initiala kartläggningsarbetet parallellt med intervju- undersökningen.

Enkätundersökning

I projektets slutfas skickades en mindre enkät ut till samtliga 21 pensionärs- föreningar i Majorna samt till ett urval av referensgruppens deltagare (Bi- laga 5). Under projekttiden hade vi lyckats engagera drygt hälften av fören- ingarna i arbetet, medan vi inte alls nått de övriga, trots att vi använt sam- ma kontaktmetoder till alla. Det var nu viktigt att ta reda på vad detta kunde bero på (Lindell 2002 b).

Marknadsföring

Marknadsföring av projektet och verksamheten har varit en viktig del. Här har flera olika metoder använts. Vi har annonserat flitigt i GP Nära (Göte- borgspostens lokala bilaga för Majorna), haft information på olika hemsi- dor, delat ut flygblad vid olika tillfällen, skickat informationsbrev (Nyhets- brev) via direktutskick till politiker, föreningar och andra intressenter. Flera artiklar har skrivits om projektet i både dagspress och facktidningar. Vi har även använt oss av måltidskuponger för att belöna deltagare i intervjuer och fokusgrupper. Detta i det dubbla syftet att förutom själva belöningen även locka nya gäster till verksamheten. Dessutom har vi salufört projektet och verksamheten genom flera seminarier och andra offentliga tillställningar.

Kollegial utvärdering

Som en del av utvärderingen använde vi metoden kollegial utvärdering eller granskning som den också kallas. Dagcentralsprojektet gick samman med två andra likartade projekt. Vi genomförde en intressegranskning där intres- set hos respektive granskare styrde upplägget. Som granskare kom jag att använda flera olika metoder för min granskning. Jag tog del av skriftlig dokumentation, gjorde intervjuer, utförde deltagande observationer och följ- de min kollega i dennes arbete (Nordström 2002).

En process av den karaktären som Dagcentralsprojektet inneburit har långt- ifrån varit en problemfri resa. Det har blivit många möten under de här två och ett halvt åren, olika sorters möten. För det mesta har det varit posi- tiva möten som lett vidare till något annat. Dörrar har öppnats och nya världar har visat sig. Någon gång har vi mötts av en stängd dörr. Det är inte alla som uppskattat våra försök till kontakt. Ibland har det berott på person- liga orsaker, ibland på en fientlig inställning till kommunen i största allmän- het eller också har tiden inte varit riktigt mogen. Alla har inte velat var med, eller tyckts sig ha tid att vara det. Men det är ändå betydligt fler som fångats av projektet än som avskräckts. Vissa var skeptiska i början men ändrade sig under tiden. Flera medarbetare har slutat under projekttiden och gått vidare till tjänster i andra kommuner eller förvaltningar. Vi har även haft byte på ledande befattningar såsom stadsdelschef, äldreomsorgschef och enhetsche- fer. Dessutom har flera politiker avgått och ersatts med nya ledamöter. Allt detta har naturligtvis försvårat förankringsprocessen. Det svåraste har dock varit den ekonomiskt bistra verklighet som präglat Majornas stadsdelsför- valtning där det ena sparbetinget avlöst det andra. Som en icke lagstadgad verksamhet har dagcentralerna kommit upp på listan över sparförslag inte mindre än sex gånger bara under projekttiden. En ökad medvetenhet om folkhälsofrågor har dock präglat beslutsfattarna och man har sett den före- byggande verksamhetens värde.

Det har varit en fördel att projektet fått pågå så lång tid som två och ett halvt år. Förändring och utveckling behöver tid. Nu har olika processer hun- nit komma igång och bli väl förankrade. Det gör att projektet idag står starkt när det ska gå över i ordinarie verksamhet.

Processen i projektet

Att starta ett projekt

När jag började mitt arbete som projektledare på nyåret 2000 var det många som förväntade sig att jag skulle komma med ett färdigt förslag under armen som sa exakt hur verksamheten skulle utvecklas. Men något sådant förslag hade jag inte. Istället såg jag vikten av att göra ett noggrant kartläggnings- arbete som grundade sig på målgruppens förutsättningar. Här krävdes ett visst mod att trotsa förväntningarna för att istället jobba efter min över- tygelse.

Det tog ganska lång tid att starta Dagcentralsprojektet och få igång de olika arbetsgrupperna. I stort sett gick hela första halvåret åt till detta. En faktor som försvårade starten var det beslut politikerna fattade om att lägga ned den tredje av Majornas dagcentraler. Beslutet fattades samtidigt som projektet skulle gå igång. Många påtänkta deltagare var inte motiverade att delta i ett utvecklingsarbete när det samtidigt skedde en nedläggning. Den här utvecklingen gjorde tyvärr att vi förlorade flera personer som skulle ha kunnat vara viktiga resurser i projektet. Det var inte lämpligt att gå ut på bred front och marknadsföra projektet i det här läget. Istället fick vi i första hand koncentrera oss på att jobba utifrån personkontakter för att bygga upp enskilda relationer med omvärlden. Ett arbete som krävde mycket tid och energi, men som på sikt visade sig mycket värdefullt.

Kartläggning av de yngre pensionärernas intressen och önskemål

”Inget blir som man tänkt sig” brukar det ju heta. Detta ligger lite i det projektorienterade arbetssättets natur. Särskilt slående var det när vi skulle kartlägga de äldres intressen och önskemål genom den första intervjuunder- sökningen.

Vi hade bestämt oss för att intervjua cirka 50 av totalt 199 personer mellan 70 och 75 år bosatta i det geografiska närområdet. Åldersgruppen valde vi då vi behövde nå de yngre pensionärerna i stadsdelen, som vi inte hade så stor kontakt med. Efter goda råd från bland andra Folkhäloinstitu- tets nätverk blev det just 70–75 åringarna vi riktade oss till. För att lyckas med förebyggande arbete bör man i första hand försöka nå människor som ännu är tämligen friska. Samtidigt som nyblivna pesionärer (65-åringarna) oftast inte hunnit identifiera sig med sin nya roll och därför inte har samma motivation. Den geografiska avgränsningen vi gjorde berodde på att det i just det området bor många med sämre ekonomi än genomsnittet. Området består så gott som enbart av mindre hyreslägenheter, det finns få föreningar

etablerade i området samtidigt som både Mariaträffen och Sandarnas dag- central ligger inom avgränsningen.

Efter ett noggrant förberedelsearbete skickade jag först ut ett brev till de slumpmässigt utvalda intervjupersonerna. Inom två veckor ringde jag upp var och en för att försöka komma överens om en tid för intervju. Tanken var att intervjun skulle äga rum i personens bostad och att projektgruppens del- tagare skulle utföra själva intervjun. Den tanken fick vi dock lämna därhän rätt snart. Det var endast ett fåtal som kunde tänka sig en intervju på det sättet. Inte heller alternativ två – att bli intervjuad på någon av dagcentrale- rna alternativt annan lokal som intervjupersonen själv valde – föll i särskilt god jord. I ett sista desperat försök erbjöd jag mig att göra en telefonintervju.

Det mottogs betydligt bättre. 36 av totalt 52 personer intervjuades per tele- fon. Av dessa 52 var 25 kvinnor och 27 män.

De flesta intervjuerna skedde vid först uppringningsförsöket. I några fall odlades en kontakt vid flera telefonsamtal innan personen i fråga kände sig mogen för en intervju. Här fick vi markant förändra våra planer för att över huvud taget kunna genomföra intervjuundersökningen. Det kändes naturligt- vis lite snopet, särskilt för projektgruppens medlemmar som förberett sig så väl för att gå ut och göra intervjuer. Som projektledare fick jag en mera aktiv roll än jag hade tänkt mig. Men intervjuundersökningen blev gjord och vi fick ett bra underlag för det fortsatta arbetet. Som tur var hade vi arbetat fram ett strukturerat frågeformulär (Bilaga 2) som fungerade bra även för telefonintervju.

En annan överraskande erfarenhet var hur viktig brevets formulering visade sig vara för den fortsatta utgången av intervjun. När jag bytte ut formuleringen ”intervju” mot ”samtal” och/eller ”svara på några enkla frå- gor” blev intervjupersonerna mycket mera välvilligt inställda till att delta i undersökningen än vad som varit fallet tidigare.

Utöver de 52 som ställde upp för intervjun var jag även i kontakt med ytterligare 22 personer direkt eller indirekt. Dessa avböjde av olika anled- ningar att delta i undersökningen. Den vanligaste orsaken (nio personer) var sviktande hälsa av den art att de inte orkade genomföra ett telefonsamtal.

Genom intervjuundersökningen och de två fokusgruppsdiskussionerna vi gjorde hösten 2000 fick vi kontakt med 63 majbor i åldersgruppen 70–75 år.

(52 intervjuades och 11 deltog i fokusgrupp). Merparten hade aldrig besökt någon av dagcentralerna i Majorna.

Boende

Vi arbetade inom ett geografiskt avgränsat område (Bilaga 3). Området sträckte sig från den ena dagcentralen till den andra och omfattade cirka en

fjärdedel av Majorna. Området var särskilt intressant på grund av bostads- beståndet. Här finns i stort sätt bara små hyreslägenheter i fastigheter utan hissar och balkonger. I denna del av Majorna har pensionärerna en svagare ekonomi än i övriga delar av Göteborg. Här finns också få pensionärsfören- ingar. Fastigheterna ägs av två hyresvärdar inom allmännyttan (Familjebo- städer AB samt Bostads AB Poseidon.)

Inom det geografiska området visade det sig bo fler män än kvinnor vilket avviker mot hur det brukar vara. De flesta hade bott länge i sin nuva- rande lägenhet (44 av 52 hade bott längre än 10 år). Många var dessutom födda i stadsdelen och hade varit Majorna trogna hela livet. Så gott som alla bodde i fastighet utan hiss och hade trappor att gå i. Det var bara 25 procent som hade balkong.

Nätverk

Drygt hälften var medlem i någon förening, och merparten deltog regelbun- det i föreningsaktiviteter. Totalt var man medlem i närmare 40 olika fören- ingar, men det var endast fem av Majornas pensionärsföreningar som var representerade. Män var ofta med i mer än en förening medan medlemskap i mer än en förening var ett undantag för kvinnorna. Män ägnade sig även åt fler aktiviteter i sina föreningar än vad kvinnor gjorde.

De flesta hade god kontakt med anhöriga, vänner och bekanta. Det var bara ett fåtal som inte hade vänner eller anhöriga i närområdet. Husdjur var det ytterst få av intervjupersonerna som hade även om flera hade haft hus- djur tidigare.

I intervjuundersökningen framkom att ensamhetskänsla inte var ett ut- talat problem i denna grupp.

”Jag har inte alls ont av att vara ensam” säger en av intervju- personerna.

”Jag är en ensamvarg, ensamheten är inget problem.” säger en annan.

Intressen

Det visade sig att intervjupersonerna hade många olika intressen, de gav uttryck för hela 86 olika intressen. Männen uppgav att de hade fler intressen än vad kvinnorna gjorde. Kvinnorna var mer homogena och grupperade sig mera runt samma sorts intressen jämfört med männen. Promenader och att läsa var de intressen som de flesta angav. Dessa intressen delades dock främst av kvinnor. Att titta på TV kom som nummer två på listan över populäraste sysselsättningar och var ett uttalat intresse bland männen.

Resor samt att vistas på landet eller i sommarstugan var lika populärt hos båda könen och kom också högt upp på listan.

Hinder för att utöva intressen

Drygt 70 procent uppgav att de hade olika hinder som gjorde att de inte kunde utöva de intressen de hade. Det vanligaste hindret var ohälsa eller funktionshinder. För drygt 40 procent var även ekonomin en begränsande faktor. Andra menade att ekonomin inte var ett hinder eftersom de lärt sig

”rätta munnen efter matsäcken”. Att resa utomlands fanns till exempel inte ens med i deras tankar.

Det fanns även en hel del fysiska hinder i närmiljön. Halt väglag var det som begränsade flest – drygt hälften. Hur väl det sandades i området och/

eller intervjupersonens vana att använda skor med bra sulor var exempel på faktorer som underlättade.

Trapporna hade börjat bli ett problem för närmare 40 procent av de intervjuade. För sex personer i så hög grad att de var fångar i sitt eget hem.

Ojämn gatubeläggning, dålig tillgänglighet till buss och spårvagn, backig terräng och trafiken var annat som upplevdes som hinder.

Önskemålen om den moderna mötesplatsen/dagcentralen

Matservering, möjlighet till gemenskap i en hemtrevlig och gemytlig anda var sådant som lockade intervjupersonerna till dagcentralen. Detsamma kom fram i fokusgrupps-diskussionerna. När det gäller maten önskade de hus- manskost som smakade som hemlagat. Det fick heller inte vara höga priser.

Sång och musikunderhållning, att spela sällskapsspel och kortspel, läsa dags- tidningar och tidskrifter, gå på föreläsningar och delta i diskussioner var de aktiviteter som tilltalade flest. Ett stort intresse för samhällsfrågor och politi- kerträffar kom också fram i fokusgrupperna. Ett annat förslag var ekono- misk rådgivning.

Information i grupp om olika teman, exempelvis hälsa och friskvård, är den informationsform som flest föredrar. Information via Internet var inter- vjupersonerna inte alls intresserad av. Många ger till och med uttryck för en uttalad fientlig inställning till fenomenet i fråga. Andra backar av ekonomis- ka skäl, att skaffa sig en dator ansåg man sig inte ha råd till. Men i en av fokusgrupperna såg man det som viktigt att ha tillgång till Internet på dag- centralen.

De flesta av dem vi intervjuade hade goda matvanor och de åt lagad mat varje dag. Majoriteten åt maten hemma i sin egen bostad. Hälften åt sin mat ensamma. Det var bara sju personer av 52 som gick till dagcentral eller liknande för att äta mat.

Det var förhållandevis många som var fysiskt aktiva. 60 procent prome- nerade regelbundet, minst en gång per vecka. Ännu fler städade sin lägenhet själv samt gick till affären och handlade. Däremot var det få som utövar

någon sport på regelbunden basis. Dans var det just ingen som ägande sig åt.

Flera svarade att dans var något som hörde deras ungdom till.

De flesta intervjupersonerna hade en hel del problem med hälsan. Under intervjuns gång berättades det om allehanda krämpor. Många hade dock lärt sig hantera de olika sjukdomstillstånd som de besvärades av. På frågan om hur de upplevde den egna hälsan var det förvånansvärt många (82 pro- cent) som svarade ganska bra eller mycket bra. Upplevd hälsa verkade mer handla om vilken inställning vederbörande hade till livet än om det faktiska hälsotillståndet. Två citat får här belysa detta ytterligare:

”Har diabetes och dålig bukspottskörtel, tar mycket mediciner. Hål- ler mig ändå igång rätt bra.”

”Hade en mindre hjärtinfrakt förra året. Har lite för högt blodsocker och högt blodtryck. Tar mediciner för detta varje dag. Ligger myck- et för benen. Har annars inte varit sjuk någon gång.”

Inställningen till frivilligt arbete var tämligen positiv bland intervjuper- sonerna. ”Det är bra för den som vill och kan men det får inte vara ett tvång” var den allmänna inställningen som rådde. Nästan 40 procent kunde även för egen del tänka sig ställa upp och arbeta frivilligt.

Besökarna

Stamgästerna

Många av stamgästerna på dagcentralerna var i början en smula skeptiska till Dagcentralsprojektet. Framförallt till att vi frågade de yngre pensionärer hur de ville ha det. ”Ska ni glömma bort oss nu?” eller ”Är vi inte välkomna längre här?” var frågor vi fick. Efter hand blev man mera välvilligt inställd.

Särskilt när vi efter första året skulle sjösätta de nya idéerna, som framkom- mit vid intervjuer och fokusgruppsdiskussioner. Flera av våra äldre gäster började med nya aktiviteter och fick god nytta av det som Dagcentralspro- jektet medförde. Kanske var det till och med så att de äldre stamgästerna fick större nytta av den nya målgruppen 70–75 åringarnas idéer än vad de själva fick.

De nya besökarna

Att börja besöka en dagcentral är ofta en process i sig. Första steget i denna process är vetskapen om att dagcentralen faktiskt finns och vad den kan erbjuda. När tiden är mogen kan nästa steg bli att man söker sig dit eller skaffar sig mera kunskaper om själva verksamheten. Ibland kan det ta gan-

ska lång tid mellan dessa båda steg. En kvinna jag träffade berättar att hon blev medveten om att dagcentralen fanns när det hölls en ”öppethusdag”

där. Det var dock inte förrän drygt ett år senare, när hon blev änka, som hon började besöka den. Numera är hon en mycket aktiv besökare som utför en hel del frivilligt arbete på stället i fråga.

Information och marknadsföring är en viktig del vid nyrekrytering av besökare. Vid intervjuundersökningen (Bilaga 4) som jag genomförde våren 2002 frågade jag våra besökare vad det var som gjorde att de börjat besöka dagcentralen. Det vanligaste var att man blivit tipsad av någon jämnårig bekant eller god vän. Men i många fall hade flera faktorer samverkat, till exempel att man fått tips av någon man känner men även läst om det i tidningen. Det är därför en fördel att använda flera olika informationsvägar som sedan kombineras. Den ena informationsvägen förstärker helt enkelt den andra. Samtidigt är det viktigt att välja rätt vägar i förhållande till målgrupp. Internet är en väg man inte bör välja idag om man vill nå en äldre målgrupp. Enligt vår intervjuundersökning av 70–75 åringar var många skeptiska till Internet samtidigt som ytterst få hade tillgång till dator. Däre- mot visade sig broschyrer och informationsblad vara oerhört populärt. De broschyrer med hälsobefrämjande information som distriktsköterskorna lade ut på Sandarnas dagcentral hade rykande åtgång.

Medarbetarna

Fritidsassistenten

I och med att jag valde att sitta ute i verksamheten, på Sandarnas dagcen- tral, blev fritidsassistenten på Sandarna en naturlig medarbetare. Vi kom i mångt och mycket att arbeta sida vid sida. Det blev på så sätt ofrånkomligt att yrkesrollen som fritidsassistent påverkades av processerna i projektet.

När projektet är slut har tjänsten fått ett helt annat innehåll, från att vara den som håller i alla aktiviteter till att vara en koordinator som stöttar frivil- liga krafter att hålla i aktiviteter. Ett arbetssätt som ökar förutsättningarna för en stabil verksamhet utifrån pensionärernas behov och önskemål.

Distriktsköterskorna

I början av projektet skulle jag värva medlemmar till projektgruppen. Viktig medarbetare var distriktsköterskorna vid Majornas båda vårdcentraler. Den ursprungliga tanken var att vi skulle anställa en distriktsköterska på 25 pro- cent i projektet. Båda vårdcentralerna var dock underbemannade och bristen på distriktsköterskor gjorde sig lika påmind här som på andra håll i landet.

Vi fick därför starta vårt samarbete mera förutsättningslöst. Initialt var per-

sonalen på vårdcentralerna mycket tveksamma till om de skulle kunna med- verka över huvud taget.

Projektgruppen började träffas regelbundet och distriktssköterskor anslöt sig från båda vårdcentralerna. För att få deltagandet att fungera med den verklighet som rådde i arbetet alternerade de olika disktriktsköterskorna på mötena. Vårdcentralscheferna kom att följa arbetet i den mån de kunde. Jag var här noga med att poängtera att det var fritt att komma när man själv hade möjligheter och att det inte skulle uppfattas som ett slaviskt tvång att medverka vid varje möte. Detsamma gällde naturligtvis övriga deltagare i projektgruppen. Jag tror att den här lite friare utformningen gjorde att det kändes lättare att engagera sig i Dagcentralsprojektet. Detta ställde dock större krav på en noggrann dokumentation av mig som projektledare, vilket gjorde det möjligt för deltagarna att hänga med i projektet, trots att man själv inte var med vid varje möte.

Med facit i hand kan jag se att distriktssköterskornas deltagande överlag varit hög på våra möten. Distriktsköterskorna har varit de som varit bäst representerade. Istället för en deltidsanställd distriktsköterska i projektet kom sex distriktssköterskor och två vårdcentralschefer att involveras i projektet.

Alla distriktsköterskor har även aktivt gått in och arbetat med förebyggande hälso- och friskvård på Sandarnas dagcentral.

Samverkansparter

Pensionärsföreningarna

Pensionärsföreningarna och övriga frivilliga krafter i Majorna har varit an- dra viktiga samverkansparter i vårt projekt. Under våren år 2000 bjöd vi in de 21 pensionärsföreningarna i Majorna till ett första möte. Vi möttes då av en mycket avvaktande attityd. Det berodde framförallt på nedläggningen av Majornas tredje dagcentral Lanternan, vilket var ett hårt slag för många föreningar.

Till det första mötet kom det 20 personer från fem olika föreningar. Vi försökte informera om våra tankar med projektet samt förklara varför det var viktigt att fortsätta med projektet även sedan Lanternan blivit nedlagd.

På hösten anordnade vi en fokusgruppsdiskussion kring temat ”Vad är viktigt för att Du ska lockas besöka våra dagcentraler?” Till denna kom 24 personer och tio föreningar var representerade. Aktivitetsnivån var hög och det blev en intressant och givande diskussion som mynnade ut i ett handfast resultat (Lindell 2001 b).

Något hände mellan det första och det andra mötet, en process hade

startat som sedan skulle komma att vidareutvecklas under resten av projekt- tiden. Medan vi fick igång ett gott samarbete med drygt hälften av de 21 föreningarna nådde vi inte alls fram till resterande. Detta trots att vi skicka- de samma brev med information och inbjudningar till dem alla. I slutet av projektet genomförde vi en enkätundersökning för att få svar på varför (Bi- laga 5). Alla föreningar besvarade enkäten. Av de som inte kommit att delta var det varierande orsaker som låg bakom. Flera föreningar hade bytt leda- möter i styrelsen och internkommunikationen hade inte fungerat. En annan vanlig orsak var att medlemmarna blivit färre, äldre och inte längre orkade engagera sig så mycket. Vissa kände sig inte som Majornaföreningar och andra inte som pensionärsföreningar även om de sökt och fått bidrag som en sådan förening. Det fanns också några föreningar som ägnade sig åt ett spe- cialintresse och inte ville göra något utöver just detta (Lindell 2002 a).

Politikerna

Politikerna i stadsdelen erbjöds att vara med i referensgruppen. För att öka möjligheterna att delta höll vi mötet vid två olika tillfällen. Deltagarna kun- de välja mellan en eftermiddags- och en kvällstid. Det visade sig vara ett lyckat grepp som uppskattades, framförallt av politikerna. Fem politiker från fyra olika partier kom att delta regelbundet. Ytterligare några politiker har deltagit i andra aktiviteter som vi anordnat (seminarier, öppet husdag, senior- dag och liknande). Vi prövade även med att ha gemensamma möten med referensgruppen och föreningsgruppen. Detta sedan pensionärerna framfört fram önskemål om att få ökad kontakt med politikerna. Flera politiker har också gjort spontana besök på Sandarnas dagcentral, gjort studiebesök med sina partikollegor och vid ett tillfälle anordnat ett politiskt möte på dagcen- tralen. Det har nog aldrig tidigare varit så stor andel pensionärer på ett politiskt möte i Majorna som det var då.

Närpolisen

Det var tänkt att närpolisen skulle delta i referensgruppen. Tyvärr var det inte möjligt på grund av för hög arbetsbelastning inom polisen. Istället har närpolisen vid två tillfällen besökt Sandarnas dagcentral för att informera och diskutera med besökarna om säkerheten i Majorna. Det har blivit ett lyckat samarbete som kommer att fortsätta med ett besök om året. Många äldre är överdrivet rädda för att vistas ute kvällstid. Närpolisen ser här som sin uppgift att ge information om hur det i verkligheten förhåller sig för att stävja rädslan.

Frivilligcentralen

I Majorna startades samtidigt som Dagcentralsprojektet även en Frivillig- central. I Frivilligcentralen samverkade Röda Korset med kyrkorna och en förening för ensamstående föräldrar. Majornas stadsdelsförvaltning var även med och stöttade verksamheten. Frivilligcentralen hade majbor i alla åldrar som sin målgrupp och blev en annan samverkanspart för Dagcentralsprojek- tet.

Under våren 2000 började vi etablera ett samarbete med Frivilligcentra- len. Samarbetat kom dock av sig på grund av täta byten av projektledare för Frivilligcentralen. När detta skrivs har Frivilligcentralen just haft en nystart och fått sin fjärde projektledare. Trots flera tappra försök lyckades vi inte få igång ett fruktbart samarbete. Något som till största delen berodde på att Frivilligcentralen av olika orsaker aldrig hittade formen under den tid som Dagcentralsprojektet pågick.

Föreningsdriven dagcentral

Majornas tredje dagcentral Lanternan lades, som jag redan berättat, ned i juli 2000. Samtidigt som politikerna beslöt att dagcentralen skulle läggas ned uttryckte de en vilja att den skulle kunna drivas vidare i föreningsdrift.

PRO anmälde sitt intresse och efter en lång tid av förhandlingar öppnades Lanternan i en lokal PRO-förenings regi under hösten. PRO hade då skrivit ett enskilt kontrakt med fastighetsägaren. I lokalerna verkade redan ett antal andra föreningar, bland annat den aktiva pensionärsföreningen Klubb Lan- ternan. Dessutom flyttade Frivilligcentralen in i Lanternans lokaler.

Initialt verkade allt mycket lovande. Även här försökte vi från Dagcen- tralsprojektet att inleda ett samarbete. PRO- föreningen fick samma inbjud- ningar och information som övriga pensionärsföreningar. Vi besökte Lanter- nan ett antal gånger under hösten 2000 och anordnade till exempel en fokus- gruppsdiskussion på Lanternan. Under våra besök på Lanternan fick vi mycket god kontakt med en av föreningarna som hade sin verksamhet på Lanternan, medan vi tyvärr inte lyckades etablera någon kontakt med den lokala PRO- föreningen vilket inte heller de föreningarna som vistades i lokalerna lycka- des med. Flera föreningar valde efter en tid att flytta sin verksamhet till andra lokaler. I slutfasen av projektet blev det byte av ledamöter i styrelsen i den lokala PRO-föreningen. Den nya styrelsen har nu inlett ett visst samar- bete med fritidsassistenten på Sandarna.

FoU i Väst

I ett mycket tidigt skede inleddes ett samarbete med FoU i Väst. Forsknings- ledaren från FoU- enheten var med redan när projektansökan skrevs våren

1999. När sedan projektet gick igång kom hon att ingå i styrgruppen. I rol- len som projektledare har jag under hela projekttiden fått fortlöpande hand- ledning av forskningsledaren i mitt arbete. Dagcentralsprojektet har deltagit i två seminarier som anordnats av FoU i Väst. När det blev dags för utvärde- ring valde vi metoden kollegial granskning. Även här fick FoU i Väst en aktiv roll, då forskningsledaren handledde oss, planerade granskningen samt var den som höll i återföringskonferensen och sedan skrev rapporten om granskningen.

Genom det täta samarbetet med FoU i Väst har processen i projektet fått en helt annan styrkraft. Varje gång när jag kört fast har jag haft möjligheter att kontakta forskningsledaren. Hon har kunnat se det hela utifrån ett helt annat perspektiv än jag som praktiker kunnat. Att få tillgång till den kompe- tens och erfarenhet som forskningsvärlden kan erbjuda direkt i ett projekt som pågår ute i en verksamhet har varit en stor tillgång. Jag har även till- sammans med forskningsledaren kunnat planera för de olika stegen i pro- jektet.

Att realisera nya idéer

Efter kartläggningen som genomfördes hösten 2000 hade vi fått en god bild av hur de lite yngre pensionärerna ville ha det på en mötesplats. Det var nu dags att testa de olika förslagen som framkommit.

Det mest centrala visade sig vara maten. I både intervjuer och fokus- grupper framkom det hur viktigt det var att det fanns möjligheter att äta mat på mötesplatsen. Men det skulle inte vara vilken mat som helst; hemlagad husmanskost till ett rimligt pris ville man ha. Här hade vi tur för det är precis den sortens mat som lagas och serveras på de två dagcentralerna.

Maten lagas på Sandarna men serveras även på Mariaträffen. Det är maten;

sillen, rotmoset och lutfisken, som gjort Sandarnas dagcentral berömt och som i flera år varit det stora dragplåstret och lockat besökare i hundratal.

När det gällde maten behövde vi således inte göra några förändringar utan vi blev styrkta i att fortsätta att prioritera den hemlagade maten. Däremot var det viktigt att marknadsföra den bättre. (Se stycket om information/mark- nadsföring).

Pensionärerna ville även att dagcentralen/mötesplatsen skulle vara en plats för samvaro och gemenskap. För att tillgodose detta på ett bättre sätt behövde vi förändra lokalerna något. Att bygga om i tider av ekonomisk knapphet var dock inte att tänka på. Istället fick vi nöja oss med att möblera om ett av hobbyrummen till ett sällskapsrum. Ett av bostadsbolagen hjälpte oss genom att skänka en soffgrupp. Det ”nya” rummet används nu av fören-