Hur leva sitt liv?: Om livshållning och retorik i Claes Hylingers författarskap

Hur leva sitt liv?

Om livshållning och retorik i Claes Hylingers författarskap

Arne Florin

Akademisk avhandling för avläggande av filosofie doktorsexamen i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet som offentligen kommer att försvaras fredagen den 10 juni 2016 kl.

10.00 i Auditoriet, Humanistvillan, Frescativägen 24.

Abstract

How to live one's life? On attitude to life and rhetoric in the texts of Claes Hylinger

The writings of Claes Hylinger are in many ways light and marked by a sense of well-being (the casual tone, the humour, the warmth). But the texts also have a streak of melancholy and a critical edge. Through his often simple, but also ambiguous, stories Hylinger approaches fundamental questions like: How can we cope with time, transience and loss? How can we develop our openness and attentiveness in a world where conventions and routine constantly threaten to blunt our feelings?

The aim of this study is to examine how Hylinger creates his simultaneously entertaining and challenging texts. How does Hylinger communicate his problems to the reader? By presenting in-depth readings of some representative texts, I have tried both to do justice to the individual texts and, successively, to give a clear picture of the author's most important strategies.

Especially important is the concept of genre, which I understand as a dynamic category, more as a vehicle for communication than a tool for classification. A genre perspective is tempting when dealing with Hylinger because he is well versed in many different genres and often quite intentionally plays with his reader's expectations of different genres.

It is, for instance, clear that Hylinger likes to approach genres where experience and development are thematised: the autobiography, the Entwicklungsroman, the Bildungsroman, the travel book, the diary/the diary compilation. Yet Hylinger often stands quite free in relation to those genres. By using them in a playful or ironic way – for instance, by undermining the teleological structure of the Bildungsroman or in the diary extracts giving only seemingly trivial entries – he eludes our expectations, calling into question our ability to learn from experience. At the same time he also manages to present an attitude to life in which development of an openness to the everyday world, agility, sensualism and humour are seen to be at least as important as Bildung in the more usual sense of the word. Accordingly, a guiding principle in my dissertation is Hylinger's personal use of Bildung motifs and his often playful relation to genres where such motifs are prominent.

In my thesis I also discuss the distinction between autobiographical writing and fiction. Using Philippe Lejeune's definition of autobiography it is possible to speak of two different strands in Hylinger's writings: on the one hand, the openly autobiographical texts, often consisting of short prose units that have been brought together; and on the other hand, the fictional texts, the more freely fabled novels. These different types of texts invite us to different kinds of reading, and this distinction partly forms the basis for the disposition of my thesis. However, it is also possible to question this distinction.

The autobiographical texts may be more or less focused on the narrator, they may be more or less stylized, and the fictional texts may to a greater or lesser degree depend on the author's own experiences.

Keywords: rhetoric, genre, intertextuality, autobiography, short prose, attitude towards life, motifs of Bildung, diary, fiction.

Stockholm 2016

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-128293

ISBN 978-91-7649-340-3

Institutionen för kultur och estetik

Stockholms universitet, 106 91 Stockholm

Hur leva sitt liv?

Om livshållning och retorik i Claes Hylingers författarskap

Arne Florin

Hur leva sitt liv?

Om livshållning och retorik

i Claes Hylingers författarskap

© Arne Florin, Stockholms universitet 2016

Omslagsbild: © Harald Lyth, ”Äga Rum” 2007 (67x80 cm, blandteknik), fotograf: Per-Erik Adamsson (bilden något beskuren)

Grafisk form, sättning och baksidesfoto: Grassman Ord&Bild ISBN: 978-91-7649-340-3

Tryck: Holmbergs, Malmö 2016 Distributör: Institutionen för kultur och estetik

All visdom är banal, allt har redan sagts förr.

Men livsvisdom behöver ju inte vara något märkvärdigt. Mycken enkel livsvisdom ligger för nära, och som med så mycket annat som vi fått med oss i bagaget ser vi den inte ens.

Det är en fråga om att återvinna den.

Claes Hylinger ¹

Innehåll

Inledning 11

Syfte och disposition 13 Tidigare forskning 16 Metodiska utgångspunkter 18

1 Ingångar till Hylingers estetik 23 Att tala genom andra: de tidiga antologierna 23 Spelet med etablerade genrer: I krig och kärlek

och självbiografin 35 Att resa och skriva: Färdaminnen 41

Jaget och bildningsmotivet • 41 | Den växlingsrika

framställningen • 45 | Den vardagliga trivselns retorik • 50

2 Med dagboken som utgångspunkt:

Dagar och nätter i Paris och Göteborg 55 Introduktion till textens uppbyggnad 55 Dagboken och det banalas lockelse 58 Flanörrollen och de estetiska hierarkierna 66 Den brokiga texten och läsarens roll 75 Liv och litteratur 77

3 Anknytningen till utvecklingsromanen:

Ett långt farväl 82 Kärlek med förhinder 85 Vändningen inåt 93

Den fragmentariska självbiografin • 94 | Andra författare som ledsagare/samtalspartners • 97 | Kärleksbesvikelsen som prövning • 104

4 Minne, erfarenhet, levnadskonst:

Kvällarna på Pärlan och Hotell Erfarenheten 112 Kortprosa och kompositionsteknik 112 Kvällarna på Pärlan och förhållandet till

självbiografin 115

Vägen ut – vägen hem • 116 | Den prismatiska texten • 119

Hotell Erfarenheten och det fria kringströvandet bland minnen 131

Skrivande med avbrott • 133 | Erfarenhetstematiken • 138

5 Bildningsmotivet i fiktionens form:

romanerna om det hemliga sällskapet 145 Spelet med bildningsromanen – inledande översikt 146 Det hemliga sällskapet och andra mentorsgestalter 153 Knut på bildningsfärd 158

Bort från vurmande och auktoritetsberoende • 158 | Kons- ten att lära av sina misstag • 159 | Uppmärksamhet och förmågan att leva i vardagen • 161 | Rörlighet och konsten att hålla huvudet kallt • 163 | Att förena andligt och materiellt • 167 | Dröm och verklighet • 169 | Knut och kärleken • 172

Knuts utveckling? 174 Berättande och läsning som motiv – metalitterära

aspekter 176

Fiktion kontra självbiografiskt skrivande 181

6 Slutdiskussion 188

Livshållning, levnadskonst, bildningsmotiv 189 Genredialogerna och dragningen till kortformen 191 Den lediga tonen 192 Livsbejakelse och kritisk distans 194 Traditioner som möts 198

Summary 205

Noter 215

Käll- och litteraturförteckning 246

Personregister 257

Allmänna anmärkningar

Hänvisningar ges i noter. Ett undantag gäller sidhänvisningar till de verk av Hylinger som ägnas mer ingående uppmärksamhet (avser de två senare avsnitten i det första ka- pitlet och kapitel två till fem). I de fallen ges sidhänvisningar inom parentes direkt i den löpande texten. Hänvisningar i noterna sker genom angivande av författare och – i den mån flera verk av samma författare är aktuella – verktitel. Mer fullständiga uppgifter om ett verk (utgivningsår, förlagsort, förlag, ev. skriftserie) ges första gången det hänvisas till.

Titlar på tidningar och tidskrifter förkortas i enlighet med praxis.

Tack

Handledare för min avhandling har Göran Rossholm varit och jag vill härmed varmt tacka honom för både outsinlig uppmuntran och många kloka synpunkter. Innan mitt manus nått tryckfärdigt skick har det även lästs av flera andra, vänner och kolleger. Mer eller mindre skilda versio- ner har sålunda granskats av Folke Tersman, Sören Häggqvist, Bo Florin, Astrid Söderbergh Widding, Claes Wahlin. Stort tack för detta! Viktiga synpunkter på mitt manus har vidare framförts av Anders Cullhed och Ulf Olsson liksom av opponenten på mitt slutseminarium: Sten Wistrand. Jag har i görligaste mån försökt beakta de framförda synpunkterna; i den mån det misslyckats faller ansvaret på mig och ingen annan.

Ett tack också till Claes Hylinger som alltid bemött mina frågor med välvilligt intresse (men aldrig läst min text eller haft synpunkter på dess utformning) liksom till Harald Lyth som generöst tillhandahållit omslags- bilden.

Till sist ett tack till dem som betytt mest: Signe (som utöver sin allmänt inspirerande närvaro hjälpt till med sättningen av texten) och min son Johan. Denna bok tillägnas er.

Inledning

Claes Hylinger (f. 1943) tillhör idag våra främsta författare och hans för- fattarskap har länge hyllats i recensioner. Ändå har författarskapet inte riktigt fått den uppmärksamhet det förtjänar: längre, mer ambitiösa stu- dier är få. En förklaring kan vara att Hylingers särprägel gör det svårt att relatera honom till rådande traditioner; ”[h]an är en genre, en alldeles egen genre” heter det i en recension.¹ Kanske kan också vad som ibland uppfat- tas som lättviktighet ha bidragit. Hylinger är ofta rolig, skriver en klar och enkel prosa och uppehåller sig hellre vid vardaglig trivsel och livsbejakelse än vid ångest och lidande. Som antyds av titeln på hans senaste bok, Utan ärende (2009), odlar han gärna en flanörens typiska avsiktslöshet. Men detta är knappast goda skäl att avstå från analys och får inte heller dölja att texterna har en viktig existentiell dimension, att de ytterst kretsar kring frågan ”Hur leva sitt liv?”

Även om Hylingers texter kan skilja sig åt till form och tematik förenas de av intresset för livshållning och levnadskonst. Det är emellertid inte fråga om något högljutt pläderande för en viss livshållning. För det första är texterna snarast uttryck för ett sökande, en fortlöpande utforskning:

Hur förhålla sig till tid, förgänglighet, förlust? Hur utveckla sidor som öppenhet och uppmärksamhet i en tillvaro där konventioner och vane- tänkande ständigt hotar att avtrubba oss, att begränsa vår verklighet? För det andra framträder hållningen i Hylingers texter främst indirekt, genom den speciella tonen eller genom det han väljer att dröja vid. Eva Ström ger i en recension en träffande beskrivning:

Med ett sorts leende självförtroende, ett osvikligt sinne för stor- heten i det banala, vardagens avancerade komedi skriver Hylinger till synes avslappnat och planlöst om stort och smått. Och medan detta pågår spinns omkring läsaren ett nät av trivsamhet – det märker man rätt snart – men också omärkligt, med mycket lätt hand, överförs en livshållning, en livserfarenhet.²

En jämförelse med klassiska texter om levnadskonst (Cicero, Marcus Aure- lius m.fl.) är belysande. Medan dessa vanligen är fyllda av uttryckliga råd

och uppmaningar återger Hylinger istället anekdoter eller scener ur var- dagen som får tala för sig själva. Anekdoterna kan ibland erinra om se- delärande berättelser, men utmärkande för dem är snarast deras avsaknad av entydighet och vägledning, deras vilja att hellre aktivera läsarens egen reflektion.

Inriktningen på livshållning och levnadskonst visar sig på ett intres- sant sätt i en upptagenhet med erfarenhet och förkovran. Hylinger, som är väl bevandrad bland litterära konventioner, närmar sig gärna genrer där livserfarenhet och utveckling tematiseras: självbiografin, utvecklings- romanen, bildningsromanen, reseskildringen, dagboken/dagbokskompi- latet. Samtidigt förhåller sig Hylinger oftast fritt till dessa former. Genom att använda dem på ett lekfullt, ironiskt sätt – till exempel genom att undergräva bildningsromanens finala struktur eller genom att i dagboks- utdragen främst återge till synes triviala poster – gäckar han våra för- väntningar och problematiserar vår förmåga att lära av erfarenheten. På samma gång får han tillfälle att gestalta en livshållning där utvecklandet av sidor som öppenhet för vardagen, rörlighet, sensualism och humor ter sig minst lika väsentligt som bildning i mer konventionell bemärkelse.

Det självständiga förhållandet till etablerade former yttrar sig sär- skilt i en dragning till kortprosa och täta växlingar mellan olika texttyper och framställningssätt: dagboksnotiser varvas med anekdoter och dikter;

drömskildringar ställs sida vid sida med vardagsscener eller litterära citat.

Samtidigt finns förstås skillnader mellan böckerna; man kan lite schema- tiskt tala om två linjer i författarskapet. Å ena sidan de öppet självbiogra- fiska texterna, ofta bestående av kortprosa eller mindre enheter som fogats samman. Dessa texter kan vara ganska heterogena – signifikativ är en genrebeteckning som ”Dagboksblad, dikter, prosa” (Dagar och nätter i Pa- ris och Göteborg, 1975) – men också mer sammanhållna som till exempel minnesboken Kvällarna på Pärlan (1995). Å andra sidan fiktionstexterna, de mer eller mindre fritt fabulerande romanerna – här tänker jag framför allt på böckerna om det hemliga sällskapet (Det hemliga sällskapet, 1986, Den stora sammankomsten, 1990, I det hemliga sällskapets tjänst, 2002) men också på debutboken, den fiktiva självbiografin I krig och kärlek (1972).

Även dessa texter är episodiska men har trots allt en tydligare intrigstruk- tur och överhuvudtaget en mer konventionell romankaraktär.³

Syfte och disposition

Syftet med denna studie är att undersöka sambandet mellan Hylingers re- torik och de frågor om livshållning och levnadskonst som texterna kretsar kring. En uppgift blir alltså att ringa in huvuddrag i den livshållning – el- ler den levnadskonst/attityd till livet – som framtonar i texterna. Än vik- tigare – givet texternas karaktär, teknikens så betydelsefulla roll – är att kartlägga de strategier och grepp som Hylinger nyttjar: Hur gör han för att förmedla sin problematik till läsaren? Vilka är de mest väsentliga verk- ningsmedlen? Ytterst är tanken att en sådan undersökning ska bidra till en ökad förståelse för den estetiska egenarten hos Hylingers författarskap.⁴

Som påpekades ovan gestaltar Hylinger ofta sina frågeställningar genom att närma sig genrer som tematiserar erfarenhet och utveckling.

En röd tråd i studien blir därför Hylingers personliga bruk av bildnings- motiv och hans ofta lekfulla förhållande till genrer där sådana motiv är framträdande. När jag här talar om bildningsmotiv fattas termen i en vid mening, som ett motiv med fokus på en gestalts formande eller daning.

Preciseringar görs i samband med textanalyserna, men generellt gäller att bildningsmotivet hos Hylinger framför allt yttrar sig som en strävan att leva bättre, att utveckla sin öppenhet och förmåga att ta vara på livet.⁵

Att inte vara alltför snäv vad gäller infallsvinkel och texturval har tett sig naturligt med tanke på att det ännu finns så lite skrivet om författar- skapet. Samtidigt är det förstås angeläget att få tillfälle till inträngande textanalys. För att kunna frilägga Hylingers spel med olika genrer och på samma gång presentera sammanhållna textanalyser, har jag valt att dispo- nera avhandlingen efter några av författarskapets viktigare texter/textka- tegorier: först tre kapitel om skilda uttryck för Hylingers självbiografiska skrivande, därefter ett kapitel om romanerna om det hemliga sällskapet (för en mer utförlig disposition, se nedan). En sådan uppläggning tillåter en i stort kronologisk linje samtidigt som den underlättar jämförelser mel- lan de självbiografiska böckerna och fiktionstexterna. Med analyserna vill jag komma åt de aktuella texternas särart men successivt också ge skarpare relief åt författarskapets mest karakteristiska drag. Det kronologiska upp- lägget gynnar därtill påvisandet av förskjutningar i författarskapet.

Ett par begränsningar i anspråken bör påtalas. I Hylingers författar- skap är citat och allusioner mycket vanliga och inspiration från skilda lit- terära traditioner korsas. En modernistisk, huvudsakligen fransk tradition (Proust, Beckett, patafysikerna) möter anglosaxiska klassiker (Stevenson, Emerson, Graves, Johnson) liksom nordiska författare av olika slag (Evert

Taube, H.C. Andersen, Tavaststjerna, Wadman). Därtill kommer ett in- tresse för österländsk litteratur (Tusen och en natt, de medeltida persiska diktarna, berättelserna om Mulla Nasruddin).⁶ Med tanke på att spelet med genrer och citat/allusioner är centrala inslag i Hylingers retorik är ett intertextuellt studium här en självklarhet. Genom mitt genreperspektiv och analyser av viktigare intertextuella relationer skapas på samma gång en bättre förståelse för författarskapets egenart och litteraturhistoriska position. Dock ligger tonvikten inte på ett litteraturhistoriskt studium och analyserna gör inte anspråk på att vara uttömmande. Något liknande gäller förhållandet till den svenska samtid Hylinger framträder i; viktiga hållpunkter ges men någon mer fullständig redogörelse finns det här inte utrymme för. (För vidare synpunkter på det intertextuella studiet, se av- snittet ”Metodiska utgångspunkter”.)

En annan avgränsning har att göra med komplexet självbiografiskt skrivande. Som framgått är många av Hylingers böcker öppet självbiogra- fiska – även fiktionstexterna/romanerna är till stor del baserade på egna erfarenheter. Samtidigt är jaget hos Hylinger ofta främst ett redskap; vik- tigare än utforskandet av det egna jaget är dess roll i problematiseringen av mer allmängiltiga frågor. Jag kommer därför att fokusera på självfram- ställningen och dess funktioner och inte dröja närmare vid traditionella självbiografiska spörsmål som förhållandet mellan liv och dikt, texternas faktiska verklighetsbakgrund etc; en sådan inriktning skulle när det gäller Hylinger leda bort från det väsentliga.

Konkret ser dispositionen ut på följande sätt. I ett första kapitel av intro- ducerande, kontextualiserande karaktär använder jag några av Hylingers tidiga texter som inkörsport till hans estetik. Verksamheten som antolo- giredaktör (Den rasande grisen, 1971, Patafysisk antologi, 1973, På spaning efter den gris som flytt, 1974) vittnar om estetiska preferenser och pekar fram mot det flitiga bruket av citat också i de egna texterna.⁷ Debutboken, den fiktiva I krig och kärlek (1972), visar i sitt spel med den klassiska själv- biografin på metoden att nyttja en etablerad genre för egna syften liksom på intresset för självframställningens konst, medan Färdaminnen (1973) exemplifierar resans centrala betydelse i författarskapet; i denna bok lockar reseskildringen till utvecklandet av karakteristiska strategier som att utgå från det egna jaget och att blanda olika genrer/framställningssätt.

Efter detta introduktionskapitel följer fyra kapitel med mer utförliga analyser av enskilda verk. I det första av dessa granskas den ungdomligt

charmfulla kortprosaboken Dagar och nätter i Paris och Göteborg (1975).

Det jag framför allt intresserar mig för är anknytningen till dagboksfor- men och de konsekvenser denna får för texten: avspändheten, brokighe- ten, synen på skrivandet som provisoriskt och oavslutat, gestaltningen av en närvaroproblematik, den lekfulla utmaningen av estetiska hierarkier.

Det följande kapitlet ägnas åt en av höjdpunkterna i författarskapet:

den självbiografiska (och delvis episodiska, fragmentariska) kärleksroma- nen Ett långt farväl (1981). Här fokuserar jag Hylingers sätt att närma sig utvecklingsromanen; hur han förenar sin bitterljuva kärlekshistoria med en till stor del indirekt och antydande redogörelse för en mognadsprocess.

I kapitlet därpå behandlas två texter av ett slag som man gärna ser som typiskt för den sene Hylinger: minnesboken där spridda hågkomster, anekdoter och reflektioner sammanställs och där frågor kring tid, förlust, erfarenhet liksom möjligheten att skriva jaget är centrala. I avsnittet om Kvällarna på Pärlan (1995) utgår jag från Hylingers egensinniga bland- ning av självbiografi och vänporträtt. I avsnittet om Hotell Erfarenheten (2006) tar jag upp problematiseringen av erfarenhetens värde men också den metalitterära dimensionen, iscensättningen av den existentiella tema- tiken i en utpräglat vardaglig kontext.

Det fjärde och sista analyskapitlet vigs åt romanerna om det hemliga sällskapet (1986, 1990, 2002) vilka genom sin fiktionskaraktär och ofta drastiska komik skiljer sig rätt mycket från det övriga författarskapet. Fo- kus ligger i detta kapitel på den lekfulla anknytningen till bildningsro- manen.⁸ Genom sin upptagenhet med hjältens förkovran och sin ovanligt explicita diskussion av existentiella frågor är dessa romaner dessutom in- tressanta att ställa mot det mer implicita, indirekta framställningssättet i de självbiografiska texterna. I vilket förhållande står de explicita utsagorna i romanerna till de idéer som skymtar i – eller kan utläsas ur – de självbio- grafiska texterna? Och ytterst: hur förhåller sig Hylingers fiktionstexter till hans självbiografiska texter?

Till sist samlas trådarna ihop i ett kapitel av mer resonerande slag.

Karakteristiska dubbelheter hos Hylinger diskuteras (föreningen av skämt och allvar, melankoli och munterhet, livsbejakelse och kritisk distans) lik- som hans ofta indirekta strategier för att aktualisera sina problemställ- ningar (det fria, dialogiska förhållandet till etablerade genrer; dragningen till korta former och juxtaposition; den lätta, avspända tonen). Jag försö- ker i detta kapitel även ge ett mer samlat perspektiv på de litterära tradi- tioner som möts i författarskapet.

Tidigare forskning

För närvarande finns alltså inte mycket skrivet om Hylingers författar- skap. Vad som föreligger är ett antal uppsatser eller essäer varav de flesta beskriver författarskapet på ett mer översiktligt sätt; man pekar ut ofta återkommande drag och saxar exempel från olika texter.

Först var Lars Hagström som i en essä från 1987 berör texterna fram till och med Spår av Proust (1984).⁹ Trots det begränsade textmaterialet får Hagström med många väsentliga drag; han tar upp Hylingers tendens att blanda genrer, minnets betydelse i författarskapet, resandets roll, metadi- mensioner i texterna, humorn, vemodet, patafysiken som inspirationskäl- la, språk och stil. Något som genomsyrar det mesta i författarskapet är en- ligt Hagström en vilja till distans (till verkligheten, till den egna texten).¹⁰ Bland det mest intressanta i Hagströms essä är betoningen av den roll som andra författare har för Hylinger, hur denne gärna gestaltar sin po- sition med hjälp av andra.¹¹ Intressant är också försöket att karakterisera Hylingers typ av realism; författaren kretsar ju vanligen kring en välbe- kant verklighet men istället för utförliga deskriptioner tillämpar han en- ligt Hagström en återhållsamhetens princip, en fokusering på pregnanta detaljer som syftar till att skapa igenkänning och väcka läsarens egna fö- reställningar.¹² Hagström söker vidare sammanfatta Hylingers skrivande i formeln intellektualism plus naivism; mer än om ett pendlande anser han att det handlar om en egenartad samexistens.¹³ Sammantaget gäller att Hagström, även om han ofta är kortfattad, erbjuder mycket som går att bygga vidare på.

Hylingers speciella förhållande till läsaren tas upp också i en artikel av Jonas Ingvarsson .¹⁴ Liksom Hagström betonar Ingvarsson hur Hylinger genom utelämnanden, en sorts luckor i texten, inbjuder läsaren till igen- känning och medskapande. Ingvarsson lyfter vidare fram skrivandet som ett viktigt motiv i texterna samt berör i korthet författarskapets bakgrund hos Beckett och patafysikerna.

I en uppsats av religionspsykologen Owe Wikström ligger tonvikten vid Hylingers livskänsla.¹⁵ Wikström trycker särskilt på Hylingers drö- jande vid vardagens trivialiteter och hur detta skapar en speciell känsla av närvaro. Enligt Wikström fungerar denna ”vilsamma harmoni” eller

”antimetafysiska naturmystik” samtidigt som en kritik av rationalitet och skenbar framgång.¹⁶ Också Wikström betonar patafysikens roll, framför allt hur denna rörelse legitimerar Hylingers drift med uppblåsthet och hans uppmärksammande av enskildheter snarare än generella fenomen.¹⁷

Wikströms uppsats är stundom lite svepande (många påståenden framförs utan textstöd och texter förväxlas) men de frågeställningar han tar upp är intressanta och möjliga att driva vidare.

En mer personligt hållen genomvandring av författarskapet möter i en essä av författarkollegan Erik Andersson.¹⁸ I likhet med tidigare skribenter lyfter Andersson fram generella tendenser som genreblandningen och jux- taposeringstekniken, men sitt värde har denna essä framför allt i de ofta träffande karakteristikerna av enskilda texter.

Det hittills mest omfångsrika arbetet utgörs av en gradualuppsats i nordisk folkloristik av Mathias Nystrand (lätt förändrad senare utgiven i bokform).¹⁹ Nystrand vill undersöka huruvida Hylinger i romanerna om det hemliga sällskapet använder sig av välkända folkloristiska berättarmo- tiv. Med hjälp av kategorier som karnevalism, gåtor och nonsens försöker han komma åt såväl den patafysiska traditionen som Hylingers texter. Det mesta av energin läggs dock på redogörelsen för traditionen varför ana- lysen av Hylingers texter blir rätt kortfattad. Förtjänsten hos Nystrands arbete ligger främst i själva betoningen av de underliggande, mer eller mindre arketypiska mönstren i dessa böcker.²⁰

Det senaste bidraget är ett kapitel i Kristoffer Leandoers bok Mask.

Litteraturen som gömställe.²¹ Med utgångspunkt i sitt övergripande stu- dium av pseudonymanvändning vill Leandoer visa hur Hylinger använ- der jagformen på ett lätt försåtligt sätt, hur han lite paradoxalt gömmer sig bakom sin vanlighet. Leandoer lyfter fram många väsentliga drag i författarskapet (ritualiserande tendenser, pakten med läsaren, inslagen av västgötaklimax) och hans studie är överlag inspirerande genom den fina blicken för texternas dynamik.

Som framgår av denna översikt återkommer vissa företeelser gång på gång: genreblandningen, det speciella förhållandet till läsaren, inspiratio- nen från patafysiken. Detta är grundläggande inslag i författarskapet, svå- ra att gå förbi – här är min ambition dock att fördjupa och precisera bilden av dem. Framför allt har ingen tidigare genomfört något närmare studium av samspelet mellan texternas retorik och den livshållning som de ger ut- tryck åt. Ingen har heller på allvar undersökt Hylingers självständiga bruk av olika genrer eller uppmärksammat den betydelse som bildningsmotiv har i författarskapet.²² Med en mer närgången textanalys är det överhu- vudtaget lättare att komma åt de spänningar som finns i texterna; såväl allvaret/inslagen av självrannsakan som författarskapets kritiska dimen- sioner skyms gärna av lättheten och trivseln. Den lämpligaste platsen för

en diskussion av tidigare forskares iakttagelser och synpunkter är därför i samband med textanalyserna.

Metodiska utgångspunkter

Genom att Hylingers texter är speciella reser de speciella problem. Att så pass mycket ligger i öppen dag, att hans texter erbjuder så få tolknings- problem i gängse mening, kan tyckas göra uppgiften enkel för litteratur- vetaren. Men detta stämmer knappast. För det första innebär tydligheten att uttolkaren berövas den tacksamma rollen som initierad utläggare av en komplicerad tematik. För det andra är tydligheten ibland bedräglig eller åtminstone lätt förbryllande; texterna väcker ofta frågan vilken nivå de bör förstås på. Kristoffer Leandoer dröjer vid fenomenet att Hylingers be- rättelser många gånger tycks så poänglösa att vi lockas att söka en djupare mening. Samtidigt menar han att det säregna och mest utmanande med texterna är att de bör förstås just i sin bokstavlighet.²³ Detta är intressanta frågor som det blir anledning att återkomma till. Tillsvidare kan konsta- teras att uppgiften inför Hylingers texter snarast består i att söka utröna de ofta subtila relationer och spänningar – både inom- och utomtextuella – som skapar texternas laddning, bidrar till deras speciella verkan.²⁴

Mitt angreppssätt är pragmatiskt i meningen att jag närmar mig tex- terna med de redskap som ter sig mest fruktbara. Syftet är ju att komma åt hur den livshållning/levnadskonst som texterna ger prov på faktiskt gestaltas, hur kopplingen ser ut mellan texternas retorik och den tematik de kretsar kring, och på den punkten förekommer förstås variationer. Jag skiftar alltså kontinuerligt mellan olika perspektiv liksom mellan tematisk och teknisk analys. De mer specifika analysinstrumenten (olika genrer, intertextuella termer, narratologiska kategorier) presenteras efterhand, i samband med att de tas i bruk.

Här bör emellertid vissa grundläggande begrepp klargöras. När jag i denna studie talar om texternas retorik, om retoriska strategier etc. förstås retorik framför allt i termer av påverkan, som de medel en text nyttjar för att nå en viss effekt. Betoningen ligger med andra ord på syfte och funk- tion och i begreppet innefattas inte bara den klassiska retorikens figurer utan alla de strategier och grepp – komposition, berättarteknik, berättar- hållning – som en text nyttjar för att åstadkomma det den vill. (I princip samtliga inslag i en text kan ju få en retorisk funktion, dvs. fungera som medel för att nå ett visst mål.)²⁵

Denna retoriksyn är inspirerad av Wayne C. Booth och efterföljare till denne som Seymour Chatman. I sin klassiska The Rhetoric of Fiction – som främst behandlar fiktionstexter – låter Booth retorik beteckna alla de medel som en författare har tillgång till för att få läsaren att acceptera den fiktiva värld som gestaltas.²⁶ Som Chatman påpekat är Booths retorikbe- grepp dock framför allt estetiskt bestämt och kan behöva kompletteras med en uppmärksamhet på textens mer ideologiska retorik: ”In my view, there are two narrative rhetorics, one concerned to suade me to accept the form of the work; another, to suade me of a certain view of how things are in the real world.”²⁷

Som antytts rör det sig i Hylingers fall ofta om diskreta och föga iögonfallande grepp. Men just det till synes enkla, avsiktslösa kan vara intressant att konfrontera med retorikens funktionella betraktelsesätt.

Viktigt att betona är även att en retorik inte förutsätter ett färdigt bud- skap som ska trumfas in. Retoriken kan lika väl användas till att engagera läsaren i textens existentiella utforskning eller till att göra texten flertydig (till exempel för att rubba läsarens gängse förståelsemodeller).

Grundläggande är vidare genrebegreppet. Att ett genreperspektiv är lockande när det gäller Hylinger har att göra med att han är så litterärt bevandrad och ofta mycket medvetet spelar med läsarförväntningar knut- na till olika genrer. Genom att närma sig Hylingers texter med ett genre- perspektiv kan man tydliggöra hur mening där ofta skapas på ett indirekt sätt, genom aktualisering av och ställningstagande till olika genrekonven- tioner.

I likhet med genreteoretikern Alastair Fowler förstår jag då genren mer som ett redskap för kommunikation och tolkning än som ett medel för klassificering.²⁸Istället för att betrakta genren som en klass föredrar Fowler att tala om genren som en typ: en typ kan, till skillnad från en klass, representeras av ett enda exemplar, en typ är snarare ett hjälpmedel för identifiering och tolkning av ett verk än för klassificering av det (”We identify the genre to interpret the exemplar.”).²⁹ Fowler trycker vidare på genrernas ständiga föränderlighet vilken innebär att en genre aldrig kan slutgiltigt definieras; vi kan peka ut karakteristiska och ofta förekomman- de element men knappast element som alltid förekommer.³⁰ Förhållandet mellan olika exemplar av en genre kan enligt Fowler närmast karakterise- ras som familjelikhet – dess medlemmar är knutna till varandra på olika vis utan att nödvändigtvis ha en egenskap som är gemensam för alla.³¹

Det väsentligaste med genren är alltså snarast att den är ett incitament

till och en förutsättning för kommunikation och skapande av mening.

På samma gång som ett nytt verk frambringas genom ställningstaganden till vissa genrekonventioner kan detta verk, särskilt om det är betydande, modifiera dessa konventioner och därmed genren.³² Viktigt är också att genren vanligen bestämmer och bestäms av både tematiska och formella komponenter. En annan genreforskare, Claudio Guillén, formulerar det som att genren för författaren fungerar som en inbjudan att förena form och material på ett visst sätt.³³

Hos Hylinger är det, som framgått, vanligt att flera genrer kombine- ras i ett och samma verk. Det kan handla om drastiska brytningar men också om mer harmoniska sammansmältningar. Att beskriva hur dylika kombinationer fungerar är förstås en utmaning. Samtidigt bör man ha klart för sig att ett genreperspektiv har sina begränsningar. Med ett sådant är det ofta lättare att komma åt textens mer övergripande struktur än att fånga drag på mikronivå och det är därför viktigt att det förenas med en uppmärksamhet på berättarteknik, stilgrepp etc.

Genom Hylingers långt drivna citat- och allusionsteknik aktualiseras vidare frågor kring olika typer av intertextualitet. Bland de texter som behandlas i denna studie finns knappast någon som på ett genomgripande sätt bestäms av sin relation till en annan text, dvs. prov på hypertextualitet i Gérard Genettes mening.³⁴ Snarare handlar det om att Hylinger tryffe- rar sina texter med citat från eller anspelningar på många skilda förfat- tare/texter. Relationen till dessa kan sedan vara mer eller mindre explicit och ha mer eller mindre betydelsefulla konsekvenser för den egna texten.

Ibland är det fråga om citat eller allusioner med framför allt lokal verkan, ibland om anspelningar som signalerar mer betydande anknytningar (an- tingen för att de pekar ut en central intertext eller för att de bidrar till att bygga upp viktiga tematiska strukturer.)

Men genomgående gäller att jag främst är intresserad av att undersöka hur Hylinger använder sig av det övertagna. Vilken funktion fyller citaten, referaten eller anspelningarna i hans text? På vilka sätt gör Hylinger bruk av sina favoriter och mästare? Handlar det rentav om repliker eller posi- tioneringar? Fokus ligger alltså snarare på funktion och ställningstagande än på källsökning i den traditionella påverkningsforskningens anda.³⁵ Jag kommer här förstås också främst att uppmärksamma de mer betydelseful- la intertextuella relationerna. När det gäller citat och allusioner med mer lokal verkan är de intressanta framför allt som ett led i Hylingers speciella skrivsätt.

Ett annat problemkomplex som Hylingers författarskap naturligt ak- tualiserar är det som har att göra med självbiografiskt skrivande. Den grundläggande distinktion mellan självbiografiskt skrivande och fiktion som jag rör mig med är baserad på det ”kontraktuella” sätt att se på själv- biografin som lanserades av den franske litteraturvetaren Philippe Lejeune i Le pacte autobiographique. Istället för att bestämma självbiografin uti- från dess grad av verklighetstrohet söker han avgränsa den med hjälp av dess karakteristiska ”pakt”, författarens försäkran att han inte bara står på bokens titelsida utan också är den som berättar och den som boken hand- lar om.³⁶Till skillnad från i debutboken I krig och kärlek och romanerna om det hemliga sällskapet där vi har att göra med fiktiva berättare, kan man i det övriga författarskapet tala om ett identitetsförhållande mellan författare, berättare och huvudperson (författaren nyttjar för övrigt gärna sitt eget namn i texten).

Samtidigt är denna distinktion främst en elementär vattendelare. Som vi kommer att se finns viktiga skillnader mellan de så bestämda självbio- grafiska texterna – de kan till exempel vara mer eller mindre inriktade på det egna jaget, de kan röra sig med ett mer eller mindre stiliserat jag. Att själva distinktionen kan problematiseras framgår också av Hylingers upp- fattning att redan urvalet av fakta innebär en fiktionalisering: ”Praktiskt taget allt jag skriver om har hänt, men mycket annat har också hänt som inte står där. När man berättar gör man ett urval och där skapar man en bild. Vad skulle det vara om inte fiktion?”³⁷ Även romanerna/fiktionstex- terna kan skilja sig åt genom att episoder kalkerade på den egna biografin är framträdande eller mer tillbakahållna. En viktig fråga blir därför – sär- skilt när det gäller de ”självbiografiska” texterna – vilken typ av läsning som texten primärt inviterar till. Läser vi texten på ett referentiellt sätt, till exempel för att få information om Hylingers person, eller läser vi texten i mer ”estetiska” termer, som att den i första hand siktar till gestaltning av allmängiltiga problem? Även i det senare fallet kan förstås det faktum att Hylinger uttryckligen redogör för egna erfarenheter ha en viktig effekt, till exempel bidra till att skapa intryck av närvaro eller autenticitet.

Det bör kanske också klargöras att när jag i denna studie talar om livshållningen i Hylingers böcker så är det inte fråga om privatpersonen Hylingers livshållning utan just om den som kommer till uttryck i texten – framför allt då den som sammanfaller med textens norm eller normsys- tem.³⁸

Som framgår av det ovanstående reser studiet av Hylingers författar-

skap många grundläggande litteraturvetenskapliga frågeställningar (om retorikens plats i litteraturstudiet, om genrernas roll i den litterära kom- munikationen, om förhållandet mellan självbiografiskt skrivande och fik- tion). Trots att ambitionen i detta arbete främst är att utforska Hylingers texter och mitt förhållande till teorin är pragmatiskt, så kan analyserna förhoppningsvis även bidra till belysningen av sådana mer generella pro- blem.

Till sist några ord om den roll som Claes Hylinger personligen haft för min studie. Jag har förstås tagit del av befintliga intervjuer och även träffat och mejlväxlat med författaren. De synpunkter som därvid framkommit har ibland gett nya perspektiv på texterna men den främsta behållningen har snarast varit att de fördjupat förståelsen för Hylingers allmänna es- tetiska strävanden.³⁹ När det gäller förståelsen av enskilda texter är min uppfattning också att uppgifter om författarens avsikter, om hans associa- tioner och tolkningar, naturligtvis är intressanta, men att de knappast har någon privilegierad ställning gentemot andra tolkningar. Precis som för andra tolkningar gäller att det ytterst är texten som avgör: ter sig tolkning- en fruktbar eller inte?

1

Ingångar till Hylingers estetik

Som bakgrund till kommande analyser ska jag i detta kapitel lyfta fram några grundläggande drag i Hylingers estetik med utgångspunkt från hans tidigaste verk. Hylingers verksamhet som redaktör och introduktör – tre volymer mellan 1971 och 1974 – har mycket att meddela om estetis- ka preferenser och ger samtidigt perspektiv på tendensen att tala genom ombud, att i de egna texterna infoga citat från och referat av andra texter.

De två första egna böckerna, I krig och kärlek (1972) och Färdaminnen (1973), är på många sätt olika och vittnar delvis om den unge författarens sökande efter en fungerande form. Men också dessa texter är tacksamma som inkörsport till estetiken. I fiktionsberättelsen I krig och kärlek blir den traditionella självbiografin ett redskap för en på samma gång komisk och allvarligt syftande framställning och i Färdaminnen blir reseskildringen en naturlig väg till självbiografiskt skrivande och till den för Hylinger karakteristiska blandningen av genrer och framställningssätt.

Att tala genom andra: de tidiga antologierna

När Hylinger 1972 debuterar med I krig och kärlek har han alltså redan viss erfarenhet av arbete som redaktör. Åren 1966-68 sitter han i redak- tionen för den litterära tidskriften Komma, och 1971 ger han tillsammans med vännen och kollegan Magnus Hedlund ut antologin Den rasande grisen. Denna antologi följs de närmaste åren av ytterligare två: den egna Patafysisk antologi (1973) och den med Hedlund redigerade På spaning efter den gris som flytt (1974).¹

Arbetet i redaktionen på Komma är intressant genom att det vittnar om Hylingers delaktighet i det intellektuellt livliga sextiotalsklimatet och om hans förtrogenhet med aktuella litterära strömningar. Denna tidskrift (med Jan Stolpe som huvudredaktör) var tämligen teoretiskt inriktad och vänd mot en fransk horisont – bland annat bidrog man till att introducera strukturalismen i Sverige – men även nya svenska författarskap presente- rades.²

Före tidskriftsperioden hade Hylinger studerat litteraturhistoria i Gö-

teborg (en av hans lärare, den internationellt orienterade Kurt Aspelin, blir här en inspirationskälla) och varit drivande i universitetets litteratur- klubb som brukade bjuda in aktuella författare (Claude Simon, Jan Erik Vold, Lars Gustafsson m.fl.).³ Han hade publicerat naiviserande kortprosa i Rondo (1963, 1964) och tillsammans med Hedlund gjort en smått le- gendarisk intervju med idolen Beckett.⁴ Efter franskastudier i Stockholm reser Hylinger läsåret 1968-69 till Paris för att fördjupa sig i patafysiken.

Under det sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet medverkar han dess- utom, mer eller mindre regelbundet, som skribent/litteraturanmälare i GHT (från 1974 i DN).

Här ska jag dock koncentrera mig på antologierna där upphovsmän- nens estetiska ambitioner framträder som tydligast. Samtidigt som anto- logierna introducerar flera i Sverige okända författare fungerar de för ut- givarna som ett sätt att positionera sig i offentligheten. Som antytts pekar antologierna för Hylingers del också fram mot viktiga strategier i det egna författarskapet; med en tillspetsning kan man säga att han fortsätter att vara redaktör även i de egna texterna.⁵

I de båda ”gris-antologierna” drar författarurvalet starkt åt det humo- ristiska, absurdistiska hållet. I Den rasande grisen möter vi franska för- fattare i den patafysiska traditionen (Alfred Jarry, Alphonse Allais, Jean Ferry), yngre norrmän diktande i en lekfull, nyenkel anda (Jan Erik Vold, Kjell Heggelund, Tor Obrestad), en irländsk humorist som Flann O’Brien, Man Ray och Samuel Beckett. I den lite fylligare På spaning efter den gris som flytt återkommer flera av dessa kompletterade med bland andra Laurence Sterne, Raymond Roussel och Louis-Ferdinand Céline.

Båda volymerna pryds dessutom av utgivarnas egna alster; i Hylingers fall handlar det både om berättande prosa och om dikter i skämtsamt naivistisk stil.⁶ Ett lite udda inslag i antologierna, starkt bidragande till mångstämmigheten, är att mellan de egentliga bidragen infogats kortcitat från favoriter som Evert Taube, Marcel Proust, Witold Gombrowicz m.fl.

Någon direkt motivering av det egensinniga urvalet presenteras aldrig men en bakgrund ges i inledningarna där utgivarna i dialogform ventile- rar sina åsikter. I Den rasande grisen har inledningen den ironiskt klingan- de rubriken ”Om det Sanna, det Sköna och det Goda” och antar formen av ett minidrama där talarnas (M och C) anekdotberättande och flitiga citerande kompletteras med scenanvisningar (”skratt”, ”paus” etc.).⁷

Denna inledning kan i sin helhet ses som en hyllning till humorn.

Dels är en förtjusning i anekdoter och roliga historier påtaglig (inte heller

buskisinslag försmås). Dels anför redaktörerna diverse humoristiska för- fattare (O’Brien, Sterne m.fl) och framhäver den komiska dimensionen hos författare som annars inte i första rummet betraktas som humorister (Kafka, Dostojevskij, Beckett).⁸

Att skämtandet även har en dimension av litterär protest antyds av talet om syftet med boken. När M aktualiserar frågan om avsikten (”Ska vi inte prata lite om vad vi avser med den här boken?”) väcker det hos partnern blott förundran.⁹ Genom denna gliring mot föreställningen om ett seriöst syfte markeras distans till tidens litterära klimat där begrepp som avsikt, tendens, moral står högt i kurs.¹⁰ En liknande distans signa- leras för övrigt redan av bokens baksidestext: ”De har i sin bok struntat i rådande svenska litterära moderiktningar och presenterar hänsynslöst sig själva och några av sina utländska favoriter […]”

Som ett led i samma distansering kan man se den utmanande attity- den till litteraturkritiken. Med välbehag citeras Gombrowicz’ utgjutelse över de politiskt korrekta ”kulturfastrarna”, och på den direkta frågan vad han anser om kritiken svarar C att han gärna läser våra skarpaste kritiker men ändå skulle ”uppge dem allihop för en enda visa av Evert Taube”.¹¹

Som kan anas av det sista citatet sammanhänger distanseringen med en bekännelse till enkelhet och folklighet. C framhåller återigen Taube som yttrat att den store författaren är ”den som skriver som enkelt folk talar”.¹²

Inslaget av litterär protest och anknytningen till en humor som själv- klart omfattar det folkliga går igen i (den betydligt kortare) inledningen till På spaning efter den gris som flytt. Utgivarna vänder sig här mot en förment högre värdering av satir och parodi visavi andra, mer genomgri- pande, mindre intellektuella former av humor:

Märk att satiren, som alltid är begränsad, riktad mot ett visst mål, åtnjuter allmän uppskattning, medan sådan humor, som får hela ens världsbild att rasa samman, betraktas med misstanke och för- akt.

C: Humor som går att analysera och oskadliggöra på ett primitivt akademiskt sätt, som t.ex. Chaplins och bröderna Marx’, accepte- ras förstås lättare, medan humorister, som inte lånar sig till sådana skamgrepp, t.ex. Helan och Halvan eller Fridolf Rhudin, förblir oacceptabla i intellektuella läger.¹³

Den anti-akademiska positioneringen förstärks i M:s inpass ”Ja, vi andra har ju lika roligt åt dem alla” samtidigt som en mer öppen, inkluderande inställning till humor manifesteras.

Ett intressant inslag i Den rasande grisen är vidare den ”referensram”

som tryckts i marginalen till inledningen. Det rör sig om en lång upp- räkning av namn på författare, konstnärer, regissörer, skådespelare, mu- siker – totalt 281 stycken varav knappt två tredjedelar är författare – som närmast är att betrakta som en kanon, en lista på favoriter, förebilder, valfrändskaper.

De som listas hör till största delen hemma i en bred modernistisk tradi- tion – vi möter portalgestalter som Apollinaire, Joyce, Proust, Kafka, men också mindre kända författare i framför allt den dadaistiska, surrealistiska traditionen. (Många namn från den surrealismens kanon som André Bre- ton upprättar i sitt första surrealistiska manifest och Anthologie de l’ hu- mour noir figurerar även här.)¹⁴ Författare och konstnärer från äldre tider förekommer – Ovidius, Catullus, Petronius, Dante, Rabelais, Bellman m.fl. – men de är i klar minoritet. Sin personliga karaktär får uppräk- ningen främst av de lite udda komplementen: de många relativt okända författarna med anknytning till patafysiken, skräck-, deckar- och även- tyrsförfattare, humorister och pekoralister, samtida svenska och norska kolleger. Man noterar även att det är en ytterst mansdominerad kanon; av de 281 medtagna är endast 6 kvinnor.

Nu är uppräkningen så pass heterogen att man nog bör undvika att läsa ut för mycket ur den, men samtidigt är själva brytningarna talan- de. De många modernisterna – åtminstone alla författare och konstnärer med anknytning till surrealismen – antyder en mycket hög värdering av konsten och dess uppgift: konsten som medel att vidga verklighetsupp- levelsen, ytterst att förändra livet. På samma gång implicerar många av de medtagna namnen en syn på konsten som framför allt nöje, njutning, komik, äventyr, underhållning. Att ”livsdyrkare” som Taube, Burns och Villon är med ter sig självklart likaväl som att goda underhållare som Chandler och Simenon figurerar. De många filmkomikerna och namn som Lasse O’Månsson, Erik Ofvandahl och Jokkmokks-Jokke gör dess- utom klart att utgivarna bryr sig föga om konventionella hierarkier mellan högt och lågt, estetiskt avancerat och folkligt – snarare kan man då ana en lust just i överskridandet av dem. Ska man ändå lyfta fram någon under- liggande princip är det framför allt originalitetens eller personlighetens;

oftast är de uppräknade konstnärer som funnit och utvecklat sin egenart

bortom det traditionellt tillåtna och hallstämplade.¹⁵

När det gäller titlarna, Den rasande grisen och På spaning efter den gris som flytt, signalerar de förstås litterär parodi, men minst lika viktig är hyllningen till den litteratur som aktualiseras (fantasterierna och ironierna i Ariostos Den rasande Roland, Prousts på så många sätt gränsöverskri- dande verk). Titlarna är signifikativa inte minst för att de representerar ett synsätt där den stora litteraturen betraktas med en blick öppen för dess komiska dimensioner. Originalen ”tas ned” men inte för att förlöjligas utan snarare för att firas och återbrukas. Ytterst är det inte heller så mycket de aktualiserade verken det gäller utan litteraturen som sådan: dess rike- domar, dess möjligheter.¹⁶

Hylingers egen samling, Patafysisk antologi, skiljer sig en aning genom att en introducerande aspekt är mer påtaglig; här finns en tydlig ambition att ge en rättvisande bild av patafysiken, dess tradition, dess företrädare, det Patafysiska Kollegiet m.m. Hylinger framträder för övrigt själv som med- lem i Kollegiet och avtackar andra medlemmar för hjälp med antologin.

Samtidigt återfinns flera av de författare som är med i de andra anto- logierna och en humoristisk, absurdistisk ton är även här framträdande.

Men vad är då patafysiken? Uppenbart är att det är ett fenomen med bety- dande genomslag i franskt kulturliv; här finns anknytningar till dadaism, surrealism och det absurda dramat. (Patafysiken är bland annat en viktig nyckel till Eugène Ionescos och Boris Vians författarskap.)¹⁷ Samtidigt är patafysiken notoriskt svårfångad, enligt anhängarna närmast omöjlig att beskriva i icke-patafysiska termer. Den kan karakteriseras som ett slags fiktiv vetenskap med inslag av nonsenshumor men även som en protest mot tron på en välordnad, lagbunden värld (den gängse vetenskapen fun- gerar som modell men utsätts i samma andetag för halsbrytande parodi).

Patafysiken har en självklar udd mot borgerlig självgodhet och akademisk uppblåsthet men inkarnerar på samma gång en humoristisk attityd, en roat överseende blick på världen i all dess galenskap. Utmärkande är inte minst en konsekvent vägran att hålla isär skämt och allvar.

I patafysikens historia kan urskiljas två viktiga faser. Själva begreppet härrör från den franske författaren Alfred Jarry (1873-1907) – skapare av bland annat Kung Ubu (1896) och föregångare till såväl dadaism som surrealism. Det är framför allt i Jarrys postuma roman Bedrifter och idéer av doktor Faustroll, patafysiker (1911, skriven 1898) som begreppet lanse- ras och definieras. Ett ordentligt genombrott får patafysiken emellertid

först i och med bildandet av det Patafysiska Kollegiet i Paris 1948. Denna sammanslutning – med syftet att främja patafysiken och vårda minnet av Jarry – får snabbt många namnkunniga medlemmar: Boris Vian, Jacques Prévert, Jean Dubuffet, Man Ray m.fl. För att uppnå sitt syfte samman- träder man regelbundet och ger ut en skriftserie där man bland annat lyfter fram patafysiska pionjärer.¹⁸

Den definition av patafysik som möter hos Jarry tycks medvetet gjord för att gäcka logik och begriplighet: ”Patafysiken är de imaginära lösningar- nas vetenskap, som symboliskt beviljar inbillningsstrukturationerna objektens egenskaper sådana de beskrivs genom sina möjligheter.”¹⁹

Formuleringen ”de imaginära lösningarnas vetenskap” återkommer emellertid ofta i skrifterna och i sin reviderade utgåva av antologin ger Hylinger en förklaring som är lite mer läsarvänlig:

Patafysikern undersöker vad som är sken, inbillning, fantasi och lek i de lösningar som den mänskliga tanken föreslår. Han utveck- lar en klar blick för hur mycket som är imaginärt i det som synes verkligt och vice versa. Och han går ett steg längre än gemene man i det att han medvetet och frivilligt bidrar till framställning- en av imaginära lösningar, han som har insett deras skönhet och deras verkliga roll i universum.²⁰

Här finns som vi ser ett bejakande av fantasi och lek; i själva betoningen av det imaginära visar sig en klar obenägenhet att underordna sig den realism och rationalism som genomsyrar så mycket av vårt konventionella tänkande.

En annan grundläggande tanke hos Jarry är att patafysiken utgör ”ve- tenskapen om undantagen”. Patafysiken har att ”studera lagarna som styr undantagen och beskriva en värld som kan ses – kanske borde ses – i den traditionella världens ställe”.²¹ För patafysikerna är det endast undantagen som är verkligt intressanta – de allmänna lagar som de vanliga vetenska- perna söker upprätta är enligt patafysikerna bara en samling föga excep- tionella undantag och därför ointressanta.²²

Mycket är det väl också fascinationen för undantaget som ligger bak- om dragningen till begreppet ”clinamen” (avdrift). Termen härrör från Epikuros atomlära och betecknar (med Hylingers ord) ”en icke lagbunden omärklig kursförskjutning hos atomen under dess fall genom tomrummet, en nyckfullhet, ett misstag om man så vill, som inte desto mindre möj-

liggör skapelsen, ty om inte atomerna kom ur kurs och kolliderade med varandra skulle världen aldrig bli till”.²³ Det är med illa dold belåtenhet som man bland patafysikerna konstaterar en mikroskopisk avvikelse i själ- va verklighetens centrum, en minimal aberration som (med patafysikern Oktav Votkas formulering) ”likväl orienterar eller desorienterar allt”.²⁴

Sammanhängande med den så renodlade ”undantagsfilosofin” – allt är egentligen undantag, det intressanta är det partikulära – är en likvär- dighetsprincip. Denna princip förklarar bland annat patafysikernas obe- nägenhet att skilja på skämt och allvar; ytterst är allt samma sak, det är patafysik.²⁵ Enligt patafysikerna är det också så att alla människor stän- digt utövar patafysik – alla lever vi ju våra liv som unika undantag – men endast ett fåtal är medvetna om det. Dessa gör alltså medvetet vad alla an- dra gör omedvetet.²⁶ (Implicit här är föreställningen att patafysiken alltid har funnits; Jarry är dess uppenbarare snarare än dess skapare.)

En naturlig följd av patafysikens allestädesnärvaro är avvisandet av tanken på en hemlighet eller dold kärna; som dess medlemmar ofta fram- håller är patafysiken ingenting mystiskt.²⁷ En patafysiker missionerar hel- ler inte, dels för att alla redan praktiserar patafysik (även om de inte vet om det), dels för att alla verklighetstolkningar ytterst är likvärdiga (den så kallade sanningen är endast en imaginär lösning bland andra). Livet är visserligen absurt eller utan mening, men istället för att propagera eller bli upprörd intar patafysikern en attityd av uppmärksamhet och orubb- lighet.²⁸

Ett mer vardagligt kännetecken på patafysiken kan man kanske finna i förkärleken för det lite udda, det som inte riktigt fyller någon funktion.²⁹ En av dess företrädare, Julien Torma, har sagt: ”Våra kännetecken är den skeva uppfattningen, repliken på fel ställe, det misslyckade skämtet, det maliciösa allvaret, den lama vitsen, den subtilt grova, dåliga smaken …”³⁰

För Jarry själv var en viktig dimension av patafysiken dess roll som motor i hans skrivande. Patafysiken vill en intensifiering av livet, talar för en värld där fantasin är minst lika viktig som ”verkligheten”, och – vilket Jarrys biograf Alastair Brotchie framhäver som det kanske mest originella – gör detta med en terminologi hämtad från filosofin och vetenskapen.³¹ Men som Brotchie påpekar: ”Jarry was a poet above all else. He plundered theory for Pataphysics, but he plundered everything for his writing, inclu- ding Pataphysics itself.”³²

De texter som ingår i Hylingers antologi är i själva verket ganska olik- artade. Här finns lätt absurdistiska kåserier, ironiska reflektioner, muntra

dialoger, utredningar balanserande mellan gravallvar och bisarreri, berät- telser som glider mellan det subtila och det sökta. Gemensamt är främst själva andan av nyfiken utforskning och lekfullhet, viljan att rucka på invanda föreställningar och driva gäck med schabloner av olika slag.

Om sin egen kontakt med Kollegiet har Hylinger berättat bland annat i Kvällarna på Pärlan (1995). Efter att länge ha intresserat sig för patafy- siken och även studerat den på plats i Paris, får han efter utgivningen av Den rasande grisen kontakt med Jean Ferry som välkomnar honom i Kol- legiet. Det är alltså efter detta som Hylinger börjar frekventera de patafy- siska sammankomsterna och även får hjälp med sin patafysiska antologi.³³ Hylinger har vid flera tillfällen vittnat om sin upplevelse av att bland patafysikerna ha hittat sina själsfränder. I en intervju heter det: ”Mötet med patafysikerna kändes som att komma hem för mig, en naturlig val- frändskap. Dessa personer var de första förnuftiga människorna jag stött på, tyckte jag.”³⁴ Hylinger har också framhållit att patafysiken inte är ett skämt utan något han tar på stort allvar; den är, menar han, en viktig nyckel till den egna verklighetsuppfattningen.³⁵

En klarsynt tillbakablick på det patafysiska engagemanget finns i den sena Utan ärende. Hylinger konstaterar att det initialt låg en lockelse i att intressera sig för något som andra inte intresserade sig för eller ens kände till. Samtidigt gav den lockelsen snart vika för något annat och mer djup- gående; patafysiken får en kritisk dimension, blir ett redskap att se med:

[…] patafysikens verklighetsbeskrivning syntes mig skarpsinni- gare än den som samhället, skolan och traditionen presenterade.

Den blev en välkommen motvikt till den påverkan som omvärlden försåtligen och dagligen utövade på mig och mina medmänniskor.

Motvikt är rätta ordet, ty många av de outtalade värderingar och påbud, som bärs fram av tidsandan, har sjunkit under med- vetandets horisont och blir inte synliga förrän de hävs upp av en tyngd i den andra vågskålen. En sådan tyngd var patafysiken.³⁶

Som framgår av yttranden som dessa handlar det om en affinitet som ligger på ett mycket grundläggande plan; förmodligen är det mer träffan- de att tala om relationen i termer av igenkännande och bekräftelse än i termer av påverkan. Samtidigt medför det faktum att affiniteten är av ett så genomgripande slag att det inte är helt enkelt att knyta enskildheter i

Hylingers texter till patafysiken. (Lite speciellt förhåller det sig, som vi ska se, med romanerna om det hemliga sällskapet.)

Bland författarskapets kommentatorer har betonandet av inflytandet från patafysiken närmast blivit en topos (risken är här snarast att bilden blir väl ensidig, att man bortser från andra viktiga inspiratörer).³⁷ Lars Hagström omtalar kort distansen och ”den filosofiska humorn” som ge- mensamma drag.³⁸ Mathias Nystrand redogör relativt utförligt för den patafysiska traditionen, men har mindre att säga om relationen mellan patafysiken och Hylingers författarskap, dvs. hur eller på vilka sätt som patafysiken är viktig för Hylinger.³⁹ Owe Wikström är på den punkten något utförligare, gör några försök till preciseringar. Han talar om att patafysiken för Hylinger blir ”ett medel att nå fräschör i livsupplevelsen”

och att den erbjuder ”en livshållning, inte minst genom sin hyllning av det särskildas och det avsiktslösas värde”.⁴⁰ Wikström menar vidare att patafysiken legitimerar Hylingers ”uppmärksammande av enskildheter och avsaknaden av klara narrativa strukturer”.⁴¹

Sant är att Hylinger genom patafysiken kunnat finna bekräftelse på sitt intresse för det vardagliga och förment triviala, tendensen att driva med uppblåsthet och fanatism, viljan att utmana vanetänkande och kon- ventioner. Det mest väsentliga, det sätt på vilket patafysiken verkligen utgjort en lockande förebild, torde dock vara dess så suveräna upphävande av distinktionen mellan skämt och allvar, dess vägran att låta sig klas- sificeras som antingen-eller. Det är också mycket just genom en sådan ironisk tvetydighet som läsarens vanetänkande rubbas, som denne kan fås att uppge schablonuppfattningar och öppna sig för nya synsätt. Med Hylingers egna ord: ”Att tvingas undra vad som egentligen försiggår, det- ta skärper sinnena hos läsaren, skärper mottagligheten. […] Just att det var både skämt och allvar tog loven av alla angrepp och förenklande be- skrivningar.”⁴² En likartad ironisk dubbelhet, ett snarlikt överskridande av motsatser, hade Hylinger dessutom redan mött i den svarta humorn hos Henri Michaux och Beckett, i deras sätt att låta gestaltningen av en djupt pessimistisk livsuppfattning genomsyras av komik eller galghumor.⁴³

Patafysikens betydelse visar sig således både på ett livsåskådningsmäs- sigt, tematiskt plan och på ett mer formellt, tekniskt. Kanske kan man tala om en skola både i att tänka annorlunda och i språklig medvetenhet.

Hos Hylinger möter förstås ingen anti-realism som hos Ionesco eller Vian – hans stilistiska föredöme är snarare den lågmälde, ironiskt försåtlige Jean Ferry – men han har ofta framhållit sin fascination inför patafysiker-

nas stilistiska virtuositet, deras förmåga att med språkliga glidningar öpp- na oväntade perspektiv.⁴⁴ Inte minst det lekfulla förhållandet till språkliga klichéer är något som Hylinger har gemensamt med patafysikerna.

Som framgått är de författare som är med i antologierna ofta favoriter eller valfrändskaper och vi får anledning att återkomma till flera av dem i samband med textanalyserna. Nu vill jag istället avrunda med några synpunkter på den mer strukturella kopplingen mellan Hylingers redak- törsverksamhet och hans skrivande.

Uppenbart är att redaktörssysslan befordrat färdigheter som förmågan att på begränsat utrymme presentera ett författarskap och konsten att väl- ja ut effektiva passager (till exempel har Hylinger så gott som alltid mycket verkningsfulla motton till sina texter).

Intressantare är kanske att redaktörsverksamheten kan knytas till vissa ståndpunkter eller positioner; den kan ses som ett uttryck för dem men också som ett incitament, något som bidragit till att utveckla dem. Jag tänker för det första på upplevelsen av traditionens betydelse: skrivande sker aldrig i ett vakuum, är alltid mer eller mindre beroende av en tradi- tion. Traditionen kan fungera som ett stöd, ge en känsla av bekräftelse el- ler delaktighet. Men den kan också fungera som ett produktivt motstånd, som något att ta avstamp i och profilera sig mot.

Nära sammanhängande med upplevelsen av traditionens vikt (och vikten att välja tradition) är en utvecklad känsla för kopplingen mellan läsning och skrivande. Som vi kommer att se är skapande hos Hylinger intimt förbundet med läsning. Läsning är ett vanligt motiv i texterna, och ofta motiveras citat och referat av att det lästa ger upphov till tankar, väcker minnen till liv eller på annat sätt ger perspektiv på jagets situation.

Som de många citaten, referaten och kommentarerna gör klart är läsning också ofta en direkt förutsättning för hans text. Det är signifikativt att Hylinger, utöver antologierna, gett ut en bok som Spår av Proust (1984), där huvuddelen av texten består av utdrag ur På spaning efter den tid som flytt, likaså att han publicerat många artiklar och essäer om andra förfat- tare.⁴⁵ I en vidare mening är ”läsning” – av verkligheten, av människors beteenden – även det som hela författarskapet ytterst går ut på: genom att avläsa världen utvecklar man sin förmåga att leva i den.

Nära sammanhängande med känslan för traditionens betydelse är också en medvetenhet om konventionernas och läsarförväntningarnas roll i det litterära skapandet. En sådan medvetenhet kan förstås upplevas

på olika sätt: som en plågsam begränsning, en frustrerande fångenskap i konventionernas värld, eller – mer neutralt – som ett fait accompli, en utmaning att ta till utgångspunkt för det egna skapandet. I Hylingers fall är attityden snarast den senare. Det finns hos Hylinger en upplevelse av senkommenhet (”All visdom är banal, allt har redan sagts förr”) men den yttrar sig inte i desperat originalitetsjakt utan snarare i medveten återknyt- ning till enkla, stundom lite banala eller naiva former.⁴⁶ Förutom att de enkla, välbekanta formerna äger en resonans, tacksam att spela med, kan de uppfattas som ”ärligare” genom att de inte döljer sin konventionalitet.

Intressant i sammanhanget är att Hylinger apropå texter av Taube talat positivt om ”den medvetna banaliteten” och om ”en ordens återvinning”.⁴⁷

Framför allt arbetet med texter av humoristiskt slag (de flesta av antolo- gibidragen är även översatta av redaktörerna) torde ha gjort Hylinger mer öppen för möjligheten att skapa effekter genom ett spel med etablerade konventioner. Ytterst är denna konventionsmedvetenhet också förutsätt- ningen för hans sätt att röra sig mellan och gå i dialog med olika genrer.

Vidare tycks arbetet med antologierna ha främjat föreställningen att skapande kan ske i form av sammanställning av befintliga texter, genom en sorts montage- eller collageteknik. Som framför allt kortcitaten i gris-an- tologierna visar, innebär frikopplingen från det ursprungliga samman- hanget att citaten ”öppnas”. Också rätt triviala yttranden får när de står för sig själva en annan laddning och kan därigenom nyttjas för suggestiva kontrapunktiska effekter. I det följande författarskapet är det särskilt i de självbiografiska kortprosaböckerna som selektion och sammanställning blir viktiga konstnärliga principer; utdrag ur gamla dag- och antecknings- böcker kombineras här med inklippta citat från andra författare.

I redaktörens arbete är inte minst selektionen central. Särskilt förmå- gan att välja bort kommer i det följande författarskapet att få en allt större betydelse. Grundläggande inslag i Hylingers skrivande är just konsten att reducera eller utelämna, att avstå från att trumfa in en poäng, att låta en passage verka hos läsaren lika mycket genom det som inte sägs som genom det som sägs. I På spaning efter den gris som flytt består för övrigt ett av kortcitaten av Paul Valerys ord: ”Det samvetsgranna arbetet yttrar sig, när det gäller litteratur, i att säga nej. Man kan våga påståendet att det kan mätas på antalet nej.”⁴⁸

Till sist kan man peka på insikten att citat uttrycker så mycket mer än det faktiskt sagda, bär på så mycket indirekt mening. Varje citat för ju med sig en mängd implikationer: valet av just det citatet, valet att citera