Bokens andra del, hågkomsterna från jagets förflutna, kan i sin helhet be-traktas som ett uttryck för berättarens självreflektion eller vändning inåt.
Som påpekats skiljer den sig avsevärt från den första delen och framställs som motiverad av en tänkt läsarfråga: ”Jag kan höra alla psykologer bland läsarna, som nu frågar: hur blev han sådan, hur var barndomen, hur var uppväxten?” (s. 100) Det rör sig alltså om en form av självbiografi, ett försök att bringa reda i frågan vem han egentligen är, men istället för en kontinuerlig, sammanhängande berättelse ställs vi inför tjugofyra korta texter, ett slags minnets snapshots ur det förflutna: ”Det får bli mina me-moarer.” (s. 101)
Anledningen till denna ”fragmentestetik” är för det första en medve-tenhet om det problematiska i all självframställning. Berättaren refererar till ett uttalande av Robert Louis Stevenson: ”[…] även om det kan ha varit en svår sak att måla bröllopet i Kana eller skriva den fjärde akten av Antonius och Kleopatra, så väntar ett svårare konststycke var och en som vill försöka förklara sin egen karaktär för andra” (s. 100). Berättaren anför i sammanhanget sina försök att inför Angelica förklara vem han är och hur han blivit den han är: ”[…] hade jag inte haft en åhörarinna som var så tålmodig och tolkade allt till det bästa, så skulle fiaskot ha varit ett faktum.” (s. 100)
För det andra figurerar tanken att vi vanligen ”sover” bort vår tid och lever blott glimtvis; det är med andra ord främst i sådana glimtar som vi har en chans att få syn på oss själva (s. 101). Som ofta hos Hylinger skym-tar här den armeniske mystikern G.I. Gurdjieffs (1866-1949) föreställning om det mänskliga livet som en sömn som det gäller att vakna från.21
En förklaring eller motivering ges styckena vidare av det motto från Proust som föregår mittendelen:
Vi har vissa hågkomster som är som det holländska måleriet i vårt minne, genremålningar där personerna ofta är av medelmåttig ställning, fångade vid ett mycket enkelt tillfälle i sin levnad, utan högtidliga händelser, ibland utan några händelser alls och i en ingalunda märkvärdig eller storslagen ram. Figurernas naturlig-het och scenens oskyldignaturlig-het utgör behaget däri, avståndet lägger mellan detta och oss ett milt ljus som översköljer det med skönhet.
(s. 103)
Trots att det alltså ofta rör sig om högst vardagliga situationer får de i ef-terhand ett slags illuminering, tycks mättade med innebörd och skönhet.
Men hur givande är då de återgivna hågkomsterna när det gäller att förstå huvudpersonen? På samma sätt som i texten i övrigt, där berättan-det är till stor del kronologiskt, finns i hågkomsterna en rörelse från tidiga barndomsminnen över ungdomsminnen till mer samtida reminiscenser.22 Även om man inte får så inträngande kunskaper om berättarens person-lighet – som så ofta märks hos Hylinger en skepsis mot psykologiserande – förmedlas en bild av hans bakgrund, familjeförhållanden, inställning till livet. Karakteristisk är också själva den berättande formen; istället för en diskursiv framställning som riskerar att bli entydig eller framstå som pretentiös föredrar Hylinger en kort, anekdotisk form vilken kanske bätt-re förmår föbätt-rena betydelserikedom med underhållningsvärde. På samma gång som episoderna fångar ögonblick av uppmärksamhet eller klarsyn kan man hävda att de gestaltar en respekt för det hos individen som inte låter sig restlöst förklaras.
Ett signifikant uttryck för närheten till utvecklingsromanen är att in-lärning eller förvärvande av erfarenhet är ett motiv som figurerar i många av hågkomsterna. Ofta illustreras hur den unge, receptive huvudpersonen får sig olika ”lektioner” till livs, får historier berättade för sig eller bara via mer eller mindre förbryllande beteenden i omgivningen leds att bli mer uppmärksam. Det kan vara hans föräldrar som berättar något eller genom sitt handlande får rollen av förebilder.23 Men det kan också vara främman-de människor som genom vad främman-de säger eller gör lockar till eftertanke; i flera av styckena skildras exempelvis samtal med äldre personer som leder jaget in i reflektioner.24 Motivet framträder tydligt även i återkommande formuleringar av typen ”vad jag inte visste då” (s. 124); ”Jag lade noga på minnet allt vad jag hade sett” (s. 121); ”Jag började mera noggrant iaktta andra människor” (s. 111).
Ett avsnitt som man gärna ser som särskilt viktigt i detta sammanhang
är det som bär rubriken ”Elstirs visdom”. Utgångspunkten är det unga berättarjagets glupskhet och önskan att gripa livet och, framför allt, den frustration detta ger upphov till: ”Jag ville krama musten ur allting, och det enda jag kramade musten ur var mig själv.” (s. 132)25 Berättaren anty-der ett motsatt, mer fruktbart förhållningssätt, men påpekar att det ännu ligger bortom den unge mannens horisont. Därpå citeras en lång passage ur Prousts På spaning efter den tid som flytt där den åldrade konstnären Elstir inskärper vikten av personligt förvärvad erfarenhet och att man inte ska förneka sina ungdomliga förvillelser:
Man kan inte få visheten till skänks; man måste själv upptäcka den efter en resa som ingen annan kan göra i ens ställe och som ingen kan bespara en – ty visheten är en syn på tingen. De liv ni beundrar, de sinnelag ni finner ädla har inte blivit inlärda med familjefaderns eller lärarens hjälp – de har föregåtts av något helt annat och stått under inflytande av en dålig eller banal omgiv-ning. De innebär en kamp och en seger. (s. 134)
Detta avsnitt är på samma gång ytterligare ett vittnesbörd om Prousts betydelse för Hylinger. Som vi såg i samband med Dagar och nätter i Paris och Göteborg anar man ett inflytande från Proust när det gäller modet att göra bruk av sina personliga erfarenheter, att söka utvinna sanningar även ur stoff som kan te sig rätt banalt. I Ett långt farväl aktualiserar passagen ovan likartade föreställningar om värdet av den egna erfarenheten – vär-defull just för att den är ens egen. I denna bok finns dessutom kopplingar till Proust genom den karakteristiska motsättningen mellan krafter som leder till respektive bort från självförståelsen/skapandet (se ovan) liksom genom den övergripande spänningen mellan tid som passerar och åter- erinran.26
Ett annat motiv som tränger sig på i hågkomsterna är det som kretsar kring humor eller komik. I avsnitt som ”En rolig historia”, ”På Cabaret- hallen” och ”En minnesvärd kväll” – typiskt nog för Hylinger upptagna med klassiska former av komik som den roliga historien, clownkonsten och filmfarsen – märks en önskan att förmedla något av humorns roll både i det egna livet och mer i allmänhet; inte minst skrattets befriande kraft och förmåga att skapa gemenskap betonas (se s. 135). Som vi redan tidigare sett är för Hylinger humor alltid ett viktigt värde och grundläg-gande i varje livshållning värd att ta på allvar.
Sammantaget gäller om mittendelen att den skiljer ut sig från texten i öv-rigt; i sin anekdotiska utformning slår den an en mängd motiv och hotar närmast att spränga textens enhet. Samtidigt innebär just presentationen av fragmenten som en ”självbiografi” (s. 100f.) att läsaren lockas att söka sammanhang och mönster, att finna återkommande tendenser vittnande om berättarens egenart. Ytterst blir därför mittendelens syftning dubbel;
på samma gång som den ger oss inblickar i berättarens förflutna och hans förvärvande av erfarenheter, fungerar den – på en metanivå – som en på-minnelse om att vad vi möter, också i verkligheten, alltid är blott fragment som vi sedan har att försöka samla till helhetsbilder (av oss själva, av and-ra). Som redan det förra kapitlet antydde är ett dylikt fragmenttänkande ofta framträdande hos Hylinger. Författaren presenterar gärna småstyc- ken, betraktelser, anekdoter som antingen stöder eller bryter sig mot var-andra men som det ytterst är upp till läsaren att utröna kopplingarna mellan.