Låt oss så se lite närmare på Knuts mentorer. Som kan anas av titlarna spelar det hemliga sällskap han kommer i kontakt med i Paris en viktig
roll för hans utveckling. Sällskapet och dess medlemmar har, kan man säga, en majeutisk roll; förutom att befria hjälten från en del mindre goda vanor, medverkar de till att förlösa slumrande eller outvecklade sidor hos honom. Medlemmarna kan därvid agera både som goda féer som vakar över sin adept och som tricksters vilka medvetet gäckar och utmanar ho-nom.13 Som antytts är sällskapet också långtifrån ensamma i denna sin gärning. Medlemmarnas gärna indirekt, ironiskt förmedlade levnadsvis-dom kompletteras av en mängd andra personer som visavi huvudpersonen intar mentorsroller, ger honom goda råd eller varnande exempel (vanligen då i sällskapets anda).
Dessa andra mentorsgestalter kan vara personer som Knut aktivt söker upp för att få råd eller ledning (se till exempel III, s. 67-74) – men det kan också vara personer som Knut av en slump stöter på och som då mer eller mindre oförmedlat bjuder honom en berättelse ur sitt liv: ”Du är ännu ung. Kanske kan min historia tjäna som en varning för dig […]” (I, s. 87)14
En av de personer som Knut slumpvis träffar och som kommer att få en särskild betydelse, är den åldrade tidskriftsutgivaren Albert Simon.
Också han är på många sätt en drömmare och entusiast men genom sin hängivna vistelse i fantasins och drömmarnas värld visar Albert samtidigt på en verklighet bortom det nu där Knut är så ivrig att lyckas (överhuvud-taget erinrar han i sin roll om sagans hjälpande fadersgestalt, den gamle vise).
Det bör kanske påpekas att Knuts utveckling naturligtvis inte bara är produkten av råd och exempel från mentorsgestalter utan i minst lika hög grad sammanhänger med konkreta erfarenheter, inte minst misstag och förvillelser av olika slag. Det är till exempel tydligt att Knut till en början ofta inte är mottaglig för de råd han får utan misstolkar eller inte till fullo tar till sig det han får höra. Först efter att han genomgått olika erfaren- heter finns hos honom den erforderliga inre resonansen.
Det som Knut gradvis tillägnar sig är inte heller någon abstrakt filo-sofi. Snarare handlar det om en utbildning i levnadskonst, att tillägna sig nya perspektiv på livet och därigenom bli bättre på att trivas med sig själv och den situation han befinner sig i.
Vad utmärker då det gåtfulla sällskap som Knut blir indragen i? Även om Knut redan tidigt träffar på personer som senare visar sig vara medlem-mar, är det först sent i den första volymen som en mer formell kontakt etableras. Efter att Knut hållit ett föredrag på Svenska klubben i Paris
kommer en man fram med några berömmande ord och säger till Knut:
”[…] eftersom ni uppför er som en av oss, ska ni få bli en av oss. Det är så, att det finns ett hemligt sällskap …” (I, s. 192) Mannen presenterar därpå Knut för de viktigaste idéerna och andan i sällskapet och inviterar honom till en av de luncher som sällskapet regelbundet håller. Knut är förstås nyfiken på hur man kan identifiera en medlem av sällskapet, om medlem-marna har några särskilda kännetecken. Svaret blir det lätt förbryllande att de säger goddag när de hälsar och att de när de möter någon – som en sorts lösenord – gärna säger några ord om vädret, något som motparten då kan instämma i. Som mannen påpekar: ”– Ja, sällskapet är mycket svårt att upptäcka – och samtidigt mycket lätt, som ni förstår.” (I, s. 193)
Som det visar sig utgör just vanligheten, vardagligheten något för säll-skapet värdefullt; det man eftersträvar är ingalunda att synas eller att ut-märka sig. En grundläggande motsättning skapas i romanerna mellan å ena sidan sällskapets vardagliga, anti-auktoritära attityd med betoning av värden som gott humör, humor, fantasi, sunt förnuft, förmåga att trivas och å den andra diverse fanatiker och entusiaster, dvs. människor som brinner för en sak och just därför tenderar att bli enögda och enkelspåriga.
Det är överhuvudtaget slående hur positivt laddad skildringen av med-lemmarna är. Mannen som Knut träffar på Svenska klubben beskrivs på följande sätt: ”Han gick till kapprummet och tog på sig hatt och rock med lediga, energiska rörelser. Han verkade full av liv den där lille mannen.
Han strosade ut genom ytterdörren ensam och med hatten på nacken som om han inte hade några bekymmer i världen.” (I, s. 143) Särskilt starkt betonas medlemmarnas förmåga till munterhet: ”En sak kunde jag konstatera om det hemliga sällskapets medlemmar: deras humör var gott.
De hade ett särskilt skratt som började i magen: man märkte först bara att någons mage började hoppa. Sedan steg munterheten upp genom strupen, han började skrocka, frusta och till sist vällde skrattet ut i dånande salvor.”
(I, s. 200) Denna typ av skratt återkommer sedan ofta i framställningen, blir ett slags ledmotiv och igenkänningstecken. Knut dröjer också gärna vid den lätta, behagliga atmosfär som utmärker sällskapets möten: ”Den präglades bland annat av – hur ska jag säga – av en särskild ’fräschör’. Det låg en klar luft över det rökiga stimmiga bordet.” (I, s. 218) Medlemmar-na framstår på så vis som förebildliga inte bara i kraft av vissa idéer utan i minst lika hög grad genom sitt sätt att vara, sin förmåga till jämvikt, trivsel och gott humör.
Men om medlemmarna således kan te sig enkla nog tycks Hylinger
samtidigt mån om att bevara en viss mystik eller gåtfullhet kring sällska-pet. Dels figurerar i anslutning till sällskapet en mängd paradoxer och motsägelser: ett hemligt sällskap som inte behöver kamouflera sig för det finns ingenting att dölja, som finns överallt och ingenstans, som är både svårt och lätt att upptäcka (I, s. 192f., III, s. 9). Dels anspelas ibland på sällskapets verksamheter i det fördolda, alltifrån den allmänna strävan att motverka dumheten i världen till mer specifika strategier för att skrämma bort nyfikna (II, s. 182f., III, s. 88ff).
Knut kan också själv grubbla över många drag och uppleva att hans möten med det hemliga sällskapet har ett slags overklighetskaraktär; säll-skapets förbryllande drag får honom ibland att undra om han inte drömt alltsammans (II, s. 7). På samma gång kan han uppleva att sällskapet rubbade hans världsbild, hans övertygelse om livets meningslöshet är till exempel inte längre fullt lika stark (II, s. 8f.). En förändring är också fram-hävd när han i den tredje romanen anlägger ett tillbakablickande perspek-tiv på kontakten:
I yngre dagar hade jag levt med en känsla av att den verklighet jag kände inte var fullständig. Jag närde en dröm om någonting annat. Det låter måhända harmlöst, men ju vagare och vidlyf-tigare en dröm är, desto säkrare håller den en kvar i sin dvala.
Min kontakt med det hemliga sällskapet skingrade drömmens dimmor. Någonting annat vägledde mig därefter, paradoxalt nog förkroppsligat av de glada fransmän jag stött ihop med i Paris […]
(III, s. 9)
Kanske kan man när det gäller det hemliga sällskapet och dess inflytande tala om ett slags ”je ne sais quoi-kvalitet”. Samtidigt som sällskapet har en påtaglig inverkan på Knuts världsbild är denna inverkan inte helt lätt att precisera och göra reda för.
En fråga som naturligt inställer sig är den om inspiratörer bakom det hemliga sällskapet; åtminstone för hylingerläsaren är det ofrånkomligt att det hemliga sällskapet leder tanken till det Patafysiska Kollegiet. Det är dessutom enkelt att finna gemensamma nämnare: den lekfulla, fantasibe-jakande attityden (jfr sällskapets hyllning av Knuts imaginära afrikaresa);
förmågan till sinnesnärvaro och att trivas i vardagen (enligt Hylinger ut-märks även patafysikerna av sitt goda humör);15 den skeptiska hållningen
gentemot konventioner och vanetänkande; motståndet mot pretentioner och uppblåsthet; föreställningen om medlemmarnas vanlighet, att de inte skiljer sig från andra människor (enligt patafysikerna utövar ju alla människor ständigt patafysik men det är bara ett fåtal som är medvetna om det).16 Gemensamt är vidare det lätt gåtfulla, undanglidande hos säll-skapen liksom de återkommande luncherna på en restaurang (i båda fallen sitter man vid ett bord under en sprucken spegel).17
En faktor som kanske kan anses stödja kopplingen är också att själ-va benämningen ”det hemliga sällskapet” härrör från en kortnovell från 1946 av patafysikern Jean Ferry (översatt av Hylinger). Enligt Hylingers efterord förebådar Ferry här, genom sin teckning av det hemliga sällska-pet, det Patafysiska Kollegiets bildande några år senare.18 Hylinger kan dessutom i en av sina självbiografiska kortprosaböcker, alltså i en verklig-hetsrefererande text, karakterisera en man på följande sätt: ”Att han var medlem av det hemliga sällskapet tvivlade jag inte på.”19
Mycket talar alltså för att Hylinger vid skildringen av det hemliga säll-skapet låtit sig inspireras av drag hos det Patafysiska Kollegiet. Samtidigt tycks Hylinger mån om att inte fastna i ett avbildande projekt som skulle riskera att begränsa textens räckvidd. När Erik Andersson i ett samtal med författaren förutsätter ett samband mellan Knut och patafysiken repli-kerar Hylinger kort att Knut inte känner till patafysiken.20 Det är också uppenbart att skildringen av det hemliga sällskapet i romanerna överskri-der all verklighetsbakgrund; möjligen kan man hävda att kopplingen är något Hylinger medvetet spelar med. Själva den ironiska svävningen blir så att säga ett värde som tillför texten energi. (Detta gäller då för den vane hylingerläsaren; för nytillkomna läsare uppstår knappast någon dubbelhet helt enkelt för att den eventuella verklighetsbakgrunden inte är bekant).21
Som påtalades i det första kapitlet är det ju dessutom så att man kan tala om en genomgripande affinitet mellan Hylingers livshållning och patafysikernas. I den meningen torde patafysiken ha inspirerat betydligt mer i romanerna än skildringen av sällskapet.
I det följande kommer fokus hursomhelst att ligga på de idéer och den livshållning som gestaltas i romanerna och inte på deras eventuel-la verklighetsbakgrund. Att det föreligger en nära reeventuel-lation meleventuel-lan denna livshållning och de tankar om levnadskonst som mer indirekt kommer till uttryck i andra av Hylingers texter är dock tydligt – mer om det i kapitlets slutdiskussion.