En konsekvens av anknytningen till dagboksformen och att Dagar och nätter inte har någon genomgående handling – här finns ju inte som i Fär-daminnen ett enskilt, temporalt avgränsat reseprojekt – är att jaget ham-nar mer i fokus. Det är i stor utsträckning jaget som håller den brokiga texten samman: de flesta av de ingående texterna belyser på ett eller annat sätt jaget och jaget blir för läsaren något att hänga upp läsningen på. Som vi sett rör det sig emellertid inte om något psykologiskt djupborrande;
jaget är mindre intressant ur psykologisk synvinkel än som redskap för att gestalta en livskänsla eller vissa teman.
I den första berättelsen, som delvis fungerar som en bakgrundsteck-ning, heter det om huvudpersonen: ”Vad var jag för en egentligen? Jag var en homme de lettres, men en föga flitig sådan. Jag arbetade långsamt med allt jag företog mig och det skulle dröja många långa år innan min penna kunde försörja mig.” (s. 7) Det Hylinger framställer i Dagar och nätter är i själva verket en rätt typisk tillvaro som student och efterhand fri litteratör:
spridda studier samsas med skrivande, resor, biobesök, festande, erotiska äventyr, umgänge och allmänt dagdriveri.
Att jaget fungerar som en sammanhållande kraft innebär inte heller
att det är fritt från motsättningar. I samband med dagboksnotisernas drö-jande vid bagateller berördes hur Hylinger, särskilt vid en jämförelse med andra dagboksförande författare, framstår som ganska ”olitterär”; upp-märksamheten på det alldagliga bryter sig mot konventionella föreställ-ningar om det litterära. Samtidigt är litteratur och konst självklara inslag i jagets liv. Detta visar sig bland annat i den lekfulla anknytningen till en flanörroll som dels är ett medel att gestalta brytningar hos jaget, dels fungerar som en lättsam provokation mot de krav på engagemang och ställningstagande som ofta hördes i samtiden.
Vi såg ju redan i Färdaminnen prov på flanörrollen hos Hylinger, men i Dagar och nätter är denna roll mer utvecklad och renodlad. Vad det hand-lar om är snarast en anknytning till ett traditionellt litterärt motiv med hjälp av en lekfull stilisering av jaget.35
I sin bok Flanören och hans storstadsvärld gör Alf Kjellén en kartlägg-ning av flanörmotivet och dess utveckling. Som han betonar är motivet särskilt framträdande under förra sekelskiftet.36 När motivet först upp-träder några decennier in på 1800-talet utmärks flanören främst av själva flanerandet och iakttagelseförmågan, en nyfiken blick på de scener som stadslivet tillhandahåller. En koppling till storstadsjournalistiken är tyd-lig; samtidigt som det finns en rörelse mot en alltmer fördomsfri realism genomsyras hållningen ofta av en lätt ironisk distans.37 Under den senare delen av 1800-talet, speciellt decennierna före sekelskiftet, genomgår mo-tivet en psykologisk fördjupning. Nu tillkommer, förutom det ökade psy-kologiska intresset, även drag av artificialitet, dekadens och estetiskt raf-finemang. Sekelskiftesflanören upplever sig ofta som en outsider, en åskå-dare till livet, och är gärna melankolisk och skeptisk i sin livssyn.38 Ofta är ett erotiskt intresse påtagligt; vanligt i denna litteratur är att en rätt krass syn på erotik kombineras med poetiska stämningar.39 Som Kjellén framhåller förenas hos sekelskiftesflanören en inåtriktad och en utåtriktad tendens; han kan tyckas sluten i sig själv och benägen för drömmerier och melankoli men har på samma gång en välutvecklad förmåga att skildra verkligheten omkring sig.40
Hos Hylinger finns knappast något av sekelskiftesflanörens dandydrag eller introspektiva psykologiserande. De i Dagar och nätter mest fram-trädande flanördragen är själva det till synes avsiktslösa kringströvandet (”Som vanligt flanerade jag på boulevarderna och i parkerna”, s. 29) och föreningen av ett nyfiket betraktande av omvärlden med mer eller mind-re vemodiga drömmerier. Ofta får vi i dagboksnotiserna ta del av hur
jaget improviserar sin dag, låter sig ledas av nycker och tillfälliga begär – i likhet med forna tiders flanörer ger jaget intryck av att ha gott om tid – och ofta manifesterar jaget en receptivitet, en öppenhet för vad som råkar komma i hans väg. Just dagboksskrivandet är i hög grad kongenialt med flanerandet; i båda fallen handlar det om aktiviteter som är privata, icke målinriktade och som utmärks av öppenhet för det tillfälliga, till synes slumpartade. I båda fallen tenderar resultatet att bli korta impressioner snarare än utvecklade historier.41
Drag i flanörlitteraturen som ofta lyfts fram i forskningen är utan-förskapet och en tendens till fångenskap i åskådarrollen. Det avsiktslösa kringvandrandet i staden och betraktandet av andra kan framstå som en behaglig, distanserad position men har ofta även något tvångsmässigt över sig, utgör mer eller mindre påtagligt en flykt från otillfredställelse och leda.42 Hos Hylinger blir flanörposen i alla händelser ett medel att gestalta grundläggande spänningar: deltagande står mot betraktande, entusiasm och uppgående i nuet mot rastlöshet, leda, oro.
Något man snabbt lägger märke till i Dagar och nätter är de många skildringarna av trivsel, välbehag och entusiasm. Det kan gälla goda mål-tider, stilla stunder med en bok vid kafébordet men också nattliga utsväv-ningar i Paris. Ofta är detta stämutsväv-ningar som smittar av sig på läsaren och får oss att villigt följa jaget på strövtåg. I referenserna till jagets känsloliv framträder emellertid ofta en dubbelhet. I en av dikterna hänvisar jaget till ”all min glädje och all min sorg” (s. 107) och en munter dikt som ge-staltar jagets välmående avslutas med orden ”men den längtan jag i hjärtat har / den tar jag med mig vart jag far” (s. 44).
Samtidigt som jagets loja dagdrivartillvaro i mångt och mycket fram-står som sorglös, präglad av frihet och oberoende, finns där alltså envisa känslor av otillfredsställelse. Jaget kan tala om att en hinna ligger mellan honom och världen (s. 73), en klassisk bild av alienation, och ofta anspelas på hans leda och rastlöshet. Efter en uppskattande redogörelse för det överväldigande kulturutbudet i Paris följer orden: ”Men jag var ständigt rastlös, ty inget av detta gjorde något djupare intryck på mig.” (s. 108) Oron kan även yttra sig som osäkerhet inför en framtid som ter sig ytterst diffus: ”Jag hade ingen som älskade mig, ingenting att se fram emot. Jag arbetade planlöst på en roman om dagarna. Jag var nästan tjugosex år.
Vart skulle det ta vägen?” (s. 56)
Pendlandet mellan välbefinnande och rastlöshet/oro framträder också i brytningen mellan längtan ut – särskilt då till Paris – och längtan hem.
Samtidigt som Paris ständigt lockar är det till stor del vistelserna utom-lands som upplyser jaget om de starka banden till hemlandet: ”[…] när man första gången lämnar sitt land för en längre tid, så blir man varse de rottrådar som binder en vid hemtrakten, vid dess seder och bruk, vid alla gamla minnen.” (s. 55)
En sfär där flanörrollens dubbelhet blir särskilt tydlig är den erotiska.
Ofta fångas jaget här i en betraktarposition och kärleken skildras till stor del som längtan eller minne. I stor utsträckning handlar det om ett senti- mentalt, lätt melankoliskt odlande av avståndet. Ett gott exempel är när för- fattaren i samband med åsynen av en passerande vacker kvinna i Luxem- bourgträdgården infogar en strof från Gérard de Nervals resignerade dikt
”Une alleé du Luxembourg”: ”Elle a passé, la jeune fille / Vive et preste comme un oiseau: / A la main une fleur qui brille / A la bouche un refrain nouveau. Etc.” (s. 29) Liksom jaget i Nervals dikt blir Hylingers flanör en åskådare som blott ser skönheten passera förbi: ”Och när hon gick tog hon mitt hjärta med sig.” (s. 29)
Kärleken som minne och längtan är även något som genomsyrar många av de egna dikterna med parismotiv:
Ibland när jag sitter vid fönstret och hör regnet över Göteborg om kvällen, så kommer avlägsna minnen mig för från många avlägsna ställen.
Särskilt tänker jag på Paris där jag levde så bra på alla vis.
Jag tänker på en tös från Amazonas’ skogar när jag sitter vid mitt skrivbord och knogar.
Jag kände henne i Paris i våras.
Hjärtat tynger och ögonen tåras.
I Paris där var hon min lilla vän.
Jag tänker ofta på henne än. (s. 67)
Denna typ av dikt är ofta baserad på en kontrast mellan Paris och hem-staden. Dessutom figurerar ofta en spänning mellan nu och då; som i exemplet är dessa dikter gärna tillbakablickande på ett mer eller mindre sentimentalt sätt. Sentimentaliteten balanseras samtidigt av humor och
naivism – såväl den överdrivna klichémässigheten (”Hjärtat tynger och ögonen tåras”) som de drastiska rimmen (skogar-knogar) fungerar därvid som motmedel.
Karl-Erik Lagerlöf har i sin recension av Den rasande grisen, där vissa av dikterna ingår, givit en träffande karakteristik. Han talar om dem som rolldikter och framhäver deras dubbelhet:
Dessa komipatetiska versar är inte skrivna av Claes Hylinger utan av en annan författare med samma namn och födelsedatum. Det är rolldiktning. Han har förverkligat sig i en känslig och något sentimental flanör och står nu två meter från samme figur och ler varmt och överseende åt honom. Och dikten de båda gjort är en komplex skapelse där känslan på en gång förlöjligas och omges med värme.43
I Lagerlöfs formuleringar finns en antydan om hur rollen, masken lite paradoxalt kan fungera både som förklädnad och som ett sätt att befrämja öppenhet eller känslouttryck. Hylinger har själv, i samband med Taubes rolldiktning, talat om paradoxen att man genom att välja en ”figur” kan vara både maskerad och ”mera sig själv”.44
De känslor av otillfredsställelse, oro och rastlöshet som flanörrollen får bära upp är ytterst knutna till en förgänglighetstematik, till upplevelsen att livet går jaget förbi utan att han förmår gripa det. Speciellt i bokens första text blir detta tydligt: ”[…] allt jag grep efter gled mig ur händerna och försvann bakom mig i ett moln av damm.” (s. 19) Det är först i efter-hand som jaget mer på djupet kan erfara det han varit med om: ”Nu lyste dessa gångna dagar emot mig, vibrerande av liv.” (s. 19)
Vi har här att göra med en för den unge Hylinger mycket karakteris-tisk upplevelse av bristande närvaro i det egna livet; även i Färdaminnen, kapitlet ”Mörka tankar”, dröjde jaget dystert vid tidens hastiga framfart och känslan av att inte ha förmått nyttja den. Som kan anas av vissa av citaten sammanhänger temat med den unge mannens vånda inför frågan
”vad göra med sitt liv?” I Dagar och nätter får temat en särskild tyngd ge-nom att det figurerar redan i mottot, hämtat från Walter Benjamins essä om Marcel Proust:
Han (Proust) är ju helt uppfylld av den sanningen att vi alla sak-nar tid att uppleva de verkliga dramerna i den existens som är oss
tilldelad. Detta får oss att åldras. Ingenting annat. Rynkorna och vecken i ansiktet, de är signaturerna av de stora lidelserna, laster-na, insikterlaster-na, som kom för att besöka oss – men vi, herrskapet, var inte hemma.45
Genom att välja detta motto slår Hylinger direkt an en förgänglighets- och närvarotematik som därefter dröjer sig kvar, gång på gång aktua-liseras. En utmaning för bokens unga jag är just att öka förmågan till sinnesnärvaro, att bli bättre på att leva i och njuta av nuet – den tidigare berörda fokuseringen på bagateller, att utveckla uppmärksamheten, får mot bakgrund härav mer laddning.46
Kanske är det de många besöken i flanörens klassiska hemstad Paris som lockat Hylinger att knyta an till det etablerade flanörmotivet. Delvis är väl motivet en följd av att författaren ofta befinner sig på resa och därför gärna är ute på ensamma strövtåg; flanörmotivet erbjuder då en spegel.
Delvis kan motivet också ses som en hyllning till den franska litteratur som författaren är så fäst vid; ett antal oöversatta citat på franska (Albert Samain, Raymond Roussel m.fl.) förstärker intrycket av distans i förhål-lande till den svenska litterära scenen.47 Som inledningsvis påtalades är en aspekt av flanörmotivet dessutom dess karaktär av retfull utmaning mot samtidens krav på tydligt engagemang (liksom ytterst mot varje snäv nyttofilosofi).48 Därtill kommer så alltså att rollen är en tacksam mask för gestaltningen av vad som i sista hand är en allmängiltig existentiell problematik knuten till den frustrerande upplevelsen av tidens flykt: via flanörrollen kan välbehag-leda, frånvaro-närvaro, drömmerier-uppmärk-samhet m.fl. motsättningar spelas ut mot varandra.
Som passagen från Nerval visar gestaltas flanörmotivet delvis med hjälp av citat och referenser. Vi har här ytterligare en aspekt av textens retorik med koppling till dagboksformen (åtminstone i en författardagbok är ju citat och redogörelser för läsning närliggande inslag). Samtidigt som citaten/
referenserna bidrar till självframställningen i allmänhet fungerar de som led i en estetisk positionering. Därtill kommer att citaten gör boken mer flerstämmig, ytterligare förstärker dess heterogenitet.
Ofta kan de författare som aktualiseras betecknas som favoriter el-ler valfrändskaper. Bland de citerade finner man således Proust, Taube, Beckett, Apollinaire, Roussel, Jan Erik Vold liksom mindre kända namn som George Darien (1862-1921, fransk författare som Hylinger översatt) och J.A. Wadman (1777-1837, en tillfällesdiktare här karakteriserad som
”en stor göteborgspoet”).49 Bland de som endast omtalas (oftast i samband med redogörelse för läsning) figurerar Robert Louis Stevenson, Ernest Hemingway, Joseph Conrad, J.M.G. Le Clézio men också många för-fattare i den patafysiska traditionen: Julien Torma; René Daumal; Stefan Themerson m.fl.
I regel anges vid citat den anförde författaren – undantag finns men på det hela taget tycks Hylinger mindre lockad av blinkningar till endast the happy few. Vanligen är citaten också smidigt infogade i framställningen.
Samtidigt som citaten utgör tributer fungerar de ofta som tolkning av känslor eller som ersättning för egna reflektioner. Egna utsagor av generell karaktär är i denna bok inte särskilt många och som vi sett talar Hylinger gärna genom andra.
Slående både när det gäller citat och omnämnanden är att det sällan ges några kommentarer till det anförda, möjligen omtalas något i positiva ordalag.50 Referenserna blir för författaren främst ett sätt att formulera en personlig kanon (man kan jämföra med den ”referensram” som presente-rades i Den rasande grisen; så gott som alla författare i Dagar och nätter figurerar även där).
I enlighet med estetiken i antologierna manifesterar citaten och refe-renserna också en påtaglig spännvidd, en ofta drastisk sammanställning av ”högt” och ”lågt”, litterärt avancerat och folkligt. Hylinger är uppen-bart förtjust i att sidoställa det som vetter åt det seriösa, avancerade med det konventionellt sett banala eller triviala. I en tidig anteckning avbryter jaget den drabbande läsningen av Drieu la Rochelle´s Le feu follet för att åka hem och lyssna till pensionärsträffen med Gnesta-Kalle i radio (s. 26) och när det gäller film njuter han gärna av Jean Luc Godard men är som allra mest entusiastisk inför klassisk filmfars (s. 25, 35, 42f., 54). Typiskt är likaså – direkt efter en hyllning av Stendhal – det naiviserande utbrot-tet: ”Det är kul med böcker. Den senaste jag läste var förbaskat rolig, den var av en engelsman som heter Wodehouse.” (s. 14)
Mot den air av sensibilitet och förfining som den litterärt inspirerade, urbana flanörrollen suggererar, bryter sig således inslag av robust folk-lighet. Förutom entusiasmen inför filmfarsen och förkärleken för gamla schlagers framhåller författaren gärna sin svaghet för västernfilmer, idrott, striptease, enklare ölschapp m.m.51
Allra tydligast är dragningen till det folkliga i den lite längre texten
”Kiviks marknad” (s. 108-116). Texten tycks främst syfta till att fånga det karakteristiska med denna tillställning och består till största delen av
en redogörelse för marknadsutbudet – framför allt dröjer Hylinger kär-leksfullt vid utroparnas komiska klichéer och de lätt bedagade artisterna.
Själva karaktären på denna marknad, blandningen av geschäft och naivi-tet, förställning och äkthet, gör den förstås till ett lockande objekt för en författare med ett intresse för det förment pekoralistiska. Hylinger har i annat sammanhang mer direkt uttryckt vad han drogs till: ”Vi fascinera-des av Kiviks kulissvärld, det fanns något i den äkta vulgariteten där som tilltalade oss. Folk blev förstås lurade på marknaden, men alla visste om det och det var raka slag. […] Där rådde en oemotståndlig stämning av berusning, bedrägeri och ärlighet.”52 I bokens värld kommer texten dess-utom att illustrera ett bonnigt landsortssverige – liksom jagets band till detta Sverige – i kontrast till ett urbanitetens Paris.
Samtidigt kan man i ”Kiviks marknad” skönja en spänning som an-knyter till det vi berörde i anslutning till flanörrollen. Författaren dras till och deltar i det folkliga – värmen och ”äktheten” framhålls – men på samma gång är han själv i mångt och mycket en iakttagare. Redan att han skriver om marknaden placerar honom på viss distans. Men tydligt är i alla händelser att Hylinger vill förmedla en livshållning som inte är konventionellt diskriminerande, som tvärtom förmår finna kvaliteter där man enligt den goda smaken inte förväntas göra det.53
De drag vi ovan sett på – kretsandet kring banaliteter, blandningen av högt och lågt, accentueringen av det folkliga – är samtliga mer eller min-dre främmandegörande strategier och led i ett lekfullt undergrävande av konventionella estetiska hierarkier. Hylinger anknyter här till viktiga ten-denser inom modernismen som ju till stor del har utmärkts av brott med traditioner och rubbande av befintliga värdeskalor (bland annat i syfte att vidga upplevelsen av verkligheten).54 När Olof Lagercrantz i sin recension av Dagar och nätter bekänner sig vara konfunderad och skriver att ”an-tingen är det genialt eller också bara banalt” gör det följaktligen Hylinger mycket nöjd: ”Det är nog den bästa recension jag fått. En bekräftelse på att jag lyckats med mina avsikter.”55
Ur självframställningens synpunkt blir konsekvensen samtidigt att bilden av jagets på många sätt avancerade litterära orientering nyanseras.
Den blandade smaken signalerar naturlighet och oförställdhet och tar där-igenom udden av beskyllningar för högbrynthet eller kulturell snobbism.
En recensent formulerade sig drastiskt: ”Metoden gör honom osårbar; han kan förefalla vara en ofarlig dåre […]”.56 Ett annat sätt att beskriva det är
att Hylinger ansluter till vad han betecknat som Taubes konstnärliga cre-do: att helt enkelt ”vara som folk är mest”.57
Den ickediskriminerande njutningsestetik som kommer till uttryck i oviljan att skilja på högt och lågt får i prosastycket ”Möte med Konsten på Place du Tertre” en lite utförligare belysning. Berättaren dröjer där med både skepsis och fascination vid den hötorgsliknande konsten och de pittoreskt bohemiska konstnärerna i Montmartre: ”Å, så många uppfyllda förväntningar!” (s. 141) Efter att ha låtit teckna av sin flickvän och fått ett klichemässigt, föga likt men förföriskt porträtt, blir han emellertid entu-siastisk och leds in i mer generella reflektioner:
Det blev magnifikt. Och först när vi kommit hem och jag satt upp teckningen på väggen och hade den där under mina blickar som ett drömobjekt vars trådar till ”verkligheten” var dolda för mig, som ett löfte, en profetia, en möjlighet […] insåg jag hur magnifikt det var.
Ja, så är det med konsten, att där finns inte bra eller dåligt, inte sant eller osant, inte gott eller ont: antingen rör den vid vårt hjärta eller också gör den det inte. (s. 143f.)
Det avgörande är med andra ord den emotionella effekten i det enskilda fallet, inte några generella, på förhand upprättade värdehierarkier (den
”verklighet” som så ofta får utgöra norm vid bedömning av konst är signi-fikativt nog satt inom citationstecken). Tanken i slutet av citatet lyfts även fram av Lars Hagström som menar att den genomsyrar hela Hylingers författarskap och kan förstås ”som en vädjan till läsaren att läsa böckerna från beröringens snarare än bedömningens ståndpunkt”.58
”verklighet” som så ofta får utgöra norm vid bedömning av konst är signi-fikativt nog satt inom citationstecken). Tanken i slutet av citatet lyfts även fram av Lars Hagström som menar att den genomsyrar hela Hylingers författarskap och kan förstås ”som en vädjan till läsaren att läsa böckerna från beröringens snarare än bedömningens ståndpunkt”.58