Ett annat framträdande inslag i texten som kan ses i ljuset av vändningen mot det egna jaget och närmandet till utvecklingsromanen är ”dialogen”
med andra författare. Dessa litterära referenser ger alla på skilda sätt per-spektiv på jagets erfarenheter, erbjuder speglar eller motbilder.27
I början av kapitlet berördes berättarens sätt att spegla sig i de finlands-svenska flanörförfattarna och nyss såg vi prov på den betydelse som Proust har. Två andra författare av betydelse som redan tangerats är Dante och Evert Taube.
I textens inledning, när berättaren redogör för sitt projekt att skriva om Tavaststjerna, använder hans förläggare en allusion till Dante för att karakterisera den finske författarens roll: ”Utmärkt, utmärkt, han ska bli din Vergilius på din färd genom Finland!” (s. 9) Denna föreställning om en ledsagare utgör i sig en koppling till utvecklingsromanen; gemensamt med Dante är dessutom greppet att skriva in sig själv i verket, att göra sig själv till huvudperson.
Senare i texten skriver och explikerar berättaren en dikt där han re-lativt utförligt jämför sin situation i livet med den som Dante skildrat i Komedin (vilsenheten vid livets mitt, den förlorade men återfunna kär-leken m.m.). Anspelningen på Dantes senkomna möte med Beatrice får här karaktären av besvärjelse, blir ett sätt att försöka framlocka något lik-nande i det egna fallet (s. 170ff.). Ytterligare en anknytning till Dante
upprättas genom att berättaren finner likheter med föregångaren när det gäller tröttheten och motståndet mot att utforska det egna jaget (s. 174f.).
När det gäller Taube tillhandahåller han som vi sett det suggestiva mottot till bokens första del, därtill skildras i en av hågkomsterna i andra delen en intervju med Taube (”Evert Taube i verkligheten”, s. 142-145).
Slående i den intervjun är just verklighetsförankringen; i mötet med den nu lätt skröplige idolen framhävs det vardagliga, mänskliga snarare än det konstnärliga eller storslagna.
Det är dock framför allt i den tredje delen, särskilt i avsnittet från Ri-vieran, som Taube fyller en viktig funktion som ledsagare. Genom att ta in på hans gamla hotell kommer berättaren i kontakt med personer som känner Taube och kan bjuda på anekdoter om mästaren. Berättaren erin-rar sig dessutom rader ur Taubes böcker som äger relevans för honom själv och hjälper honom att uttolka sina upplevelser. I en av Taubes böcker får till exempel den av förgängelsetankar upptagne författaren följande råd av städerskan: ”Alla poeter tänker alltid på sådant, men jag, […] jag tänker på att jag har många rum att städa. Monsieur, dyk i Medelhavet och börja ett nytt liv! …” (s. 153) Pånyttfödelse och livsbejakelse är temat också i följande viktiga Taubecitat som berättaren nu – med de egna intrycken som resonans – tycker sig förstå för första gången:
Resan till Rivieran […] det är resan till Skönheten och i den bor Sanningen! Det fullkomliga, det ideala i natur och kultur är en spegel av det gudomliga. På Rivieran finner man inte bara det härliga badet, det goda köket, de avspända, fullkomligt naturliga människorna, blomdoften, blomprakten, lagerlunden, mimosa-skogen, den svala kyrkan med vaxljussken i dunklet kring änglar och helgon, madonnan, fattigmunken, miljardären, tiggaren och sardinfiskaren. Man finner också sig själv!
Hur så?
Jo, därigenom att man glömmer sig själv inför Skönheten, glömmer sitt futtiga jag och återfinner barnet i sitt hjärta. Man återfår sina ideal. Man blir av med sitt mollstämda grådask! Man förvandlas till den man är – det är en paradox, men låt oss då i stället säga: Rivieran är en så ofantlig upplevelse att den pånytt-föder oss. (s. 160f.)
I Hylingers artikel om Taube i Författarnas litteraturhistoria, där dessa
rader också citeras, berör han det till synes otidsenliga i att söka sanning-en i skönhetsanning-en – samtidigt är det tydligt att raderna med sin försanning-ening av sensualism och idealitet talar starkt till berättaren i Ett långt farväl, hjälper denne att höja sig ur sitt limbo.28 Intressant är också att den bok av Taube som dessa citat är hämtade från har titeln Återkomst, dvs. densamma som titeln på den tredje delen i Ett långt farväl. Hylingers delrubrik är förstås en hyllning till Taube, men rubriken har också andra syftningar. Den anspelar kanske främst på berättarens sentida återbesök i Åbo, dvs. det sista mötet med Angelica, men refererar även till frankofilens återkomst till Frankrike liksom till jagets ”återkomst” till sig själv (jfr citatets ord om att ”förvandlas till den man är”).
En annan viktig samtalspartner, särskilt när det gäller kärleken, är Ro-bert Louis Stevenson: ”En verklig vän fann jag […] i RoRo-bert Louis Steven-son, vars essä om att bli kär, On falling in love, jag läste om gång på gång med den förälskades iver och den sakkunniges blick för alla nyanser och detaljer.” (s. 84)29 Med inkännande citeras Stevensons ord om kärleken som ett sällsamt undantag från vår vardag: ”[…] det enda ologiska även-tyr, den enda sak som vi frestas att betrakta som övernaturlig i vår triviala och förnuftiga värld.” (s. 85) Berättaren tycker sig hos Stevenson även få bekräftad sin upplevelse av svårigheten att till andra kommunicera den egna känslan eller vinna förståelse för dess intensitet (s. 86).
Stevenson intresserar dessutom i kraft av sitt personliga öde. I likhet med berättarjaget genomlevde han ”en lång och besvärlig kärlekshistoria”
(s. 85); hans älskade var gift och han själv tidvis mycket sjuk. Men genom sin satsning på kärleken, sitt trotsande av sin sjukdom och sitt slutliga giftermål med sin åtrådda (s. 86) får Stevenson snarast karaktären av före-bild. Signifikativt är att det är i samband med återgivningen av Stevensons öde som berättaren presenterar sitt beslut att åka till Finland och föreslå Angelica att hon ska skilja sig (s. 86f.).
En strategisk roll spelar likaså romanen Ivan Osokins egendomliga liv (1915) av den ryske författaren och mystikern P. D. Ouspensky (1878-1947).30 Berättaren läser vid en kritisk tidpunkt denna roman, och det ut-förliga referat som bjuds (s. 79-82) kastar ljus över hans egna erfarenheter samtidigt som det aktualiserar ett grundläggande existentiellt spörsmål: i vilken utsträckning väljer vi egentligen vårt liv?
Romanen berättar om en ung man som övergivits av sin älskade. Inför sin vän – en magiker – beklagar han sig: om han bara inte hade varit så stursk, om han bara hade vetat hur det skulle gå. Magikern svarar att han
visste. Den unge mannen ber att få leva om sitt liv vilket magikern ordnar.
Mycket riktigt visar det sig att allt går på samma sätt. Den unge mannen vet nu vad han ska undvika, men han förmår inte – han ids helt enkelt inte ändra på sitt liv. Åter uppsöker han magikern och ber att få leva om sitt liv, men hejdar sig förskräckt när han känner igen sina egna ord. Med fasa ser han sig fast i en evig fälla: ”Vad är det för ett hjul som går runt, runt? Denna fälla kallas livet, svarar magikern.” (s. 81) Vad finns då att göra, undrar mannen. Magikern ger honom rådet att ge upp kvinnan och överlämna sig åt honom; för att kunna förändra någonting måste han först själv förändras. Boken avslutas så med att huvudpersonen får en intensiv vision av att allt i världen skulle vara exakt likadant även om inte han själv fanns till.
Som synes möter vi i denna roman såväl kärleksmotivet som en sug-gestiv gestaltning av frågan i vilken mån vi kan lära av våra erfarenheter och själva forma vårt öde. Ett sätt att uppfatta inskottet är som ett me-mento för berättarjaget, en varning för såväl självöverskattning som total pessimism och handlingsförlamning. Frihetsproblematiken kan för övrigt aktualiseras på flera nivåer. Väljer vi till exempel vår kärlekspartner? Är jagets val av kärleksobjekt överhuvudtaget ett ”val”? Själv tycker han sig inte ha valt utan – underförstått – endast drabbats (s. 73).
Den mest uppenbara och för textens struktur mest betydelsefulla lit-terära dialogen är annars den som sker med Tavaststjerna; man kan for-mulera det som att berättarens redan planerade studium av Tavaststjerna inlemmas i den självreflektion som kärlekshistorien initierar.31 Precis som i fallet Stevenson är intresset lika mycket riktat mot författarens liv som mot hans böcker, inte minst samspelet däremellan tycks fascinera (se till exempel s. 57). Det är också slående att Hylinger är väl förtrogen med inte bara Tavaststjernas egna böcker utan även med biografier och minnes- böcker där denne figurerar. I avsnitten om Tavaststjerna varvas således på ett effektfullt sätt citat ur skaldens böcker, brev och dagböcker med refe-rat av eller citat från andra källor – särskilt ur mer eller mindre obskyra memoarer lyckas Hylinger vaska fram roande och tänkvärda anekdoter.32 Samtidigt som vi här ser den drivne redaktören i arbete kan man hävda att framställningen av Tavaststjernas liv – precis som fragmenten i mitten- delen – får en metadimension: hur fånga ett liv i skrift?
Intressant är valet av just Tavaststjerna till studieobjekt och dialog-partner. Som antytts i tidigare kapitel har Tavaststjerna länge utövat en fascination på Hylinger. Han figurerar i referensramen i Den rasande
gri-sen, han står för mottot till I krig och kärlek och citeras med entusiasm i samma bok.33 Hylinger har därtill ägnat honom en essä i Författarnas lit-teraturhistoria; en text som till stora delar sammanfaller med avsnitten om Tavaststjerna i Ett långt farväl. Inte minst intressant är att Hylinger i essän framhåller inslaget av oförställdhet eller äkthet i Tavaststjernas författar-skap. Enligt Hylinger är Tavaststjerna inte någon lysande författare men lockande för att han inte, likt många mer betydande författare, förmådde förställa sig. Tavaststjerna blir i sin nakenhet tydligare och framstår inte minst genom sina tillkortakommanden som högst mänsklig.34 Liksom i samband med Dagar och nätter i Paris och Göteborg, speciellt avsnittet om Kiviks marknad, ser vi här hur äkthet framhålls som ett värde – detta då alltså av en författare som själv gärna nyttjar ett mått av stilisering, i sin gestaltning gärna anknyter till en litterär roll.35
Tydligt är också att Tavaststjerna för berättaren i Ett långt farväl er-bjuder många tillfällen till identifikation. Liksom berättaren hade den äldre skalden stora erfarenheter av kärlek på distans, brevväxling med en frånvarande älskad m.m. Berättaren kan uttryckligen tala om hur han känner igen sig i vissa drag hos Tavaststjerna, till exempel dennes svårigheter att inför sin älskade beskriva sina känslor (s. 75). Ofta får dess- utom avsnitt om Tavaststjerna illustrera eller förstärka jagets erfarenheter.
Ett exempel finner vi i samband med att berättaren lämnat Finland efter den första tiden med Angelica. När hon brevledes vittnar om att hon ef-ter skilsmässan blivit sängliggande med ryggont fyller berättaren genast i med en utvikning om Tavaststjerna: ”När en innerlig kontakt mellan två människor avbryts, så blir den ena parten ofta sjuk, det är ingenting ovanligt, det visste även Tavaststjerna. Han skrev en hel roman på det temat […]” (s. 53)
Samtidigt beskrivs Tavaststjerna redan tidigt i ganska negativa termer, som en gestalt präglad av dubbelheter. Med hänvisning till en samtida källa sägs han ha haft ”någonting sönderbrutet, ofullgånget och något som stod i evig strid med sig självt” (s. 19). Även när det gäller hans ska-pande tycker sig berättaren kunna se det ofullgångna, kluvna:
Allt var förstås inte bra. Han var sällan tråkig att läsa, men ofta dålig. Han hade sina idéer om sig själv och världen: han ansåg sig missförstådd och motarbetad, hans rena själ hade krossats, det löf-te som barndomen och den första förälskelsen tänt hade slocknat och han var ett offer för en kall och materialistisk omvärld.
Men hans dilemma var snarare att han inte lyckades vara nå-gonting helt och fullt. Genom hans ungdomsdikter hörs en gnäl-lig gubbröst; hans mognare arbeten skäms av formella slarvfel, barnsligheter och enkla poänger. Han saknade tålamod. (s. 16)
Tavaststjernas öde, särskilt hans dragning åt melankoli och hans korta liv i skuggan av olika hälsoproblem, bidrar dessutom till att accentuera text-ens förgänglighetstematik. Berättaren citerar skaldtext-ens biograf som redan i samband med debutboken talar om ”[g]ubbvecket på den unga pannan”
(s. 37), och i senare avsnitt ägnas stor uppmärksamhet åt Tavaststjernas sjukdomar och depressionstillstånd. Typisk är skildringen av hur döden når honom medan ”han ännu talade om sin ungdom och sin längtan att
’åstadkomma någonting stort och vackert’” (s. 168).
Valet av just Tavaststjerna till studieobjekt och mest framträdande samtalspartner skapar förstås en speciell resonansbotten åt berättarjagets kärlekshistoria och utveckling. Samtidigt som Tavaststjerna genom sina nycker och idiosynkrasier tillhandahåller många roande historier kommer han delvis – både när det gäller liv och skrivande – att fungera som ett, om inte avskräckande, så åtminstone tankeväckande exempel. Man kan också formulera det som att Tavaststjerna genom sina dubbelheter, sin splittring, illustrerar potentiella livsval för jaget. Här finns livsbejakelse och trotsig optimism – berättaren dröjer inte minst vid den sportiga, även-tyrliga sidan av hans personlighet (s. 68, 94, 96f.) – men också bitterhet och tilltagande uppgivenhet.
Som framgått kretsar de flesta texter som berättaren aktualiserar kring kärlek: Stevensons ”On falling in love”, Tavaststjernas I förbund med dö-den, Ouspenskys Ivan Osokins egendomliga liv, Dantes Gudomliga Kome-di. I sammanhanget bör också nämnas den bok som Hylingers titel för tankarna till: Raymond Chandlers The Long Goodbye. Den säkre stilisten Chandler – mästaren av desillusionerade understatements – är för Hy-linger en favorit sedan lång tid tillbaka, och i just den deckare som titeln alluderar på är en kärlekshistoria, inte minst en oförmåga att komma över en gammal kärlek, en viktig drivkraft bakom händelseförloppet.36
Intimt kopplat till texternas kärleksmotiv är ett förändrings- eller förvandlingsmotiv: den av kärlek drabbade har blivit en annan, kan inte längre finna tillbaka till sitt tidigare jag. Denna aspekt är tydlig också i många av de sånger som berättaren fastnar för, så till exempel i följande sång med text av Dan Andersson: ”Jag var nöjd och alltid mig själv till
be-hag / och trodde mig visst inte dum – / tills på Brooklandvägen jag mötte en dag / en ungmö som gjorde mig stum.” (s. 67)
Generellt gäller att de många intertextuella relationerna skapar bredd och omväxling i en text som annars – i upptagenheten med jagets olyck-liga kärlek – möjligen kunde bli väl smal eller enahanda. Generellt gäller också att många av referenserna, särskilt förstås de utförliga avsnitten om Tavaststjerna, medför att ett historiskt perspektiv införs i texten. Kärleks-historien på nuplanet ges på en och samma gång mer tyngd och mer för-gänglighetskänsla genom att sättas i relation till svunna tiders människor och deras kärleksförhållanden, människor som en gång brunnit i passio-ner men som nu är borta.37
Alla typer av referenser bör naturligtvis ses i ljuset av berättarens fli-tiga läsande, hans så självklara sätt att vistas i litteraturens värld. Även om de litterära referenserna är givna med mycket lätt hand, ofta tycks sväva mellan det meningsbärande och en godtycklig återgivning av nå-got faktiskt läst, finns en tydlig skillnad mot Dagar och nätter i Paris och Göteborg. Medan i den boken annan litteratur gärna omtalas eller citeras utan att nödvändigtvis ha så starka kopplingar till textens teman så är i Ett långt farväl de litterära referenserna mer integrerade, anknyter i hög-re grad till textens skeende eller tematik. Man kan säga att i Ett långt farväl blir Hylingers förmåga att använda annan litteratur mer påtaglig.
Förutsättningen är förstås en väl smält beläsenhet, ett sätt att umgås med andra författare som samtalspartners vars livshållning eller levnadsvisdom fungerar som antingen föredömen eller prövostenar.38
Vi möter i Ett långt farväl dessutom inte bara de många utläggningar-na om och citaten från författare som Tavaststjerutläggningar-na och Stevenson, utan även många mer dolda allusioner. Det kan röra sig om arkaiserande vänd-ningar som tillfälligt aktualiserar en äldre diskurstyp, om formelartade turneringar i naiviserande H.C. Andersen-stil (”Ni ska få höra”, s. 22,
”Och sedan blev det jul”, s. 66, 90) men också om direkta (icke-markera-de) citat (”Vart hjärta har nog sin saga. Var äng sin blomma har.”, s. 34).39 Ett gott exempel på hur även dylika, hastigt infogade allusioner/citat kan bli djupt betydelsebärande, finner vi i de ord från en folkvisa som infli-kats efter att berättaren vid sitt första möte med Angelica försökt beskriva hennes utseende: ”Hon föll uti mitt tycke. Det rådde jag inte för.” (s. 25) Vändningen kan uppfattas som endast en lättsam stilbrytning i arkaise-rande folkviseton, men för den som känner till visan med dess olyckliga slut (”Den vännen som jag älskat, den aldrig jag kan få”) får orden
själv-fallet en mer olycksbådande innebörd.40
För läsaren blir berättarens kontinuerliga dialog med andra författare, andra texter, i sista hand ett exempel på ett intensivt och innerligt förhål-lande till litteraturen, ett sätt att leva med litteraturen som oundgänglig följeslagare. Litteraturen är här helt naturligt en källa till identifikation och tröst samtidigt som den blir ett redskap för livstolkning, för perspek-tiv på det egna ödet, för existentiell fördjupning. Man kan i detta även se ett element av förebildlighet; på samma sätt som berättaren nyttjar sina dialogpartners bjuds vi läsare att känna igen oss i och förhålla oss till dem, till hans egen berättelse liksom till litteraturen överhuvudtaget.41