Bebyggelseutveckling i Spånga och på Åland Roeck Hansen, Birgitta Fornvännen 1993(88), s. 251-253 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1993_251 Ingår i: samla.raa.se

Bebyggelseutveckling i Spånga och på Åland Roeck Hansen, Birgitta

Fornvännen 1993(88), s. 251-253

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1993_251

Ingår i: samla.raa.se

Debatt 251 Oldtid og Midddalder. (Oldtid ved L. Hedeager

og K. Kristiansen. pp. 1 1-202.)

— 1989. Prehistoric Migrations—lhe Case of the Single Grave Culture and the Corded Ware Cul- tures, Journal of Danish Archaeology. Vol. 8. pp.

211-225.

Kruk, K. 1980. The Neolithie Settlement of Southern Poland. BAR Int. Ser. 93. Oxford.

Madsen, T. &Juel Jensen, H. 1982. Settlement and land use in Early Neolithie Denmark. Aiuileelu Praehistorica Leidensia XV.

Mathiassen, T. 1948. Studier över Vestjyllands Old- lidshebyggel.se. Kebenhavn.

— 1959. Studier över Nordvestsjcellaiids Oldlidsheliyg- gel.se. Kebenhavn.

Rasmussen, P. 1989. I.eaf-foddering of Livestock in the Neolithie: Archaeoboianieal Evidence from Weier, Switzerland. Journal of Danish Archaeolo- gy. Vol. 9, pp. 51-71.

Rouiey-Conwy, P. 1981. Slash and burn in lhe Tem- perate European Neolithie. In Mercer, R. (ed.):

Farming Practice in British Prehistory. Edinburgh.

Sherratt, A. 1981. Plough and pasloralism; aspects of the secondai-y proelucls revolution. Pattern of the Past. Studies in Honour of David Clarke.

Cambridge University Press.

Skaarup, J. 1985. Yngre stenålder på 0eme syd for Fyn. I .angelands Museum. Rudköbing.

Siarkel, L. 1992. The feedback mechanisms be- tween lhe environmental systems and the behav- iour of prehisloric man. In Fre-nzd, B. (ed.) pp.

13-37.

Thrane, H. 1989. Danish Plough-Marks from lhe Neolithie and Bronze Age. Journal of Danish Ar- chaeology, Vol. 8. pp. 111-125.

0stmo, E. 1988. Comments on Rcmoddding the Neolithie in Southern Norway. Norw. Arch. Rev.

Vol. 21, No. 1.

Kristian Kristiansen Skov- og Naturstyrdsen Haraldsgade 53 DK-2100 Köbenhavn 0

O

Bebyggelseutveckling i Spånga oeh på Åland

Anita Biuws avhandling Norra Sfmnga. lie- Iryggelse och samhälle under järnåldern (recense- rad av Bo Petré i Fornvännen 88, 1993), väckte mitt intresse bl.a. därför att den diskuterade de historiska bygränsernas ålder och kontinu- itet med förhistorisk tid. Detta var ett pro- blem som jag b e h a n d l a d e i min egen avhand- ling om bebyggelseutvecklingen på Äland från 500-tal till ca 1550 (Roeck Hansen 1991) och jag hade länge velat pröva resultaten från Äland mot ett centralsvenskt material. Här erbjöds nu ett sådant från ett lagom stort o m r å d e där kronologi och bebyggelsestruk- tur var kända g e n o m omfattande arkeologis- ka undersökningar. Detta intresse fick mig alltså att ganska grundligt gå igenom den bebyggelsehistoriska analysen i Biuws avhand- ling.

Binw refererar f ö . till arkeologiska under- sökningar på Äland (Kivikoski 1963) som ett Stöd för sin hypotes om flera samtidiga går- dar inom samma bebyggelseenhet u n d e r järnålder. Men tolkningen av Kivikoskis redo-

görelse är inte helt korrekt. Kivikoski säger visserligen att det troligen (på Äland) har

funnits flera samtida gårdar inom samma e n h e t eftersom det är vanligt att byarna har flera gravfält från yngre järnålder. Men det betyder inte att de därmed är samtida elie-r- som alla åländska (icke utgrävda) höggravfält generellt dateras till yngre järnålder. Inle i något fall har man där undersökt liera grav- fält i samma by så saken är än så länge hypo- tetisk. Däremot förefaller Kivikoskis antagan- de- troligt utifrån mina egna undersökningar av den åländska yngre järnåldersbebyggelsen, dvs. att gravfälten kan representera flera sam- tida enheter.

Jag har tidigare publicerat en recension av Biuws avhandling i liebyggelsehislorisk Tidskrift nr 24 men jag skulle här vilja utveckla några av recensionens synpunkter när det gälle-i bygränscrna på ett mer konkret sätt eftersom jag anser att Biuws slutsatser om gränserna i området inte är helt berättigade m e d a n å andra sidan materialet som står till buds kan ge underlag för en del andra slutsatser.

I läradskartan är den yngsta kartan med bevarade bygränser över undersökningsområ- det och dessa gränser används g e n o m g å e n d e

17t-935224 Fornvännen 88(1993)

252 Debatt

i undersökningen. Med häradskartan senn utgångspunkt och med hänvisning till tidiga- re forskning sägs att dess gränser i stort över- ensstämmer med geometriska jordebokens (1600-tal). Författaren konstaterar att de 1600-talskartor som finns för o m r å d e t "ulan svårighet direkt kan översättas på häradskar- tan" och att jämförelsen visar en "nästan h u n d r a p r o c e n t i g överensstämmelse-".

Detta är en utsaga som kan diskuteras.

Dessutom, att därifrån dra slutsatsen att samt- liga gränser har d e n n a överensstämmelse är djärvt, eftersom det finns geometriska jorde- bokskartor för endast fem av de 14 e n h e t e r n a med egna gränser på häradskartan. Eftersom utmarken i allmänhet inte karterades u n d e r d e n n a period, vilket också påpekas av Biuw, säger 1600-talskartorna i allmänhet mycket liie-t om de yttre gränserna. I detta samman- hang måste också påpekas att utjord och utmark inte utgör synonyma begrepp, senn Biuw antar. Endast i fallet Granby anges att de omgivande byarnas ägor möter direkt vid de karterade gränserna. Men ägofiguren överensstämmer inte hell med häradskartans.

Ett intressant o m r å d e i östra delen av Granby, betecknat som "twisteplatz mellan Ervinge och Granby", noteras av Biuw och diskuteras också i den bebyggelsearkeologis- ka analysen. Kartan över Hasta visar också en avvikelse från häradskartan. Byn omfattade 1636 också de senare e n h e t e r n a Äkerby och Barkarby, n u m e r a i Järfälla socken.

Dessa jämförelser utgör i avhandlingen en förberedelse för konstaterandet att "de histo- riskt kända ägogränserna i stort också utgör j ä r n å l d e r n s ägogränser, dvs. avspeglar den lullkoloniserade järnåldersbygden". Jag tyck- er alltså inte att det stämmer för undersök- ningsområdet. Ett generellt uttalande som detta bör inte heller användas för en detalj- analys av e-tt mindre' o m r å d e .

Ett förhållande som enligt författaren styr- ker d e n n a uppfattning är att fornlämningar lian yngre järnålder endast i undantagsfall ligger på gränser. J a g håller till fullo med om alt detta indicerar gränsernas troliga förhisto- riska ursprung men uttalandet härrör från

Ambrosianis undersökningar i Attundaland

och på Södertörn (1964) och handlar alltså

inte om det aktuella undersökningsområdet.

Här kan man istället peka på flera fäll, där gravfält ligger på eller intill en bygräns

(Arvinge, gravfält nr 218, Kymlinge 168, Rinkeby-Rissne 192, Hjulsta-Hästa 94, Åkalla

143, Hasta 88). Biuw diskuterar själv om de västligast belägna gravfälten i Arvinge kunnat höra till Granby.

Dessa avvikelser hade blivit tydligare om kartorna över de enskilda byarna med deras fornlämningar också hade lagts samman till en översiktskarta. En sådan finns visserligen (s. 17), men utan markering av fornlämning- arna. På den kartan med häradskartans bygränser saknas också Kista. Bristerna i avhandlingens kartor har emellertid redan påpekats av Bo Petré.

GransförhåIla uden i u ndersök ningsområdet Flera gränsförändringar är kända. Kista har uppenbarligen bildats i sen tid, men att anta att det i sin helhet har hört till Arvinge (fig. 2 och 12) kan ifrågasättas. Granby antas av Hyenstrand ha avsöndraLs från Åkalla men det omtvistade området intill gränsen mot Arvinge på kartan från 1699 gör att detta kanske inte förefaller helt självklart. Biuw dis- kulerar också en intressant möjlig utveckling ftir Granby (s. 278) som också för ner enhe- ten i folkvandringstid men tar inte hänsyn till detta i sin sammanfattning. Gränserna har uppenbarligen varit oklara in i sen tid.

Åkalla är en a n n a n e n h e t där 1900-tals- gränsernas kontinuitet med förhistorisk tid kan ifrågasättas. Bl.a. gäller det gravfältet nr

143 från äldre järnålder på gränsen mot Hansta, som ger anledning till en diskussion (s. 329) om det här kan röra sig om en för- svunnen n a m n e n h e t Det förefaller enligt min mening mycket sannolikt, i synnerhet om man tar hänsyn lill dateringen av ortnam- net Åkalla, till slutet av den förhistoriska tiden, en datering som stämmer väl överens med de centralt belägna fornlämningarna.

Men också gränsen mot Hasta, som går

nära gravfält 88, kan vara relativt sen. Den

gränsen kan tidigare - och mer naturligt - ha

gått i [gelbäcken, på häradskartan belägen

ett stycke in på Åkallas o m r å d e . Det som skul-

Fomvänntn 88 (1993)

Debatt 253 le kunna peka på detta är att häradskartan

visar ett mindre markområde som h ö r till Hjulsta på västra sidan om bäcken inom Åkallas gränser. Det skulle eventuellt k u n n a tyda på att Hjulsta tidigare omfattat även detta o m r å d e . I diskussionen om Granby redogör Biuw för Hyenstrands åsikt (1974) att sockengränsen mellan Spånga och Sollentuna i äldsta tider gått längs Igel- bäcken. Mellan Hjulsta och Åkalla ligger emellertid Hasta. Hasta och Hjulsta skulle då k u n n a vara delningar av en äldre, större enhet. Biuw säger också att Häsla kan vara avgärda lill Hjulsta men ger inte några skäl till detta. Gränsen mellan Hasta och Hjulsta skär igenom ett större gravfält från yngre järnålder (nr 94). Hjulsta anges i avhandling-

en som c-n p r i m ä r e n h e t med sina förnläm- ningar från äldre järnålder. Namnet - som inte diskuteras - förefaller jämngammalt med Hasta, som anges som en yngre sekun- d ä r e n h e t utifrån sina fornlämningar. I lär skulle det eventuellt kunna röra sig o m ytter- ligare en försvunnen n a m n e n h e t , som omfat- tat Hjulsta och Hasta samt en del av 1900- talets Åkalla. Gränsläggningen av de två -sta- e n h e t e r n a kan eventuellt ha ägt rum efter det att gravfältets användning upphört, dvs.

u n d e r medeltid. Grundliga kart- och andra studier krävs naturligtvis fcir att pröva d e n n a hypotes men resonemanget visar att de m o d e r n a gränserna inte utan vidare kan antas ha kontinuitet ner i förhistorisk tid.

I liera fäll diskuterar Biuw möjliga föränd-

ringar av byterritorierna, både i förhistorisk och historisk tid, t. ex. när det gäller Granby, Tensta, Spånga och Hasta. I en allmän dis- kussion o m gränsläggningar talas bl. a. om intern förtätning av äldre stora e n h e t e r samt om möjligheten av att konkreta gränser till- kommit u n d e r extern påverkan, t. ex. i anslutning till Icclungsorganisationcn eller maiklandsindelningen, dvs. först u n d e r me- dellid. Någon återknytning till d e n n a teore- tiska diskussiem sker dock inte i de konkreta fallen. Flera av de historiskt belagda gränser- na förefaller ju ha kommit till relativt sent, troligen efter den förhistoriska tidens slut.

Diskussionen om den idémässiga bakgrun- den till gränsläggningar (s. 26) skulle ha pas- sat väl i den slutliga analysen av områdets bebyggelseutveckling.

Referenser

Ambrosiani, B. 1964. Fornlämningar och M/yggelse.

Uppsala.

Kivikoski, K. 1963, Kvarnbäcken. Ein Gräberfeld der jiingeren Eisenzeit auf Åland. Finska Fornminnes-

föreningen» tidskrift.

Roeek Hansen, B. 1991. Toumship and Teiritory. A study of rural lund use and settlement patterns in Åland c. AD 500-I55D. Acta Universitatis Stockholmiensis. Slockholm Studies in Human (.c-ography 6.

Birgitta Roeck Hansen

Kulturgeografiska institutionen Stockholms universitet 10691 Stockholm

Lapphyttan og dens grunnlag — en arkeo-metallurgisk vurdering fra norsk side

I 1985 arrangerte J e r n k o n t o r e t sammen med Riksantikvarieämbetet et internasjonalt sym- posium i Norberg, der det h a d d e föregått omfattende og s p e n n e n d e arkeologiske- utgravinger. O m r å d e t ved Lapphyttan var tol- ket som et masen iisanlegg med ferskingsher- der. Ut ifra trekohe-ste-i og 14( .-dateringer ble det hevdet at anlegget var i drift så tidlig

som på 1200- og 1300-tallet (Magnusson 1985). På den skandinaviske vikingtidutstil- lingen, vist i Paris, Berlin og Köbenhavn, ble Lapphyttan p r e s e n t e n som en masovn fra slutten av 1100-tallct (Magnusson 1992).

1 d e n n e artikkelen vil forfatteren ta spes- iell siilling til Lapphyttans ålder, ut ifra min norske- bakgrunn med erfaring tia arkeo-

Fomvännen ss (1993)