Svensk Botanisk
rW!• 1 1 • Pi Volym 92
Tidskrift 6
'■ 4- j
Svenska Botaniska F9t9Hingen
Svensk Botanisk Tidskrift
Ägare ©Svenska Botaniska Föreningen.
Program SBT publicerar originalarbeten och över- siktsartiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare uppsatser av nationellt och nordiskt intresse. Tidskriften utkommer sex gånger om året;
varje volym (sex häften) omfattar ca 360 sidor.
Instruktioner till författare finns i första numret av varje årgång och kan även fås från redaktionen.
Prenumerationer och enstaka häften beställes från föreningens kansli, se nedan.
Redaktör Stefan Ericsson, Institutionen för ekologi och geovetenskap, Umeå universitet, 901 87 Umeå.
Tel 090-77 84 12 em, fax 090-786 66 91. E-post:
sbt@eg.umu.se
Pris 1999 265 kr inom Sverige, 350 inom Norden, 400 kr i övriga Europa och 465 kr utanför Europa;
för privatpersoner inkluderar detta medlemskap i Svenska Botaniska Föreningen. Enstaka häften 50 kr; äldre volymer 155 kr.
Tidskriftens postgiro är 48 79 11-0.
Svenska Botaniska Föreningen
Adress se kansli
Styrelse Ordf: Roland Moberg, Fyoteket, Villav 6, 752 36 Uppsala. Tel 018-471 27 91, e-post: roland.
moberg@fyto.uu.se. - Sekreterare: Evastina Blom
gren, Dalg 7-9,456 32 Kungshamn. Tel 0523-320 22, e-post: evastina.blomgren@swipnet.se. - Övriga: Mar
gareta Edqvist, Nässjö (vice ordförande), Göran Lunde- berg, Lidingö (kassör), Anders Bohlin, Trollhättan, Thomas Karlsson, Enskede, Mats Karström, Vuol- lerim, Göran Mattiasson, Lund, Kjell-Arne Olsson, Kristianstad, Ulf Swenson, Uppsala och Staffan Åström, Krokom.
Medlemskap Privatpersoner erhåller fullt medlem
skap genom att prenumerera på tidskriften, se ” Pris”
ovan. Familjemedlemskap (utan tidskriften) erhål- les genom inbetalning av 40 kr på SBTs postgiro
konto 48 79 11-0.
Kansli Svenska Botaniska Föreningen c/o Fyto- teket, Villav 6,752 36 Uppsala. Tel 018-471 28 91, fax 018-471 27 94. - Öppetthållande: Mån-fre 10:30—
12; torsd även 17-19. - Intendent: Linda Svensson, e-post: linda.svensson@fyto.uu.se
Försäljning av litteratur Se vidstående spalt.
Dessutom finns även annan botanisk litteratur. Be
ställes från kansliet. Frakt tillkommer på angivna priser.
Förteckning över svenska kärlväxter av Thomas Karlsson 1998 [Svensk Bot. Tidskr. 91 (5)]. Normsättande lista med namn på alla nordiska arter. 320 sidor, pris 150 kr.
Flora över Dal av Per-Arne Andersson 1981. (Dalsland).
360 sidor, pris 110 kr. Tillägg i SBT 1984 häfte 2.
Atlas över Skånes flora av Henning och Gunnar Weimarck 1985. 640 sidor, pris 230 kr. - Tillägg i SBT
1988 häfte 1.
Ölands kärlväxtflora av Rikard Sterner. Andra upplagan 1986, utgiven av Åke Lundqvist. 400 sidor, pris 260 kr.
Östergötlands flora av Erik Genberg. Andra upplagan 1992, utgiven av Folke Lind. 224 sidor, pris 150 kr.
- Tillägg i SBT 1995 häfte 3 och 1997 häfte 4.
Härjedalens kärlväxtflora av Bengt Danielsson 1994.
368 sidor, pris 220 kr.
Hallands flora av Kjell Georgson m fl 1997. 798 sidor, pris 285 kr.
Halle- och Hunnebergs flora av Anders Bohlin och Mats Geijer 1989. 184 sidor, pris 80 kr.
Floran i Oskarshamns kommun av Åke Riihling 1997.
327 sidor, pris 250 kr.
Träd och buskar i Sverige. En fältflora av Dag Ekholm, Thomas Karlsson och Ebba Werner 1991. 112 sid, pris 60 kr.
Svenska svampnamn av Nils Lundqvist och Olle Persson 1987. 88 sidor, pris 37:50.
The non-lichenized Pyrenomycetes of Sweden av Ove E. Eriksson 1992. 208 sidor, pris 80 kr.
The lichens and lichenicolous fungi of Sweden and Norway av Rolf Santesson 1993. 240 sidor, pris 140 kr.
Skyddsvärda lavar i sydvästra Sverige av Ulf Arup, m fl 1997. 276 sidor, pris 300 kr.
Generalregister till Svensk Botanisk Tidskrift 1967-1986.
218 sidor. Pris 62:50.
Nätadresser Svensk Botanisk Tidskrifts hemsida: http://www.sysbot.lu.se/web/sbt.html Index till Svensk Botanisk Tidskrift 1987-1997: http://ups.fyto.uu.se/fytotek/sbf/indexl.html Svenska Botaniska Föreningens hemsida: http://www-pp.hogia.net/bengt.stridh/SBF/SBFhome.html
Omslagsbilden: Fältsippa Anemone pratensis. Haväng på Österlen i Skåne. - Foto Björn Svensson, Rönneshytta, Åsbro, 14 maj 1996.
V- *
Ett skogsbryn i Kvillinge i Östergötland har intagits av skrymmande jättelokor. Arten tränger undan andra växter och upplevs som allmänt otrevlig. Jättelokan förtjänar verkligen att klassas som en aggresiv invasionsart.
Heracleum inantega^zianum. Foto Per Milberg
-TvS ^ > *:
sarterS»
.».vt ffeiV-jÖfi. »»i
4* ^ S
>^v>
•r*T5-
v»*'V
- «.
KSS
Några införda växter har på senare år ökat starkt och invaderat värdefulla naturmiljöer. Dessa ”aggresiva invasionsarter” utgör ett allvarligt naturvårdsproblem. Kan man förhindra att liknande problem uppstår i framtiden?
M
ånga arter har av människan införts, direkt eller indirekt, till nya geografiska områden.Att vissa införda arter påverkar sin nya miljö är uppenbart. Mest dramatiska är kanske effekterna av införsel av rovdjur till tidigare rovdjursfria öar (l ex Ebenhard 1988, Milberg & Tyrberg 1993), eller av sjukdomar till andra kontinenter (t ex Gibbs & Wain- house 1986, Wills 1993). Även vissa kärlväxter har kommit att uppfattas som naturvårdsproblem efter att ha införts till nya geografiska områden.
Förslagsvis kan man kalla de arter som orsakar denna typ av problem för aggressiva invasionsarter.
Problemen kan bestå i att de konkurrerar ut inhemska arter, reducerar artrikedomen i skyddsvärda miljöer, förändrar vegetationens struktur och/eller förändrar ekologiska processer. Vilka är problemen i Sverige?
Hur bör vi förhålla oss till införsel av främmande växter?
Utblick
Aggressiva invasionsarter är ett enormt naturvårds
problem i många delar av världen (t ex Usher m fl 1988, Drake m fl 1989, Randall 1996). 1 värsta fall har införseln av sådana arter lett till att ekosystemens funktion och struktur förändrats irreversibelt (Vi- lousek 1990, D’Antonio & Vitousek 1992). Några exempel:
• På Hawaii har porsarten Myricafaya (från Madeira /Kanarieöarna) snabbt spridit sig i skog- och busk- mark. Förutom att vara mycket konkurrensstark, har denna buske kvävefixerande bakterier i rötterna.
Detta påverkar de naturligt näringsfattiga vulka
niskajordarternas kvävedynamik och får till följd att kvävekretsloppet i ekosystemet förändras (Vi
tousek & Walker 1989).
• 1 sydvästra Australien finns unika, brandpräglade buskmarker som är synnerligen artrika med mäng
der av endemer. Markerna, som nästan saknar inhemska gräs, invaderas av gräs från Medelhavs
området och Sydafrika. Gräsförnan förändrar brand- regimen så att det brinner oftare och hårdare. Trots
att de inhemska arterna är brandanpassade klarar de inte förändringarna (Milberg & Lamont 1995).
1 Kapprovinsen i sydvästra Sydafrika finns också unika, oerhört artrika, brandpräglande buskmarker.
Markerna, som saknar naturligt förekommande träd, har invaderats av terpentintall Pirns pinaster, montereytall P. radiata och australiska akacior Acacia spp., och börjat förvandlas till skog. Mäng
der av endemiska växter hotas, eftersom deras livsmiljö har förändrats (Macdonald m fl 1985).
Uppräkningen skulle kunna göras mycket lång, med exempel från olika länder och naturtyper och med mängder av arter. För den som vill fördjupa sig vidare finns ett flertal böcker i ämnet (t ex Drake m fl 1989, di Castri m fl 1990, Pysek m fl 1995a, Cronk
& Fuller 1995, Williamson 1996, Brock m fl 1997).
Kriterier
På vilka kriterier kan man urskilja en aggressiv invasionsart? ”Invasion” och ”aggressiv” tyder på snabbhet, och en art som sprider sig långsamt i landskapet anses knappast som aggressiv. Den lär i alla fall inte uppfattas som ett problem, annat än lokalt (t ex jätteslide Fallopia sachalinensis).
Det räcker dock inte att vara snabb. Gatkamomill Matricaria matricarioides lyckades sprida sig över hela Sverige på mycket kort tid (Birger 1910), men det är tveksamt om den någonsin kommer att hamna på en lista över problemarter. Dels växer den i miljöer vi inte bryr oss särskilt mycket om, dels dominerar den inte miljön.
Två ytterligare kriterier för en aggressiv invasions
art är alltså att den dominerar och att den uppträder i en miljö som vi anser värdefull. De flesta införda arterna växer på skräpmark (Berg & Nilsson 1997), och är därmed diskvalificerade som aggressiva inva
sionsarter.
En ” aggressiv invasionsart” måste alltså uppfylla minst tre kriterier:
• Förmåga till snabb spridning.
• Dominans (utestängande av andra arter).
• Växtplats i värdefull miljö.
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998) Aggresiva invasionsarter 315 När det gäller spridningens snabbhet finns det risk
att man begår ett tankefel. En art som spridit sig märkbart under ” mannaminne”, dvs ca 20 år, blir gärna klassad som ”under snabb spridning”. Men för att göra en biologiskt realistisk bedömning av spridningshastigheten bör man ta hänsyn till artens reproduktionsbiologi.
Låt oss jämföra spridningshastighet hos t ex gat- kamomill och druvfläder Sambucus racemosa. Gat- kamomill producerar frön redan första året den dyker upp på en ny lokal, och därefter varje år och i stora mängder. Druvflädern däremot måste växa ett antal år på en ny lokal innan den producerar bär. Om busken står ensam måste den kanske bli stor innan bären blir attraktiva för fåglar. Detta innebär att det dröjer flera år innan sekundärspridning sker.
Man bör alltså undvika ”mannaminnet” vid be
dömning av vad som är snabbt när det gäller arters spridning, och istället relatera detta till de enskilda arternas reproduktionsbiologi.
Aggressiva invasionsarter i Sverige
Vilka arter kan i Sverige betecknas som aggressiva invasionsarter? Alla är nog överens om att jätteloka Heracleum mantegazzianum förtjänar denna be
teckning. Många skulle också ta upp vresros Rosa rugosa, jättebalsamin Impatiens glandulifera och vattenpest Elodea canadensis på listan, kanske också parkslide Fallopia japonica. Men därutöver är det inte så många kandidater som uppfyller alla tre kriterier ovan. Betydligt fler arter anses dock besvär
liga lokalt: t ex jätteslide, blomsterlupin Lupinus polyphyllus, tysklönn Acer pseudoplatanus, vide-
kornell Cornus alba, liguster Ligustrum vulgare, sjögull Nymphoides peltata, uppländsk vallört Sym
phytum xuplandicum, druvfläder, snöbär Symphori- carpos albus, kanadensiskt gullris Solidago cana
densis, parksallat Cicerbita macrophylla och jätlegröe Glycerin maxima.
Uppenbarligen är antalet aggressiva invasionsarter litet jämfört med andra områden i världen. Det finns dock två argument för att inte bagatellisera problemet:
• Invasionsarter brukar öka exponentiellt, men ofta föregås ökningen av en så kallad ”lag-fas”, som ibland är lång (Pysek & Prach 1993, Kowarik 1995, Tyler 1998), t ex har problemen man ser idag orsakats av arter som infördes för 50-100 år sedan. Tidsrymden från införsel till det att proble
men uppmärksammas kan alltså vara lång. Mot bakgrund av det mycket stora antal nya arter som införts till Sverige under 1900-talet (Tyler 1997), kan man förvänta sig fler aggressiva invasionsarter i framtiden. Om man skall förebygga problem om 50 år gäller det alltså att handla nu.
• Erfarenheterna från andra länder och världsdelar bör stämma till eftertanke. Där brottas man med ohyggligt svåra problem. Allt från rena åkerogräs
problem till hur man skall sanera naturskyddade områden, eller hindra dem att invaderas, innan de förlorar sin karaktär och de skyddsvärda arter som förekommer där. Problemen gäller alltså stora ekonomiska förluster, ”förstörelse”, av naturty
per och utdöendeav arter. Kan vi vara säkra på att undgå så allvarliga problem i norra Europa?
Även om vi idag har förhållandevis få problemarter i Nordeuropa kommer de alltså att bli fler i framtiden.
Jätteloka Heracleum mantegazzianum Fam. Apiaceae - flockblomstriga
Monokarp jätteört (monokarp = dör efter att ha reproducerat sig). Bildar höga, täta bestånd som konkurrerar ut annan växtlighet. Eftersom beröring av växten i kombination med solljus kan ge brännande utslag är den allmänt hatad. Bekämpning utförs lokalt och har sanktionerats av Naturvårdsverket (Höjer 1990). Fröna sprids lätt, både med vatten och jord. Införsel: Prydnads
växt från Kaukasus. Känd som förvildad sedan 1918 (Lidingö), men uppgifter om H. giganteum från Malmö och Lund 1870 gäller nog denna art. Förekomst: Lokalt allmän i Götaland och Svealand; etablerad norrut till Medelpad. Rapporterad norrut till Norrbotten, men identiteten i delar av Norrland är osäker, då sammanblandning kan ha skett med den närstående (men mindre farliga) tromsölokan H. ”laciniatum”. Denna infördes 1946 till Vilhelmina och linns spridd i mellersta Norrland, särskilt i Åsele lappmark. Växtplats: Åkanter, fuktängar, igenväxande ängsmark, vägkanter och näringsrik ruderatmark.
Foto på sid 313.
316 Per Milberg
Foto Ingmar Holmåsen (Södermanland, Malmköping).
± Äi
-
*’<. ,
■
■n '&?Hl
SfeJKife’
.. z<<L
j» •
«t!
j
Parkslide Fallopia japonica Fam. Polygonaceae - slideväxter
Flerårig örl med jordstam som medger snabb vegetativ expansion. Bildar högvuxna, täta och skrymmande snår som konkurrerar ut annan växtlighet. Nya bestånd uppkommer genom trädgårdsutkast och bortförsel av jord. Införsel: Prydnadsväxt från östra Asien. Känd som förvildad sedan 1909 (Malmö, Sölvesborg, Karlskrona och Norrköping). Förekomst: Allmän särskilt i sydvästra Sverige, förekommer mer lokalt till Mälardalen och sällsynt till Medelpad.
Längre norrut förmodligen ej etablerad, men funnen till Norrbotten. Växtplats: Skogsbryn, vägkanter, trädgårdskanter, gammal tomtmark; även uppgiven från strandhedar.
Förutsägelser?
Om man kunde förutsäga vilka arter som kan bli aggressiva invasionsarter, kanske deras införsel kunde stoppas, och framtida problem undvikas.
Problemarter i grannländerna
Genom att lära av problemen i andra nordeuropeiska länder kanske vi i Sverige kan undvika samma misstag:
Problemarter i Danmark är enligt Lregaard (1987) gran Picea abies, contortatall Pinus contorta, berg
tall P. mugo vresros och jätteloka. Tre ”tickande
bomber” nämns också: parkslide, glanshägg Prunus serotina och jättebalsamin.
För Nederländerna nämner Weeda (1987) följande problemarter: robinia Robinia pseudacacia, vide- kornell, pontisk rododendron Rhododendron ponti- cum och snöbär. De enda kärlväxter som anges som verkligt aggressiva är dock slånaronia Aronia xpruni- folia och engelskt marskgräs Spartina anglica.
Invasionsarter i Storbritanniens naturliga miljöer är enligt Crawley (1989) robinia, tysklönn, jättebal
samin, kividunört Epilobium brunnescens, pontisk rododendron, gyckelblomma Mimulus guttatus, snö
bär och vattenpest. ” Halvnaturliga” miljöer invaderas
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998) Aggresiva invasionsarter 317
. ■ s.r.-I
‘SäSä
SMSS ■
É.'1•-.'V
msm■ ss
'Ä->‘
gSSg*
»Mi J.gi*}'
Vresros /?ösö rugosa Fam. Rosaceae - rosväxter
Krypande buske med vegetativ expansion genom rotskott. Bildar vida bestånd som konkurrerar ut annan växtlighet. Genom sina taggar blir den lätt ett gissel på badstränder; har lokalt bekämpats med eldkastare (!) Sprids lätt med nyponen som flyter och tål saltvatten. Införsel:
Prydnadsväxt från nordöstra Asien. Känd som förvildad sedan 1918 (järnvägsbank på Lidingö).
Förekomst: Allmän längs större delen av Sveriges kust, men ännu sällsynt längst i norr. Ökar i inlandet och lokalt allmän söderut. Växtplats: Framförallt på sand och grus på havsstränder, gärna dyner och driftvallar, även vägkanter, järnvägsbankar och annan kulturmark.
Foto Per Milberg (Skåne, Falsterbo).
av parkslide, jätteloka och syrenbuddleja Buddleja davidii.
I naturliga miljöer i Polen listar Kornas (1990) följande som invasionsarter: jättebalsamin, höst- gullris Solidago gigantea, kalmus Acorus calamus, och vattenpest. Parkslide, rönnspirea Sorbaria sorbi- folia, asklönn Acer negundo, amerikansk dunört Epilobium adenocaulon, fläderskära B idensfrondosa, höstrudbeckia Rudbeckia laciniata och syltåg Juncus tenuis anges för ”halvnaturliga” miljöer.
Arterna ovan infördes vid ungefär samma tid
punkt till hela Nordeuropa. Många av dem är redan problematiska i Sverige, andra finns redan här. Det är därför oftast för sent att hindra införseln, nu när
problemen uppmärksammats i andra länder. Erfaren
heterna från våra grannländer är alltså av mindre värde då det gäller att helt hindra införsel.
Biologiska karaktärer
Bättre vore om man kunde finna några speciella biologiska karaktärer som kan förutsäga framtida problem. Har problemarterna liknade fröspridnings- och groningsbeteende? Har de liknande livshistorie- egenskaper? Härrör de från liknande biotoper eller geografiska områden?
Om man jämför våra fem mest problematiska arter (parkslide, vresros, jättebalsamin, jätteloka och
vattenpest) finner man att de saknar gemensamma biologiska karaktärer. Fyra av dem är visserligen högvuxna, men detta ligger ju delvis inbyggt i min definition av begreppet ” aggressiva invasionsarter”
(lågvuxna arter kan knappast dominera). Vidare är fyra av dem asiatiska, men från olika delar av konti
nenten, så det ger ingen ledning. En viktig gemen
sam nämnare för de fyra land väx terna är dock att de, liksom huvuddelen av de förvildade växtarterna i Sverige, från början tagits hit som trädgårdsväxter (Berg & Nilsson 1997). Detta är en mycket speciell form av införsel: dels planteras sådana växter på många platser, dels pysslas de om av trädgårdsentusi- aster- en mycket bra start för en potentiell problem
art!
Man kan knappast dra några vettiga slutsatser från fem fall. Man skulle möjligen få en tyngre analys om man kunde jämföra med en kontrollgrupp bestående av arter som inte lyckats sprida och eta
blera sig. Detta är dock inte helt invändningsfritt:
man kan nämligen inte avgöra om ett misslyckat kolonisationsförsök beror på att arten är dåligt an
passad till vårt klimat och vår miljö, eller om slumpen avgjorde att den första populationen dog ut innan arten hann spridas vidare.
En annan möjlighet vore att jämföra inhemska arter med införda (alltså inte bara aggressiva enligt min definition ovan). Andersen (1995) jämförde tre grupper av arter i Danmark: (1) inhemska i störda miljöer, (2) införda i störda miljöer och (3) införda i halvnaturliga miljöer. Den sistnämnda gruppen känneteckades av arter med vindspridda frön och sådana som sprids endozoisk (dvs frukter och bär som äts upp av djur). Fröspridningsanpassningar är alltså viktiga bland arter som etableras i halvnatur
liga miljöer. Samtidigt sprids flera arter i denna grupp huvudsakligen vegetativt, så spridningssättet är inte avgörande, bara vägledande.
Liknande exempel från andra håll i Europa, och från länder där forskning kring invasionsarter är en del av naturvårdsbiologin (Sydafrika, Australien, Nya Zeeland, USA), ger liknande svar: visserligen kan man hos de flesta problemarter hitta gemensamma karaktärer, men de är så pass generella att de inte kan användas för att förutsäga invasionspotentialen hos andra arter (Noble 1989, Roy 1990, Richardson m fl 1990, 1994, Wilson m fl 1992, Pysek m fl 1995b). Det enda riktigt framgångsrika försöket har handlat om en taxonomisk grupp: invasionsbenägna tallar kunde särskiljas från icke invasionsbenägna med hjälp av fröstorlek, tidsperiod mellan år med
stor fröproduktion, och ålder vid första reproduktion (Rejmanek & Richardson 1996).
Det verkar dessvärre vara mycket vanskligt att i förväg kunna avgöra om en art kommer att bli ett problem eller inte.
Framtida problemväxter i Sverige?
Trots alla invändingar skulle jag vilja avsluta med att nämna två grupper av växter som jag tror är potentiella problemarter i Skandinavien: buskar med bär och ”jätteörter”.
Många bärande buskar är anpassade för att leva i relativt ostörda, naturliga miljöer, och de kan växa och reproducera sig under ett trädskikt. Fröna sprids effektivt över längre avstånd av fåglar. Exempel på införda arter ur denna grupp som vi redan har i naturen är berberis Berberis vulgaris, häggmispel Amelanchier spicata, oxbär-arter Cotoneaster spp., druvfläder, och snöbär. Eftersom de inte sprids sär
skilt fort (enligt mannaminne-perspektivet) har de ännu inte uppmärksammats, men deras spridning torde på sikt leda till bestående förändringar av våra skogars struktur, och därmed kanske i framtiden medföra problem vid skogsföryngring.
Med ”jätteörter” avser jag en heterogen grupp av högvuxna, konkurrenskraftiga och spektakulära växter (se t ex Paal 1994). De har förmåga att dominera och bilda enartsbestånd, konkurrera ut inhemska arter och medföra bestående förändringar av vegetations- strukturen. Jätteloka (Lundström 1989, Tiley m fl 1996) och jättebalsamin (Beerling & Perrins 1993, Pysek & Prach 1995, Larsson & Martinsson 1998) är två exempel ur denna grupp.
Arter ur dessa två grupper tas alltjämt till Sverige som trädgårdsväxter. Härdiga provenienser väljs ut från lämpliga klimatzoner, sedan planteras de i tusen
tal runt om i landet och sköts av trädgårdsentusiaster.
Givetvis kommer några av dem att etablera sig i naturlig vegetation och betraktas som problemarter av framtidens naturvårdare.
Attitydförändring krävs
Om vi tycker att aggressiva invasionsarter bör be
kämpas, bör detta ske genom att man hindrar dem att komma hit. När de väl etablerat sig kan man nämligen knappast bli av med dem. Slutsatsen blir därför att det borde vara dags för en attitydförändring, och att vi bör vara mer restriktiva med vilka nya arter vi tar hit i framtiden. Detta kan uppfattas som en orimlig uppoffring bland trädgårdsentusiaster, och som ett intrång i marknadens frihet inom trädgårds
näringen.
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998) Aggresiva invasionsarter 319 Hur som helst tror jag att framtidens människor
kommer att döma oss hårt, och undra vad vi egent
ligen sysslade med under 1800- och 1900-talen: vi håller ju på att eliminera nästan alla biogeografiska barriärer, de barriärer som varit med och skapat vår rika och diversifierade växtvärld som vi så gärna vill skydda. Istället bereder vi vägen för ett fåtal orga
nismer och organismtyper som ges möjlighet till livsrum nästan överallt. Dessa kommer i sin tur att prägla framtidens evolution och leda till en likrikt
ning. De lokala endemerna, och de originella sätt på vilka en del växter anpassats till omgivningen och samevolverat med andra organismer, kommer att få mindre inflytande i framtiden. Istället kanske vi kommer att få 500 arter Heracleum och 10 000 arter Capsella!
Citerad litteratur
Andersen, U. V. 1995: Comparison of dispersal strategies of alien and native species in the Danish flora. / P.
Pysek, K. Prach, M. Rejmanek & M. Wade, M. (red) Plant invasions. General aspects and special problems'.
61-70. Amsterdam.
Beerling, D. J. & Perrins, J. M. 1993: Biological flora of the British Isles. No. 177. Impatiens glandulifera Royle (Impatiens roylei Walp.). J. Ecol. 81: 367-382.
Berg, L. M. & Nilsson, T. 1997: Introduktion av främmande arter i svensk landmiljö. Omfattning och konsekvenser.
Naturvårdsverket Rapport 4658.
Birger, S. 1910: Om förekomsten i Sverige af Elodea canadensis L. C. Rich, och Matricaria discoidea DC.
Ark. Bot. 9 (7).
Brock, J. H., Wade, M., Pysek, P. & Green, D. (red) 1997:
Plant invasions. Studies from North America and Europe.
Leiden.
Cronk, Q. C. B. & Fuller, J. L. 1995: Plant invaders.
London.
Crawley, M. J. 1989: Invaders. Plants Today 2: 152-158.
D’Antonio, C. M. & Vitousek, P. M. 1992: Biological invasions by exotic grasses, the grass/fire cycle, and global change. Annu. Rev. Ecol. Syst. 23: 63-87.
di Castri, F., Hansen, A. J. & Debussche, M. (red) 1990:
Biological invasions in Europe and the Mediterranean basin. Dordrecht.
Drake, J. A., Mooney, H. A., di Castri, F., Groves, R. H., Kruger, F. J., Rejmanek, M. & Williamson, M. (red) 1989: Biological invasions. A global perspective. Chi
chester.
Ebenhard, T. 1988: Introduced birds and mammals and their ecological effects. Swedish Wildlife Research - Viltrevy 13 (4).
Gibbs, J. N. & Wainhouse, D. 1986: Spread of forest pests and pathogens in the Northern Hemisphere. Forestry 59: 141-153.
Höjer, J. 1990: Bekämpning av jätteloka. Naturvårdsver
ket informerar. Solna.
Kornas, J. 1990: Plant invasions in Central Europe: histori
cal and ecological aspects. / F. di Castri, A. J. Hansen
& M. Debussche (red), Biological invasions in Europe and the Mediterranean basin: 19—36. Dordrecht.
Kowarik, I. 1995: Time lags in biological invasions with regard to the success and failure of alien species. I P.
Pysek, K. Prach, M. Rejmanek & M. Wade, M. (red) Plant invasions. General aspects and special problems:
15-38. Amsterdam.
Larsson, C & Martinsson, K. 1998: Jättebalsamin Im
patiens glandulifera i Sverige - invasionsart eller harmlös trädgårdsflykting? Svensk Bot. Tidskr. 92: 329-345.
Lundström, H. 1989: Jättelokan i Skåne. Skånes Natur, Årsbok [7989]: 132-138.
Laegaard, S. 1987: Forurening af floraen. Flora og Fauna 93: 135-138.
Macdonald, I. A. W., Jarman, M. L. & Beeston, P. (red) 1985: Management of invasive alien plants in the fynbos- biome. South African National Scientific Programmes Report 111.
Milberg, P. & Lamont, B. B. 1995: Fire enhances weed invasion of roadside vegetation in southwestern Australia.
Biol. Conserv. 73: 45-^19.
Milberg, P. & Tyrberg, T. 1993: Naive birds and noble savages - a review of man-caused prehistoric extinc
tions of island birds. Ecography 16: 229-250.
Noble, I. R. 1989: Attributes of invaders and the invading process: terrestrial and vascular plants. 13. A. Drake, H.
A. Mooney, F. di Castri, R. H. Groves, F. J. Kruger, M.
Rejmanek & M. Williamson (red), Biological inva
sions. A global perspective: 301-313. Chichester.
Paal, J. 1994: Jätteörtsamhällena i Nordostasien. Svensk Bot. Tidskr. 88: 221-226.
Pysek, P. & Prach, K. 1993: Plant invasions and the role of riparian habitats: a comparison of four species alien to central Europe. J. Biogeogr. 20: 413-420.
Pysek, P. & Prach, K. 1995: Invasion dynamics of Im
patiens glandulifera - a century of spreading recon
structed. Biol. Conserv. 74: 41—48.
Pysek, P., Prach, K., Rejmanek, M. & Wade, M. (red) 1995a: Plant invasions. General aspects and special problems. Amsterdam.
Pysek, P., Prach, K. & Smilauer, P. 1995b: Relating invasion success to plant traits: an analysis of the Czech alien flora. / P. Pysek, K. Prach, M. Rejmanek & M.
Wade, M. (red) Plant invasions. General aspects and special problems: 39-60. Amsterdam.
Randall, J. M. 1996: Weed control for the preservation of biological diversity. Weed Technology 10: 370-383.
Rejmanek, M. & Richardson, D. M. 1996: What attributes make some plant species more invasive? Ecology 77:
1655-1661.
Richardson, D. M., Cowling, R. M. & Le Maitre, D. C.
1990: Assessing the risk of invasive success in Pinus and Banksia in South African mountain fynbos. J. Veg. Sei.
1: 629-642.
Richardson, D. M., Williams, P. A. & Hobbs, R. J. 1994:
Pine invasions in the Southern Hemisphere: determinants of spread and invadability. J. Biogeogr. 21: 511-527.
Roy, J. 1990: In search of the characteristics of plant invaders. / F. di Castri, A. J. Hansen & M. Debussche (red), Biological invasions in Europe and the Mediterra
nean basin: 335-352. Dordrecht.
Foto Per Milberg (Östergötland, Kvillinge).
«V
\
•• -
Mfflwl
i;
sr
iirSSÉs
Jättebalsamin Impatiens glandulifera Fam. Balsaminaceae - balsaminväxter
Ettårig jätteört vars frön kastas ut ur de mogna frukterna. Bildar höga, täta bestånd som dominerar växtplatsen men tillåter viss annan växtlighet. Fröna har hög grobarhet och arten sprids lätt över längre avstånd med trädgårdsjord eller från komposter, men egentlig fröbank saknas. Införsel. Prydnadsväxt från västra Himalaja. Känd som förvildad sedan 1928 (Stock
holms frihamn), men samlad på en kompost på Djurgården 1917. Förekomst: Allmän särskilt i sydvästra Sverige, mer lokalt norrut till Mälardalen och sällsynt till Västerbotten. Längre norrut fömodligen ej etablerad, men funnen till Jämtland och Norrbotten. Växtplats: Näringsrik, fuktig mark, såsom fuktängar, kärrkanter och glesa strandskogar. Oftast nära vattendrag och diken, men även kulturmark, skyddade havsstränder och i fuktstråk på hyggen.
Tiley, G. E. D„ Dodd, F. S. & Wade, P. M. 1996: Bio
logical flora of the British Isles. No. 190. Heracleum mantegazzianum Sommier & Levier. J. Ecol. 84: 297- 319.
Tyler, T. 1997: Om invandrare lill Skåne efter Linné.
Svensk Bot. Tidskr. 90: 141-148.
Tyler, T. 1998: I. Några sentida skånska invandrares historia. Lunds Bot. För. Medlemsblad [1998] (4): 14- 30.
Usher, M. B., Kruger, F. J., Macdonald, I. A. W., Loope, L.
L. & Brockie, R. E. (red) 1988: Special issue: Biologi
cal invasion of nature reserves. Biol. Conserv. 44 (1-2).
Vitousek, P. M. 1990: Biological invasions and ecosystem processes: towards an integration of population biology and ecosystem studies. Oikos 57: 7-13.
Vitousek, P. M. & Walker, L. R. 1989: Biological inva
sion by Myrica faya in Hawai’i: plant demography, nitrogen fixation, ecosystem effects. Ecol. Monogr. 59:
247-265.
Weeda, E. J. 1987: Invasion of vascular plants and mosses into the Netherlands. Proc. Koningkl. Nederl. Akad.
Wetensch., Ser. C: Biol. Med. Sei. 90: 19-29.
Wills, R. T. 1993: The ecological impact of Phytophthora cinnamomi in the Stirling Range National Park, Wes
tern Australia. Aust. J. Ecol. 18: 145-159.
Wilson, J. B., Rapson, G. L., Sykes, M. T., Watkins, A. J.
& Williams, P. A. 1992: Distribution and climatic correlations of some exotic species along roadsides in South Island, New Zealand. J. Biogeogr. 19: 183-194.
Williamson, M. 1996: Biological invasions. London.
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998) Aggresiva invasionsarter 321
^ 'v--* -*» ,/ *.V
.
mm*
Foto Svengunnar Ryman (Uppland, Hållnäs).Vattenpest Elodea canadensis Fain. Hydrocharitaceae - dybladsväxter
Vattenlevande, ej rotad långskottsväxt; i Norden endast honväxten. Populär akvarieväxt. Kan på kort tid tillväxa explosionsartat och lokalt tom hindra sjöfarten. Sprids med skottfragment (mycket små bitar räcker) som lokalt driver med vattnet. Långdistansspridning kan ske genom att skott sköljs ut med avloppsvatten, följer med barlastvatten eller fastnar på fåglar. Införsel:
Ursprungligen från Nordamerika. Känd från naturen sedan ca 1873 (Brogårdsbäcken i Skara), dit den troligen kommit som ” packgräs” till trädgårdsväxter från Hamburg. Ca 1880 slapp arten ut i Fyrisån i Uppsala från en utplanterad förekomst i en vattengrav där den samlats redan 1871.
Införsel med barlastvatten eller från akvarier är högst trolig, men svår att bekräfta; antagligen har arten införts upprepade gånger. Förekomst: Allmän, särskilt i sjöområden i södra Sverige, men lokalt norrut till Jämtland och Norrbotten. Expanderar snabbt i de vattensystem där den etablerat sig, men kan därefter åter minska. Växtplats: Stillastående eller lugnt flytande, näringsrikt vatten; även svagt bräckt vatten.
Aggressive invasive species
The characteristics of ” aggressive invaders”, and the pos
sibilities to prevent them from being introduced, are dis
cussed. Five species of vascular plants are currently con
sidered to be aggressive invaders in Sweden: Fallopia japonica, Rosa rugosa, Impatiens glandulifera, Herac- leum mantegazzianum and Elodea canadensis.
Per Milberg, Avdelningen för biologi - IFM, Universitetet i Linköping, SE-581 83 Linköping.
E-post: permi@ifm.liu.se
Recension
Linnés Skåne - och nutidens
Snogerup, S. & Jörgensen, M. 1997: I Linnés hjul
spår runt Skåne. 152 s. Atlantis, Stockholm. ISBN 91-7486-365-7. Pris 335 kr.
Inför 250-årsminnet av Linnés resa i Skåne kom 1997 en bok med den fyndiga titeln / Linnés hjulspår runt Skåne. Idén till boken kom från den historiskt intresserade fotografen Matz Jörgensen, som enga
gerade botanisten Sven Snogerup som medförfattare.
De har tillsammans följt Linnés väg genom land
skapet och försökt ta reda på vad som hänt med de av honom beskrivna objekten.
Linnés ”Skånska resa” har tidigare kommen
terats från olika synvinklar av många författare.
Detta är dock första gången som någon har följt Linné i spåren dag för dag, plats efter plats, under hela hans resa genom Skåne. I boken berättas och kommenteras det som Linné gjort och iakttagit, man dokumenterar nuläget och diskuterar likheter och skillnader. Det mesta har förändrats till båtnad för människorna, men till nackdel för många landskaps
typer. Författarna koncentrerar sig på kulturföremål och landskapsbild, däremot är de sparsmakade när det gäller floran och tryfferar den i huvudsak kultur
historiska texten med bara 145 arter mot drygt 400 i ” Skånska resan”. Urvalet kan förefalla lite slump
mässigt, men tonvikten ligger på sådana arter, som är karakteristiska för olika vegetationstyper, eller som indikerar förändring av miljön. En fullständig redogörelse för alla de skånska växter, som Linné omnämnt, ska emellertid komma som en särskild publikation.
I bokens början (s. 10) finns en ensidas skånekarta, där resvägen är markerad tillsammans med 40 av de 43 platser, där Linné övernattade. Tyvärr går det inte ens med lupp att läsa alla ortnamn. Man skulle önska sig en större utvikbar karta, såsom den förmodade förlagan i faksimilutgåvan från 1956, med vars hjälp bokens ortnamn ”Köping” kunde identifieras som turistkartans Kyrkoköpinge. Några mindre kartskisser skulle också ha underlättat för dem som tänker an
vända boken som guide.
I det avslutande kapitlet ” Skåne då och nu” sam
manfattas resultaten av jämförelserna mellan Linnés Skåne och nutidens. Författarna betonar att Skåne var och är ett kulturlandskap, någon vild natur fanns inte kvar ens på Linnés tid. Det är människans användning av landskapet som präglat vegetationen, något som naturskyddarna till en början inte insåg.
De hyser dock den förhoppningen, att vi ska klara av att bevara exempel på gångna tiders landskaps
typer.
Boken är tryckt på svagt gultonat matt papper med tvåspaltig text, vilket gör den behagligt lättläst.
Vad som gör den till en riktigt vacker bok är de många vältagna färgfoton, som placerats in i texten.
Omkring ett hundra av bilderna visar kulturminnen, medan bilderna på landskap eller växter är knappt hälften så många.
Resan i Linnés hjulspår inspirerar till att upptäcka nya platser, att glädja sig åt det som finns bevarat, men också till funderingar över de förändringar som drabbat det skånska landskapet.
Arne H. Holmqvist
På jakt efter lokaler för sällsynta växter i Torne lappmark
ANNA JAKOBSSON
Området kring Torneträsk är en botanisk ”hot-spot” med många rika miljöer och spännande arter. Ändå vet vi ganska lite om många sällsyntare växters nuvarande förekomst i området. Lokederna har ibland inte besökts på nästan ett sekel, ofta för att deras exakta läge inte är känt. Det är ett styvt jobb att med hjälp av svävande lokalan
givelser återfinna sådana ’’glömda ’’ lokeder.
T
orne lappmark har besökts av flera framstående botanister. Dessa besök har lett till en riklig dokumentation. Den första och hittills enda sammanställningen av växterna i hela provinsen är Carl Petter Lasstadius’ avhandling om Torne lappmarks flora (Laestadius 1860). Den bygger på hans egna fynd och på uppgifter som samlats in under resor av botanisterna Samuel Liljeblad [17881, Johan Wil- hel m Zetterstedt [ 18211, Robert Fredric Fristedt och Fredrik Johan Björnström [1852], samt även på Lars Levi Laestadius’ uppgifter från 30 års botaniserande.
(Lars Levi var farbror till Carl Petter). Mårten Sondén publicerade 1907 en floristisk sammanställning vilken omfattade området kring Torneträsk. Tack vare järn
vägen mellan Kiruna och Narvik hade området då blivit mycket mer lättillgängligt, något som bidrog till att allt fler undersökningar började göras där.
Först sammanställdes tidigare lokaluppgifter Med hjälp av uppgifter från denna rikliga dokumen
tation och från herbariematerial sammanställde jag under våren 1996 på uppdrag av ArtDatabanken lokaluppgifter för rödlistade kärl växter i T orne lapp
marks fjällområde. Dessutom inkluderades lokaler för några andra sällsynta kärlväxter som kunde tänkas ingå i en regional floraväktarverksamhet (skrednarv Arenaria norvegica, vippvedel Astragalus norvegieus, polargullpudra Chrysosplenium tetrandrum, små- nunneört Corydalis intermedia och brandspira Pedi- cularis flamme a). Totalt innfattades 32 arter.
Syftet var att underlätta bedömningen av de säll
synta arternas status och att få ett underlag för den floraväktarverksamhet som året därefter startades i Tome lappmark (Anonym 1997, Aronsson & Benson 1998). Den kompletta sammanställningen och mer detaljerad information om lokalerna finns på Art- Databanken.
Foto Mora Aronsson.
_____
Författaren i inventeringsposition vid Riksgränsen.
Staggstarren är en riktig tuffing som är anpassad till extrema vindblottor. Den är känd från ett 60-tal lokaler i norra delen av fjällkedjan.
Carex nardina. Foto Mora Aronsson (Torne lappmark, Pältsan).
tm
Polarsmörblomman blommar tidigt efter snösmältningen. Den har sina enda kända svenska förekomster på norra sidan av Torneträsk.
Ranunculus sulphureus. Foto Mora Aronsson (Torne lappmark, Jiebrencohkka).
« . A '1 vi V ' > • * i .1 f } t
mm
. .... ___ _____________ ,___ __*-vM, ... C-VSjC t,Sedan vidtog fältarbetet
Flertalet av sammanställningens uppgifter var mycket gamla. Eftersom en del lokaler inte hade besökts sedan 1900-talets början besöktes under sommaren 1996 vissa lokaler för att se om de arter som upp- givits fortfarande fanns kvar.
Två veckor ägnades åt området kring västra delen av Torneträsk, en vecka spenderades i Kebnekaise- området. När en eftersökt art påträffats noterades antal, fertilitetsstatus, markförhållanden och lokalens läge. Platsens koordinatvärden bestämdes medhjälp av en GPS-mottagare.
De eftersökta växterna återfanns på 24 av de 46 undersökta lokalerna. Av de 20 arterna som efter
söktes sågs 18 åtminstone på någon lokal, återfynd uteblev endast för fjällkrassing Braya linearis och
sanddraba Draba nemo rosa. Två arter påträffades på nya lokaler (se tabell 1).
Kommentarer till enskilda arter
De flesta av de lokaler som nämns nedan ligger i området kring västra Torneträsk. Första gången en lokal nämns anges dess läge i förhållande till Abisko eller Riksgränsen. På kartorna över området råder en viss förvirring angående namnsättningen. Många fjäll och andra terrängobjekl har olika namn eller stavning på olika kartversioner, delvis beroende på att den använda samiska ortografin ändrats. Jag har använt namnsättningen på fjällkartan BD 6, edition 5 (1994) skala 1:100 000, men ibland även skrivit ut tidigare använda namnformer.
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998)
Skrednarven är ofta rotad i till synes sterila klippskrevor eller grusmassor. Den finns i en stor del av fjällen men är oftast sällsynt.
o v>
Sällsynta växter i Torne lappmark 325
Arenaria norvegica. Foto Mora Aronsson (Torne lappmark, Jiebrenjohka).
Alpstenbräken är en bristfälligt känd orm
bunke som först på senare tid börjat betraktas som artskild från stenbräken C. fragilis. Den växer alltid på kalkrikt underlag.
Cystopteris alpina. Foto Mora Aronsson (Torne lappmark, Lullehacorru).
Skrednarv Arenaria norvegica
Återfanns på fyra lokaler. Alla påträffade tuvor blom
made. På Jiebrencorru [Snuritjåkka, Jebrentjåkka] 13 km NNO Abisko växte arten i glest spridda tuvor på vittringsgrus i en rasbrant. På Reavrevarru [Reurefjäll]
11 km N Riksgränsen hittades två lokaler. På den ena lokalen växte ca 35 tuvor på grus i en klippskreva, på den andra växte två stora tuvor ovanpå en klippskreva.
Där förekom blommor med sex kronblad och även blommor med fyra stift. Nilsson (1987) anger fem kronblad och tre stift som det normala. På Njunjis 20 km NV Abisko växte 19 tuvor i olika storlekar spridda i en rasbrant.
Vippvedel Astragalus norvegicus
Återfanns på Jiebrencorru, där den växte glest på vittrings
grus i en rasbrant. De flesta exemplaren var i blom.
Nordlåsbräken Botrychiwn boreale
Återfanns vid Kebnekaise fjällstation där nio exemplar, varav sju fertila, växte på trampad jord i rished. Nyfynd av arten gjordes på Njunjis där ca 20 ex, alla fertila, växte på skiffergrus i en rasbrant.
Brokstarr Carex bicolor
Återfanns på två lokaler. På Vilgesgierdu [Ortovare, Vakketjåkka] växte den på sand där Orddajohka [Orto- jokk] mynnar i Torneträsk 13 km ONO Abisko. De flesta exemplaren var fertila. 1 kalkhaltig, fuktig rished i Luoktacohkkas [Låktatjåkka] nordostsluttning 15 km VNV Abisko växte ca 40 tuvor, varav endast några blommade.
Kolstarr Carex holostoma
Ett blommande exemplar återfanns mitt emot ruinen av det gamla lokstallet vid Riksgränsen.
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998) Staggstarr Carex nardina
Återfanns på två lokaler, båda på Luoktacohkka. Den ena lokalen ligger i fjällets nordsluttning ovanför Koppar
åsen, där det fanns två förekomster, skilda åt med ca 50 m, i vindblottor på kalksten. Förekomsterna var på ca 35 tuvor vardera, varav de flesta hade åtminstone något ax. Den andra lokalen ligger i fjällets västsluttning strax uppströms bron över Luoktajohka. Även där fanns två förekomster, på ca 50 respektive sju tuvor, med ca 20 m emellan. Underlaget var här vindblotta på defla- tionspräglad skiffer.
Polargullpudra Chrysosplenium tetrandrum Åter fanns rikligt blommande vid STF:s anläggning i Abisko [kartans ”Turiststn”J där den täckte en yta på ca 0,5 m2 på fuktig jord i ett dike.
Alpstenbräken Cystopteris alpina
Återfanns på Vilgesgierdu 13 km NO Abisko där den växte i stor mängd under en klippbrant och längs en liten bäck. Arten hittades även på tre nya lokaler:
Råtjuvare 4 km NNO Riksgränsen, där några plantor växte i en brant, och två lokaler på Ribaknjunnji (SV om Vadvetjåkka nationalpark) 14 km NV Riksgränsen, där den växte på kalkrikt underlag.
Blekgentiana Gentianella aurea
Återfanns i Abisko på STF-anläggningens gräsmatta, alla exemplar var i knopp eller blom.
Kalkbräken Gymnocarpium robertianum
Återfanns på Vilgesgierdu, där den förekom rikligt strax nedanför en brant i fjällbjörkskog.
Snöfryle Luzula arctica
Återfanns på Luoktacohkka, där en blommande tuva växte i torr rished.
Fjällvallmo Papaver radicatum ssp. hyperboreum Återfanns på Tarfalatjåkkas rygg mot söder 5 km N Kebnekaise fjällstation, där fem tuvor i varierande stor
lekar växte på vittringsgrus i en rasbrant. Alla var över
blommade med frökapslar. Arten sågs här senast 1950.
Mångfingerört Potentilla multifida
Återfanns i Abisko på STF-anläggningens gräsmatta, alla exemplar var i blom.
Fjäll vi va Primula scandinavica
Nyfynd gjordes i Råtjuvares västbrant, där ca 100 ro
setter, varav hälften med blomstänglar, växte på en liten klipphylla. Den växte även här och där på andra ställen i branten, dock inte mer än totalt tio rosetter.
Polarsmörblomma Ranunculus sulphureus
Återfanns på Jiebrencohkka, där fem exemplar Somalia var i blom växte på blöt snölegemark.
Fjällbrud Saxifraga cotyledon
Återfanns i Råtjuvares västbrant, där ett litet exemplar som ej blommade växte i en lodrät klippskreva.
Polarblära Silene furcata
Återfanns på två lokaler längs Abiskojohka. Ca 500 m norr om Nissunjohkas utlopp i Abiskojohka växte en överblommad tuva på ett underlag av sand och grus. På den andra lokalen, ca två km norr om den föregående, blommande arten i rikliga mängder.
Lappviol Viola rupestris ssp. relicta
Återfanns på fyra lokaler. På Jiebrencorru och Vilges
gierdu förekom arten glest spridd på vittringsgrus i rasbranter. De flesta exemplaren var i blom. På Reavre- varru växte ett icke blommande ex ovanpå ett klipp
block. På Njunjis växte minst 100 ex på skiffergrus i en rasbrant. Alla utom ett var överblommade.
Varför återfanns bara hälften av lokalerna?
I en undersökning av det här slaget är det nästan ofrånkomligt att resultatet till viss del blir ”negativt”, d v s att inte alla tidigare angivna arter återfinns på lokalerna. Detta beror dels på arternas naturliga dynamik, med utdöende och nykolonisation, men även på att de gamla lokalangivelserna i många fall är så vaga att ganska stora områden måste sökas igenom. En liten förekomst kan då lätt förbises.
Till följd av att de de eftersökta arterna ofta är mycket små och inte sällan växer på oländliga och svårbesökta platser, är förekomsten av dem ändå generellt sett troligen underskattad. Förekomsten av vissa arter kan även vara underskattad därför att de liknar en närstående art. T ex kan förekomsten av alpstenbräken Cystopteris alpina vara underskattad på grund av artens likhet med stenbräken C. fragilis.
Bara under den korta tid jag tillbringade i området så upptäckte jag alpstenbräken på tre nya lokaler.
Hur ser hotbilden ut i området?
Enligt min bedömning utgör lokal mänsklig aktivitet inte något större hot mot de eftersökta växterna.
Totalt sett kan jag inte se att de i det aktuella området skulle vara akut hotade av mänsklig påverkan. Några undantag finns dock: kolstarr Carex holostoma har minskat kraftigt på lokalen i Riksgränsen, kanske på grund av skidanläggningarnas påverkan på omgiv
ningen; lappfela Platanthera obtusata, som är mycket sällsynt, kan vara i farozonen på grund av insamling.
Däremot kan man spekulera i vilken betydelse de globala föroreningarna har för dessa sällsynta och sparsamt förekommande växter. De lever i en mycket
SVENSK BOT. TIDSKR. 92 (1998)
Tabell 1. Några data om rödlistade och vissa andra sällsynta kärlväxter i Torne Lappmark, tillsammans med utfallet av mina eftersökningar 1996. Klassningen i hotkategorier följer Aronsson m fl 1995 (1 akut hotad; 2 sårbar; 3 sällsynt; 4 hänsynskrävande).
Some data on the status of red-listed (and a few other) vascular plants in Torne lappmark, including the results of my investigations in 1996. - From left to right: taxon, national threat category according to Aronsson et al. 1995 (1 endangered: 2 vulnerable; 3 rare; 4 care demanding), number of known localities, number of visited localities where the presence of the taxon was confirmed, number of visited localities where the presence of the taxon was not confirmed, number of new localities. Taxa which was not searechedfor are indicated ”eftersöktes ej”. The nomenclature follows Karlsson 1998.
Sällsynta växter i Torne lappmark 327
Taxon
Hot
kategori
Antal lo
kaler i Torne lappmark
Utfall av eftersök 1996 återfynd ej återfynd nyfynd
Arenaria norvegica, skrednarv - 15 4 5
Armeria maritima ssp. sibirica, fjälltrift 2 2 eftersöktes ej
Astragalus norvegicus, vippvedel - 9 1
Botrychium boreale, nordlåsbräken 4 18 1 2 1
Braya linearis, fjällkrassing 3 9 5
Carex bicolor, brokstarr 3 16 2 1
C. holostoma, kolstarr 2 6 1 1
C. maritima, bågstarr 2 2 eftersöktes ej
C. nardina, staggstarr 3 14 2
Chrysosplenium tetrandrum, polargullpudra - 7 i
Corydalis intermedia, smånunneört - I eftersöktes ej
Cypripedium calceolus, guckusko 4 2 eftersöktes ej
Cystopteris alpina, alpstenbräken 3 12 i I 3
Draba crassifolia, dvärgdraba 3 8 eftersöktes ej
D. nemorosa, sanddraba 4 1 i
Epipogium aphyllum, skogsfru 4 10 eftersöktes ej
Gentianella aurea, blekgentiana 2 4 i
Gymnocarpium robertianum, kalkbräken 3 2 i
Luzula arctica, snöfryle 3 13 i i
Papaver laestadianum, laestadiusvallmo 2 6 eftersöktes ej
P. radicatum ssp. hyperboreum, lappvallmo 3 20 i
Pedicularis flammea, brandspira - 2 eftersöktes ej
Platanthera obtusata, lappfela 1 4 eftersöktes ej
Potentilla multifida, mångfingerört 3 4 i i
Primula scandinavica, fjällviva 3 7 2
Ranunculus sulphureus, polarsmörblomma 2 4 i 1
Sagina caespitosa, tuvnarv 3 28 eftersöktes ej
Saxifraga cotyledon, fjällbrud 2 1 i
Sedum villosum, klibbig fetknopp 3 4 eftersöktes ej
Silene furcata, polarblära 2 23 2
Stellaria longipes, polarstjärnblomma 2 7 eftersöktes ej
Viola rupestris ssp. relicta, lappviol 3 16 4 1
om blomning uteblir en säsong eller två, men om detta sker flera år i rad ökar risken för att de kan dö ut på vissa lokaler. Att följa de känsliga fjällarternas dynamik framöver kanske därför kan ge en finger
visning om hur de globala miljöutsläppen kommer att påverka vår flora.
Tack
Ett stort tack till min handledare Mora Aronsson för hjälp i fält och för värdefulla synpunkter på texten.
Tack till fytoteket i Uppsala, Naturhistoriska riks
museets herbarium i Stockholm och till alla personer som delat med sig av sina kunskaper om floran i Torne lappmark, främst Karl-Göran Bringer, Erik Ljungstrand och Klas Lennermo.
Citerad litteratur
Anonym 1997: Floraväkteri - nu också i Torne lappmark.
Svensk Bot. Tidskr. 91: 37.
Aronsson, M., Hallingbäck, T. & Mattson, J.-E. (red) 1995: Rödlistade växter i Sverige 1995. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Aronsson, M. & Benson, P. 1998: Floraväkteri i Torne lappmark 1997. Svensk Bot. Tidskr. 92: 21-22.
Karlsson, T. 1998: Förteckning över svenska kärl växter.
Svensk Bot. Tidskr. 91: 241-560.
Laestadius, C. P. 1860: Bidrag till kännedomen om växt
ligheten i Torneå Lappmark. Edquist & K., Upsala.
Nilsson, Ö. 1987: Nordisk fjällflora. 2 uppl. Bonniers.
Sonden, M. 1907: Anteckningar om floran inom Torne- javreområdet. Svensk Bot. Tidskr 1: 215-242.
Rare plants in Torne lappmark, N Sweden As a contribution to the establishment of a supervision programme of rare alpine vascular plants in Torne lapp
mark, a compilation was made of locality data for 32 species. In 1996,46 localities for 20 species were revisited to check wheter the species were still present. The sought- after plants were found on 24 of the localities, but since many localities were only vaguely defined, several others may still be intact. Two species were not refound at all, two species were found on new localities.
Anna Jakobsson, Botaniska instutionen, Stockholms universitet, SE-106 91 Stockholm.
e-post: anna.jakobsson@ botan.su.se 328 A. Jakobsson
HHH
;
mM
Viola rupestris ssp. relicta. Foto Mora Aronsson (Torne lappmark, Vilgesgierdu).
Lappviol är bara känd från ett tiotal lokaler i våra nordligaste fjäll. Där står den oftast i kalkrika sydbranter.
utsatt miljö, och är därigenom kanske särskilt käns
liga för förändringar. Visserligen har säkert abiotiska faktorer som temperatur, nederbörd, tid för snö
smältning och störningar i form av ras större bety
delse för växterna än påverkan från globala utsläpp, men om växterna redan är stressade kan en eventuell påverkan av miljögifter vara det som avgör om de kommer att blomma eller ej. Nu är de flesta av de undersökta arterna fleråriga, så det är ingen katastrof
