’Frihet’ som argumentativt medel i Moderaternas politiska diskurs

(1)

– en studie av ordets retorisering

Felicia Holmström

Ämne: Retorik Nivå: C

Poäng: 15 hp

Ventilerad: VT 2015

Handledare: Patrik Mehrens Examinator: Mika Hietanen

Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsatser inom retorik

(2)

Innehållsförteckning

Inledning 2

Bakgrund – vad är 'frihet'? 3

Syfte och frågeställningar 3

Material 4

Teori och metod 5

Retorisering 6

Topiker och doxa 7

Den retoriska situationen 10

Tidigare forskning 11

Analys 14

Partiprogrammens retoriska syfte – en problematisering 14

Argumentativ riktning genom kombinerade värdeord 15

'Frihet' och 'ansvar' 15

Vikten av identitet och personlighet 17

Självständighet och arbete 20

Gemenskap 21

Sjukvård, ekonomi och jämställdhet 22

Utbildning 24

Självförverkligande genom 'frihet' 24

Språkinnovation och ambiguitet 26

Skillnader i 'frihet' hos Moderaterna och Socialdemokraterna 27

"Frihet och ansvar" respektive "frihet och jämlikhet" 28 'Frihet' som implicit värde och grundläggande topos i Moderaternas diskurs 30

Avslutande diskussion 31

Sammanfattning 32

Käll- och litteraturförteckning 35

Bilaga 1 – Tal

Bilaga 2 – Frekvenstabell

(3)

Inledning

Politiken är ett väl lämpat område för studiet av ord, där väl avvägt språk är medlet genom vilket partier och dess företrädare söker övertyga oss. I Sverige har en del av det

industrialiserade Västeuropas politiska värden varit axiomatiska i den politiska debatten:

demokrati, jämlikhet och frihet. Som en del i att det politiska, kulturella och sociala klimatet förändras, har politiska ämnen kommit att associeras med värden hämtade från vitt skilda och ibland stridande ideologier.

Valåret 2014 präglades av politiska debatter, kampanjer och talanföranden i svenska medier. Med en märkbart splittrad politisk arena var partier med åtskilda ideologiska värderingar tvungna att mötas över gränserna för att hantera olika frågor. I en debatt där samma ord verkade cirkulera och användas av företrädare för olika sidor gick det att notera hur ett begrepp förekom frekvent – frihet. Ett ord som används högt och lågt, i vårt vardagliga språk, liksom i de politiska kontexterna. Dåvarande statminister Fredrik Reinfeldt

understrykte upprepade gånger i sina anföranden frihetens värde, så även i sitt tal på Almedalsveckan där han uttryckte att ingenting, enligt honom, är större eller viktigare än friheten.¹ Den inneboende kraften hos begreppet tilltalar egentligen oss alla, en universell publik. Frihet kan innebära sänkt skatt, frihet kan innebära höjd skatt, men frihet kan också innebära att kunna säga vad man vill såväl som att inte säga något alls. Men vad menar Moderaterna när de talar om ’frihet’?

Politikernas främsta verktyg är gemensamt – ord som uttrycker värden. Dessa förs ständigt ihop med politiska ämnen på nya vis. Ur ett retoriskt perspektiv är det möjligt att identifiera vilka värden som styr den politiska diskussionen, vilka ord som får företräda dessa, och följaktligen vilka ord det är som med tiden blivit politiskt laddade. Jag vill därför se närmare på hur ’frihet’ har använts i Moderaternas diskurs för att ta reda på hur det används.

Om det fortfarande är, eller någonsin varit, ett neutralt begrepp – och om en förändring har skett i dess argumentativa orientering.

1 Se bilaga 1.

(4)

Bakgrund – vad är ’frihet’?

Sedan den franska revolutionen har ’frihet’ fått stå som en sorts politiskt honnörsord inom två av de mest etablerade idétraditionerna i Sverige – liberalism och socialism. På den liberala sidan har man med detta begrepp avsett olika former av politisk eller ekonomisk frihet, medan den socialistiska uppfattningen snarare varit att frihet förverkligas genom exempelvis kamp för allmän rösträtt samt frigörelse från olika former av materiellt förtryck.² För liberalismen har frihet fungerat som en ideologisk grundsten som fått definieras genom det demokratiska samhället, och man har vidare under efterkrigstiden även framhållit värdet av personlig valfrihet. De ideologiska skillnaderna torde vara anledningen till motsättningarna som begreppet gett upphov till, vilket kan förklaras genom att man uppfattat och värderat

begreppet på olika sätt. Åtskillnaderna belyses ofta som att man antingen kan uppfatta frihet som ”frihet till...” eller som ”frihet från...”.³

Syfte och frågeställningar

I denna studie ska jag undersöka ordens betydelse i den svenska politiken och de värden som ligger bakom deras förekomster. Utifrån teorin om retorisering, som utvecklas i ett senare avsnitt, kommer jag att kartlägga ett urval av Moderaternas politiska diskurs (partiprogram och tal) för att försöka identifiera den argumentativa orienteringen hos begreppet ’frihet’. I analysen kommer jag att studera den retoriseringsprocess som jag anser att frihetsbegreppet genomgår hos Moderaterna – hur frihet tillsammans med andra, näraliggande begrepp såsom

’ansvar’, interagerar över tid. Jag kommer också att studera begreppets frekvens över tid, samt mönster i dess förändrade betydelse. Genom detta tillvägagångssätt vill jag belysa om och i så fall när och på vilka sätt ’frihet’ förekommer som ett medel i partiets argumentation. Det är också min förhoppning att, på ett övergripande plan, genom att synliggöra eventuella förändringar i frihetsbegreppets representationer, kunna belysa hur begrepp kan fyllas med olika innebörder. Därutöver önskar jag visa hur begrepp på detta sätt blir persuasiva som bärare av olika ideologiska föreställningar, dvs. hur till synes neutrala ord blir politiskt laddade – och med vilka medel det kan ske. Diskursmetodernas skillnader, såsom

partiprogrammens varierade utformning och de retoriska aspekterna av talen, problematiseras genom teorin om den retoriska situationen som öppnar för möjligheten att diskutera

retoriseringen i ett kontextuellt perspektiv.

2 Eva Block, Frihet, jämlikhet och andra värden, Lund: Studentlitteratur 1982, s. 53.

3 Block 1982, s. 52.

(5)

I uppsatsen kommer följande frågeställningar att besvaras:

• Hur har begreppet ’frihet’ använts i Moderaternas politiska diskurs under åren 1956- 2014? Går det att ge exempel på andra begrepp som får företräda ’frihet’ i

argumentationen?

• Har begreppet under dessa år blivit mer mångtydigt, det vill säga, har en ambiguitet uppstått – och vad blir effekten av det?

• Går det peka på tendenser till ett ökande eller ett sjunkande användande av ’frihet’ och hur kan vi vidare förstå den utvecklingen?

Material

Mitt analysmaterial består av Moderaternas partiprogram från åren 1956, 1978, 1993 och 2013.⁴ För att kunna följa ordets eventuella retoriseringsprocess har jag gjort ett diakront urval av partiprogram, vilket också stödjer den teori om retorisering som kommer att vara mitt teoretiska verktyg i undersökningen; denna förutsätter att något går att studera över tid.

Urvalet är gjort med ett tidsintervall som jag anser är överskådligt och sannolikt representativt för Moderaternas retorik under de respektive tidsperioderna. Utöver det huvudsakliga

materialet, partiprogrammen, har jag transkriberat och analyserat tal av de moderata politikerna Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Gösta Bohman. Dessa syftar till ytterligare fördjupning och som en kompletterande dimension av den retorik som återges i

partiprogrammen. Tanken är att talen tidsmässigt kopplar respektive partiledare till partiprogrammen under deras ämbetsperiod. Jag kommer även att inkludera

Socialdemokraternas partiprogram från 2013 i min analys för att se hur man där använder sig av ’frihet’. Deras begreppsanvändning kommer jag att ställa i jämförelse med Moderaternas för att se på innebördsliga skillnader och om dessa sammantaget bidragit till att begreppet upplevs som mångtydigt.

Partiprogrammen är en källa dit väljarna kan vända sig för att i författad text ges möjlighet att överskåda det politiska partiets värdegrund.⁵ I talen finns en pathosaspekt som

4 Partiprogrammen har hos Moderaterna titulerats olika från år till år, såsom exempelvis ”idéprogram” och

”handlingsprogram”. Jag kommer genomgående att använda mig av begreppet partiprogram för enkelhetens skull.

5 Dock har partiprogrammen kritiserats för att vara svårlästa, vilket ställer ytterligare frågor kring deras funktion och om de i egentlig mening riktar sig till en bred grupp väljare i och med sin svårtydighet. Se P3 Nyheter med

(6)

markerar en betydande skillnad mellan diskursmetoderna, text och tal.⁶ Under årens gång har Moderaternas partiprogram utformats på olika sätt, vilket i en kvantitativ studie av

frihetsbegreppens förekomst gör att resultatet är något svårt att avläsa. Min uppfattning är att partiprogrammen under åren utformats med olika retoriska intentioner. Det tycks som om tidigare års partiprogram hellre syftar till att på ett omfattande och mycket generellt plan belysa de viktigaste hjärtefrågorna hos partiet, medan de senare årens program mer ingående och detaljerat täcker politikens sakfrågor. Som konkretiserande exempel är 1978 års

partiprogram 11 sidor långt med 12 rubriker, och 2013 års partiprogram 132 sidor med 36 underrubriker.⁷ En förklaring till den formförändring som partiprogrammen genomgått under åren går förstås att spekulera i. En aspekt torde vara att sätten att kommunicera ökat i och med de mediala möjligheterna till spridandet av information – det finns idag fler och kanske även effektivare sätt att nå ut till väljarna med sitt budskap samt att profilera sig. Oavsett vad så bör den kvantitativa studien av frihetsbegreppens förekomst betraktas som en indikation på i vilken omfattning det använts, som tillsammans med andra komponenter kan besvara frågor gällande retorisering snarare än som ett resultat som det i sig går dra ledande slutsatser av.

Teori och metod

Jag har valt att analysera mitt material med utgångspunkt i teorierna kring topiker och doxa, och huvudsakligen processen kring hur ett ord kan retoriseras.⁸ Med topikerna kan jag studera vilka värden som styr argumentationen kring ’frihet’ i den politiska diskursen och närmare se hur argumentationen tagit form, samt vilka sociala och kulturella övertygelser som går att härleda dit. De nya topoi som uppstår kring ’frihet’ kan medföra att begreppet upplevs som dubbeltydigt – vilket kopplas till ett av de tre kriterier, ambiguitet, som ingår i processen kring retorisering. Det går även i kartläggningen av dessa att belysa återkommande mönster i argumentationen. Om det går att identifiera vilka nya topoi som eventuellt kommit att stå i relation till ’frihet’ kan man alltså identifiera vilka andra ord och ämnen som fungerar som symboliska representationer för begreppet. Således går det att se teorierna som integrerade i

Karlsten, ”Partiprogram mer svårlästa än fransk filosof”, Sveriges Radio 30/7 2014, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5925873 (2015-02-03).

6 I modifierade termer av Bitzer skulle jag vilja hävda att det går att se talen som ”mer retoriska” än partiprogrammen då de exempelvis når ut till fler människor, genererar mer pathos, etc.

7 Moderaterna, ”Idéprogram 1978”, http://www.moderat.se/sites/default/files/attachments/ideprogram_1978.pdf (2015-03-18) & Moderaterna, ”Framtidsförslag för hela Sverige 2013”,

http://www.moderat.se/sites/default/files/attachments/framtidsforslag_for_hela_sverige_2013_1.pdf (2015-03- 18).

8 Topiker benämns även som topoi (plural) och topos (singular).

(7)

varandra där topikerna ligger till grund för förståelsen av retoriseringsprocessen, som i min undersökning kommer att fungera som ett teoretiskt verktyg för att granska implicita värden och ideologiska föreställningar i språket. Den retoriska situationen avser jag främst använda som ett kompletterande perspektiv som blir intressant i analysen kring varför frihetsbegreppet förekommer där det gör och om det finns något sätt att med denna teori motivera dessa företeelser.

Retorisering

För att beteckna förändringar i hur ord och uttryck används i argumentativa situationer

används begreppet retorisering. Patrik Mehrens och Jon Viklund har i artikeln ”Retoriseringen av begreppet folk i 1800-talets Sverige” beskrivit hur retorisering kan förstås utifrån hur ett ord eller uttrycks värde transformeras till att bli mer laddat och hur vårt resonemang kring dessa ord eller uttryck följaktligen förändras.⁹ Den argumentativa orienteringen och den argumentativa kraften hos ett yttrande, eller annan symbolisk representation, knyts till retoriseringsprocessen. Man kan genom denna process se hur det argumentativa värdet (retoriciteten) hos en sådan representation, exempelvis ’frihet’, förstärks när ett ökande antal topoi kopplas till begreppet. När ’frihet’ används i fler sammanhang och i samband med dessa får vara utgångspunkten för ett stigande antal nya argument, kan det successivt utvecklas till att i sig självt bli ett topos eftersom det blir dit man vänder sig för att finna argument.¹⁰ Som teoretiska verktyg för att studera retoriseringsprocessen har artikelförfattarna presenterat tre kriterier som ämnar belysa både de kvantitativa och de kvalitativa aspekterna.

Det första kriteriet är kvantiteten av nya topoi som styr meningen och den argumentativa orienteringen kring en viss symbolisk representation. Det andra bygger på frekvensen av de symboliska uttryck som representerar begreppet. Det tredje kriteriet för retorisering är när en viss typ av representation får ny betydelse och därmed nya funktioner inom en diskurs. De nya topoi som uppkommer kan medföra att ett begrepp blir dubbeltydigt eftersom en osäkerhet uppstår kring dess betydelse. En avvikelse från det normala såsom en annan tolkning, liksom fördomar eller missförstånd, kan vara det som skapar denna

osäkerhet.¹¹

Mehrens och Viklund menar att de två kvantitativa kriterierna sannolikt är avhängiga varandra och ger exemplet ”att retorisering inte sker enbart på grund av att ett antal

9 Patrik Mehrens & Jon Viklund, ”Retoriseringen av begreppet folk i 1800-talets Sverige”, Rhetorica Scandinavica 2013:63, s. 54–71.

10 Mehrens & Viklund 2013, s. 60.

11 Mehrens & Viklund 2013, s. 62–65.

(8)

personer bestämmer sig för att argumentera genom ett begrepp på ett nytt sätt”.¹² Förklaringen ses snarare ligga på ett generellt plan vilket innefattar att nya värderingar, tankesätt och

sociala mönster leder till att nya topoi uppstår och skapar nya förutsättningar för argumentation. De nya topikerna expanderar inte bara ett symboliskt uttrycks tänkbara betydelse, utan följaktligen också vilka slutsatser vi kan komma att dra när vi stöter på detta uttryck.¹³

Topiker och doxa

Topik betyder plats.¹⁴ Aristoteles, som var först med att systematisera retoriken, talade om topikerna som just platser för talaren att finna stoff till sina argument – utgångspunkten för enthymemet.¹⁵ Men till skillnad från Aristoteles, som delar in topikerna i allmänna och specifika topiker samt kopplar de specifika till en viss typ av tal, söker de moderna

teoretikerna definiera nya begrepp och söka svar utanför givna sammanhang. Inom retoriken är topikbegreppet idag alltså mångtydigt vilket föranleder en närmare introduktion till det perspektiv som kommer anläggas i denna uppsats.

Liksom Mehrens och Viklund har jag främst utgått från Ruth Amossys syn på topikerna som manifestationer av doxa, den samling föreställningar som talaren tänker sig att publiken har, vilket ligger till grund för argumentationen. Utifrån detta går det även att skapa förståelse för topikerna som integrerad i all diskurs – de genomsyrar allt och går inte att isolera eller reducera till endast en del av retoriken, något som retorikforskaren Jonas Gabrielsen betonar i Topik – ekskursioner i retorikkens toposlaere:

Istället för att uteslutande tala om topikerna som en lära avsedd att finna en saks möjliga topoi, kan man också tala om topikerna som konsten att sätta de önskade topoi [...] Topikerna är alltså å ena sidan ett redskap för att systematisera de många förhållanden och vinklar som är möjliga att anlägga på en sak, och å andra sidan ett aktivt redskap för att gynna en bestämd vändning av saken.¹⁶ (min övers.)

Amossy menar att topikerna är en del av doxa, som är de gemensamma och spridda

värderingarna, den kunskap samt de åsikter som delas av grupper i samhället. Vidare talar hon om två olika, men överlappande, definitioner av doxa: ”1) what seems reasonable to any thinking being in the universal perspective privileged by Aristotle and 2) what is thought and

14 Jonas Gabrielsen, Topik – ekskursioner i den retoriske toposlaere, Åstorp: Retorikförlaget 2008, s. 11.

15 Aristoteles, Retoriken, övers. Johanna Akujärvi, Ödåkra: Retorikförlaget 2012, 1358a.

16 Gabrielsen 2008, s. 132.

(9)

believed in a given society at a particular time in the ideological characteristic of

contemporary criticism”.¹⁷Enligt Amossy ligger alltså vissa topoi närmare det som rimligtvis kan accepteras av vilken rationell varelse som helst, medan andra uppenbart vilar på mer specifika kulturella grunder.¹⁸ Hon delar därefter in topikerna i två kategorier (varav allmänplatser även ses innefatta pragmatiska topoi – båda bygger på sociala och kulturella övertygelser):

Den första kategorin avser retoriska topoi som är de universellt giltiga topikerna, det vill säga giltiga för alla tänkande människor. Den andra kategorin är allmänplatser, vilket är de vedertagna åsikterna, klichéerna och stereotyperna som föreligger i situationen. Klichéer är språkliga uttryck som tar stöd i kulturellt etablerade åsikter, medan stereotyper är något som oftast kopplas till sexuella, etniska eller sociala kategorier som vi kollektivt skapat under tid. Det kan vara föreställningar om andra människor, samhället i stort, eller oss själva.¹⁹ I den andra kategorin ryms också pragmatiska topoi, som används i syfte att förklara den logiska respektive språkliga, diskursiva förbindelsen mellan olika uttalanden. Här förstås orienteringen i ett uttryck utifrån de retoriska topoi som ligger bakom.²⁰ Man skapar alltså en förståelse för argumentationen utifrån de topoi som förbinder två yttranden med varandra. Här tar Amossy stöd i Jean-Claude Anscombre och Oswald Ducrots

argumentationsteori som skiljer på interna och externa topoi.²¹ Man kan dra en slutsats utifrån den semantiska innebörden av ett uttryck, och en annan med en kulturellt färgad förståelse.

Exemplet som illustreras av Viklund och Mehrens är påståendet ”Pierre är rik”, där den första (interna) förståelsen leder till att vi kan konstatera att Pierre kan köpa mycket saker och den andra (externa) att Pierre också har många vänner. Den första slutsatsen bygger på att vi vet att pengar innebär möjlighet att köpa saker, medan den andra bygger på att vi associerar pengar till social status.²²

Som komplement till Amossys topikförståelse kommer jag även att integrera Chaïm Perelmans teori om association och dissociation i undersökningen av frihetsbegreppet, eftersom den möjliggör studiet av hur ord sammanlänkas, modifieras och kan komma att uppfattas på nya sätt. Perelman har på sitt håll bearbetat och generaliserat topikerna, som han benämner med den latinska termen loci – vilket åsyftar tankeplatser, tankefigurer och

17 Ruth Amossy, ”How to Do Things with Doxa: Toward an Analysis of Argumentation in Discourse”, Poetics Today, vol 23, 2002:3, s. 474.

18 Amossy 2002, s. 476.

19 Ruth Amossy & Therese Heidingsfeld, ”Stereotypes and Representation in Fiction”, Poetics Today, vol. 5, 1984:4, s. 690.

21 Amossy 2002, s. 480.

(10)

klyschor som är tillgängliga för alla i en tankegemenskap.²³ Han ser två möjliga vägar för argumentation och beskriver att utgångspunkten antingen kan tas från verkligheten eller från vad publiken föredrar.²⁴ Med verkligheten avses fakta och sanningar, medan publikens preferenser syftar till sådant såsom värderingar, värdehierarkier och loci.

Det Perelman presenterar som association och dissociation går att relatera till Aristoteles specifika topiker då de utgår från olika sorters argument. Här talar Perelman om topiker som länkar olika påståenden till varandra. Dissociation används i syftet att upplösa de motsättningar som uppstår i ett begrepps betydelse. När det förekommit med olika syften och därför förlorat sin ursprungliga innebörd går det alltså att dissociera genom att man preciserar eller utvidgar det.²⁵ Exempelvis går det hävda att Jan Björklund dissocierar begreppet ”skola”

när han talar om ”flumskola” för att benämna den skolpolitik som han anser att oppositionen förespråkar, och i samma mening låter ”kunskapsskola” beteckna det som det egna partiet står för.²⁶ Associativa topiker innebär i motsats till dissociativa att man överför ett visst begrepps allmänna mening till ett annat.²⁷ Man låter något associeras till något annat för att dra nytta av dess konnotationer.

Till indelningen av topikerna tillför Perelman även en teori om att

argumentationen bör utformas efter det tänkta auditoriet, ett specifikt eller ett universellt sådant.²⁸ Argumentationen konstrueras så att den antingen skulle kunna accepteras av en universell publik, alltså kulturellt obunden, eller av en specifik publik som möjligtvis har en gemensam kulturell förankring.²⁹ Så enligt Perelman måste retorn således ha en uppfattning om vilka värden som styr argumentationen, med andra ord förstå doxa, för att kunna adressera till ett universellt respektive specifikt auditorium.

Min förhoppning är att denna samlade syn på topikerna tillåter mig att söka svar på frågor om frihetsbegreppens retorisering i sociala, idéhistoriska och kulturella mönster, liksom bland de vedertagna åsikter och tankegemenskaper som kan existera i ett samhälle.

23 Chaïm Perelman, Retorikens imperium, övers. Mats Rosengren, Ödåkra: Retorikförlaget 2013, s. 49.

24 Perelman 2013, s. 40.

25 Perelman 2013, s. 139.

26 ”Vi står för kunskapsskola, de står för flumskola” (2014), Aftonbladet,

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalle-och-politik/article41416.ab (2015-01-20).

27 Perelman 2013, s. 72.

28 Perelman 2013, s. 40.

29 Perelman 2013, s. 47.

(11)

Den retoriska situationen

För att kontextualisera ’frihet’ i olika politiska diskurser vill jag i detta avsnitt ta upp något som den klassiska retoriken behandlar som kairos, men som av retorikforskaren Lloyd F.

Bitzer systematiserats och utvidgats till teorin om den retoriska situationen.³⁰ Kairos enligt Aristoteles innebär att yttra rätt ord vid rätt tillfälle i det unika ögonblick som föreligger retorn i en specifik situation.³¹ Grundläggande för Bitzers teori är att situationer ses som retoriska respektive icke-retoriska. Retorikern Jonas Gabrielsen motsätter sig delvis detta eftersom han menar att det går att finna något retoriskt i alla situationer, att situationens konstituering i sig är en retorisk process eller topisk aktivitet.³² Jag vill ändå hävda att det går att förena Gabrielsens retoriksyn med Bitzers teori, om man ser den retoriska situationens begrepp som hjälpmedel för att definiera och jämföra olika politiska diskurser och vidare – vilka förutsättningar som åligger situationen och möjligheten att påverka. Teorin blir i det avseendet ett verktyg för att se i hur hög grad en situation är retorisk, snarare än att se den som icke-retorisk eller retorisk. Frihetsbegreppets förekomst och frekvens varierar i talen respektive partiprogrammen eftersom att de bjuder olika retoriska situationer och därmed olika möjligheter till förändring. Här menar jag att man kan ha Bitzers teori om den retoriska situationen med sig för att bättre förstå motiven till varför ’frihet’ används i olika situationer.

Bitzer hävdar att kraven för att en situation ska bli retorisk är att någon gör ett uttalande och att denna situation kan påverkas och förändras. Dessa krav vill jag hävda att de flesta politiska situationer uppfyller, både offentliga och parlamentariska, då de ofta handlar om att antingen övertyga väljare eller andra politiker om olika propositioner. Den

föreliggande situationen är enligt Bitzer avgörande för talarens diskurs och nödvändig att ta i aspekt för en kontextuell analys. Den retoriska situationen innefattar något som Bitzer omnämner som det påträngande problemet, exigence, som kräver att situationen är öppen för förändring till det bättre. De begränsande omständigheterna, constraints, är allt det som inte hör till exigence eller publiken, som händelser eller objekt som påverkar den retoriska diskursen.³³ En publik är som för alla retoriska uttalanden nödvändig, men Bitzer skiljer mellan åhörare och retorisk publik. Bitzer poängterar att publiken i den retoriska situationen, för att vara en retorisk publik, måste vara mediators of change – det vill säga kapabla att

30 Lloyd F. Bitzer, ”The Rhetorical Situation”, Philosophy and Rhetoric, Vol. 1, 1968:1, s. 1–16.

31 Janne Lindqvist Grinde, Klassisk retorik för vår tid, Lund: Studentlitteratur 2008, s. 49.

32 Gabrielsen 2008, s. 134–135.

33 Bitzer 1968, s. 6.

(12)

förändra situationen till det bättre som följd av att ha blivit influerade av den retoriska diskursen.³⁴

Tidigare forskning

Själva innebörden av ’frihet’ diskuteras återkommande inom forskningsområden för politik, sociologi och samhällsvetenskap. Politikerna Lars Anell och Ingvar Carlssons publikation Individens frihet och framtidens välfärdssamhälle – en diskussion av de två alternativen i svensk politik diskuterar vad individens frihet innebär i ett framtida svenskt

välfärdssamhälle.³⁵ Denna forskning rör dock mer det samhällsvetenskapliga fältet. Den svenska inrikespolitiska diskursen granskas av Eva Block i Frihet, jämlikhet och andra värden – svensk inrikespolitisk debatt på dagstidningarnas ledarsidor 1945–1975, med syftet att bringa klarhet i vilka värden som stått som centrala i samhällsdebatten och därmed fått utrymme i pressen.³⁶ Just Moderaternas politik behandlas bland annat av Gunnar Fredriksson i Den svenska högerns idéer och politik.³⁷

Inom statsvetenskaplig forskning har man desto oftare syftat till att granska hur olika sidor av ’frihet’ mer konkret kan ta sin form och huruvida det finns anledning att göra distinktioner mellan olika sorter av ’frihet’, såsom individuell frihet och kollektiv frihet.³⁸ Dock saknas enligt mig, i all ovanstående forskning, den retoriska ingången till ’frihet’ – ett fokus på det argumentativa värdet hos själva ordet i sig. Ett bidrag till den retoriska

forskningen anser jag emellertid att den politiske filosofen och juristen Joseph Raz bistår med, dock utanför fältet för svensk forskning. I Morality of Freedom söker Raz dissekera begreppet för att analysera det som han anser att man inom liberal politisk diskurs låter ’frihet’ företräda – rättvisa, rätten att uttrycka sig och rätten till religiöst utövande. I det avseendet anser Raz att

’frihet’ i liberal politik endast fungerar som ett medel för att belysa de värden man egentligen värdesätter, medan han själv önskar bekräfta det inneboende värdet hos begreppet.³⁹

Det finns ett flertal C-uppsatser som granskar politisk diskurs ur ett retoriskt perspektiv.

Anna Hillman undersöker i ”Det personliga som grund för övertygandet” ett flertal politikers

34 Bitzer 1968, s. 7–8.

35 Lars Anell & Ingvar Carlsson, Individens frihet och framtidens välfärdssamhälle – en diskussion av de två alternativen i svensk politik, Stockholm: LO 1985.

36 Eva Block, Frihet, jämlikhet och andra värden – svensk inrikespolitisk debatt på dagstidningarnas ledarsidor 1945–1975, Lund: Studentlitteratur 1982.

37 Gunnar Fredriksson, Den svenska högerns idéer och politik, Stockholm: Tiden 1981.

38 Se exempelvis Ian Carter, ”Choice, freedom, and freedom of choice”, Social Choice and Welfare, Vol. 22, 2004:1, s. 61–81.

39 Joseph Raz, Morality of Freedom, Oxford: Oxford University Press 1986, s. 6–7.

(13)

framträdanden med topikläran och ethos som analysverktyg.⁴⁰ Anton Berg Niemelä diskuterar i sin uppsats ”Med ’ansvar’ som mål, medel och självbild – retoriseringen av ’ansvar’ i

svensk, politisk retorik 1991–2013” hur begreppet ’ansvar’ använts av politiker både traditionellt och modernt, vilken retorisering som skett och vidare, dess effekter.⁴¹ Liksom Berg Niemelä utforskar även jag ett begrepps användningsområde med fokus på de nya Moderaternas politiska diskurs, våra undersökningar utgår dock från olika begrepp; där

Niemelä utgår från ’ansvar’, utgår jag från ’frihet’ – vilket väcker andra frågor både för analys och efterföljande diskussion. ’Ansvar’ kommer dock att integreras även i min analys då undersökningen visat att ’frihet’ och ’ansvar’ i flera fall står nära varandra i Moderaternas diskurs. Att använda ett specifikt begrepp som utgångspunkt för utforskandet av dess

betydelse och dess användningsområden är i sig inget nytt. Filosofen och medieforskaren Peta Mitchell har exempelvis gjort en studie av hur man använder det engelska begreppet

”contagious” (svensk övers. ”smittsam”) inom olika fält som psykologi, ekonomi samt antropologi och sett på samverkan eller samband dem sinsemellan i Contagious Metaphor.⁴² Sedan Fredrik Reinfeldt blev partiledare 2006 har intresset för honom både som privat och offentlig person resulterat i att det finns en rad böcker författade med honom och de nya Moderaternas politik som huvudämne. Ulf Kristofferson beskriver i Fredrik Reinfeldt – i huvudrollen, uppväxten och aktuellt familjeliv samt Reinfeldts tidiga politiska karriär.⁴³ I Anita Kratz Reinfeldt – ensamvargen från 2008, är fundamentet intervjuer med över hundra personer inklusive Reinfeldt själv.⁴⁴ Mest aktuell är Reinfeldteffekten – hur nya moderaterna tog över makten i Sverige och skakade socialdemokraterna i grunden från 2013, skriven av Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler.⁴⁵ Etzlers undersökning är bred och omfattar alla de aspekter som kan ha medfört att Moderaterna vunnit sina framgångar, från ord- till

personstudier liksom PR- och marknadsföringsstrategier. Relevanta för min uppsats fann jag särskilt de delar där Etzler belyser ordets makt och vilka strategier som använts i politisk retorik. Han skriver bland annat hur språket måste vara lättbegripligt och igenkännligt för att politisk kommunikation ska vara möjlig och identifierar detta som orsaken till att vi ständigt

40 Anna Hillman, Det personliga som grund för övertygandet, C-uppsats framlagd vid Avdelningen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap, Örebro Universitet, 2014.

41 Anton Berg Niemelä, Med ”ansvar” som mål, medel och självbild – retoriseringen av ”ansvar” i svensk, politisk retorik 1991–2013, C-uppsats framlagd vid Avdelningen för retorik, Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala Universitet 2013.

42 Peta Mitchell, Contagious Metaphor, London: Bloomsbury Academic 2012.

43 Ulf Kristofferson, Fredrik Reinfeldt – i huvudrollen, Stockholm: Bonnier fakta 2006.

44 Anita Kratz, Reinfeldt – ensamvargen, Stockholm: Norstedt 2008.

45 Aron Etzler, Reinfeldteffekten – hur nya moderaterna tog över makten i Sverige och skakade socialdemokraterna i grunden, Stockholm: Karneval 2013.

(14)

och upprepande möts av samma ord i den politiska debatten.⁴⁶ Gemensamt för denna litteratur, liksom Tove Lifvendahls bok Gösta Bohman – hjälten och myten, är att

personporträtten är komplexa och går djupare in på andra områden än just politiken och det som endast går uppfatta genom enskilda talhandlingar och offentliga framträdanden.

Samhällsvetenskapliga, filosofiska och sociologiska analyser som berör ’frihet’

existerar alltså, likaså böcker som söker förklara Moderaternas framgångsrika politik. Jag anser dock att en detaljerad retorisk granskning av begreppet saknas inom den svenska forskningen och önskar därför med denna uppsats bidra till att ytterligare åskådliggöra ordet som retoriskt medel inom politiken, och mer exakt: vilken retoriseringsprocess ’frihet’ kan ha genomgått inom ramen för Moderaternas politiska diskurs.

46 Etzler 2013, s. 63.

(15)

Analys

Partiprogrammens retoriska syfte – en problematisering

Inledningsvis vill jag problematisera de retoriska aspekterna hos diskursmetoderna, främst partiprogrammen, som till sin längd är avsevärt kortare de tidiga åren (1956 och 1978) i jämförelse med de senare (1993 och 2013). Både 1956 och 1978 avhandlas de politiska ämnena kort och koncist. Texten är där lättläst och tycks anpassad både för partipolitiskt aktiva såväl som väljarna, i Bitzers termer: the mediators of change. Texten består dock till stor del av visioner och berör inte dagsaktuella problem som denna publik kan ta ställning till, vilket går att se som constraints i frågan gällande i hur hög grad situationen är möjlig för publiken att påverka. För väljarna innebär detta något diffusa material att inga sakpolitiska frågor besvaras, de blir möjligtvis i högre grad åhörare än mediators of change i den aspekten.

Jag ser hur en allmän doxa tillämpats i denna retoriska utformning, där principer råder som mål över faktiska förändringsåtgärder. Det stärks explicit även av hur man valt att titulera partiprogrammen olika under årens gång. 1956 heter det ”principprogram”, 1978

”idéprogram”, 1993 ”handlingsprogram” och 2013 ”framtidsförslag”.⁴⁷ Detta signalerar tydligt hur syftet med partiprogrammen under årens gång har varierat, vilket också märks i läsningen av dem. Jag ser detta som en förklaring till att de omformats och vidare påverkat vilka ord och begrepp som nyttjats, vilket är värt att uppmärksamma då det retoriska syftet rimligtvis påverkar hur diskursen konstrueras.

Alltså går den formmässiga förändringen av partiprogrammen att se som en av flera orsaker till varför vissa begrepp förekommit mer under vissa år än andra. Under denna hypotes måste självklart andra aspekter vägas in, som att textförfattarna varit olika och att den aktuella politiska debatten säkerligen ställt krav på hur partierna valt att gå tillväga när de fört fram sina budskap.

47 Moderaterna, ”Principprogram 1956”,

http://www.moderat.se/sites/default/files/attachments/principprogram_1956.pdf (2015-01-18). Moderaterna,

”Idéprogram 1978”, http://www.moderat.se/sites/default/files/attachments/ideprogram_1978.pdf (2015-01-18).

Moderaterna, ”Handlingsprogram 1993”,

http://www.moderat.se/sites/default/files/attachments/handlingsprogram_1993.pdf (2015-01-18). Moderaterna,

”Framtidsförslag för hela Sverige 2013”,

http://www.moderat.se/sites/default/files/attachments/framtidsforslag_for_hela_sverige_2013_1.pdf (2015-01- 18).

(16)

Argumentativ riktning genom kombinerade värdeord

’Frihet’ förekommer förutom i partiprogrammen också i enskilda uttalanden och intervjuer med Moderata företrädare. Per Schlingmann säger i en intervju med Utbildningsradion, när han blir tillfrågad om vad som är partiets viktigaste frågor: ”Vi är ju ett parti som tycker att människors frihet är väldigt viktig, och det kan man säga är vår grundidé”.⁴⁸

Inom Moderaterna har Per Schlingmann fungerat som ett slags politisk

språkstrateg och utformat en lista där ord som ”privatisering” föreslås bytas ut till förmån för

”mångfald”, och i den mån det går, alltid ska kombineras med ”kvalitet”.⁴⁹ Om ord

tillsammans kan kombineras i ett retoriskt syfte, gäller det alltså i analysen av ’frihet’ att se inte bara på när det specifika begreppet används, utan också att kunna identifiera vilka värdeord som förekommer i samma kontext. Om det går att se ett mönster, skulle man alltså kunna peka på att retoriseringen av ett särskilt ord även sker via andra ord och uttryck som förekommer i dess närhet. I Moderaternas fall gäller det ord som ”frihet”, ”enskild”,

”oberoende”, ”ansvar”, ”valfrihet” etc. som grupperats och vidare under tid kommit att nära associeras med varandra, vilket fyller ett värdefullt retoriskt syfte. Detta värde ligger dels i att

’frihet’ som topos, som en plats varifrån argument växer fram, utvidgas i och med att det figurerar i ett växande antal resonemang, dels i hur ’frihet’ upprepade gånger kan definieras enligt en särskild linje och söka universellt gehör.

’Frihet’ och ’ansvar’

I undersökningen av Moderaternas diskurs har ’ansvar’ i närhet till ’frihet’ framkommit som ett viktigt och bärande värde. För att studera i vilka sakpolitiska frågor de används samt hur de samverkar kommer jag därför att behandla dessa två begrepp tillsammans.

I partiprogrammet från 1956 klargör man med en mening: ”Samhällets åtgärder för ungdomen skall syfta till att ge landet sunda ungdomar med respekt för lag och rätt och förmåga till frihet under självansvar”.⁵⁰ ’Ansvar’, som Berg Niemelä menar har retoriserats under åren 1991–2013 i Nya Moderaternas regi, finns alltså även med redan tidigt i partiets

48 ”Valturnén: Moderaterna” (2010), Utbildningsradion, http://uraccess.se.ezproxy.its.uu.se/products/159290 (2015-03-07).

49 Per Schlingmann, Stå aldrig still – så kan du använda kommunikation och ledarskap för att driva framgångsrik förändring, Stockholm: Forum 2013.

50 Moderaterna, ”Principprogram 1956”

http://www.moderat.se/sites/default/files/attachments/principprogram_1956.pdf (2015-01-18), s. 5.

(17)

diskurs.⁵¹ Det kopplas dessutom till ’frihet’, som är något som individen kan åtnjuta förutsatt att denne tar ”ansvar”. Detta kom senare att bli den devis som Gösta Bohman formulerade och som Fredrik Reinfeldt upprätthållit även i sin politik. Bland annat uppmärksammade Reinfeldt dessa värdeord i sitt anförande vid Gösta Bohmans fond för idédebatt 2011:

Gösta Bohman formulerade och var bärare av det idépar som har betytt mycket för min egen politiska utveckling, men inte minst för hur vi fortsatt definierar själva idégrunden för det parti jag har förtroende att leda – idéparet frihet och ansvar. Detta idépar handlar om hur frihet byggs på individuellt

ansvarstagande. Det slår tydligt fast en tro på människors strävan efter frihet, hennes förmåga att göra sig själv rättvisa, men också hennes strävan att ta ansvar för sig själv och sin nära omgivning.⁵²

När man talar om ’ansvar’ måste alltså ’frihet’ ses som avhängigt. Genom ansvar kommer frihet, och frihet kräver ansvar. När Moderaterna talar om ’ansvar’, så talar de alltså implicit också om ’frihet’. Det är människan själv, som ”oberoende” och ”enskilt” (två andra begrepp som i undersökningen visat sig med hög frekvens) skapar denna ’frihet’ genom att ta

’ansvar’.⁵³ I sitt tal vid Moderaternas partistämma 2005, ett år före val, väljer Reinfeldt att centrera en stor del kring just frihetens värde. Här försöker Reinfeldt anta en allmängiltig definition av ’frihet’ och i diskursen cementera vad ’frihet’ innebär inte bara för Moderater utan för alla människor:

[...] frihet i vår tid handlar väldigt mycket om människors makt över sitt eget liv [...] I vår tid, i vårt land, i vårt Sverige och nära människor så handlar frihet om möjligheten att bestämma över det egna livet.

Denna frihetstörst och frihetslängtan måste vi som parti möta hos alla människor för att de ska känna att också deras frihet är vår uppgift [...] Bejakar vi detta, då blir vi ett frihetsparti i vår tid, nära människor och med ett uppdrag som de känner igen sig i.⁵⁴

Som Perelman skriver går det att isolera ett fenomen från sin kontext, betrakta det som orsak eller verkan, som ett medel eller ett mål, som en symbol för en större helhet, eller som något som anger den väg man har att följa.⁵⁵ Han menar att det inte går att uppfatta en viss tolkning av detta som ett objektivt uttryck för det verkliga, att tolkning inte bara är en fråga om att välja – det kan också handla om att skapa innebörder.⁵⁶ Reinfeldt fyller i sitt anförande

51 Anton Berg Niemelä, Med ”ansvar” som mål, medel och självbild – retoriseringen av ”ansvar” i svensk, politisk retorik 1991–2013, C-uppsats framlagd vid Avdelningen för retorik, Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala Universitet 2013.

52 Svensk Tidskrift, ”Frihet och ansvar”, http://www.svensktidskrift.se/frihet-och-ansvar (2015-03-18).

53 Se bilaga 2.

54 Se bilaga 1.

55 Perelman 2013, s. 65.

56 Perelman 2013, s. 66.

(18)

begreppet med en klar, om än generell, innebörd: frihet handlar om möjligheten att bestämma över det egna livet. Detta torde tilltala en mycket bred publik – vem vill inte bestämma över det egna livet? Samtidigt möter han ett förvisso potentiellt, men ej explicit uttalat behov:

genom att adressera till publikens ”frihetstörst” och ”frihetslängtan” konstrueras doxa på det sätt som tillåter Reinfeldt att ge betryggande svar. Han tilltalar således både ett universellt auditorium genom att adressera ”alla människor”, och delvis ett konstruerat specifikt

auditorium, det man på förhand betitlat som frihetstörstande och vars behov man kommer att ta ’ansvar’ för att tillgodose. Perelman menar vidare att värden endast kan bli föremål för universell enighet om de förblir obestämda, det vill säga, när man preciserar dessa värden genom att applicera dem på en specifik situation uppstår genast oenigheter.⁵⁷ Detta talar för att sättet Reinfeldt formulerar sig på, genom att låta ’frihet’ vara ett abstrakt värde, är

fördelaktigt i en situation där det gäller att övertyga majoriteten. Det går även att se hur ordet retoriseras tack vare sin obestämbarhet när det gång på gång används utan att preciseras och därmed kan fortsätta att vara universellt och öppet för tolkning.

Vikten av identitet och personlighet

Moderata politikern Tove Lifvendahl har i Gösta Bohman – hjälten och myten kartlagt Bohmans liv och politiska karriär utifrån material bestående av intervjuer, insändare, tal och dokumenterade debatter.⁵⁸ I detta material kan man finna åtskilliga exempel på hur Bohman ofta använt sig av personliga erfarenheter för att stödja och föra fram sina politiska åsikter.

Dessa illustreras bland annat i citat förlagda i den skärgårdsmiljö där han själv levde under många år: ”frihetskravet ligger djupt förankrat i skärgårdsbons innersta. Att klara sig själv.

Att vara befriad från förmynderi, från föreskrifter och regler utarbetade av folk som inte på samma sätt känner skärgården”.⁵⁹

Budskapet som förs fram korrelerar tydligt med Moderaternas partiprogram från 1978, där man säger sig vilja sammanföra ”ansvarsmedvetande” och ”frihetskrav”.⁶⁰ Livet i skärgården blir en representation för ’frihet’ men också det ’ansvar’ som måste tas samt det

”oberoende” som krävs av individen för att denna frihet ska vara möjlig: ”att inte inför varje hinder och svårighet söka stöd hos samhället, dvs. hos institutioner eller organ i Norrtälje eller

57 Perelman 2013, s. 52–53.

58 Tove Lifvendahl, Gösta Bohman – hjälten och myten, Stockholm: Timbro 2000.

59 Lifvendahl 2000, s. 68.

60 Moderaterna, ”Idéprogram 1978”, http://www.moderat.se/sites/default/files/attachments/ideprogram_1978.pdf (2015-01-18), s. 3.

(19)

annorstädes inne på fastlandet. Man fick hjälpas åt, då man behövde hjälp”.⁶¹ Bohman, som skärgårdsbo, företräder här hela den grupp av människor som skärgårdsborna utgör.

Tillsammans illustrerar de ett föredömligt exempel på hur ansvarstagande individer agerar, och hur de på detta sätt vinner ’frihet’. Genom denna formulering ryms också topoi som

”gemenskap” och ”solidaritet”, vilket ytterligare bidrar till en ansamling av möjliga vägar för

’frihet’ som mål att förmedlas via. Det anknyter också starkt till kraften hos den ”enskilde individen” som i frihet och oberoende ensam tar ansvar över sitt liv.

Insatt i den aktuella debatten som rådde skulle man också kunna se att

”skärgårdsbon” och ”folk som inte på samma sätt känner skärgården” i citatet, utifrån tidpunktens doxa, går att koppla till de allmänt vedertagna sociala föreställningarna i

samhället. ”Skärgårdsbon”, den oberoende och självständiga moderaten, och ”folk” som står för förmynderi och regler, det vill säga socialdemokrater. Man kan se hur Bohman målar upp

’ansvar’ som ett slags karaktärsdrag, en inneboende kraft som manifesteras genom hur individen agerar i oberoende – vilket är essentiellt för dennes möjlighet att uppleva ’frihet’.

Genom en kondenserad och sammanfattande definition som pekar ut väsentliga element i vad det innebär att ta ’ansvar’, skulle man med Perelmans termer kunna benämna detta som en argumentativ, kvasilogisk användning av identitet.⁶² Det går också se hur ’frihet’ retoriseras när det värdemässigt knyts till en viss grupp, skärgårdsborna (moderater) och exkluderas som värde för folket (socialdemokrater). På så sätt fylls begreppet med ett liberalt ideologiskt värde, men behåller samtidigt i andra sammanhang sin universella kraft och till synes neutrala laddning.

Lifvendahl menar att man hos Bohman kan märka en förändrad retorik mellan åren 1970–1980 och ser det aktuella politiska läget hos partiet som bidragande orsak.⁶³ I ett tal från partistämman 1970 då Bohman blivit vald efter en längre konflikt är de ideologiska yttringarna frånvarande, medan talet som hölls 1980, efter att Moderaterna avträtt regeringen, är väl underbyggt av liberala principer och moderat idétradition. Det är en intressant

iakttagelse som, om den antas riktig och går att registrera i andra sammanhang, skulle kunna visa på en trend gällande vilka värden och topoi som får styra i olika politiska skeden.

Rimligtvis finns det en fördel att använda retoriska topoi, som tilltalar en bredare publik, i vissa situationer. Om det i en ”bevarandefas” respektive ”återhämtningsfas” hos ett parti går registrera att frekvensen av specifika ord och begrepp varierar, skulle man alltså kunna se att

62 Perelman 2013, s. 81–82.

(20)

exempelvis ’frihet’ i persuasivt och argumenterande syfte återkommer i talen som mest när ett parti befinner sig i underläge – då man behöver skapa en vision av sin politik som talar till de etablerade, universella värdena som finns bland människor.

Perelman menar att om ett ord redan finns så är det beroende av de

klassifikationer som redan existerar i språket, av värdeomdömen som på förhand ger ordet en positiv eller negativ känslomässig laddning.⁶⁴ Om ’frihet’ enligt denna teori antas inneha en positiv laddning, övertygar man på så vis om möjligt en bredare publik. Högst betydande blir det då vilka kodord som får förekomma i dess närhet eftersom de undanröjer begreppets godtycklighet. Det vill säga, en alltför preciserad definition kan leda till att den potentiellt breda målgruppen minskar. När Fredrik Reinfeldt deklamerar att ”det var av kärlek till frihet och till öppenhet som jag valde att engagera mig i politiken och som det också för mig blev Moderaterna” är det genom sin personlighet han argumenterar, människan som älskar frihet och öppenhet.⁶⁵ Att han sedan valt Moderaterna på grund av dessa preferenser öppnar upp för positiva associationer kring partiet och dess politik, men även för identifikation med Reinfeldt som person. Identitet och personlighet går således att se som topoi där frihetens värde kan komma till uttryck på en mängd olika sätt.

Kampen för ’frihet’ i alla livets avseenden var för Bohman något som genomsyrade en majoritet av hans politiska uttalanden, här i ett tal vid det Moderata Ungdomsförbundets stämma 1975:

Vi försöker att skissera den politik som vi tror är nödvändig för att på sikt garantera en framtid och frihet för vårt folk [...] För oss gäller det [...] att ge vårt samhälle de möjligheter till frihet och till oberoende för de enskilda människorna som utvecklingen – den positiva utvecklingen – kommer att föra med sig.⁶⁶

Här skapas ett kausalitetsförhållande mellan ”framtid” och ’frihet’ vilket i Perelmans termer resulterar i ett sorts kvasilogiskt argument som söker strukturera verkligheten. Vidare förhåller sig ’frihet’ till ”oberoende för de enskilda människorna” vilket målas upp som essentiellt för den positiva utvecklingen. Sammantaget går det att se hur ”oberoende” blir ett funktionellt begrepp i diskursen, och med utgångspunkt i topoi som personlighet och identitet får argumentera för ’frihet’, och det ’ansvar’ som följer med friheten.

64 Perelman 2013, s. 82.

65 Se bilaga 1.

66 Se bilaga 1.