Rätten att inte belasta sig själv
Är rättigheten tillförsäkrad målsäganden?
Annelie Brithén Lundbäck
Juridiska institutionen Examensarbete 30 hp.
Ämnesinriktning: Straffprocess Höstterminen 2019
Grupphandledare: Adam Croon
Engelsk titel: Privilege against self-incrimination – is it guaranteed the victim?
3
Abstract
The privilege against self-incrimination is part of the right to a fair trial in article 6 in the European Convention on Human Rights (the convention). The Euro- pean Court of Human Rights has held the right as a generally recognized inter- national standard which lie at the heart of a fair procedure. This means, in short, that a person cannot be forced to assist the authorities in the investigation of his or her own crime. This has proved to be problematic in the cases where the victim leaves self-incriminating information about him or herself while reporting a crime. The problem was illustrated when a woman reported being a victim of rape. When she underwent medical examinations, in order to establish possible injuries from the criminal acts against her, it showed that she had narcotics in her blood. Hence a prosecution was brought against her. This is one of the many various situations where the victim could be facing prosecution after reporting a crime.
The privilege against self-incrimination is primarily concerned with respecting the will of an accused person to remain silent and presupposes that the prosecu- tion in a criminal case seeks to prove the case against the accused without resort- ing to evidence obtained through methods of coercion or oppression. While de- termining whether a procedure has extinguished the very essence of the privilege against self-incrimination, the nature and degree of the compulsion must be ex- amined, together with the existence of any relevant safeguards, and the use to which any material obtained is put.
The aim of this thesis is to examine whether the victim of a crime enjoy the privilege against self-incrimination and if the Swedish procedural code meets the requirements in the convention. For this purpose, the Swedish procedural code has been examined as well as the privilege against self-incrimination in the con- vention. The issue at hand has not been tried in neither the European Court of Human Rights nor the Supreme Court of Sweden. Therefore, general principles and similar decisions from both courts has been working as a guideline in search of answers.
The conclusion in the essay is that the privilege against self-incrimination is not infringed for the victim when reporting a crime. The requirements of undue coercion from the authorities could not be fulfilled.
Förkortningar
A.a. Anfört arbete
BrB Brottsbalk (1962:700)
Europadomstolen Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna Europakonventionen Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna
f. Och följande sida
ff. Och följande sidor
GC Grand chamber-mål
NJA Nytt juridiskt arkiv
Prop. Proposition
RF Regeringsform (1974:152)
RB Rättegångsbalk (1942:749)
RH Rättsfall från hovrätterna
SvJT Svensk Juristtidning
Trafikbrottslagen Lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott Wienkonventionen Wienkonventionen om traktaträtten från 1969
5
Innehåll
Abstract ... 3
Förkortningar ... 4
1 Inledning ... 7
1.1 Bakgrund ... 7
1.2 Syfte och frågeställningar ... 9
1.3 Avgränsning ... 9
1.4 Metod och material ... 10
1.5 Disposition ... 13
2 Åtal enligt rättegångsbalken ... 14
2.1 Åklagarens skyldigheter och befogenheter ... 14
2.2 Obligatoriskt åtal ... 15
2.2.1 Förundersöknings- och åtalsplikt ... 15
2.2.2 Syftet med åtalsplikten ... 16
2.3 Fakultativt åtal ... 16
2.3.1 Begränsningar i den obligatoriska åtalsplikten ... 16
2.3.2 Förundersökningsbegränsnings ... 17
2.3.3 Åtalsunderlåtelse ... 17
2.3.4 Åtalsunderlåtelse vid extraordinära fall ... 19
2.3.5 Sammanfattning om fakultativa åtalsregler ... 19
2.4 Målsägandes roll i processen ... 20
2.4.1 Målsägandebegreppet ... 20
2.4.2 Målsägandes skyldigheter ... 20
2.4.3 Målsägandens förbud mot att vittna ... 21
2.5 Bevisning... 22
2.5.1 Principen om fri bevisföring ... 22
2.5.2 Överskottsinformation... 24
2.6 Sammanfattande reflektioner ... 24
3 Rätten att inte belasta sig själv ... 27
3.1 Vad innebär rätten att inte belasta sig själv?... 27
3.2 När aktualiseras rättigheten ... 29
3.2.1 När inträder artikel 6 i Europakonventionen ... 29
3.2.2 Tvång genom hot om sanktioner ... 30
3.2.3 Fysisk eller psykologisk press ... 31
3.2.4 Kringgående av den misstänktes rätt att vara tyst ... 32
3.3 Undantag från rätten att inte belasta sig själv ... 33
3.3.1 Inte en absolut rättighet ... 33
3.3.2 Allmänt intresse ... 34
3.3.3 Statliga tvångsmedel ... 36
3.4 Sammanfattande reflektioner ... 36
4 Svenskt skydd mot självinkriminering ... 38
4.1 Svensk lagstiftning ... 38
4.2 Närliggande författningar ... 38
4.2.1 Rätten att vägra yttra sig under vittnesmål ... 38
4.2.2 Underlåtelse att avslöja brott ... 40
4.2.3 Smitning från olycksplats ... 41
4.3 Sammanfattande reflektioner ... 41
5 Huruvida en målsägande åtnjuter skydd mot självinkriminering ... 43
5.1 Inledande kommentarer ... 43
5.2 Målsägandens belastande uppgifter som bevisning ... 44
5.2.1 Enligt svensk lagstiftning ... 44
5.2.2 Enligt Europadomstolen ... 44
5.3 Tillämplighet av artikel 6 i Europakonventionen ... 45
5.3.1 Underrättad av behörig myndighet ... 45
5.3.2 Väsentligen påverkad situation ... 45
5.4 Otillbörligt tvång ... 47
5.4.1 Vad är otillbörligt tvång?... 47
5.4.2 Hot om sanktioner ... 47
5.4.3 Fysisk eller psykologisk press ... 47
5.4.4 Kringgående av målsägandens rätt att vara tyst... 48
5.5 Är kärnan i artikel 6 i Europakonventionen tillintetgjort? ... 50
5.5.1 Graden av tvång... 50
5.5.2 Uppgifternas betydelse ... 50
5.5.3 Relevanta skyddsåtgärder ... 51
5.5.4 Allmänt intresse ... 52
5.6 Slutsats och avslutande diskussion ... 54
6 Källförteckning ... 57
7
1 Inledning
1.1 Bakgrund
När staten straffar en person för ett brott innebär det statlig maktutövning gente- mot den enskilde ställt på sin spets. Av den anledningen är det viktigt att det rättsliga förfarandet är rättvist. Rätten till en rättvis rättegång är en av de mest grundläggande mänskliga rättigheter och rättssäkerhetsgarantier i vårt samhälle och syftar till att skydda enskilda mot statligt maktmissbruk. Bestämmelser om denna rättighet återfinns i artikel 6 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonvent- ionen).
Vad rätten till en rättvis rättegång innebär går inte att sammanfattas i en en- skild regel utan definitionen är beroende av omständigheterna i varje enskilt fall.1 För att ges en viss inblick i rättighetens omfattning går det att se till avgöranden från den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomsto- len). Europadomstolen har genom en nyanserad rättspraxis behandlat artikelns vidsträckta omfattning i olika sammanhang. Ur denna praxis har generella regler och principer vuxit fram. En av dessa principer är skyddet mot självinkrimine- ring, även kallat rätten att inte belasta sig själv.2 Principen har vuxit fram i nära anslutning till rätten att vara tyst.3 Rättigheten att inte belasta sig själv innebär i korthet att enskilda har en rätt att inte behöva vidta åtgärder som bidrar till ut- redningen av deras egna brottslighet.4 Den tilltalade har som huvudregel en rätt att inte uttala sig, en möjlighet att vägra inkomma med bevisning och saknar ge- nerellt en skyldighet att underlätta åklagarens arbete, eftersom det åligger åklaga- ren att bevisa den tilltalades skuld.5
Rätten att inte belasta sig själv aktualiseras främst i samband med att en enskild blir misstänkt och åtalas för ett brott. Dessa personer befinner sig ofta i en utsatt situation där påtryckningar att lämna uppgifter förekommer genom bland annat
1 Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket [GC], nr. 50541/07, 50571/08, 50573/08, 40351/09, dom den 13 september 2016, § 250; O’Halloran och Francis mot Förenade kungariket [GC], nr.
15809/02; 25624/02, dom den 29 juni 2007 § 53.
2 Båda benämningar kommer löpande att användas i texten.
3 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis; en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 5 uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2015 (cit., Danelius), s. 158.
4 Danelius, s. 299.
5 A.a., s. 299.
8
förhör. Under dessa förfaranden har den tilltalade en rätt att vara tyst och inte svara på frågor eller på annat sätt underlätta utredningen för myndigheterna.6 De tilltalade är således skyddade från att behöva lämna belastande uppgifter mot sig själva i en brottmålsprocess.7
Huruvida samma rättighet även skulle garanteras målsägande i ett brottmål berörs däremot sällan. Målsäganden uppmanas snarare att återge en detaljrik ut- saga avseende händelsen som rapporterats för att främja utredningen av brottet.8 Uppgifterna som målsäganden lämnar är ofta nödvändiga för att kunna väcka åtal mot den misstänkte gärningspersonen och för att inte riskera att utredningen försenas eller läggs ner. Detta gäller specifikt för de fall där dokumentation i an- nan form än en muntlig utsaga måste inhämtas, som exempelvis en läkarunder- sökning eller en videoinspelning.9
När den information som målsäganden måste lämna, antingen i samband med anmälan eller i förhör under själva utredningen, är belastande för målsäganden riskerar detta leda till problem. Detta visade sig i ett mål våren 2018 där en kvinna hade anmält en man för våldtäkt. I samband med anmälan undergick kvinnan sedvanliga läkarundersökingar för att visa att hon hade blivit utsatt för det våld hon påstått, samt allmänt främja utredningen för att stärka sina möjligheter till upprättelse. Från resultatet av läkarundersökningen framgick inte enbart huruvida hon hade blivit utsatt för sexuellt våld eller inte, utan även att hon hade spår av kokain i blodet. Eget bruk är kriminaliserat i enlighet med 1 § narkotika- strafflagen (1968:64) och åtal väcktes mot kvinnan i fråga om narkotikabrott.10 Detta exempel är en av många möjliga situationer där målsäganden riskerar att belasta sig själv i samband med en anmälan om brott.11 Inkriminerande uppgifter kan behöva lämnas i alla olika former, exempelvis genom muntliga utsagor, re- sultat av läkarundersökningar, dokumentation eller videoinspelningar. Att dessa uppgifter sedan kan användas mot målsäganden själv i en eventuell rättegång är något som de flesta anmälare inte har kännedom om i samband med att uppgif- terna lämnas.
6 Danelius, s. 299.
7 Detta argument stärks av NJA 2017 s. 515 där risken att de tilltalade själva skulle bli misstänkt för ett grovt brott gjorde att de undangick upplysningsplikten som följer av 23 kap. 6 § brottsbalk (1962:700) (”BrB”). Ytterligare exempel på förfarande som i svensk rätt i vissa fall riskerar att strida mot rätten att inte belasta sig själv är beedigande av konkursbouppteckning. I målen NJA 2001 s.
563 och NJA 2005 s. 407 framfördes att en sanningsplikt vid konkursbouppteckning riskerade att tvinga enskilda att lämna belastande uppgifter under straffansvar.
8 Diesen, Christian, Terapeutisk juridik, Liber, Malmö 2011 (cit., Diesen), s. 223.
9 Bring, Thomas, Diesen, Christian, Andersson, Simon, Förundersökning. 5 uppl., Norstedts juri- dik, Stockholm 2019 (cit., Bring), s. 109.
10 Västmanlands tingsrätt, mål nr 3273–18, dom den 16 april 2019.
11 Ytterligare exempel är om en person blir misshandlad i samband med narkotikaköp eller smugg- ling, utsatt för repressalier i samband med en stöld eller möjligtvis blir påkörd av en annan bilist i samband med vårdslöst förande.
9
Det finns ett allmänt intresse att brottslighet anmäls och utreds samt att per- sonerna som begår dessa brott ställs till ansvar.12 Både för att kunna beivra fram- tida brottslighet, men även för att se till att lagstiftningen följer samhällets normer samt för att ge målsäganden en möjlighet till upprättelse. Möjlighet att beivra brottslighet blir därmed problematiskt när målsäganden inte vågar anmäla brott eller för den delen medverka i processen av rädsla att själv bli åtalad. Det finns emellertid även ett allmänt intresse för åklagarens objektivitet samt att den brotts- lighet som målsäganden inkriminerar sig själv för utreds. En åklagare måste för- hålla sig objektiv till den information som vederbörande tar del av och har vissa skyldigheter att inleda en förundersökning, och även väcka åtal om förutsättning- arna finns där. Om dessa skyldigheter lämnas därhän riskerar det att leda till en inkonsekvent rättstillämpning eller att vissa brottsliga handlingar i praktiken le- galiseras. Följaktligen ställs två motstående intressen mot varandra; den mänsk- liga rättigheten att inte belasta sig själv mot det allmänna intresset att åklagare på ett objektivt sätt utreder och beivrar brottslighet.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att undersöka målsägandens möjligheter och rättigheter att i den svenska brottmålsprocessen inte belasta sig själv samt om den nationella regleringen överensstämmer med Europakonventionens krav på skydd mot självinkriminering. För att uppfylla det uppställda syftet ska följande frågeställ- ningar behandlas och svaras:
• Hur långtgående är åtalsplikten för åklagare och finns det några undantag när åtal inte behöver väckas?
• I vilka fall kan uppgifter som lämnas i en brottmålsanmälan användas som bevisning mot målsäganden?
• Vad omfattar rätten att inte belasta sig själv och aktualiseras den i sam- band med att målsägande anmäler brott?
1.3 Avgränsning
Det syfte som uppställts är relativt brett i den mån att belastande uppgifter kan lämnas i många olika situationer och på många olika sätt. För att belysa den pro- blematik som riskerar uppstå när en åklagare tillhandahålls belastande uppgifter, tillika bevisning, av en målsägande i samband med anmälan, kommer denna upp- sats enbart att behandla brott som hör under allmänt åtal. Av denna anledning berörs inte heller konkurrerande åtalsplikt, enskilt åtal eller möjlighet att biträda
12 Detta framgår av bland annat 23 kap. 6 § BrB där underlåtelse att anmäla brott i vissa fall är kriminaliserat.
10
det allmänna åtalet. Det enskilda åtalet kommer däremot flyktigt att nämnas som en motpol till det allmänna åtalet, men lämnas sedan därhän.
I denna uppsats läggs även ett visst fokus på den obligatoriska och den fakul- tativa åtalsplikten för åklagare för att visa åklagarens skyldigheter att inleda för- undersökning och väcka åtal när denne tillhandahålls bevisning. Under redogö- relsen för dessa rättsregler kommer inte de fakultativa åtalsreglerna ordningsbot och strafföreläggande i 48 kap. rättegångsbalk (1942:749) (”RB”) att behandlas eftersom dessa inte är aktuella för gällande frågeställningar. Särskild åtalspröv- ning reglerat i 20 kap. 3 § 3 st. RB kommer inte heller att behandlas eftersom det i dessa fall redan kan anses föreligga en presumtion mot åtal.13
Begreppet målsägande, vilket återkommande används genom uppsatsen, kan även innefatta efterlevande av ett brottsoffer.14 I denna uppsats kommer målsä- ganden emellertid enbart avse den person som har lidit skadan direkt och inte efterlevande eller annan som kan göra anspråk på begreppet målsäganden.
1.4 Metod och material
För att uppnå uppsatsens syfte kommer en jämförelse mellan åklagarens skyldig- heter och befogheter avseende åtal i rättegångsbalken samt en viss närliggande svensk lagstiftning och artikel 6 i Europakonventionen att göras. Av denna an- ledning kommer uppsatsen inledas med en redogörelse för den svenska regle- ringen avseende åklagarens åtalsplikt. Detta följs av en redogörelse för Europa- konventionens artikel 6 med tillhörande praxis. Dessa rättsområden kommer att analyseras och diskuteras i ett försök att fastställa gällande rätt. Fastställande av nu gällande rätt görs bäst med hjälp av en rättsdogmatisk metod, vilket i korthet innebär att rekonstruera en lösning på ett juridiskt problem genom applicering av rättsregler.15 Rättsdogmatiken kommer därienom fram till vad som kallas för gällande rätt, eller de lege lata. Vid rättsdogmatisk metod tillämpas de accepterade rättskällorna; lag, praxis, förarbeten och doktrin.16 Genom rättsdogmatiken ska lagar och föreskrifter beaktas, förarbeten, rättspraxis och internationella konvent- ioner bör beaktas, medan doktrin även får beaktas.17 Rättskällornas betydelse va- rierar beroende av vilket rättsområde som behandlas.18
13 Ekelöf, Per, Edelstam, Henrik, & Pauli, Mikael, Rättegång. Femte häftet. 8 Uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2011 (cit., Ekelöf Rättegång V), s. 155 f.
14 Se avsnitt 2.4.1.
15 Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod, I Juridisk metodlära, Korling, Fredric och Zamboni, Mauro (red.), 31–46), Lund, 2013 (cit., Kleineman), s. 21.
16 Kleineman, s. 21.
17 Peczenik, Aleksander, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Norstedts juridik, Stockholm 2005, s. 47 f.
18 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och argumentation, 3 [utök. Och rev.] uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2015, (cit., Sandgren) s. 37.
11
I denna uppsats kommer främst två rättsområden att behandlas, processrätten och de mänskliga rättigheterna i Europakonventionen. När processrätten be- handlas kommer först och främst fokus läggas på lagregleringar och dess förar- beten. Detta kommer att tolkas och förklaras med hjälp av doktrin och praxis.
En viss vägledning för hur de processrättsliga förfarandena är utformade hämtas även från Brottsoffermyndighetens, Polisens- och Åklagarmyndighetens offici- ella hemsidor. Dessa anses inte vara traditionella rättskällor men kan påverka tolkningen av de traditionella rättskällorna genom att visa hur regleringen aktua- liseras i praktiken samt vilka uppmaningar som lämnas från myndigheter.19
Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll har nu ställning som svensk lag genom lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna.20 Europakonventionens ställning har sedan stärkts ytterligare genom grundlagsbestämmelsen 2 kap. 19 § regeringsform (1974:152) (”RF”) som reglerar att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen.
Således anses Europakonventionen stå över nationell lagstiftning utan att ha ställ- ningen som grundlag.21 Vid en eventuell normkonflikt ska domstolarna göra en analys av de kolliderande rättigheterna i nationell lagstiftning och Europakon- ventionen för att sedan göra en fördragskonform tolkning. Saknas tolkningsut- rymme ska Europakonventionen ges företräde.22
Europakonventionen har dock inte enbart en ställning som svensk lagstiftning utan är även en internationell konvention.23 Av denna anledning bör rättsdogma- tiken preciseras till att även ta hänsyn till de folkrättsliga åtaganden som Sverige har om hur konventioner ska tolkas. Sverige har en skyldighet som konventions- stat att tillämpa denna konventionsrätt lojalt redan på nationell nivå. Detta brukar benämnas som subsidaritetsprincipen.24 Men konventionsstaterna har en viss be- dömningsmarginal (”margin of appreciation”) vilket gör tolkningsmöjligheterna nå- got öppnare för att bäst kunna anpassas till nationell lagstiftning.25 Att notera är emellertid att de svenska domstolarna har visat sig obenägna att tillämpa svensk lag på ett sådant sätt som riskerar underkännas av Europadomstolen.26 Det illlu- streras bland annat i RÅ 1997 ref. 65 där dåvarande Regeringsrätten dömde helt
19 Sandgren, s. 40.
20 1 § Lag (1994:1218) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig- heterna och grundläggande friheterna.
21 Bernitz, Ulf, Kjellgren, Anders, Europarättens grunder, 7 uppl., Norstedts juridik, 2018, Stock- holm (cit., Bernitz) s. 178.
22 Prop. 1993/94:117, s. 36–38.
23 Danelius, s.42 f.
24 SvJT, Södergren, Jan, Skärpa krav på inhemsk tillämpning av Europakonventionen – förstärkt subsidiaritet, 2019, (cit., Södergren SvJT) s. 943.
25 Danelius, s. 56 f.
26 Danelius, s. 44.
12
i strid med nationell lagstiftning eftersom dåvarande lag inte ansågs förenlig med artikel 6 i Europakonventionen.27
Vägledning för hur tolkningen av Europakonventionen ska ske i de nationella rättsordningarna hämtas ur artiklarna 31 och 32 i Wienkonventionen om traktat- rätten från 1969 (”Wienkonventionen”).28 Utgångspunkten för tolkning av Euro- pakonventionens artiklar är att ordalydelsen ska tillmätas betydelse. Men denna ordalydelse ska även läsas i sitt sammanhang och i ljuset av Europakonventionens syfte och ändamål,29 vilket är att bevara och utveckla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på ett praktiskt och effektivt sätt.30 Vid tolkningssvårig- heter ska vägledning hämtas från Europadomstolens avgöranden.31 Eftersom rät- ten att inte belasta sig själv inte uttryckligen finns utskriven i artikel 6 i Europa- konventionen utan har vuxit fram genom Europadomstolens tolkning, följer det naturligt att tolkning av rättigheten inte läses artikelns ordalydelse i denna upp- sats. Ett större fokus kommer snarare att läggas på konventionens syfte och Europadomstolens avgöranden, och Europadomstolens avgöranden kommer därmed att utgöra den främsta rättskälla i denna uppsats.32
Målsägandens rätt att inte belasta sig själv i samband med anmälan har ännu inte prövats av vare sig nationell domstol eller Europadomstolen. Således kom- mer analysdelen till stor del att bestå av generella slutsatser som dras ur analogiska tolkningar från angränsande mål i både nationell domstol och Europadomstolen.
En viss problematik kan uppstå från detta tolkningssätt eftersom majoriteten av tolkningsunderlaget som finns att tillgå är mål från Europadomstolen, vars praxis främst är kausistisk.33 Detta innebär att domstolen tar sikte på de individuella fall och omständigheter de prövar. Trots detta har Europadomstolens mål ofta haft en stor betydelse vid tolkning av andra likartade mål.34 I en strävan efter generella principer och en så träffsäker slutsats som möjligt kommer flertalet mål av Euro- padomstolen att studeras och presenteras. För att även beakta statens bedöm- ningsmarginal kommer vissa jämförelser att göras mellan svensk praxis och Europadomstolens praxis för att se om Sverige eftersträvar ett mer eller mindre långtgående skydd än Europadomstolen.
27 Se även mål som RÅ 2001 ref. 56, NJA 2005 s. 462, NJA 2005 s. 726, NJA 2005 s. 805, NJA 2010 s. 168, NJA 2013 s. 502.
28 Danelius, s. 55.
29 Artikel 31–32 Wienkonventionen.
30 Danelius s. 17, 55.
31 Jacobs, White, and Ovey, The European Convention on Human Rights, 7th Edition, Oxford University Press, 2017 Oxford, (cit., Jacobs, White and Ovey), s. 83.
32 Jacobs, White and Ovey, s. 76 f.
33 Södergren SvJT, s. 954.
34 Danelius, s. 60.
13
1.5 Disposition
I uppsatsens första kapitel har läsaren getts en introduktion till ämnet, problem- formuleringen, syftet med arbetet samt hur syftet ska uppnås. I det andra kapitlet följer en redogörelse av rättegångsbalkens bestämmelser avseende åklagares skyl- digheter och befogenheter i en brottmålsprocess samt syftet med nuvarande lag- stiftning. Detta presenteras för att ge en bild av åklagarens spelrum när denne får ta del av belastande uppgifter och när en åklagare är skyldig att väcka åtal. I det tredje kapitlet följer en redogörelse av Europakonventionens ställning i Sverige, rätten att inte belasta sig själv, Europadomstolens tolkning av nämnda rättighet samt möjliga undantag. Detta presenteras för att ge en insikt i hur rätten att inte belasta sig själv enligt artikel 6 i Europakonventionen aktualiseras samt för att ge en uppfattning om räckvidden av rättigheten. I det fjärde kapitlet presenteras svenska domstolars tolkning av rätten att inte belasta sig själv samt närliggande rättigheter i svensk lag. Detta presenteras för att kunna illustrera hur stark posit- ion rätten att inte belasta sig själv har fått i svensk rätt samt för att lägga en grund för kommande analys rörande bland annat vilka skyddsåtgärder som den tillta- lade. I kapitlet avses även ges en viss förståelse för det tolkningsutrymme som Sverige har vid tolkning av Europakonventionen.
Slutligen i det femte kapitlet diskuteras huruvida skyddet mot självinkriming är tillförsäkrat en målsägande i en brottmålsprocess. Detta kommer att framföras utifrån de kriterier som Europadomstolen har ställt upp för artikel 6 i Europa- konventionen anknutet till närliggande svensk rätt och åklagarens åtalsplikt. Re- sultatet diskuteras sedan tillsammans med avslutande kommentarer.
14
2 Åtal enligt rättegångsbalken
2.1 Åklagarens skyldigheter och befogenheter
När en åklagare får kännedom om att ett brott har begåtts har denne en skyldig- het att inleda en förundersökning.35 Det avser även om personen som förunder- sökningen inleds mot är anmälare, brottsoffer eller förhörsperson avseende ett separat brottmålsförfarande. Skulle förundersökningen sedan, med tillräckliga skäl, visa att den misstänkte är skyldig till en brottslig gärning ska åklagaren väcka åtal för brottet.36 Vad som menas med tillräckliga skäl har i förarbetena uttryckts som att åklagaren ”på objektiva grunder kan motse den misstänktes sakfäll- ande”.37 Att notera är att bestämmelsen enbart avser brott som hör under allmänt åtal. I svensk processrätt skiljs mellan allmänt och enskilt åtal, där det tidigare förs av åklagare och det senare av målsäganden.38 Allmänt åtal är en huvudregel vilket innebär att samtliga brott som inte är uttryckligen undantagna från allmänt åtal faller inom denna regel.39 Det enskilda åtalet är dispositivt och målsäganden kan således välja om vederbörande vill väcka åtal eller inte. Samma valmöjligheter åligger inte åklagaren. Åklagaren måste i alla lägen tillgodose samhällets intressen i sin tjänsteutövning och kan därför inte själv välja om denne ska väcka åtal eller inte efter egen skönsmässig bedömning.40
När allmänt åtal berörs görs i allmänhet en åtskillnad mellan obligatoriskt och fakultativt åtal. Det obligatoriska åtalet innebär att samtliga förutsättningar för åtal är klart fixerade och åklagaren är därmed skyldig att väcka åtal. Det fakultativa åtalet innebär å andra sidan att åklagaren måste göra en friare bedömning.41 Be- dömningen som görs i det fakultativa åtalet måste vara objektiv på samma sätt som för det obligatoriska åtalet, men alla förutsättningar för åtal är inte lika tyd- liga. Praxis och doktrin har fått komplettera lagtexten med exempel på när reg- lerna för fakultativa förutsättningar föreligger, men det kan leda till att åklagaren
35 23 kap. 1 § 1 st. RB.
36 20 kap. 6 § RB.
37 NJA II 1943 s. 258, SOU 1938:44 s. 257.
38 Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Pauli, Mikael. Rättegång. Andra häftet, 8 uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2011, (cit., Ekelöf Rättegång II), s. 57.
39 20 kap. 3 § 1 st. RB.
40 Ekelöf Rättegång II, s. 57.
41 Ekelöf Rättegång V, s. 154.
15
måste väga skäl mot varandra.42 Det ligger inom ramen för åklagarens tjänstean- svar att avgöra huruvida förutsättningar för åtal föreligger eller ej, oavsett om det rör sig om fakultativa eller obligatoriska åtalsregler.43
I svensk processrätt föreligger en allmän princip om att obligatoriskt åtal är för handen, om det allmänna åtalet inte kan anses vara fakultativt. Detta innebär att om inget annat följs av mer eller mindre vidgående undantagsstadganden av- seende de specifika fallet, föreligger en presumtion för obligatoriskt åtal.44 I dessa undantagsfall måste ytterligare omständigheter uppmärksammas, som exempel- vis kan leda till åtalsunderlåtelse eller förundersökningsbegränsning, vilka kom- mer att presenteras nedan. De fakultativa åtalsreglerna fungerar således som en begränsning av åklagarens åtalsplikt.45
2.2 Obligatoriskt åtal
2.2.1 Förundersöknings- och åtalsplikt
Eftersom åklagaren åläggs en förundersöknings- och åtalsplikt har denne inte enbart en befogenhet att väcka åtal utan ofta även en skyldighet.46 Finns förut- sättningarna för åtal och inga av de fakultativa åtalsreglerna är aktuella begår åkla- garen tjänstefel om vederbörande underlåter att väcka åtal.47 Samhället har ett intresse av att brottslighet beivras och det åligger därför åklagare att utreda när denne får kännedom om misstänkt brottslighet på ett korrekt och objektivt sätt.48 Åklagaren ska därmed i sin bedömning ta hänsyn till både omständigheter som talar för att den misstänkte kommer att fällas samt sådan information som talar för en friande dom.49
Skulle en åklagare ta del av belastande information om en målsägande som talar för att ett brott har begåtts har denne således ett tjänsteansvar att inleda en förundersökning. Följaktligen föreligger det ett väldigt strikt ansvar för åklagaren att agera vid tillhandahållande av information om att ett brott är begånget.
42 Ekelöf Rättegång V, s. 155.
43 A.a., s. 154.
44 A.a., s. 155.
45 A.a., s. 155 f.
46 Fitger, Sörbom, Eriksson, Hall, Palmkvist & Renfors, (cit. Fitger m.fl.) Rättegångsbalk (27 juni 2019, Zeteo), kommentaren till 20 kap. 6 §.
47 Ekelöf Rättegång V, s. 154.
48Åklagarmyndighetens officiella hemsida, https://www.aklagare.se/om_rattsprocessen/fran- brott-till-atal/atalsbeslutet/atalsplikt/, hämtat den 2019-10-22.
49 23 kap. 4 § 1 st. RB.
16
2.2.2 Syftet med åtalsplikten
De obligatoriska förundersöknings- och åtalsplikterna är strikta lagregler och det har förts diskussioner om att frångå denna strikta tillämpning.50 Oavsett hur om- sorgsfullt straffbestämmelserna än är avfattade kan det inträffa att ett straff för en enligt lagen brottslig handling inte kan anses påkallat av det allmänna intres- set.51 I förarbetena har dock förts ett resonemang att även om det kan verka ef- tersträvansvärt att frångå den strikta bedömningen och därmed, när det allmänna intresset inte påkallar det, att underlåta väckande av åtal, vore det riskabelt att ge åklagaren en sådan befogenhet.52 Åklagarens beslut ska föregås av objektiva och giltiga grunder, men tillämpningen kan ändå riskera att bli ojämn och därmed att lika fall behandlas olika.53 Av denna anledning fastslogs huvudregeln att åtalsplik- ten åläggs åklagaren såtillvida det finns tillräckliga skäl mot den misstänkte.54 Se- dermera torde en liknande bedömning göras för den målsäganden som belastar sig själv i samband med anmälan. Vid en första anblick kan det tyckas vara pro- blematiskt om en åklagare valde att inte väcka åtal, även om samtliga förutsätt- ningar för åtal fanns där, enbart på grunderna att informationen om målsägan- dens brottslighet framkom i samband med en brottmålsanmälan. Åklagaren vare sig kan eller får ta hänsyn till det faktum att den enskilde står som målsägande i ett annat mål. Trots dessa hårda straffbud finns det ändå vissa undantag till de obligatoriska åtalsreglerna, vilka kommer att presenteras under följande avsnitt 2.3.
2.3 Fakultativt åtal
2.3.1 Begränsningar i den obligatoriska åtalsplikten
Ekelöf benämner undantagen till de obligatoriska åtalsreglerna som fakultativa åtalsregler.55 Dessa fakultativa åtalsregler kan framträda genom bland annat för- undersökningsbegränsning, åtalsunderlåtelse eller åtalsunderlåtelse i extraordi- nära fall.56 Åtal behöver således inte väckas i samtliga situationer, så länge förut- sättningar för de fakultativa åtalsreglerna är uppfyllda. Åklagaren måste
50 Fitger m.fl., Rättegångsbalk, (27 juni 2019, Zeteo) kommentaren till 20 kap. 6 §.
51 A.a.
52 SOU 1926:32 s. 35.
53 A.a., s. 35.
54 Fitger m.fl., Rättegångsbalk, (27 juni 2019, Zeteo) kommentaren till 20 kap. 6 §.
55 Ekelöf Rättegång V, s. 162.
56 A.a., s. 162 ff.; möjligheten till strafföreläggande, föreläggande av ordningsbot och särskild åtals- prövning är ytterligare exempel på fakultativa åtalsregler men dessa kommer inte att beröras. Se avgränsning kap. 1.3.
17
visserligen fortfarande göra en objektiv bedömning av huruvida förutsättningar för åtal föreligger, men bedömningen måste göras utifrån fler omständigheter.57
2.3.2 Förundersökningsbegränsnings
Som nämnt ovan gäller en förundersökningsplikt om det finns skäl att anta att ett brott har begåtts.58 Men om det sedan framgår att brottet uppenbart inte går att utreda, om det förväntas att en åtalsunderlåtelse skulle meddelas eller om det finns tillräckliga skäl för att genomföra en förenklad utredning kan beslut om en förundersökningsbegränsning vara aktuellt.59 Det bakomliggande syftet är pro- cessekonomiskt med tanken att polisens och åklagarnas resurser ska tillvaratas på bättre sätt.60 Ett beslut om förundersökningsbegränsning kan tas under förunder- sökningens gång, eller redan innan, om prognosen är att åtal mest troligt inte kommer att ske och inget väsentligt intresse åsidosätts.61
Förundersökningsbegränsning är en mer förmånlig fakultativ åtalsreglering än åtalsunderlåtelse i den mån att den enskildes skuld inte fastställs. Därmed anteck- nas inte heller beslutet i belastningsregistret.62 Detta är inte fallet för de andra fakultativa åtalsreglerna, som utgör ett konstaterande av den enskildes skuld.
Beslut om förundersökningsbegränsning får även ske i de fall en fortsatt ut- redning skulle kräva kostnader som inte står rimligt i proportion till sakens bety- delse och brottet i fråga inte skulle ge en svårare påföljd än böter.63 Denna be- gränsning är tänkt främst för brottmål som normalt är av en relativt okomplice- rad natur men som i det enskilda fallet kräver en omfattande eller komplicerad utredning på grund av att brottmålet har sin gång i ett bakomliggande civilrättsligt förhållande.64
2.3.3 Åtalsunderlåtelse
De generella reglerna avseende åtalsunderlåtelse återfinns i 20 kap. 7 § RB. I be- stämmelsen regleras fyra typfall där beslut om en åtalsunderlåtelse kan vara till- lämpligt. Det första typfallet avser när påföljden enbart skulle bestämmas till bö- ter. Det andra avser om det går att anta att påföljden kommer att bestämmas till villkorlig dom och det föreligger särskilda skäl som talar för åtalsunderlåtelse.
Vad särskilda skäl innebär är en tolkningsfråga, men kan bestå av att brottet inte
57 Ekelöf Rättegång V, s. 155.
58 23 kap. 1 § RB.
59 23 kap. 4a § RB, Ekelöf Rättegång V, s. 112.
60 Ekelöf Rättegång V, s. 165.
61 A.a., s. 165.
62 A.a., s. 164 f.
63 23 kap. 4a § 1 st. 1 p. RB.
64 Ekelöf har framfört att detta exempelvis kan grundas på tvister mellan grannar rörande markin- trång, se Ekelöf Rättegång V, s. 167.
18
var allvarligt, har begåtts av obetänksamhet eller tillfälligt förbiseende och den misstänkte exempelvis redan har ersatt skadan eller kanske hade bristande kän- nedom om straffbudet.65 Det tredje typfallet avser när den misstänkte har begått fler brott och det utöver påföljden för det andra brottet inte krävs påföljd även för föreliggande brott.66 Den största praktiska användningen av åtalsunderlåtelse gäller just denna punkt eftersom det kan anses vara överflödigt att bestämma ytterligare en påföljd och det är även här den största resursbesparing sker.67 Det fjärde typfallet är de situationer där den misstänkte ges psykiatrisk vård eller in- satser som ges till vissa funktionshindrade68 istället för straff.69
Ett grundrekvisit för samtliga av dessa typfall är att inget väsentligt allmänt eller enskilt intresse får åsidosättas på grund av beslutet om åtalsunderlåtelse. Ett exempel på vad som kan vara just ett väsentligt allmänt intresse är att lika fall behandlas lika, vilket innebär att åtalsunderlåtelse inte får leda till olikformig rätts- tillämpning.70 En av de viktigaste frågorna är således om det finns ett väsentligt allmänt intresse att väcka åtal. Avvägningen tar hänsyn till brottets svårighetsgrad och omständigheterna i övrigt. Det kan finnas skäl att väcka åtal vid mildare brott när samhället vill ta en viss ståndpunkt mot en viss brottslighet som börjat ske i en besvärande stor omfattning.71
Även väsentliga enskilda intressen beaktas vid ett eventuellt beslut om åtals- underlåtelse. Avseende enskilda intressen hänvisas oftast till skadans storlek och parternas ekonomiska förhållanden. Är det fråga om en sakskada och målsägan- den har försäkring anses intresset av åtal mindre viktigt, medan förhållandet är det motsatta om det avser personskador, där det oftast krävs en domstolsbedöm- ning. Om brottet innebär en grov kränkning av målsäganden, ska åtalsunderlå- telse inte vara aktuellt. Men grövre brott tas av naturliga skäl närmast aldrig upp för diskussion i samband om beslut om åtalsunderlåtelse.72
Som konstaterat under avsnittet om förundersökningsbegränsning utgör be- slut om åtalsunderlåtelse ett konstaterande om skuld, där brott fastställs. Beslutet dokumenteras därmed även i belastningsregistret. En förutsättning för beslut om åtalsunderlåtelse är följaktligen att det ska stå klart att den misstänkte är skyldig till brottet i fråga. Det krävs normalt att den misstänkte har erkänt till brott. Syftet med regleringen är även här att begränsa rättsväsendets befattning med
65 Ekelöf Rättegång V, s. 171.
66 A.a., s. 168.
67 A.a., s. 167.
68 Det vill säga insatser som ges enligt lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshind- rade.
69 Ekelöf Rättegång V, s. 167 ff.
70 Prop. 1984/85:3 s. 22.
71 A.a., s. 22.
72 A.a., s. 23.
19
bagatellartade företeelser och istället koncentrera resurserna på den allvarligare brottsligheten.73 Bedömningen kokas således ner till en lämplighetsprövning.74
2.3.4 Åtalsunderlåtelse vid extraordinära fall
Det finns även en möjlighet att besluta om åtalsunderlåtelse i extraordinära fall.75 Med extraordinära fall menas sådana omständigheter där domstolen skulle kunna meddela påföljdseftergift enligt 29 kap. 6 § BrB om åtal skulle väckas, och det även finns skäl att underlåta själva lagföringen.76 Exempel på dessa är om den misstänkte är väldigt gammal, väldigt ung, lider av en svårt obotlig sjukdom eller innan brottet bett polisen om skydd från någon som utpressat honom eller henne.77
För att ett beslut om åtalsunderlåtelse i extraordinära fall ska kunna fattas, krävs att det är uppenbart att ingen påföljd behövs för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och det hänsyn till omständigheterna inte anses nödvän- digt. Dessa beslut kan fattas oavsett brottets allvarlighet, men det måste ske väl- digt restriktivt.78 Det är inte processekonomiska skäl som driver denna fråga utan det rör sig om situationer där en offentlig domstolsprövning skulle orsaka svårt lidande för gärningspersonen eller anses rent anstötligt.79
2.3.5 Sammanfattning om fakultativa åtalsregler
De fakultativa åtalsreglerna har en stor praktisk betydelse när många anmälningar kommer in och myndigheterna måste göra en avvägning avseende vad de vill lägga sina resurser på.80 Det rör sig främst om mindre allvarliga brott där det allmänna intresset inte nödvändigtvis behöver föranleda en fällande dom. Exem- pel på när förundersökningsbegränsning eller åtalsunderlåtelse tenderar att bli aktuellt är ringa misshandel där förmildrande omständigheter som provokation föreligger, ringa bidragsbrott eller trafikförseelser som i det enskilda fallet är ur- säktligt eller av ringa betydelse.81 När de gäller mer allvarliga typer av brott kan utrymmet för de fakultativa åtalsreglerna anses vara begränsat. Exempelvis när det rör sig om vapenbrott, narkotikabrott eller dopingbrott.82 Således skulle de belastande uppgifter som en målsägande lämnar, för de fall skuldfrågan kan anses vara klarlagd, kunna omfattas av de fakultativa åtalsreglerna om de enbart vittnar
73 Prop. 1984/85:3, s. 15.
74 A.a., s. 19 f.
75 20 kap. 7 § 2 st. RB.
76 Ekelöf Rättegång V, s. 172.
77 A.a., s. 172.
78 Prop. 1964:10 s. 133.
79 Ekelöf Rättegång V, s. 172.
80 A.a., s. 163.
81 A.a., s. 170.
82 A.a., s. 170.
20
om ett mindre allvarligt brott. Exempelvis om de uppgifter som målsäganden lämnar visar att vederbörande har begått olika trafikförseelser som att köra bil vårdslöst, torde detta kunna avfärdas. Skulle det däremot visa sig att samma per- son körde bilen rattfull, skulle den informationen vara väsentlig och visa på ett allvarligt brott som myndigheterna svårligen kan ignorera. Det kan finnas skäl att besluta om åtalsunderlåtelse vid extraordinära fall även under dessa omständig- heter. Beslut om åtalsunderlåtelse ska dock ske restriktivt och har återkommande motiverats med att den tilltalade är en svårt sjuk eller rent av döende person.
Därmed är det svårt att berättiga ett sådant beslut enbart på premissen att perso- nen i fråga är målsägande i ett annat mål.
2.4 Målsägandes roll i processen
2.4.1 Målsägandebegreppet
”Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnär- mad eller lidit skada.”83 Det vill säga att målsäganden är den som även kan be- nämnas som ”brottsoffer”. I de fall det finns en målsägande avser det ofta brott av en allvarligare natur, det vill säga brott mot person eller annat brott där någon har lidit en skada.84 Som huvudregel brukar det avse brott som faller inom 3–12 kap. BrB, vilket omfattar allt från brott mot liv och hälsa till ekonomisk brotts- lighet.85
Det centrala är att personen är den som brottet riktats mot och därmed har lidit en skada eller allvarlig risk för skada. Exempelvis vid mordbrand är det den som drabbats av skadan, vid hemfridsbrott är det den som besitter bostaden och vid sexualbrott är det personen som blev utsatt för den sexuella handlingen. Det är enbart vid brottsoffrets död då målsägandebegreppet ankommer de efterle- vande istället.86
2.4.2 Målsägandes skyldigheter
Av stor vikt för denna uppsats är naturligtvis frågan vilka skyldigheter målsägan- den har i rättegången, eftersom någon av dessa eventuellt kan leda till självinkri- minering. Målsäganden har en skyldighet att stå till förfogande för förhör och även att infinna sig på huvudförhandling.87 Det föreligger däremot inga
83 20 kap. 8 § 4 st. RB.
84 Heuman, Lars, Målsägande, Norstedts Juridik, Diss. Lund: Univ., Stockholm 1973, (cit., Heu- man), s. 155.
85 Bring, s. 92.
86 A.a., s. 93.
87 Bring s. 109, 45 kap. 15 § 1 st. RB.
21
skyldigheter att lämna fler uppgifter efter att anmälan har gjorts och målsäganden kan även välja att vägra att yttra sig i ett senare skede.88 Viktigt att notera är dock att om målsäganden skulle välja att ta tillbaka sin berättelse någon gång under processen finns det fortfarande en möjlighet att använda uppgifterna som läm- nats i förhör under rättegången.89 Det har blivit vanligt vid familjebråk och mål som exempelvis hustrumisshandel. I dessa fall är det väldigt vanligt att frun som anmäler i ett senare skede vill ta tillbaka sin anmälan eller vissa uppgifter som lämnats och det har därför blivit vanligare att polisen gör en videoupptagning av brottsoffrets berättelse redan på brottsplatsen.90
Målsägandens samarbete i utredningen är däremot ofta en nödvändighet för att åklagaren ska kunna väcka åtal och även nå en fällande dom.91 Detta gäller specifikt avseende brott där annan form av dokumentation än en muntlig utsaga måste inhämtas för att säkra bevisning, såsom olika våldsbrott. Exempelvis bru- kar polisen uppmana brottsoffer att genast genomföra en läkarundersökning ef- ter att ha blivit utsatt för en våldtäkt eller misshandel.92 En majoritet av åklagare och utredare anser att fler brott skulle leda till åtal om fler målsäganden medver- kar i själva utredningen. När målsäganden inte medverkar riskerar negativa kon- sekvenser som förseningar, nedläggningar och svårigheter med identifiering att uppstå.93 I sin tur riskerar även detta leda till sämre statistik avseende uppklarade brott vilket följdaktligen kan leda till att färre väljer att anmäla brott när statistiken pekar på att anmälan inte leder till fällande dom. Ofta vill brottsoffer dock sam- arbeta med myndigheterna under utredningen i en strävan efter upprättelse och önskan att gå vidare med livet.94
Sammanfattningsvis kan konstateras att målsäganden har vissa skyldigheter efter anmälan men ingen lagstadgad skyldighet att faktiskt yttra sig. Men för att nå det eftersträvade syftet är det vanligtvis en nödvändighet.
2.4.3 Målsägandens förbud mot att vittna
När målsäganden anmäler ett brott finns det onekligen en risk att uppgifterna inte är helt sanningsenliga. Det finns vanligtvis ett intresse av målets utgång för
88 Ekelöf IV, s. 252.
89 37 kap. 3 RB med hänvisning till 36 kap. 16 § 3 st. RB.
90 Bring, s. 109.
91 A.a., s. 109.
92 Polismyndighetens officiella hemsida, https://polisen.se/utsatt-for-brott/olika-typer-av- brott/sexualbrott/, hämtad den 2019-12-02.
93Brottsoffermyndighetens officiella hemsida, https://www.bra.se/down- load/18.25f91bdc15453b49d0f3726b/1462805400864/2016_8_Malsagandes_medverkan_ratts- processen.pdf, Målsägandes medverkan i rättsprocessen, Brottsförebyggande rådet, Rapport 2016:8, (cit. Brå Målsägandens medverkan I rättsprocessen) (hämtad 2019-10-08), s. 7.
94 Brå Målsägandens medverkan i rättsprocessen, s. 37.
22
målsäganden och vederbörande kan således pekas ut som en naturlig motpart till den tilltalade. Följaktligen borde inte målsäganden gynnas av att lämna sina upp- gifter under en trovärdighetsgaranti.95 Av denna anledning är målsäganden för- hindrad att höras som vittne i brottmål, med allt vad ett vittnesmål innebär.96 Förbudet att vittna är undantagslöst och innebär i korthet att inget straffansvar kan åläggas målsägande som lämnar oriktiga uppgifter.97 Visserligen skulle felakt- iga uppgifter kunna leda till ett straffansvar om kriterierna för falsk angivelse eller falsk tillvitelse anses vara uppfyllda.98 Med det tidigare krävs då att en enskild anmäler en annan för ett brott som kan leda till åtal, trots kunskap om att detta är oriktigt, medan de senare innebär att den enskilde lämnar uppgifter om någon till en myndighet och på falska grunder påstår att en person har begått ett brott.
För falsk angivelse krävs att den enskilde hade uppsåt att den andre skulle åtalas, medan falsk tillvitelse inte kräver samma uppsåt.99 Men det krävs att uppgifterna som lämnas är, eller kan vara, av betydelse vid bedömningen om straffansvar.100 Heuman har beskrivit målsägandens vittnesförbud som viktigt dels utifrån ett intresse av att upprätthålla jämnvikt i bevisvärderingshänseende för båda par- terna, dels för att målsägandens intresse av målets riskerar att oriktiga uppgifter lämnas, vare sig medvetet eller omedvetet.101 Värt att notera är dock att det straffansvar som följer av falsk angivelse och falsk tillvitelse, indirekt ställer mål- säganden i en viss position där oriktiga uppgifter är riskabla.
Tack vare skyddet mot att behöva vittna under straffansvar har målsäganden även ett visst skydd när vederbörande lämnar inkriminerande uppgifter om sig själv i anmälan. Skyddet aktualiseras genom att målsäganden vare sig behöver eller får lämna dessa uppgifter under ett direkt straffansvar. Skyddet täcker emel- lertid inte att dessa belastande uppgifter inte får användas mot målsäganden själv i en eventuell rättegång, vilket kommer att framgå ur avsnitt 2.5 nedan.
2.5 Bevisning
2.5.1 Principen om fri bevisföring
Till nackdel för den målsägande som lämnar belastande information i samband med en brottmålsanmälan är att det i Sverige råder en princip om fri
95 Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Heuman, Lars, Rättegång. Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2009, (cit., Ekelöf Rättegång IV) s. 222.
96 36 kap. 1 § RB.
97 Heuman, s. 81.
98 Falsk angivelse regleras i 15 kap. 6 § BrB och falsk tillvitelse i 15 kap. 7 § BrB.
99 Lagkommentar Josef Zila, Brottsbalk (1962:700) 15 kap. 7 § Lexino 2017-08-18.
100 A.a.
101 Heuman, s. 88.
23
bevisföring.102 Principen innebär att Sverige, till skillnad från många andra länder, tillåter att all relevant information kan läggas fram som bevisning i en brottmåls- rättegång oavsett hur informationen framkommit.103 Således har åklagare rätt att åberopa all information som bevisning, med undantag för exempelvis sådan som omfattas av prästers eller läkares tystnadsplikt.104 Det faller sedan på rätten att värdera den bevisning som lagts fram av vardera part.105 Att information är tillå- ten att lägga fram som bevisning innebär emellertid inte att den alltid är tillgänglig.
Skulle exempelvis ett vittne ha en möjlighet att vägra uttala sig avseende en viss fråga kan inte detta kringgås genom en hänvisning till vad denne sade under själva förundersökningen.106 Skulle däremot ett vittnesförhör avvika från vad som sades under tidigare förhör så får denna information läggas fram som bevisning.107
Principen om fri bevisföring är en långtgående rättighet för parterna i målet att lägga fram bevisning. Inte ens när bevisupptagning gjorts i strid med särskilda lagregler har hinder förelegat för att bevisningen kan läggas fram. Det illustreras bland annat i NJA 1986 s. 489. Målet i fråga avsåg rattfylleri där bevisningen som lades fram var ett blodprov taget av en laboratorieassistent. Gällande lagstiftning föreskrev att blodprov enbart får tas av läkare eller legitimerad sjuksköterska.
Högsta domstolen godtog emellertid bevisningen eftersom laboratorieassisten- tens kompetens var tillräckligt hög. Skulle domstolen däremot ha bedömt kom- petensen vara otillräcklig är det rimligt att anta att bevisningen inte avvisats utan snarare att bevisvärdet reducerats.108 Informationens bevisvärde kan således på- verkas men inte möjligheten att lägga fram informationen som bevisning.109
Europadomstolens avgöranden har haft ett visst inflytande på Sveriges liberala syn på bevisföring och bevisvärdering.110 Detta illustrerades bland annat i ett mål där polisen på ett otillbörligt sätt hade provocerat fram bevisning mot en man misstänkt för mord.111 Högsta domstolen valde då att ge straffrabatt på två år eftersom polisens otillbörliga agerande ansågs strida mot Europakonventionens skydd i artikel 6 och den tilltalades rätt till passitivitet.
102 35 kap. 1 § RB.
103 Diesen, Christian, Bevisprövning I brottmål, 2 uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2015, (cit., Diesen bevisprövning) s. 119.
104 En läkares tystnadsplikt kan däremot brytas om en patient misstänks för brott så allvarligt att det ger minst ett års fängelse, 10 kap. 23 § 2 st. offentlighets- och sekretesslag (2009:400).
105 Zeteo lagkommetnar, Fitger, Peter, Sörbom, Monika, Eriksson, Tobias, Hall, Per, Palmkvist, Ragnar, Renfors, Cecilia, Rättegångsbalken 35 kap. 1 § (publicerad 2019-06-27).
106 Fitger, Peter, Mellqvist, Mikael, Domstolensprocessen, En kommentar till rättegångsbalken, 2 uppl., Norstedts juridik, Stockholm 2002, kommentar till 35 kap. 1 §, s. 240.
107 Ekelöf Rättegång IV, s. 53.
108 Diesen Bevisprövning, s. 120.
109 Ekelöf Rättegång IV, s. 37.
110 Diesen Bevisprövning, s. 120.
111 NJA 2011 s. 638, en polisinfiltratör låtsades tillhöra den ryska maffian och lyckades hota den misstänkte till att avslöja vart hans mordoffers kropp hade gömts. När kroppen hittades fanns det tillräcklig bevisning mot den misstänkte mannen.
24
2.5.2 Överskottsinformation
Frågan är då om det finns några begränsningar i den fria bevisföringen angående inkriminerande information som framkommer om målsäganden själv när veder- börande anmäler ett brott. Liknande frågor har prövats i svensk rätt avseende överskottsinformation. Ett exempel är när överskottsinformation framkommit i samband med hemliga tvångsåtgärder som avlyssning eller spaning. Utgångs- punkten i svensk rätt är att även denna information får läggas fram som bevisning i enlighet med principen om fri bevisföring.112
Frågan prövades i NJA 2003 s. 323 där belastande överskottsinformation framkommit genom avlyssning i ett separat straffrättsligt förfarande. Domstolen framförde att bevisvärderingen behövde ske med stor försiktighet men godtog att informationen lades fram som bevisning och även låg till grund för en fällande dom. Beslutet tog stöd i Europadomstolens avgörande Khan mot Förenade kunga- riket,113 där Europadomstolen kom till samma slutsats med hänvisning till att in- formationen var tillförlitlig och klaganden hade möjlighet att ifrågasätta äktheten av informationen.114 Efter Högsta domstolens avgörande 2003 infördes även en reglering att använda överskottsinformation från hemlig avlyssning och andra tvångsmedel inom ramen för en förundersökning.115
Sammanfattningsvis kan konstateras att det inte föreligger några rättsliga hin- der i rättegångsbalkens reglering för åklagaren att lägga fram belastande inform- ation som framkommer ur en anmälan som bevisning i en eventuell rättegång.
Målsägandens bristande möjlighet till att förhålla sig passiv skulle visserligen kunna påverka rättens värdering av bevisningen eller eventuellt bestämmandet av påföljd. Men detta förutsätter att myndigheterna har agerat på ett otillbörligt sätt.
2.6 Sammanfattande reflektioner
I dagsläget finns inga hinder i svenska rättegångsbalken för en åklagare att inleda en förundersökning och eventuellt även väcka åtal mot målsägande som inkom- mer med en anmälan som är självinkriminerande. Snarare föreligger det en plikt för åklagare att utreda och väcka åtal om förutsättningarna är uppfyllda. Det är viktigt att upprätthålla ett förtroende för åklagaren och myndigheterna, varför åklagare måste förhålla sig objektiva även i dessa situationer för att inte riskera en ojämn rättstillämpning.
De fakultativa åtalsreglerna skulle kunna aktualiseras för målsäganden som riskerar att bli föremål för åtal, men detta avser de fall det rör sig om mindre allvarliga brott. Eftersom de brott som målsäganden anmäler generellt är av den allvarligare typen borde vikten av att åklagaren väcker åtal kunna ställas mot
112 Ekelöf Rättegång IV, s. 36.
113 Khan mot Förenade kungariket, nr 3539/97, dom den 12 maj 2000.
114 Khan mot Förenade kungariket, § 38.
115 27 kap. 23 a § RB.
25
vikten av att målsäganden vågar anmäla brott och även samarbeta i utredningen.
Ponera en situation där en bilförare, tillika målsägande, har blivit prejad av vägen av en annan bilist i ett försök till mord. I samband med anmälan till polisen fram- kommer det även tydligt att målsäganden själv är onykter och polisen utför ett nykterhetstest på honom eller henne på grund av misstankar om rattfylleri.116 Här måste brottets svårighet och omständigheterna i övrigt vägas mot varandra. Å ena sidan så är det viktigt att målsäganden ska kunna anmäla ett mordförsök till polisen eftersom det finns ett allmänt intresse av att sådan allvarlig brottslighet anmäls, utreds och lagförs. Å andra sidan är även rattfylleri ett allvarligt brott som riskerar vara en fara för liv och hälsa. I ett sådant allvarligt fall som denna fiktiva situation är det mindre troligt att någon av de fakultativa åtalsreglerna aktuali- seras. Skulle situationen däremot vara så att en person har blivit utsatt för repres- salier i form av misshandel av en butiksägare på grund av exempelvis ringa stöld, är det mer troligt att någon av de fakultativa åtalsreglerna aktualiseras. Eftersom avvägningen som görs ser till både brottets svårighet och omständigheterna i öv- rigt är det rimligt att anta att desto allvarligare brott som målsäganden belastar sig själv för, desto mindre troligt är det att någon av de fakultativa åtalsreglerna aktualiseras.
För det fall en åklagare eller annan myndighet erhåller belastande material i form av exempelvis resultat av en läkarundersökning, videoinspelning eller en ljudupptagning finns det inga hinder mot att detta sedan läggs fram som bevis- ning i ett brottmål. Det finns som nämnts inget lagtvång för målsäganden att inkomma med detta men det är heller inte helt okänt att det är en nödvändighet för att fullfölja en anmälan. Ytterligare problematik kan även uppstå i de fall po- lisen filmar en målsägandes utsaga i samband med anmälan och vederbörande delar med sig av information som ger myndigheterna anledning att tro att brott har begåtts. Det är inte heller ovanligt att målsäganden inte vet att dessa uppgifter kan användas mot vederbörande i en eventuell rättegång. Målsäganden som an- mäler grova brott befinner sig ofta i ett ömtåligt stadie och lämnar möjligtvis mer information än nödvändigt. Därför kan det finnas en poäng i att utredande myn- dighet informerar målsäganden om hur denna information kan komma att an- vändas. Detta skulle emellertid onekligen öppna upp för en risk att målsäganden ljuger om vissa omständigheter, utelämnar viktig information eller rent av väljer att inte alls anmäla brottet. Konsekvenserna skulle således vara förödande om gemene man inte vågar anmäla de brott som de har utsatts för.
Målsäganden åtnjuter ett visst skydd när denne anmäler brott i den mån att uppgifterna inte lämnas under ett direkt straffansvar. Skulle den belastande in- formationen beedigas finns det en risk att vederbörande snarare vägrar vittna, drar tillbaka anmälan och inte medverkar i utredningen, vilket inte är en önskbar situation. Skyddet som målsäganden åtnjuter är således samhälleligt påkallat
116 Rattfylleri är kriminaliserat i enlighet med 4 § lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (tra- fikbrottslagen) och kan vid normalgraden ge en påföljd avseende böter eller fängelse i högst sex månader.
26
utifrån ett allmänt intresse att brott anmäls. Visserligen finns det även fördelar med om målsäganden skulle sakna en rättslig möjlighet att ljuga, bland annat skulle målsägandens vittnesmål ges ett större bevisvärde. Men de nackdelar som följer av straffansvaret väger tyngre både med hänvisning till den tilltalades ojämna sits och risken att brottsoffer inte längre vågar anmäla brott.
