3.2.1 När inträder artikel 6 i Europakonventionen
Enligt Europakonventionen har var och en som har blivit anklagad (”charged”) för brott rätt till en rättvis rättegång.132 När en person kan anses ha blivit anklagad ska tolkas autonomt inom konventionens mening och är således oberoende av nationell lagstiftning.133 Utgångspunkten för tolkningen är när den misstänkte personen är underrättad om misstanke från en behörig myndighet.134 Emellertid kan rättigheten träda i kraft i ett tidigare skede.135 Rättigheten har ansetts kunna träda i kraft innan underrättelse om misstanke, om en person har blivit väsentli-gen påverkad av ett förfarande.136
Huruvida en person kan anses ha blivit underrättad av en behörig myndighet är sällan svårt att fastställa eftersom det görs som en officiell handling. Däremot när en persons situation anses ha blivit väsentligen påverkad av ett förfarande kan bli mer av en tolkningsfråga. I Corigliano mot Italien,137 beskrevs en situation ha blivit väsentligen påverkad när andra åtgärder som kan framställas som en ankla-gelse vidtagits eller har ett antydande om ett anklagande.138 I Ibrahim m.fl. mot
För-enade kungariket förklarades det enkelt som att en myndighet hade vidtagit en
åt-gärd mot den enskilda på grund av dessa misstankar.139
Ett exempel är Brusco mot Frankrike,140 där en målsägande B.M attackerades av två maskerade män. Männen greps och en av dem pekade ut Brusco som den som organiserat attacken. Brusco förhördes som vittne och erkände slutligen att han hade planerat attacken. Europadomstolen ansåg att hans situation var vä-sentligen påverkad av förfarandet så fort han blev kallad som vittne eftersom myndigheterna hade anledning att misstänka att han var inblandad i brottet efter utpekandet av den maskerade mannen. Ett annat exempel är Serves mot
Frank-rike141 där en tidigare mordmisstänkt vars förundersökning lagts ned kallades som vittne i samma mål. Europadomstolen fann hans situation väsentligen påverkad eftersom han tidigare hade varit misstänkt i samma mål.
132 Jacobs, White and Ovey, s. 309.
133 Tejedor Garcia mot Spanien, nr 35420/94, dom den 16 december 1997, § 27.
134 Deweer mot Belgien, nr 6903/75, dom den 27 februari 1980, § 46; McFarlane mot Irland, nr 31333/06, dom den 19 september 2010, § 143–144; Eckle mot Tyskland, 8130/78, dom den 15 juli 1982, § 73.
135 Van Dijk, Pieter, Van Hoof, Fried, Van Rijn, Arjen, zwaak, Leo (eds), Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, 5 uppl., Intersia Ltd, Cambridge 2018, s. 524.
136 Deweer mot Belgien, § 46, McFarlane mot Irland, § 143–144, Eckle mot Tyskland, § 73.
137 Corigliano mot Italien, nr 8304/78, dom den 10 december 1982.
138 Corigliano mot Italien, § 34.
139 Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket, § 249.
140 Brusco mot Frankrike, nr 1466/07, dom den 14 oktober 2010.
30
En situation där belastande uppgifter lämnas i strid med artikel 6 i Europa-konventionen kan såldes uppstå innan ett straffrättsligt förfarande inleds. Då är det inte förenligt med konventionen att myndigheter inhämtar uppgifter av en misstänkt genom hot om sanktioner som straff eller vite. En förutsättning för att detta ska vara aktuellt är att det finns ett nära samband mellan uppgiftsskyldig-heten och ett eventuellt straffrättsligt förfarande. Förfarandet ska antingen ha inletts eller vara nära förestående att inledas.142
I dessa sammanhang är det viktigt att notera att rätten att inte belasta sig själv inte skyddar enskilda mot att lämna belastande uppgifter per se. Det avser när det sker genom tvång eller hot om sanktioner. Europadomstolen har identifierat tre sitautioner som kan aktualisera en överträdelse av artikel 6 i Europakonvent-ionen. Dessa är om någon tvingas att vittna eller lämna uppgifter med hot om sanktioner, lämnar uppgifter under fysisk eller psykologisk press eller när myn-digheterna kringgår den misstänktes rätt att vara tyst.143 Dessa tre situationer kommer att presenteras mer ingående i de tre följande avsnitten.
3.2.2 Tvång genom hot om sanktioner
Det första typfallet som Europadomstolen har funnit vara konventionsstridigt är även det vanligaste, nämligen när en person tvingas lämna belastande uppgifter under lagtvång med hot om sanktioner. Tvånget sker antingen genom att belas-tande uppgifter lämnats som ett resultat av hot om sanktioner, eller att den en-skilde har blivit sanktionerad efter att ha vägrat att lämna dessa uppgifter. Euro-padomstolen har funnit dessa förfaranden att vara ett otillbörligt sätt att tvinga den enskilde att bidra till sin egen brottsutredning.144 I Brusco mot Frankrike hördes den klagande under ed som vittne fastän han själv var misstänkt för brott i samma förfarande. I Funke och Crémieux, båda mot Frankrike, tvingades klagandena vid vite att överlämna belastande handlingar till myndigheterna. Ytterligare exempel är
Saunders mot Förenade kungariket där klagande var en ledande befattningshavare i
ett stort bolag och hade en lagstadgad skyldighet att besvara frågor under en ut-redning om manipulering av aktiekurser. De uppgifter som klagande Saunders hade lämnat under denna utredning lades sedan fram som bevisning till grund för att Saunders själv åtalades för brott. Alla dessa mål är exempel på när Euro-padomstolen har funnit en överträdelse av rätten att inte belasta sig själv på grund av att belastande uppgifter lämnats som ett resultat av hot om sanktioner. Euro-padomstolen ansåg att det strider mot syftet med rätten att inte belasta sig själv om klagandena i dessa mål under lagtvång behövde bidra till att fällas för straffan-svar. Detta oaktat påpekade Europadomstolen i Saunders mot Frankrike, med en
142 Weh mot Österrike, nr 38544/97, dom den 8 april 2004, § 54; Funke mot Frankrike, § 44.
143 Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket, § 267.
31
hänvisning till Fayed mot förenade kungariket145 att uppgifter måste kunna hämtas in
av myndigheter utan att det automatiskt blir en kränking. Upplysningsplikt kan inte per se anses vara ett otillbörligt tvång eftersom detta resonemang skulle hämma bekämpningen av organiserad brottslighet på ett obefogat sätt.146
Som nämnt har Europadomstolen även funnit överträdelser när enskilda blivit sanktionerade för att de vägrat att lämna vissa belastande uppgifter. I Marttinen
mot Finland147, blev klagandena ålagda med vite vid ett utsökningsförfarande att
lämna uppgifter om sina tillgångar. Samtidigt var samma person misstänkt för gäldenärsbrott på samma grunder. När klaganden vägrade att inkomma med dessa uppgifter blev han sanktionerad. I Heany och McGuinnes samt Quinn, båda mot
Irland,148 misstänktes klagandena vara IRA-män149 som gripits i anslutning till ett
våldsdåd. De misstänkta ålades, genom lag, att redogöra för sin verksamhet vid en viss tidpunkt men vägrade att göra så och dömdes till straff för sin vägran att uttala sig. Ytterligare ett exempel är J.B mot Schweiz150 där klaganden var misstänkt
för skattebrott. Han hade blivit förelagd att inkomma med handlingar avseende vissa investeringar, vilket han inte gjorde. När han vägrade detta blev han efter-taxerad samt dömd till böter för att han inte inkommit med denna information.
3.2.3 Fysisk eller psykologisk press
Det andra typfallet som berörts av Europadomstolen är när myndigheter har an-vänt sig av fysisk eller psykologisk press för att samla in bevisning eller för att få den misstänkte att erkänna brott. Detta sker inte sällan i form av behandling som kränker den absoluta rätten i artikel 3 i Europakonventionen.151 Tvång under fy-sisk eller psykologisk press är således en förhållandevis grav inskränkning, vilken har högt ställda krav. Ett exempel på en sådan situation är Jalloh mot Tyskland,152
där klaganden misstänktes ha svalt en påse med kokain i samband med hans gri-pande. Klaganden hölls sedan fast av fyra polismän medan en läkare tvingade i honom ett kräkmedel för att han skulle kräkas upp påsen med narkotika som de misstänkte att han hade svalt. Europadomstolen ansåg att denna behandling ut-gjorde en slags fysisk press för att samla in bevisning som inte var tillåten.
Inte heller hot om fysisk bestraffning ansåg Europadomstolen vara tillåtet för att framskaffa uppgifter i Gäfgen mot Tyskland153. I detta mål var klaganden miss-tänkt för mord alternativt människorov och hotades med tortyr om han inte
145 Fayed mot Förenade kungariket, nr 17101/90, dom den 21 september 1994.
146 Saunders mot Förenade kungariket [GC], § 67.
147 Marttinen mot Finland, nr 19235/03, dom den 21 april 2009.
148 Heany och McGuinnes samt Quinn mot Irland, nr 34520/97, dom den 21 december 2000.
149 Irish Republican Army, en olaglig organisation med syfte att befria Irland.
150 J.B mot Schweiz, nr 31827/96, dom den 3 maj 2001.
151 ”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”.
152 Jalloh mot Tyskland [GC], nr 54810/99, dom den 11 juli 2006.
32
berättade var personen i fråga befann sig. Klaganden erkände brott under dessa hot och berättade även var kroppen fanns.154
Europadomstolen identifierade även denna problematik i Magee mot Förenade
kungariket155 där klaganden, som var misstänkt för terrorbrott, satt inlåst under 48
timmar utan tillgång till försvarare eller vidare kontakt med omvärlden. Under dessa 48 timmar blev klaganden förhörd av polisen fem gånger under längre pe-rioder och erkände tillslut brotten skriftligt. Europadomstolen fann att detta er-kännande var framtvingat under ett psykologiskt tvång där klaganden hade bru-tits ned under många timmar ensam samt under påfrestande förhör.156
3.2.4 Kringgående av den misstänktes rätt att vara tyst
Det tredje typfallet är när uppgifter framtvingas genom att kringgå den misstänk-tes rätt att vara tyst. Följande inträffade i Allan mot Förenade kungariket,157 där po-lisen hade placerat ut en informatör i den mordmisstänkte Allans cell. Allan hade använt sin rätt till tystnad under förhören men erkände för sin cellkamrat, tillika informatören, att han hade befunnit sig på mordplatsen under tidpunkten för mordet. Informatören kallades som vittne i rättegången och informationen som Allan hade delat med sig till honom användes som bevisning. Europadomstolen konstaterade att detta kringgående av hans rätt till tystnad var en kränking av artikel 6 i Europakonventionen.
Emellertid bör detta ställas mot Bykov mot Ryssland158 där provokativa åtgärder från polisens sida inte ansetts utgöra en kränking av den tilltalades rätt att inte belasta sig själv. I detta mål hade en angivare uppgett för polisen att Bykov för-sökt förmå honom att döda en tredje person. Samma angivare begav sig sedan på polisens instruktion till Bykov med gömd avlyssningsutrustning. Han uppgav där för Bykov, felaktigt, att mordet hade utförts och Bykov betalade angivaren. I detta mål fann inte Europadomstolen någon kränking av anledningen att Bykov under denna avlyssning inte var under någon press att svara på frågorna som angivaren ställde under avlyssningen. Tillika utgjorde avlyssningen endast en viss begränsad roll av bevisningen i dömandet av Bykov och gränsen för en kränking ansågs inte nådd.159
Även i avvisningsbeslutet för H. och J. mot Nederländerna, resonerades kring ett kringgående av den misstänktes rätt att vara tyst. Klagandena ansåg att det förelåg ett tvång för dem att avslöja sin brottslighet för att bli beviljade asyl. Av den anledningen ansåg de sig inte ha något annat val än att behöva vittna mot sig
154 I detta mål fälldes däremot inte staten på artikel 6 § 1 och 3 i Europakonventionen av anled-ningen att erkännandet inte blev bärande bevisning i målet. Gäfgen mot Tyskland [GC] § 186.
155 Magee mot Förenade kungariket, nr 28135/95, dom den 6 juni 2000.
156 Magee mot Förenade kungariket, § 43.
157 Allan mot Förenade kungariket, nr 48539/99, dom den 5 november 2002.
158 Bykov mot Ryssland [GC], nr 4378/02, dom den 19 mars 2009.