4.2.1 Rätten att vägra yttra sig under vittnesmål
Som bekant finns det ingen vittnesplikt för målsäganden, utan tvärtom ett förbud att ställas som vittne under straffansvar i ett brottmål. Förbudet gäller för var och en som är part i målet.181 Sverige har således ett visst skydd från att under ed lämna belastande uppgifter både för målsägande och tilltalad. Skyddet har även visat sig omfatta var och en som inte är part i målet som kan åläggas en plikt att vittna. Ett vittne har nämligen en rätt att vägra att yttra sig om en omständighet som kan röja att vittnet själv, eller någon till vittnet närstående, har begått en brottslig gärning.182 I dessa fall kan straffansvar inte föreligga om en person har lämnat en osann uppgift eller förtigit sanningen.183 Skyddet för vittnen under vitt-nesplikt lagstiftades innan rätten att inte belasta sig själv först uttrycktes i 178 Se avsnitt 1.4. 179 36 kap. 6 § RB. 180 23 kap. 6 § BrB. 181 36 kap. 1 § RB. 182 36 kap. 6 § RB.
183 En person som omfattas av denna rättighet kan inte dömas till straffansvar för mened, osann partsutsaga eller ovarsam utsaga enligt 15 kap. 1–3 §§ BrB.
39
Europadomstolens praxis och visar att intresset att skydda enskilda från att ange sig själva har funnits länge. Högsta domstolen har bland annat i målen NJA 1982 s. 836 samt NJA 1980 s. 435 uttalat att en person som misstänks för ett brott, alternativt medverkat till ett brott, inte ska behöva yttra sig över omständigheter som kan vara belastande, oavsett om åtal har väckts eller inte. Detta avser även om en person har blivit frikänd från misstankar avseende ett brott och sedan vägrar yttra sig avseende vissa omständigheter.184
Självfallet måste vittnen fortfarande besvara andra frågor än de som omfattas av undantagen till vittnesplikten.185 Detta är en nödvändighet för att ha ett fun-gerande vittnessystem. Undantagen omfattar enbart rätten att inte besvara en fråga som skulle avslöja egen eller närståendes brottslighet. Med ”brottslighet” kan även i detta sammanhang jämställas med en handling som kan anses vara ”vanärande”, vilket bedöms utifrån rådande moraluppfattning.186 Om en person under 20 år har köpt alkohol i strid med lagens förbud anses detta inte vara en vanärande handling och vederbörande är skyldig att vittna om detta.187
Ett exempel på en vanärande handling som i sig inte är olaglig är prostitution, vilket kan omfattas av skyddet att vägra yttra sig.188 Vid en granskning av ordaly-delsen i 36 kap. 6 § RB torde regeln vara tillämplig även avseende brottslighet som inte är vanärande. Ekelöf exemplifierade detta med om en bilist kolliderat med en tilltalads fordon och har kört vårdslöst själv, skulle bilisten tvingas att avslöja sitt eget vårdslösa bilförande om vederbörande som vittne tvingas att svara på frågor om händelsen.189 Ekelöf tycks vara av uppfattningen att dessa uppgifter inte ska behöva beedigas, utifrån en lexikalisk tolkning av 36 kap. 6 § RB. Tolkningen går även hand i hand med Högsta domstolens resonemang i NJA 2001 s. 563, där rätten att inte belasta sig själv introducerades i svensk praxis. I detta mål framförde Högsta domstolen att det ”numera får anses vara fastslaget att det inte är förenligt med artikel 6 i Europakonventionen att någon under straffansvar åläggs att lämna uppgifter som avslöjar att han har begått ett brott och som kan användas som bevisning i kommande rättegång mot honom”. Målet avsåg ett beedigande i ett konkursförfarande och med hänsyn till artikel 6 i Euro-pakonventionen uttryckte Högsta domstolen att 36 kap. 6 § RB skulle tillämpas analogt för att tillförsäkra att vederbörande inte behövde lämna belastande upp-gifter under ed.
Resonemanget som fördes i NJA 2001 s. 563 avseende regleringen om vitt-nesförhör kan anses utgöra ett starkare skydd än det som Europadomstolen har framfört. Eftersom rätten att inte belasta sig själv enligt Europadomstolen
184 Se NJA 1982 s. 532.
185 Ekelöf Rättegång IV, s. 232.
186 A.a., s. 232.
187 A.a., s. 233. Terminologin är här värd att notera. En vanärande handling är inte nödvändigtvis samma sak som ett brott i Brottbalkens lydelse men kan ändå omfattas av skyddet i vissa fall.
188 Fitger, kommentar till 36 kap. 6 §.
40
generellt inträder när det finns misstanke om brott. Däremot i NJA 2005 s. 407 begränsade Högsta domstolen åt rättigheten till att enbart avse brott för vilka den edgångsskyldige själv är misstänkt. Således faller omfattningen av rätten att bee-diga uppgifter väl med Europadomstolens avgöranden där misstanke måste fö-religga för att rättigheten ska aktualiseras. Det är följaktligen inte tillåtet att vägra att vittna om uppgifter där den enskilde inte är anklagad för brott i konventionens mening, vare sig ur ett svenskt perspektiv eller utifrån Europadomstolens avgö-randen.190
4.2.2 Underlåtelse att avslöja brott
I 23 kap. 6 § BrB finns reglerat ett straffrättsligt ansvar för underlåtelse att anmäla eller avslöja brott. I fjärde stycket till samma paragraf finns emellertid undantag där ansvar för underlåtenheten förutsätter att brottet kan avslöjas utan fara för den handlande eller annan. Rekvisitet ”fara” har beskrivits som både risk för re-pressalier från gärningspersonen, men även fara för att själv riskera att bli miss-tänkt eller dömd för brottet i fråga.191 Denna reglering infördes innan rätten att inte belasta sig själv hade kommit till uttryck och således nämns inte Europakon-ventionen i förarbetena. Men i ett remissutlåtande motiverades undantagsregeln med att enskilda vid straffansvar inte kan åläggas att medverka till att avslöja brott de själva har varit inblandade i, utifrån artikel 6 i Europakonventionen.192 I NJA 2017 s. 515 ogillade Högsta domstolen ett åtal avseende underlåtenhet att avslöja en gruppvåldtäkt eftersom de tilltalade med stor sannolikhet skulle bli misstänkta för delaktighet i våldtäkten. Således kunde de inte ha avslöjat brottet utan fara för sig själv. Det finns visserligen ett starkt allmänt intresse att våldtäkter anmäls eller om möjligt avvärjs. Men detta ansågs inte väga tyngre än den enskildes skydd mot självinkriminering.
Liknande resonemang fördes i NJA 2003 s. 361 där en man mottagit ett för-seglat paket med heroin av en bekant utan att veta dess innehåll. Efter att ha fått reda på innehållet i paketet hade mannen först försökt att lämna tillbaka det och inte förrän fyra dagar senare lämnat paketet med heroin till myndigheterna. Me-dan de första två instanserna ville fälla för narkotikabrott, valde Högsta domsto-len istället en friande utgång. Motiveringen var dels med hänvisning till de bris-tande möjligheterna att lämna in narkotikan till myndigheterna utan att själv bli misstänkt, dels det starka allmänna intresset av att narkotika inte ska komma i omlopp bland missbrukare. Uttryckligt lagstöd fanns för en fällande dom, men Högsta domstolen valde istället att se till lagstiftningens ändamål, vilket var att förhindra narkotikaförsäljning. Det allmänna intresset spelade således en stor roll i detta mål, tillsammans med den tilltalades bristande tillgång till skydd mot självinkriminering.
190 Detta förutsatt att inget av de andra undantagen föreligger, som exempelvis närstående.
191 Zila, Josef, Brottsbalk (1962:700), lagkommentar Lexino 2017-09-01, 23 kap. 6 §.
41
4.2.3 Smitning från olycksplats
I NJA 2018 s. 394 tog Högsta domstolen en något annorlunda ståndpunkt i jäm-förelse med sin tidigare praxis. I detta mål ansågs inte upplysningsplikten som följer av 5 § 1 st. trafikbrottslagen utgöra någon överträdelse av rätten att inte belasta sig själv. Detta trots att plikten innebar att personen i fråga belastade sig själv för allvarliga brott som bland annat grovt rattfylleri och narkotikabrott. Domstolens resonemang utgick bland annat från det ansvar som förare av mo-torfordon kan anses ha accepterat för en fungerande trafikreglering samt det fak-tum att tvånget i upplysningsplikten inte var särskilt långtgående. Resonemanget som fördes var snarlikt Europadomstolens i O’Halloran och Francis mot Förenade kungariket samt Weh mot Östterrike. Det vill säga att det allmänna intresset att ha en fungerande trafikreglering vägde tyngre än den tilltalades rätt att inte behöva lämna belastande uppgifter, förutsatt att förpliktelsen inte är för långtgående. Likt resonemanget i Fayed mot Förenade kungariket avseende att upplysningsplikt är en nödvändighet för att bekämpa brottslighet, kan det även anses vara en nödvän-dighet för att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner.
Värt att notera i såväl Högsta domstolens som Europadomstolens resone-mang är att tvånget i upplysningsplikten är begränsat eftersom uppgifterna i sig inte är av en belastande natur. Resonemanget går att ifrågasätta eftersom det är just dessa efterfrågade uppgifter som möjliggör ett åtal över huvud taget. Men eftersom motorburen trafik är så pass riskfyllt och kan orsaka allvarliga skador på både person och sak, måste det anses vara acceptabelt att begränsa riskerna genom en omfattande och ansvarsgivande lagstiftning. Således anses ansvaret i bland annat 5 § 1 st. 1 led. trafikbrottslagen vara accepterat av samtliga motorfö-rare. Av den anledningen kan argumenteras för att en överträdelse av artikel 6 i Europakonventionen kan anses vara motiverat snarare på grunden att det funge-rar som en viktig samhällsfunktion där samtliga bilföfunge-rare anses ha accepterat en viss inskärnkning, snarare än att tvånget är av en lindrig natur.193
4.3 Sammanfattande reflektioner
Sverige har som nämnt en viss bedömningsmarginal som konventionsstat vilket ger ett tolkningsutrymme när frågor bedöms ur ett konventionsrättsligt perspek-tiv.194 Men av de mål som presenterats angående rätten att inte belasta sig själv kan Högsta domstolen hittills anses ha varit försiktiga med sin tolkning av rättig-heten.195 Antingen har domskälen varit motiverade direkt utifrån
193 Av intresse dömde Finlands Högsta domstol i ett liknande mål 2014 och kom till motsatt stånd-punkt där den tilltalade friades eftersom efterkommande av skyldigheten skulle inneburit att den enskilde belastade sig själv för brott, KKO:2014:67.
194 Se metodavsnitt 1.4.
195 Detta ställningstagande avser enbart rätten att inte belasta sig själv i artikel 6 i Europakonvent-ionen eftersom detta är den huvudsakliga praxis som har studerats och diskuterats.
42
Europadomstolens närliggande praxis avseende rätten att inte belasta sig själv, eller så har skyddet som garanterats varit mer långtgående än Europadomstolens avgöranden. Av den anledningen kan argumenteras för att Sverige hittills inte har använt sig av sin bedömningsmarginal till nackdel för den tilltalade avseende denna rättighet.
43