själva. Europadomstolen poängterade dock att denna rättighet främst avser en respekt för en anklagad persons rätt att vara tyst.160 Av denna anledning skulle en sådan situation inte heller anses utgöra ett kringgående av den enskildas rätt att vara tyst.
Sammantaget ur de två första målen kan konstateras att en viss mån av bevis-provokation från myndigheterna är tillåten. Viktigt att notera är att Allan hade fått utstå påtryckningar genom förhör hela dagen och således befann sig i ett ömtåligt läge då han sökte ett förtroende hos sin cellkamrat. Bykov däremot be-fann sig inte i samma ömtåliga läge och det förekom inte några påtryckningar. Jämförs dessa med H. och J. mot Nederländerna så sökte dessa klaganden frivilligt sig till myndigheterna och uppgav dessa uppgifter självmant och ingen form av tvång ansågs föreligga.161
3.3 Undantag från rätten att inte belasta sig själv
3.3.1 Inte en absolut rättighet
Rätten att inte belasta sig själv, såväl som rätten att vara tyst, är inte absoluta rättigheter, utan kan inskränkas.162 Europadomstolen har i flertalet situationer an-sett att ett förfarande var förenligt med artikel 6 i Europakonventionen även om uppgifter har lämnats under ett visst tvång. Den enskilde kan även avsäga sig rättigheten, men det förutsätter att det görs under lugna förhållanden där denne förstår konsekvenserna av vad det innebär.163
I målen John Murray mot Förenade kungariket och Heany och McGuinnes mot Irland utvecklade Europadomstolen ett ”grad av tvång”-kriterium för att kunna avgöra när själva kärnan i rätten att inte belasta sig själv ansågs vara tillintetgjord. I Jalloh
mot Tyskland utvecklade Europadomstolen detta ytterligare och lade till huruvida
det fanns relevanta skyddsåtgärder samt betydelsen av de framtvingade uppgif-ternas användning. Således måste följande kriterium undersökas; graden av det tvång som den tilltalade utsätts för, de relevanta skyddsåtgärderna som finns till-handa i förfarandet och betydelsen av de framtvingade uppgifterna avseende en fällande dom.164
160 H. och J. mot Nederländerna, § 69.
161 H. och J. mot Nederländerna, § 75.
162 John Murray mot Förenade kungariket [GC] § 47; Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket [GC], § 269; Heany och McGuinnes mot Irland, § 47; Weh mot Österrike, nr 38544/97, dom den 8 april 2004, § 44.
163 Aleksandr Zaichenki mot Ryssland, § 55.
164 Jalloh mot Tyskland [GC] nr 54810/00, dom den 11 juli 2006, § 117; se även O’Halloran och Francis mot Förenade kungariket, § 55; Bykov mot Ryssland, § 104; Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket, § 269; Allan mot Förenade kungariekt, § 44.
34
Ett exempel är O’Halloran och Francis mot Förenade kungariket,165 där klagandenas
bilar hade fångats av en hastighetskamera när de överträtt den högsta tillåtna has-tigheten. Klagandena ålades då att uppge namn och adress på förarna av respek-tive bil eftersom bilarna stod registrerade på dem. Detta var en lagstadgad upp-lysningsplikt som Europadomstolen fann vara en begränsad form av tvång, i och med att det enbart rörde sig om uppgifter som namn och adress. Uppgifterna hade även behövt lämnas i ett skede när ingen faktiskt anklagelse gentemot de klagande hade förelegat. Europadomstolen ansåg det även föreligga relevanta skyddsåtgärder eftersom det inte rörde sig om ett strikt ansvar. Klagandena hade enbart kunnat invända att de inte visste vilka som framfört deras bilar, därför ansågs det föreligga relevanta skyddsåtgärder. Detta kan jämföras med Jalloh mot
Tyskland där relevanta skyddsmekanismer ansågs saknas eftersom det enda sättet
Jalloh kunde invända mot det fysiska intrånget var genom en bristande engelska. Vidare fokuserade de enda lagreglerade skyddsåtgärderna på det medicinska väl-måendet och inte möjligheten att undgå ett sådant ingrepp.
Slutligen avseende uppgifternas anvädning i O’Halloran och Francis mot Förenade
kungariket fann Europadomstolen att de uppgifter som lämnats av O’Halloran
inte var tillräckliga för en fällande dom utan enbart utgjorde en av flera omstän-digheter. Francis lämnade inga uppgifter och dömdes istället för sin vägran att lämna dessa uppgifter. Målet kan även jämföras med Staines mot Förenade
kungari-ket166 där ingen kränkning ansågs föreligga när klaganden uttalat sig under ed vil-ket till viss del lades till grund för en fällande dom avseende insiderbrott. Euro-padomstolen motiverade avgörandet med att den fällande grunden inte primärt var vad hon sagt under ed utan uppgifter hon lämnat frivilligt. Under dessa för-hållanden ansågs inte någon överträdelse av artikel 6 i Europakonventionen ha inträffat.
3.3.2 Allmänt intresse
Ett fjärde kriterium ställdes även upp i Jalloh mot Tyskland avseende huruvida rät-ten att inte belasta sig ansågs vara kränkt. Detta var beroende av huruvida det fanns ett starkt allmänt intresse att beivra brottslighet. I nämnda fall ansågs det allmänna intresset att lagföra en lågskalig narkotikahandlare inte vara tillräckligt för att motivera det fysiska intrång som klaganden fick genomgå.167 Inte heller i
Heany och McGuinnes mot Irland, där sökanden var anklagade för terroristbrott,
an-sågs ett så pass starkt allmänt intresse att beivra brott föreligga så att själva kärnan av rätten att inte belasta sig själv tillintetgörs.168 I Saunders mot Förenade kungariket
165 O’Halloran och Francis mot Förenade kungariket [GC], nr 15809/02 & 25624/02, dom den 29 juni 2007.
166 Staines mot Förenade kungariket, nr 41552/98, dom den 16 maj 2000.
167 Jalloh mot Tyskland, § 119.
35
kunde det allmänna intresset att beivra företagsbedrägeri inte anses motivera an-vändandet av belastande uppgifter som framkommit genom tvång.169
Vid en sammantagen bedömning av ovan redovisade brott, allt från terrorist-brott till företagsbedrägeri, tycks det vid första anblick vara svårt att motivera en överträdelse av artikel 6 i Europakonventionen med det allmänna intresset att beivra brott. Visserligen kan hänsyn tas till exempelvis Jalloh mot Tyskland, där tvånget i sig utgjorde en överträdelse av förbudet mot tortyr i artikel 3 i Europa-konventionen, mot en lågskalig narkotikahandlare. Detta agerande är svårmoti-verat ur ett allmänt intresse. Men om hänsyn tas till exempelvis till Heany och
McGuiness mot Irland, ställdes det allmänna intresset att beivra terroristbrott mot
att klagandena skulle redogöra för sina förehavaranden under en viss period, går slutsatsen att dra att Europakonventionen är ytterst försiktig med att använda detta som grund för en överträdelse av artikel 6 i Europakonventionen.
Europadomstolen har emellertid inte varit helt omöjliga när det avser själva undantaget allmänt intresse. Det framgår bland annat i O’Halloran och Francis mot
Förenade kungariket där domstolen framför resonemanget ”those who choose to
keep, and drive, motor cars can be taken to have accepted certain responsibilities and obligations”170.171 I detta mål ansåg domstolen att det allmänna intresset av att ha en fungerande trafikreglering kan vara en godtagbar motivering till att i vissa fall överträda artikel 6 i Europakonventionen. Liknande resonemang fördes i Weh mot Österrike172 där intresset av trafiksäkerhet motiverade att klaganden be-hövde ange vem som, vid ett specifikt tillfälle, var förare av bilen han var regi-strerad på. Relevant i sammanhanget är dock att de förpliktelser som följde av dessa två mål var information avseende namn och adress, vilket i sig inte behöver vara belastande.
I Allen mot Förenade kungariket173 ansågs rätten att inte belasta sig själv inte
över-trädas när klaganden, vid vite, tvingades att deklarera sina tillgångar och skulder. När han därefter lämnade en oriktig deklaration åtalades och dömdes han för bland annat detta. Europadomstolen ansåg inte att detta förfarande överträdde rätten att inte belasta sig själv eftersom sådan ordning var nödvändig för ett fun-gerande skatteförfarande. Således motiverades även detta tvång med ett allmänt intresse av en fungerande viktig samhällsfunktion.174
Sammanfattningsvis kan det allmänna intresset ändå spela en viktig roll i huruvida en överträdelse av artikel 6 i Europakonventionen kan tillåtas eller ej. Det allmänna intresset att beivra brottslighet har hittills inte ansetts vara en god-tagbar anledning att inskränka denna rättighet och detta skulle även utgöra en riskabel praxis. Vid detta resonemang skulle ett allvarligare brott motivera en
169 Saunders mot Förenade kungariket, § 74.
170 O’Halloran och Francis mot Förenade kungariket [GC], § 62.
171 Harris, D.J, O’Boyle, M, Bates, E.P, Buckley, C.M, Law of the European Convention on Human Rights, 4 uppl., Oxford University Press, Oxford 2018, (cit., Harris, O’Boyle och Wabrick), s. 427.
172 Weh mot Österrike, nr 38544/97, dom den 8 april 2004.
173 Allen mot Förenade kungariket, nr 76574/02, dom den 10 september 2002.
36
allvarligare inskränkning av enskildas rättigheter vilket riskerar att underminera hela syftet med rättigheten och öka risken för maktmissbruk av myndigheterna.
3.3.3 Statliga tvångsmedel
Som nämnt har ett intresse av att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner kunnat motivera vissa statliga tvångsmedel, exempelvis en upplysningsplikt i trafiken. Även vissa fysiska tvångsmedel som exempelvis andningsprov, blodprov, urin-prov, vävnadsprov eller DNA-test faller utanför artikel 6 i Europakonventionens tillämpningsområde.175 Dessa kan anses vara viktiga för att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner, som exempel måste nykterhetskontroller i form av andnings-prov kunna utföras i trafiken på grund av säkerhetsskäl. Samma gäller avseende uppgifter och bevisning som framkommer genom exempelvis husrannsakan.176
Inte heller att spela in en persons röst och sedan använda ljudupptagningen anses vara en överträdelse av rätten att inte belasta sig själv. Detta har jämförts med vetenskapliga prover som kan analyseras vilket Europadomstolen har funnit vara godtagbart.177
Skulle dessa tvångsmedel i sig utgöra ett otillbörligt tvång gentemot den en-skilda skulle det vara närmast omöjligt för myndigheter att beivra brottslighet och även i vissa fall problematiskt att säkerställa trygghet och säkerhet, exempelvis i trafiken.
3.4 Sammanfattande reflektioner
Rätten att inte belasta sig själv har successivt utvecklats till en väl omfattande rättighet under de senaste 26 åren. Europadomstolen har hittills identifierat tre situationer där en enskilds skydd mot självinkriminering riskerar att överträdas genom ett otillbörligt tvång. Det vill säga när uppgifter lämnas under hot om sanktioner, genom fysisk eller psykologisk press eller om staten kringgått den enskildes rätt att vara tyst. Domstolen ser dock alltid till de specifika omständig-heterna eftersom ett generellt tvång skulle hämma statens brottsbekämpande myndigheter. I samband med dessa situationer har Europadomstolen återkom-mande även beaktat huruvida den enskilde befann sig i ett ömtåligt läge och pres-sades, även om inget faktiskt tvång förelåg. I Allan mot Förenade kungariket lade domstolen vikt vid det faktum att klaganden hade blivit pressad i förhör hela dagen och befann sig i ett skört stadie. Likväl i Magee mot Förenade kungariket hade klaganden suttit isolerad i två dygn och enbart haft kontakt med andra människor
175 Tirado Ortiz och Lozano Martin mot Spanien, nr 43486/98, dom den 15 juni 1999, § 1; Saunders mot Förenade kungariket [GC], § 69; O’Halloran och Francis mot Förenade kungariket [GC], § 47.
176 Jacobs, White and Ovey, s. 311.
37
under de förhör där han blev uppmanad och pressad att erkänna till brott. Dessa exempel visar en tendens från Europadomstolen att identifiera klagandens öm-tåliga situation och den problematik som uppstår när information lämnas under ifrågasättbara förhållanden.
Huruvida en situation där en målsägande belastar sig själv i samband med en brottmålsanmälan utgör en kränkning av artikel 6 i Europakonventionen har inte ännu prövats av Europadomstolen. Men det är rimligt att anta att dennes ömtå-liga situation och särskilda ställning gentemot myndigheterna skulle komma att tas i beaktning. Frågan huruvida en överträdelse riskerar ske genom ett otillbörligt tvång från myndigheterna, samt vilka undantag som skulle kunna vara aktuella, prövas vidare i kommande diskussion i uppsatsens femte kapitel.
38