5.4.1 Vad är otillbörligt tvång?
För att en överträdelse av rätten att inte belasta sig själv i artikel 6 i Europakon-ventionen ska anses ha inträffat måste uppgifterna vara framtvingade av myndig-heterna på ett otillbörligt sätt. De i dagsläget identifierade situationerna där Euro-padomstolen har funnit ett otillbörligt tvång kommer samtliga att prövas nedan. Europadomstolen har i sin bedömning tagit hänsyn till situationens specifika om-ständigheter och den enskildes personliga förutsättningar, samtidigt som den iakttagit en relativt öppen tolkning till vad ett tvång kan anses vara. Huruvida den enskilde befunnit sig i en specifikt ömtålig situation eller haft en viss förtroende-ställning till en person har beaktats. Således borde målsägandens situation, som ofta är i ett ömtåligt stadie, beaktas tillsammans med målsägandens generella för-troendeställning till poliser och andra myndighetsbefattningar.
5.4.2 Hot om sanktioner
Till en början bör prövas om målsägandens belastande information lämnades under hot om sanktioner från myndigheterna. Målsäganden har inte något lagstadgat krav på att inkomma med uppgifter, svara på frågor eller i övrigt yttra sig under processens gång. Det finns snarare ett förbud för myndigheterna att ålägga målsäganden en vittnesplikt. Att lämna belastande uppgifter kan i sig inte heller anses utgöra en överträdelse av artikeln utan otillbörliga påtryckningar krävs från myndigheterna.
Vägledning i frågan kan hämtas från Funke mot Frankrike där klaganden vid äventyr av vite var sanktionerad att inkomma med bevisning mot sig själv. Även
Brusco mot Frankrike där klaganden tvingades att vittna under ed fastän han själv
var misstänkt i samma mål. Målsäganden i en process kan inte åläggas att vittna under ed eller i övrigt att inkomma med bevisning vare sig mot sig själv eller mot den tilltalade. Ett krav på att infinna sig vid förhör kan således inte jämföras med ett lagstadgat krav att inkomma med information med hot om sanktioner. Föl-jatkligen kan inget hot om sanktioner anses vara aktuellt för målsäganden att lämna belastande uppgifter.
5.4.3 Fysisk eller psykologisk press
Även huruvida den uppmaning som målsäganden får av myndigheterna att in-komma med information eller bevisning kan jämställas vad Europadomstolen identifierar som fysisk eller psykologisk press bör prövas. Tänk en situation där en målsägande har blivit utsatt för ett grovt våldsbrott och anmäler detta till po-lisen direkt efter. Popo-lisen betonar direkt vikten av att målsäganden genast ska genomgå en läkarundersökning både av anledningen att identifiera skador men
48
även för att samla bevisning till en eventuell framtida rättegång. Ponera även att resultatet av denna läkarundersökning även visar att målsäganden har tagit olag-liga substanser. Frågan uppkommer då om det förelegat påtryckningar på målsä-ganden att tillhandahålla bevisning mot sig själv. Europadomstolen har återkom-mande fastslagit att sådana tvångsåtgärder, som exempelvis blodprov, är nödvän-diga fysiska intrång som myndigheterna ska kunna ålägga enskilda att genomgå. Gränsen har snarare dragits när behandlingen har skett i strid med förbudet mot tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i artikel 3 i Europakonventionen.202
Inte heller kan situationen jämföras med den psykologiska press som var ak-tuell i Gäfgen mot Tyskland eller Magee mot Förenade kungariket. Ett tvång att in-komma med uppgifter, dokumentation eller att genomgå en läkarundersökning när målsäganden befinner sig i en skör ställning kan rimligtvis inte jämföras med hot om tortyr eller isolering under en längre tid.
5.4.4 Kringgående av målsägandens rätt att vara tyst
Slutligen bör även prövas huruvida det föreligger ett tvång genom att myndighet-erna har kringgått målsägandens rätt att vara tyst. Målsäganden befinner sig ofta i en skör ställning och känner inte sällan ett förtroende till den polis eller annan myndighetsbefattning som denne gör anmälan till. Europadomstolen berörde denna problematik i Allan mot Förenade kungariket, där inget faktiskt direkt tvång förelåg. Domstolen tog hänsyn till klagandens sköra situation efter att ha pressats i förhör hela dagen, vilket fick honom att känna ett förtroende till sin cellkamrat, tillika infiltratören. Situationen är inte helt olik den som riskerar att uppstå när en målsägande anmäler ett begånget brott. Både klaganden i nämnda mål och en målsägande som anmäler ett brott har i teorin en möjlighet att förbli tyst. Möjlig-heten är emellertid inte praktisk och effektiv i den mån att målsäganden måste inkomma med information om en förundersökning ska inledas och ett åtal kunna väckas. Mer specifikt i de fall som fysisk dokumentation måste ske för att tillför-säkra bevisning, som undersökningar, videoinspelningar eller möjligtvis tillhan-dahållande av e-postkorrespondens. Även om myndigheterna rimligtvis sällan ef-tersträvar inhämta belastande information från målsäganden så riskerar brottsan-mälan bli en metod för myndigheterna att kringgå målsägandens rätt att vara tyst.
Trots kravet att rättigheterna ska vara praktiska och effektiva har Europadom-stolen i sin praxis hittills varit restriktiv i sin bedömning avseende när staten upp-fyller kraven på begreppet tvång. Om en jämförelse görs med Europadomstolens resonemang från Bykov mot Ryssland så provocerade myndigheterna fram den be-lastande informationen genom en infiltratör. Där förelåg ett syfte att erhålla just denna information och lägga den som bevisning till grund för en fällande dom, vilket Europadomstolen inte fann utgöra en kränkning av artikel 6 i
202 Som exempelvis var fallet i Jalloh mot Tyskland där poliserna höll fast klaganden och tvingade i honom kräkmedel.
49
Europakonventionen. Europadomstolen har således inte velat inskränka myn-digheternas möjlighet att provocera fram bevisningen. Skillnaden mellan dessa två mål är vilket stadie som klagande befann sig i. Allan satt frihetsberövad, hade blivit pressad till att erkänna under förhör hela dagen och kände rimligtvis ett behov av att anförtro sig till någon. Bykov däremot befann sig hemma och hade ingen som helst press på sig att besvara frågor från infiltratören. Domstolen re-sonerade så att Bykov när som helst kunde välja att avsluta samtalet med infiltra-tören men valde att fortsätta eftersom ämnet avsåg ett för honom personligt in-tresse. Detta resonemang från domstolens sida är ifrågasättbart eftersom inform-ationen borde kunna likställas med ett erkännande, och erkännande får enbart ske om personen i fråga har full kännedom om vad ett sådant skulle innebära och i närvaro av en försvarare.203 Domstolen framförde visserligen att bevisningen inte behandlades som ett erkännande från klagandens sida. Men bevisning där det finns inspelat att en tilltalad praktiskt taget erkänner brottet i fråga torde vara svårt att bortse från för domare eller annan jämförbar dömande makt.
Även om Europadomstolens resonemang går att ifrågasätta görs bedöm-ningen utifrån i dagsläget gällande praxis. Visserligen kan målsäganden ofta be-finna sig i ett ömtåligt stadie och känna en vilja att anförtro sig till någon under förhör. Men att frivilligt dela belastande information i syfte att få sin gärnings-person dömd kan inte anses vara jämförbart med det som Europadomstolen i dagsläget har definierat som tvång. En ytterligare jämförelse kan göras med H.
och J. mot Nederländerna där klagandenas invändning att de behövde besvara
belas-tande frågor för att få asyl ansågs ogrundad av Europadomstolen. Den tolkning som i dagsläget gäller talar således för att inget tvång föreligger för en målsägande som lämnar belastande uppgifter i samband med en anmälan.
Sammantaget kan det i dagsläget inte anses föreligga något otillbörligt tvång från myndigheterna när dessa frågar ut målsäganden i samband med en anmälan eller ber denne att genomgå läkarundersökningar, tillhandahålla bevisning eller alltjämt filmar målsägandens utsaga. Av denna anledning borde inte en kränkning av artikel 6 i Europakonventionen kunna konstateras i ljuset av för dagsläget gäl-lande praxis. I Sverige har vi dock en rättsordning som riskerar att försätta mål-säganden i en prekär situation om denne i samband med anmälan lämnar belas-tande information om sig själv. Med hänvisning till den uppenbara bevisning som kan framkomma i samband med att förhör filmas, resultat från läkarundersök-ningar, videoinspelningar eller nykterhetstest kan bevisningen mot målsäganden komma att bli påtaglig. Det föreligger ett samhälleligt intresse av att brottsoffer ska våga anmäla brott och för att uppnå det uppställda syftet måste även all in-formation kunna lämnas. Således finns det övervägande skäl till att Europadom-stolen ska tolka rekvisitet tvång till förmån för målsäganden i dessa situationer. Av denna anledning är det viktigt att resterande steg i Europadomstolens pröv-ning av huruvida det föreligger en kränkpröv-ning prövas. Dessa steg kan hjälpa att ge en helhetsbild av den problematik som målsäganden ställs inför.
50